Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2017
M T W T F S S
« Aug    
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Lärdomar från ett krig

kapprummetInget är lärt. Inget är glömt.

Så kan man sammanfatta inställningen hos Sveriges säkerhetspolitiska elit.

Sverige inledde sitt deltagande i Afghanistan-kriget i januari 2002 med att skicka 45 soldater till Kabul. I maj 2014 utrymdes Camp Northern Lights och det var slut. En liten skara svenska militärer stannade kvar för att fungera som rådgivare.

Tretton år har det varat.

Den 22 oktober 2014 var det tydligen tänkt att slutsatserna som Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang dragit skulle presenteras eller så var det i alla fall intrycket som gavs. Titeln var trots allt: ”International operations – lessons learned and the way forward”. Afghanistan nämndes uttryckligen. Man samlades i armémuseums pampiga konferenssal under takkuporna. Flera prominenta gäster skulle framträda, den kanadensiske förre generalen Roméo Dallaire (som blivit hjälte för sina räddningsinsatser under folkmordet i Rwanda), och Margot Wallström Sveriges pinfärska utrikesminister. Där fann företrädare för en rad främmande ambassader, Lettlands, Rysslands, Islands, Kanadas, Tjeckien och Kinas. Där syntes Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare andra beslutsfattare.

Det fanns med andra ord förväntningar på att viktiga lärdomar efter tretton års tämligen misslyckat krig skulle presenteras under den här konferensen. Kanske också från interventionerna i Irak, Libyen och annat.

Vad hade Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang bärgat i form av erfarenheter då?

Svar: att döma av vad som sades på konferensen, inte ett dyft.

Från talarna kom i stort sett i stort sett samma uppsättning av plattityder om västvärldens ansvar för att ingripa som 2001. Samma plattityder som genljöd när hela serien av interventioner vi nu lever med startade 2001.

Inget lärt på den punkten.

Och hur är det med Afghanistan då? Den svenska armén har deltagit i operationer där sedan 2002. Mer en 9 000 svenska soldater har tjänstgjort i landet. Fem har stupat. Ett okänt antal hade återvänt med skador eller posttraumatisk stress. Mellan elva och trettio miljarder kronor har spenderats.

Vad har kommit ut av alltsammans?

håkan-hedlundÖverste Håkan Hedlund som varit befälhavare för Sveriges Afghanistanstyrka 2008-2009 var den som la ut texten efter pausen.

Enligt Hedlund hade de fullständigt lärt sig innebörden av FN:s resolution 1325, (den om kvinnors rätt till fred och säkerhet).

(Man tyckte sig se en lång, vädjande blick mot Margot Wallström när han sa det.)

De hade upptäckt att svenska soldaters utbildning och utrustning var mindre lämplig i Afghanistan eftersom terrängen och klimatet var annorlunda mot Sveriges.

Till sist berättade överste Håkan Hedlund hade man noterat att det inte var så klokt att skicka äldre utrustning till en krigszon eftersom den befann sig i slutet av sin livslängd och slets ut fortare.

Och detta var vad man hade lärt sig i Afghanistan.

Ämnet var uttömt. En officiell utredning skall läggas fram nästa år.

Resten av konferensen ägnades åt situationen i Mali. Det skulle bli Sveriges nästa stora militära utlandsmission.

Läxhjälpens välsignade förbannelse

skolminister

Läxhjälp växer snabbt trumpetar Svenska Dagbladets förstasida ut. Både privata och ideella aktörer stormar in på den växande marknaden.

Rutavdrag för läxhjälp på gymnasiet har blivit en guldgruva för läxhjälpsföretagen. På ett år har de fyra största företagen ökat sin omsättning med 80 procent. Stiftelsen Läxhjälpen använder sponsorer för att ge läxhjälp till de som annars inte har råd.”i

Artikeln är hjärtevärmande berättelse om hur enskilda och företagare i nyliberal anda tar sina öden i egna händer och under jubel skapar en ny bransch med större och större vinster i Rutavdrag. Det berättas att läxhjälpsföretag som My Academy och Allakando nyanställer såkallade ”coacher”.

Vilka är dessa coacher då?

My Academy och Upgrade uppger att de söker studenter från högskola och universitet. De kan vara mitt uppe i sina studier eller just ha avslutat dem. Efter en tids arbete som läxhjälpare går de vidare med en ypperlig merit i sina CV:n. Det lovar företagen.

Som så mycket annat har det här provats i USA sedan lång tid tillbaka.

Provats… och kanske också hunnit börja urarta.

I USA har organisationen Teach for America varit verksam sedan 1989. Grundad av en viss Wendy Kopp är den i mångt och mycket förebilden för många av de svenska läxhjälpsföretagen. Teach for America går ett steg längre. De skickar ut studenter som hjälplärare i fattiga områden. Det för fylla ut hålen i den amerikanska lärarkåren. Ganska snart har politiker med besparingsklåda kommit fram till att det är en ypperlig idé att låta dessa hjälplärare fylla platser där man behövt anställa lärare.

Kritiken har börjat växa. En lärare i Chicago klagade:

”Teach for America ville göra något åt lärarbristen. Hur kommer det sig då att tusentals erfarna pedagoger ersätts av hundratals nya collegestudenter?ii

Man skulle kunna tillfoga att just lärare har en för amerikanska förhållanden ovanligt hög fackanslutning, något som gjorde att många politiker fann dem styvnackade och svårhanterliga. Nu kunde man ösa på med billiga hjälplärare från Teach for America istället. Det faktum att dessa dels bara hade fem veckors inskolning och dessutom försvann ut ur systemet efter ett par år var enligt detta synsätt närmast en fördel.

Så om man nu bortser från att läraryrket devalveras, hur bra är egentligen dessa snabbutbildade hjälplärare?

Man kan nog lugnt säga att båda sidor i debatten ägnat mycket tid åt att slå varandra i huvudet med olika undersökningar som har den märkliga benägenheten att de visar helt olika resultat. Somliga hävdar att Teach for Americas hjälplärare åstadkommer minst lika bra resultat som de fast anställda karriärlärarna. Andra talar tvärtom om att ungdomlig entusiasm och idealism i det långa loppet inte kan kompensera för erfarenhet och gedigen utbildning. En volontär berättade hur hon gick ur det hela med en känsla av otillräcklighet, skam och utbrändhet.iii Lägg därtill att Teach for Americas hjälplärare i det långa loppet blir dyrare för skolorna beroende på den höga omsättning. 50 procent av dem slutar efter två års arbete. 80 procent är borta efter tre år. De olika skolorna måste hela tiden lära upp nya pojkar och flickor för att de ska kunna fungera i lärarrollen.iv

Men kan man verkligen översätta de amerikanska erfarenheterna till svenska läxhjälpare? Läxhjälparna skall ju trots allt inte rycka in i själva skolorna och ta över lärarnas jobb som Teach for Americas hjälplärare.

Risken är att den skillnaden i stort sett är illusorisk. Istället för att förstärka och bygga på lärarnas insatser i klassrummen riskerar läxhjälpen att spela samma roll som hjälplärarna i USA genom att politikerna nu får en ursäkt för att inte göra något åt lärarbrist, stora klasser eller brist på pedagogiska hjälpmedel. Lektionstid kan man också skära ner på. Det är bara att lassa på ungarna mer och mer hemläxor istället. Ett arbete som skulle ha gjorts i klassrummet flyttas till hemmen istället.

Lägg därtill att läxhjälpen ganska omgående har spruckit upp i en gräddfil där man i välbeställda villaförorter anlitar privata, avlönade läxhjälpare som gnuggar telningarna en och en i hemmet medan man i miljonprogrammen måste hålla tillgodo med frivilliga studenter i ett hörn av fritidsgården eller biblioteket. Vilket återigen hotar att undergräva ett av den svenska skolans stora tankar: den att alla skall ha lika chans oavsett om man kommer från en gräddhylla i Stockholm eller en liten by i Tornedalen.

●●●
Den svenska skoldebatten lever fortfarande i chocken efter Pisa undersökningen 2013 som visade att svenska elever rasat ner i botten vad gäller matematik, läsförståelse och naturkunskap. Till råga på eländet visade OECD:s undersökning samma sak. Sverige ligger under snittet. En panikslagen skolminister Jan Björklund reagerar genom att (återigen) gå ut i media och förkunna att han skall skärpa disciplinen i skolorna. (Jojomänsan.)

Och givetvis öka på antalet läxor.

Andra lösningar hör man sällan från utbildningsministern.

Det skapar säkert en varm känsla hos Björklund att han är beslutsam och ”gör något” åt problemen men i befriar mest av allt honom själv och de övriga ansvariga från att tänka konstruktivt och i nya banor över problemet.

Få verkar tänka i termer av att man kanske borde prova nya pedagogiska metoder eller nya pedagogiska hjälpmedel för att lösa den svenska skolans problem.

Ryandet på “bättre disciplin” befriar också de ansvariga från att behöva skjuta till ytterligare resurser (pengar) till Sveriges skola.


iLäxavdraget värt miljoner” Svenska Dagbladet, Maria Sundén Jelmini, 12 augusti 2014.

iiHarvard student: ‘Don’t Teach For America’” av Valerie Strauss, Washington Post, 24 oktober 2013.

iiiTell-All From A TFA and KIPP Teacher: Unprepared, Isolation, Shame, and Burnout” av Julian Vasques Heilig, bloggen Cloaking Inequity. 29 december 2013.

ivTeach For America: A Review of the Evidence” rapport av Julian Vasquez Heilig, University of Texas at Austin dr Su Jin Jez, California State University, Sacramento, juni 2010.

Doktrin för ödeläggelse

carl-bildt-i-gazaEn sak är säker fastslås det. Det är inte meningen.

När människor dödas, såras, eller tillfångatas av Hamas ja då är det helt avsiktligt. När civila dödas i Gaza, när civil infrastruktur förstörs, nyttigheter som befolkningen behöver som kraftverk, vattenreningsverk, avfallsrening, kvarnar när allt detta förstörs handlar det till sist om olycksfall i arbete och är inget man kan lasta den israeliska staten för, detta har Dagens Nyheters ledarsida fastslagit upprepade gånger.

Sedan finns skeptiker som frågar om det hela verkligen är så oavsiktligt. Förutom sin vapenarsenal medförde den israeliska armén också Dahiyadoktrinen till angreppet på Gaza.

●●●
gadi-eizenkotDahiyadoktrinen föddes ur grämelsen efter det snörpliga kriget 2006. För den israeliska försvarsledningen var chocken svår. De hade gått till storms mot Hizbollahrörelsen i södra Libanon, först med omfattande flygbombningar. Sedan med markinvasion. När krutröken skingrades stod den israeliska armén praktiskt taget kvar i sina startpositioner. Inte ens libanesiska byar som låg tätt inpå gränsen mot Israel hade det gått att erövra.

Det var något nytt och kanske också ett hotande tecken på att de militära maktförhållandena höll på att förskjutas till Israels nackdel.

Ända sedan den första början, under israelisk självständighetskrig 1947-49 hade regeln varit den att israelisk militär skördade seger efter seger i både stora och små strider medan deras arabiska motsvarigheter närmast var något man skojade om. Israelerna hade framgångsrikt kopierat tyskarnas blitzkrieg medan fienden hela tiden var överrumplad, hela tiden inkompetent, hela tiden utmanövrerad i överlägsen stil.

Den första, riktiga motgången kom med kriget mot Egypten 1973. Efter det misslyckade anloppet mot Hizbollahrörelsen i södra Libanon 2006 kunde en chockad israelisk politisk och militär ledning konstatera att YTTERLIGARE ett grannland hade blivit ett hårdfjällat mål.

Hur skulle man tackla det här?

Ganska snart började besked om hur tankegångarna gick dyka upp. Oroväckande besked.

I en intervju 2008 förklarade befälhavaren för Israels norra militärområde, general Gadi Eisenkot att IDF nu antagit en ny doktrin, ”Det som hände i Dahiyakvarteret i Beirut (Shiitiskt bostadsområde som bombades sönder och samman) kommer att drabba varje by som Israel beskjuts ifrån,” förklarade han.

Vi kommer att använda oproportionerlig styrka mot den och vålla stora skadaor och förstörelse. Enligt vårt sätt att se det är detta inte civila byar, de är militärbaser.”

Han tillfogade att detta INTE handlade om löst pladder mellan stabsofficerare. Detta var den israeliska försvarsledningens Plan och regeringen hade godkänt den.i

Märk väl: general Eisenkot gav i en senare intervju tillfälle att dementera men han närmast bekräftade att från och med nu gällde Dahiyadoktrinen vad den israeliska armén anbelangade.

Samma sak förklarade Gabi Siboni, chefen för Strategiska Studier vid Tel Avivs universitet.

Med fientligheternas utbrott måste IDF agera omedelbart, avgörande och med en styrka oproportionerlig mot fiendens insats och det hot de utgör. Ett sådant svar skall ha som mål att tillfoga skada och utmäta straff som kommer att kräva lång och dyr återuppbyggnad.ii

Den israeliske kommentatorn Yaron London utvecklade:

I nästa sammandrabbning kommer vi inte bry oss om att leta efter tusentals raketramper och vi kommer inte att spilla våra soldaters blod för att försöka inta befästa Hizbollaställningar. Istället kommer vi att förstöra Libanon i sin helhet utan att bry oss om några protester från ”världen”.iii

Yaron London gör också helt klart att Dahiyadoktrinen visserligen föddes i Libanon men att man nu hade ett finfint redskap som kunde användas litet varstans.

Hade vi omedelbart antagit Dahiyastrategin hade vi sluppit massor med problem. Genom att tillämpa Dahiyastrategin i Gaza skulle vi ha gjort klart för Hamas att vi inte tänker slå proportionerligt mot dem.

Detta var med andra ord något att tillämpa på Gaza i framtiden.

Kort sagt: planmässig brutalitet skulle lösa de tilltagande, taktiska problemen.

Utvecklingen är inte unik för Israel. Historien kan presentera en tröttsamt lång lista på frustrerade politiker och militärer som, när de inser att de inte längre kan lösa sina problem med eleganta manöver längre väljer att satsa på brutalitet som en slags militär snabbfix.

Israelisk militär hade uppträtt med planmässig, storskalig brutalitet tidigare, med bland annat förstörelsen av Rafah 2002-2005 och raserandet av stora delar av Jenin 2002 men trots allt hade inte kommit på att snickra ihop en strategisk doktrin om den saken.

Den bristen hade nu hävts. Och med angreppet på Gaza vid årsskiftet 2008/2009 sjösattes den nya, strategiska doktrinen.

elbaderflourmill

●●●
En sak förbryllade. En korrespondent har beskrivit ett område som Carl Bildt besökte i Gaza 2009. Det var så raserat att man inte ens kunde gissa vad som funnits där. Efter vad hon lyckades få veta var det verkstäder för jordbruket.

Men varför hade det raserats så kapitalt? Det hade inte funnits några Hamas män där. Inga försvarsställningar. Strängt taget hade det bara varit slöseri med soldaternas tid.

Samma sak undrade Richard Goldstone och hans utredning. De undersökte flera fall där installationer raserats, uppenbarligen utan att det fanns någon militär nytta att vinna, bland annat el-Bader kvarnen som bombades den 9 januari 2009. Det var Gazas enda återstående kvarn. Ägarna, bröderna Hamada, var respektabla affärsmän med israeliska partners som de israeliska myndigheterna uppenbarligen inte betraktade som hot.

Det fanns, såvitt känt, inga Hamasmän i området. Att rasera el-Baderkvarnen tjänade inget syfte som någon kunde komma på, annat än att ytterligare förstöra kustenklavens utsikter att försörja sin befolkning.iv

Goldstonekomissionen misstänkte starkt att de bevittnat följderna av Dahiyadoktrinen.

En vanlig invändning är att den israeliska militären brukar varna civilbefolkningen via telefon och SMS meddelanden. Under den senast konflikten har israelisk militär dessutom skjutit olika typer av varningsskrott. Mot det kan man fråga om inte meddelandena och varningsskott snarast tjänar som ett led i den psykologiska krigföringen och närmast påminner om de flygblad israelerna spred under belägringen av Beirut 1982. Ett sätt att skrämma och demoralisera befolkningen. De tjänar också som ett slags moraliskt fikonlöv. Efter att ha riktat ett antal SMS meddelanden de boende i ett område hävdar militärerna glatt att mottagarna har tagit ställning för Hamas genom att stanna kvar och nu är det fritt fram att beskjuta utan att bekymra sig för deras liv.

De skulle enligt den israeliska uppfattningen utgöra ett slags frivilliga, mänskliga sköldar.

Folkrättsligt är det ohållbart men funkar hjälpligt i diverse debattforum. Något att flott hänvisa till, allt medan Gazaremsans infrastruktur slås sönder och samman.

Ytterligare ett fenomen har dykt upp den här offensivens marginaler. Soldaterna har hemfallit åt ett privat småmördande.

●●●
I sitt reportage från Khuzaa Gaza i början av augusti berättade han om ett trångt rum och om ruttnande kroppar. Hans namn var Jesse Rosenfeld och var frilanskorrespondent åt brittiska och amerikanska tidningar. För tillfället rådde en kortare vapenvila. Offren hade trängts in i ett litet rum. Av skotthålen i väggarna att döma hade de skjutits med automatkarbin som hade hållits i midjehöjd.

Rosenfeld såg inga vapen på någon av de döda.

Överallt i huset hittade Rosenfeld tomylsor, märkta IMI, Israels Militär Industrier.v

Human Rights Watch rapporerade också från Khuzaa att flyende civila hade mejats ner, trots att inga Hamas män fanns på plats och inga strider ägde rum. Vid två tillfällen den 23 juli skall israeliska soldater först ha uppmanat civila att lämna sina skydd för att sedan öppna eld mot dem.vi

Det finns upprepade uppgifter om att soldater inlett egna hämnd aktioner efter att kamrater dödats eller sårats. Det är knappast förvånande. En soldat vars högsta chefer utropar ohämmad hänsynslöshet till en strategi kommer inte förstå varför han får göra samma sak på egen hand?


iIsrael warns Hizbullah war would invite destruction” (Osignerad, Reuters) Yedioth Ahronoth, 10 mars 2008

iiDisproportionate Force: Israel’s Concept of Response in Light of the Second Lebanon War” av Gabi Siboni, Institutet för Nationell säkerhet, 2 oktober 2008.

iiiThe Dahiya strategy” Yaron London, Yedioth Ahronot, 6 augusti 2008.

ivHuman Rights in Palestine and other occupied Arab territories, A/HR/1248, 25 september 2009, sid 199-203

vWho Is Behind Gaza’s Mass Execution?” av Jesse Rosenfeld, The Daily Beast, 1 augusti 2014.

viGaza: Israeli Soldiers Shoot and Kill Fleeing Civilians” Human Rights Watch, 4 augusti 2014

Ledarskribenten och Pinkwashing

kugelberg

 

Den liberala ledarskribenten Elsa Kugelberg är störd. I prideparaden hade en grupp tagit sig orådet att skandera ”Bojkotta Israel”.

Tydligen en insats från gruppen Queers for Palestine.

Så borde det inte gå till framhöll hon. Kugelberg påminner om hur demokratiminister Birgitta Ohlsson sagt att en lyckat Prideparad var ett lackmustest på ett lands ”sociala frihet”.

Är det här tacken vi får, verkar Kugelberg vilja säga. Efter allt vi liberaler gjort för… ja dom… och så demonstreras det mot vårt favoritland i Prideparaden.

Elsa Kugelberg hade uppenbarligen önskat sig ett trivsamt och lagom pittoreskt inslag i stadsbilden under lördagspromenaden och samtidigt få sina åsikter bekräftade.

RFSL:s parad var mönstergill tillfogade hon. DÄR hade man kritiserat Ryssland förbud mot ”hbtq propaganda” och man kritiserade behandlingen av homosexuella i Uganda.

DE länderna gick det utmärkt att angripa.

Varför detta störande inslag i Pride paraden då? Varför störa Elsa Kugelbergs lördagshumör?

Palestinska hbtq-personer riskerar, liksom ugandiska, fängelsestraff och misshandel. När man i prideparaden skriker ‘befria Palestina’ borde alltså den naturliga fortsättningen vara ‘…från Hamas homofobi!’i

Från att anse att Prideparaden borde vara opolitisk övergår alltså Kugelberg till att förklara att den visst kan få vara politisk… bara de kritiserar länder hon och ledarredaktionen hatar.

Det kallas för Pinkwashing och ingick i en kampanj som den israeliska staten sjösatte 2005 med hjälp av amerikanska pr experter. Det hela beskrevs mycket detaljerat i New York Times, målet var att framhålla Israel som ett modernt och upplyst land för publiken i USA och Europa. I den bilden ingick att framhålla Tel Aviv som ett paradis för bögar och flator. Inbakat i den kampanjen kom en reklamdrive för att locka homosexuella turister till Tel Aviv.

Premiärminister Netanyahu var med på noterna och framhöll upprepade gånger toleransen mot hbtq-personer i Tel Aviv som något som placerade Israel på en annan och högre nivå än resten Mellanöstern, liksom Elsa Kugelberg.

Bögars rättigheter har i allt väsentligt blivit ett public relations redskap” förklarade Aeyal Gross, juridikprofessor från Tel Aviv.ii

I den PR kampanjen ingår också att annat måste maskeras bort från bilden av Israel. Ockupationen måste bort. De återkommande, militära angreppen på grannländerna: bort. Fängslandena utan rättegång och bruket av tortyr på de ockuperade områdena måste väldigt mycket fås att försvinna till förmån för bilder av lyckligt leende hbtq-personer på evigt strandparty i Tel Aviv.

Pinkwashing.

Från den palestinska hbtq gruppen (som inkluderar Palestinian Queers for Boycott, Divestment and Sanktions) framhålls att DERAS stora problem är ockupationen, precis som för alla andra palestinier.

En palestinsk homoaktivist: ”När du ska genom en vägspärr spelar det ingen roll vilken sexuell läggning soldaten har”.

birgitta ohlsson(Västvärlden blir aldrig riktigt nöjd med Orienten. Under artonhundratalet tid framhöll upprörda viktorianer att orientalerna var perversa för att de hade homosexuella motiv i sina kärleksdikter, detta var ett av skälen till att drottning Viktorias käcka uniformerade pojkar måste belägga dem med kolonialstyre. Kanske blev homofobin en av de snabbaste, kulturella exportprodukterna under kolonialtiden. Nästan direkt efter slaget om Tel El Kebir 1882 tvärdog den homosexuella kärlekslyriken som genre i arabvärlden.)

●●●
Elsa Kugelberg avrundade kärnfullt med att prideparaden i Tel Aviv drog 100 000 deltagare och därmed bord klara Birgitta Ohlssons lackmustest på att vara tolerant.

Men hur bra är det testet är egentligen.


iHit hör varken judehat eller Israel-kritik” av Elsa Kugelberg, Dagens Nyheter, 5 augusti 2014.

iiIsrael and ‘Pinkwashing’” av Sarah Schulman, The New York Times, 22 november 2011.

Israel Aims To Improve Its Public Image” av Nathaniel Popper, The Jewish Daily Forward, 14 oktober 2005.

Talkingpoints under ett krig

En av experterna uppges ha lett aningen gåtfullt när de stora förlusterna i Gaza nämndes och svarat:

Det är olyckligt men då och då måste måste man klippa gräsmattan.”

(I original löd det “It’s unfortunate, but every once in a while you have to mow the lawn.”)

Man vet inte riktigt vem som sa det eller var. Talaren har fått förbli anonym vilket kanske var mest barmhärtigt. Det kom under ett seminarium om Mellanöstern på en av förnäm tankesmedja som fick förbli anonym den också. (Möjliga alternativ är American Enterprice Institute, Washington Institute for Near East Policy eller kanske Brookings).

Samma konflikt. Samma kustenklav men en annan tid. Seminariet hölls 2010. Diskussionen gällde det israeliska angrepp som gått av stapeln vid årsskiftet 2008/2009.

Den kritiske före detta CIA analytikern Elizabeth Murray som berättade det hela noterade också att de övriga deltagarna i panelen, samtliga ur Washingtons utrikespolitiska elit, fnittrade lätt.

Ingen såg något fel med det.i

Metaforen har valsat runt i internationella media ända sedan dess. Israel som den upptagna villaägaren och Gazaremsan som den där jobbiga gräsmattan som hela tiden måste klippas för att hållas nere.

Och något annat påpekades i New York Times.”Jobbet” tar aldrig slut. ”Gräset” måste klippas igen och igen i evig tid för att inte växa sig för högt. Någon långsiktig lösning finns inte vad den israeliska regeringen anbelangar.

Intresse för en långsiktig lösning (fredsavtal) finns inte heller.ii

●●●
Ett viktigt vapen i den israeliska arsenalen varje gång ”gräset klipps” har varje gång varit dess talkingpoints.

Det låter inte så storståtligt. ”Diskussionspunkter”. Skulle närmast vara som något man har med sig till ett sammanträde.

Inget kunde vara mer felaktigt. Talkingpoints utgör i själva verket ryggraden i den PR satsning som varje gång har åtföljt varje tillslag. Det är de ”poänger” som man försöker driva hem. Redan under kriget 2009 hade den israeliska regeringen inrättat ett speciellt informationsdirektorat vars uppgift var att se till att samordna budskapet dels från myndigheter, diplomater och olika stödföreningar.iii I ideala fall genljuder samma argument från alla, från israeliska ministrar som låter sig intervjuas, från ambassadörer ända ner till någon som skriver insändare till lokaltidningen.

Informationsdirektoratet har sedermera uppgraderats till ett regelrätt propagandaministerium. Även kallat Hasbara ministerium.

Dock, inom PR sfären gäller samma regel som en gång blev Napoleons undergång. Kämpa inte mot samma fiende för ofta utan att sätta någon slutpunkt. Även om du är framgångsrik länge men inte kan avsluta kommer fienden till sist att lära sig din metod.

Det gäller här också. Faktum är att det är så illa man här och där skämtar om de skiftande talkingpoints som israelerna låtit flöda över sin omvärld.

Det Stora Argumentet har skiftat under krisen gång, från Tonåringarna, till Raketerna och till sist Tunnlarna.

1. Tonåringarna

Krisen började alltså med att tre tonåringar Naftali Fraenkel (16 år), Gilad Shaar (16 år) och Eyal Yifrach (19 år) försvann.

Det fanns tecken på att de dödats omgående. En av dem, Gilad Shaar hade försökt få iväg ett nödanrop på sin mobil. På larmcentralens inspelning kunde man höra rop och ljudet av skott.

Sen bröts samtalet.iv

Förmodligen var det ett kidnappningsförsök som gått snett. Eventuellt kan kidnapparna ha märkt att Gilad Shaar höll på att skicka ett nödanrop, fått panik och beslutat att undanröja dem alla tre. Israelerna fick hjälp av den palestinska myndigheten med information om de troliga gärningsmännen.

I det läget KUNDE Netanyahu regeringen ha valt att tona ner krisstämningen. De tre var döda. Det handlade troligen inte om några överlagda mord. Israelerna hade fått hjälp av den palestinska myndigheten att få namnen på de förmodliga gärningsmännen.

En någotsånär  ansvarskännande politiker skulle ha börjat mana till lugnt och försoning.

Men det blev inte hur saken utvecklade sig. Inte i Israel 2014.

Istället la Netanyahu omgående skulden på Hamas utan bevis. Enligt det synsättet handlade det inte om någon incident eller felslaget kidnappningsförsök utan om ett led i ett krig.

I det längsta låtsades man att de tre kunde vara i livet, både inför allmänheten och pojkarnas föräldrar vilket trissade upp ångesten och förhoppningarna. Armén släpptes loss i en storskalig sökoperation på Västbanken med bibliskt namn, ”min broders bevarare”. En operation som nästan omgående urartade i en kollektiv bestraffning av befolkningen i sin helhet. Hem genomsöktes och slogs sönder och samman. Hundratals palestinier fördes bort i fångenskap. Åtskilliga dödades.

Och hela tiden eldade israeliska politiker på en stämning av rashat och hämndlystnad.

Om en rysk pojke hade kidnappats skulle Putin jämna by efter by med marken.” (Danny Danon, vice försvarsminister).

 

En hel nation och tusentals år av historia kräver: Hämnd!” (Noam Perl, världsledare för Bnei Akiva, bosättarnas ungdomsrörelse).

Ännu kusligare var Uri Bank, före detta sekreterare till bostadsministern:

Det här är rätta stunden. När våra barn skadas går vi bärsäkargång utan hämningar, gör slut på den palestinska myndigheten, annektera Judeen och Samarien (Västbanken), avrätta alla fångar som dömts för mord, skicka anhöriga till terrorister i exil.v

…och

alla palestinier är våra fiender” och därför borde Israel förklara krig ”mot hela befolkningen, inklusive, gamla och dess kvinnor, dess städer, dess byar, deras byar, deras ägodelar och infrastruktur.” (Facebookkommentar av Ayelet Shaked, israelisk parlamentariker som omgående fick 5 000 ”likes”.)vi

Premiärminister Benjamin Netanyahu själv vräkte ur sig uttalanden av typen ”Dom helgar döden, vi helgar liv. De hyllar grymhet. Vi helgar barmhärtighet.”

Och om de döda tonåringarna: ”Må gud hämnas deras blod”.viitweet

Detta var alltså vad människor ur det israeliska samhällets topp kunde vräka ur sig, en blandning av rashat blandat, självrättfärdighet med religiösa blinkningar.

Gensvaret från den egna befolkningen blev bedövande.

ayelet shakedPå Facebook, twitter och privata bloggar kom en veritabel flodvåg av förgrämt hat från vanliga israeler. Rapporter började dugga allt tätare om att också vanliga israeler, både enskilda och skaror attackerade palestinier på gatorna. Palestinier som arbetade på israeliska företag förlorade sina jobb eller uppmanades att hålla sig borta.viii Skaror av ungdomar kunde stoppa bilar och kolla förarens etnicitet. Det hölls möten över hela landet.

Efter ett av dessa möten beslutade några av deltagarna att mörda en palestinier.

De hittade den 16 årige Muhammed Abu Khdeir.

I ett någotsånär normalt samhälle borde det ha lett till tillnyktring. De rättsmedicinska bevisen för hur tonåringen misshandlats, dränkts med bensin, tvingats dricka bensinen innan han brändes levande borde ha fått samhällets stöttepelare att sent omsider hejda sig och kanske inse vad de höll på att ställa till med.

Inte här och inte nu. Istället kommer rapport efter rapport om att israeliska bosättare försökt kidnappa ytterligare palestinska barn och ungdomar.ix

Tydligen utan att för den sakens skull ge palestinierna någon motsvarande rätt att gå till angrepp mot Israel.

Och knappt någon noterade när BBC:s Jon Donnison den 25 juli släppte tweet om att en intervju han haft den israeliska polisens talesman Micky Rosenfeld som berättade att de nu avfärdade teorin om att Hamas låg bakom Fraenkels, Shaars, och Yifrachs död. De huvudmisstänkta VAR trots allt ett par personer som agerat efter eget huvud. En ”ensam cell”.x

Vid det laget var kriget redan igång.dementi

2. Raketerna

Vid det laget var Fraenkel, Shaar, och Yifrach begravda under nationell pompa. Samtidigt började de tre att under stilla visslingar städas undan som Casus Belli. Ett nytt skäl hade halats fram och förstorats upp: Raketerna.

Som tidigare nämnts har Dagens Nyheter lämnat olika besked. En gång började kriget den 3 juli med ett israeliskt flyganfall. Några dagar senare upplystes läsarna om att början kom den när Hamas avlossade minst 14 raketer.xi

På ledarplats kommer ytterligare en version ett slags sammelsurium av alla tre förklaringar:

Det var bortförandet och morden på tre israeliska pojkar i juni som var krigets utlösande faktor och som åter­igen placerade konflikten i omvärldens fokus. Men under hela våren genomförde Hamas stadigt fler och fler missilangrepp mot Israel. Till det kan läggas de ständiga hot om kidnappningar och terrorhandlingar på israelisk mark som Hamas underjordiska tunnlar skapar.xii

Det skall med andra ord handla om fler och fler raketangrepp enligt DN:s ledarredaktion. Till sist kunde ingen kräva att de hårt prövade israelerna skulle kunna behärska sig längre.

Enligt uppgifter i israelisk press däremot började det den 28 juni med en israelisk flygräd mot Gaza. Det utlöste en salva från Gazaremsan på 16 raketer som landade på åkrar och tomma fält.

Det uppgavs också vara första gången sedan 2012.xiii

Man skulle kunna skifta blicken till Gaza ett tag.

Hamasledningen är också under press från SIN allmänna opinion att ”göra något” när israelerna företar sig något, bombräder, massarresteringar på Västbanken, skärpning av blockaden eller skjutningar över gränsen. Ljudet av utgående raketer som viner och smäller i fiendens land ger den känslan. (I samband med minikriget 2012 framkom att Hamas ledaren Ahmed Jabari som en slags kompromiss visserligen lät avlossa raketer men försiktigtvis såg till att de landade på tomma fält på israelisk sida. Påfallande ofta hörde man å andra sidan att de israeliska flyganfallen slutade med att planen fällde sina bomber på tomma fält och åkrar i Gaza. Kanske hade Jabari ha haft någon motsvarighet i det israeliska flygvapnet. En slags lev-och-låt-leva överenskommelse, inte olik de som kunde förekomma mellan soldater i skyttegravarna under första världskriget.)

Med det i åtanke insmyger sig två reflektioner.

  1. Hade den israeliska regeringen varit angelägen om att skydda den egna befolkningen så hade diplomati faktiskt fungerat rätt bra tidigare. När allt kommer omkring hade den skänkt ett visst lugn i två år.
  2. För det andra, de som beordrade det där inledande flyganfallet mot Gaza MÅSTE rimligen ha vetat om att raketbeskjutningen av den egna sidan skulle återupptas. Genom att bryta vapenvilan och genom att bryta den där oskrivna överenskommelse att inte skjuta för att träffa så utsatte regeringen Netanyahu den egna befolkningen för fara, helt i onödan… om man inte ville få en orsak till krig.

Men man får ingen legitim rätt att föra krig bara av en enstaka, fientlig handling. Minst av allt en fientlig handling som man själv provocerat fram

3. Tunnlarna

Det var ren lögn när premiärminister Netanyahu påstod att tunnlarna i Gaza kom som en komplett överraskning. Det förklarade flera israeliska militärer som uttalade sig anonymt. De hade försökt varna regeringen upprepade gånger.xiv

Redan det första angreppet hade slagit slint. Den 13 juli hade en styrka ur marinens kommandoenhet (samma som bordade konvojen till Gaza) försökt angripa ett raketbatteri men hamnat i ett bakhåll och tvingats slå till reträtt.

Genomgående har gällt att den gamla blixten inte velat infinna sig för den israeliska armén den här gången. Operationerna segar sig fram och man har inte lyckats inta några viktigare städer.

Detta gäller ett område som man både 1956 och 1967 närmast intog i förbigående.

Buden är aningen olika om det hela verkligen kom som en överraskning eller ej som tidigare nämnts. Somliga säger att israelisk militär visserligen kände till tunnlarna. Däremot skall Hamas ha använt dem taktiskt på ett sätt som angriparna inte var beredda på. En israelisk soldat klagade över att det var som en veritabel ”tunnelbana under Gaza”.

Under alla förhållanden blev det snart ett av Netanyahureringens nya talkingpoint, efter tonåringar (som inte mördats av Hamas) och raketer (som sällan gjorde någon riktig skada).

Israels politiska och militära ledare talar om tunnelhotet varje gång de yttrar sig och har lyckats samla stort internationellt stöd för att eliminera dem.”xv

Det finns två stora problem här. Dels KAN Israel helt enkelt inte ”eliminera” tunnlarna. Inte med mindre än att den israeliska armén ockuperar Gazaremsan under mycket lång tid. Det finns uppskattningar om att det skulle krävas minst fem divisioner.

Det har den israeliska ekonomin svårt att orka med i längden.

Andra problemet är att palestinierna i Gaza är i sin fulla rätt att gräva ner sig. Talet om ”terrortunnlar” skorrar rätt falskt.

Några av tunnlarna mynnar ut på den israeliska sidan och har använts för att göra utfall. Det har målats upp skräckvisioner av hur mängder av hamas-män strömmar upp ur dessa för att mörda israeliska civila i sina sängar. Hittills har Hamas använt dem för att göra smärre utfall och de har riktat sig mot militära mål som israeliska posteringar och depåer.

Om man godtar att det råder krigstillstånd mellan Israel och Gaza och om man godtar att Israels militär har rätt att operera i Gaza, ja då måste man också godta att palestinierna i Gaza har rätt att göra räder in på israeliskt territorium, så länge de riktas mot militära mål.

●●●
Tre skäl har uppgetts för den pågående offensiven. Alla tre är ihåliga. Vissa tecken tyder på att Netanyahu regeringen själv inte verkar ha någon riktig klar uppfattning om vad som skulle åstadkommas. En hög israelisk officer klagade i slutet av juli över att ”den politiska ledningen måste bestämma sig nu. Antingen angriper vi djupare in i Gaza eller så måste vi backa”.xvi

Det låter konstigt. Normalt borde de övergripande målen vara spikade innan en offensiv inleds. I det här fallet verkar regeringen knappt ens bestämt hur långt man skall gå. Något i stil med ”vi drämmer till och sen får vi se vad som händer”.

Kanske är målet att “utfodra” de högerextrema bröderna i regeringskoalitionen.

Kanske var det bara en önskan att en gång ”klippa gräsmattan”.


[i]”Likening Palestinians to Blades of Grass” Elizabeth Murray, Consortium News 16 november 2012.

[ii]”As Battlefield Changes, Israel Takes Tougher Approach” av Ethan Bronner, The New York Times, 16 november 2012.

[iii]“Special spin body gets media on message, says Israel” av Rachel Shabi, i The Guardian, 2 januari 2009.

[iv]”Bat-Galim Sha’ar: Failures Go Right to the Top” av Yaakov Levi, Arutz Sheva, 2 juni 2014.

[v]”The Atrocity” av Uri Avneri, Gush Shalom, 14 juli 2014.

[vi]”Gaza Crisis: Turkey PM Erdogan Compares Israeli Politician Ayelet Shaked to Adolf Hitler” av Jack Moore, Internationella Business Times, 15 juli 2014.

[vii]”Israel’s Netanyahu says of slain teens: ‘May God avenge their blood’” av Josh Levs, Greg Botelho och Jethro Mullen, 1 juli 2014.

[viii]”Mother, 2 children survive ‘stabbing attempt’ in Jerusalem” (Osignerad) Ma’an News Agency, 13 juli 2014.

Fear and loathing in Israel, Palestine” (Osignerad) IRIN, 10 juli 2014.

[x]”Claim that Hamas killed 3 teens is turning out to be the WMD of Gaza onslaught” av Adam Horowitz och Phil Weiss, bloggen Mondoweiss, 26 juli 2014.

[xi]”Vem började? Olika besked om Gaza” Vindskupan, 23 juli 2014.

[xii]”Krig är inte svaret” (Osignerad ledare) Dagens Nyheter 30 juli 2014.

[xiii]”Hamas fires rockets for first time since 2012, Israeli officials say” av Avi Issacharoff, Times of Israel, 30 juni 2014.

[xiv]”IDF: Either we go further in or back out now” av Yoav Zitun, Yedioth Ahronoth, 30 juli 2014.

[xv]”Tunnels Lead Right to the Heart of Israeli Fear” av Jodi Rudoren, 28 juli 2014.

[xvi]”IDF: Either we go further in or back out now” av Yoav Zitun, Yedioth Ahronoth, 30 juli 2014.

Churchillepigoner

bildLösningen på problemet är enkelt. Ta i med hårdare tag mot Ryske presidenten Vladimir Putin.

Det var beskedet.

Skribenterna kallade sig för ”vår tids kapitolinska gäss”, likt de heliga gässen på Roms Kapitolium som med sitt snattrande varnade för att fienden hotade.

Den senaste generationen av Winston Churchillepigoner har slagit till.

•••
Ända sedan det andra världskriget har sir Winston Leonard Spencer-Churchills efterapare varit ett lika återkommande som livsfarligt inslag i världspolitiken.

Den store förebilden, den historiske Winston Churchill var en blandning av ont och gott. Somliga av hans idéer var lysande och visionära. Många av rent ut usla.

De beundrande tänker och talar helst om Churchills insatser för att stoppa Nazityskland. Andra inslag i livsgärningen är inte lika var lysande, den yngre Winston Churchill gjorde av allt att döma sitt i den kris som ledde till att första världskriget bröt ut. Han hade en karriärmässig nära-döden upplevelse efter att ha drivit igenom det erbarmligt misslyckade Gallipolifälttäget och ansågs slut. Churchills mest passionerade politiska kamp var för att hindra Indiens självständighet från det brittiska imperiet.

Inte ens hans annars så beundrade insatser under andra världskriget är höjda över all kritik. Bakom scenen agerade premiärminister Winston Churchill idéspruta. Också där gäller att många av hans uppslag var lysande men det mesta han kläckt ur sig hade medarbetarna fullt sjå med att försöka stoppa och städa undan

Mycket av det här är förlåtet och undanstoppat. Kvar blev nästan bara en sockrad Disneyversion. Hans rasism och kolonialism göms. Den version av Churchill, den som blivit ett brittiskt nationalmonument, som alla minns och som klent begåvade politiker och kolumnister försöker imitera är jätten som rasade mot Münchenöverenskommelsen och ledde Storbritannien genom den svåraste fasen av kriget, när Tyskland och Italien verkade vara på väg att erövra världsherraväldet.

Den insatsen är världshistorisk. Inte tu tal om saken.

Ända sedan dess har den ene skrivbordskrigaren efter den andra försökt kopiera Den Store Mannen, försökt gå i hans fotspår, försökt VARA sin egen tids sir Winston Churchill, utan att vara Churchill. Som regel snöar de in på tanken att blind envishet är liktydigt med “beslutsamhet” och stelbent aggressivitet skulle vara detsamma som mod.

Gång på gång tar sin tids frågor och försöker hårdhänt skohorna dem in i mallen från 1938 och från 1940.

Den långa raden av Churchillimitationer började med Storbritanniens olycksaliga premiärminister Anthony Eden och hans lika olycksaliga Suezkrig 1956, och allt byggde på att Eden hade fått för sig att den egyptiske presidenten Nasser var den nye Hitler som man måste visa ”fasthet” mot. Eden åstadkom som bekant inte mycket mer än att ruinera resten av det brittiska imperiet och sin egen karriär.

Churchills föredöme åberopades gång på gång av amerikanska beslutsfattare från Kennedys och Lyndon B Johnson adminstrationerna under Vietnamkriget. Den här gången var Ho Chi Mihn den nye Hitler som man måste stoppa innan han erövrade hela världen.

Det verkade vara enkelt och skoj att ”vara Churchill”. Allt som behövs är att gapa om överväldigande hot och motsätta sig alla diplomatiska lösningar.

Invasionen av Irak gick av stapeln 2003 i nya salvor av hänvisningarna till det stora föredömet från Churchill från såväl folkpartistiska kolumnister och bloggare. Gång på gång utropades USA:s George W Bush och Storbritanniens Tony Blair till reinkarnationer av Ödets Man från 1940.

Invasionen brakade loss under dånande fanfarer men planade snart ut ett trist och segt gerillakrig, allt medan Irak som var tänkt att tjäna som amerikanskt brohuvud i Mellanöstern blev en kvarnsten kring halsen istället.

Man frestas tro att det monumentala fiaskot fått Churchillepigonerna att byta yrken.

Icke. De bara återkommer till nya kriser som kräver Orubblighet och Fasthet av den Fria Värden utan att nämnvärt bekymra sig över hur misslyckat det var förra och förr förra gångerna.

Kort efter debaclet i Irak så utropades Iran Det Stora Hotet. Det blev extra roligt så länge Ahmadinejad var president.

Nu är det dags igen. Ett nytt Hot. En ny Sällsynt Ondskefull Främmande Ledare. Ett upprop om att ”Tala tydligt till Vladimir Putin”, riktat till EU, publicerat en rad europeiska tidningar, Le Monde, Die Welt, El Pais, La Stampa, de Vokskrant, Der Standard.

Och så i Dagens Nyheter.

Initiativet kom från Polens Adam Michnik.

Churchillepigonerna har slagit till igen med full kraft.

Den här gången gäller det alltså Vladimir Putin som är en reinkarnation av både Hitler och Stalin.

Väst tolererar tyst hans aggressivitet som helt klart kränker andra länders suveränitet: Moldaviens, Georgiens och främst av allt Ukrainas.”

(En tråkmåns skulle kanske invända att konflikten i Georgien utlöstes när den georgiske presidenten Micheil Sakasjvili lät sin starkt numerärt överlägsna armé angripa ryska förband i Sydossetien.i)

Men den sortens ledsamheter tynger inte Adam Michniks upprop.

Därför är vi skyldiga att vara vaksamma och uppträda som vår tids kapitolinska gäss.”ii

Denne bloggare är ingen beundrare av Putin men att jämföra honom med Hitler och Stalin är enbart fånigt. I dagens Ryssland finns en opposition som visserligen hunsas från tid till annan men ändå biter ifrån mot överheten och faktiskt får behålla både liv och anställningar. Man skulle också kunna invända att Putins interventioner är tämligen beskedliga jämfört med vad USA drämt till med i såväl Karibien, Centralamerika som Irak. I de senare fallen utan att det kommer några krav på ”hårdare tag” från liberala kolumnister. Detsamma gäller Israels återkommande utbrott av ”berättigat självförsvar”.

Hela politiken bygger på dubbla måttstockar. Inför invasionen av Irak förkunnade exempelvis Carl Bildt att nationellt självbestämmande var något förlegat. Unilaterala ingripanden var framtiden. Irak skulle bara vara det första testfallet.

Samma Bildt övergick till att högljutt prisa samma förlegade självbestämmanderätt och irrelevanta folkrätt under konflikten mellan Georgien och Ryssland och gör det igen under Ukrainakrisen, utan att reflektera över hur skenheligt det skorrar.

Denne bloggare tror att det är ett farligt misstag. Etablerade stormakter som USA tjänar bland mycket annat som råkopior för uppåtsträvande maktcentra.

Det finns ett antal sådana, Indien, Kina, Brasilien och… ja också Ryssland och EU.

Och barnen gör inte som föräldrarna säger. De gör som föräldrarna gör.

USA skickar satelliter i rymden. Indien, Kina, Brasilien, Ryssland och EU gör samma sak. Kina skickar rentav ut egna astronauter. Allt nog och väl men det stannar inte med det. USA intervenerar här och där i världen, stödd av sina hangarfartyg och bombflyg.

Rapporterna har börjat komma om att det ena efter det andra av dessa nya uppåtsträvande makterna OCKSÅ skaffar sig hangarfartyg. Frågan är när dessa uppåtsträvande makter börjar kräva samma rätt att ingripa militärt i sin omvärld som USA för länge sedan förbehållit sig själv.

Är det inte vad somliga av dem börjat göra?

För att manövrera i den värld av maktförhållanden som håller på att skifta kräver kalla huvuden, intelligens.

Vad som inte behövs är churchillepigoner ur b laget.


iBakdörren som stängdes” Vindskupan, 26 augusti 2006.

iiTala tydligt till Vladimir Putin” intiativtagare Adam Michnik, Dagens Nyheter, Le Monde, Die Welt, El Pais, La Stampa, de Volksrant, Hospodarske Noviny, Dennik SME, Dario de Noticias, Lietuvos Rytas, 27 juli 2014.

 

Vem började? Olika besked om Gaza

18 juliDagens Nyheter har problem med vem som startade den senaste omgången strider i Gaza.

Den 18 juli publicerar de en tidlinje på uppslaget. Där uppges att konflikten började den 3 juli när israeliskt flyg bombade mål i Gaza och:

…palestinierna svarar med raketattacker mot Israel.

Nå, därmed borde väl ansvarsfrågan, eller frågan ”vem började” vara löst. Israeliska bombanfall den 3:e. Den israeliska försvarsledningen och regeringen MÅSTE ha vetat att Hamas i Gaza skulle vara tvingat att svara.

Men beskeden från Sveriges största morgontidning ändras. Den 23 juli kommer en NY tidslinje över utvecklingen på Västbanken och Gaza. Nu liksom tidigare förklaras att konflikten började den 3 juli men nu heter det istället:

Israel skickar fler soldater mot Gaza sedan minst 14 raketer skjutits mot Israel under dagen.

23 juliFörst uppges att det hela började med ett Israeliskt anfall mot Gaza. Sedan att det triggades av ”14 raketer” från Gaza.

Vi väntar med spänning på fortsättningen.

Sveriges främste terroristexpert skriver insändare

magnus norellMagnus Norell, en gång i tiden Sveriges främste terroristexpert, har slagit till med en debattartikel tillsammans med den fd journalisten Ricki Neuman.

Denne bloggare gissar att Norell är huvudförfattaren. Stilen verkar vara hans.

Det hela började med att Dagens Nyheter publicerade en text av den berömde israeliske journalisten Gideon Levy. Gideon Levy har i det närmaste gett upp framtidshoppet. Han tror inte längre på att den nuvarande israeliska regeringen har någon ärlig strävan efter att nå en fredsöverenskommelse.i Fortsatt ockupation är bäst.

Först kom kravet om ett upphörande av terrorism, sedan på ett förändrat ledarskap (med Yasser Arafat som stötesten), innan Hamas blev det stora hindret. Nu anses problemet vara palestiniernas vägran att erkänna Israel som en judisk stat. Israel betraktar varje steg landet tar – från politiska massgripanden till bosättningar – som legitimt, medan varje palestinsk handling är ”ensidig”.

Detta var för starkt för somliga. Och Magnus Norell läxar upp Gideon Levy. Han och Ricki Neuman har bättre information.

Fast så ser verkligheten inte ut. I själva verket önskar en klar majoritet av palestinierna inte alls samexistera, är emot en lösning med två stater och kräver att få tillbaka hela Palestina.ii

De överlägsna bevis, trumfkorten som Norell och Neuman halar fram består vid närmare granskning bestå av idel lankor

Först av allt visar de upp en rapport av The Washington Institute for Near East Policy eller WINEP.

Man skulle kunna invända två saker. För det första är Washington Institutet inget vetenskapligt forskningsinstitut. Den är närmast en underavdelning till den proisraeliska lobbyorganisationen AIPAC. Ursprungligen var Washington Institutet AIPAC:s forskningsavdelning som förkunnades vara en självständig tankesmedja. Washington Institutet existerar för att ge (kvasi) vetenskapligt understöd till AIPAC.

Något annat man undviker att nämna är att Magnus Norell själv är gästforskare vid Washington Institutet sedan fem år tillbaka.iii

Dock, även om källan är grumlig kanske rapporten kan rymma ett och annat. Washington Institutet har inte gått omkring och intervjuat folk på Västbanken och Gaza själv. Man beställde en intervjuundersökning av ett palestinskt institut som fick in svar från 1 200 människor.

Norell / Neuman verkar knappast ha läst innantill.

Samma rapport visar också att stödet för Hamas rörelsen INTE växer, att majoriteten stödjer olika former av civilt motstånd mot ockupationen och föredrog att vapenvilan fortsatte.

Det fanns en punkt i undersökningen som visade att en majoriteten, 64 procent, av de intervjuade ville att det palestinska självstyret skulle arbeta för att hela det palestinska territoriet på sikt skall återförenas.

Med andra ord en enstatslösning.

DÄR har man med andra ord beviset för vilken samling hopplösa typer Israel har att göra med.

Litet längre fram i undersökningen får respondenterna frågan om vad som skulle krävas för att de skall godta en tvåstats lösning. 45 procent svarade att Israel måste börja frige palestinska fångar, 19 procent svarade att de måste sluta bygga bosättningar.iv

Önskan om en enstatslösning, att det palestinska självstyret skulle sträva efter att återförena HELA det palestinska territoriet var med andra ord INTE hugget i sten utan villkorat. Om ockupationen lättade skulle attityderna göra detsamma.

Nå, Norell och Neuman har ytterligare ett kort de spelar ut. Ett gammalt, beprövat ett. Camp David 2000.

den som granskar de tre parternas kommunikation under dessa dagar upptäcker att den palestinska delegationen aldrig lägger fram ett eget förslag, inte en enda gång, och enbart säger nej till de propåer som presenteras.”

Den som granskar ”parternas kommunikation” under de korta veckorna som Camp David förhandlingarna upptäcker inget sådant. Förhandlingsförsöket rann ut i sanden, framför allt för att det var illa förberett och för att israelerna hela tiden la fram krav på att få annektera och kontrollera Västbanken. Krav som närmast tydde på att de tänkte sig att fortsätta ockupationen under annat namn.

Det Magnus Norell och Ricki Neuman hänvisar till är inte någon historieskrivning utan snarare en propagandakampanj som inleddes av den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Barak redan medan förhandlingarna höll på att ebba ut. Den amerikanske chefsförhandlaren Dennis Ross var med på noterna. (Den israeliske politikern Dan Meridor har rätt öppet berättat om hur han och Dennis Ross satt och diskuterade hur det hela skulle presenteras för allmänheten.)v

Den propagandakampanjen, eller Hasbaran, växte i styrka när den andra intifadan började. I och med det ökade bedyrandena i styrka om att palestinierna kunde ha fått allt. Att den israeliska regeringen var beredd att ge dem allt de önskade men de hade vägrat och revolterade. Nu fick de enligt det synsättet stå sitt kast för.. ja vad nu den israeliska ockupationsmakten råkat göra med dem sist.

Och den propagandakampanjen har blivit en hejdundrande framgång. Faktiskt så till den grad att den nu uppfattas som en Historisk Sanning av många aningslösa.

Ständigt återupprepad av en lång rad proisraeliska debattörer, från Pehr Ahlmark… till Magnus Norell.


iIsrael vill inte ha någon fred” Gideon Levy, Texten ursprungligen publicerad i Haaretz, DN, 9 juli 2014. Översatt från engelska av Kristina Lindqvist.

iiIsraels fredsvilja” av Magnus Norell och Ricki Neuman, Dagens Nyheter, 16 juli 2014.

iiiNär Magnus Norell började arbeta för AIPAC” Vindskupan, 20 september 2009.

ivNew Palestinian Poll Shows Hardline Views, But Some Pragmatism Too” av David Pollock, The Washington Institute for Near East Policy, 25 juni 2014.

vFör den som vill ha en mer utförlig beskrivning på denna blogg, se ”Ett generöst anbud till Arafat”, Vindskupan, 24 november 2009.

Total asymetri

Sent omsider har Dagens Nyheters ledarsida känt sig manad att Säga Något det senaste utbrottet av våld i Mellanöstern.i

Man kan sammanfatta de visdomar som flödar över den tidningsläsande allmänheten från ledarsidan på Sveriges största morgontidning.

Israel=Toppen

Hamas=Botten

Gaza=Botten

Arabvärlden=Också botten

Och lösningen på alltsammans?

Vad uppfattar man som vägen framåt, ut ur den nuvarande krisen på de olympiska höjderna i Dagens Nyheters Ledarredaktion?

Tja, Israels förträffliga regering skall fortsätta naturligtvis men man måste visa ”återhållsamhet”.

Vad det senare går ut på sägs inte. Kanske fortsätta göra det man gör men på ett sätt som inte genererar lika många otäcka bilder på Dagens Nyheters ledarskribenters och redaktörs tv skärmar.


i”Total asymetri” (Osignerad) Dagens Nyheter 14 juli 2014.

Döden på Västbanken

Mohammed Abu Khudair is seen in this undated family handout pictureObduktionen av den sextonårige Muhammed Abu Khudair visade att han hade sot och aska i lungor och luftrör.

ALLTSÅ hade han fortfarande andats när de satte eld på honom. ALLTSÅ hade hans kidnappare bränt honom levande. Muhammed Abu Khudair blev inte bara misshandlad och dränkt i bensin. Han hade tvingats dricka det också.i

Och därmed kanske en farlig gräns kanske överskridits.

 

●●●
Det hela startade när tre israeliska ungdomar, Naftali Fraenkel (16 år), Gilad Shaar (16 år) och Eyal Yifrach (19 år) från en bosättning vid Hebron där de liftade.

Vi säger att den nuvarande krisen började då. Det är sant enligt ett sätt att se på saken.

Men man kan också säga att det i själva verket handlar om en kris som legat och långkokat under flera års tid för att nu serveras.

För Västbanken har sedan flera år lidit av en långsamt växande våldsvåg, en där högerextrema, israeliska bosättare angriper allt oftare och alltmer ogenerat den palestinska befolkningen.

Det kallas för prislappsattacker. Bosättarna själva brukade förklara det med att de avsåg att utkräva ett pris, en prislapp för palestinska provokationer.

Om bosättarna ansåg sig angripna eller hotade av befolkning på Västbanken genomförde de prislappsangrepp. Om den israeliska regeringen fattade ett beslut som bosättarna ogillade gick de OCKSÅ till angrepp mot palestinierna.

Till sist har de övergått till att helt enkelt gå till angrepp mot palestinier. Redan 2011 klagade folk i den israeliska säkerhetstjänsten över att de inte längre behövde något som triggade igång dem längre.

Ute i byarna uppges man å andra sidan ha bildat självförsvarskommittéer för att värja sig mot de alltmer aggressiva bosättarna.

I de israeliska bosättningarna finns det uppgifter om att hemliga terrorgrupper har bildats.ii

Man frestas lätt till att återigen börja tala om en olycklig utveckling på båda sidor och att det inte är en sidas fel att två träter, etc.

Frestad som sagt men man förirrar sig snart upp i helt missvisande tankebanor.

Ja det finns två parter. Ja det finns extremister på båda sidor och ja båda sidor har troligen fattat dåliga beslut i det förgångna, MEN av de båda parterna är det bara den ena, de israeliska bosättarna, som är beväpnade till tänderna, har närmast fri tillgång till militär utbildning och dessutom -i stort sett- kan räkna med ett trivsamt samförstånd med regering och myndigheter i regionens starkaste militärmakt. Den andra är i stort sett obeväpnad och kontrollerad av sagda militärmakt.

(När en ny omgång prislappsangrepp stod för dörren 2012 förklarade de israeliska Centralkommandots talesman att deras bekymmer var att någon israelisk bosättare skulle komma till skada. Han berättade att man låtit trupperna företa en rad överraskningsrazzior för att försäkra sig om att de palestinska byborna var ordentligt obeväpnade.iii) Israeler som begår övergrepp mot palestinier slipper oftast undan. Skulle det gå så långt som till fällande dom blir de oftast benådade eller frisläppta efter ett tag.iv

I en EU rapport talas om att antalet prislappsangrepp har tredubblats på tre år och att de nu utvecklats till en veritabel kampanj för att göra tillvaron för den palestinska befolkningen närmast omöjlig.v

Lägg därtill att det praktiskt taget inte finns någon som kan försvara befolkningen på Västbanken. Ockupationsmakten gör det INTE. Nittio procent av alla klagomål hamnar i papperskorgen.vi Den palestinska myndighetens polis och soldater är förbjudna att ingripa mot bosättare, eller med andra ord att skydda den egna befolkningen. Något som i sin tur bidrar till att underminera det palestinska självstyres auktoritet i den egna befolkningens ögon.vii

Man står inför en ond spiral. Bosättarbefolkningen på Västbanken växer. De märker att de, bokstavligen talat, kan komma undan med mord

Och de går längre och längre.

Så kidnappningarna kom inte som en blixt från molnfri himmel. Åskmolnen har tjocknat mer och mer de senast åren utan att för den saken skull nämnvärt bekymra Sveriges folkpartistiska kolumnister.

bosattare fangas

I januari 2014 om en sammanstötning som kan ha bidragit att höja temperaturen. Efter vad som kunnat pusslas samman hade en skara maskerade bosättare närmat sig två palestinska bönder som arbetade på sina fält. Det skedde vid byn Qusra, söder om Nablus på morgonen den 7 januari. Bönderna fick befallning att försvinna. De vägrade. Israelerna gick attack. De båda bönderna kämpade emot och fick iväg ett nödanrop till sin by. Fler och fler palestinier från Qusra strömmade till. Israelerna hamnade i underläge, flydde, sprang, jagades och tog till sist sin tillflykt i en byggarbetsplats och var fast. Ytterligare några bosättare som påträffades i nejden släpades iväg till platsen. Till sist hade 18 israeler och så många som 200 palestinier samlats. Lynchstämning och hämnd låg i luften. Några lyckades lugna ner stämningen och undvika att de olycksaliga massakrerades. Palestinska förbindelsemän kontaktade den israeliska armén och sa till den att komma och fiska upp sina medborgare.viiibosattare fast2

Efteråt hävdade bosättarna att de varit ute på en utflykt. Den förklaringen möttes till och med hånskratt bland de israeliska soldaterna. En av byborna som intervjuades av New York Times förklarade att människor på utflykt kommer inte maskerade. Inte heller är de försedda med knölpåkar eller järnrör.ix

Lägg därtill att anföraren var en känd högerextremist.

Man kan med andra ord vara tämligen säker på att det handlade om bosättare inställda på att idka litet prislappsvåld.

Det skulle ha kunnat vara en punkt där allt kunde lugna ner sig. Bosättarna hade ju trots allt släppts, blåslagna och skrämda men utan bestående skador. Också folk i de israeliska säkerhetsstyrkorna lät höra ett och annat gillande läte.

Men bland de israeliska bosättarna verkar hätskheten närmast ha ökat. Här hade ett tjog av deras egna snörpligen övermannats av bybor de innerst inne anser vara undermänniskor. Palestinierna hade inte ens bevärdigat sig att lyncha dem utan skickat hem hela följet igen. Prislappsattackerna intensifierades. Bland klottret de lämnade efter sig såg man, förutom det vanliga ”död åt araberna”, ”gasa araberna” också ”Hämnd för Qusra”.

Vilket för oss till den punkt där vi står idag.

 offer

●●●
Det finns uppgifter om att den israeliska säkerhetstjänsten nästan omgående fick information om att de tre ungdomarna nästan omgående mördats av sina kidnappare. Det var under alla förhållanden osannolikt de kan har räknat med att kunna hålla dem fångna på Västbanken någon längre tid med hänsyn till den massiva israeliska truppnärvaron och det lika massiva spioneri och angiverisystemet ockupationsmakten riggat upp.

Den Yttersta Orsaken till att Naftali Fraenkel, Gilad Shaar och Eyal Yifrach fördes bort har vi inte. Kanske trodde någon att de var ute för att genomföra en prislappsattack, kanske var det någon som ville ge igen för gamla oförrätter.

Ansvaret för morden vilar på gärningsmännen. Däremot kan man tillfoga att Netanyahu-regeringen på olika sätt gjort krisen värre. Först och främst låtsades man i det längsta att de var i livet. Genom en rad utspel upphöjdes pojkarnas försvinnande till ett Nationellt Trauma och en Oförlåtlig Oförrätt. För många israeler började Fraenkel. Shaar och Yifrach att kännas som deras egna söner eller bästa kompisar från gymnasiet. Inte ovanligt i det läget. Fenomenet kallas för medieföljetong och medievänner. Men vackra känslor av sympati och deltagande muterade snart till rashat.

Och en stämning av självrättfärdig hämndlystnad växte. I synnerhet efter att de tres kroppar återfunnits.

Något som kan ha spelat roll här är en önskan att för regeringen besvärlig debatt om ifall myndigheterna hade misskött krisen. En av de israeliska pojkarna hade fått iväg ett nödanrop från sin mobil just som de tillfångatogs men larmcentralen slarvade bort det. Det hade dröjt fem timmar innan man slog larm. Fördröjningen kan ha kostat de tre livet. Lägg därtill att de kidnappades i ”Område C” där den israeliska armén, teoretiskt, borde ha full kontroll.

Den debatten slapp man nu.

Sökandet efter pojkarna föranledde den israelska armén att ta kontrollen över nästan hela Västbanken. Trupper gick in i städer och byar. Hem genomsöktes (och slogs sönder och samman). I praktiken handlade det om storskaliga trakasserier. Eller prislappsvåld, den här gången av den israeliska ockupationsarmén.vandaliserat hem

Fem palestinier dödades. Ett hundratal blev fångar utan att någon anklagelse. Den 30 juni hittades de tre försvunna bosättarna och den 2 juli hittades Muhammed Abu Khudair bränd till döds.x

Kanske det senaste exemplet på prislappsvåld. Människor har misshandlats, förödmjukats, till och med mördats men få med sådan skrämmande sadism.

I det senare fallet hördes inga brösttoner från premiärminister Netanyahu. Den israeliska polisen spred inledningsvis rykten om att Muhammed Abu Khudair var homosexuell och hade blivit hedersmördad av sin egen familj.

När den israeliska polisen hittat sex misstänkta för mordet på Muhammed Abu Khudair såg man till att släppa nyheten samtidigt med att man troligen löst mordet på en israelisk kvinna, Shelly Dadon, troligen för att försöka avleda uppmärksamheten.xi

Det uppgavs att motivet för mordet på Abu Khudair troligen var nationalistiskt.

Så mycket för ryktena om hedersmord av familjen.

Från premiärminister Netanyahus kansli förkunnades att staten Israel inte gör skillnad på terror och terror. Muhammed Abu Khudairs far undrade rätt maliciöst om det betydde att den israeliska armén skulle spränga de sex misstänkta mördarnas hem (något den hade gjort tämligen omgående med de palestinier som misstänktes för morden på Fraenkel, Shaar och Yifrach).

Det märgfulla hylladnet av tre döda israeliska pojkarna har rullat på nästan ostört.(Under samma period har nästan ett trettiotal israeler dött i ”normala” dråp, svartsjukemord och trafikolyckor, utan att det för den sakens skulle utropas till Nationens Hjärtebarn.)

På Västbanken upprättade bosättarna prompt ett par nya utposter, tänkta att bilda kärnor till ett par bosättningar.xii

Prislappsvåldet mot både muslimer och kristna på Västbanken fortsätter . I närheten av Betlehem hade bosättare försökt fånga en tolvåring. I närheten Hebron hade bosättare jagat en fjortonåring i en kilometer. xiii En bil där den kristne biskopen Abud Atallah och en annan präst åkte i Betlehem möttes av en skur av stenar och järnrör av bosättare.xiv Vid Jenin löpte dussintals bosättare amok, brände däck och vandaliserade. De körde långsamt och utmanande längs infarterna till palestinska byar, viftade med israeliska flaggor och skränade rasistiska slagord. De skyddades av israeliska soldater.xv

En konflikt med Gaza håller på att flamma upp och regeringen Netanyahu har åter börjat inta heroiska poser på slagfältet.


iAbu Khdeir, Murdered Palestinian BoyWas Forced to Drink Gasoline, Then Burned to Death” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 6 juli 2014.

iiDet finns beskrivet av, hm, Vindskupan från 2011. ”Äntligen. En ny terroriströrelse håller på att födas i Mellanöstern

iiiPalestinians form ‘civil guards’ to defend mosques” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 29 januari 2012.

ivUS: Price tag attacks against Palestinians ‘largely un-prosecuted’” av Tovah Lazaroff, Jerusalem Post, 30 april 2014.

vIsrael ‘turning blind eye’ to West Bank settlers’ attacks on Palestinians” av Ian Traynor, The Guardian, 21 mars 2012.

viIsrael ‘turning blind eye’ to West Bank settlers’ attacks on Palestinians” av Ian Traynor, The Guardian, 21 mars 2012.

vii”A High Price: The Triumphs and Failures of Israeli Counterterrorism” av Daniel Byman, utgiven av Oxford University Press, 2011. Sid 292.

viiiElder Palestinians protect settlers from lynching in West Bank village” av Towah Lazaroff och Khaled Abu Toameh, Jerusalem Post, 7 januari 2014. ”Clashes in Qusra: olive trees destroyed and settlers beaten” ISM,8 januari 2014.

ixPalestinians Corner Jewish Settlers During Clash in West Bank” Isobel Kershner, New York Times, 7 januari 2014.

xDetta har hänt sedan konflikten blossade upp igen” (Osignerad) Svenska Dagbladet, 9 juli 2014.

xiFour families grieve. One is under assault” av Jonathan Cook på bloggen Jonathan Cook: the Blog from Nazareth, 5 juli 2014. ”Israeli Police Falsely Report Murdered Palestinian Boy Was Gay, Flooding Social Media with Disinformation” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 2 juli 2014.

Israeli police and media collude to marginalize coverage of Muhammad Abu Khudair’s murder” av Ofer Neiman på bloggen Mondoweiss, 7 juli 2014.

xiiNew Etzion settlements honor Israeli teens” av Itay Blumenthal, Yedioth Ahronoth, 4 juli 2014.

xiiiSettlers Chase Palestinian Child Near Bethlehem” av Saed Banoura, International Middle East Media Center, 6 juli 2014.

Settlers Attempt to Kidnap Children Near Hebron, Bethlehem” av Chris Carlson, International Middle East Media Center, 8 juli 2014.

xivSettlers attack car of Christian cleric near Ramallah” (Osignerad) Ma’an News Agency, 6 juni 2014.

xvSettlers Rampage at Jenin Town Entrance” (Osignerad) WAFA, 5 juli 2014.