Hur kommer Håkan Juholts tio månader som socialdemokratisk partiordförande att bli ihågkommen när historieböckerna skall sammanställas? Kanske mest av allt som ytterligare en etapp på Svensk socialdemokratis ökenvandring från ett veritabelt statsbärande, ett som var nära att växa samman med statsapparaten till en rörelse i närmast i permanent kris.
Efter Göran Perssons nederlag och avgång har den ena partiledaren efter den andra inställt sig, och underkänts. Från socialdemokratiska kommentatorer ekar ständigt samma mantra: det gäller att hitta den där Rätte Ledaren med den där rätta karisman. Kanske också hitta de där Rätta Utspelen som skall tilltala så många som möjligt.

Helst alla.

Givetvis finns ingen tid att låta någon växa in i rollen. Fort måste det gå.

Den Rätte Ledaren och de Rätta Utspelen. Tillsammans skall de utgöra en hett efterlängtad Quick Fix, en snabb, elegant och komplett smärtfri lösning som på kort tid kommer att vända opinionsläget i tid till nästa val.

Kanske, ja bara kanske trånar svensk socialdemokrati innerst inne efter sin egen Tony Blair som med ett brett leende äntligen kommer att katapultera partifunktionärer, administratörer och påläggskalvar till de departementskorridorer de så förtvivlat längtar tillbaka till.

Men frågan är om det kommer att gå så lätt. Är det bara frågan om att byta galjonsfigur och slagord? Sedan kommer allt att gå i lås? När allt kommer omkring har val vunnits av betydligt färglösare och tråkigare politiker än Juholt. Tage Erlander satt i 23 år, utan att direkt vara något underverk av karisma.

Något som nästan ingen verkar undra över är vad som sker på gräsrotsnivån. Göran Greider nämnde litet i förbigående att många av de traditionella folkrörelserna håller på att smälta bort som sandslott i stigande tidvatten. ⁱ Men det är i stort sett den enda uppmärksamhet man bevärdigar den monumentalt viktiga utveckling.

Det bara är så. En oundviklighet.

Ändå är det just den starka organisationen på gräsrotsnivån som under decennier utgjorde svensk socialdemokratis drakguld. De stilla i landet som hellre skar tungan av sig än svek Sitt Parti. Som ställde upp i val efter val. Det var också de som genom medlemsavgifter och bidrag höll rörelsens många institutioner under armarna. De många, många, små donationerna, bidragen och medlemsavgifterna som byggde upp A-pressen, ABF, Folkets Hus rörelsen och höll alltsammans flytande under många år.

De flesta kan historien. Det hade börjat med frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Det hade muterat till fackföreningar och partier. Flera generationer av svenskar var uppvuxna i den traditionen.

Det tog tid och en del arbete att förskingra den igen.

Ofta talas om att de grupper i samhället som genom alla decennier burit upp socialdemokratin, framför allt den grupp som kallades arbetarklassen håller på att försvinna. Det är nog en förenkling. SOM institutets rapporter visar att andelen svenskar som anser sig ”vuxit upp i ett arbetarhem” ligger relativt stadigt, år efter år. De var 52 procent 1986. Den andelen har sakta sjunkit till 43 procent 2010. Andelen som anser sig vuxit upp ett ”lägre tjänstemannahem” ökade under samma tid från 25 till 35 procent. Summa summarum: de som anser sig utgöra arbetare eller lägre tjänstmän utgör 78 procent av befolkningen. Det är och förblir den grupp som avgör Sveriges politiska framtid.

Håller det politiska intresset på att dunsta bort? Det finns inga riktigt bra bevis för det heller. Enligt SOM institutet har andelen svenskar som betecknar sig som ”politiskt intresserade” ÖKAT under åren 1986 till 2010 från 46 till 55.

Något som däremot minskat är andelen svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti. Den har sjunkit från 12 till 6 procent. ⁱⁱ

Att säga att socialdemokraternas väljargrupper håller på att försvinna är med andra ord en överdrift. Det politiska intresset är närmast ökande. Hake är bara att det inte längre kanaliseras genom de etablerade politiska partierna.

Kanske handlar det till sist om besvikelse över de gamla institutionerna.

 

●●●
En av de största framgångarna på Sveriges bioscen var antagligen Milos Formans film ”Gökboet”. Den hade premiär i februari 1976 och låg kvar på repertoaren i baxnande tio år.

Kanske, ja bara kanske för att den så väl beskrev något som den tidens svenskar kände igen så väl: Det välvilliga förtrycket, personifierat av översköterskan Ratched (spelad av Louise Fletcher). Ett manipulativt förtryck där järnnäven visserligen för det mesta hölls instoppad i ett par lager silkeshandskar. Där förödmjukelserna, och dompterandet oftast är o så subtilt, ”vi måste följa reglerna” men där alla till sist dansar efter syster Ratcheds pipa. GIVETVIS, givetvis gör det för allas bästa.

McMurphy vinner allas cigaretter. Syster Ratched samlar in dem igen och ransonerar ut dem. Rättvist men förtryckande.

Till sist kommer det oundvikliga slutat. Den upproriske McMurphy fångas in och lobotomeras.

Den filmen blev en monumental framgång i vårt land och kanske handlade allt till sist om att den sociala ingenjörskonsten, det redskap som svenskt socialdemokrati äntrat maktens tinnar med nu höll på att tjäna ut.

Mycket positivt hade uträttats. Slumområden hade sanerats. Möjligheter till högre utbildning och sjukvård hade öppnats för alla samhällsgrupper. Sedan femtiotalet hade vanliga arbetare kunnat skaffa sig bil, kylskåp, radio, tv.

Kanske, ja bara kanske upplevdes det också som en ljuv triumf för den lilla människan också, för alla de vars familjer varit bönder, lantarbetare och statare ända tillbaks till den grå forntiden. Som i generation efter generation mobiliserats för att betala skatt, göra dagsverken eller lämna ifrån sig sina söner som rekryter av kungar och aristokrater när stormaktsväldet skulle byggas eller bara försvaras i Baltikum och Tyskland.

Nu var det slut med att stå med mössan i hand inför kung, ämbetsmän och godsägare. ”Rörelsen” var DERAS rörelse på riktigt. Den hade gett dem röst, upprättelse och en självkänsla. Äntligen.

I den stora fyrtiotalistgeneration fanns många som fått möjligheter att studera och klättra socialt tack vare partiets reformer. De ville helt enkelt inte gå emot den rörelse som öppnat dörrarna, ens när oset av tilltagande maktmissbruk blev allt starkare.

På sjuttiotalet nådde man vägs ände. Ämbetsverken blev allt större. Inblandningen medborgarnas privatliv allt mer tunghänt. Till råga på eländet började ekonomin krisa och det blev svårt att hälla ner mer och mer pengar i den växande offentliga sektorn.

Den ena skandalen efter den andra flammade upp där partifunktionärer blandat samman sina egna intressen med statens och partiets.

 

●●●
På den fabrik denne bloggare arbetade som modellritare var de flesta av jobbarna förmodligen fortfarande socialdemokrater.

Tiden var tidigt nittiotal. Företaget var ärevördigt och vanskött. Av de som hade sin tillvaro på verkstadsgolvet trodde väl de flesta på sitt parti men det var en tro som för varje år blev alltmer trådsliten och grå. Sakta men säkert, utan att någon visste när eller hur hade ledningen för fack och parti förvandlats från ett ”vi” till ett ”dom”. Ytterligare en överhet tillsammans med företagsledningen. Denne bloggare mötte ordföranden för ortens socialdemokratiska parti två gånger. Den ena gången var under ett valmöte. Han höll låda med uttråkad min och verkade mest av allt längta tillbaka till sitt kansli.

Andra gången var en mörk kväll. Han irrade omkring i en mörk gränd. Vid det laget hade han avgått. Frivilligt.

Hette det.

Det hade ABSOLUT inget samband med en nyligen uppdagad kohandel med ordens största byggfirma som mirakulöst landat honom en nybyggd lägenhet i centralt läge.

Ute i omvärlden kreverade Sigvard Marjasin affären. Många av polarna kallade karln ”Marjasvin”. När karln dessutom blev frikänd trots solklara bevis skakade de bara på huvudet. Mer en en hördes muttra att hade man själv försökt sig på att klippa i sina kvitton hade överheten drabbat som Guds vrede.

Lagen var tydligen inte lika för alla.

Vännerna kunde då och då skvallra om en av arbetskamraterna som lyckats göra karriär. Vid det laget satt hon i riksdagen och lyfte fet lön och traktamente utan att hysa något nämnvärt intresse för sina gamla kollegor.

Teoretiskt var de alla delar av samma rörelse. I praktiken hade den sedan länge spruckit upp i en liten, hyperaktiv krets som häckade inne på kanslihusen, som ofta hade sin försörjning och karriär där. Utanför den kretsen fanns massan av medlemmar. Ignorerade av eliten och själva alltmer apatiska.

Då och då uttryckte ledningen sin stora förvåning över att färre och färre infann sig när det var dags för första maj parad. Kanske också viss förvåning över att de gråmelerade ledargestalter som kanslihusen frambringade inte verkade mötas med någon större respekt längre.

Någonstans hade något mycket viktigt börjat vittra och falla sönder nere i basen för den politiska rörelse som fortfarande dominerade svensk politik. Kanske är det symtomatiskt att en figur som Per Nuder på sin tid kunde lägga grunden för en lysande karriär som ordförande för SSU-Stockholm, trots att grunden till stor del bestod av friserade medlemssiffror. När allt avslöjades blev reaktionen mest av allt en axelryckning. Det kunde i stort sett kvitta om karriären byggde på en bluff, i alla fall vad ledningen anbelangade. Nuder var en duktig byråkrat. Göran Persson gillade karln. Honom ville man behålla.

I sinom tid blev Per Nuder den som skrev Juholts avskedsansökan.

 

●●●
Jakten på en ny partiledare har alltså börjat, en som är godtagbar för alla krigande fraktioner, som skall vara en bra försäljare inför massmedia. Ingen verkar intresserad av vad som sker på gräsrotsnivån. Inte heller hör man någon diskussion om hur man bedriver ett långsiktigt opinionsarbete. Den där nya ordföranden skall fixa alla problem.

Man kan notera att motsidan absolut inte haft den typen av illusioner. Ordförande för den konservativa tankesmedjan American Enterprice Institute, Christopher DeMuth, en av de som sedan sjuttiotalet bidragit till att svänga den amerikanska opinionen åt höger har hörts förklara att: ”Nya radikala idéer behöver minst tio år på sig för att tränga fram ur dunklet”. ⁱⁱⁱ

Det räcker inte med att bara anpassa sig till tidsandan. De riktigt framgångsrika försöker själva forma den. Det kräver tålamod. Det verkar helt enkelt inte finnas.

Någonstans står Sverige inför två ytterligheter. Å ena sidan att ett och samma parti dominerade landet decennium efter decennium, gradvis blev alltmer självbelåtet och till sist visade tendens att växa samman med statsmaskineriet.

Å andra sidan: risken finns att den politiska vänstern försvinner helt. Det har praktiskt taget skett i USA och Israel.

Inget lockande alternativ. ^iv

 

●●●
Den läsare som följt med ända hit undrar kanske vad restaurangbranschen har med det här att göra. Ändå går det inte att motstå. Tankarna börjar vandra till Anthony Bourdains bästsäljande självbiografi Kithcen Confidential.

Det är en vanvettigt underhållande bok om Bourdains långa karriär som köksmästare i New York. Han har själv sett det mestafrån guldkrogar till små hak och restauranger som kontrollerades av maffian. Han hade sett otaliga restauranger komma och gå.

För det mesta slutade med konkurs.

En av de saker som oftast händer med ett restaurangföretag som hamnat i en nedåtgående spiral är att ledningen grips av panik och börjar byta köksmästare, ändra i konceptet och annat. Ju mer ledningen försöker behaga, desto starkare anade kunderna oset av osäkerhet, kris och annalkande död.

Anade och började hålla sig borta.

Sverige är i krig i Afghanistan för första gången på tvåhundra år.

De skäl, eller förklaringar, eller vad man nu skall kalla det som flödat över allmänheten har hela tiden varierat. Det har hetat att man måste hålla militär närvaro på plats för att biståndet skall nå fram, för att afghanska flickor skall kunna gå i skola, för att förhindra att talibanerna tar världsherraväldet eller för att kvinnorna skall kunna yrkesarbeta.

Ur denna soppa av olika, understundom motstridiga förklaringar finns en som går igen. Ett som har viss biton av trovärdighet: Sverige måste hålla sig väl med USA. Det gäller att kunna kräva in gentjänster om vårt land skulle råka i knipa.

Det finns en tanke bland de som sitter med händerna i Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Såvitt denna bloggare kunnat pussla samman den så går den tanken ut på att vårt land inte har resurser att försvara sig självt om det skulle utsättas för angrepp utifrån. För det behövs hjälp utifrån. Stora, alltför stora delar av försvaret har lagts ner. Anläggningar för armé, flotta och flygvapen är skrotade. Det skulle kosta miljarder och ta dussintals år att sätta dem i stånd igen.

Det kommer knappast att ske.

Inget etablerat politiskt parti gör någon som helst min av skjuta till de erforderliga många miljarderna under ett dussintal år. Alltså börjar man snegla utanför landets gränser efter lämpliga, säkerhetspolitiska kombinationer.

Fram till 1990-talet bestod Sveriges utrikespolitik, i alla fall utåt, i att vara alliansfritt i fred. Sverige skulle själv stå för sitt försvar, man skulle också stödja FN och hålla på folkrätten. (För NATO:s vidkommande passade den ordningen utmärkt. Sverige skyddade deras norra flank utan att det kostade Atlantpakten något.)

Kanske kom vändpunkten i Bosnien.

Sverige gick med i FN:s fredsbevarande styrkor UNPROFOR år 1993 men efter Dayton avtalet 1995 landade den svenska kontingenten som en del av en NATO styrka, utan några större protester.

Det började då.

Och på den vägen har det fortsatt. Många tyckte sig ha funnit ett fin fint handlingsmönster. Ett som man borde hålla fast vid hädanefter. Ett beslutsamt amerikanskt ingripande, utan att nämnvärt bekymra sig över folkrätten, uppföljd av en USA-ledd NATO styrka med svensk medverkan, symboliskt godkänd av FN. Hela modellen repeterades därefter i Kosovo.

Allt verkade fungera som smort.

Hos många svenskar som sysslade med säkerhetspolitiska frågor slog en enkel tanke rot. Det var SÅ HÄR det kunde, och borde, gå till i framtiden.

Så olika personer som överste Ulf Henricsson och journalisterna Johanne Hildbrandt och Staffan Heimerson har hörs prata glatt om att de hade sett en underbar modell  födas i Bosnien på nittiotalet, en modell som Sverige som ren självklarhet borde haka på. Det gick att både lösa den ena utrikespolitiska krisen efter den andra på det sättet och Sverige kunde dessutom få sin egen säkerhet ordnad på köpet.

Allt för många tittar än idag  ut över 2000 talets Irak och Afghanistan men kan bara se Bosniens berg.

Är Amerika verkligen en rationell aktör i världspolitiken?

Om Sverige tänker sig en framtid som bihang till USA och leende skicka truppkontingenter litet härs och tvärs finns en vanvettigt viktig förutsättning som inte får klicka: Den amerikanska regeringen måste vara en rationell aktör och den behöver också förbli det i all framtid. Är den inte det blir rentut farligt att hänga upp Sveriges säkerhetspolitik på den kroken.

Agerar Amerika inte rationellt riskerar både Sverige och övriga Europa istället dras in i det ena militära och diplomatiska stolleprovet efter det andra.

Så hur förståndig är den amerikanska utrikespolitiken egentligen? Hur klokt är det anförtro de säkerhetspolitiska familjejuvelerna åt männen i Washington?

Frågan om Amerika är en pålitligt rationell aktör i världspolitiken brukar utlösa anklagelser om antiamerikanism.

Kanske. Men det kan också vara värt att hålla i minnet att de som sitter med händerna i USA:s utrikespolitiska strategi inte med naturnödvändighet är speciellt mycket mer ädla än stormaktspolitiker brukar vara. Tankesmedjor i Washington spelar  en allt viktigare roll när utrikespolitikens huvuddrag skall läggas fast. I synnerhet under de senaste åren är det därifrån som de utrikespolitiska rådgivarna hämtas. Den lobbyorganisation vars tankesmedja ligger bra till hos den vinnande kandidaten blir den som får bemanna posterna som rådgivare och politiska tjänstemän.

AIPAC och den kristna högern är mycket flitiga när det gäller att försöka knuffa den amerikanska utrikespolitiken åt sitt håll. Många av dem rider diverse käpphästar i form av ”civilisationernas krig”.

Under det senaste decenniet har de fått rätt mycket av vad de begärt: Irak invaderades. Sydsudans självständighet stöddes. Georgien uppmuntrades att gå bröstgängse tillväga mot Moskva. Israel får stöd i både vått och torrt. Det pågår ett intensivt lobbyarbete för att få igång någon form av örlog mot Iran. Försök att hitta en förhandlingslösning mellan USA och Iran har omsorgsfullt kortslutits.

Ytterligare ett problem är att folkrätten har underminerats. Under det allt som ofta har det under det gångna tio åren gjorts klart att man i Washington mest av allt betraktar statuter om angreppskrig, om tortyr och annat som rundningsmärken. Något som snabbt manövrera sig förbi.

På lång sikt är det mycket farligt, också för Sverige. Ett regelverk som ingen bryr sig om (president Bush var på sin tid öppet raljant), det regelverket blir till sist en död bokstav.

Och vad händer när nya, framväxande maktcentra i Kina, Indien, Ryssland och Brasilien börjar kräva samma rätt att bomba och bränna av anfallskrig som USA har reserverat åt sig självt? Det kan exempelvis visa sig aningen knepigt att klaga över Rysslands politik mot Georgien för amerikanskt vidkommande med en hel radda överfall i bagaget, från Grenada till Irak.

Inget av det här ligger i Sveriges eller Europas intresse. Tvärtom. Vi i vår del av världen har ingen nytta av det ”civilisationskrig” som neokonservativa, amerikanska ultranationalister och kristen höger försöker sälja. VI behöver normala, fungerande relationer med länderna söder och öster om Medelhavet. USA kan alltid återvända till sin egen kontinent men Mellanöstern och Nordafrika kommer alltid att ligga direkt söder och sydöst om Europa. Det som händer där riskerar ideligen att spilla över till vår kontinent.

Nej, denna bloggare försöker inte hävda att hela USA:s utrikespolitik styrs av idel dreglande monster eller rasande dårfinkar. Det finns många diplomater och rådgivare som är både förståndiga, ansvarskännande och tänker långsiktigt. Men det är viktigt att hålla i minnet att det också finns fraktioner, stora och mäktiga fraktioner,  som ligger MYCKET långt oss (och kontakt med verkligheten).

De har upprepade gånger lyckats styra utrikespolitiken åt sitt håll. Och de har ingen tanke på att sluta. Det krävs bara ett val, eller en omgång tjänstetillsättningar så är de tillbaka i kontrollrummet igen.

För alla extrema de extrema fraktionerna finns kvar. De hade sina hängivna beundrare här i Sverige också. När ”kriget mot terrorismen” seglade upp 2001-2003 kunde fortfarande en spydig kommentar om George Bush i ett kommentarsfält resultera i en störtskur av ilskna protester från arga folkpartistiska och moderata bloggare.

Det har i stort sett upphört. Man försöker inte längre hävda att George Bush är ett missförstått geni. Idag brukar samma insändarskribenter hävda att okej, det kanske var aningen snett på Bushs tid, men det var då. Allt det där obehagliga, storhetsvansinnet, brutaliteten, det usla omdömet är FULLSTÄNDIGT borta efter regeringsskiftet.

Ack om det vore sant.

Jo, det stämmer att såväl neokonservativa, kristen höger och ultranationalister inte längre bemannar ett myller av politiska tjänstemanna poster i försvarsdepartement och utrikesdepartement som de gjorde under Busheran. Däremot sitter de kvar i sina tankesmedjor, sina tidskrifter och som kolumnister i de fina morgontidningarna. De kan påverka, de påverkar och när somhelst kan de vara tillbaka i centrum igen. Bland de republikanska presidentkandidaterna finns män som, om de hamnade i det ovala rummet, skulle kunna få världen att längta tillbaka till Bush som en epok då det rådde sans och måttfullhet.

 

●●●
Inför allt detta har Sverige och andra likasinnade länder valt att titta åt andra hållet. Vi låtsades som om det regnar tvärs igenom George Bushs ryckiga och brutala utrikespolitik. En del av de som som ansvarar för vår säkerhetspolitik har kanske bett en och annan stilla bön för att allt kanske skulle återgå till det normala. I stort sett fanns inget val. Skall vi hänga upp vår säkerhet på USA är vi också tvingade att le och samtycka, oavsett vad männen i Washington hittar på.

Det kan i sin tur mycket väl bidra till att snedvrida den amerikanska utrikespolitiken ytterligare ett par snäpp.

En sak är solklar när man försöker förstå hur tankegångarna gick i Washington under upptakten till invasionen av Irak: de allierade skulle följa efter automatiskt. Det var knappt något man behövde tänka på. Policyforskaren Kenneth Pollack skrev som en ren självklarhet om att ”skicka in europeiska, asiatiska och regionala” truppkontingenter i Irak efter invasionen.ⁱ Den neokonservative åldermannen Irving Kristol förklarade att Amerika bara behövde tuta och köra, de europeiska staterna måste betraktas som gravt osjälvständiga. Européerna verkade enligt Kristol helt nöjda med att låta USA ta hand om deras utrikespolitik medan de själva reducerades till en större upplaga av något så föraktligt som Sverige.

”Och vem går till Sverige för att finna nycklarna till framtiden?”ⁱⁱ

Hur länge kommer Amerika förbli supermakt?

I religiösa kretsar finns ett uttryck som ofta återkommer. Den kyrka som ingår äktenskap med tidsandan riskerar att bli en änka i nästa generation.

Riskerar Sverige på samma sätt att bli en säkerhetspolitisk änka i nästa generation?

Ett av de ganska slentrianmässiga antagandena bakom den nuvarande politiken är att USA kommer att förbli en supermakt i evigheters evighet, amen.

För bara tio år sedan verkade det vara ett ganska rimligt antagande.

Nu på nyåret 2012 håller fälttågen i både Irak och Afghanistan på att trappas ner. Amerika är hårt skuldsatt och har lidit strategiska nederlag på båda fronterna. Det kommer inte att bli någon ny maktsfär i Mellanöstern. I många avseenden visar dagens Amerika alla de klassiska tecknen på en stormakt som passerat kulmen. Nya erövringar ger inga krafttillskott utan blir bara kvarnstenar kring halsen. Alternativa maktcentra håller på att uppstå runtom i världen och växa sig starkare. USA:s enda riktigt pålitliga triumfkort är försvaret. I mångt och mycket är det snart det enda som gör landet till en märkvärdighet och till och med det triumfkortet har visat sig överraskande svagt. Amerika kan visserligen angripa allt som president och kongress behagar peka på men det kan helt enkelt inte sätta sig i varaktig besittning av något. För vart år blir det amerikanska försvaret bara dyrare, medan antalet soldater, örlogsfartyg och flygmaskiner krymper.

I den svenska debatten har mycket litet av det lyst igenom. En del konservativa skribenter har noterat saken.

Noterat och reaktionen har varit att mana till strid. Sverige och övriga Europa måste öka insatserna på Amerikas sida. Allt för att rädda USA:s vacklande ställning, helst kapsla in den i bärnsten.

Frågan är hur realistiskt det är.

Den amerikanska regeringen stod inför ett liknande dilemma under 1940-talet. Man var allierat med Storbritannien i andra världskriget. Det brittiska imperiet började försvagas. Redan då började många bedömare gissa att det inte skulle gå att hålla samman i det långa loppet. Amerikanerna var osentimentala. Reinhold Neibuhr noterade att det brittiska imperiet troligen var dödsdömt under alla förhållanden och att det inte var någon idé att ge konstgjord andning åt det liket.

Fransmannen Emmanuel Todd föreslog en liknande linje när det gällde USA. Det viktigaste var inte att bevara Amerikas maktställning som den såg ut 2001. Det var av allt att döma omöjligt. Istället gällde att försöka få avvecklingen att gå så smidigt som möjligt.

Är de över huvud taget intresserade? Egentligen?

Om man nu struntar i de problem som denna bloggare räknat upp, hur mycket amerikanskt bistånd kan Sverige verkligen räkna med som belöning för att ha följt med till Afghanistan?

Det är en mycket, mycket bra fråga.

Flera rapporter talar snarare om att de som sitter med Amerikas riktigt långsiktiga, strategiska planering snarare ser Stilla Havet som sin beramade ”nästa front”. (Svenskar och övriga Européer tenderar ofta att glömma bort att USA lika mycket är en Stilla Havsmakt som en Atlantmakt.)

I praktiken kan det bara handla om Kina som udden är riktad mot.

Förhoppningarna om att upprätta en intressesfär i Mellanöstern är i praktiken avskriven. Gerillabekämpning likaså enligt en viss amiral Winnefeld. Framtidens krig skulle bli mycket mer ”tekniskt krävande”. ⁱⁱⁱ(Det får väl tolkas som att motståndaren kan förväntas äga modernt luftförsvar.)

Redan nu, medan uttåget ur Irak fortfarande pågår och nerdragningen i Afghanistan nyligen inletts, har Obamaadministrationen i all stillhet börjat föra över resurser till Stilla Havsområdet. En marinkårsstyrka skall förläggas till Darwin i norra Australien.

Kina protesterar. Omgrupperingen, tillsammans med en rad diplomatisk framstötar i Australien, Filipinerna och Burma upplevs som riktad mot Kina.^iv

Därmed håller Amerika på att krypa samman i försvarsställning i Stilla Havet. Nästan tillbaka där man började 1942. Detta handlar inte om några lösa spekulationer. Detta är en långsiktig plan som kommer att bli av, den har i själva verket redan satts i verket. Både den amerikanska flottan och marinkåren uppges vara stormförtjusta. I Stilla Havet räknar de glatt med att få spela huvudrollerna, istället för att bara agera hjälpgummor åt armén i de nuvarande inlandskrigen.^v Det växande intresset för Stilla Havet och Kina riskerar å sin sida att fungera som en självuppfyllande profetia genom att utlösa ytterligare kinesisk upprustning som i sin tur dra med ytterliga amerikansk… etc. etc.

Och där har vi nästa stora, skärande ironi. Svenska soldater har i tio års tid harvat runt i sina afghanska provinser, fem har stupat, och allt för att skänka Sverige inkasseringsbara, säkerhetspolitiska checker i en bank som håller på att krascha.

USA:s militära styrka håller på att vittra. Det strategiska intresset håller på att riktas åt andra håll.

Till råga på eländet: det finns ingen, upprepar INGEN, fraktion av de som sitter med händerna i Amerikas strategiska policyforskning som så mycket som andas intresse för engagemang i Östersjöområdet.

Vad är alternativen?

I nästan tjugo år har Sveriges säkerhetspolitik traskat på i samma hjulspår. Sverige försöker ligga bra till i Washington, allt i förhoppningen att få hjälp om något militärt hot skulle materialiseras imorgon. Försöker man få något besked från de ansvariga om hur vettigt det är svarar de bara att allt måste fortsätta. Något alternativ finns inte till att, som Björn von Sydow uttryckte det, ”engagera Amerika i Östersjön”.

Nu eller någon gång den närmsta tiden är det nödvändigt att börja söka efter en annan väg för svensk säkerhetspolitik annat än vad som alltmer börjar likna ett blindspår. Det finns egentligen bara tre riktiga val.

1. Fortsätt som nu. Hoppas på att USA utrikespolitik är rationell. Att Amerika förblir en supermakt och dessutom hyser något slags intresse för Östersjöområdet, eller…
2. Börja treva sig omkring efter nya samarbetspartners, och / eller…
3. Satsa mer på vårt eget försvar, med betoning just på försvar av landets eget territorium.

Mannen vid podiet svävade inte på målet den kvällen. Det var hans jobb att se till att staten fick valuta för de skattepengar den plöjde ner i Afghanistan. Och det skulle komma genom att både bistånd och militära operationer samordnas.
Diplomaten Krister Bringéus är en undersätsig man med ett litet vältrimmat skägg. Han talar med hög, genomträngande röst. Han ger intryck av att vara mycket, mycket självsäker.

Han har fram till nyligen tjänstgjort som ”hög civil representant” hos den svenska kontingenten i Mazar-e-Sharif. Där hade en av hans viktigaste uppgifter varit att försöka pressa fram just den samordning som regeringen ville se.

För att uttrycka sig i klartext: Krister Bringéus hade haft i uppdrag från regeringen att försöka skohorna in biståndsmyndighet och hjälparbetare i den tänkta samarbetsfållan. Sida och Svenska Afghanistankommittén borde i görligaste mån sluta se som sitt uppdrag att bara hjälpa folk litet hipp som happ på ett så osystematiskt sätt.

Istället borde de övergå till att understödja den svenska kontingentens operationer.

I NATO kretsar kallas modellen CIMIC, civil / militär samverkan.ⁱ Den har surrat i luften sedan flera år tillbaka i både staber, kanslihus och militärhögskolor. Redan när ”kriget mot terrorismen” inleddes hördes interventionsglada skribenter tala om att västmakterna borde börja använda sig av bistånd och frivilliga hjälparbetare på samma sätt som gamla tiders kolonialmakter använde sig av missionärer.ⁱⁱ

Den tänkta modellen går ut på att armén skall gå in i ett område. Frivilliga hjälporganisationer följer omdelbart efter som en svärm pilotfiskar efter en haj. De skall starta ett myller av biståndsprojekt runtomkring trupperna och befolkningen förväntas börja prisa gud för lyckan att ha blivit erövrad.

Det är kväll i Etnografiska Museets hörsal. Det pågår en utställning om Afghanistan. Någon i museiledning har kommit på att det kunde vara nyttigt att ordna en debattkväll om vad Sverige egentligen sysslar med i det hårt drabbade landet.

Därför satt nu en panel på fyra personer för att försöka bena ut den saken. Förutom Krister Bringéus satt där Eva Johansson från Sida, Johanna Fogelström från Svenska Afghanistankommittén. Där satt Pierre Schori, diplomat och känd kritiker av hela företaget.

Just CIMIC var som den beramade skålen med het gröt för en skara katter. Alla i panelen tassade runt frågan.

Alla tänkte helt uppenbarligen på den hela tiden. ⁱⁱⁱ

Pierre Schori berättade att en hög FN chef vid tre olika tillfällen bönat och bett Sverige om trupper till pågående fredsbevarande operationer i Afrika. Förgäves. Allt Sverige har av disponibla trupper, pengar och utrustning dräneras bort av Afghanistan. Schori varnade: genom att introducera militära intressen i ekvationen riskerade man att hela biståndssatsningen skulle snedvridas.

Kanske syntes litet kallt stål i Johanna Fogelströms replik. Enligt henne hade Svenska Afghanistankommittén redan de bästa tänkbara säkerhetsvakterna.

Det skaffade man sig genom att alltid ha haft långa kontakter med varje liten by där man startade verksamhet. Ofta brukade Svenska Afghanistankommitténs representanter vara lokalt rekryterade, de kom från samma område, talade dialekten, kunde de lokala förhållandena. Det kanske inte tillfredsställde den svenska allmänhetens behov av att se Vita Hjältar i aktion i Främmande Land men hade å andra sidan en tendens att fungera.

Vad behövde byn? Hur var det med skola? Klinik? Var skulle man lägga den? Skulle man ha separata klassrum för pojkar och flickor eller skulle man göra på något annat sätt? När projektet startade var byborna med på noterna. Ofta kunde de själva skjuta till pengar här och där om Afghanistankommitténs bidrag inte räckte.

Skolan, kliniken eller andra projekt blev därmed inget ett främmande rymdskepp som landat. För byborna blev det DERAS skola eller klinik. Om talibaner eller andra dök upp och gjorde sura miner skulle byborna därmed försvara SIN skola eller SIN klinik.

Det var det bästa försvaret.

Enligt Johanna Fogelström var de världens bästa säkerhetsvakter.

Sveriges första krig på två hundra år går mot sitt slut.

Nu på hösten 2011 meddelas att verksamheten vid den svenska kontingenten i Afghanistan kommer att börja avvecklas.

●●●
När alltsammans började under hösten 2001 befann sig stora delar av Sveriges Riksdag i något som närmast kan beskrivas som ett lyckorus.

Den 11 september attentaten i New York och Washington hade kommit som en chock och ett trauma, också i Sverige.

Den amerikanska bomboffensiven mot Afghanistan som inleddes den 8 oktober blev i det sammanhanget närmast en befrielse och en lättnad. Ordningen höll på att återställas. Tack vare USA kunde nu västvärlden demonstrera var skåpet skulle stå. Med amerikanskt bistånd höll nu Norra alliansen på att inta landet och alltsammans hade mirakulöst gått i lås utan att Amerikanerna hade behövt förlora en enda soldat eller stridsflygare.

Ovanpå det kom belåtenheten med att den afghanska talibanregimen höll på att få på tafsen. Carina Hägg från socialdemokraterna försvarade lidelsefull bombningarna. Enligt hennes åsikt räckte talibanernas kvinnoförtryck utmärkt som skäl för att angripa landet. Hägg berättade för Riksdagen att hon själv hade en ljusblå, afghansk burqa hängande på sitt arbetsrum i Värnamo. Ett minne från en resa i området och en påminnelse.

”Tystnaden i den här frågan skriker i mina öron.”ⁱ

Som Carina Hägg så poetiskt uttryckte det.

Visionerna tenderade dessutom att växa ju mer riksdagsledamöterna pratade. Någonstans under den tankemässiga vandringen tappade man bort frågan om vad det hela egentligen handlade om. Vad som egentligen var målet för fälttåget och hur man skulle nå dit? Frågan om 11 september attentaten försvann. Hur man skulle stoppa Al Quida blev till en bisak. Detsamma gällde problemen att få fast männen som legat bakom attentaten. Istället svävade alltfler bort på blå moln av spekulationer om hur man minsann skulle stöpa om Afghanistan först och sedan hela Orienten.  Bland annat kunde svenska riksdagsledamöter höras glatt pladdra om vilken regim som borde installeras i Kabul… medan bombningarna fortfarande pågick.

En annan viktig fråga man borde ställt sig var den om vilka man egentligen ställde sig bakom i det här kriget. Förvisso var talibanerna energiska förtryckare av både kvinnor som andra. Detsamma gällde å andra sidan också de krigsherrar som föregick talibanstyret, som sen bildat Norra alliansen, och som nu med amerikanskt bistånd med förtjusta flin beredde sig på att återta sina gamla provinser.

(Krigsherrarna hade för övrigt varit Osama bin Ladens värdar när han flyttade sin verksamhet tillbaka till Afghanistan 1996. Att bin Laden bytte sida och ställde sig under talibanernas beskydd var närmast av pragmatiska skäl. De höll på att lägga under sig större och större del av landet, bland annat Jalalabad där bin Laden hade sitt högkvarter.ⁱⁱ)

Nu var samma krigsherrar USA:s bästa vänner.

Och snart skulle de bli svenska soldaters bästa vänner också.

●●●
Medan Riksdagen debatterade och amerikanerna bombade började det svenska försvaret göra sig berett. År 2000 hade man beslutat att skrota invasionsförsvaret. Innehållet i de stora mobiliseringsförråden såldes ut eller skänktes till Baltikum.

I dess ställe skulle ett insatsförsvar komma.

”Insatsförsvar” betydde i praktiken att Svensk försvarsmakt hädanefter skulle ha som sin huvuduppgift att skicka truppkontingenter utomlands. Det hade gjorts tidigare, det är sant men det hade trots allt bara varit en bisyssla. Det viktigaste hade alltid varit att försvara Sverige.

Nu skulle utlandsexpeditionerna bli huvuduppdraget. Dåvarande överbefälhavaren Johan Hederstedt förklarade:

”Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med.”ⁱⁱⁱ

Nästan som om det handlade om ett kalas som officerarna var rädda att missa.

I sinom tid skulle Försvaret återkomma med ideliga propåer om förstärkningar och dessutom trycka på för att få skicka JAS flygplan.^iv

Kort sagt, politikerna var förtjusta över det det uppseglande kriget. Militärerna tryckte på för att få ”komma med”. Det hela var avgjort på förhand.

En regelrätt inbjudan till att delta den ”internationella” (i praktiken huvudsakligen NATO) styrkan som britterna höll på att skrapa samman för att bistå USA landade på den svenska regeringens bord den 12 december. Redan dagen därpå satt svenska representanter i London och höll ett förberedande sammanträde. I slutet av 2001 kom den första regeringspropositionen om att skicka en underrättelsepluton på fyrtio man till Kabul. Den hade knåpats samman av statsminister Göran Persson och Björn von Sydow.

Den lilla styrkan skulle vara där i ett halvår.^v

Beslutet gled igenom tillsammans med ett knippe rutinbeslut utan någon vidare debatt eller funderingar.

Fyrtio soldater. Sex månader skulle de vara där. Inte mycket att bråka om.

Ett halvår senare debatterades det litet förstrött i riksdagen om de inte borde få förlängt mandat. Den moderate riksdagsmannen Henrik Landerholm uppgav sig ha förberett ett längre inlägg i frågan men ägnade istället huvuddelen av sin tid i talarstolen åt att beklaga att det inte fanns någon storbilds tv i plenisalen ty Sverige skulle spela gruppspelsmatch i fotbolls VM i Japan och riksdagsman Landerholm ville få titta.

Henrik Landerholm blev sedermera rektor för försvarshögskolan.^vi

Den första av en lång rad förlängningar klubbades igenom. Sverige hade börjat vandringen mot sitt första krig på tvåhundra år. Det hela var beslutat i behagligt samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga.

Frågan är varför ingen närmare reflekterade över vad de höll på att trassla in Sverige i. Ett par skäl ha nämnts, försvaret tryckte på och riksdagen trodde det skulle bli en enkel match.

Ett annat argument som ofta hörs är att det ju handlar om en FN styrka. Det handlar med andra ord om att Sverige skall ställa upp för FN, som så Sverige gjort så ofta förut.

Problemet är bara att i det här fallet är det argumentet tämligen skenheligt.

FN hade antagit två grundläggande resolutioner, direkt efter 11 september attentaten. De var 1368 som antogs redan 12 september i ett New York där dammet från de kollapsade skyskraporna fortfarande måste ha hängt i luften. Den andra var 1373 som antogs den 28 september.

Ingen av de resolutionerna gav den amerikanska regeringen någon blank check att bedriva örlog efter eget huvud. Genomgående uppmanades till olika typer polissamarbete, lagförande av gärningsmän, framletande av konspiratörer, finansiärer och om att släpa dem inför rätta. Det är med andra ord rätt säkert att säkerhetsrådet hade hoppats att rättsväsendet snarare än det amerikanska flygvapnet skulle svara för reaktionen på 11 september attentaten.

I regeringens första proposition, den som skickande en första pluton till Kabul hänvisar man istället till en resolution som FN förväntades anta i december 2001.

Det regeringen hade i åtanke var förmodligen resolution 1386 som antogs den 20 december 2001.

I den tryckte FN godkännande stämpel på en internationell styrka som britterna höll på att peta samman.

Det blivande ISAF.

Det litet märkliga är med andra ord att det finns ett FN mandat för själva styrkan men däremot inte för det angrepp som öppnade dörren för den. FN godkände ISAF men det är varken en FN styrka eller en NATO styrka.

Fast kanske litet mer NATO i alla fall.

Britterna hade en andra present till Amerika i form av Bonnkonferensen som England och USA gemensamt arrangerade. Den bestod av ett trettiotal inbjudna afghaner som blev tillsagda att utse en ny interimsregering. Den afghanska delegationen bestod av monarkister och folk från Norra alliansen. Det kom inga företrädare för den pashtonska folkgruppen (Afghanistans största, cirka 40 procent av befolkningen). Till råga på eländet bojkottades konferensen av Burhanuddin Rabbani, ledaren för den Norra Alliansen som just då var det närmaste Afghanistan hade som liknade en internationellt erkänd statschef.

Konferensens första dag, den 6 december på hotell Petersberg i Bonn upplyses afghanerna av den amerikanska delegationen att de skulle få lyssna på ett viktigt tillkännagivande.

En röst hörs i en högtalare.

Talaren är Hamid Karzai som talar via satellit telefon.

En (över) tydlig vink om vem amerikanerna vill se som nytt statsöverhuvud.

Problemet är bara att bland afghanerna har knappt en kotte hört talas om Karzai. Karln är okänd, hade dittills inte uträttat något värt att talas om. Han hade hjälpt till att samla in pengar till kriget mot Sovjet och hade varit talibanernas FN ambassadör ett tag men inte mycket mer.

Till sin omåttliga förargelse får den amerikanska delegationen istället höra att en viss Abdul Sirai blivit utsedd.

Därefter vidtar livligt viskande i diverse öron och ryckande i olika tåtar.

Sen meddelas att det var ett misstag och att Karzai är den nye presidenten.^vii

Allt detta innebär att det folkrättsliga underlaget för den svenska Afghanistankontingenten för det första består av består av FN resolutioner som antagits EFTER att angreppet inletts och EFTER att styrkan upprättats. Den består för det andra av en inbjudan från en afghansk regering som tillkommit efter redigt oblyga påtryckningar från främmande makts sida. Inte helt olikt hur Sovjetarmén på sin tid inbjöds av den regim som sagda Sovjetiska armé installerat 1979.

Till råga på eländet har ingen kunnat hala upp den invitation som Afghanistans regering skall ha skickat Sverige.

Kort sagt: det är tveksamt om det fanns något riktigt FN beslut. Den afghanska regeringen är tillkommen under tveksamma omständigheter. Till råga på eländet finns inga bevis för att den skall ha inviterat svenska trupper till landet. Ett ganska vingligt folkrättsligt underlag. Därmed återstår bara en enda förklaring. Den svenska truppkontingenten ligger där den ligger som en present till den amerikanska regeringen.

I en mycket öppenhjärtig intervju förklarade professor Gunnar Åselius från Försvarshögskolan rent ut att talet om att kriget utkämpas för skydda kvinnors rätt att förvärvsarbeta eller för flickors rätt att gå i skolan är nonsens och rökridåer. Jo då visst skulle de flesta svenska politiker, diplomater och militärer betrakta det som behjärtansvärt men det är helt enkelt inget man offrar sina skyttesoldater på.

Verkligheten är krassare enligt Åselius. Trupperna ligger där för Sveriges skull, inte för några afghanska kvinnor eller flickors skull.

”Alla här i huset (Försvarshögskolan) vet att det är så,” förklarade Gunnar Åselius.^viii

Till det skulle man kunna lägga ytterligare ett viktigt men aningen spekulativt skäl.

Det känslomässiga.

Åtskilliga svenska beslutsfattare är vanvettigt förtjusta i Amerika. Ministrar, statsministrar, statsråd, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har genom årens lopp formligen vallfärdat över Atlanten, ofta flämtande av iver att få komma in i finrummen.

Det gällde toppfigurerna. Det samma är sant också för de som befinner sig på hierarkins lägre nivåer. En stabsofficer har låtit sig undslippa hur underbart han upplevde det att Sverige medverkade i Afghanistan. Det innebar nämligen att tacksamma amerikaner betalade hans restaurangnotor när han kom över på tjänsteresa.

Han såg MYCKET gärna att interventionen fortsatte.

●●●
Tio år har hunnit gå. År efter år har riksdagen ganska förstrött rutinmässigt godkänt nya förlängningar och utvidgningar av den svenska truppkontingenten. Under de första åren var regeringens återkommande proposition om saken identisk med förra årets.

Tjänstemännen hade med andra ord tagit förra årets proposition och klistrat in texten i årets.

I all tysthet växte den svenska kontingenten. Först till 94 man år 2005.^ix De olika utvidgningarna gled igenom med gäspningar. År 2005 ändras något och regeringen bestämmer sig för att i ett svep förstärka den till 200 man. Ett kompani.

Det kom ingen debatt. Inte heller ställdes några frågor när styrkan i mars 2006 förflyttades till Mazar e-Sharif i norr eller när den sakta men säkert utvidgades till en svag bataljons styrka.

Inte heller kom någon nämnvärd debatt när hela ISAF först hamnade hamnade under befäl av den amerikanske generalen Dan McNeill. Inte heller ställdes någon i Sverige ofina frågor i juni 2008 när USA:s befälhavare i Afghanistan -då general McKiernan- övergick till att sitta med dubbla hattar. Både befälhavare för ISAF och för de amerikanska trupperna.

Ändå var det en enormt viktig utveckling. Därmed dunstade de sista pretentionerna på att den svenska kontingenten skulle ingå i någon slags självständig, internationell styrka eller FN styrka. Knappt ens en NATO styrka heller för den delen. Kanske mest av allt ett bihang till de amerikanska trupperna.

Genom alla dessa turer och vändningar förblir Sveriges politiker mycket tjänstvilliga. I myllret av Wikileaks dokument finns rapporter om saken. Bland annat om överläggningar mellan amerikanska diplomater med den dåvarande socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin och utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin.

Båda förklarade att de var mycket angelägna om att de svenska trupperna skulle ligga kvar. I synnerhet Urban Ahlin formligen frustade av iver, beklagade att opinionsläget i det egna partiet började bli allt kärvare, kom med förslag på hur det skulle kunna avhjälpas.

Ett förslag från Urban Ahlin till USA:s chargé d’affairs Robert Silverman var att amerikanerna skulle skicka en högre afghansk tjänsteman som kunde dra några ”mänskliga historier” om hur koalitionens insatser gjorde flickors skolgång och allehanda andra trevligheter möjliga.^x

Med andra ord sitter företrädare för partiledningen i Sveriges Socialdemokratiska parti tillsammans företrädare för främmande makt och försöker gemensamt neutralisera meningsmotståndare i det egna partiet. Bland annat genom att ordna så att företrädare för den, på pappret, självständiga afghanska regeringen skulle komma och puffa för den politik som både Urban Ahlin och Mona Sahlin ville se rulla på.

För mellan raderna är det en sak som märks mycket tydligt: entusiasmen bland både socialdemokraternas och miljöpartiets gräsrötter börjar bli ordentligt omvänd. Det oroar.

Det oroar både den moderatledda koalitionsregeringen och den socialdemokratiska partiledningen. I slutet av 2009 hörs den moderate försvarsministern Sten Tolgfors diskutera med den amerikanske ambassadören Barzun hur man skulle kunna få socialdemokraterna att hålla sig i styr.

”Keep them on board”, som uttrycket löd.

Enligt samma rapport övergick därefter försvarsminister Tolgfors till att undervisa den amerikanske ambassadören om behovet av militär ståndaktighet. Man fick framför allt inte andas om ett slutdatum för alltsammans. ISAF skulle stanna ”tills jobbet är gjort”, vad det nu kunde vara.

Tolgfors lovar också den amerikanske ambassadören en hel del. Den svenska styrkan skall förstärkas. Antalet soldater kommer att öka från 440 till 500 och de skall få ännu tyngre utrustning.^xi

Det kan behövas. Vid det laget har striderna spritt sig till Afghanistans norra delar och talibangrupper har lyckats bita sig fast i det Svenska ansvarsområdet. Här och där började den allmänna opinionens yrvaket fråga sig vad som pågick egentligen.

 

●●●
Krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt var påfallande frustrerad i sin krönika i Svenska Dagbladet från november 2011.

Själv var hon försökt piska upp litet interventionsentusiasm på hemmaplan genom att rapportera från den svenska kontingenten. Nu hade de definitiva beläggen kommit för att hela företaget skulle läggas ner. Den senaste överenskommelsen mellan regering och opposition gick ut på att styrkan i Afghanistan skulle börja minska från och med år 2012.

Om nu regeringen till varje pris skulle avsluta alltsammans vore det väl lika bra att hämta hem hela styrkan på en gång tyckte hon.

Där kan möjligen Johanne Hildebrandt ha en poäng.

Sveriges truppkontingent har alltid varit rätt underligt sammansatt. Somliga har kallat den en huvudfoting, en varelse med ett jättehuvud och en liten klen kropp. Hälften av personalen består av stab och administration. Från skaran av tillgängliga skyttesoldater måste hela tiden en viss del alltid avdelas för att bevaka lägret. Av de övriga var alltid några tjänstlediga eller sjuka. Summan av kardemumman är att den teoretiskt bataljonsstarka svenska kontingenten bara kan mönstra ett enda skyttekompani för egentlig strid.^xii

(I stort sett verkar det ha fungerat så nästan hela tiden. Från år 2008 noterades att den svenska styrkan uppgick till 373 man, av vilka bara ett trettiotal kan sägas vara stridande.^xiii)

Högkvarter och administration är närmast dimensionerade för en brigad.

Hur kommer det sig?

Det finns en möjlig förklaring.

År 2011 är den svenska kontingenten 650 man, men enligt försvarsdepartementet är det totala antalet svenska militärer i Afghanistan snarare 1000 man. En av tre svenska soldater tjänstgör med andra ord inte i själva truppkontingenten, gissningsvis utpytsade som rådgivare, förbindelseofficerare och annat.

Nå, när allt detta lagts samman undrade Johanne Hildebrandt hur vettigt det egentligen är att krympa samman den militära huvudfotingen bit för bit. En sådan hopsmältande styrka borde i så fall bara kunna sitta och rulla tummarna, bevaka sitt läger, förbruka proviant och administrera sig själv den sista tiden.

Vore det i så fall inte rimligare att helt sonika plocka hem hela gänget i ett svep istället?

Och där kan Hildebrandt ha en rimlig synpunkt.

Rimlig som sagt, samtidigt missar hon poängen. Vitsen med att det ligger en svensk styrka i Afghanistan är… att det skall ligga en svensk styrka i Afghanistan. Det var också vad Gunnar Åselius talade om. Den skall tjäna som ett bevis för Sveriges kärlek till USA. Om de uträttar något är i stort sett likgiltigt. Med sitt patrullerande, mer eller mindre förströdda eldstrider, sitt förbrukande av militär proviant betyder de att svenska politiker, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har tillträde till förnäma konferensen, får photo op med den amerikanske presidenten och att de är välkomna in på tjänsterummen i Pentagons E-ring.

Det är huvudsaken.

Genom årens lopp har en rad olika argument för den svenska interventionen genljudit. Det sägs handla om att hjälpa afghanska flickor att gå i skolan. Att hjälpa kvinnor att yrkesarbeta. Att förhindra talibanerna från att erövra världsherraväldet och en hel del annat. Av allt detta finns ETT argument som har sannolikhetens prägel: Sverige måste hålla sig väl med Amerika. Måste se till att kunna begära in gentjänster i framtiden om det skulle behövas.

Inget av det är unikt för vårt land. Ett redigt knippe europeiska och andra länder gjorde samma kalkyl vilket resulterade i ett antal mer eller mindre symboliska truppkontingenter detacherades till såväl Irak som Afghanistan.

Många ändrade sig och tänkte om när det förväntade triumftåget blev all knaggligare.

Många, men inte Sverige.

Vid det här laget har svenska soldater för länge sedan slutat att patrullera i vita Toyata Landcruiser bilar utan övergått till olika pansarfordon som under gruvliga kostnader flugits in. I början av 2011 gav överbefälhavare Bengt Göransson styrkan nya insatsregler. Drakoniska regler som snarare är anpassade för en krigförande trupp. Det var…

”…en av skillnaderna av att Sverige numera anses delta i en väpnad konflikt. Soldaterna kan skjuta om de upplever att de är i en trängd situation. De behöver inte avvakta.” ^xiv

Allt enligt Ove Bring, professor i folkrätt. Ett tydligt, byråkratiskt erkännande av att den svenska kontingenten dragits in i kriget.

Överbefälhavare Sverker Göranson kom i slutet av 2009 med ett enkelt förslag. Tillsätt en civil chef för hela verksamheten. En chef som både skulle basa för den militära verksamheten, för biståndsverksamheten, för utbildningen av afghanska poliser och soldater, allt under en hatt. ÖB verkar tänkt sig att man skulle använda den gamla totalförsvarsmodellen, med den skillnaden att det här inte handlar om försvar utan om gerillabekämpningskrig i främmande land.

En skeptiker skulle kanske tycka att det liknade en slags kolonial prokonsul.^xv

Kort sagt så har Sverige sakta men säkert glidit från att medlem av vad som påstods vara en fredsbevarande styrka till att själv bli krigförande i Afghanistan på den förlorande sidan.

 

●●●

”Vad de rödgröna nu gör är att svika kvinnor och flickor i Afghanistan. De sviker den folkvalda regeringen i Afghanistan. De underkänner bedömningen från Svenska Afghanistankommittén och de sviker Förenta Nationerna.”

Folkpartiledaren Jan Björklund dundrade på under ett valmöte i Stockholm 2010.^xvi

Kanske fanns ett stråk av grämelsen hos en högeligen interventionsglad politiker som nu märkte att marken började gunga under fötterna. Knappt ett år efter försvarsminister Tolgfors förklarat för den amerikanske ambassadören att man för guds skull måste undvika att sätta slutdatum… började man tala om att det var dags att sätta ett slutdatum för den svenska interventionen i Afghanistan.

Det kom med överenskommelsen mellan regeringen och oppositionen, socialdemokraterna och miljöpartiet i början av november 2010.

Det avtalet var en kohandel. Den borgerliga regeringen fick sin förlängning av styrkans mandat. I gengäld tvingades man för första gången viska om att sätta en slutpunkt för alltsammans. Visserligen var överenskommelsen full av glidningar och kryphål.

”Det är vår bedömning att successivt överlämnade av säkerhetsansvar också i den del av Afghanistan som omfattas av Sveriges och Finlands PRT kommer att kunna inledas under 2011.”^xvii

Formuleringarna har kryphål stora nog att köra en långtradare igenom, det är sant. Å andra sidan var återtågs anden nu ute ur sin flaska och gick inte att pressa tillbaka längre.

Och nu på hösten 2011 har återtåget ryckt närmare. Än en gång har regeringen och opposition nått en överenskommelse. Än en gång har den moderatledda regeringen fått sin förlängning av styrkans mandat i utbyte mot att de blev ytterligare ett stycke mer specifika om den förargliga frågan om avveckling av hela företaget. Den svenska Afghanistanstyrkan skulle inte få några fler förstärkningar. Från och med år 2012 skulle den börja minska, återtåget skulle vara klart 2014.^xviii

Kommer det verkligen att bli av? Är det inte naivt att tro det? Också den här gången har överenskommelsen redigt tilltagna kryphål.

Det kan å andra sidan vara naivt att tro att regeringen kan backa när väl återtåget har inletts. Erfarenheten från bland annat Vietnamkriget visar snarare att en militär nedtrappning snart börjar leva sitt eget liv, precis som eskaleringen.

 

●●●
På hösten 2011 meddelas att den svenska styrkan skulle få sin civile chef, precis som ÖB föreslagit. Han skulle få bo en liten bostadscontainer i Camp Northern light och försöka samordna verksamheten i det krympande Svenska ansvarsområdet.

Det var den före detta riksdagsmannen Henrik Landerholm som fått uppdraget. Han som under den avgörande riksdagsdebatten om den svenska kontingenten år 2002 hade använt hela sitt anförande åt att klaga över att han ville se fotbolls VM i plenisalen.^xix

PX-butiken i Camp Victory utanför Bagdad har stängt.

Ett kapitel i världshistorien håller på att avslutas och ett nytt kan snart börja skrivas.

Ibland kommer historien instövlande med dunder och brak. Ett par skyskrapor störtar samman, ett land invaderas, ett slag utkämpas.

Alla kan se, alla kan förstå.

I bland tassar den förbi så tyst att man först långt efteråt inser att den funnits i rummet… och gått igen.

Så hur kan då beskedet att PX butiken i Camp Victory utanför Bagdad stängts och tömts vara en sån märkvärdighet?

Litet bakgrund först: Alla amerikanska baser med självrespekt har sin egen PX. De kan variera i storlek, från en liten butik till veritabla snabbköp. Det är ett sätt att tillhandahålla fringisar åt grabbarna i uniform, i synnerhet de som befinner sig i konfliktområden där sånt som nya gymnastikskor eller MP 3 spelare kan vara kinkiga att komma över. Ofta utgör PX butiken en viktig del av basens inre liv.

En del som nu stängts, tömts och rakats ren på sitt innehåll av rakvatten, deodorant, solglasögon, DVD skivor, kalsonger, skivspelare och mycket, mycket mer.

Det handlar inte om vilken PX butik som helst och Camp Victory är inte vilken bas som helst. Den utgör ankaret i en veritabel klunga av militärläger i och runt Bagdad och Bagdads internationella flygplats. Tillsammans med den Gröna Zonen i centrala Bagdad är, eller var, den kärnan i den amerikanska ockupationen av Irak. Det tillsammans med en helt jättelik ambassad som ursprungligen var tänkt att rymma 3 000 ambassadtjänstemän.

Camp Victory tillhörde de baser som amerikanerna i det längsta ville hålla kvar vid. Med sitt läge direkt utanför Bagdad skulle den utgöra tung, amerikansk militärkänga på en framtida irakisk regerings nacke. I mars 2004 rapporterades att amerikanska ingenjörstrupper koncentrerade sig på att uppföra 14 gigantiska, permanenta baser runtom i Irak samtidigt som de gamla baserna i nordöstra Saudiarabien utrymdes.ⁱ

Det var en av de stora förhoppningarna bakom ockupationen av Irak. Att kunna släppa baserna i Saudiarabien som man haft sedan Gulfkriget 1991 och flytta över alltsammans till Irak istället.

Förhållandet till Saudiarabien hade surnat. Baserna hade gradvis belagts med fler och fler restriktioner. Ersättning behövdes.

Ett ockuperat Irak borde väl vara mer lätthanterligt än Saudiarabien.

●●●
Det skulle bli en enkel match, det hävdade alla debattörer som räknades medan nedräkningen för invasionen tickade.

”Cakewalk in Iraq” var rubriken i på ett inlägg 2002.

Det angav fyra skäl.

1. Det var en enkel match (cakewalk) förra gången (gulfkriget 1991).
2. ”De” (irakierna) har blivit mycket svagare.
3. USA har blivit mycket starkare.
4. Den här gången tänker amerikanerna stanna.ⁱⁱ

”Den här gången tänker vi stanna”.

Bokstavligen ”we’re playing for keeps”

I efterhand har det talats mycket Bushregeringens goda avsikter, att man ville sprida demokrati, framsteg, göra världen bättre, befrämja vackert väder, göra alla snälla etc. etc.

Det är till stor del efterhandskonstruktioner. Den typen av slagord började genljuda först kring år 2002 när kriget skulle marknadsföras till allmänheten. Dessförinnan handlade den amerikanska debatten snarare om att erövra en stark ställning, i somliga kretsar talades öppet om att ett imperium väntade om hörnet. Bush talskrivare David Frum gissade litet drömskt att en amerikansk invasion skulle göra USA till Mellanösterns dominerande makt med större kontroll än någon annan makt ”sedan ottomanerna, eller kanske romarna”.ⁱⁱⁱ

För vissa hägrade ytterligare en lysande möjlighet. Detta skulle lösa den eviga Mellanösternkonflikten.

”Plocka bort” Saddam Hussein och Irak ur ekvationen. Då skulle säkert palestinierna äntligen bli fogliga och till sist skriva under efter USA:s och Israels diktat. Den tanken kom bland annat från författaren George Packer men denna bloggare har intrycket att den verkar ha legat luften i de amerikanska strategi snickarnas korridorer.^iv

Drömmarna var storslagna, på gränsen till grandiosa. Förhoppningarna om vad militär makt kunde uträtta likaså. Charles Krauthammer:

”Amerika är inte längre bara en internationell medborgare. Det är världens dominerande makt, mer dominerande än Rom. Därför kan Amerika omskapa normerna, ändra förväntningarna och skapa nya verkligheter. Hur? Genom att ogenerat och obändig uppvisning av vilja.”^v

Invasionen av Irak var tänkt att bli just en första, sådan viljedemonstration. Genom ryande och domderande skulle mer tveksamma nationer att automatiskt följa efter.

Där har man också stämningarna i Washington inför krigsutbrottet.

●●●

”Ibland får jag e-mail som ber mig föreslå lösningar eller komma med förslag. Okej. Dagens första lektion: våldta inte, döda inte och ge er iväg medan ni kan, medan det fortfarande ser ut som om ni har ett val… Kaos? Inbördeskrig? Blodbad? Vi får ta våra chanser- bara ta era marionetter, era stridsvagnar, era smarta vapen, era dumma politiker, era lögner, era tomma löften, era våldtäktsmän, era sadistiska torterare och försvinn.”^vi

Den som skrev det kallas bara för ”Riverbend”. Man tror sig veta att det handlar om en välutbildad irakisk kvinna av blandad, sunnimuslimsk och shiitisk bakgrund. Hon började skriva bloggkomentarer på engelska 2003 när ockupationen börjat. Hon fick stor publik. Hennes blogg sammanställdes till en bok.

De sista inläggen sista kom 2007. Där meddelades att hon och hennes familj gick i landsflykt till Syrien.

Därefter blev det tyst.

Vid det laget hade allt gått galet.

Istället för se Amerikansk Makt bre ut sig över Irak och övriga Mellanöstern hade invasionen fått till följd att ett myller av lokala maktcentra uppstått i Saddam regimens ställe. Det förargliga var att amerikanska armén helt enkelt inte hade krafter att sätta allihopa under klacken. Försökte amerikanerna trycka ner ett så växte sig genast två andra starkare. Amerikanernas försök att styra landet genom en ockupationsregering, CPA, var ett ömkligt fiasko och den tvingades ge upp efter och utlysa allmänna val efter ett år.

Valet 2005 proklamerades utåt som en framgång av episka proportioner för Bushregeringens påstådda demokratiseringsambitioner. I själva verket var valutgången en ren katastrof för de amerikanska förhoppningarna om en maktställning vid Persiska viken. När rösterna räknats samman hade de ”amerikanska” kandidaterna Iyad Allawi och Ahmad Chalabi fallit igenom trots många miljoner i diskret bistånd och rådgivning från amerikanska valstrateger.

Istället kom Iran vänliga kandidater till makten. Allt detta hade bara Amerika att foga sig efter – om de inte ville återgå till att försöka styra landet direkt på egen hand istället och vara utsatta för prickskytte från alla möjliga håll.

Kanske blev det avgörande de segdragna förhandlingarna om Status of Forces Agreement eller SOFA mellan Amerika och Irak. I all sin sega långtråkighet var de en tydlig mätare av USA:s bortskrumpnande makt och prestige. President Bush inledde med kräva 50 permanenta militärbaser och delvis kontroll över Iraks luftrum. Amerika skulle ha fri rätt att bedriva militära operationer från Iraks territorium utan att behöva fråga regeringen i Bagdad om lov.

Från den förhoppningsfulla starten kom sen en långsam, krypande reträtt. Den irakiska regeringen vägrade, och vägrade och vägrade.

Till sist hade man hamrat fram ett färdigt avtal. Vid det laget fanns inget kvar. Inga militärbaser, inga speciella rättigheter. Allt var struket och borta. Det enda som återstod en text om att USA skulle dra sig ur mot slutet av år 2011.

Kort sagt: efter unilateral invasion, ockupation, uppror och förödelse har USA till sist bärgat ett löfte om ett utbyte i form av… ingenting.^vii

Kanske var det avtalet vändpunkten, dödsstöten åt alla våta imperiedrömmar från sekelskiftet. Kanske kommer framtidens historiker att betrakta det som början till slutet för Amerikas ställning som supermakt.

Det fanns en vettig invändning 2008: avtalet var just ett avtal. Ett stycke papper. Vad garanterar att det verkligen blir så det kommer att gå? Frågan var befogad. Obama regeringen har då och då gjort lama försök att få avtalet ändrat till att ändå inkludera någon form av truppnärvaro.

Nu på hösten 2011 i skuggan av en serie arabiska revolutioner och lynchningen av Libyens störtade diktator Khadaffi, kommer beskedet: SOFA avtalet kommer att verkställas. USA kommer att lämna Irak utan att få någon behållning av årtusendets första krig.

 

●●●
”Kriget i Irak är över”. Det var temat för Obamas tal den 21 oktober. De sista amerikanska soldaterna, cirka 40 000 skulle under de kommande månaderna packa och sätta sig i rörelse mot gränsen.^viii

Han tillfogade att det var i enlighet med hans vallöfte.

På den punkten är Obama rätt skenhelig. In i det sista fortsatte försöken att rädda någon form av amerikansk närvaro. Under september och oktober fortsatte de amerikanska försöken att bärga åtminstone någon slags behållning. Hökar i den amerikanska kongressen ville helst ha kvar minst 10 000 man även efter årsskiftet. USA:s ÖB Michael Mullen gjorde sig synlig i Bagdad med några påstötningar om att det där förargliga SOFA avtalet från 2008 var de väl inte så noga med eller hur?

Runtom i Irak rasade samtidigt demonstrationer mot att den amerikanska truppnärvaron skulle förlängas. Både Shiiter och Sunnimuslimer protesterade, liksom under SOFA förhandlingarna 2008.^ix

En vanlig litania från konservativa debattörer, som förklaring till att den amerikanska ockupation gick så snett, är att Irak aldrig varit ett riktigt land utan bara några avdankade ottomanska provinser som britterna snott samman och utropat till en stat på 1920 talet, etc. etc.

På vissa sätt var det också så som det hade fungerat efter 2003 när hela landet sprack upp i sina etnisk/religiösa fogar. Andra har varnat för att trots det underskatta irakisk patriotism. Under SOFA förhandlarna 2008 började den göra sig gällande. Precis som under förhandlingarna 2011.

Det gick inte att komma överens.

Den stora knäckfrågan, det man satt och tragglade om och till sist stjälpte alltsammans var att amerikanerna krävde åtalsimmunitet för sina soldater.^x Ingen amerikansk militär skulle behöva riskera att ställas inför Irakisk domstol menade de amerikanska förhandlarna.

Det kunde irakierna å andra sidan inte skriva under på.

Först och främst har amerikanska soldater upprepade gånger begått svåra övergrepp mot irakisk civilpersoner under ockupationen, såväl mord, stöld som tortyr. Abu Ghraib fängelset lever i minnet. Lägg därtill att förtroendet för att USA skulle kunna sköta saken på egen hand hängde på sniskan. Det amerikanska rättsväsendet var hela tiden notoriskt slapphänt mot den typen av brott. Förövarna blev antingen frikända, fick låga straff eller släpptes i förtid.

För det andra: för många irakier osade åtalsimmunitet kolonialtidens exterritorialrätt. Det var exakt den sortens löften som britterna på sin tid tilltvingat sig.

För det tredje: Muqtadar al Sadr, ledare för Sadrrörelsen, den starkaste rörelsen bland Iraks fattiga Shia muslimer, motsatte sig en fortsatt amerikansk närvaro. Det fanns ett hot med i bilden. Försökte amerikanerna krångla hotade Sadrrörelsen att återuppta sina angrepp på amerikanska trupper. Även om premiärminister Nouri al Maliki kunde tänka sig att behålla amerikanska förband för att träna den irakiska armén ville parlamentet I-C-K-E gå med åtalsimmunitet. Vid det här laget hade dessutom Sadrrörelsen flera ministerposter. När månaden oktober började rinna ut hade det fortfarande inte kommit en överenskommelse.^xi

 

●●●
Och i mitten av oktober 2011 började ett nytt besked sippra ut: Obama regeringen har gett upp. Det blir ingen åtalsimmunitet för amerikanska soldater i Irak. Det blir ingen fortsatt truppnärvaro eller militärbaser. I januari 2012 skall alla amerikanska soldater att vara borta. Allt som återstår nu är att packa samman det stora ockupationsmaskineriet. Det amerikanska flygvapnet har överlämnat ansvaret för Iraks luftrum. Två av tre regionala högkvarter har stängts.^xii SOFA avtalet gäller. Det kommer inte att omförhandlas. Efter åtta år och sju månader håller det amerikanska äventyret i Irak, officiellt, på att ta slut.^xiii

Mellan då och nu, mellan krigsutbrott och krigsavslut finns en gigantiska skillnad, praktiskt taget en maktpolitisk revolution. Det land som sände sina soldater över den irakiska gränsen 2003 var en Supermakt, ja inte ens det uttrycket ville riktigt förslå.

Somliga talade om en veritabel Hypermakt.

Det var då.

Trots Obamas bedyranden om att trupperna tågar ut ”med högburet huvud, stolta över sin framgång” så har något ändrats, ändrats i grunden. Det land de återvänder till är stukat, kört i botten, skuldsatt och har inte fått något utbyte av alltsammans. Av 2003 års triumferande hypermakt finns nu bara ett skal kvar. Amerika kan knappt ens kallas en supermakt längre.

Epilog. ”Vem förlorade”

Den neokonservative kolumnisten Charles Krauthammer skrev ett rasande inlägg. ”Who lost Iraq?”

Rasande och tämligen bakslugt. Felet vilade på president Obama menade Krauthammer. Kriget var en gigantisk framgång förklarade han. Enda problemet var att nu höll presidenten på att sjabbla bort segern, hela den genialiska planen, genom att han inte kunde få det där förargliga SOFA avtalet omförhandlat.^xiv

Krauthammer var i alla fall ärlig på så sätt att han inte försökte dölja att det handlade om ett gigantiskt, strategiskt nederlag. Att lägga skulden på Obama är däremot en fräck lögn. Det var Bush och hans regering som gick med på SOFA avtalet, det var också under Bush som den viktiga shiamuslimska gruppen vände sig emot amerikansk närvaro.

En annan gråtfylld kommentator är Kenneth Pollack, före detta medlem av nationella säkerhetsrådet under presidenten Clinton och energiskt propagerade för invasionen. Allt berodde på en serie FULLSTÄNDIGT obegripliga felbedömningar under Obama regeringen.^xv

Mer rättvist är nog att den stora felbedömningen var att överhuvudtaget börja kriget.

Det utlöste ingen demokrativåg i Mellanöstern. Revolutionerna i Tunisien och Egypten har gjort det. I den mån Irak spelat någon roll i arabvärlden, i Egypten, Tunisien och Libyen har det mest av allt figurerat som ett avskräckande exempel.

”För guds skull, det får inte bli som i Irak,” har varit ett återkommande mantra.

Det fanns en annan, stor strategisk tanke när kriget började. Från sin ställning i Irak skulle USA kunna pressa Iran och Syrien.

Det kan man också glömma. Istället är Irak under ett växande Iranskt inflytande. Större delen av den nuvarande ledningen har suttit i exil i Iran under Saddam-åren.

Till förlorarna hör Charles Krauthammer och hans vänner i Amerikas neokonservativa nätverk. De pratade, trixade och manövrerade Amerika in i kriget.

Deras planer kapsejsade efter att ha sjösatts.

Epilog II. Omgruppering

Uttåget ur Irak kommer nästan direkt att följas av en uppbyggnad av amerikanska styrkor i de små Gulfstaterna. Syftet är att hålla ett öga på Iran och på Irak(!).

I USA har Kenneth Pollack och många med honom övergått till att propagera för ett nytt krig, ett krig mot Iran den här gången.^xvi

Men för vad det än kan vara värt: Amerikas krig mot Irak kommer snart att vara slut.

Thomas Rathsacks bok Jägare

Av Claes Engelbrand

Det hör till att politiskt korrekta böcker presenteras dramatiskt. Så även i detta fall. I Danmark drogs boken tillbaka eftersom den uppgavs riskera danska soldaters liv. Ett orimligt påstående då ÖB:s närmaste man lät översätta den till arabiska och på det sättet satte den i händerna på al-Quida.

Ett PR-jippo alltså.

Författaren Thomas Rathsack ingick i den danska Jägarkåren. Ett litet specialförband med uppgift att spana och sabotera i fiendeland. Medlemmarna är utvalda för att de har god fysisk och psykisk prestationsförmåga. Författaren framhåller självmedvetet detta upprepade gånger. Neurotisk ofta. Han är stolt över att tillhöra, inte eliten utan eliten av eliten. Detta stör de flesta normala människor som känner obehag inför denna besynnerliga mentalitet. Men naturligtvis finns det yngre män som ännu inte format sig själva och super i sig boken som vore den Guds  ord vilka man ska efterlikna. Thomas Rathsack själv hörde dit redan som tonåring och tycks ännu vid 43 års ålder inte ha stadgat sig.

Det är därför man kan ta upp boken. Idealen varierar i tiden och just nu är stridisen ett högt ideal eftersom krigsförberedelserna  pågår för fullt mot en mängd f.d. kolonier vilka haft fräckheten att frigöra sig  från kolonialisterna. Johanne Hildebrandt skulle nog sagt att denna artikel är ett lågt angrepp, en dolkstöt mot mot våra unga män och kvinnor som försvarar civilisationen mot talibanerna.

Ja, ett angrepp är det. Hur står det till med vår författare/elitsoldat Thomas Rathsack? Han har ju efter efter ett otal svåra tester befunnits värdig att få delta i Danmarks militära elit. Denne elitsoldat har dock hankat sig fram med medelmåttiga betyg trots att han kommer från ett studievant hem (fadern advokat, modern läkarsekreterare). Skolbänken tråkar ut honom. Han lever i dagdrömmar om om äventyr med den legendomspunna Jägarkåren där man där man slipper vardagsmänniskorna och utför hjältedåd likt Robin Hood. Det inrutade livet som skattebetalande pärmbärare är inget för vår författare. Men avsaknaden av skolenergi kompenseras så mycket mer av febril idrottslig aktivitet; fotboll, tennis, simning, styrketräning. Han är ständigt orolig, rastlös, behöver nya utmaningar, kickar, action. Detta beskriver han inte som den psykiska störning det är, utan som ett charmigt personlighetsdrag vilket fördelaktigt skiljer honom från allmänheten. En inställning som man finner  bland fängelsekunderna  och andra asociala. Redan som tonåring härdar han sig med långa marscher med packning och tältning och övar orientering.

Läsaren anar snart att en ADHD- eller Aspbergerpatient i författaren.

När han blir antagen till Jägarkåren-de bästa av de bästa-är det den lyckligaste dagen i hans liv! Nu får han sitt lystmäte av spänning och utmaningar tillgodosett genom stenhårda och ibland livsfarliga övningar

Men han tröttnar. Det blir ju inget krig! Initiativrikt byter han bana. Nästlar sig in hos en känd fotograf och lär sig yrket så bra att han får sina bilder sålda till kända tidningar. Han blir sin egen. Dock inte i det för honom så tråkiga Danmark utan i Sydamerika eftersom det verkar vara häftigare där.

Men även här tröttnar han och börjar i stället studera poppiga ämnen som data och ekonomi. Också det går en tid bra tills gäspningarna tar över. Så åker han till Afghanistan för en välgörenhetsorganisations räkning och rensar minor (detta är före USA:s anfall mot landet). Intressant en tid tills rastlösheten blir för påträngande. Dessutom har de fräcka talibanerna gjort sig lustiga över över hr elitsoldaten som en skägglös och därmed feminin otrogen och det förstår ju alla hur outhärdligt det är. Hämnd måste utkrävas och äran återupprättas. Som tur är för vår förödmjukade elitsoldat inträffar 11 september och skyskrapor störtar i New York med påföljden att USA invaderar Afghanistan och tar med sig bl.a. Danmark på sitt fälttåg. Thomas Rathsack får äntligen sitt efterlängtade krig. I detta uppträder ibland i sin krigstjänst i civila kläder vilket i sig är ett brott mot krigets lagar. Han spanar också ut ett misstänkt talibanfäste i en by. Vad som sedan händer med byn talar författaren taktfullt inte om. Dom är ju i alla fall bara talibaner…

Talibaner och de danska landsmän som inte tillhör Jägarkåren är det inte mycket med. Dom amerikanska soldaterna i Marinkåren är dom enda som borde ha uppehållstillstånd på jorden. Tillsammans med Jägarkåren förstås.

Thomas Rathsack talar nedlåtande om sina landsmän. Han talar  om “typisk dansk lågsinthet“, ty det amerikanska militära kommandot har tilldelat en annan del av Jägarkåren en mycket förnämlig utmärkelse  för dess gärningar, och Jägarkåren har inte meddelats detta! Stor skandal! Hr eliotsoldat Rathsack kokar av ilska över landsmännens otacksamhet.

En reflexion:

Finns inte här  ett drag som borde få alla demokrater att bli på sin vakt ? Inte mot den “typiska danska lågsintheten”, om den nu finns, utan  mot såna som Thomas Rathsack själv vilken ju uppenbarligen inte håller sina landsmän särskildt högt. Hans inställning är att han har strött pärlor för svin. När övergår en sådan inställning till landsförräderi? Är skillnaden mellan såna som Thomas Rathsack och anarkister till vänster och höger vilka förklarat krig mot samhället, egentligen så stor?

Överspända tankar? Inte alls. De historiska spåren borde förskräcka.

Thomas Rathsacks bok är säkert en obehaglig läsning för de flesta vänner till Afghanistans folk och motståndare till inblandning i landets inre angelägenheter. Men man måste lära känna sin motståndare. Inte undvika kontakter. Förstå motståndarens tänkande,hans starka och svaga sidor. Den motståndare har aldrig funnits som inte haft de bästa avsikter. Så även denne författare. Om detta behöver man inte strida. Däremot i sakfrågan. Författare Rathsack har helt enkelt fel. Det var inte rätt att gå in i Afghanistan.

Det finns inte mycket hoppfullt att säga om Västvärldens medling i Mellanöstern konflikten. Den ledande medlingsansvarige i USA (Dennis Ross) är rekryterad från USA:s Israellobby. Den andre ägnar sig huvudsakligen åt internationellt jetsetliv, kufiska affärsintressen och, tämligen förstrött åt medling.

Det handlar om Tony Blair. Igen.

Efter sin avgång som premiärminister 2007 fick Blair raskt ett nytt, delikat uppdrag. Han sattes mäkla fred i den evinnerliga Mellanösternkonflikten. Uppdraget är visserligen oavlönat men har alla utgifter betalda.

Uppdragsgivare blev en grupp som kallas Kvartetten. Den består av USA, FN, EU och Ryssland.

I praktiken finns inget riktigt mandat för Blairs uppdrag. Ännu mer i praktiken är det Storbritanniens förre premiärminister själv håller i kopplet.

I en dokumentär från det brittiska Channel 4 -The Wonderful World of Tony Blair- granskades hans göranden. ^[i]

Reaktionerna blev tämligen bestörta på den palestinska sidan. PLO uppgavs i slutet av september fundera på att förklara Blair persona non grata, icke önskvärd. Fathas ungdomsförbund utfärdade en (symbolisk) icke-önskvärd förklaring. Tony Blair kunde knappast betraktas som opartisk.^[ii]

Vad hade då framkommit?

Först och främst att Tony Blair tämligen sorglöst blandat samman sitt medlingsuppdrag med privata affärsintressen.

Och de affärsintressena är omfattande. Storbritanniens förre premiärminister driver åtta företag. Channel 4:s reportrar gissar att de sammanlagt drar in 30, 8 miljoner pund om året, huvudsakligen för allehanda ”rådgivning” till främmande regeringar. Ett av dem Tony Blair Associates consultancy, har kallats för embryot till en investmentbank för superrika.^[iii]

Inkomsterna kan behövas. Blair har sju hem. Samtliga i lyxklass, bland dem ett veritabelt palats i Connaugt Square i London. Hela familjen lever internationellt societetsliv.

Nyckeln till alltsammans är Blairs stöd för invasionen av Irak. Den invasionen öppnade dörrarna in i de finaste av de internationella finrummen för den brittiske premiärministern. Där och då fick han kontakter som ansågs värda miljon arvoden. Litet elakt skulle man kunna säga att det bestående resultatet av de brittiska soldaternas uppoffringar i Basra och Helmand har varit för sin premiärministers husamorteringar.

Och nu fortsätter allt i Mellanöstern.

Både i Kuwait och Abu Dhabi har det förhandlats om lösning av Mellanöstern konflikten (förstrött) och om nya uppdrag för Tony Blair Associates consultancy (med frenesi). För palestiniernas vidkommande har Tony Blair hittills lyckats ordna så att israelerna släppt kontrollen över de frekvenser som behövdes för att upprätta ett nytt mobilnät på Västbanken. Dessutom försöker han utverka så att gasfyndigheterna utanför Gazas kust skall kunna börja utvinnas.

Både mobiloperatören och oljebolaget har anknytning till Tony Blairs klientföretag.

När det förödande israeliska angreppet på Gaza inleddes utfärdade Blair ett litet pressmeddelande om det olämpliga i alltsammans… och åkte på semester.

Alltsammans har  intressekonflikt skrivet på sig. Om Blair hade varit statlig tjänsteman hade det förmodligen resulterat i ett mindre trevligt samtal i en överordnad tjänsterum och nya arbetsuppgifter i postrummet.

Genom att Kvartetten inte har några speciella regler för sina sändebud är det bara att fortsätta som förut.

I början av sitt uppdrag besökte Blair Västbanken 2007, med en civilklädd israelisk general som ciceron.

Enligt uppgift var han genuint chockad av kontrollen och diskrimineringen. Han såg Hebron. Han besökte Jordandalen där palestinska bönder bara tilläts borra sina brunnar en tredjedel så djupa som israeliska bosättningar.^[iv]

Men nästan inget kom ut av det. Ett par år senare tar Tony Blair emot ett pris på en miljon dollar från en israelisk stiftelse som prisar honom för ”exceptionell intelligens och för att ha demonstrerat moraliskt mod och ledarskap”.^[v]

Sedan dess verkar besöken till Västbanken och viljan att ge det israeliska ledarskapet barska besked ha domnat. Blair och hans medarbetare har föredragit att förlägga sin verksamhet till American Colony Hotell i Jerusalem. Ett lyxhotell där Kvartetten har hyrt en hel våning för Blairs räkning. Och när dokumentären från Channel 4 sjunkit in verkar man i det palestinska självstyret ha sett ett antal tjugofemöringar klirrande lägga sig tillrätta i botten på myntinkastet. En mängd konstiga vändningar under förhandlingarnas gång blev ens blev begripliga. Bland annat noterades att Blair mycket tvärt slutade tala om politiska lösningar och istället började uppmana palestinierna att koncentrera sig på ekonomin.

En ”ekonomisk fred”. Frågan om en hållbara stat kan man lika gärna lägga därhän fram till en fjärran, teoretisk framtid.

Den tesen är märkligt lik den israeliska regeringens.

För det andra har Blair bedrivit en energisk lobby kampanj mot självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap, i praktiken internationellt erkännande. Hälften av Kvartettens medlemsländer stödjer den palestinska ansökan. I klartext: snarare än att företräda Kvartetten har Tony Blair ägnat sig sig åt att bära vatten åt USA och den Israeliska regeringen.

Utåt förklarar regeringen i Ramallah att den fortsätter arbeta med Blair.

Bakom scenen och med TV kamerorna avstängda säger höga tjänstemän och politiker i självstyret att förtroendet för Tony Blair är förbrukat, förverkat och dött.^[vi]

●●●
Två tankar infinner sig.

Det första är att att Västvärlden verkar komplett oförmögen att skaffa fram vuxna medlare för Mellanösternkonflikten. USA har sedan Osloprocessen inleddes på nittiotalet placerat sig i förarsätet för den internationella medlingen. På amerikansk sida vilar det hela ytterst i händerna på Dennis Ross i Nationella Säkerhetsrådet. Han är handplockad från AIPAC och anses mest av allt fungera som ”Israels advokat”. Enligt en fransk diplomat var Kvartetten närmast en kuliss för USA den också.

Kort sagt: Israel behöver inte riskera några obehagliga påtryckningar från vare sig USA eller Kvartett.

Det är illa.

Mellanösternkonflikten är till sist en konflikt mellan å ena sidan världens fjärde eller sjätte starkaste militärmakt å ena sidan och å den andra en nation som är ockuperad av denna militärmakt. Summan av alla arrangemang av medlingsdiplomatin är att sagda militärmakt är immun mot alla officiella påtryckningar från Världssamfundet.

Den andra obehagliga tanken som infinner sig är att Tony Blair verkar vandra i fotspår som redan har börjat trampas upp för män i hans ställning.

Istället för att njuta sitt otium, avtackade av respektive nation försöker fler och fler statsministrar cacha in på sina politiska uppdrag efter avgång. Att förtroendeuppdrag översätts till feta konsultarvoden och gamla kontakter mobiliseras åt den som betalar bäst. Exemplen är många. Storbritanniens förre premiärminister John Major har levt högt på styrelseuppdrag i USA efter att ha lånat ut den brittiska armén i Gulfkriget 1991. I Sverige har förre statsministrar Göran Persson inrättat sig på eget gods och jobbar som PR konsul.

Går vi mot en framtid när vi inte längre vet säkert om våra statsministrars beslut fattas utifrån vad som förmodas vara bäst för landet utan ifrån vad som kan främja sagda potentaters förväntade lobbyistarvoden?

Detta nådens år 2011 började illa på Västbanken och har gradvis bara blivit värre.

En våldsam vår har följts av en het sommar och orolig höst.

Vindskupan har skrivit om saken tidigare. Kanske är denna blogg aningen tjatig men problemet vill inte upphöra, tvärtom verkar det bita sig fast. Judiska bosättare har regelbundet gett sig ut på veritabla härjningståg bland Västbankens befolkning. Odlingar har härjats. Människor har misshandlats, moskéer har satts i brand.

Båda sidor har börjat organisera sig. Ute i byarna har självförsvarsgrupper bildats för att patrullera.

Givetvis obeväpnade.

Det gäller icke för motståndarna. I bosättningarna uppges terroristgrupper ha bildats. Det är känt sedan tidigare. Nu talas om att något ännu större är på gång.

I en del fall hade de palestinska självförsvarsgrupperna lyckats avvärja bosättarangrepp. I byn Yasuf hade exempelvis en skara bosättare dykt upp med hotfulla miner.

Byborna lyckades jaga bort dem med stenkastning.

Den israeliska armén dök upp och började skjuta tårgas… mot byn.ⁱ

Det sista är inte ovanligt. Den israeliska polisen och arméns är i första hand på plats för att skydda bosättarna, inte upprätthålla ordningen. Ett fall som fått en hel del uppmärksamhet i bloggosfären inträffade i närheten av Jerusalem. En palestinsk lantbrukare, hans fru och några israeliska aktivister som kommit för att plantera olivträd blev omringade och brutalt misshandlade av bosättare som strömmade till från Anatot (även kallad Almon).

Bonden fick skallen spräckt. Hans fru blev illa slagen, detsamma gällde åtskilliga av de israeliska aktivisterna.

Och de israeler som varit med om att bli misshandlade förklarade efteråt att flera av angriparna troligen varit tjänstlediga polismän.

De hade varit iklädda fritidströjor av en typ som tilldelas polismän. Beväpningen hade de israeliska aktivisterna känt igen som den egna polisens tjänstevapen.

Senare lyckades någon identifiera en kriminalutredare på ett av fotografierna av angriparna.

”Ordningsmakten” är med andra ord inte mycket att förlita sig på.

Mästerbloggaren Richard Silverstein gjorde en annan illavarslande iakttagelse. Bosättarna i Anatot tillhör INTE gruppen av nationalreligiös avgrundshöger med fradga i mungiporna. De flesta är av genomsnittsisraeler som flyttat till ockuperat område på jakt efter moderna och subventionerade bostäder. Inga extremister med håret fullt av nationalistiska griller.ⁱⁱ

Frågan som infinner sig är vad man i så fall kan förvänta sig av de mest extrema i så fall.

Det är skördetid ute på Västbanken. Det betyder ytterligare en våg sammanstötningar.

Dussintals bosättare från Elon Moreh angrep palestinier som skördade oliver. Palestinierna ville inte överge sin skörd. Slagsmål utbröt.

Den typen av episoder har blivit vanliga. Ockupationsmyndigheterna har dessutom börjat snåla in på passertillstånden för palestinier som behöver skörda och vars marker hamnat på ”fel” sida om Muren eller vars odlingar blivit ”inlåsta” i de nyuppförda bosättningarna. I Burin dök det helt sonika upp en patrull och gav order om att skörden skulle upphöra.

Inga skäl angavs.

En tjänsteman från det palestinska självstyret ansåg att det började likna en organiserad kampanj att förhindra bönderna att bärga årets olivskörd.ⁱⁱⁱ

Det är två sidor står mot varandra som sagt var, men (som vanligt) är den ena bestyckad upp över öronen sedan tidigare.  Lägg därtill att ockupationstrupperna med viss iver börjat delat ut ännu mer vapen bland de judiska bosättningarna inför befarade oroligheter i samband med den palestinska ansökan om FN medlemskap.

Flera källor talar om att bilderna från den arabiska våren, från revolutionerna i Tunisien, Syrien, Egypten och Libyen inte vill lämna de israeliska planerarna någon ro.

Ångesten för att samma sak kommer att ske på Västbanken vill inte släppa. Lägg därtill att politiska protester bland palestinier ute i byarna på ockuperat område är ett spel som säkerhetsstyrkorna verkar ha vanvettigt svårt att hantera. I ett Wikileak dokument uppgav amerikanska tjänsteman att israelerna ofta var mer frustrerade över de icke-våldsamma demonstrationerna, som de återkommande protesterna vid Ni’ilin och Bi’ilin, än över regelrätta angrepp eller terrordåd.

Våld visste de hur de skulle bemöta. Det var vad de var utbildade och utrustade för. De hade gjorde gång på gång under årens lopp.

Rena protester och civil olydnad fick däremot marken att gunga.

”Vi är inte speciellt duktiga på att hantera Gandhi,” klagade en tjänsteman från försvarsdepartementet.^iv

Kanske finns här och där förhoppningen att protesterna äntligen SKA bli våldsamma.

Angrepp på judiska bosättare har varit relativt ovanliga. Det verkar inte spela någon roll. Den israeliska säkerhetstjänsten klagade över att bosättarna inte längre behövde några provokationer som ”triggade” igång dem längre. De har börjat gå till angrepp helt på eget behag.

För att göra det hela intressantare har bland annat högerextrema, proisraeliska grupper i Frankrike ha börjat värva högerextrema judar med militär erfarenhet för att komma till Västbanken och hjälpa till att försvara sina bröder och systrar i bosättningarna. Alla omkostnader uppges vara betalda.^v

Och sist men icke minst: då och då har ockupationsmyndigheterna själva hamnat under angrepp från bosättarna. Vid ett tillfälle hade bosättare brutit sig in i en armébas och vandaliserat fordonen. När en bosättarutpost skulle rivas blir en armépatrull omringad och fler av soldaterna misshandlade.

Visserligen är den israeliska armén och polisens försök att hindra angreppen på palestinier och deras egendom ytterst lama sedan tidigare men till och med det är för mycket för många av bosättarna.^vi

Kanske håller staten Israel själv på att tappa kontrollen över det bosättarsamhälle den skapat på Västbanken. Den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth klagar i en rapport från september över att det har uppstått terroristgrupper i de judiska bosättningarna. Och de grupperna uppges samla information om potentiella mål: palestinska byar, vägar som leder dit, och eventuella flyktvägar.

Dels samlar de information om israeliska ockupationskritiker.

Shin Beth uppger också att de grupperna är vanvettigt svåra att infiltrera och få något grepp om.^vii

●●●
Detaljerna är vaga men mötet skall ha hållits på Nofim bosättningen. Hundratals representanter för olika bosättningar var närvarande. En rad prominenta rabbiner likaså. Beslutet som fattades gick helt enkelt ut på att inrätta en egen skuggregering bland Västbankens judiska bosättare, förutom den israeliska ockupationsförvaltningen och det palestinska självstyret.

En israelisk kommentator:

”En judisk myndighet har tagit form på Västbanken och den har som mål att ersätta staten som suverän auktoritet och så småningom ersätta IDF (Den israeliska försvarsmakten) som myndighet. Vi talar inte om Yesha rådet (Den officiella paraplyorganisationen för bosättningarna) som ”böjer sig” för regeringens auktoritet utan om skapandet av ett nytt vansinne som kommer att stödja terroristorganisationer.”^viii

Den rörelsen verkar såvitt denna bloggare kan bedöma tänka sig en kamp på tre fronter.

Den viktigaste är riktad mot den palestinska befolkning. Den andra är riktad mot de israeliska nonkonformister som motsätter sig ockupationen. Den tredje som riktar sig mot… staten Israel och dess armé… om den försöker hindra bosättarna.

En talesman från det palestinska självstyret vid namn Ghassan Khatib, klagade över att ockupationsmaktens ingripanden mot våld från bosättarna varit lamt. Självstyret hade noterat att 3 000 olivträd och vinstockar hade förstörts, att 83 dunum (hektar) odlingsmark hade bränts, att 40 dunum hade översvämmats, ofta genom att bosättare ledde kloakvatten som fick rinna ut där.

Ghassan Khatib noterade att våldet intensifierades, och att var både ”förlåtet och understöddes av den israeliska regeringen”.

”Det finns inga rapporter att israeliska bosättare hållits ansvariga för dessa brott.”^ix

 

●●●
En av dem hette Yaakov Teitel. Ursprungligen hade han hetat Jack. Han var född i Florida, han var ortodox och hade emigrerat till Israel år 2000 efter att ha besökt landet allt tätare under nittiotalet. Väl där fortsatte han till bosättningen Shvut Rachel.

Jack Teitel var ovanlig genom att han åkte fast.

Kanske hade inte ens det inträffat om han inte börja bekänna en rad mord efter att ha gripits av polisen efter att ha delat ut flygblad. Mordoffren hade först och främst varit palestinier. En hade varit en fåraherde och en taxichafför.

Andra mål hade varit judiska. Jack Teitel hade detonerat en rörbomb som skadade professor Zeev Sternhall, en kritiker av israels växande extremhöger. Vidare hade han skickat en paketbomb till en familj som tillhörde ett samfund av messianska judar. Ett trossamfund som höll för troligt att Jesus var Messias och förargat de nationalreligiösa å det gruvligaste.

Bomben kreverade och skadade familjens femtonåriga son.

Teitel har också erkänt skottlossning mot en gay klubb i Tel Aviv men det ansågs inte gå att bevisa.

Jack Teitel fick försvarsadvokaten betald från Honenu. Inför rätten förklarade Teitel att det var både ett nöje och en ära att tjäna gud och att han inte tvivlade på gud var nöjd med hans insatser. Till sist förklarades han psykiskt instabil och fick ett relativt lindrigt straff.^x

Kanske har man en parallell till vad som hände i det brittiska Palestina mandatet under fyrtiotalet.

De brittiska mandatmyndigheterna tillät den sionistiska rörelsen att etablera sina egna samhällen, sina egna myndigheter, sin egen ekonomi, och sätta upp egna milisförband. Ibland använde britterna sig av deras miliser mot den palestinska befolkningen. Då och då försökte de litet förstrött förbjuda dem istället.

Till dess britterna under slutet av fyrtiotalet upptäckte att deras skapelse gled ur kontroll och började vända sig emot dem själva med en rad terrordåd.

Och på den tiden var ett viktigt, preliminärt steg på vägen mot den etniska rensningen 1947-48 den inventering av palestinska byar som sionistiska organisationer genomförde i förväg.

Kanske målar denna bloggare fan på väggen men det har noterats att bosättarna gör liknande på Västbanken idag.

Och kanske finns drömmen om att upprepa 1948 igen. Den här gången med staten Israel i den brittiska mandatregeringens ställe. Västbankens bosättningar i den roll som de dåvarande judiska kolonisterna och palestinierna… i rollen som sig själva.

 

●●●
Det som skedde nyligen är rätt banalt i sig självt. Hotfullt klotter har dykt upp på israeliska fredsaktivisters hem. En moské i Tuba-Zangariya i Galilén har utsatts för ett brandattentat. Palestinska begravningsplatser i Jaffa, både muslimska och kristna, vandaliserades. Slagord klottrats. (”Död åt araberna” bland annat.) Gravstenar välts och slagits sönder.^xi Polisens utredning var förströdd. Det dröjde två dagar innan brottsplatsutredarna behagade infinna sig för att lyfta fingeravtryck.

Boende klagade över att poliserna försökte sudda bort slagord om att det handlade om en prislappsattack.^xii

Två bosättare greps för brandattentatet… och försattes på fri fot igen. En israelisk domare klagade över att det görs medvetna försök att försvåra utredningen.^xiii

Det borde som sagt vara ett utbrott av vandalism… men man kan notera att såväl palestinska som israeliska kommentatorer är övertygade om att det ligger större åskmoln bakom.

Bosättarna håller på att utsträcka sina ”prislappsaangrepp” till det egentliga Israel. På mållistan står såväl israeliska palestinier och judiska ockupationskritiker… och en del homosexuella grupper och religiösa avvikare inom judendomen inströdda här och där.

En speciell rättshjälps organisation, Hanenu, med säte i Västbankens bosättningar ser till att anklagade för högerextrem terrorism får advokater och annat stöd i de fall de hamnar inför rätta. Snarare än att trycka ner den spirande rörelsen försöker premiärminister Netanyahu snarare kamma bosättarna medhårs genom att föreslå att svartbyggda ”utposter” skall legaliseras.

Yariv Oppenheimer från Peace Now anklagade Netanyahu för ge den nymornade terroriströrelsen en rejäl vitamininjektion.^xiv

_____________________

”Det finns finns de som anser att vi är ett onödigt folk, ett oönskat folk i Mellanöstern. Det finns de som tror att det i själva verket saknas en stat som behöver upprättas.”ⁱ

Det palestinska självstyrets president Mahmoud Abbas talade inför FN och fick stående ovationer. Han hade lämnat in självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap.

Tre anföranden hölls. Två var väloljade orationer. En utgjorde en ganska långrandigt föreläsning. Av alla dessa var det den långrandiga föreläsningen som verkligen innehöll något substantiellt.

Abbas gav inte intryck av att vare sig ha gått i retorikskola eller ha haft PR konsulter till sitt förfogande. Framförandet var tämligen fyrkantigt.

På slutet tände det till när Abbas kom in på den dagliga, malande osäkerheten och förödmjukelserna som människorna på Västbanken levde under från markkonfiskationer, vägspärrar och bosättarnas räder. Det vågspel det kunde innebära att skicka ungarna till skolan.

Och att det måste få ett slut till sist.

Två talade emot medlemskap. Den israeliske premiärministern Netanyahu och USA:s president Barack Obama.

Benjamin Netanyahu fyrade av sitt tal på engelska med dånande, välmodulerad stämma.ⁱⁱ I sig var det var skickligt framförd oration, han lyckades knipa fler applåder. I praktiken ett virrvarr av vinklingar och omskrivningar. Inledningsvis talade han om alla Världens oförrätter mot Israel. Det innehöll det gamla vanliga grammofonskivan om hans och Israels stora fredsvilja.

Samtidigt talade han också om villkoren för att han, Netanyahu, skulle gå med på fred.

Israel skulle behålla en omfattande militär närvaro på Västbanken och dess luftrum. Man skulle också fortsättningsvis kontrollera vad som importerades och exporterades.

Han kunde inte förstå varför det var sånt bråk om utbyggnaden av bosättningarna. De kunde man sluta diskutera. Förhandlingar borde väl kunna återupptas även om bosättningarna fortsatte att expandera.

Naturligtvis måste palestinierna också erkänna Staten Israel som en ”Judisk Stat”.

Med andra ord ser premiärminister Netanyahus idealfred ut som så att en självständig palestinska stat fortsätta att ha stora israeliska militärbaser på sitt territorium. Staten Israel skulle dessutom kontrollera luftrummet och behålla stora bosättarblock på dess territorium. Den skulle inte tillåtas ha någon självständig utrikeshandel. Israel skulle fortsätt kontrollera Jordandalen. Därmed skulle en palestinsk stat vara permanent avskuren från kontakt med omvärlden och helt beroende av Israel för sin försörjning.

Ju längre man kommer i den israeliska israeliske premiärministerns önskelista desto mer börjar Netanyahus fred likna en fortsättning på den ockupation som pågår idag.

Att det palestinska självstyret skulle erkänna konceptet med en ”Judisk Stat” är det mest förrädiska av allt. Kravet kan låta nog så anspråkslöst men är i praktiken omöjligt att skriva under för varje palestinsk ledare som har minsta förhoppning att bli tagen på allvar och Netanyahu vet det förmodligen mycket väl om det.

Israel och PLO utbytte ömsesidiga erkännanden redan på nittiotalet i samband med Osloavtalet. Det var inte där skon klämde.

Att erkänna Israel som ”Judisk Stat”, en stat där en viss etnisk/religiös grupp har automatiskt företräde, vore en annan femma. Det skulle i praktiken innebära att det palestinska självstyret tryckte godkännande stämpel på hela det institutionaliserade system av diskriminering som den den palestinska befolkningen i det egentliga Israel lever under. I en TV intervju förklarade Benjamin Netanyhus far, den nästan hundraårige historikern Ben-Zion Netanyahu, att Netanyahu junior överhuvud taget inte var intresserad av fredsavtal, annat än på så hårda villkor att palestinierna aldrig skulle kunna godta dem.ⁱⁱⁱ Detsamma anser Egyptens utrikesminister och rentav expresident Bill Clinton.^iv

Likväl: i sitt tal insisterade Obama på parterna på egen hand måste komma överens. Ingen fick göra något för att tvinga den israeliska regeringen, pressa den eller vålla den något annat känslomässigt obehag.

I praktiken: det som skall ske måste ske helt och hållet ske på premiärminister Netanyahu och utrikesminister Liebermans villkor.

 

●●●
De mest upprörda ansåg att president Barack Obama med sitt tal gjort Förenta Staterna närmast irrelevant som maktfaktor i Mellanöstern.

Liksom Netanyahu var talet retoriskt skickligt och framfört med välmodulerad stämma.

Och in i minsta detalj rapade den amerikanske presidenten upp alla AIPAC:s talking points.

Där kom en kort rekapitulation av den historiska bakgrunden som kunde ha skrivits av Leon Uris. Det kom inga omnämnanden ockupationen, de påfrestningar det innebar för Västbankens befolkning eller utbyggnaden av israeliska bosättningar, något som de flesta amerikanska regeringar på ett mycket försynt sätt rest invändningar emot.

”När man lyssnar på honom kan man tro att det palestinier som ockuperar Israel,” hördes Hanan Ashrawi säga. Däremot var både premiärminster Netanyahu och utrikesminster Lieberman mycket belåtna. Avigdor Lieberman förklarade rentav att han kunde ha skrivit under det ”med båda händerna”.^v

Poängen är att parterna måste komma överens på egen hand. Något som man på israelisk sida helhjärtat instämmer i.

”Parterna måste själva komma överens”.

Frasen brukar ofta komma från proisraeliska debattörer som svar på alla propåer om sanktioner eller hårdare påtryckningar på Israel.

Det LÅTER sympatiskt och rejält. Bilden manas fram av två förståndiga människor som sitter vid ett bord och jämnar ut sina meningsskiljaktigheter i lugn och ro.

Det finns andra som inte tycker det är en bra idé. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti förklarade att han för död och pina inte ville se den palestinska sidan ”bli lämnad ensam” med den israeliska.

Förutsättningen för att tanken om att ”låta parterna komma överens på egen hand” skall fungera är till sist att det handlar om två jämbördiga parter. Så är icke fallet här. Den ena är Mellanösterns starkaste militärmakt och styrs av alltmer nationalistiskt och religiöst anfäktade politiker. Den andra parten är ockuperad av sagda militärmakt och får dessutom hela tiden sitt territorium koloniserat densamma. Att låta ”parterna komma överens” riskerar snarare att utvecklas till en dialog mellan en hungrig krokodil och en tjudrad get.

Efter att har börjat sitt presidentskap med vissa läten om att palestinska rättigheter ändå måste respekteras har president Obama nu övergått till att rapa upp AIPAC:s partilinje.

Frågan är hur det kommer sig.

Först och främst har AIPAC återigen passat på att visa musklerna.

Under sensommaren 2011 skickades så många som 81 kongressledamöter på ”studieresor” till Israel. Allt arrangerat av en AIPAC:s underorganstationer.^vi

Det var en femtedel av ledamöterna i USA:s representanthus. Bland besökarna fanns den demokratiske gruppledaren Steny Hoyer och den republikanske majoritetsledaren Eric Cantor.

Båda har passat på att förkunna att de stödjer den israeliske premiärministern (inte sin egen presidenten).^vii

(Samma taktik användes för övrigt 2009 för att få president Obama att släppa kravet på att de israeliska bosättningarnas utbyggnad skulle frysas. Också då blev stora skaror kongressledamöter skeppade till Israel och betygade landet sin kärlek. AIPAC har med andra ord passat på att upprepa sin gamla succé inför det palestinska självstyrets förväntade ansökan om fullt FN medlemskap.)

En framgångsrik manöver med andra ord, men en manöver som kanske inte går att upprepa i all oändlighet. Det finns uppgifter om att det har börjat skava hos delar av den amerikanska opinionen. Bland annat har fler av de resande kongressledamöterna fått sina hemsidor dränkta av arga kommentarer över hur de kan komma sig att de beger sig ut på – vad som i praktiken är bjudresor i lobby syfte – och att de deklarerar stöd för främmande stadsöverhuvuden istället för att försöka tackla sina egna valkretsars problem. Inte heller bland amerikanska judar är opinionen entydig. I en pamflett som det israeliska utrikesministeriet skickat uttalade sig flera amerikanska rabbiner. Själva var de naturligtvis övertygade sionister av det rejäla slaget. Däremot klagade de över att många av deras församlingsbarn började känna sig vanvettigt ambivalenta angående Staten Israel och dess verksamhet.

En noterade (ack fasa) att ganska många judar han mötte hördes yppa kritiska ord om den israeliska politiken. En viss rabbi Deborah Zecher:

”Trots att 100 000 ungdomar har deltagit i Födslorättsprogrammet – det program som erbjuder nästan gratis resor till Israel för unga människor i åldern 18-26, så är alltför många unga judar nu ointresserade av, eller rent ut fientliga mot Israel. Och i ärlighetens namn gäller det också många av deras föräldrar och andra vuxna.”^viii

AIPAC uppges ha problem med minskande bidrag.

Vilket leder över till det andra stora lockelsen. Det andra stora skälet till att både president och kongress närmast försöker överträffa varandra i proisraeliskhet. Valrörelse står för dörren. President Obama och ett helt koppel andra politiker börjar snegla åt sina utsikter att vigga kampanjbidrag. Och Jim Lobe från IPS noterade ganska argt att såväl AIPAC som andra liknande organisationer lyckats intala hela det politiska etablissemanget att varenda cent som varenda donator av judisk börd bidrar med ytterst skulle handla om Israel.^ix

Kort sagt, allt är sig likt men saker förändras. Frågan är hur länge det dröjer innan det slår igenom i den förda politiken.

 

●●●
Bakom scenen pågår det diplomatiska spelet. EU parlamentet har närmast enhälligt förklarat att palestinierna har ”legitim rätt till en självständig stat”. President Abbas och premiärminister Fayyads rival, Hamas rörelsen har också överraskande förklarat att de stödjer ansökan. Det skedde till råga på allt under ett möte i Iran, mitt under näsan på det iranska ledarskapet.^x

Däremot håller den amerikanska kongressens ilska bara på att stegras. Den uppges nu snickra på ett förslag om att hålla inne 200 miljoner dollar i amerikanskt bistånd som straff för dess ansökan om fullt FN medlemskap. Givetvis, det skulle inte drabba självstyrets polis eller säkerhetsstyrkor. Det gällde bara sådant som livsmedelsbistånd och sjukvård.^xi

Att hålla inne biståndet är närmast en ren amerikansk present. Det har inte ens den israeliska regeringen begärt. Tvärtom har den signalerat att den gärna ser att självstyret fortsätter fungera och fortsätter administrera delar av Västbanken å Israels vägnar men, utan kostnad för den israeliska statskassan. Lägg därtill att mycket av det internationella biståndet i praktiken landar i Israeliska fickor eftersom biståndsorganen är ofta tvingade att anlita israeliska varor och tjänster för att överhuvud taget nå fram.

Obama administrationen uppges förtvivla försöka tygla kongressens proisraeliskhet.^xii En frustrerad professor Stephen Walt, mannens som skrev boken om Israels amerikanska lobby klagar. Kongressen håller på att lyckas med kläcka ur sig ett tredubbelt haveri. Den håller på att sjösätta en utrikespolitik som är dåligt för palestinierna som kongressen uppmanar att fortsätta låta sig ockuperas.

Den är dåligt för USA.

I en tid när de allmänna opinionerna i arabvärlden börjar finna sin röst är det inte, säger INTE någon bra ide att visa upp sig som den israeliska ockupationens beskyddare.

Det är till råga på allt en dåligt för staten Israel som nu glatt kan fortsätta på en väg som bara kan leda till ännu starkare högerextremism, isolering, både i Mellanöstern och övriga världen och till sist undergång.^xiii