”Det finns inga vägspärrar i det här området längre. Al Qaida håller på att komma tillbaka och vi känner oss alltmer maktlösa.”

Det var vad Shejk Mustafa Kamil Shebib -befälhavare i Uppvaknande rörelsen söder om Bagdad- berättade i en intervju i slutet av 2009. Hans rörelse höll att upplösas runtomkring honom.[i]

Läget i Irak håller på att mörkna igen, trots bedyrandena om motsatsen. Via Juan Coles blogg rapporteras att man nu i mars 2010 upplever en 80 procentig ökning i antalet dödade och sårade.[ii]

Det har under en längre tid kommit en ström av försäkringar om att läget i Irak blir allt bättre, att satsningen på Tillströmningen (The Surge) under Bushs sista tid gett resultat. En militärbloggare i Sverige skrev förnöjd om hur BRA allt nu blivit, att antalet stupade amerikaner var nära nollpunkten och jämförde med en rad exempel på oväntade historiska vändpunkter.[iii] General Petraeus, befälhavare för CENTCOM förklarar också att våldet håller på att sjunka och att läget är bättre än år 2006.[iv]

Så hur kan det komma sig att pilarna pekar åt nästan helt motsatta håll beroende på vem man frågar?

Våldet i Irak HAR sjunkit en tid. Det stämmer. Det berodde INTE på att den amerikanska armén lyckats vinna någon seger. Tvärtom, in i det sista kom rapporter om att rebellerna utvecklade sin taktik och sina metoder. De lyckades då och då rentav spränga den amerikanska arméns största Abramsstridsvagnar. Till sist har armén helt sonika KÖPT sig frid.

Så tidigt som under sommaren 2004 hade en del Sunnimuslimska grupper föreslagit samarbete. De var klämda av sadrrörelsens dödspatruller och radikala rebeller. Amerikanerna föreföll helt enkelt vara det minst onda.

De propåerna hade prompt stoppats av den neokonservativa kamarillan i Pentagon.

Vice försvarsminister Paul Wolfowitz gormade att de var ”nazister”.[v] Tanken, eller förhoppningen, eller fantasin var att USA skulle hjälpa shiamuslimerna att bli den dominerande gruppen i Irak. Dessa skulle å sin sida svara med att bli Amerikas tacksamma klienter för evig tid, amen.

Detta hade exilirakiern Ahmad Chalabi bedyrat.

Det dröjde nästan tre år innan man från amerikansk sida till sist beslutade att en kompromiss med de sunnimuslimska grupperna kanske inte var en så dum idé trots allt. Under de trettio månaderna inföll det värsta kaoset och den amerikanska armén började nötas ner.

Det betydde också att USA la ner förhoppningarna om förvandla Iraks shiiter till en lättmanövrerad lokal stöttepelare. Istället visade shiitiska politiker en oroväckande kärvänlighet mot Iran. Det blev början till en tafatt uppvaktning av Iraks sunnimuslimer istället.

Uppvaknande rörelsen föddes år 2006. Dels skulle de bekämpa rebellerna, dels skulle de fungera som ett gigantiskt arbetsmarknadsprojekt för samma sunnimuslimska rebeller. Ett lysande exempel på vad den amerikanska armén menade när man i en handbok talade om ”Pengar som ett vapensystem”.[vi]

En skeptiker skulle kanske invända att det mera påminner om hur det romerska imperiet under sin nedgångstid övergick till att betala tributer till fientliga germanska gränsstammar för att de inte skulle ansätta riket. Det har också hävdats att den amerikanska armén helt sonika tog över Saddam Husseins gamla politik att köpa över stam och klanledare.[vii]

Enligt somliga uppgifter uppgick Uppvaknanderörelsen snart till 100 000 själar, huvudsakligen i Bagdad, al Anbar och Diyala provinserna.  Bedömare gissade att det var huvudorsaken till att våldet i Irak minskade.[viii]

Det löste ett problem men födde ett helt nytt. De glada nya rekryterna måste avlönas till en takt av 300 dollar i månaden per person. Bossarna krävde ännu mer.

Den stora Uppvaknanderörelsen tuggade i sig pengar i rasande takt till löner, omkostnader och mutor. Nackdelen med metoden att använda ”pengar som vapensystem” var… att det kostade pengar.

Den amerikanska arméns fonder började kvida allt högre.

Lösningen på de finansiella kvalen blev att år 2008 helt sonika dumpa Uppvaknanderörelsen i knäet på den Irakiska regeringen.

Och nu började nya svårigheter sticka upp sina elaka huvuden i allt snabbare takt.

Den shiadominerade regeringen under premiärminister Nuri Al-Maliki var inte speciellt road att understödja den sunni dominerade Uppvaknanderörelsen. Utbetalningen av lönerna började bli alltmer sporadisk. De som utlovats anställningar i den Irakiska armén och polisen noterade snart att det satt hårt inne. Från den shia dominerade regeringen och armén meddelades att Uppvaknanderörelsen skulle upplösas och inte kunde räkna med att få bilda egna förband, att få ha egna högkvarter.

Några få tusen utlovades icke närmare specificerade anställning i armén och säkerhetstjänsten. [ix] När frilansjournalisten Dahr Jamail besökte Irak i februari noterade han att Uppvaknanderörelsen höll på att knaka i fogarna.

Ledarna, klanledare, shejkerna och bossarna kunde relativt problemfritt övergå till att fortsätta lyfta lön från den amerikanska armén – nu om målade till återuppbyggnadsprojekt. Alla hade de sina egna miliser, beväpnade män som förväntade sig 300 dollar i månaden.  Dahr Jamail ansåg att ”pengar som vapensystem” helt enkelt var en form av fördröjningstaktik. Den amerikanska armén hade skjutit upp problemet – ett tag.

”Vad händer när pengarna inte kommer längre?” var en molande fråga.

Bland medlemmarna i Uppvaknanderörelsen var stämningen låg mot slutet av 2009. Flera av dem hade inte fått lön sedan oktober. De började bli allt argare och bittrare. [x]

I slutet av 2009 har rapporterna börjat dyka upp om att Uppvaknanderörelsen höll på att krackelera. Befälhavaren Kamil Shebib berättade i en intervju att han haft 2 500 man under sitt befäl i ett par distrikt söder om Bagdad bara ett halvår tidigare, nu – i december 2009 – hade han bara en handfull kvar. Samtidigt började de komma under allt hårdare press från rebellgrupper igen.

Rötan började göra verkan.

”Al-Qaida hade övertaget. Sedan fick sunnigrupperna övertaget och nu verkar det som om rebellerna försöker återvinna sin styrka kring Bagdad. Den här striden är inte över än.”

Och Kamil Shebib berättade:

”Vi (i Uppvaknanderörelsen) förlorar mark. Vi börjar bli rädda igen.”[xi]

Om Uppvaknanderörelsen var den viktigaste faktor bakom det minskande våldet, vad kan man då vänta sig kommer att hända om den börjar dunsta bort igen? De amerikanska trupperna håller på att dra sig ur landet. Truppstyrkan uppges nu ligga på under 100 000 man. Den Afghanska fronten kvider  efter förstärkningar.

Återuppbyggnaden går trögt. I de shiamuslimska delarna finns en viss, långsam och glädjelös normalisering. I det centrala Irak talar rapporterna om att det mesta ligger stilla. Nouri Al-Maliki verkar helt enkelt inte vara statsman nog överbrygga motsättningarna. Nu, i början av 2010 har han varit med om att ta en rad steg som riskerar att öka spänningarna igen. Kommittén för ansvarsutkrävande och rättvisa (en grupp som inrättats den amerikanska ockupationsmyndigheten för att rensa ut medlemmar av Ba’atpartiet och som leddes av Ahmad Chalabi) hade beslutat att underkänna 500 parlaments kandidater. Mestadels sunnimuslimer och affärskonkurrenter till Ahmad Chalabi själv.

Det fanns amerikanska underrättelseuppgifter om att Ahmad Chalabi hade konfererat med iranska kontakter innan utrensningen beslutades.[xii]

Amerikanerna protesterade litet lamt utan att någon brydde sig nämnvärt om den saken. Det irakiska parlamentet domineras sedan 2005 av proiranska partier.

Så mycket var det amerikanska inflytandet värt, efter sju års krig.

I Washington Post talas om rykten vars skrämmande innebörd var att flera shiitiska grupper som lyckats överleva alla utrensningsförsök planerade att angripa den Gröna Zonen i Bagdad.[xiii]

Valrörelsen har börjat. Från Basra rapporterade Urban Hamid att det främsta tecknet på valrörelsen var att stadens bårhus började fyllas med döda kroppar.[xiv] Attentat och angrepp började bli allt vanligare igen.

[ii] Inlägg av Juan Cole på bloggen Informed Comment, 2 mars 2010.

[iii] ”Historiestudier” bloggen Wiseman’s Wisdoms, 4 januari 2010.

[iv] ”Petraeus: Iraq violence down but threats remain” av Kristin M Hall, AP, 2 mars 2010.

[v] ”Heads in the Sand” av David Rose, Vanity Fair, 12 maj 2009.

[vi] Frasen kommer från handboken ”Commander’s Guide to Money as a Weapons System” från  Center for Army Lessons Learned (CALL), april 2009.

[vii] Frilansjournalisten Dahr Jamail, intervjuad av Scott Horton, 13 februari 2009.

[viii] ”Baghdad to pay Sunni groups” Al Jazeera, 3 oktober 2008.

[ix] ”Iraq Seeks to Break Up Sunni Fighter Units” av Dustin Lushing, AP, 24 december 2010.

[x] Frilansjournalisten Dahr Jamail, intervjuad av Scott Horton, 13 februari 2009.

[xi] ”Insurgent foe’s slaying shows cracks near Baghdad” av Brian Murphy, AP, 13 december 2009.

[xii] Inlägg av Juan Cole på bloggen Informed Comment, 4 mars 2010

[xiii] ”U.S. failure to neutralize Shiite militia in Iraq threatens to snarl pullout” av Ernesto Londoño och Leila Fadel, Washington Post, 4 mars 2010.

[xiv] ”Konflikt” Sveriges Radio, 27 februari 2010.

Det avgörande yttrandet kom fem minuter och femton sekunder in i talet. Man borde helt enkelt kapa den del av biståndet som gick till mödravården i Gaza. Det borde säkert reducera befolkningen till önskvärd nivå.

Det skedde inför den årliga Hertzliya konferensen i Israel den 3 februari 2010.

Det är en säkerhetspolitisk konferens som arrangeras av institutet för Policy och Strategi. Deltagarna utgörs till stor del av spetsarna inom israelisk politik och med rätt många besökare från olika proisraeliska institut och policy drejare från olika länder med händerna i sina länders respektive Mellanösternpolitik. Framför allt från USA.

En av dessa var Harvard-forskaren Martin Kramer.

Hertzliya konferensen är det viktigaste evenemangen inom israelisk säkerhetspolitik, en policy mässa där de tunga gossarna (och en del kvinnor) framträder och frotterar sig med varandra. Israeliska topp politiker brukar med stor förtjusning förlägga sina viktigaste utspel till den konferensen.[i]

Läsaren undrar kanske varför denna bloggare grottar i en massa bakgrundsinformation innan han kommer till saken? Kanske är det ett sidspår men det kan också vara värt att hålla i minnet att för de flesta som sysslar med israelisk säkerhetspolitik är den här konferensen årets höjdpunkt. Man kan med andra ord troligen inte avfärda Martin Kramers tal som ett anfall av verbal diarré sent på kvällen i en ölhall. Snarare är det ett tal han bör ha ägnat en hel del tankemöda.

Och det var där Martin Kramer på konferensens sista dag förkunnade:

Åldrandet befolkningar avvisar radikala mål och Mellanöstern är inte annorlunda. Detta kommer att hända palestinierna också men det kan påskyndas genom att västvärlden upphör att subventionera mödravården för palestinier med flyktingstatus. ( I orgininal: But it will happen faster if the West stops providing pro-natal subsidies for Palestinians with refugee status.) Detta stöd är orsaken till att Gazas befolkning växte med ett häpnadsväckande fyrtio procent under de tio åren mellan 1997 till 2007. Med den takten kommer Gazas befolkning att fördubblas fram till år 2030 upp till tre miljoner. Israels nuvarande sanktioner har det politiska målet att underminera Hamas regimen men de bidrar också till att bryta Gazas skenande befolkningstillväxt och det finns en del bevis för att så är fallet. Det kan börja bryta den martyrkult som kräver ständig tillgång till överflödiga unga män.

Martin Kramer tillhör USA:s neokonservativa. Med det skall förstås att han tillhör det nätverk av strategidebattörer, skriftställare och politiska byråkrater som i slutet av 1960-talet graviterade mot senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli och kring Richard Perle. De har hängt med i nästan trettio år. De är mest kända för att ha pressat fram invasionen av Irak.[ii]

Han tillhör inte av allt att döma inte spetsarna i kamarillan. Martin Kramer är ingen Paul Wolfowitz, Elliot Abrams eller Bill Kristol. Han är helt enkelt en färglös, betrodd medarbetare med säte i Washington institutet för Nära östern politik (där han kan skaka hand med Magnus Norell, en annan medarbetare[iii]) och en tjänst som gästforskare vid Harvard universitetet.

Martin Kramer är av allt att döma närmast allierad med den rasistiske skriftställaren Daniel Pipes. De ingick bland annat i Rudy Giulianis utrikespolitiska stab när den senare var presidentkandidat.

Pipes och Kramer sitter också i flera styrelser tillsammans.

Och var denne medelålders tankesmedje ”forskare” som inför en publik bestående av stora delar av den israeliska och amerikanska utrikespolitiska eliten föreslår alltså att västvärlden bör strypa stödet för mödravården i Gaza för att peta ner nativiteten.

Och vilka följder skulle det få?

För Gaza finns egentligen inga alternativa försörjnings vägar utom möjligen smuggling genom tunnlar till Sinai. Det betyder att sjukvårdsmaterial och utrustning inte kommer att kunna ersättas. För gravida kvinnor i Gaza skulle det betyda tji läkarundersökningar, fostervattenprov, ultraljudsundersökningar, blodprov och kosttillskott under havandeskapet. Mödravården – som på svenska också kallas den prenatala vården, ordet har med andra ord samma innebörd på svenska som på engelska – är den del av vården som ska sopa banan för själva förlossningen. Allt för att graviditet och förlossning inte skall bli det livsfarliga hasardspel det varit för kvinnor och barn under tidigare århundraden. Ta bort den delen och gravida kvinnor tvingas föda under gradvis alltmer primitiva förhållanden.

Förhoppningen med den blockaden kan bara vara att efter att tillräckligt stort antal kvinnor och barn dött eller drabbats av komplikationer  i barnsäng skall resten ha fatta budskapet och begränsa sitt barnafödande.

Man kan notera att ingen i publiken i Herzliya verkar reagera. I själva verket dröjer det till dess den palestinska nyhetssajten Electronic Intifada uppmärksammar saken i slutet av februari innan vidden av Martin Kramers stillsamma yttrande börja sjunka in.[iv]

Ordet ”folkmord” användes om Martin Kramers förslag.

Är inte det en överdrift?

Kanske inte. Om Kramers förslag skulle tillämpas antas så kommer de som försöker realisera det vara starka kandidater för Haag tribunalen. Man måste hålla i minnet att FN:s konvention om folkmord uttryckligen säger det ingalunda behöver innebära att människor mejas ner i mängder.  Som folkmord kan också räknas att medvetet skapa fullständigt olidliga levnadsförhållanden för en utsatt grupp (artikel II, stycke c) eller förhindra att barn föds inom sagda etniska hatobjekt (artikel II, stycke d).

Som medansvarig till folkmord –och straffbara- räknas även de som anses ha anstiftat eller offentligt manat på andra – även om de inte har fått några stänk på kavajslagen själva.[v]

Kort sagt: skulle det anspråkslösa förslaget tillämpas så riskerar Martin Kramer själv att landa inför Haagtribunalen, i alla fall i teorin.

Martin Kramer har skrivit ett rätt förvirrat genmäle till sitt försvar.[vi] I det förklarar han att han:

1) inte alls uppmanar till att ha ihjäl någon

2) att det inte spelar någon rolleftersom detta redan är den israeliska strategin och …

3) att han stöds av den tyske folkmordsforskaren Gunnar Heinsohn.

Martin Kramer verkar själv känna sig djupt oskyldig just av den orsaken att han inte använder ordet “mord” eller “död” i sitt anförande. Han har ju bara talat om att strypa delar av biståndet. Det kan väl inte vara så farligt?

Det kan då vara värt att hålla i minnet att det i nästan all organiserad brottslighet hör till god ton att aldrig tala klarspråk om vad man gör. I förbudstidens gangsterligor talades aldrig om mord eller död när bossarna gav sina order, bara att den eller den ”måste gå” skulle ”tas omhand” “släckas”. Likaså brukade SS insatskommandon aldrig tala om massaker eller massmord i sina order. Det talades bara om ”avtransport” ”sluttransport” ”specialaktion” ”specialinsats” “slutlösning” eller som mest ”eliminering”.

Alla de där termerna betydde död och alla berörda var grundligt väl medvetna som saken. Både cheferna som gav orderna från sina kontor och underhuggarna som gav sig av för att verkställa.

Historien dräller av exempel på verbala rökridåer, det gäller på när orderna om verkställande gavs och under de förberedande diskussionerna, formuleringarna är nästan alltid slingriga och indirekta.

Det är så som händer hålls rena. Kanske hjälper det också till att vira in beslutsfattarna i en tankemässig kokong där de själva kan slippa känna något ansvar. Det upphör att vara mord och blir ”affärer som vanligt”. Martin Kramer talar inte om att massakrera eller att öka utsvältningen. En verserad akademiker uttrycker sig helt enkelt inte så rått. Det vore för magstarkt. Det behövs inte. Inför sin publik behöver han bara tala om ”överflödiga unga män” och fördelen av att strypa stödet för mödravården i Gaza och låta sina åhörare dra sina egna slutsatser om hur de ”överflödiga” skall hanteras.

Kan det handla om ett missförstånd?

Det verkar inte speciellt sannolikt. En rad bloggare och kommentatorer har granskat Martin Kramers tal. Många av dem engelskspråkiga. Samtliga är överens om att det handlar om barnbegränsning medels utsvältning.[vii]

Att Kramer skulle förneka ansvaret är också väntat. I den krets av neonkonservativa policy snickare han är sprungen ur hör det till den löpande verksamheten att då och då göra rasistiska och brutala utspel. Blir motreaktionen hård slår man snabbt till reträtt under en sky av bedyranden om att man är missförstådd och misstolkad av en grym omvärld och hur kan någon misstänka respektabla lilla mig etc. etc.

Flera neokonservativa har satt det i system. I synnerhet Daniel Pipes och Michael Ledeen. Och nu tydligen också Martin Kramer.

Går man vidare till punkt 2 i Kramers försvarstal så går det ut på att detta praktiskt taget redan är israelisk strategi. Där är det däremot svårt att ha några invändningar. En av Ariel Sharons och Ehud Olmerts närmaste rådgivare, en viss Dov Weissglass talade litet putslustigt om att sätta palestinierna i Gaza på ”diet”. Visserligen skulle man inte framkalla någon öppen hungerkatastrof men närmast intill.[viii] I policy drejande kretsar i Israel har man sen år tillbaka spunnit bekymrade resonemang om det ”demografiska hotet”.

Kanske är det en orsak till att det har slösats så mycket text på Martin Kramer. Det handlar till sist om något större än bara en liten skriftställare som håller ett anförande. Det är ett symptom. Man har goda skäl att misstänka att på sina håll i både Israel och bland USA:s neokonservativa idag tänker i just de här banorna.

Till sist framhåller Martin Kramer att han egentligen bara upprepar vad den pensionerade tyske folkmordsforskaren Gunnar Heinsohn redan sagt. Det var Heinsohn var den som myntade frasen ”överflödiga unga män”.

Man får intrycket av att Kramer nu vill börja fördela ansvaret. Som om han först ville upplysa oss om att han är komplett oskyldig för att därefter tillfoga att det finns minsann andra som sagt samma saker.

Övergår man till att syna Heinsohn i sömmarna blir bilden nästan ännu mörkare. Gunnar Heinsohn har i artiklar förklarat att västvärden genom sitt bistånd till Gazas befolkningstillväxt bedriver ett ”krig genom ombud mot Israels judar”. Han beskärmar sig också över att nästan alla barn i Gaza får ”mat, kläder, vaccinering och utbildning av UNWRA”.[ix]

Detta är ett ofog som borde upphöra enligt Heinsohn.

Det var Gunnar Heinsohn som först introducerade teorin att ett stort antal ”överflödiga unga män” i en befolkning leder till konflikt. Det var den teorin som Martin Kramer verkar ha svalt med hull och hår. Man skulle rentav kunna säga Heinsohns teori är de bärande murarna i  Martin Kramers anförande i Hertzliya den 3 februari 2010.

Hur väl underbyggd är den teorin EGENTLIGEN?

Det kan noteras att Gunnar Heinsohn och hans teoriers vetenskapliga anseende bland de tyska forskarkollegorna ligger nära nollpunkten. Däremot har han varit duktig på att hålla sig framme i massmedia.[x] Teoriernas förankring i verkligheten är klen.  Som exempel nämns att England tredubblade sin befolkning under åren 1800 fram till 1900 utan att uppleva någon större oro. I Frankrike låg befolkningsutvecklingen stilla men upplevde trots det den ena inre konvulsionen efter den andra.[xi]

Och Gazas befolkningsökning?

Krig och krigsliknande förhållanden har en envis benägenhet att få födelsetalen att ta ett klättra uppåt.

Det föddes sällan så många barn som i Europa under andra världskriget (däribland Gunnar Heinsohn). I New York tog nativiteten ett hopp nio månader efter elfte september attentaten. Kanske handlar det om en slags biologisk överlevnads mekanism som får människor att kasta försiktigheten överbord.

Det bästa sättet att få ner befolkningsökningen i Gaza borde i så fall vara att upphöra med belägringen och de återkommande angreppen och låta kustenklaven utveckla sig normalt.

Man undrar om någon skulle vilja lägga fram ett sådant förslag på Hertzliya konferensen.

[ii] För den som vill veta mer om hur det neokonservativa nätverket uppkom kan läsa ”Vi älskar krig” på denna blogg.

[iii] Se ”När Magnus Norell började arbeta åt AIPAC” Vindskupan, 20 september 2009.

[iv] ”Harvard Fellow calls for genocidal measure to curb Palestinian births” The Electronic Intifada, 22 februari 2010.

[v] ”Konventionen om förebyggande och bestraffande av folkmord (genocide)”, Antagen av FN:s generalförsamling resolution 260 A (III). Antagen 9 december 1948. Trädde i kraft 12 januari 1951

[vi] ”Smear intifada” Martin Kramers blogg på Jerusalem Post, 23 februari 2010.

[vii] Bland dem är Stephen Walt (ena halvan i duon Mearsheimer och Walt), ”Kramer versus Kramer” av Stephen Walts blogg i Foreign Policy, 28 februari 2010; ”Harvard Professor’s Modest Proposal: Starve the Gazans into Having Fewer Babies” av Juan Cole, bloggen Informed Comment, 24 februari 2010; ”Is Harvard Prof Advocating Palestinian Genocide?” av MJ Rosenberg, Huffington Post, 22 februari 2010.

[viii] ”What aid cutoff to Hamas would mean” av David R. Francis, The Christian Science Monitor, 27 februari 2006.

[ix] ”Ending the West’s Proxy War Against Israel” av Gunnar Heinsohn, The Wall Street Journal, 12 januari 2009.

[x] Bakgrundsprofil ”NATO’s Demographer” av Göran Therborn, New Left Review nr 56, mars – april 2009.

[xi] För ytterligare diskussion se ”’Starve Gazans into Birth Control’ Harvard Professor” av Juan Cole, Pacific Free Press, 25 februari 2010.

Det är vårvinter 2010. I Sverige skummar politiker och militärer av raseri över svårigheterna i Afghanistan.

Den svåraste fienden, den som verkar få blodet att koka är inte taliban rörelsen. Det är Sveriges biståndsmyndighet Sida.

Regeringen har hållit extra sammanträde för att läxa upp de olydiga. Biståndsminister Gunilla Carlsson hotade med regeringsbeslut för att tukta Sida.[i] Den moderate riksdagsledamoten Mats Sander dundrade:

”…droppen som får bägaren att rinna över kom nu. Jag anser att förtroendet är förbrukat, namnet likaså och att det är dags för omstrukturering.

Ett sätt är att göra som regeringen gör nu – en rejäl åthutning. Men i det långa loppet tycker jag att det är dags att omorganisera biståndet.”[ii]

På en blogg som huvudsakligen drivs och frekventeras av militärer är förtjusningen över biståndsmyndighetens trångmål ohöljd. Pseodonymen Jonas skriver om hur

”I SIDA:s (sic) pampiga byggnad på Valhallavägen kunde handläggare i dyra kostymer bjuda in gäster och presentera diagram och undersökningar som visar att Sverige är det land i världen som ger mest bistånd per capita i världen. En ganska trivsam miljö att verka i om man är i biståndssvängen.”

Vidare fortsätter Jonas att ironisera över hur Sida förutom sitt överbemannade högkvarter även driver en mängd slösaktiga och misslyckade projekt. (Underförstått att liknande tydligen aldrig förekommer inom försvarsmakten.)[iii] Rapports kommentator Mats Knutson skrev på Twitter att konflikten mellan Sida:s generaldirektör Anders Nordström och biståndsminister Gunilla Carlsson nu troligen är olöslig.

Så vad har Sida gjort för ont  egentligen?

Tja det verkar som om frågan ytterst kretsar kring krig, pengar, ideologi och ett par fälttjänster.

Kriget ifråga är konflikterna i Irak och Afghanistan. Beslutet från regeringens sida var att det skulle inrättas en fälttjänst i Irak och en i Afghanistan.

På Sida vållade detta föga entusiasm. De båda tjänsterna var livsfarliga. Regeringen Reinfeldt propsade på att vidmakthålla dem framför allt av ideologiska skäl allt medan de tuggade pengar. Både Irak och Afghanistan är laglösa länder och det krävdes dyr säkerhet för att inte de arma handläggarna skulle kidnappas eller mördas.

Troligen var det också svårt för dem att uträtta något effektivt i respektive land utan att kunna röra sig fritt.

Samtidigt… ja samtidigt är det ganska uppenbarligen en ideologisk käpphäst för regeringen Reinfeldt att låta Sverige medverka i ”kriget mot terrorismen”, i alla fall genom bistånd.

De båda handläggarna SKA sitta kvar i Irak och Afghanistan, till nästan vilket pris som helst. Sveriges bistånd till Afghanistan har fördubblats sedan regeringen Reinfeldt tillträdde.

[iv]

Därav raseriet när Sida i början av 2010 föreslår att handläggartjänsterna i Afghanistan och Irak skall dras in, i alla fall tillfälligt för att spara pengar.

Enligt riksdagsman Kent Härstedt (S) var det kulmen på en lång konflikt mellan Sida och regeringen där regeringen visat en oroande förtjusning i att nalla på Sida:s budget för att driva ambassader och annat.[v]

Från militärt håll tillfogades att

”SIDA:s agerande rimmar mycket illa med både de blocköverskridande politiska och militära önskemålen om ett ökat bistånd i Afghanistan.”[vi]

Spola tillbaka bandet och lyssna en gång till: ” …både de blocköverskridande politiska och militära önskemålen om ett ökat bistånd i Afghanistan.”

Det finns med andra ord ett militärt inslag också.

Läsaren kan fråga sig om det inte kvittar. Bistånd som bistånd. Det borde väl göra nytta i slutändan där det hamnar.

Haken är att det i så fall inte handlar om bistånd längre utan om Hearts and mind operationer.

Hjärtan och sinnen.

Det är en del av den militära verksamheten. En del av kampen att kontrollera befolkningen.

Det betyder också att svenska biståndsprojekt, biståndsarbetare och mottagarna riskerar att behandlas som militära mål av motståndaren. Frasen Hjärtan och sinnen myntades av USA:s president Lyndon B Johnson under Vietnamkriget. Han använde den upprepade gånger. I den konflikten betraktade båda parterna motståndarens Hjärtan och sinnen projekt som militära mål. Det var en ren självklarhet. Amerikaner och Sydvietnameser brukade omgående ogiltigförklara FNL:s jordreformer när de tog över ett område. FNL och den Nordvietnamesiska armén raserade ofta symboliskt de amerikanska biståndsprojekten när de tog över.

Samma sak gällde under gerillakriget i Malaysia och i Algeriet. I Algeriet-kriget bedrevs Hjärtan och sinnen biståndet av ett militärt förband Sections administratives spécialisée, eller Speciella administrativa sektionen. Även kallad för de blå képierna sina mössors skull.

Av alla franska soldater led de blå képierna de svåraste förlusterna, räknat i andel av sin personalstyrka. De fick ofta bo och arbeta ensamma ute i isolerade byar och var sårbara för angrepp och mord. Förutom att vaccinera barn och driva skolor kunde de värva, träna och leda lokala milisförband för strid mot FLN.

De blå képierna var soldater, de betraktade sig som sådana och behandlades också som fiender av den algeriska FLN rörelsen. Under Falklandskriget försökte sig den argentinska armén på ett eget litet Hjärtan och sinnen projekt medan den höll öarna ockuperade genom att erbjuda öborna TV apparater. Tydligen utan att få dem att vilja bli argentinare för den sakens skull.

Under Vietnamkriget (som i Vietnam kallas för ”det amerikanska kriget”) var gränserna suddiga, nära nog ickeexisterande, mellan bistånd, underrättelseverksamhet och krigföring. Den amerikanska biståndsmyndigheten USAID upprättades president Kennedy 1961 med ett skelt öga på det växande Vietnamkriget. (Den som läst Graham Greenes klassiska roman ”Den stillsamme amerikanen” kanske också drar sig till minnes att Alden Pyle var biståndsarbetare på den amerikanska ambassaden och växlade mellan arbete för att förebygga ögonsjukdomen trakom och att anstifta bombdåd.)

CIA:s stationschef i Vietnam, William Colby betraktade biståndsorganisationen USAID som ett av de viktigaste redskapen i verktygslådan när det gällde att pacificera landsbygden. Vid 1960-talets slut gick så mycket som en fjärdedel av allt amerikanskt utlandsbistånd till Sydvietnam. Av det plöjdes en stor del ner i ett program kallat Civil Operations and Rural Development Support Program eller CORDS, ett program som till stor del dominerades och styrdes av CIA och armén.

CORDS hjälpte också till att organisera den Sydvietnamesiska polisen och hemvärnet. Inbakat i ”biståndsverksamheten” fanns också Phoenix programmet. Ett projekt som syftade till att utplåna FNL:s organisation och vars redskap till stor del bestod av tortyr och mord. CORDS medverkade också i programmet för strategiska byar, ett program för att omflytta civilbefolkningen från FNL dominerade områden. Det kunde urarta till tvångsdeporteringar till strategiska byar som ofta mest av allt liknade fångläger.

De amerikanska biståndsarbetarna betraktades närmast som en slags civilklädda soldater. De som greps av Nordvietnameser och FNL behandlades som regelrätta krigsfångar. En sådan var Mike Benge som tillfångatogs vid Ban Me Thuot 1967 och fick sitta i fångenskap i fem år. Bland annat hölls han inspärrade i en trång bur under ett år.[vii]

Ingen, vare sig amerikaner eller vietnameser verkar ha sett något orimligt i det. Det är förmodligen för mycket begärt att soldater i FNL eller den Nordvietnamesiska armén skulle ägna större möda åt att sila fram vilka amerikanska “biståndsarbetare” som ägnade sig åt att bygga skolor och vilka som kastade ut fångar ur helikoptrar.

Så till den grad militariserad hade biståndsverksamheten blivit.

Och nu på våren 2010 finns funderingar på att låta biståndsmyndigheten Sida börja delta i det växande kriget i Afghanistan.

Från militär sida är man närmast aningen harmsen över att biståndsarbetarna ser så litet entusiastiska ut över tanken och tycker att Sida borde ta sina amerikanska kollegor i USAID som förebilder. DÄR var det minsann rediga tag. De var inte lika kinkiga över att tjänstgöra tillsammans med militärer.[viii]

Det kan vara roligt att dänga till byråkrater. Sida har utan tvivel en hel del slösaktiga projekt på sitt konto. Det kan å andra sidan vara värt att komma ihåg att man i huvudkontoret på Valhallavägen också HAR hunnit lära sig en del om vad som fungerar och inte fungerar.

Vad tror man sig veta fungerar?

Den typ av biståndsprojekt som fungerar bra är småskaliga, långsiktiga projekt som är väl förankrade i de lokalsamhälle dit de riktas. Det är projekt där människorna i byn vet vad det hela går ut på, där de är med på noterna och där alltsammans bidrar till att göra byn självgående på lång sikt.[ix]

Bingo: projektet resulterar i utveckling. Byn blir självförsörjande och kan klara sig utan ytterligare bistånd. Svenska skattebetalare kan känna att de fått valuta för sina biståndspengar.

Och vad fungerar då inte?

Något som inte fungerar är storvulna projekt där en politiker i Stockholm kommer rusande med håret fullt av visioner och ritningar, där planer med klen förankring i verkligheten trycks på lokalsamhällen i Latinamerika, Asien eller Afrika. Som gynnar en etnisk / religiös / politisk grupp i landet på bekostnad av en annan som blir sittande sur och fientlig och med huvudet fullt av planer för hur hela rasket skall sprängas vid första bästa tillfälle.

De kan resultera i en och annan invigning under rasslande kamerablixtar innan allt faller samman igen med åtföljande förlust av skattemiljarder och bildar underlag till ett kapitel i Jan Mosanders nya reportagebok.

Och nu kommer man troligen till pudelns kärna: detta är precis den sortens verksamhet som planerarna bakom militära Hearts and mind projekt brukar ääääälska, högt, varmt och innerligt.

Målet för Hearts and mind projekt är inte att skapa utveckling utan kunna ”dela ut godis” ute i byarna så att de håller sig lugna. (Och gärna skapa gynnsamma fototillfällen för stabsredaktören.) Och precis som godis så är målet snabb och kortsiktig belöning och välbefinnande snarare än långsiktig utveckling och hälsa.

Under Vietnamkriget introducerade exempelvis amerikanerna nya snabbväxande ris sorter ute i byar som man ville hala bort från FNL:s inflytande.

De blev en succé… till en början. Bönderna ökade sina skördar och sin avkastning. Nya motorcyklar dök upp i byarna.

Sen kom bakslaget.

De nya, högförädlade rissorterna krävde stora mängder konstgödsel för ens överleva. När oljepriset rusade i höjden i början av 1970-talet följde priset på konstgödsel glatt med. Vid det laget hade bönderna blivit beroende av de större skördarna. Snart rådde det kris på den Sydvietnamesiska landsbygden i stället.

Den krisen kan ha bidragit till Sydvietnams sammanbrott 1975.

En av den amerikanska arméns nya handböcker har titeln ”Pengar som ett vapensystem”.[x] Det säger nog en del om synen. I Afghanistan sköts Hjärtan och sinnen-operationerna av grupper kallade Provincial Reconstruction Teams eller PRT. De är motsvarigheten till CORDS i Vietnamkriget eller de blå képierna i Algerietkriget. Grupperna är militärt ledda och inriktade. Alla större kontingenter – Tyskar, britter, australiensare, spanjorer, har sitt eget PRT. Och naturligtvis finns också ett litet svenskt/finskt PRT i Mazar-e-Sharif.

Ideella hjälporganisationer med lång erfarenhet av Afghanistan följer PRT gruppernas verksamhet med föga entusiasm.

I ett uttalande från Svenska Afghanistan Kommittén och flera andra liknande organisationer landet klagas över att PRT grupperna ofta är måttligt kompetenta. En ny byskola kunde exempelvis placeras så att toaletternas avlopp mynnade ut i byns färskvattenkälla. Andra var slarvigt byggda.[xi]

De militära biståndsarbetarna är med andra ord ofta taffliga men problemet är större än så. Genom att använda bistånd som ett militärt instrument blir det otänkbart att ”få alla med i båten” på det sätt som erfarna biståndsarbetare tenderar att föredra.

Andrew Wilder fick i södra Oruzgan provinsen höra att allt bistånd dit gick till president Hamid Karzais vänner och släktingar.

”Allt bistånd i det här området går till att göra dem mäktigare. De är korrupta och grymma människor men givarna fortsätter att stödja dem.”

Runtomkring i Afghanistan blev Andrew Wilder upplyst om att regnet av biståndsguld snarare bidragit till att öka splittringen i landet. I provins efter provins använde PRT grupperna pengarna till att smörja sina egna gullegrisar.

Somliga stammar kan erbjudas bistånd för att hålla sig lugna. Människor kunde vidare erbjudas livsmedelsbistånd för att lämna militära upplysningar till soldaterna. Det bidrog till att lämna andra stammar, klaner och underklaner missnöjda, misstänksamma och hämndlystna. Spänningarna ökade.

Ofta kunde enligt Wilder de som ansåg sig missgynnade drivas i armarna på talibanerna. [xii]

Svenska Afghanistankommittén har varit verksam ända sedan den Sovjetiska ockupationen på 1980-talet. Varje år får de 100 miljoner från Sida för att använda för sin biståndsverksamhet. I ett uttalande från dem citerades en hjälparbetare som förklarad att han höll sig så långt borta det bara gick från både utländska trupper och från deras PRT verksamhet.

”…det medför hot från rebellerna och skapar misstänksamhet i de samhällen vi arbetar.”[xiii] De har berättar också att de genom att hålla en låg profil kunnat förmå lokala taliban kommendanter att i all stillhet vända det blinda ögat åt kommitténs flickskolor.

●●●
Och nu skall Sida till sist inordnas fållan och lära sig att bedriva Hearts and mind verksamhet i antigerillasyfte. Gissningsvis med inriktning på det svensk-finska PRT:et i Mazar-e-Sharif.

På bloggen Wismans Wisdoms, en blogg av och för svenska militärer, är skadeglädjen påtaglig.

Signaturen ”Jonas” driver också gäck med allt trams om att bistånd måste vara långsiktigt och kan inte förstå varför det måste vara uppdelat i en massa småprojekt. [xiv]

Den moderate riksdagsmannen Mats Sander ansåg att Sida borde läggas ner på sikt. En ny organisation borde upprättas.

Sander tyckte den borde heta SWEDAID.[xv]

[ii] ”Sidas insats i Afghanistan skäl till att lägga ner myndigheten” av Mats Sander, Newsmill, 12 februari 2010.

[iii] ”Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier” av signaturen Jonas, bloggen Wiseman’s Wisdoms, 13 februari 2010.

[iv] Uppgift i brev från Sida 17 februari 2010.

[v] ”Minister stoppar Sidas sparplaner” av Karin Thurfjell, Svenska Dagbladet, 12 februari 2010.

[vi] ”SIDA prioriterar” bloggen Wisemans Wisdoms 12 februari 2010.

[vii] ”The Heart and Mind of USAID’s Vietman Mission” av Marc Leepson, American Foreign Service Association.

[viii] ”Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier” av signaturen Jonas, bloggen Wiseman’s Wisdoms, 13 februari 2010.

[ix] ”Afghanistankännaren Andrew Wilder diskuterade bistånd och säkerhet” referat av Andrew Wilders föreläsning, Elisabeth Lorenz, Sida:s webbsajt, 5 februari 2010.

[x] ”Commander’s Guide to Money as a Weapons System” Center for Army Lessons Learned (CALL), april 2009.

[xi] ”Quick Impact, Quick CollapseThe Dangers of Militarized Aid in Afghanistan” gemensamt uttalande från Svenska Afghanistan kommittén, Afghanaid, CARE, Oxfam, Norska flyktingkommittén och flera andra hjälporganisationer,  1 februari 2010.

[xii] ”A ‘weapons system’ based on wishful thinking” av Andrew Wilder, Boston Globe, 16 september 2009.

[xiii] ”Quick Impact, Quick CollapseThe Dangers of Militarized Aid in Afghanistan” gemensamt uttalande från Svenska Afghanistan kommittén, Afghanaid, CARE, Oxfam, Norska flyktingkommittén och flera andra hjälporganisationer,  1 februari 2010.

[xiv] ”Gästinlägg: SIDA, omvända budgetmål och uppbyggnadssynergier” av signaturen Jonas, bloggen Wiseman’s Wisdoms, 13 februari 2010.

[xv] ”Sidas insats i Afghanistan skäl till att lägga ner myndigheten” av Mats Sander, Newsmill, 12 februari 2010.

I praktiken brukar den typen av uppmaning handla mycket litet om vad som egentligen är bra för soldaterna och mer om att högre politiska eller militära beslutsfattare vill slippa ofina frågor om vad de egentligen håller på att ställa till med.

Slagordet ”Stöd trupperna” ”Stöd våra soldater” eller ”Stöd våra utlandssoldater” är kopierat från USA rätt upp och ner.

”Support our troops”

Det är används i många länder. Det är lagom intetsägande. Det säger inget om hur trupperna skall stödjas. (Bättre lön? Nya uniformer? Skall de plockas hem från ogenomtänkta utlandsuppdrag?)

Till det kommer det gula bandet. I november 2009 uppmanade Svenska Dagbladet i en ledare svenskarna att köpa och bära det gula bandet för att demonstrera sitt stöd för trupperna.[i] I Dagens Nyheter har redan Niklas Ekdal utfärdat en liknande uppmaning. Han uppmanar också regeringen att om nödvändigt se till att ”utbilda” folket som hittills verkat oroväckande apatiskt.

Niklas Ekdal är mycket avundsjuk på USA som både lyckats lansera såväl slagord som den tillhörande järnandan. Allt den Amerikanska regeringen brukar behöva göra är att ropa ”Support our troops” och då brukar en våt filt lägga sig över debatten.[ii]

Så borde det fungera i Sverige också enligt Niklas Ekdal.

Nu görs ett nytt tappert försök att få igång bärandet av gula band. Som allt annat är också det kopierat från USA. Gult är den amerikanska arméns vapengrensfärg men som tradition kan man inte skymta det förrän någon gång på 1970-talet då det man kunde se gula band utanför hem som hade anhöriga som tjänstgjorde som soldater i Vietnam kriget.

Inspirationen kom från den sången ”Tie a Yellow Ribbon Round the Old Oak Tree” från 1973. Texten handlade om en frigiven straffånge på väg hem som bad att hans älskade skulle binda ett gult band kring eken för att visa att hon fortfarande älskade honom.

Då stod de gula banden närmast för en förhoppning från hemmavarande om att de anhörig skulle komma tillbaka igen.

Och det kanske inte var vad Svenska Dagbladets ledarskribenter hade i åtanke.[iii]

Så när Expressen skriver att det Gula Bandet varit en symbol för stöd för trupperna i ”hundratals år” ja då är man ute och cyklar.[iv] Traditionen har förmodligen inte mycket mer än cirka trettio eller fyrtio år på nacken och den har snarast sitt ursprung i en banal schlager text. Kanske blev de gula banden en mer nationalistisk laddad symbol under den sega krisen när den amerikanska ambassadpersonalen satt som gisslan i Iran. Då dök de gula banden (och sången) upp för att demonstrera stöd för gisslan och hopp om att de skulle komma hem igen.

Gula band uppges vidare ha burits för att öka medvetandet om sådana saker som testikelcancer och projekt för självmordsprevention.

I USA är symbolen för patriotism och krigisk anda antingen ett röd-vitt-blått band eller ett litet flaggmärke på kavajuppslaget. I Kanada skall motsvarande symbol visst vara ett rött band.

Så nu vill man från delar av pressen och veteranorganisationers sida sälja både gult band med slagordet på också i Sverige.[v] Frågan är om det är så lyckat, eller om det ens ligger i soldaternas eget intresse. Vindskupan ber sina läsare att följa med på en smärre rundtur i historien.

Den nobelprisbelönade författaren John Steinbeck upplevde under sin tid som krigskorrespondent under andra världskriget hur uppmaningar om att ”Stödja trupperna” dök upp närhelst skandaler hotade militärledning eller regeringen. Bland annat när general Patton slagit en chockskadad soldat på ett sjukhus eller när amerikanskt luftvärn öppnat eld mot amerikanska transportflygplan på Sicilien.

Korrespondenterna brukade då uppmanas att inte skriva om saken eftersom hela krigsmakten i så fall skulle kunna tänkas dra sig tillbaka och tjura.[vi]

Därefter kom alltsammans ut ändå genom läckor på hemmaplan.

Den uppmärksamme läsaren märker kanske redan varthän det lutar? Ja, uppmaningen att ”stödja trupperna” brukar genljuda extra iver när höga beslutsfattare i regering eller militärledning behöver skydda sina bakdelar.

Det mest felslagna ”stödet för trupperna” kom nog i mitten av 1960-talet. Det fanns enligt Sven Öste en växande debatt i USA om det växande engagemanget i Vietnam. Fanns det några rimligt ställda mål för hela satsningen? Vilken var förresten strategin? FANNS det någon strategi för det engagemang som höll på att växa sig allt större? I det läget grep president Lyndon B Johnson in. Det kom maningar om att sluta upp bakom trupperna, tillsammans med en hel del informella viskande i öron och ryckande i tåtar hos massmedia som fortfarande hade andra världskrigets beredskapsanda i ryggmärgen.

”Det var patriotismen som mobiliserades – och som blev en tvångströja”.[vii]

Debatten dog ut. Allt för att ”stödja trupperna”.

Och vad blev följden? Debatten inställdes.  Regeringen kunde traska på med större och större satsningar i ett krig där det inte fanns någon genomtänkt strategi eller plan. ”Stödet för trupperna” resulterade i att tiotusentals soldater dog eller lemlästades. Kriget spreds till Kambodja och Amerikas slutliga nederlag blev ännu större.

Och kanske, ja kanske kunde delar av debaclet ha undvikits eller lindrats om man tagit en hederlig och grundlig debatt redan i mitten av 1960-talet. ”Stödet” låg inte alls i soldaterna intresse. Det låg i regeringens. Soldaterna, underofficerarna och truppbefälen hade snarast haft allt intresse i världen av att deras regering hade tagit en ordenligt funderare innan de sattes in.

Näst efter befolkningarna i Vietnam, Laos och Kambodja blev det soldaterna som fick betala priset för tidningsägarnas, redaktörerna och korrespondenternas grundligt missriktade ”stöd” för dom. Det blev verkligen ett stöd till döds.

Allt detta skedde för länge sedan. Vietnamkriget är över men slagorden vandrar fortfarande omkring som grå gengångare. Jan Guillou noterar elakt att man i Expressens ledarartiklar om saken ideligen landar i rena språkfel efter slarviga översättningar av de amerikanska slagorden.

Och efter att två svenska officerare stupat i Afghanistan har alltsammans ställts på sin spets. Från interventionsanhängarnas sida förklarades omgående att de som var skeptiska mot hela företaget inte fick vara så fräcka att de kallblodigt utnyttjade den tragiska förlusten av kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson.

”Därför har krigsanhängarna nu hittat på ännu ett sätt att motivera fortsatt dödande av afghaner för att göra dem till bättre människor. Nu gäller det att patriotiskt ställa upp för våra svenska pojkar där borta. Särskilt när de offrar sina liv för den goda saken. Den som då kritiserar logiken bakom vårt krig blir inte bara opatriotisk, utan skändar också de döda och deras anhöriga.”[viii]

Interventionskritikerna har snällt och lydigt avstått från att säga speciellt mycket. Därefter passade den folkpartistiske försvarstalesmannen Allan Widman på att kallblodigt försöka utnyttja förlusten för att begära ytterligare förstärkningar till den av honom högt älskade insatsen.[ix]

[ii] ”Stöd våra trupper” av Niklas Ekdal, Dagens Nyheter, 28 juli 2009.

[iii] ”Soldaterna förtjänar vår respekt och tacksamhet” av Claes Arvidsson, Svenska Dagbladet, 11 februari 2010.

[iv] ”Det här är Gula Bandet” Anna Mattsson, Expressen, 8 februari 2010. Möjligen kan Anna Mattson ha läst slarvigt på Wikipedia. Där noteras att gula band användes under det engelska inbördeskriget på 1600-talet men då bara för att identifiera den puritanska sidan.

[v] Föreningen Fredsbaskrarna och ”En mycket, mycket glad nyhet” bloggen Wisemans Wisdoms, 10 november 2009.

[vi] ”Det var en gång ett krig” av John Steinbeck, Biblioteksförlaget, Stockholm, 1960, sid 7-18.

[vii] “Vietnam; hökens år” av Sven Öste, Bokförlaget Aldus / Bonnier, 1966, sid 212.

[viii] ”Bombliberalernas sista vapen: sorg och patriotism” av Jan Guillou, Aftonbladet, 14 februari 2010.

[ix] ”Nu måste Sverige skicka mer trupp till Afghanistan” av Allan Widman, Newsmill, 9 februari 2010.

Efter Gaza. En andra propagandaoffensiv kör fast

Effekterna av Gazaoffensiven vill inte försvinna. Operation ”Gjutet bly” ebbade ut i januari 2009 men fortsätter att genljuda allt medan de som inledde den förbryllade försöker begripa vad som egentligen håller på att hända och varför.

En kort replik under ett möte som satte ett kallt strålkastarljus på hela problemet.

Det skall ha skett någonstans i Europa. En israelisk diplomat hade lagt ut texten inför ett forum om skillnaden mellan ”Mellanösterns enda demokrati” och dess grannländer.

Han hade vädjat till publiken, talat om hur ”Vi delar gemensamma värden.”

En i medlem av publiken reste sig upp.

”Vilka gemensamma värden? Vi har inget gemensamt med er.”[i]

●●●
Redan när planerna på ”operation Gjutet bly” spikades i juni 2008 bestämdes att en omfattande propagandaoffensiv skulle utlösas samtidigt.

Den var grundligt planerad, minutiöst noggrant förberedd… och den sprack redan under de första veckorna.[ii]

Israels gick ut ur kriget med en svårt ramponerad image. Det hade man halvt om halvt räknat med på förhand. Men medan tiden gick noterades med växande fasa staten Israels popularitet verkade ha fastnat permanent på låga nivåer, att problemet blivit bestående.

Utrikesminister Avigdor Lieberman hördes klaga över att han inte kunde bedriva framgångsrik diplomati om man inte ändrade hur Israel uppfattades. Han tillfogade att detta var det allvarligaste diplomatiska problem landet stod inför.[iii]

Gick det inte lika bra att strunta i världsopinionen och stilla visslande fortsätta som förut?

Knappast. Sedan Gazaoffensiven har den israeliska exporten varit haltande. Samarbetet med Turkiet, Israel enda, regionala bundsförvant har börjat sitta löst.[iv] Det innebär i sin tur att staten Israel blir ytterligare ett par snäpp mer beroende av USA:s stöd. Det är i många avseenden den enda återstående stöttan. Och till och med i Amerika har de kritiska rösterna blivit allt fler.

Den första israeliska reaktionen på vårvintern 2009 var att tillgripa sin beprövade Hasbara.

”Vi kommer att skicka välkända författare och novellister utomlands”, förklarade Arye Mekel från det israeliska utrikesministeriet. ”På det sättet visar vi Israels vackra ansikte och de kommer inte att ständigt förknippa oss med krig.”[v]

Det var med andra ord gammal hederlig, offentlig diplomati.

Satsningen kom igång, men ville aldrig riktigt lätta från marken.

En kolumn i Jerusalem Post klagades över att man kallat hela offensiven för ”Gjutet bly”. Man borde enligt skribentens åsikt ha valt ett gulligare och gosigare namn istället för ett som förde tankarna till giftig tungmetall.

En grupp kallad The Israel Project kläckte i april 2009 ur sig ett nytt taktikdokument.[vi] Författaren var Frank Luntz, PR-konsult och en av USA:s republikanska partis tyngsta konsulter. Det skulle ge riktlinjer för hur det vacklande varumärkes bygget skulle kunna stagas upp.[vii]

Först och främst gällde det att taktiskt demonstrera medkänsla för båda sidorna.

Eller i alla fall låtsas göra det.

Det kunde vara ett ypperligt sätt att inleda ett anförande framhöll Luntz. Om man börjar med kaskader av anklagelser skulle det bara ge dåligt intryck. Ett smartare drag skulle vara att inleda med att beklaga de många palestinska dödsoffren och alla lidanden som ockupationen ger upphov till. Den inledande, oväntade, ärligheten skulle avväpna publiken och öppna de mentala portar för den följande propagandabudskapet.[viii] Man medgav strängt taget inget som åhörarna inte visste sedan tidigare.

Varje avsnitt är pepprat med förslag på nyckelord, fraser eller hela anföranden som skulle kamma publiken åt rätt håll. En sådan kunde lyda:

”Medan jag har talat om israeliska förluster vill jag erkänna de palestinier som dödats eller sårats för de lider också. Jag vädjar i synnerhet till de palestinska mödrar som förlorat sina barn. Ingen föräldrar borde tvingas begrava sina barn. Så jag vädjar till mina palestinska kollegor… ni kan stoppa blodbadet. Ni kan stoppa självmordsbombningarna och raketangreppen. Om ni verkligen vill kan ni hejda denna cirkel av våld. Om ni inte vill göra det för våra barns skull så gör det för era egna barns.”

Under det stycket noterades belåtet att det anförandet utgjorde ett “Effective Israeli Sound bite”.[ix] Det lät medkännade och avväpnande men dumpade samtidigt diskret hela ansvaret på palestinierna.

Rådet till talesmännen var att hela tiden framhålla att Israel ville ha fred. Rasistiska stereotyper hade befunnits stöta bort publiker i Amerika och Europa och borde fortsättningsvis undvikas. I alla fall öppet.

Man skulle gärna framhålla vilka tunga uppoffringar Israel gjort för freden, framförallt genom att utrymma Gazaremsan 2005.[x]

Den kvistigaste frågan att försvara var bosättningarna. Det var en av de saker som stora delar av de allmänna opinionerna –inklusive stora delar av den judiska diasporan- hade svårast att smälta.

Därför skulle man undvika att försvara utan gå till angrepp. Kom frågan upp borde man försöka byta ämne eller så kunde man påstå att de som förespråkade avlägsnandet av bosättningarna från ockuperat området för att vilja genom genomföra ”etnisk rensning” av judar från Västbanken.

Detta betecknades som ”The Best Settlement Argument.”[xi]

Det bästa bosättarargumentet.

”If you can’t convince ’em, accuse ’em.”[xii]

Man skulle gärna slänga in extremt israel-fientliga citat ur Hamas stadgar. Luntz har en bilaga med lämpliga utdrag. De kan hjälpa till att sudda ut bilden av Israel som som den totalt överlägsna militärmakten och istället få det att uppfattas som ett beklagansvärt offer.

Där kunde också komma praktiska råd hur en talesman som höll på att deka ner sig i knepiga frågor kunde slingra sig undan genom retoriska motfrågor av typen ”vad är ett legitimt svar.”[xiii]

Det religiösa inslaget i Israels territoriella anspråk borde i görligaste mån maskeras bort. Det gick inte att hävda att staten Israel måste få annektera det ena eller andra territoriet med hänvisning till att där det kan tänkas ha växt ett träd som någon biblisk profet kan tänkas ha kissat bakom. Det skulle enbart få åhörarna i Amerika och Europa att dra öronen åt sig och börja betrakta talesmannen som religiöst fundamentalistiskt anfäktad.

Den etiketten borde reserveras för motståndaren.

Som undantag nämndes höger kristna och ortodoxt judiska grupper. För talesmän som skulle föra fram Israels budskap till DE publikerna gick det däremot helt förträffligt att tala om guds vilja.[xiv]

Kort sagt: som brukligt för god marknadsföring så anpassas budskapet till den tänkta målgruppen.

Frank Luntz tillhandahåller veritabelt batteri av goda råd och tips på varje sida. Finns det en övergripande linje i allt är att göra det möjligt att fortsätta ockupationen och att undvika en fredsöverkommelse…

…allt under energiska bedyranden att Israel hett önskar just en fredsöverenskommelse.

Bara inte just nu. Inte här. Och inte på det sättet, och inte med just den eller den motparten.

●●●
Ett pilotprojekt hade lanserats i Kanadas största stad Toronto. Den var utformad av en exklusiv brittisk PR firma.

”Brand Israel” hade sjösatts redan i augusti 2008. Affischer om vilket modernt och hippt land Israel var dök upp i busskurer och på annonstavlor i stan för att följas av radioannonser.[xv]

Bojkottmaningen

Det fanns en tanke som surrat i luften sedan 2005. Den hade varit en del av den proteströrelse som tog allt fastare kropp på Västbanken och i juli 2005 hade en grupp av palestinska grupper utfärdat en maning till ekonomisk bojkott och sanktioner mot Israel till dess den upphörde med sin ockupation, erkände de arabisk-israeliska medborgarnas lika rättigheter och tillät flyktingarna att återvända hem ”som föreskrivits av FN:s resolution 194.” [xvi]

Tanken uttalades… och försvann omgående i oceanen av resolutioner, uttalanden och motioner som ständigt skvalpar i världspolitiken. Försvann, ja men den dog inte, den fortsatte att driva omkring allehanda Mellanöstern-engagerade forum och webbsajter.

Gazaoffensiven i januari 2009 fick den att börja leva ett eget liv, i synnerhet efter att Naomi Klein halade fram projektet och puffade för det.[xvii]

Det kallades för Boycott, Divestment, Sanction eller BDS.

I många år hade proisraeliska debattörer krävt att palestinierna skulle övergå till att använda icke-våldsmetoder om de prompt ville driva sin sak.

Nu var de här. En maning till ekonomisk bojkott. En av de äldsta och mest verkningsfulla metoderna i arsenalen. En israel kallade det för ”den vita intifadan”.

Det var då svårt att svara att jo visserligen borde palestinierna använda civilt motstånd men att det aldrig varit tänkt att sagda metoder skulle göra någon verkan.

●●●
På hösten 2009 var det dags att utvärdera ”Brand Israel” kampanjen i Toronto.

Båda sidor gjorde anspråk på seger. Titt som tätt hade evenemangen drabbats av motdemonstrationer. I stort sett hade de rulla på.

Men vilken verkan hade de haft?

Torontobor som redan var proisraliska hade galvaniserats och ställt upp mangrant, så långt var allt gott och väl. Problemet var bara att detsamma hade hänt med det växande antalet palestina-aktivister i Nordamerika. Alla kontroverser med åtföljande diskussioner som sprutat kring satsningen hade dessutom bidragit till att många som gått omkring och varit molande, vagt kritiska till Israel och dess politik blivit påminda om saken och om orsaken.[xviii] Om målet hade varit att sopa konflikten under mattan och visa upp en solskensbild av Israel hade den dyra kampanjen antingen varit resultatlös eller knuffat på utvecklingen åt fel håll. En liknande satsning i New York under jubileet för Tel Avivs grundande fick samma resultat.

En forskare skrev att staten Israel förvisso hade många imponerande bedrifter på sitt konto.

…tjänstemännen som ansvarar för Rebranding kampanjen har inga problem att hitta konstnärer, idrottare, vetenskapsmän eller företagare att skriva må-bra-historier om. Men den mörka sidan vill inte försvinna.[xix]

●●●
Den hösten började många israeliska Hasbara ansvariga få en biton av desperation. Den negativa bilden av Israel i de internationella opinionerna fortsatte och hade blivit till en veritabel våg i Europa och Latinamerika.[xx]

En israelisk forskare klagade över att hans egen sejour vid ett brittiskt prestige universitet urartade till en ren olidlighet. Att alla kollegorna undvek honom.

”Det faktum att jag själv öppet uttryckte vänsteråsikter var till ingen nytta. Mina invändningar mot ockupationen och att jag stödde en återgång till 1967 års gränser gjorde ingen skillnad. I praktiken var jag utstött.”[xxi]

Och med den vågen började det hotande BDS spöket ta allt fastare kropp. Även om man från Israelisk sida alltid varit fingerfärdig när det gällde att förankra sina beslut i alla de viktigaste regeringarna värden runt fanns risken att palestinierna vädjade direkt till allmänna opinionerna över huvudet på regeringarna.

En tanke som dykt upp är att helt enkelt väcka åtal runtom i världen mot massmedia som har negativ rapportering om den israeliska politiken. Förhoppningen var att blotta tanken på allt besvär skulle avskräcka redaktörerna.[xxii]

Ett annat förslag hördes från Lorna Fitzsimmons, brittisk, före detta parlamentsledarmot för Labour och anställd av en proisraelisk tankesmedja är att helt sonika strunta i allmänna opinionen och koncentrera sig på att odla informella kontakter med de olika ländernas styrande eliter.[xxiii]

Samma tankegångar hördes från Gidi Grinstein, chefen för Reut institutet:

I varje större land måste Israel och dess supportrar odla och vidmakthålla personliga, informella kontakter med hela eliten i affärsvärlden, den politiska, konstnärliga och vetenskapliga sektorn.[xxiv]

En israelisk före detta diplomat ansåg att man borde inrätta ett propagandaministerium och inte vara så nervösa över att utnyttja Förintelse dagen för propagandasyften. Den israeliska räddningsinsatsen till Haiti hade också det lämnat ypperligt material till Hasbara satsningen.[xxv]

Katastrofbistånd bedrivs ofta med ett skelt öga till de eventuella propagandaeffekterna. Det sägs att de israeliska räddningsteamen ofta är först på plats… och de första som åker hem igen. En israelisk läkare klagade över att varje räddningsinsats följs en medlem av försvarets talesmannaenhet och manstarka reportagegrupper. Inför en insats hade krav ställts på att läkare och medicinsk utrustning kunde lastas av ett transportplan för att lämna plats för ytterligare ett TV team och dess utrustning.

Räddningschefen hade vägrat.[xxvi]

Det var ytterligare ett av många försök att staga upp Israel vacklande offentliga image.

En tanke som mycket sällan hörs ventileras i den offentliga debatten är om image problemen skulle kunna ha sin rot i den förda politiken. Att det kunde bero på ockupationen av Västbanken, utbyggnaden av bosättningarna och de återkommande angreppen mot libaneser och palestinier.

Stämningen verkar domineras av paranoia och självömkan.

[ii] En utförligare beskrivning av den finns i avsnittet ”Propagandakriget” av denne bloggare i boken ”22 sömnlösa nätter” bokförlaget Nixon, Linköping, 2009.

[iii] ”Arabs did to Israel what Borat did to Kazakhstan” osignerad notis, Haaretz, 17 juni 2009.

[iv] “Kärvare mellan Turkiet och Israel” av Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet 14 oktober 2009.

[v] ”After Gaza, Israel Grapples With Crisis of Isolation” av Ethan Bronner, New York Times, 18 mars 2009.

[vi] The Israel Project är en tankesmedja med kontor i både Washington DC och i Jerusalem. Den grundades så sent som år 2002 men anses ha rejält tilltagna resurser.

[vii] Finns att läsa som PDF. ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” publicerad på Newsweeks sajt, 9 juli 2009.

[viii] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, publicerad på Newsweeks sajt, 9 juli 2009.Sid 46.

[ix] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009.sid 31.

[x] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009, sid 9.

[xi] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009, sid 62.

[xii] “Change the policy, or change the subject?“ av Douglas Bloomfield, New Jersey Jewish News, 9 juli 2009.

[xiii] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009, sid 51.

[xiv] ”The Israel Project’s 2009 Global Language Dictionary” författad av Frank Luntz, The Israel Project, 9 juli 2009, sid 12.

[xv] “Brand Israel” av Haskell Nussbaum, Jerusalem Post, 27 augusti 2008.

[xvi] ”Palestinian Civil Society Calls for Boycott, Divestment and Sanctions against Israel Until it Complies with International Law and Universal Principles of Human” upprop av ett hundratal föreningar, förbund och fackföreningar. 9 juli 2005.

[xvii] ”Israel: Boycott, Divest, Sanction” av Naomi Klein, The Nation, 7 januari 2009.

[xviii] “Brand Israel turned Canada into a PR battlefield” av Haskell Nussbaum, Jerusalem Post 6 oktober. Respective “Brand Israel has failed in Toronto because ‘the issue is the product, not the marketing’” av Cecilie Surasky, bloggen Mondoweiss, 21 September 2009.

[xix] “Truth and advertising” av Stephen Walt, I Stephen M Walts blogg på Foreign Policy:s webbsajt, 13 maj 2009.

[xx] ”Israel’s growing isolation” Ron Ben-Yishai, Yedioth Ahronoth, 14 oktober 2009.

[xxi] “A thorn in the world’s side” av Sever Plocker, Yedioth Ahronoth, 9 november 2009.

[xxii] ”Just sue them” av Yair Lapid, Yedioth Ahronoth, 30 oktober 2009.

[xxiii] ”Israel feels under siege. Like a victim. An underdog” av Robert Fisk, i The Independent, 2 februari 2010.

[xxiv] ”Israel delegitimizers threaten its existence” av Gidi Grinstein, chef för Reut institutet, Haaretz, 21 januari 2010.

[xxv] ”Israeli propaganda is both intelligent and necessary” David Admon, i Haaretz, 2 januari 2010.

[xxvi] ”The Zionization of Disaster Relief” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 19 januari 2010.

Det hände till sist.

Två svenska soldater stupade i Afghanistan. Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson, båda från Stockholm. En man som var, eller förmodades vara afghansk polis hade öppnat eld på nära håll.

Försvarsminister Sten Tolgfors har omgående gått ut och förkunnat att det nu är mycket viktigt att ”stå fast” och att det inte får utbryta någon debatt om den fortsatta närvaron av svenska och europeiska truppstyrkor.

Förlusterna för koalitionen ökar. Amerikanska och brittiska militärer viskar redan om att de kan komma att öka ytterligare under 2010.[i] Kanske var det oundvikligt att den svenska kontingenten skulle drabbas. Det har varit nära flera gånger.

Den första reaktionen från interventionsvänliga kommentatorer verkar vara förbittring mot kritikerna av företaget. Johanne Hildebrandt talade om ”dumvänstern som reflexmässigt skrålar ’Sverige ut ur Afghanstan’”.[ii]

Försvarsbloggen Wiseman hänvisar till andra världskriget:

”Bestämde Churchill att Tyskland skulle kapitulera den 8 maj 1945, annars skulle man ta hem britterna från fastlandseuropa?”[iii]

Vindskupan undrar om man kan skymta konturerna till en svensk dolkstötslegend här? Där man manövrerar sig i läge för att lägga skulden på de som från början ifrågasatt hela företaget.

Liknande skedde i Tyskland efter första världskriget när trupperna påstods ha kämpat framgångsrikt men ha svikits av en sammansvärjning av  judar och kommunister på hemmafronten. Detsamma skedd i USA efter Vietnamkriget där man från Republikanskt håll gjorde gällande att hela kriget i själva verket var segerrikt varefter de heroiska trupperna förråddes av anti krigsrörelsen och liberalerna. (Rätt konstigt med tanke på att det var demokratiska regeringar som spelade nyckelroller när det gällde att eskalera konflikten.)

Skulle fälttåget slå slint så är det kritikernas fel.

Man försöker rentav kopiera maningen ”Support our troops” i svenskt tappning, komplett med gula band och allt.

Både slagordet och banden har imiterats från USA.

Är inte det en behjärtansvärd maning då?

Joo, men till sist beror det på hur den används. När den har utslungats i Amerika har den snarare haft som mål kasta en våt filt över debatten än att hjälpa några hårt prövade soldater.

”Stöd soldaterna” brukar allt som oftast betyda ”sluta kritisera den här interventionen”, detta så att interventionen kan fortsätta och fler soldater dör och lemlästas.

Och det finns mycket värt att ifrågasätta här. Framför allt: Det finns inte skuggan av en hållbar strategi för hela företaget, varken från USA:s eller NATO:s sida. Det som finns är en kria från USA:s nationella säkerhetsråd, gemenligen beskrivet som ett ”kompendium av plattityder, aforismer och absurditeter.”[iv]

Från Sten Tolgfors eller Allan Widman finns inte heller någon hållbar plan. Mest av allt en dunkel tanke om att man skall ”stå fast”, hänvisa till Winston Churchills exempel och vänta på att ett mirakel skall trilla ner från himlen. En attityd som förövrigt som har rätt litet gemensamt med Churchill utan snarare påminner om Hitler. (Führern satt som bekant ända in i det sista och stirrande på Fredrik den Stores porträtt i väntan på att vågen skulle vända precis som i sjuårskriget.)

Skälen för hela företaget är också de dunkla och rotiga. Ursprungligen handlade det om att krossa Al Quaida efter elfte september attentaten. Det var skälet för att skicka flyg och trupper till landet.

Gradvis har det motivet knuffats in i bakgrunden. Istället har nya motiv lagts på och pumpats upp med prestige och några doser ideologi.

En av general Petraeus närmaste rådgivare, australiensaren David Kilcullen nämnde som ett av de främsta skälen att kriget i Afghanistan för närvarande är att det ger NATO ett existensberättigande.[v] Det handlar om att rädda Atlantpakten.

Med andra ord skall svenska soldater riskera liv och lem för att rädda en militärallians som Sverige inte ens är medlem av.

Att krossa Al Quiada då?

Frågan är om inte den organisationen redan är krossad. USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jim Jones förklarade glatt att:

”Al Quaidas närvaro är kraftigt förminskad. Som mest uppskattas att mindre än hundra man är verksamma i landet. De har inga baser och ingen förmåga att angripa oss eller våra allierade”.[vi]

Mindre än ett hundratal.

Och det kommer från en av president Obamas närmaste män. En man som bör ha fri tillgång till de mest kvalificerade underrättelse rapporterna. Lägg därtill att enligt somliga rapporter i själva verket finns allvarliga spänningar mellan Talibanerna och Al Quiada och har funnit ända sedan belägringen av den Röda Moskén i Islamabad 2007. Talibanerna är beroende av hemligt stöd från den pakistanska krigsmakten och underrättelsetjänsten.

Al Quiada har tvärtom manat till störta regimen i Islamabad.[vii]

Kort sagt: inget harmoniskt äktenskap mellan de tu. Talibanerna har rentav mycket, mycket försiktigt antytt att de skulle kunna tänka sig att bryta med Al Quaida i utbyte mot ett fredsavtal.[viii]

Från USA meddelas att flera befälhavare drabbats av reprimander efter debaclet i Nuristan provinsen.[ix] Striden förkunnades vara en framgång. En generallöjtnant skickades iväg för att leda undersökningen av sagda framgångsrika strid.[x]

Man tycker sig ana ett drag av desperation över hela affären. Den amerikanska armén anses vara på väg att bli rätt sliten. Tusentals soldater har måst hemförlovas på grund av posttraumatisk stress. När en vägbomb går av intill ett bepansrat fordon kan den lämna soldaterna med bestående hörsel- och hjärnskador.

Därtill har utbildningen skurits ner på många håll. Flera av arméns bästa instruktörer har skickats till fronten för att fylla luckorna. Periodvis var den amerikanska armén piskad att anta män som den normalt skulle ha ratat.

Finanskrisen uppges ha fått strömmen av rekryter att öka igen, om än av fel orsaker.

[ii] Kolumn Johanne Hildebrandt, Aftonbladet, 7 februari 2010.

[iii] ”Förr eller senare” bloggen Wiseman’s Wisdoms, 7 februari 2010.

[iv] ”Our McMan in Bananastan” av den elake, pensionerade officeren Jeff Huber, 9 juni 2009.

[v] ”Adviser David Kilcullen: US Has 2 More Tough Years In Afghanistan” av Anne Geran, i Huffington Post, 9 augusti 2009.

[vi] ” A War of Absurdity” av Robert Scheer, i Huffington Post, 9 oktober 2009.

[vii] ”Pentagon’s War Pitch Belied by Taliban-Qaeda Conflict” av Gareth Porter, IPS, 5 december 2009-

[viii] ”US Silent About Taliban Guarantee Offer on al-Qaeda” av Gareth Porter, IPS, 15 december 2009.

[ix] För detaljer om det, se ”…att Sverige deltar i ett slags krig i Afghanistan” Vindskupan, 17 november 2009.

[x] ”U.S. commanders in Afghanistan face tougher discipline for battlefield failures” av Greg Jaffe, i The Washington Post, 5 februari 2010.

Irritationen hade vuxit till ett problem. Problemet håller i sin tur på att växa till ett allvarligt hot.

Nu i början av 2010 försöker de israeliska ockupationsmyndigheterna på Västbanken slå ner proteströrelsen bland befolkningen. Ledare har gripits. Demonstrationståg skingrats. Det har gått så långt att till och med västmedia drabbats av ett förstrött intresse för vad som håller på att hända.[i]

●●●
Dagens proteströrelse växte fram ur den första och andra intifadan. Både här och där började man litet ovant experimentera med olika typer av icke-våldsaktioner.

Kanske kom den allra första impulsen år 1989. Då inleder Beit Sahour, en liten, huvudsakligen kristen stad öster om Betlehem, en skatterevolt mot ockupationen. En av motiven som anfördes var det gamla hederliga ”No taxation without representation”.

Svaret blev hårt. Beit Sahour belades med ett 42 dagar långt utegångsförbud. Livsmedelssändningar stoppades. Ledare fängslades. Soldater företog razzior där de plockade åt sig pengar och egendom  eller vandaliserade kompensation för uteblivna skatter.

Skatterevolten krossades. Ockupationsmakten återupptog sitt beskattande och började rentav använda den som bestraffning. Familjer och hela samhällen som ansågs uppstudsiga kunde beläggas med extra skatter som ytterligare piskrapp. Det skall rentav ha införts en speciell Intifada skatt.

Flera av de ledande som Ghassan Andoni,  George Richmawi och borgmästaren Fuad Kokaly fängslades.

Ghassan Andoni hamnade i det gigantiska Ketziot fängelset (det största i Mellanöstern). En amerikan som i ett anfall av sionistisk entusiasm beslutat att göra israelisk militärtjänst kallade Katziot för en ”ful, isolerad armébas i Negev öknen”. Han noterade att dammet trängde in ”överallt” att nätterna var kalla och maten dålig.

Ghassan Andoni har bara uttalat sig mycket kort om sin tid där. ”Man fick mat när de kände för det. Man fick vatten när de kände för det.”

En episod har han berättat. Fängelseledningen hade krävt att fångarna skulle bygga nya avdelningar. Fångarna vägrade. Fängelsechefen kallade samma fångarna. Gormade och svor. Frågade vilka som var deras talesmän.

Två man steg fram. Fängelsechefen slet åt sig vapnet från en soldat bredvid och sköt båda.[ii]

Skatterevolten var ett första försök och hur misslyckat det än kan framstå så började saker att gro ur det lilla fröet. Dels att utforska olika typer av ohörsamhet och dels att försöka knyta internationella kontakter. George Richmawi grundade Alternative Turism Group år 1995 som började slussa pilgrimer, turister och forskare till de palestinska områdena. Efter sekelskiftet tillkom ISM, grundat av Ghassan Andoni, George Richmawi och Neta Golan.[iii]

Målet var kort och gott att trotsa ockupationen. De brukade trotsa utegångsförbud, följa med ambulanser för att förhindra att de besköts. Bevakade vägspärrar. Följa bybor till deras olivlundar så de kunde skörda.

Ghassan Andoni berättade i en intervju att den typen av politisk kamp inledningsvis vållade förbryllade blickar ute i konservativa jordbrukssamhällen. Somliga menade fortfarande att man borde kämpa på det gamla vanliga sättet och att icke-våldsprissarna mest var i vägen.

Andra blev gradvis alltmer intresserade.

Inledningsvis var det lika många internationella aktivister som palestinier. Sen blev palestiniernas andel allt större. Det handlade om att trotsa utegångsförbud, att eskortera ambulanser för att förhindra att de besköts, att eskortera bybor till deras olivlundar så de kunde skörda.

En idé, en tanke på kort sikt var denna: ockupationsmaktens mål var att befolkningen till sist skulle komma att betrakta kontrollen som något normalt,  att ett slags ”så har det alltid varit” skulle smyga sig in. Att snällt bo kvar i sina små, anvisade enklaver och att inte röra på sig.

Proteströrelsens mål skulle vara att  tvinga ockupationsmakten att vänja sig vid ständigt motstånd.[iv]

När Anna Baltzer anlände till Västbanken 2003 noterade hon att demonstrationer och ohörsamhetsaktioner var i full gång.

Samtidigt var det inte samordnat. Det är samma problem som förföljt den palestinska sidan ända sedan 1948. I grund och botten är det ett djupt traditionsbundet jordbrukssamhälle. Anna Baltzer ansåg att människorna i de små jordbruks bygderna varken saknade mod eller uthållighet men varje by var benägna att leverera sin egen lilla soloföreställning utan att samordna sig med grannbyarna eller riktigt förstå varför det överhuvudtaget kunde vara någon idé.

Trots det: aktionerna, demonstrationerna och ohörsamhetskampanjerna fortsatte träget, år efter år. Nya organisationer uppstod. Fler och fler byar inrättade såkallade folkkommittéer. Nya ledare började visa framfötterna. Exempelvis Muhammad Othman som kom från en utarmad by, Jayyous som förlorat 75 procent av sina jordbruksmarker. Muhammad Othman var självlärd och gradvis insett att han hade talang för att organisera, förhandla och leda.[v]

Fler och fler utländska volontärer kom till Västbanken och Gaza och återvände hem med berättelser om vad de själva upplevt av ockupationen och som bidrog att påverka oppinionen. Det började också ge palestinierna något som deras mer världsvana motståndare dittills haft monopol på: internationella kontakter och en växande fingerfärdighet av att hantera dessa internationella förbindelser.

Ghassan Andoni noterade att också den israeliska vänstern reagerade positivt. Låt vara att den utgjorde en relativt liten grupp.[vi]

Gradvis har protesterna och motståndet kommit att fokuseras på två städer med snarlika namn. Ni’ilin och Bi’ilin. Båda låg i utsatta lägen. Båda hotades av rejäla markförluster av murbygget.

●●●
I början av 2009 förklarades Nablus för skyddsområde för att hålla israeliska vänsteraktivister borta.

I synnerhet nämndes Machsom Watch, en kvinnlig grupp som brukade bevaka vägspärrar och som verkar ha förargat armén å det gruvligaste.[vii]

Det som varit en smärre irritation och troligen avfärdads som verksamhet av förvirrade fruntimmer och vinddrivna figurer har utvecklats till en redig tandvärk för ockupationen. Machsom Watch hade vid det laget fått sällskap av en flora av israeliska proteströrelser. Där fanns Rabbiner för mänskliga rättigheter, Anarkister mot Muren, där fanns New Profile som stöttade vapenvägrare och ville motverka vad de betraktade som en tilltagande militariseringen av det israeliska samhället.

Värnpliktsvägran började bli ett problem för myndigheterna. Ytterligare en rörelse av vapenvägrare uppkomn; Shministim. Visserligen har det blivit ganska vanligt att försöka krångla sig ifrån militärtjänstgöringen men för Shministim var principen att vägra öppet, att deklarera sina motiv och ta sitt straff.

När Shahar Vardi skulle berätta om sina motiv talade hon om ett besök i en palestinsk by på Västbanken när hon var yngre. Mötet med byborna hade inte varit något problem, problemet var ”hur de levde”.

Hon upplevde dem som normala människor som levde under abnorma omständigheter.

Byn var inringad av vägspärrar. De som ville passera måste genomgå förödmjukande kontroller. En liten sak, en obetydlig vardagsdetalj som Shahar Vardi berättade hade fastnat i hennes  minne  var hur soldater vid en vägspärr hällde ut innehållet i en hel spannmålssäck på marken för att söka igenom den.

Shahar Vardi beslutade att hon inte ville bli en av de soldaterna.

För Omer Goldman betydde det extra fnurror på tråden med hennes pappa när hon berättade att hon tänkte vapenvägra i motsats till storasyster.

Pappan var före detta vicechef för Mossad.[viii]

En journalist som mötte dem noterade hur ensamma shministim verkade vara. De levde i en stat där ”alla” förväntades militärtjänst. Det betraktades närmast som en initiationsrit till vuxenvärlden och samhället.

En av dem, Netta Michly, berättade att några av hennes värsta möten hade varit med proisraeliska judar i USA. De kunde ofta vara mer aggressivt nationalistiska å Israels vägnar än israelerna själva.[ix]

Ett annat namn som ofta figurerat är Ezra Nawi.

Ezra Nawi kom från marginalerna i det israeliska samhället. Han tillhörde gruppen orientaliska judar, familjen kom från Irak. Han jobbade som rörmokare.

Dessutom var han öppet homosexuell.

”Rätt” etnisk / religiös tillhörighet, förvisso men ”fel” subgrupp. ”Fel” socialgrupp och ”fel” sexuell läggning.

Kanske levde Ezra Nawi upp i proteströrelsen. Hans orientaliska bakgrund – som annars var en nackdel i det israeliska samhället – blev här en ren tillgång. Den gjorde det lättare för honom att begripa vad som kunde röra sig under ytan i de små palestinska samhällen dit de kom. En av hans israeliska medarbetare berättade att de ofta brukade vara osäkra och skrämda när de kom till någon av de små byarna på Västbanken men Ezra Nawi verkade vara helt i sitt rätta element, verkade veta exakt vem han skulle tala med och vad han skulle säga. Han brukade leda sina skaror med fast men fryntlig hand.

För de israeliska aktivisterna som börjat delta i demonstrationerna mot ockupationen är problemet varken bristande intelligens, mod eller offervilja. Många av dem har drabbats av skador och fängelsestraff. Problemet är att de är till sist inte kan hindra hur politiken driver längre och längre åt det nationalistiska hållet. De är själva de första att erkänna saken. Deras demonstrationer har svårt att samla över tusen deltagare. De nationalreligiösa partierna kan utan problem samla tiotusentals deltagare till sina demonstrationer på paroller om att bita sig fast i helig jord på Västbanken eller nödvändigheten av nya straffexpeditioner mot Gaza.

Trycket ökar

Det har dröjt fram till nu, kort efter årsskiftet 2009 / 2010 som man noterat att ockupationsmakten har börjat öka pressen mot proteströrelsen, såväl bland palestinier, internationella (som de brukar kallas) och på den israeliska sidan.

Kanske spelade det roll att Netanyahu / Lieberman-regeringen tillträtt. Uppgifter talar om utrikesminister Avigdor Lieberman skall vara mycket het på gröten när det gäller att trycka till proteströrelsen.

Under sommaren började Lieberman anklaga människorätts organisationer, både internationella och israeliska, för att ställa till det i det diplomatiska arbetet. Både från myndigheter och från högerorganisationer inleddes en kampanj mot människorättsorganisationer och det hade bara blivit ännu mer akut av den förargliga Goldstone-rapporten. Högergrupper har börjat hetsa upp sig över att israeliska människorättsorganisationer påstås ha bidragit till Richard Goldstones rapport. Nu krävs att de skulle förbjudas.[x] Arik Ascherman från Rabbis for Human Rights uppgav att det publicerades påkostade annonser i pressen som angrep människorättsorganisationerna.[xi]

Israeliska aktivister klagade över att regeringen försökte strypa tillflödet av pengar som skulle hålla deras organisationer gående.[xii] New Profile berättade om trakasserier från polisen.[xiii]

Ezra Nawi greps. Domen löd på en månads fängelse, böter och ytterligare sex månader villkorligt om han skulle gripas i de ockuperade områdena.[xiv]

Hans vänner och medarbetare hävdade att anklagelsen, att ha slagit en polis, var uppdiktad.

De ”internationella” hade också drabbats av myndighetstrakasserier. I en razzia mot den palestinska myndigheten i Ramallah greps en tjeckisk kvinna, Eva Nováková, som arbetade som ISM:s mediakoordinator.[xv] Två ledare för en av Christian Peacemakers grupper blev utvisade.[xvi] I januari greps och utvisades Jared Malsin, en amerikan som arbetade som redaktör för den palestinsk nyhetsbyrå Ma’ans engelska nyheter.[xvii] (Det kan ha varit hämndlystnad med i spelet. Jared Malsin hade kommit till Israel på Taglit Birthrights (eller Födslorättsprogrammet) gratis gruppresor för judiska ungdomar bara för väl framme landa på ”fel” sida. )

I Ni’ilin klagades över att människorna började bli trötta. De hade träget demonstrerat mot murbygget varje fredag i ett års tid utan att uppleva något resultat annat än tårgas och spräckta skallar. I januari 2010 kom en intensifierad våg av gripanden och trakasserier av de palestinier som organiserar demonstrationerna. En av dem som blev intervjuad av New York Times. Han hette Muhammad Amira, jobbade som skollärare och var medlem av Ni’ilins folkkommitté. Soldater hade stormat in i hans hem på natten, kollat i hans ID handlingar och rotat runt i hemmet. Han hade inte gripits, själv gissade han att det var en bister signal från ockupationsmaktens sida.

Ett slags ”Vi vet var du bor”.[xviii]

Jamal Juma och Muhammad Othman, ett par av ledarna greps. Muhammad Othman kvarhölls efter en resa till Norge. Några månader tidigare hade israeliska soldater sagt rentut: ”Vi kommer att arrestera dig men det är svårt att göra det med dig för det enda du gör är att prata.”

Kanske fanns den växande insikten av att ”pratet” trots allt hotade att störa tillvaron för ockupationen, trots allt. Muhammed Othmans resa till Norge uppgavs ha bidragit till att Norges största pensionsfond drog tillbaka sina investeringar från Elbit, ett israeliskt företag som deltog i byggandet av Muren på Västbanken.[xix]

Jamal Juma uppgav i en intervju för Amnesty att de troligen inte frisläppts så snart om det inte varit för de internationella påtryckningarna.[xx] Därefter kom meddelandet att Muhammad Khatib, en av ledarna i Bi’ilin gripits under en nattlig razzia.

När en armétalesman tillfrågades om politiken förklarade han att risken fanns att proteströrelsen skulle glida ur kontroll.[xxi]

[ii] Den här intervjun handlar egentligen om journalisten Jeffrey Goldberg som tjänstgjorde som vakt vid Ketziot. Av If Americans Knew, 19 mars 2007.

[iii] Se också ”Den belägrade belägringen” Vindskupan, 20 augusti 2009.

[iv] Intervju med Ghassan Andoni, ISM 16 september 2002.

[v] ”It Will Take More Than a Wall To Silence Us” av Jamal Juma, i Huffington Post, 28 oktober 2009.

[vi] Intervju med Ghassan Andoni, ISM 16 september 2002.

[vii] ”IDF declares Nablus area a closed military zone to keep out left-wing activists” osignerad, Haaretz, 4 juni 2009.

[viii] ”Israeli Conscientious Objectors visit South Africa” Sayed Dhansay, The Palestine Telegraph, 10 oktober 2009.

[ix] ”Among the Shministim– excommunication and self-hatred” av Philp Weiss, bloggen Mondoweiss, 3 oktober 2009.

[x] “Rights groups under fire for scrutiny of Israel’s conduct of Gaza war” av Joshua Mitnick, i Christian Science Monitor, 3 februari 2010.

[xi] “Rabbis for Human Rights: witchhunt endangers the state of Israel” öppet brev av Arik Ascherman på bloggen Mondoweiss, 4 februari 2010.

[xii] ”Israel’s Campaign to Silence Human Rights Groups” av Jonathan Cook, Counterpunch, 4 augusti 2009.

[xiii] ”Israeli police descend on feminist peace group, signaling ‘real changes in Israeli society’” av Philip Weiss, bloggen Mondoweiss, 26 april 2009.

[xiv] “Leftist gets month in jail for assault” av Aviad Glickman, Yedioth Ahronoth, 21 oktober 2009.

[xv] ”Israel Signals Tougher Line on West Bank Protests” av Isabel Kershner, New York Times, 28 januari 2010.

[xvi] “What’s the purpose of your trip to Israel?” pressmeddelande på Church of the Brethrens sajt.

[xvii] “Israel deports US journalist” av Rory McCarthy, i Guardian, 20 januari 2010.

[xviii] ”Israel Signals Tougher Line on West Bank Protests” av Isabel Kershner, 28 januari 2010.

[xix] ”It Will Take More Than a Wall To Silence Us” av Jamal Juma, i Huffington Post, 28 oktober 2009.

[xx] ”Palestinian activist Jamal Juma’ freed” Amnesty Internationals webbsajt, 13 januari 2010.

[xxi] ”Israel Signals Tougher Line on West Bank Protests” av Isabel Kershner, New York Times, 28 januari 2010.

En gigantiskt framgång. Hollywoods senaste blockbuster film Avatar uppges ha slagit kassarekord, både i USA och internationellt. Det är den första utländska film som lyckats spela in 100 miljoner dollar i Kina.

Den innehåller ett myller av tekniska innovationer. Det är som det brukar vara när det gäller blockbusters. Den uppges också vara den dyraste film som hittills gjorts och ha spräckt budgeten. Som brukligt med blockbusters.

Regissören James Cameron sägs ha gått och ruvat på idén i flera år men varit tvungen att vänta till dess tekniken hunnit ikapp hans ambitioner. En hel del övrig teknik har det trots det varit tvunget att uppfinna för filmen. Allt för att skapa de nya världar som Cameron vill visa sin publik.

Det är också som det brukar vara.

Recensenterna var svala. Stundtals sarkastiska.

Och också det är som det brukar vara när det gäller blockbusters.

Det går att förstå dem. Ungefär en kvart in i filmen har man kommit underfund hur handlingen kommer att löpa och kan gissa sig till ungefär hur den kommer att sluta. En invalidiserad soldat – Jake Sully, spelat av Sam Worthington – anländer till planeten Pandora, en måne som kretsar kring planeten Polyphemus, 4, 3 ljusår från jorden. Han anländer för att hjälpa ett företag att avhysa en klan av den inhemska befolkningen – de blå Na’avi folket – från dess boplats som råkar ligga på mineralfyndigheter som företaget vill åt. Jake Sully lär känna Na’avi folket, möter en flicka, börjar tvivla på sitt uppdrag… tja resten kan man i stort sett räkna ut.

Så vad är det för fel på publiken då som inte bryr sig om kritiken? Varför envisas den med att strömma till biosalongerna.

Ett svar skulle kunna vara att för de flesta åskådarna handlar det inte så mycket om handlingen som om att få titta in i de världar som regissören skapat åt sin publik. Cameron skickligt upp en främmande planet för sin publik. Främmande kultur, främmande landskap, främmande djurliv. Svävande berg, som hämtade ur en Magritte målning.

Konstnären René Magritte berättade i en intervju att ett mål för honom var att ta sin publik tillbaka till barnastadiet. Till det stadium då man såg allt för första gången. Då man kunde stå upp i barnvagnen och stirra hänförd på en vanlig gråsparv av det enkla skälet att man såg den för första gången.

Kanske föra dem tillbaka till den där hisnande känslan av att världen är ett mirakel.

Var det DET som lockade publiken?

Självklart är också så att när man granskar Camerons värld i sömmarna påminner den märkligt mycket om jorden, trots allt. Djurlivet har lånat friskt både utdöda och levande arter. De hammarhövdade Titanothere liknar dinosaurie tidens Ceratopsider (av vilka Triceratops är den mest berömda). Rovdjuret Thanator har drag av lejon och puma. De flygande bergs Bansheerna och Great Leonopteryxerna liknar dinosaurietidens Ptreodactyler.[i] Na’avi folket har drag av blå katter.

För den som vill peta isär filmen finns en hel del att reta sig på, om man nu till varje pris vill reta sig.

Kanske visar det också hur svårt det är, till och med för den som har en budget på 237 miljoner dollar (andra misstänker mer) att trots allt kunna skapa en helt främmande värld.

Den amerikanska högern hatade filmen.

I det neokonservativa husorganet Weekly Standard klagade John Podhoretz över att den filmen hotade att få publiken att längta efter se amerikanska soldater besegras av rebeller.[ii] Vatikanens husorgan L’Osservatore Romano gnölade över att det handlade om ”en antiimperialistisk, antimilitaristisk allegori”.[iii]

Det går att förstå förbittringen. Hjälten börjar tvivla på uppdraget under pågående krig. Filmens skurk är överste Miles Quaritsh (spelad av Stephen Lang), befälhavare för jordens trupper på Pandora. En skrämmande knekttyp med djupa ärr på huvudet som han fått redan första dan han kom till Pandora. Han arbetar åt ett anonymt företag som är ute efter att exploatera Pandoras mineraltillgångar.

Det är en farlig värld. Den som försöker att aningslöst strosa omkring i det landskapet blir inte långlivad. Miles Quaritsh har fått lära den läxan. Jake Sully får lära den. Sully går vidare och lär känna den planet han kommit till.

Överste Quaritsh har däremot fastnat i en evig försvarsställning mot den värld han kommit till.

Allt-är-farligt-och-måste-bekämpas. Världen han kommit till är inte mycket mer än en uppsättning militära mål. Verktygen för att hantera planeten är målsökande robotar och automatkarbiner.

Det som måste har retat de konservativa skribenterna till vansinne är att både överste Quaritsh och hans soldater är så förbenat amerikanska i sin framtoning. Både uniformer, beväpning och attityder leder direkt tankarna till den amerikanska armén i Vietnam, eller Irak, eller i Afghanistan. Och det fanns en scen med en jättebulldozer som i Vindskupan får tankarna att vandra till Rachel Corrie och Gazaremsan.

En försiktig allusion av regissör eller manusförfattare kanske?

Och både överste Quaritsh och hans män arbetar som legoknektar åt ett privat företag. (Angrepp på näringslivet.)

De ogillade filmens antydningar att kolonialkrig och utplundring av inhemska befolkningar på något sätt skulle vara… tja omoraliska.

Varför denna vrede mot vanlig underhållning, och vrede som kommer från BÅDE neokonservativa och Vatikanen? I Weekly Standard har det förekommit angrepp på Stjärnornas Krig också. Jonathan Last tyckte att slutet var tragiskt. Hela det vackra imperiet raserades.[iv]

Ett möjligt svar skulle kunna vara att Blockbusters både formar och formas av tidsandan. Det var helt givet att efter att Pearl Harbor varit den stora succén 2001 och Independence Day 1996 att den mentala manegen var krattad för ”kriget mot terrorismen”. Det var helt givet att USA:s politiska leding skulle reagera aggressivt och hämdlystet. Och att allmänna oppinionen skulle följa efter.

Hjältar i uniform hyllas. Där berättas om det förlösande i oreflekterad handling och järnhård beslutsamhet. Hela George Bushs melodramatiska proklamation av att invasionen av Irak var fullbordad på hangarfartyget USS Abraham Lincoln var plagierad från Independence Day. George W Bush försökte efter förmåga likna den påhittade president Thomas Whitmore i den filmen, komplett med flyguniform och allt.

Verklighet och Blockbusterfiktion blandades på den världspolitiska scenen. Man kunde notera hur president Bush när han tappade tråden och måste försöka tala spontant började haspla ur sig ett förvirrat sammelsurium av filmrepliker.

Kan det varit så att tidsandan helt har svängt nu 2010? Och att affärsmännen bakom hela företaget vet det.

Bara för några år sedan skulle förmodligen överste Quaritsh istället ha varit dramats Hjälte. Jake Sully och hans medhjälpare dr Grace Augustine – spelad av Sigourney Weaver – skulle enbart ha skildrats som patetiska i sin eftertänksamhet och sin ovilja att bombardera universum till underkastelse. (Apropå dr Grace Augustine kan man notera att de enda vetenskapsmän som framträdde i Independence Day var en skara aningslösa eggheads, som dr Brackish Okun, spelad av Brent Spiner.)

Så vad kan ha ändrats?

För konservativa skribenter som de i Weekly Standard och i Vatikanen är handlar det naturligtvis om ett sabotage mot den vackra tidsandan från 2001 från James Camerons sida.

Frågan är om det är så enkelt. Varken Cameron eller männen bakom honom går omkring med håret fullt av blommor. Filmen Avatar är i själva verket ett genomkommersiellt företag om något.

Det kan ha slukat så mycket som 300 miljoner dollar att producera. Den måste helt enkelt bli en succé för att kunna investerarna skall kunna få tillbaka sina pengar.

Men det räcker inte med det heller. Den måste dessutom bli en m-y-c-k-e-t stor succé över hela jorden för att kunna leverera en vinst ovanpå det. Investerarna har plöjt ner ytterligare 150 miljoner dollar för att sköta om den saken. Både plastdockor och videospel om planeten Pandora låg färdiga redan vid premiären.

Man kan med andra ord misstänka att bakom all Avatars icke-militarism och ekovänlighet har det suttit mer än en civilekonom med blöta pekfingrar i luften för att känna av vindriktningen i folkopinionen. Hur skulle publiken ta emot detta?

Att göra ett anonymt storföretag till dramats skurk, komplett med egen privatarmé… tja för en publik som upplevt en radda finansskandaler, från Enron och Andersen Consulting till AIG och Goldman Sachs sitter det nog inte så illa med en känga åt Big Buissness. Kombinationen av militär / näringsliv är efter Blackwater (numera omdöpt till Xe) trycker nog också på knappar hos publiken. Om hjälten råkar tvivla på uppdraget under pågående krig är det för att en rätt stor del av opinionen börjar göra detsamma efter att krigen mot Irak och Afghanistan har trälat på i snart sju år.

(Hade Avatar tillkommit under slutet av 1960- eller 70 talen när den sociala ingenjörskonsten höll på att blomma ut hade det handlat en anonym, skrämmande stat istället. En myckenhet av science fiction litteraturen och filmerna från den tiden gjorde det.)

Det är med andra ord till sist de omhuldade marknadskrafterna som beslutat att satsningen på Avatar bör få ett antikolonialt tema med udd mot näringslivet för att ha framgång hos publiken.

[ii] “Avatarocious; Another spectacle hits an iceberg and sinks” av John Podhoretz, i Weekly Standard, 28 december 2009.

[iii] ”Vatican hits out at 3D Avatar” osignerad, The Sun, 10 januari 2010.

[iv] ”The Case for the Empire” av Jonathan Last, Weekly Standard, 15 maj 2002.

Kvällen hade handlat om intryck från Gaza, några journalister och en läkare hade berättat vad som mött på platsen.

Många i publiken var tagna.

Damen längst bak i salongen hade bett att får ställa en fråga.

”Frågan” hon skulle ställa hade raskt förvandlats till en serie låååååååånga tirader. Det lät som om hon läste innantill. Israel hade ju av sitt hjärtas godhet utrymt Gazaremsan år 2005 fick vi veta. Israelerna hade gett människorna chansen att sköta sig själva. Gazaborna hade inte tagit den utan svarat med terror och raketbeskjutning och det hårt prövade Israel hade till sist inte haft något annat val än att slå tillbaka.

På sätt och vis var hon litet heroisk. Efter att ha hört panelens redogörelse för förödelsen av Gaza var publiken  inte välvilligt inställd till de ståndpunkterna för att uttrycka sig milt. Lägg därtill att det blev rätt tjatigt när hennes malande litanior åt upp tiden från seminariets frågestund.

Nåja, det var städade människor så hon drabbades inte av något värre än några svarta blickar.

Denna bloggare undrade för sig själv om damen ifråga talade på eget initiativ eller om hon resonerade utifrån några av de listor med diskussionsargument – såkallade Talking points – som det israeliska Informationsdirektoratet brukade maila ut bland villiga ”medievolontärer”.[i]

Hon kan ha fått dem indirekt också, via andra eller tredje part.

Medievolontärerna befinner sig i botten av Hasbara – pyramiden. De engagerar sig av ideella skäl. Det är de som efter förmåga skriver insändare, blogginlägg, kommentarer, ingriper i omröstningar, skriver anmälningar till radionämnden eller pressombudsmannen av misshagliga nyhetsinslag.

Metoden sammanfattades av ordföranden för arabisk-amerikanska institutet som: ”var överallt och säg hela tiden samma saker”.[ii]

Syftet är att skapa intrycket av att utgöra en veritabel opinionsstorm även om det i själva verket bara handlar om ett begränsat antal, mycket aktiva personer.

Det handlar naturligtvis till sist om att i sovjetisk anda skriva om historien. För den lilla damens anförande var en blandning av halvsanningar och vinklingar nästan från början till slut.

Helheten var en ren fantasivärld.

1. Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 av sitt hjärtas godhet

Det är missvisande. Israels tillbakadragande av soldater och bosättare från Gazaremsan hade snarare sin grund i krassa Machiavelliska överväganden. I Gazaremsan pågick vid det laget ett lågintensivt gerillakrig. De israeliska soldaterna rörde sig nästan uteslutande genom området i pansrade fordon. Ockupationen av kustenklaven började bli en belastning.

Lägg därtill att det fanns ett nytt irriterande fredsinitiativ från USA:s president George Bush – den såkallade Road Map – som måste neutraliseras.

Road Map planen förutsatte förhandlingar med palestinierna. Sharon ville undvika att dras in i en förhandlingsprocess som kunde sluta på allehanda oönskade ställen (fredsavtal, palestinsk självständighet, tillbakadragande från Västbanken och Golanhöjderna). Ariel Sharon klagade över att det kom en ström av medlingsförslag – mestadels från Europa- som han bedömde som ”skadliga för Israel”. Det gällde att förhindra att någon av de idéerna tilläts ”växa i betydelse” (som uttrycket löd).[iii]

”När förhandlingar väl börjar är det svårt att stoppa dem,” som premiärminster Sharon uttryckte det för en rådgivare.[iv]

Svaret borde bli att helt sonika amputera Gaza remsan från den israeliska maktsfären och att göra det utan något samråd med den palestinska motparten som varken skulle få säga bu eller bä som saken. (Det palestinska självstyret vara allt annat än lyckligt när beslutet tillkännagavs.)

Premiärminister Sharon hade i det närmast krossat det palestinska självstyret under operation ”försvarssköld” tre år tidigare. Nu tänkte samme Sharon dumpa det fulla ansvaret för Gaza på samma, hårt ramponerade självstyre som fortfarande kämpade för att komma på fötter igen. Anmärkningar från Ariel Sharons sida visar att han själv trodde det skulle spricka på uppgiften att styra det svårkontrollerade Gaza.

Simsalabim, Israel skulle slippa den alltmer krävande ockupationen av kustenklaven. Man skulle fortfarande kontrollera dess gränser, territorialvatten och luftrum. Det innebar att Sharon skulle slippa ut ur den hotande ”förhandlingsfällan” och dra gadden ur den växande oppositionen i den egna befolkningen. Det palestinska självstyret skulle med stor sannorlikhet inte klara av att administrera Gazaremsan vilket kunde framhävas som glädjande bevis för dess oduglighet.

En av Ariel Sharons närmaste medarbetare berättade in baxnande öppenhjärtig intervju att syftet med tillbakadragandet från Gaza var att försänka fredsprocessen i ”formaldehyd”. Det gällde att släppa delar av de ockuperade områdena för att klamra sig fast desto hårdare vid de återstående.

Släpp Gaza. Bit sig fast i Västbanken. Det var tanken.

…Sharon kan säga åt ledarna för bosättarna att han kommer att evakuera 10 000 bosättare. I framtiden kan han bli tvungen att evakuera ytterligare 10 000 men att han stärker de övriga 200 000, stärker deras grepp om jorden.[v]

När det gällde Västbanken var det helt annorlunda. Där tänkte man kämpa om varje liten markbit.

Den israeliske fredsaktivist-nestorn Uri Avneri har framkastat ytterligare en möjlighet:

Behovet av att skapa avledning.

Ariel Sharon stod vid den tiden upp till halsen i korruptionshärvor. Bland annat skulle hans son ha tagit emot stora summor från en israelisk miljonär för ”rådgivning”. Det behövdes nåt som kunde rikta den allmänna uppmärksamheten åt annat håll.

Återtåget från Gaza var enligt Avneri just ett sånt stort, grandiost drag den mannen ofta tillgrep för att slippa ifrån obehag med sina sjaskiga privataffärer.[vi]

2. Israel var utsatt för en olidlig raketbeskjutning från Gaza

Det påståendet är missvisande, på gränsen till rent ut lögnaktigt. När offensiven började hade det rått vapenvila i ett halvår sen juni 2008. Beskjutningen från Gazaremsan dog ganska omgående ut. Det gällde både Kassamraketer och granatkastare. Under större delen av sommaren avlossades bara enstaka raketer och granater. Av allt att döma kom de från andra fraktioner än Hamas.

Bland annat skall Islamiska Jihad ha avlossat en salva som hämnd för att en av dess ledare mördats.[vii]

Det finns två israeliska sammanställningar av beskjutning. Den ena kommer från den konservativa Israeliska tankesmedjan Intelligence Heritage & Commemoration Center.

Den andra från det Israeliska utrikesdepartementet. De anger aningen olika siffror gissningsvis beroende på hur de delar in tidsperioderna men trenden är i båda fallen densamma. Beskjutningen från Gaza mot den israeliska Negev minskar till ett minimum efter att avtalet skrivits under.[viii]

Vapenvilan höll inte fullständigt men hyggligt, i alla fall från Hamas sida. Var det någon av parterna som bröt grovt mot avtalet var det snarare Israel.

Enligt samma avtal skulle gränspassagerna öppnas för passage av varor inom 72 timmar efter att det undertecknats. Inom 13 dagar skulle Israel tillåta fri införsel av ”alla varor som var förbjudna och begränsade att komma in i Gaza.”

Det löftet stannade på pappret. Blockaden fortsatte och gjordes i själva verket ännu hårdare.

Israeliska tjänstemän svarade glatt när de tillfrågades om saken att de i själva verket aldrig haft en tanke på att släppa varuflödet fritt, oavsett vad de lovat.

De tillfogade uttryckligen att det inte spelade någon roll om en allvarlig konflikt med Hamas troligen väntade runt hörnet.[ix]

3. Israel reagerade spontant i rättmätig vrede över sagda olidliga raketbeskjutning

Det är väl vad en lilla damen på sista raden skulle säga. Israelerna befann sig i ett tvångsläge, det fanns inget val, hotet var överväldigande, etc. etc.

Vilket är nonsens. Det fanns ett val.

Som tidigare nämnts rådde ett relativt lugn i västra Negev. I Gaza hade Hamas haft vissa svårigheter att tvinga de övriga fraktionerna hålla sig lugna.

I november 2008 hade de äntligen lyckats få alla andra hålla vapenvilan.[x]

Då drämde Israel till med en kommandoräd mot Gaza den 4 november.

Angreppet dödade fyra eller sex palestinier, fyra israeliska soldater sårades. Hamas svarade med en kraftig raketsalva.  Raketerna landade praktiskt taget alla ute i ökenområden. Israelerna svarade med bombanfall. Beskjutningen fram och tillbaka över gränsen komigång igen. Redan den 5 november gjorde Israel blockaden total. Också det en krigshandling.

Det var fortfarande en månad kvar av vapenvilan.[xi]

Ute i den stora världen orkade knappt någon notera vad som höll på att hända. Nyheten om räden drunknade, framförallt i rapporteringen från det amerikanska presidentvalet.

Att gå till angrepp mot Gaza var ingen spontan handling. Det mesta tyder snarare på att offensiven var beslutad sen länge. Ehud Barak gav order om att förberedelserna skulle inledas redan i juni 2008, INNAN vapenstilleståndet med Hamas skrevs under.[xii]

Vän av ordning invänder säkert att de flesta krigsmakter ständigt mal fram olika beredskapsplaner för olika alternativ. Svaret skulle kunna bli att detta var mer än ytterligare en bra-att-ha-utifall-att plan.

Den här gången handlade det om ett projekt som man visste skulle bli av. Samtidigt som planeringen för anfallet startade så inleddes förberedelserna för den propagandaoffensiv som skulle starta samtidigt. Krigsmaktens och utrikesdepartementets presstjänster reorganiserades. En ny myndighet inrättades inom premiärministerns departement för att samordna.[xiii]

Stundtals får man närmast känslan av att det handlade om ett slags experimentverksamhet. Operation ”Gjutet bly” skulle också bli ett test för en ny och förmodat bättre PR hantering.

Enligt Lotta Schüllerqvist så betraktades Kassamraketerna närmast som en mindre irritation av den israeliska regeringen och massmedia. En stor del av befolkningen i Sterot bestod av judar av Nordafrikansk börd som under alla förhållanden stod lågt på den israeliska rangskalan. Raketerna anställde litet skador. Det dröjde till juni 2008 då det slog om tvärt. Inför allmänna opinionen började myndigheter och massmedia utmåla Kassamraketerna som ett existentiellt hot mot Israel som måste stoppas till varje pris och med alla medel.

När man ser tillbaka går det att notera att det var ungefär vid samma tid som beslutet om Gazaoffensiven fattades.

4. ”Det kan väl hända att enstaka soldater gick för långt…”

Redan medan offensiven pågick kom rapporter om övergrepp mot civilbefolkningen. Det handlade om civilpersoner som mejades ner när de lämnade sina skydd. Det handlade om beskjutning av ambulanser och räddningsarbetare. Om bombardemang av FN:s lager och skolbyggnader.

Svaret har ofta blivit att det att jo det kan väl hända att en del soldater kanske begick krigsförbrytelser här och där.

Små olyckor kan drabba den bästa.

Det finns ett problem med det resonemanget.

Det är missvisande, det också.

Visst förekom det att enstaka soldater löpte amok här och där, som brukligt är under krigstid men i Goldstonerapporten sägs också uttryckligen att det finns starka tecken på att också på högsta nivå fanns en ny vilja att slänga alla hänsyn överbord.

Bakgrunden var Libanonkriget 2006. På pappret var det en måttlig motgång. Den israeliska krigsmakten hade inte lidit något förkrossande nederlag a lá Stalingrad, man hade helt enkelt kört fast under den en månad långa konflikten.

Trots det hade förödmjukelsen varit svår, grämelsen och ruelsen ännu värre. Man hade låtit sig stoppas av människor varje rättänkande israelisk militär betraktade som en samling rövare. Lägg därtill att det hade skett i ett område den israeliska armén varit van att betrakta som sitt militära dansgolv, som man obehindrat passerat både 1978 och 1982.

Maningar till hänsynslöshet fanns. Bland annat hade den förre sefardiske överrabbinen Mordechai Eliyahu skrivit till premiärminister Olmert att man borde lägga ut bombmattor över Gazaremsan. Hela civilbefolkningen skulle betraktas som medansvarig för Kassamraketerna. Markanfall avrådde Eliyahu ifrån. Det skulle innebära för stora risker för förlust av människoliv.

Israeliska människoliv.[xiv]

På hösten 2008 kunde general Gadi Eisenkot, befälhavaren för det israeliska nord kommandot, glädjestrålande berätta i en intervju att man nu trodde sig ha hittat en ny doktrin som skulle lösa upp alla knutar. I ”nästa krig” skulle man helt enkelt gå fram med ohämmad hänsynslöshet.

General Eisenkot pekade med gillande vad som skett i Dahiya kvarteren i Beirut under konflikten. Hela området hade mer eller mindre utraderats under bomboffensiven 2006.

Det var rediga tag det.

I framtiden skulle varenda by som israeliska soldater besköts ifrån utplånas på samma sätt.

”Vi kommer att använda oproportionerlig styrka mot den och vålla stor skada och förödelse där.”[xv]

Och general Eisenkot tillfogade att det inte handlade om några lösa funderingar på stabsmässen. Detta var Planen med stort P och regeringen var med på noterna. En annan general talade om att i ”nästa krig” skulle målet inte vara att krossa Hizbollah -det gick förmodligen inte- utan att ”eliminera den libanesiska krigsmakten, förstöra infrastrukturen och vålla svåra lidanden bland civilbefolkningen”.

Det förmodades kunna påverka Hizbollahs beteende mer än något annat.[xvi]

Det är med andra ord i de banorna som tänkandet går inom den israeliska stats- och försvarsledningen.

Richard Goldstone tillfogade torrt att tanken att vålla civilbefolkningen lidanden hade varit exakt vad han själv sett hade tillämpats under sitt besök i Gazaremsan.[xvii]

●●●
Seminariet var över. Alla reste sig och började röra sig mot utgången. Jag stannade kvar några minuter, passade på att fråga en medlem av panelen om ett par upplysningar som eventuellt kunde komma till användning i ett kommande blogginlägg. Det skrevs upp.

Ute var det mörkt. Det snöade medan jag väntade på bussen.

Den lilla damen syntes inte till längre.

[ii] ” How Israel’s Propaganda Machine Works” av James Zogby, Huffington Post, 9 januari 2009.

[iii] ”One on One: ‘I was the resident skeptic’ ” av Ruthie Blum Leibowitz, Jerusalem Post, 12 februari 2009.

[iv] Intervju med Sharons närmaste medarbetare Dov Weisglass ”The big freeze” av Ari Shavit, Haaretz, 10 augusti 2004

[v] Intervju med Sharons närmaste medarbetare Dov Weisglass ”The big freeze” av Ari Shavit, Haaretz, 10 augusti 2004.

[vi] ”Escaping Forwards” kolumn av Uri Avneri, Gush Shaloms webbsajt, 24 maj 2008.

[vii] ”Israel Rejected Hamas Ceasefire Offer In December” av Gareth Porter, Inter Press Service, 9 januari 2009.

[viii] ”Gaza-Hamas Fact Sheet” sammanställning av den den israeliska ambassaden i USA, 22 december 2008, respektive ”The Six Months of the Lull Arrangement” av Centret för underrättelsetjänst och terrorism vid Israel Intelligence Heritage & Commemoration Center, december 2008.

[ix] Själva avtalstexten har aldrig publicerats men International Crisis Group har studerat den. ”Israel Rejected Hamas Ceasefire Offer In December” av Gareth Porter, Inter Press Service, 9 januari 2009.

[x] ”Israel Rejected Hamas Ceasefire Offer In December” av Gareth Porter, Inter Press Service, 9 januari 2009.

[xi] “Gaza truce broken as Israeli raid kills six Hamas gunmen” av Rory McCarty, i Guardian, 5 november 2008.

[xii] “Disinformation, secrecy and lies: How the Gaza offensive came about” av Barak Ravid, i Haaretz. 31 december 2008.

[xiii] ”Israel claims success in the PR war” av Anshel Pfeffer, i The Jewish Chronicle 31 december 2008.

[xiv] “Eliyahu advocates carpet bombing Gaza” av Matthew Wagner, Jerusalem Post, 30 maj 2007.

[xv] ”Israel warns Hizbullah war would invite destruction” Reuters, Yediot Ahronoth, 10 mars 2008.

[xvi] Det handlade om den pensionerade generalen Giora Eiland. Tidigare den israliska krigsmaktens operationschef och nationell säkerhetsrådgivare åt premiärministern. Källa: ”Human rights in Palestine and other occupied arab territories: Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict” av Richard Goldstone, till FN:s råd för mänskliga rättigheter, (Goldstonerapporten) Sid 330.

[xvii] Human rights in Palestine and other occupied arab territories: Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict” av Richard Goldstone, till FN:s råd för mänskliga rättigheter, (Goldstonerapporten) Sid 331.

De är ryggraden i Sverigedemokraternas valmanskår. Det är de som ger partiet dess framgångar i valen. Industriarbetare, i synnerhet de yngre, har blivit partiets stöttepelare. I en undersökning från 2007 uppges av medlemmarna i IF Metall, Grafikerna och Pappers skulle så många som 5,8 procent rösta på Sverigedemokraterna. Det var vid en tid när Partiets väljarandel i Svenska folket i sin helhet uppgick till 3,1.[i]

Hur kommer det sig? Brukar inte de grupperna traditionellt rösta på socialdemokraterna eller Vänsterpartiet?

Lägg därtill: mönstret är detsamma i andra länder där högerpopulismen brett ut sig. I Tyskland ansågs nazisterna vara det största arbetarpartiet efter socialdemokraterna. I USA var industriarbetare de trognaste följeslagarna till George Wallace och senare Ronald Reagan. Samma sak är fallet när det gäller anhängarna till Nationella Fronten i Frankrike och Dansk Folkeparti.

I förra inlägget nämndes att en viktig förutsättning för att högerpopulismen skall komma till makten var att ekonomiska frågor plockats bort från dagordningen. Den andra förutsättningen är att det inte finns någon stark motrörelse med närvaro på gräsrotsnivå som står ivägen. Det noterades att nazistpartiet hade svårt att vinna väljare i områden där antingen katolska kyrkan eller socialdemokraterna hade en stark närvaro. Samma mönster gäller i Sverige.

…sverigedemokraternas väljare  utmärkssocioekonomiskt av att de något oftare än genomsnittet kommer från socialt utsatta och resurssvagamiljöer, men det som mest utmärker dem är politkermisstro och en negativ inställning till flyktingmottagning och att de mer än andra ser invandringsfrågor och lag och ordning som Sveriges viktigaste problem.[ii]

Så hur kommer det sig att Sverigedemokraterna nu lyckas bre ut sig bland just arbetarväljarna? Finns det inte en stark arbetarrörelse som är beredd att ställa sig i vägen längre?

Kanske, eller kanske inte.

●●●
Tiden var de första åren av 1990-talet. Arbetsplatsen var ett mellanstort industriföretag. Denna bloggare arbetade som modellritare. Ritbordet stod uppställt på tillverkningsplanet. De anställda utgjorde kärnsvensk arbetarklass. Många av dem hade tjänat firman i 10, 15 eller 30 år.

Tonen var vad som kallas ”rå men hjärtlig”. Om någon sa något fräckt och påfluget gällde det att kunna svara snabbt, fiffigt och ännu fräckare. Helst så den andre blev svarslös.

Då tyckte både han, jag och alla de kringstående att utbytet varit lyckat.

De såg kanske inte mycket ut för världen men de var duktiga, kanske de bästa i sin bransch. Ve mig eller någon annan som råkade göra ett slarvigt jobb eller anmäla sig sjuk utan att ha minst 40 graders feber. Då var det inte cheferna man måste oro sig för.

Det var jobbarkompisarnas hån och gliringar.

Det fanns en bussighet i botten också. Hade jag ett problem och pratade om saken var det i 9 fall av 10 löst inom kort. Någon hade kommit med ett tips, erbjudit sig att hjälpa till eller kommit med en lösning.

De flesta hade en hygglig levnadsstandard. De hade bil. Ett radhus, en lägenhet eller en villa ute på landet. Då och då kunde de åka på semester till varmare breddgrader och de kunde hjälpa sin ungar till en hygglig start på livet.

Det krävde sin tribut. Det var nödvändigt att båda makarna jobbade heltid. Det krävde också ett idogt räknande på alla inkomster och utgifter. Men det är klart, det var en stor förbättring från den epok då arbetare bara hade att försöka supa ihjäl sig så snart som möjligt. Det var kanske den förkättrade välfärdens stora löfte. Den som håller sig nykter och sköter sig själv och sin ekonomi skulle kunna kravla sig upp på en hygglig levnadsstandard.

Det förmodas ofta att ”gubbarna på golvet” i grunden inte begriper vad som händer på de högre nivåerna inom ledningen. Det gällde inte här. En väl utvecklad djungeltelegraf sörjde för att vi hade god koll vad som skedde uppe på andra våningen. Vi visste väl vilka av cheferna som jobbade hårt. Vilka mest av allt latade sig dagarna i ända. Vem som var på väg upp eller ut och vilka som intrigerade mot varandra.

Många talade med saknad om den tid då firman fortfarande varit ett familjeföretag, innan civilekonomerna tog över. Det hade varit en tid då det rådde ordning och reda i ledningen. Någon av ägarens närstående, mestadels äldste sonen, lärdes upp för att ta över. Sen sina sena tonår hade han gått bredvid teknikerna när de lagade maskinerna och lärt sig de viktigaste om tekniken, gått bredvid försäljarna när de mötte med kunderna och lärt sig försäljningen, jobbat på lagret, tjänat fickpengar och lärt sig logistiken.

När äldste sonen till sist tog över kunde han både företag och branschen utan och innan.

Det var borta nu.

Företagsledningen satt sen länge långt borta i en annan stad. De ledande var mer siffermänniskor än tekniker. Ofta när de försökte ge direktiv om produktionen kändes som att höra munkar tala om äktenskaplig kärlek. Nåja, liknelsen kanske känns krystad men ni förstår vad som menas? Det handlade om personer som i grund och botten inte begrep vad de sysslade med.

Alla som arbetade i produktionen visste att de när som helst kunde bli bortrationaliserade närhelst de vingliga konjunkturerna vände ner igen. Deras yrkeskunnande eller lojalitet mot företaget betydde nästan inget då.

En uppsägning betydde för de flesta en hotande katastrof. Avbetalningar och amorteringar hotade då omgående att växa till oövervinneliga problem.

Fanns det ingenstans de kunde vända sig?

Tja de flesta var fortfarande socialdemokrater på den tiden men partilojaliteten började bli alltmer trött och slentrianmässigt. Deras verklighet fanns på fabriksgolvet. Facket och partiet hade det mysigt i sina kontor i andra änden av stan utan att hysa något överdrivet intresse för medlemmarna.

Den gamla tidens arbetar ledare som agiterade på verkstadsgolvet var nu ett minne blott.

Många av de äldre jobbarna kunde ge kryddade – men sanna – berättelser om de ständiga intrigerna inom den såkallade arbetarrörelsen på orten. De kunde berätta om en nyckelfunktion i organisationen där ledningen ständigt stoppade in de sämsta kandidater som gick att uppbringa. Allt för att slippa få en rival på halsen.

En annan funktionär hade ställt till med en helt meningslös konflikt på företaget för att främja sina egna utsikter att bli riksdagsledamot.

Hon hade lyckats.

Det noterades att hon nu satt med en fet lön, en bra pension runt hörnet och generösa anställningsförmåner.

Hon hade inget som helst intresse för sina gamla arbetskamrater, de som fått sitta emellan under konflikten.

Någonstans på vägen, utan att någon hade noterat det, hade arbetarrörelsens ”vi” förvandlats till”dom”. Fack och parti hade blivit nästan lika främmande och avlägset som företagsledningen. Fanns det problem så visste man på förhand att det var komplett meningslöst att vända sig åt det hållet. De var nästan aldrig intresserade. Det var vedertagen visdom att för den som ville skapa sig en bana inom Rörelsen så gällde det att så snart som möjligt komma bort från arbetet på gräsrotsnivån och ta sig in i stugvärmen i något kansli. Väl där gällde det att komma under ögonen på ”rätt” potentat.

Då fanns chansen att plockas upp på högre nivå och göra den där karriären som kunde leda till de där posterna och den där lönen.

Kanske var utvecklingen ganska typisk. Det finns de som menar att kanslierna sen länge förvandlats till gökungen som sög livet ur många av de etablerade partierna och folkrörelserna.

Antalet fast anställda tjänstemän, kanslister och föreningsdirektörer hade sakta men säkert vuxit, vuxit och vuxit ännu mer. Med dem hade floden av rapporter, promemorior och PM ökat. Den gamla tidens typ av politiker som drev sitt förtroendeuppdrag vid sidan av ett ordinarie jobb började få allt svårare att hänga med.

Politiken blev ett heltidsyrke det också.

”För yrkespolitikern fungerar därför den egna arbetsplatsen som en sorts fristad, en arbetsgemenskap där den ömsesidiga förståelsen mellan de olika partiernas företrädare är större än samhörigheten  med de egna väljarna. Världen utanför är kall och hård, men innanför riksdagshusets väggar blandas den yrkesmässiga gemenskapen med en ömsesidig förståelse för varandras svårigheter att hantera de trilskande väljarna, de som bara kräver och kräver.”[iii]

Då och då uttryckte ledningarna för fack och parti sin förvåning över att medlemmarna verkade ha blivit alltmer ointresserade av vad fack och parti sysslade med. Men det fanns inget intresse att tala med med medlemmarna. På sin höjd talar man till dem via myndiga ukaser från kanslierna.

Det fanns ett gryende missnöje underifrån. Det missnöjet faktiskt var berättigad. Det fanns mindre och mindre utrymme för de vanliga medlemmarnas oro och åsikter.

Kanske var det där och då som ett tomrum började växa ner på gräsrotsnivån, någonstans mellan de styrande och de styrda, ett tomrum som bara väntade på att fyllas, först av Ny Demokrati, sen av Sverigedemokraterna.

Oavsett vad man anser om arbetarrörelsen, om man gillar den eller ej, så finns ett faktum: i decennier har den utgjort största bromsklossen för högerpopulister / nynazister / nyfascister.

Den bromsklossen håller på att vittra bort.

Mycket tyder på att just gräsrotsarbetet är en av de starkaste korten för framgångsrika högerpopulistiska rörelser. Det noterades att Nationella fronten i Frankrike –som utgjort en av Sverigedemokraternas förebilder – ofta byggt sina framgångar på underifrån, på gräsrotsnivå. Det blev Nationella Fronten som lyssnade när de etablerade partierna blivit alltmer snorkiga och ointresserade. Ledande funktionärer från Fronten kunde regelbundet dyka upp på den lokala marknaden på de orter de verkade för att prata med folk och lyssna på deras synpunkter. Partimedlemmar ur Fronten kunde ställa upp och hjälpa ungarna i grannskapet att komma till skolan när mammorna var sjuka. [iv]

Man strävade målmedvetet efter att bygga upp en trivsam miljö i sin gräsrotsverksamhet. Något som stämmer överens med tanken om att skapa en mysig Volksgemeinschaft för ”rätt” etnisk grupp.

Bim Clinell noterade med förvåning att journalister och forskare som deltagit i den verksamheten i studiesyfte kunde vara påfallande nostalgiska när de lämnat den. Oavsett om de hatade Frontens politik och ideologi, även om de genomskådat Le Pen så kunde de fortfarande ha en dov längtan tillbaka. (Många äldre tyskar kan fortfarande känna en viss nostalgisk längtan efter sin tid i Hitlerjugend eller Bund Deutscher Mädel, även om de i alla avseenden lämnat nazismen bakom sig.)

Då kommer man till den stora frågan. Är Sverigedemokraternas frammarsch omöjlig att stoppa?

Kanske inte.

Det har gjorts. I USA har bevisligen högerpopulistiska republikaner besegrats lokalt och på riksplanet av politiker som valt att betona ekonomiska frågor istället för kulturella. En lång rad finansskandaler bidrog till att rikta förbittringen mot Wall Street koryféerna, inte mot den ena eller andra etniska gruppen. I valet 2008 röstade Amerika rentav fram sin första afro-amerikanska president.

Vågskålen tippade ner åt den ekonomiska sidan.

I Frankrike har Nationella Fronten pressats tillbaka i en del lokalval. Receptet var dels att ha ett tydligt program, ett som gav alternativa svar på de lösningar som Nationella Fronten erbjöd men framför allt: där det skedde hade de etablerade partierna börjat bedriva verksamhet på gräsrotsnivå.

[ii] ”Sverigedemokrater – vilka är dom och vad vill dom?” av Sören Holmberg, avsnitt i ”Det nya Sverige”, rapport nr 41 från SOM-Institutet, Göteborgs Universitet 2007.

[iii] ”Den politiska adeln; Politikens förvandling från uppdrag till yrke” av Anders Isaksson, Wahlström & Widstrand, 2002, Sid 77.

[iv] ”De hunsades revansch; En resa i fascismens Frankrike” av Bim Clinell, Ordfront förlag, sid 256.