Hur kommer Håkan Juholts tio månader som socialdemokratisk partiordförande att bli ihågkommen när historieböckerna skall sammanställas? Kanske mest av allt som ytterligare en etapp på Svensk socialdemokratis ökenvandring från ett veritabelt statsbärande, ett som var nära att växa samman med statsapparaten till en rörelse i närmast i permanent kris.
Efter Göran Perssons nederlag och avgång har den ena partiledaren efter den andra inställt sig, och underkänts. Från socialdemokratiska kommentatorer ekar ständigt samma mantra: det gäller att hitta den där Rätte Ledaren med den där rätta karisman. Kanske också hitta de där Rätta Utspelen som skall tilltala så många som möjligt.

Helst alla.

Givetvis finns ingen tid att låta någon växa in i rollen. Fort måste det gå.

Den Rätte Ledaren och de Rätta Utspelen. Tillsammans skall de utgöra en hett efterlängtad Quick Fix, en snabb, elegant och komplett smärtfri lösning som på kort tid kommer att vända opinionsläget i tid till nästa val.

Kanske, ja bara kanske trånar svensk socialdemokrati innerst inne efter sin egen Tony Blair som med ett brett leende äntligen kommer att katapultera partifunktionärer, administratörer och påläggskalvar till de departementskorridorer de så förtvivlat längtar tillbaka till.

Men frågan är om det kommer att gå så lätt. Är det bara frågan om att byta galjonsfigur och slagord? Sedan kommer allt att gå i lås? När allt kommer omkring har val vunnits av betydligt färglösare och tråkigare politiker än Juholt. Tage Erlander satt i 23 år, utan att direkt vara något underverk av karisma.

Något som nästan ingen verkar undra över är vad som sker på gräsrotsnivån. Göran Greider nämnde litet i förbigående att många av de traditionella folkrörelserna håller på att smälta bort som sandslott i stigande tidvatten. ⁱ Men det är i stort sett den enda uppmärksamhet man bevärdigar den monumentalt viktiga utveckling.

Det bara är så. En oundviklighet.

Ändå är det just den starka organisationen på gräsrotsnivån som under decennier utgjorde svensk socialdemokratis drakguld. De stilla i landet som hellre skar tungan av sig än svek Sitt Parti. Som ställde upp i val efter val. Det var också de som genom medlemsavgifter och bidrag höll rörelsens många institutioner under armarna. De många, många, små donationerna, bidragen och medlemsavgifterna som byggde upp A-pressen, ABF, Folkets Hus rörelsen och höll alltsammans flytande under många år.

De flesta kan historien. Det hade börjat med frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Det hade muterat till fackföreningar och partier. Flera generationer av svenskar var uppvuxna i den traditionen.

Det tog tid och en del arbete att förskingra den igen.

Ofta talas om att de grupper i samhället som genom alla decennier burit upp socialdemokratin, framför allt den grupp som kallades arbetarklassen håller på att försvinna. Det är nog en förenkling. SOM institutets rapporter visar att andelen svenskar som anser sig ”vuxit upp i ett arbetarhem” ligger relativt stadigt, år efter år. De var 52 procent 1986. Den andelen har sakta sjunkit till 43 procent 2010. Andelen som anser sig vuxit upp ett ”lägre tjänstemannahem” ökade under samma tid från 25 till 35 procent. Summa summarum: de som anser sig utgöra arbetare eller lägre tjänstmän utgör 78 procent av befolkningen. Det är och förblir den grupp som avgör Sveriges politiska framtid.

Håller det politiska intresset på att dunsta bort? Det finns inga riktigt bra bevis för det heller. Enligt SOM institutet har andelen svenskar som betecknar sig som ”politiskt intresserade” ÖKAT under åren 1986 till 2010 från 46 till 55.

Något som däremot minskat är andelen svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti. Den har sjunkit från 12 till 6 procent. ⁱⁱ

Att säga att socialdemokraternas väljargrupper håller på att försvinna är med andra ord en överdrift. Det politiska intresset är närmast ökande. Hake är bara att det inte längre kanaliseras genom de etablerade politiska partierna.

Kanske handlar det till sist om besvikelse över de gamla institutionerna.

●●●
En av de största framgångarna på Sveriges bioscen var antagligen Milos Formans film ”Gökboet”. Den hade premiär i februari 1976 och låg kvar på repertoaren i baxnande tio år.

Kanske, ja bara kanske för att den så väl beskrev något som den tidens svenskar kände igen så väl: Det välvilliga förtrycket, personifierat av översköterskan Ratched (spelad av Louise Fletcher). Ett manipulativt förtryck där järnnäven visserligen för det mesta hölls instoppad i ett par lager silkeshandskar. Där förödmjukelserna, och dompterandet oftast är o så subtilt, ”vi måste följa reglerna” men där alla till sist dansar efter syster Ratcheds pipa. GIVETVIS, givetvis gör det för allas bästa.

McMurphy vinner allas cigaretter. Syster Ratched samlar in dem igen och ransonerar ut dem. Rättvist men förtryckande.

Till sist kommer det oundvikliga slutat. Den upproriske McMurphy fångas in och lobotomeras.

Den filmen blev en monumental framgång i vårt land och kanske handlade allt till sist om att den sociala ingenjörskonsten, det redskap som svenskt socialdemokrati äntrat maktens tinnar med nu höll på att tjäna ut.

Mycket positivt hade uträttats. Slumområden hade sanerats. Möjligheter till högre utbildning och sjukvård hade öppnats för alla samhällsgrupper. Sedan femtiotalet hade vanliga arbetare kunnat skaffa sig bil, kylskåp, radio, tv.

Kanske, ja bara kanske upplevdes det också som en ljuv triumf för den lilla människan också, för alla de vars familjer varit bönder, lantarbetare och statare ända tillbaks till den grå forntiden. Som i generation efter generation mobiliserats för att betala skatt, göra dagsverken eller lämna ifrån sig sina söner som rekryter av kungar och aristokrater när stormaktsväldet skulle byggas eller bara försvaras i Baltikum och Tyskland.

Nu var det slut med att stå med mössan i hand inför kung, ämbetsmän och godsägare. ”Rörelsen” var DERAS rörelse på riktigt. Den hade gett dem röst, upprättelse och en självkänsla. Äntligen.

I den stora fyrtiotalistgeneration fanns många som fått möjligheter att studera och klättra socialt tack vare partiets reformer. De ville helt enkelt inte gå emot den rörelse som öppnat dörrarna, ens när oset av tilltagande maktmissbruk blev allt starkare.

På sjuttiotalet nådde man vägs ände. Ämbetsverken blev allt större. Inblandningen medborgarnas privatliv allt mer tunghänt. Till råga på eländet började ekonomin krisa och det blev svårt att hälla ner mer och mer pengar i den växande offentliga sektorn.

Den ena skandalen efter den andra flammade upp där partifunktionärer blandat samman sina egna intressen med statens och partiets.

●●●
På den fabrik denne bloggare arbetade som modellritare var de flesta av jobbarna förmodligen fortfarande socialdemokrater.

Tiden var tidigt nittiotal. Företaget var ärevördigt och vanskött. Av de som hade sin tillvaro på verkstadsgolvet trodde väl de flesta på sitt parti men det var en tro som för varje år blev alltmer trådsliten och grå. Sakta men säkert, utan att någon visste när eller hur hade ledningen för fack och parti förvandlats från ett ”vi” till ett ”dom”. Ytterligare en överhet tillsammans med företagsledningen. Denne bloggare mötte ordföranden för ortens socialdemokratiska parti två gånger. Den ena gången var under ett valmöte. Han höll låda med uttråkad min och verkade mest av allt längta tillbaka till sitt kansli.

Andra gången var en mörk kväll. Han irrade omkring i en mörk gränd. Vid det laget hade han avgått. Frivilligt.

Hette det.

Det hade ABSOLUT inget samband med en nyligen uppdagad kohandel med ordens största byggfirma som mirakulöst landat honom en nybyggd lägenhet i centralt läge.

Ute i omvärlden kreverade Sigvard Marjasin affären. Många av polarna kallade karln ”Marjasvin”. När karln dessutom blev frikänd trots solklara bevis skakade de bara på huvudet. Mer en en hördes muttra att hade man själv försökt sig på att klippa i sina kvitton hade överheten drabbat som Guds vrede.

Lagen var tydligen inte lika för alla.

Vännerna kunde då och då skvallra om en av arbetskamraterna som lyckats göra karriär. Vid det laget satt hon i riksdagen och lyfte fet lön och traktamente utan att hysa något nämnvärt intresse för sina gamla kollegor.

Teoretiskt var de alla delar av samma rörelse. I praktiken hade den sedan länge spruckit upp i en liten, hyperaktiv krets som häckade inne på kanslihusen, som ofta hade sin försörjning och karriär där. Utanför den kretsen fanns massan av medlemmar. Ignorerade av eliten och själva alltmer apatiska.

Då och då uttryckte ledningen sin stora förvåning över att färre och färre infann sig när det var dags för första maj parad. Kanske också viss förvåning över att de gråmelerade ledargestalter som kanslihusen frambringade inte verkade mötas med någon större respekt längre.

Någonstans hade något mycket viktigt börjat vittra och falla sönder nere i basen för den politiska rörelse som fortfarande dominerade svensk politik. Kanske är det symtomatiskt att en figur som Per Nuder på sin tid kunde lägga grunden för en lysande karriär som ordförande för SSU-Stockholm, trots att grunden till stor del bestod av friserade medlemssiffror. När allt avslöjades blev reaktionen mest av allt en axelryckning. Det kunde i stort sett kvitta om karriären byggde på en bluff, i alla fall vad ledningen anbelangade. Nuder var en duktig byråkrat. Göran Persson gillade karln. Honom ville man behålla.

I sinom tid blev Per Nuder den som skrev Juholts avskedsansökan.

●●●
Jakten på en ny partiledare har alltså börjat, en som är godtagbar för alla krigande fraktioner, som skall vara en bra försäljare inför massmedia. Ingen verkar intresserad av vad som sker på gräsrotsnivån. Inte heller hör man någon diskussion om hur man bedriver ett långsiktigt opinionsarbete. Den där nya ordföranden skall fixa alla problem.

Man kan notera att motsidan absolut inte haft den typen av illusioner. Ordförande för den konservativa tankesmedjan American Enterprice Institute, Christopher DeMuth, en av de som sedan sjuttiotalet bidragit till att svänga den amerikanska opinionen åt höger har hörts förklara att: ”Nya radikala idéer behöver minst tio år på sig för att tränga fram ur dunklet”. ⁱⁱⁱ

Det räcker inte med att bara anpassa sig till tidsandan. De riktigt framgångsrika försöker själva forma den. Det kräver tålamod. Det verkar helt enkelt inte finnas.

Någonstans står Sverige inför två ytterligheter. Å ena sidan att ett och samma parti dominerade landet decennium efter decennium, gradvis blev alltmer självbelåtet och till sist visade tendens att växa samman med statsmaskineriet.

Å andra sidan: risken finns att den politiska vänstern försvinner helt. Det har praktiskt taget skett i USA och Israel.

Inget lockande alternativ. ^iv

●●●
Den läsare som följt med ända hit undrar kanske vad restaurangbranschen har med det här att göra. Ändå går det inte att motstå. Tankarna börjar vandra till Anthony Bourdains bästsäljande självbiografi Kithcen Confidential.

Det är en vanvettigt underhållande bok om Bourdains långa karriär som köksmästare i New York. Han har själv sett det mestafrån guldkrogar till små hak och restauranger som kontrollerades av maffian. Han hade sett otaliga restauranger komma och gå.

För det mesta slutade med konkurs.

En av de saker som oftast händer med ett restaurangföretag som hamnat i en nedåtgående spiral är att ledningen grips av panik och börjar byta köksmästare, ändra i konceptet och annat. Ju mer ledningen försöker behaga, desto starkare anade kunderna oset av osäkerhet, kris och annalkande död.

Anade och började hålla sig borta.

I landets östra delar, framför allt i staden Bengazi, har man så sakteliga börjat försöka få fason på administrationen igen. [i] I de västra delarna råder upplösning. Ett rätt anfått kompromissförslag från regimens sida är att Muhammar Khadaffi skall avgå som det egentliga statsöverhuvudet men stanna kvar som ”landsfader och nationell rådgivare”.[ii]

De östliga delarna av Libyen, Cyrenaika, är hopplöst utom räckhåll för regimen. Khadaffi regimen uppges samla återstående militära resurser till de delar av Tripolis som den fortfarande kontrollerar. Där finns soldater i udda camoflageplagg. Somliga civilklädda. Något som antyder vilken rasande fart de har fått rafsas samman i. En del hastigt inhyrda legoknektar från södra Afrika och från Europa uppges ingå. Vapen delades ut litet hipp som happ till anhängare.

Enda kravet var att man sa sig stödja Mohammar Khadaffi.[iii]

Det är nu bekräftat att staden Misturata, Libyens tredje stad fallit rebellernas händer. Sabratha återtogs av Khadaffi lojalister nyligen men strider uppges fortfarande rasa.

[ii] “Kaddafi stannar som landsfader” osignerad, TT, 24 februari 2011.

[iii] ”Gaddafi regime handing weapons to supporters” av Mark Colvin, ABC News, 23 februari, 2011.

De senaste rapporterna uppger att det rasar strider i Sabratha. Staden hade fallit för rebellerna. Khadaffi trogna styrkor har gått till motanfall och återtagit staden. Repressalier uppges pågå.

Rapporterna från de västra delarna av Libyen är osäkra. Däremot är det säkert att hela den östra delen av landet ha fallit i upprorsrörelsens kontroll. Utländska reportrar uppges helt obehindrat ha kunnat resa från den egyptiska gränsen, som nu ligger öppen, fram till Bengazi utan att möta en enda Khadaffi lojal myndighetsperson.

Om rapporterna om strider i Sabratha och att Zwaara fallit i upprorsrörelsens händer stämmer så håller revolutionen på att krypa allt närmare Tripolis.[i] De libyska ambassaderna i Australien, Bangladesh, Egypten, FN, Frankrike, Indien, Peru, Malaysia, USA och Österrike har sagt upp tro och lydnad mot regeringen i Tripolis.[ii] Många gånger har de hissat upprorsrörelsens flagga: Libyens gamla flagga från 1951.

Till och med Khadaffis norska privatpilot vill ut.[iii] Den enda någotsånär pålitiliga styrka som återstår för Khadaffi regimen verkar hastigt influgna legoknektar.[iv]

I det nyss revolutionära Tunisien och Egypten uppges regeringarna diskret samarbeta med den libyska upprorsrörelsen genom att öppna gränsen och tillåta bistånd och journalister att komma in. Khadaffi regimens tilltag att låta trupper skjuta in i demonstrationståg har dragit grundliga fördömanden i hela arabvärlden. Avståndstaganden har kommit från den annars radikala rörelser som Hamas.

Det börjar kort sagt bli extremt osannolikt att Khadaffi kommer att kunna bärga sin ställning. Den enda återstående frågan är hur lång tid det kommer att avsluta Moammar Khadaffis förtioåriga styre över Libyen och hur många som kommer att dödas och såras innan det sker.

[ii] ”FACTBOX-Diplomats desert Libya’s Gaddafi” osignerad, Reuters, 23 februari 2011.

[iii] ”Ghaddafi’s private pilot: “I want to leave!” ” osignerad, AFROL News, 22 februari 2011.

[iv] ”Has Gaddafi unleashed a mercenary force on Libya?” av David Smith, Guardian, 22 februari 2011.

E-posten behövde kontrolleras. Nyhetssidorna måste följas. Det fanns inget val annat än att styra kosan till stadsbibliotekets offentliga datorer.

Nåja, värre saker kan man råka ut för. Bibliotekets lokaler var nya och fräscha. Kom man på förmiddagen brukade man ganska lätt hitta en ledig ”burk”. Där fanns några personer som hade upptäckt samma sak. En av dem var en nyter och pratsam liten dam.

Inledningsvis var denna bloggare litet reserverad som han brukar vara. Gradvis tinade han och började gilla det återkommande munhuggandet med den lilla damen.

En morgon kommer han in för att kolla posten innan det är dags att börja jobb för brödfödan. Den lilla pigga damen sitter där och hälsar glatt. Där sitter också en karl som upplyser om att han är fiskhandlare och har tagit ledigt en halvtimme för att kolla in sidor han också.

Fiskhandlaren vill att bloggaren utan dator skall komma över till hans skärm för att titta på interiörer från Jay Lenos garage. Denna bloggare undrar vem Jay Leno är för någon. Namnet låter bekant men varken ansikte eller mannens funktion vill riktigt ta kropp på näthinnorna.

Och varför skall man titta på hans garage?

Fiskhandlaren upplyser om att Jay Leno är teve programledare i USA. Att han får en miljon dollar per framträdande och att Lenos bilsamling är världens största och dyraste.

Denna bloggare kastar en blick på fiskhandlarens skärm. Ser garaget, stort som en hangar och känner igen den leende, gråhårige karln vid bilen.

Jasså han.

Den lilla pigga damen berättar att hon är inne och letar på Blocket.se.

Hon söker efter en pistol.

Piggt och glatt upplyser hon om att hon tänker skjuta sig.

Fiskhandlaren säger att blocket troligen inte är det rätta stället att söka efter pistol på. Denna bloggare framkastar att man nog skulle ta och vända sig till några av de där grabbarna i dyra jackor som står och häckar vid torget.

Den lilla pigga damen visar en lapp där hon prydligt har listat upp olika metoder: pistol, rep, tabletter eller något annat. Livet är ändå meningslöst berättar hon, oförändligt pigg och nyter. Dottern har flyttat utomlands och hon har ingen karl som håller henne varm om nätterna.

Fiskhandlaren tycker fortfarande att Blocket.se verkar vara fel ställe att leta.

Denna bloggare framkastar till damen att hon kanske kunde använda pengarna till att frekventera någon för ändamålet avsedd dansbandsrestaurang istället för köpa pistol. Bristen på karl borde kunna avhjälpas. Fiskhandlaren pratar om att en semesterresa till ett ställe där det är varmt och trevligt vore ett gott bruk av pengarna.

Sen är lånetiden slut. Vi reser oss upp och går.

Jag och fiskhandlaren skall åt samma håll och gör sällskap. Vi pratar med varandra om Jay Lenos garage och den lilla damen som nog borde åka bort ett tag.

Tänk om…?

Pratar hon bara eller var det där något hon tänkte göra?

Kort därpå kommer beskedet att denne bloggares egen dator fungerar igen och han kan sluta med att frekventera biblioteken låtedatorer.

●●●
Jag har inte sett den lilla pigga damen sedan dess.

Ibland vandrar tankarna.

Undrar…

”Det finns inga vägspärrar i det här området längre. Al Qaida håller på att komma tillbaka och vi känner oss alltmer maktlösa.”

Det var vad Shejk Mustafa Kamil Shebib -befälhavare i Uppvaknande rörelsen söder om Bagdad- berättade i en intervju i slutet av 2009. Hans rörelse höll att upplösas runtomkring honom.[i]

Läget i Irak håller på att mörkna igen, trots bedyrandena om motsatsen. Via Juan Coles blogg rapporteras att man nu i mars 2010 upplever en 80 procentig ökning i antalet dödade och sårade.[ii]

Det har under en längre tid kommit en ström av försäkringar om att läget i Irak blir allt bättre, att satsningen på Tillströmningen (The Surge) under Bushs sista tid gett resultat. En militärbloggare i Sverige skrev förnöjd om hur BRA allt nu blivit, att antalet stupade amerikaner var nära nollpunkten och jämförde med en rad exempel på oväntade historiska vändpunkter.[iii] General Petraeus, befälhavare för CENTCOM förklarar också att våldet håller på att sjunka och att läget är bättre än år 2006.[iv]

Så hur kan det komma sig att pilarna pekar åt nästan helt motsatta håll beroende på vem man frågar?

Våldet i Irak HAR sjunkit en tid. Det stämmer. Det berodde INTE på att den amerikanska armén lyckats vinna någon seger. Tvärtom, in i det sista kom rapporter om att rebellerna utvecklade sin taktik och sina metoder. De lyckades då och då rentav spränga den amerikanska arméns största Abramsstridsvagnar. Till sist har armén helt sonika KÖPT sig frid.

Så tidigt som under sommaren 2004 hade en del Sunnimuslimska grupper föreslagit samarbete. De var klämda av sadrrörelsens dödspatruller och radikala rebeller. Amerikanerna föreföll helt enkelt vara det minst onda.

De propåerna hade prompt stoppats av den neokonservativa kamarillan i Pentagon.

Vice försvarsminister Paul Wolfowitz gormade att de var ”nazister”.[v] Tanken, eller förhoppningen, eller fantasin var att USA skulle hjälpa shiamuslimerna att bli den dominerande gruppen i Irak. Dessa skulle å sin sida svara med att bli Amerikas tacksamma klienter för evig tid, amen.

Detta hade exilirakiern Ahmad Chalabi bedyrat.

Det dröjde nästan tre år innan man från amerikansk sida till sist beslutade att en kompromiss med de sunnimuslimska grupperna kanske inte var en så dum idé trots allt. Under de trettio månaderna inföll det värsta kaoset och den amerikanska armén började nötas ner.

Det betydde också att USA la ner förhoppningarna om förvandla Iraks shiiter till en lättmanövrerad lokal stöttepelare. Istället visade shiitiska politiker en oroväckande kärvänlighet mot Iran. Det blev början till en tafatt uppvaktning av Iraks sunnimuslimer istället.

Uppvaknande rörelsen föddes år 2006. Dels skulle de bekämpa rebellerna, dels skulle de fungera som ett gigantiskt arbetsmarknadsprojekt för samma sunnimuslimska rebeller. Ett lysande exempel på vad den amerikanska armén menade när man i en handbok talade om ”Pengar som ett vapensystem”.[vi]

En skeptiker skulle kanske invända att det mera påminner om hur det romerska imperiet under sin nedgångstid övergick till att betala tributer till fientliga germanska gränsstammar för att de inte skulle ansätta riket. Det har också hävdats att den amerikanska armén helt sonika tog över Saddam Husseins gamla politik att köpa över stam och klanledare.[vii]

Enligt somliga uppgifter uppgick Uppvaknanderörelsen snart till 100 000 själar, huvudsakligen i Bagdad, al Anbar och Diyala provinserna.  Bedömare gissade att det var huvudorsaken till att våldet i Irak minskade.[viii]

Det löste ett problem men födde ett helt nytt. De glada nya rekryterna måste avlönas till en takt av 300 dollar i månaden per person. Bossarna krävde ännu mer.

Den stora Uppvaknanderörelsen tuggade i sig pengar i rasande takt till löner, omkostnader och mutor. Nackdelen med metoden att använda ”pengar som vapensystem” var… att det kostade pengar.

Den amerikanska arméns fonder började kvida allt högre.

Lösningen på de finansiella kvalen blev att år 2008 helt sonika dumpa Uppvaknanderörelsen i knäet på den Irakiska regeringen.

Och nu började nya svårigheter sticka upp sina elaka huvuden i allt snabbare takt.

Den shiadominerade regeringen under premiärminister Nuri Al-Maliki var inte speciellt road att understödja den sunni dominerade Uppvaknanderörelsen. Utbetalningen av lönerna började bli alltmer sporadisk. De som utlovats anställningar i den Irakiska armén och polisen noterade snart att det satt hårt inne. Från den shia dominerade regeringen och armén meddelades att Uppvaknanderörelsen skulle upplösas och inte kunde räkna med att få bilda egna förband, att få ha egna högkvarter.

Några få tusen utlovades icke närmare specificerade anställning i armén och säkerhetstjänsten. [ix] När frilansjournalisten Dahr Jamail besökte Irak i februari noterade han att Uppvaknanderörelsen höll på att knaka i fogarna.

Ledarna, klanledare, shejkerna och bossarna kunde relativt problemfritt övergå till att fortsätta lyfta lön från den amerikanska armén – nu om målade till återuppbyggnadsprojekt. Alla hade de sina egna miliser, beväpnade män som förväntade sig 300 dollar i månaden.  Dahr Jamail ansåg att ”pengar som vapensystem” helt enkelt var en form av fördröjningstaktik. Den amerikanska armén hade skjutit upp problemet – ett tag.

”Vad händer när pengarna inte kommer längre?” var en molande fråga.

Bland medlemmarna i Uppvaknanderörelsen var stämningen låg mot slutet av 2009. Flera av dem hade inte fått lön sedan oktober. De började bli allt argare och bittrare. [x]

I slutet av 2009 har rapporterna börjat dyka upp om att Uppvaknanderörelsen höll på att krackelera. Befälhavaren Kamil Shebib berättade i en intervju att han haft 2 500 man under sitt befäl i ett par distrikt söder om Bagdad bara ett halvår tidigare, nu – i december 2009 – hade han bara en handfull kvar. Samtidigt började de komma under allt hårdare press från rebellgrupper igen.

Rötan började göra verkan.

”Al-Qaida hade övertaget. Sedan fick sunnigrupperna övertaget och nu verkar det som om rebellerna försöker återvinna sin styrka kring Bagdad. Den här striden är inte över än.”

Och Kamil Shebib berättade:

”Vi (i Uppvaknanderörelsen) förlorar mark. Vi börjar bli rädda igen.”[xi]

Om Uppvaknanderörelsen var den viktigaste faktor bakom det minskande våldet, vad kan man då vänta sig kommer att hända om den börjar dunsta bort igen? De amerikanska trupperna håller på att dra sig ur landet. Truppstyrkan uppges nu ligga på under 100 000 man. Den Afghanska fronten kvider  efter förstärkningar.

Återuppbyggnaden går trögt. I de shiamuslimska delarna finns en viss, långsam och glädjelös normalisering. I det centrala Irak talar rapporterna om att det mesta ligger stilla. Nouri Al-Maliki verkar helt enkelt inte vara statsman nog överbrygga motsättningarna. Nu, i början av 2010 har han varit med om att ta en rad steg som riskerar att öka spänningarna igen. Kommittén för ansvarsutkrävande och rättvisa (en grupp som inrättats den amerikanska ockupationsmyndigheten för att rensa ut medlemmar av Ba’atpartiet och som leddes av Ahmad Chalabi) hade beslutat att underkänna 500 parlaments kandidater. Mestadels sunnimuslimer och affärskonkurrenter till Ahmad Chalabi själv.

Det fanns amerikanska underrättelseuppgifter om att Ahmad Chalabi hade konfererat med iranska kontakter innan utrensningen beslutades.[xii]

Amerikanerna protesterade litet lamt utan att någon brydde sig nämnvärt om den saken. Det irakiska parlamentet domineras sedan 2005 av proiranska partier.

Så mycket var det amerikanska inflytandet värt, efter sju års krig.

I Washington Post talas om rykten vars skrämmande innebörd var att flera shiitiska grupper som lyckats överleva alla utrensningsförsök planerade att angripa den Gröna Zonen i Bagdad.[xiii]

Valrörelsen har börjat. Från Basra rapporterade Urban Hamid att det främsta tecknet på valrörelsen var att stadens bårhus började fyllas med döda kroppar.[xiv] Attentat och angrepp började bli allt vanligare igen.

[ii] Inlägg av Juan Cole på bloggen Informed Comment, 2 mars 2010.

[iii] ”Historiestudier” bloggen Wiseman’s Wisdoms, 4 januari 2010.

[iv] ”Petraeus: Iraq violence down but threats remain” av Kristin M Hall, AP, 2 mars 2010.

[v] ”Heads in the Sand” av David Rose, Vanity Fair, 12 maj 2009.

[vi] Frasen kommer från handboken ”Commander’s Guide to Money as a Weapons System” från  Center for Army Lessons Learned (CALL), april 2009.

[vii] Frilansjournalisten Dahr Jamail, intervjuad av Scott Horton, 13 februari 2009.

[viii] ”Baghdad to pay Sunni groups” Al Jazeera, 3 oktober 2008.

[ix] ”Iraq Seeks to Break Up Sunni Fighter Units” av Dustin Lushing, AP, 24 december 2010.

[x] Frilansjournalisten Dahr Jamail, intervjuad av Scott Horton, 13 februari 2009.

[xi] ”Insurgent foe’s slaying shows cracks near Baghdad” av Brian Murphy, AP, 13 december 2009.

[xii] Inlägg av Juan Cole på bloggen Informed Comment, 4 mars 2010

[xiii] ”U.S. failure to neutralize Shiite militia in Iraq threatens to snarl pullout” av Ernesto Londoño och Leila Fadel, Washington Post, 4 mars 2010.

[xiv] ”Konflikt” Sveriges Radio, 27 februari 2010.

I det längsta grunnade både fransmän och senare amerikaner och britter vad som drabbat dem. Något nytt verkade hänt. Kolonialkrig brukade var enkla, billiga och lätthanterliga affärer. Med ens hade det blivit tungrodda och slukade mängder av tid och resurser.

En vanlig reaktion från det militära etablissemangets sida var ett totalt förnekande. General de Gaulle skall ha avfärdat en stackars officer som försökte berätta om saken med att de Gaulle hört talats om statisk krigföring och om rörlig krigföring men aldrig om revolutionär krigföring.[i]

Kanske var det för att det hela inte handlade om någon ny, stålblänkande teknologi al lá V2 raketen under andra världskriget, ”bara” ett nytt sätt att organisera krigföringen.

Uppvaknandet kom trögt, närmast glaciäraktigt, i alla fall på försvarshögskolorna och de centrala staberna. Det dröjde till 1958 innan en fransk officer försökte sig på att göra en sammanfattning av det nya som kallades revolutionär krigföring. Notera gärna att konceptet hade presenterats av Mao redan på 1930-talet.

Ute på fältet hade det gjorts trevande försök.

En av de första var den franske generalen Marcel Alessandri i Röda Flodens delta.

Han beskrevs som en liten hoptorkad korsikan som varit stationerad i Nordvietnam sedan 1939. När de japanerna överraskande hade överfallit de franska garnisonerna i mars 1945 hade Marcel Alessandri lett en kolonn på cirka 5 000 man som slog sig ut till Kina. Det var huvuddelen av de franska trupperna som undkom den japanska aktionen.

Han hade blivit befälhavare för de franska trupperna i Nordvietnam år 1949. I motsatts till sina företrädare, som Jean-Etienne Valluy, hade general Alessandri inte några illusioner om att göra slut på alltsammans med ett enda grandiost slag. Han blev istället den första i en lång rad pacificerare. Viet Minh hade upprättat sitt eget parallellsamhälle bland stora delar av befolkningen. Därifrån fick de huvuddelen av sina resurser. Vad göra? Det hade krävts en massiv insats för att skruva isär Viet Minhs gräsrots organisation i by efter by. Det var det ingen som hade tid eller ork att göra. Istället försökte general Alessandri kapa kontakterna mellan civilbefolkningen och Viet Minh rörelsens armé.

Var och en för sig borde de vittra bort.

Kort sagt: befolkningen måste kontrolleras och förhindras från att stödja gerillan.

Den största befolkningskoncentrationen i Nordvietnam var Röda flodens delta. Det var hjärtlandet. Där fanns också ett av Vietnams största produktionsområden för ris. Deltat blev det stora stridsäpplet. Viet Minh ville åt Röda flodens delta. Fransmännen försökte klamra sig fast. En kedja av betongbunkrar anlades runt deltat och innanför den kedjan kämpade general Alessandris trupper för att bryta upp Viet Minh gerillans grepp.

De gick fram steg för steg. Ett område avskärmades, rensades upp. Sen gick de vidare till nästa område som avskärmades, rensades upp etc.

Å andra sidan satt inte Viet Minh stilla. General Giap förklarade:

Våra enheter opererade i små fickor medan självständiga kompanier infiltrerade djup in i de fiendeockuperade zonerna för att driva gerillakrig, etablera baser och skydda folkmakten. Det var ett extremt hårt krig på alla områden, militärt, ekonomiskt och politiskt. Fienden rensade upp. Vi kämpade emot att bli upprensade. De organiserade lokala vietnamesiska hjälptrupper. Vi upprätthöll den lokala folkmakten, störtade marionetterna och eliminerade förrädarna och bedrev aktiv propaganda.

Ett tag verkade allt gå general Alessandris väg…

…ett tag.

Det pacificerade området i Röda flodens delta växte. Strömmen av ris och rekryter till Giaps armé i Viet Bac området ströps.[ii]

Samtidigt ruvade ett mörkt åskmoln över alla framgångarna. I grund och botten kunde fransmännen bara tvinga Viet Minhs gerilla att dra sig undan litet grann eller gå under jorden. Det parallellsamhälle, den stat i staten, som byggts upp ute i byarna fanns hela tiden kvar.

Från norr anlände Maos röda armé till Vietnams norra gräns. Rensningsaktionerna i Röda flodens delta måste skäras ner. Fler franska trupper måste skickas norrut. Pacificeringen vittrade bort. Mot slutet av kriget opererade hela Viet Minh regementen i Röda flodens delta och den franska armén tvingades utkämpa regelrätta fältslag i det som skulle vara deras trygga hjärtland

Och den sanning som skulle återupprepas gång på gång under de kommande decennierna hångrinade i ansiktet på de tilltänka pacificerarna: för att kunna slå ner den nya typen av gerillakrig måste man ha m-y-c-k-e-t stora resurser. I det här fallet för att kunna besätta och hålla de rensade områdena. Om inte… tja då sker det som skedde i Röda flodens delta: maskrosorna kommer hela tiden tillbaka i rabatten.

●●●
I början på 1960-talet hade insikten om att något nytt höll på att hända men i USA litade man fullt och fast på att problemet kunde hanteras. Det fanns en enkel orsak: Malaysia.

Gång på gång återkom hur britterna hade lyckats undertrycka den kommunistiska MRLA rörelsen under åren 1948 till 1960.

Frågan är hur väl valt det exemplet var.

En sak som många beundrare glömde är att i Malaysia var oddsen mellan parterna närmast groteskt ojämna. Där var det också möjligt att låta ”kriget föda sig självt”. Malaysia är ett rikt land, en stor exporter av mycket, främst gummi och tenn. Priset på de råvarorna gjorde ett glädjesprång uppåt i och med Koreakrigets utbrott.

Krigsfinansieringen var ordnad med andra ord. Britterna gav dessutom tämligen omgående upp tanken på att kunna lösa allt med några storslagna offensiver liknande operation Lea.

MRLA kom nästan helt och hållet kom från Malaysias kinesiska minoritet. Under andra världskrigets nödår hade många kineser flyttat ut ur städerna för att försörja sig på jordbruk varhelst de kom åt. De var markockupanter eller squatters. De uppgick till 400 000 själar. Det var dem som MRLA var beroende av för pengar, proviant och rekryter. Det var bland dem MRLA hade sitt parallellsamhälle, sin stat i staten.

Britternas lösning var enkel och drakonisk. De flyttade helt sonika hela befolkningen på nästan en halv miljon människor till någon som kallades för “nya byar” – New Villages – men som betänkligt mycket liknade fångläger.

Det fungerade. Flödet av proviant, rekryter och pengar till rebellerna ströps. Framför allt infördes en hård kontroll över livsmedel. Royal Air Force giftbesprutade de risodlingar som MRLA försökte upprätta i djungeln.

Ganska snart kom rapporter om att rebellerna svalt.

De drog sig bort från de tättbefolkade delarna av Malackahalvön och in i djunglerna. De hopsmältande resterna jagades där allt hårdare av djungelfolken och jägarpatruller.

Segern över gerillan var ett faktum.

Efter detta jubel finns det anledning till några gråmelerade påminnelser.

Först och främst stod och föll alltsammans med Malaysias kinesiska minoritet. Majoriteten av muslimska malaysier hade ingen större önskan att leva i en kinesiskt dominerad kommuniststat. De hade inga problem att låta sig värvas till armén eller polisen. En vanlig uppgift är att regeringssidan skall ha haft en numerär överlägsenhet på 30 mot 1 över rebellerna. Trots alla dessa fördelar hade det tagit britter och malaysier nästan 20 år att vinna. Och notera gärna att MRLA inte ens var någon speciellt stark eller välorganiserad rörelse. Dess gerillaarmé pendlade mellan 11 000 man (som mest) ner till 6 000. Det fanns ingen fristad. Inget grannland dit MRLA kunde omgruppera eller få förstärkningar från. Under hela den långa konflikten var de hänvisade till sig själva.

För britternas vidkommande fanns lysande förutsättningar för framgång. Trots det blev hela upprensningen en enerverande segdragen historia. Och tänk om förutsättningarna inte skulle vara lika trivsamma nästa gång? Tänk om det fanns en numerärt stark gerillastyrka? Tänk om den kunde värva stöd av befolkningsmajorieten i landet? Tänk om den kunde försörjas utifrån? Och till sist lyckedes britterna trots allt inte rädda sin koloni. När allt var över ändå britterna släppa kontrollen över Malackahalvön.

Allt detta förträngdes. Bara minnet av framgången behölls. Här verkade det finnas ett finfint recept för gerillabekämpning. Specialkriget höll på att födas.

●●●
Kanske var det just under den här tiden som de vår tid specialstyrkor föddes på allvar.

Under andra världskriget hade det funnit en svärm av mer eller mindre piratliknande specialstyrkor och kårer som ägnade sig åt spaning, räder och sabotage, det är sant men till sist betraktades de som slit-och-släng organisationer. De kunde upprättas av någon karismatisk, militär vildbase som hade hela administrationen i bakfickan. När de inte behövdes längre las de ner utan större grubbel. Nu upprättades stående, permanenta elitstyrkor, britterna återupplivade Special Air Service under kriget i Malaysia och USA började inrätta sina specialstyrkor allt med tanken att de skulle fungera som en slags ”motgerilla”.

DE skulle gripa in, värva, träna och leda lokala styrkor, genomföra räder, etc. Tanken var just att man inte skulle behöva göra några ryggknäckande satsningar i manskap eller guld nästa gång det moderna gerillakriget stack upp sitt irriterande tryne. USA:s president John F Kennedy hade blivit helt fascinerad av det nya gerillakriget och plöjde igenom Mao Tse Tungs och Che Guevaras böcker i ämnet och rekommenderat sina medarbetare att göra detsamma. En amerikansk officer, Philip Caputo, noterade att gerillabekämpning var högsta modet i militära kretsar i början av 60-talet. Det studerades, diskuterades och planerades. Han kunde se sina yngre officerskollegor praktiskt taget sitta på rad och läsa Maos lilla röda. Den halvstatliga tankesmedjan RAND verkade stundtals kläcka ur sig lika många studier om gerilla bekämpning som om kärnvapenkrig.

Förväntan om krig låg i luften. Det skulle med all sannolikhet bli Sydostasien. Troligen skulle det bli ett gerillakrig.[iii] En kittlande, ny och modern militärteknik.

Enligt Caputo förväntade sig alla att det hela skulle bli snabbt avklarat. De av hans officerskollegor som inte kom iväg till Vietnam i första omgången kunde på fullaste allvar oroa sig över att hela kriget skulle vara över innan det hunnit bli deras tur. Allt kändes starkt och gediget men mitt i alla studier fanns fler, farliga blinda fläckar.

Först och främst verkar de ansvariga ha varit närsynt fixerade på hur man avvärjer bakhåll mot de egna patrullerna, inte hur man dyrkar upp det åtföljande parallellsamhället eller den politiska och sociala organisationen ute i byarna. Caputo uppgav:

Vi fick lära oss hur man besegrade dem (FNL) med hammaren-och-städet operationen, hur man fick dem att dansa sin dödsdans i en bakhållsmenuett, hur de skulle fångas i ”strypsnare manövern” och hur man slog tillbaka deras anfall tack vare ”triangelförsvaret”.[iv]

Till råga på eländet var till och med den biten ofta helt orealistisk. En fransman med erfarenhet från Indokina som fick syn på ett prisbelönat belönat förslag på hur man hanterar bakhåll fann det närmast skrattretande. Det förutsatte att FNL skulle lägga sig tvärs över vägbanan och snällt invänta den amerikanska flankmanövern.[v]

I USA blev specialstyrkorna nästan omgående föremål för en glödande hjältedyrkan från allmänhetens sida. En sergeant skrev sången Ballad of the Green Berets. Den blev en stor hit under 1960 talet. Det gjordes en film med John Wayne i huvudrollen och allt medan hela styrkan fortfarande var nyinrättad och inte hunnit åstadkomma vare sig någon större succé eller något fiasko.

Det blev snarare ett fiasko.

Specialstyrkorna stod för ett av de första stora nederlagen som drabbade USA i Vietnamkriget. Det kom under de första åren en av 1960-talet. Tanken började surra att man skulle ta till offensiven mot Nordvietnam, sätta motståndaren under press, göra mot dem vad de gör mot oss etc. etc. Kort sagt: de Sydvietnamesiska soldater som specialstyrkorna tränat skulle sättas in för sabotage mot Nordvietnam och Laos.

Hur hårt de än försökte att släppa loss elden i motståndarens land som inleddes 1961 så ville det sig inte. Försöken kallades operation Leaping Lena, Shining Brass (senare omdöpt till Prairie Fire), OPS –35 etc.  Vad de alla hade gemensamt var att de ebbade de ut i förluster, tji resultat och besvikelser efter några år.

Säkerheten på den Nordvietnamesiska sidan var för stark. De patruller som släpptes ner med fallskärm eller landsattes från båtar försvann många gånger helt enkelt. Det talas om att panikslagna sydvietnamesiska soldater kunde kämpa med näbbar och klor mot att kastas ut ur flygplanen och att de amerikanska specialstyrkornas mannar kunde tvinga ut dem under pistolhot.

Kanonmat i ordets sannaste bemärkelse.

Själva hade de amerikanska specialstyrkorna tydligen ingen brådska på att prova på livet i djungeln.

Kanske var detta den punkt då de blev oundvikligt att konfliken växte till ett Stort Krig. Drömmen om att kunna kriga med bara en liten skara elitsoldater och utskickade agenter var död som ett marmormonument. Det behövdes mer och mer flygunderstöd. Fler flygbaser. Baserna behövde mer trupper till sitt skydd. Sen behövdes det trängpersonal och lager för att hålla trupperna med smör och bröd, sen krävdes ännu mer trupp för att skydda trängpersonalen och depåerna och flygbaserna.

Eskaleringen var ett faktum.

●●●

En gång en stad med grace och charm. Allt detta ursprungliga spetsat med litet franskt, med något som eggade, som till och med tog bort stanken av fattigdom.

Men nu en sliten stad, med giriga händer, smutsen som skvätte under trampet av militärkängor – och kakafonin av röster: ”You go where? You want girl? How much, how much?”[vi]

Det var ett sorgligt återseende när Sven Öste kom tillbaka till Saigon. Vid det laget hade den amerikanska närvaron lagt en tung hand över landet. Amerikanska soldater fanns överallt. På våren 1966 var över en kvarts miljon i landet.

Vid det laget var specialkriget fullständigt överspelat. Det levde sitt eget  meningslösa liv i utkanterna av ett slagfält som helt och hållet hade tagits över av en massarmé. De kallades för ”spöken”, spooks av de amerikanska soldaterna. Det var kasernslang för spioner men det låg en vass sarkastisk udd i benämningen. Kanske var de också bokstavligen talat vålnader från en tidigare fas av kriget. En annan epok som inte var mer än ett par år avlägsen. De var de spioner och grupper av specialtrupper, de gröna baskrarna, som en gång var tänkta att vinna hela kriget helt på egen hand.

Spionerna var en blandad skara, somliga hade förgapat sig i filmen Lawrence av Arabien och hade tänkt sig att göra samma sak i Sydvietnam. Somliga var antropologer, etnologer eller utexaminerade från olika elituniversitet på östkusten. Somliga hade inrättat veritabla miniimperier i diverse sydvietnamesiska byar eller hörn av provinser som fungerat en tid till dess hela kriget växte, växte och växte ännu mer och de antingen skickades hem eller tvingades inrätta sig i den militära disciplinen. Där fanns överste Lansdale som en gång var med om att upprätta republiken Sydvietnam och blev betraktad som en mirakelmakare men hamnade i onåd efter katastrofen i Grisbukten. Nu häckade han på den amerikanska ambassaden i Sydvietnam. Han uppgavs gärna servera te för de nyutexaminerade spionerna och berätta om sina bedrifter på 1950-talet.  Kanske väntade han bara på pensionen. Där fanns biståndsarbetaren Frank Scotton som en gång grundat en nästan egen milis i Quang Ngai provinsen. Sen ansåg CIA att de skulle leda milisen och att den skulle bli större. Sen kom den amerikanska armén och ansåg att milisen skulle bli ännu större och att de borde börja bära reglementsenliga uniformer. Innan armén var klar hade Scottons milisstyrka, som en gång varit den enda riktigt framgångsrika gerillabekämparen på sydsidan, förvandlats till ytterligare ett lokalförsvarsförband med usel stridsmoral, dålig stridsförmåga och höga deserteringssiffror.

Lika säkert som solen går upp var deras tid ute. Kriget langades vidare, och hamnade i de hårdhudade händerna hos eldkraftsvidundren som drömde om att äta upp landet levande, och detta utan några finare manér alls, och lämnade spökena strandsatta och akterseglade.[vii]

Specialstyrkorna, de gröna baskrarna fanns också kvar irrande omkring någonstans långt ute i bushen. De bemannade utposter. Då och då försökte de sig på räder mot Ho Chi Minh leden där de under svåra mödor understundom lyckade förstöra en och annan tre tons lastbil av den typ som ryska och kinesiska fabriker spottade ur sig i tiotusental utan att det hade någon nämnvärd inverkan på flödet av material eller själva kriget.

Specialkriget trälade sig vidare, alltmer marginaliserat. Större och större amerikanska förband opererade i landet.

Löjtnant Philip Caputo arbetade vid den tidpunkten i en stab. Där kunde han notera att inte heller det kriget ville fungera som det skulle. Kriget bara växte i intensitet. Skyttekompanierna kunde förlora i genomsnitt åtta man i veckan. Det var nästan lika mycket som brittiska kompanier kunde tappa på västfronten under första världskriget. Kriget blev också allt råare. Allt oftare kom rapporter om att amerikanska soldater saklöst kunde döda både krigsfångar och civila. Likaså kunde amerikanska soldater som försvann ute i djunglerna oftast påträffas dödade. Caputo hörde om en patrull som övermannades av FNL. Efteråt hade gerillamännen helt sonika gått från man till man och skjutit dem.

●●●
Ett namn som ofta återkommer är Bernard B Fall i de historiska verken. Han var fransman. Under andra världskriget hade han varit aktiv i den franska motståndsrörelsen.

Bernard Falls pappa hade försvunnit. Han hade återfunnits död i ett dike med fingernaglarna bortryckta.

Efter kriget hade Fall studerat, kommit till USA på ett Fulbright stipendium och börjat intressera sig för Vietnam medan den franska fasen av kriget fortfarande rasade. Fall var den som uttolkat försökte uttolka det nya gerillakriget för Amerika. Hans böcker i ämnet går knappt att komma förbi för den som vill utforska Vietnamkriget.

Han försökte ofta varna genom att peka på fransmännens erfarenheter. Det skulle inte bli så lätt avklarat som de amerikanska militärerna tycktes tro. Ryktet sa att FBI inledde övervakning av Bernard Fall för den sakens skull.

Under ett besök i Vietnam 1967 blev han belåten över vad han såg. Visserligen var specialkriget vid det laget bortblåst men i gengällt gjorde han stora ögon över vilken gigantisk militäruppbyggnad som pågick. Det skulle kanske gå i alla fall. Om det inte gick att vinna med intelligens och finess så borde ren råstyrka göra susen. Det borde fungera att hamra fienden till underkastelse med blotta eldkraften.

Det var där som Bernard B Fall klev på en landmina och dödades tillsammans med en amerikansk stabsfotograf. Det skedde den 19 februari 1967. Man hittade hans bandspelare. De sista inspelade orden:

”…början av eftermiddagen, klockan är ungefär 4.30. Skuggorna blir allt längre och vi har nått vårt etappmål efter eldstriden och det luktar illa vilket betyder att den hela känns misstänkt. Skulle kunna vara ett bakhå…” [viii]

epilog. En ny handbok

Efter ett smärre avbrott efter krigsslutet fortsatte den devota hjältedyrkan av specialstyrkorna. Det inrättades specialstyrkor inom specialstyrkorna. Marinkåren och alla andra vapenslag skaffade egna specialstyrkor för alla tänkbara och otänkbara syften. Deras största insats på egen hand var nog ett försök till fredsbevarande insats i Mogadishu 1993. Insatsen var ett dunderfiasko men filmen blev bra.

●
Efter Vietnamkriget la den amerikanska armén ganska beslutsamt ner allt studium av det moderna gerillakriget. Föresatsen verkar snarast ha varit att överhuvudtaget aldrig någonsin mer inlåta sig på den saken igen.

Den amerikanska marinkårens befälhavare general Cushman förklarade att kåren nu ”.. drar ut huvudet ur djungeln och återvänder till amfibiestridsaffärerna.”

Tillbaka till kärnverksamheten, tack så mycket.

Den föresattsen höll i tjugo år.

När kriget i både Irak och Afghanistan rullat på i tre år fattades beslutet att äntligen skapa en ny handbok i gerillabekämpning. Arbetet leddes av president Bushs favoritgeneral David Petraeus och fick den inspirerande titeln ”Counterinsurgency, FM 3-24”.

Det mest slående är hur tom hela den boken känns. När man skalat bort alla historiska bakgrunder, förklaringar av definitioner och allmänt pladder så finns inte mycket kvar. Minst av allt något revolutionerande koncept för hur man bekämpar modernt organiserade gerillarörelser.

Kort sagt: man har inte kommit mycket längre idag än var man var den där senhösten 1947 när operation Lea inleddes.

[ii] ”Vietnam at war” av Phillip Davidson, Presidio förlag, sid 68-72.

[iii] ”Ett rykte om krig” av Philip Caputo, Rabén & Sjögrens förlag 1978, sid 33-35.

[iv] ”Ett rykte om krig” av Philip Caputo, Rabén & Sjögrens förlag 1978, sid 34.

[v] ”Street Without Joy” av Bernard Fall, 1964, Stackpole Company förlag, Harrisburg, Pennsylvania, sid 354. I själva verket brukade både Viet Minh och senare FNL minera vägbankarna och dessutom bestryka kolonnen i sin helhet med eldgivning. Efter att ha stoppats brukade soldaterna i kolonnen överhuvud taget inte kommma av vägen.

[vi] ”Vietnam Hökens år” av Sven Öste, Aldus/Bonniers förlag, Stockholm 1966, sid 134.

[vii] “Rapporter” av Michael Herr, Bokförlaget Alba, Stockholm 1979, sid 49.

[viii] ”Last reflections on a war; Bernard B. Falls last comment on Viet-Nam” Förlag: Doubleday & Company Inc, New York 1967, sid 271

Vindskupan ber att få följa den allmänna trenden och önskar sina läsare en riktigt God Jul.

Vindskupans innevånare kommer nu att förena sig med övriga släkten för att enligt gammal tradition äta en del, prata en del och missa Kalle Ankas julprogram. Så småningom kommer den att återkomma med nya inlägg som i gammal god ordning kommer att vara för långa och slingriga. En kommentar om USA:s strategi som lämnades på Franzells blogg blev till Vindskupans glada överraskning eleverats till regelrätt bloggkommentar.

De som vill tar sig en titt.

Och med den länken ber vi att få dra oss tillbaka (för ett tag).

Må gott allihopa.

Den folkpartistiske partiordföranden Jan Björklund förklarade på konfliktens tredje dag att den utgjorde det stora, glänsande beviset för att Försvarets Radioanstalt behövs.[i]

Underförstått: kritiken mot FRA-lagen borde helst ha vett att dö någon gång. Kanske var hoppet att chocken från konflikten i Kaukasus skulle hjälpa till.

Resonemanget har tre, konstiga premisser:

1. Utan FRA-lagen kan Försvarets Radioanstalt inte bedriva någon verksamhet alls längre. Ingen signalspaning, ingenting. Visserligen har den, och dess föregångare varit aktiv i cirka hundra år men nu hänger tydligen allt på en skör tråd.
2. Utan FRA-lagen kommer Försvarets Radioanstalt att dö som ett oskäligt djur, trots en halv miljard i budget och cirka 700 anställda.
3. Utan FRA kommer hela Sverige att sjunka under vågorna.

En organisation som Försvarets Radioanstalt är utan tvivel en nyttig sak för ett land att förfoga över. Sverige har i det förflutna tjänats mycket väl av sina kodknäckare som träget suttit och forcerat både tsarrysslands, nazitysklands och Sovjetunionen koder. Sveriges beredskap och säkerhet till gagn och båtnad.

Det som fått larmklockorna att börja ringa i det här fallet är snarare att den nya lagen kommer att lägga inte bara Rysslands internettrafik över svenska kablar öppen för granskning utan en stor del av svenska folkets också.

Från både politiker och från Försvarets Radioanstalt kommer visserligen en rad bedyranden om att de kommer VERKLIGEN inte att göra något som helst slemt.

Det finns anledning att misstro de försäkringarna. Det vore i själva verket rentut dumt att inte göra det. Internationell erfarenhet tyder snarare på att både politiker och underrättelsefolk utvecklar stor fingerfärdighet när det gäller att kringgå de restriktioner som man försöker lägga på deras verksamhet. I England lyckades man avlyssna oppositionspolitiker genom att leja ut delar av avlyssnandet till Kanada. Det finns nu också uppgifter om att FRA lyckats avlyssna svenska medborgare via Baltisk signalspaningstjänster. [ii]

Möjligheten finns och som tidigare sagts: till sist kommer förmodligen frestelsen att bli övermäktig att börja utvinna den där guldgruvan av information som ligger så nära till hands. Till sist står ändå den enskilde medborgaren liten och avklädd inför statens makt. Just därför är det mycket, mycket viktigt att det finns tydliga gränser för vad staten inte får göra. Enligt lagen får man inte läsa privata medborgares privata post om det inte finns uttryckliga brottsmisstankar mot denne medborgare.

I Björklunds och andras uttalanden får man den beklämmande känslan av att medborgarnas rättigheter och personliga integritet i deras värld mest av allt betraktas som irriterande bråte som på olika sätt måste röjas undan.

De vill slå vakt om FRA i första hand, inte om medborgarnas rättigheter.

Visst, visst de har gått med på att införa garantier. Först kosmetiska garantier, sedan litet mindre kosmetiska garantier.

Samtidigt…

Det har hela tiden suttit långt inne och Sveriges politiska ledning har bara backat när de tvingats och trycket från alla protester blivit alltför starkt. Allt enligt principen ”ta det här och fixa till det så vi kan göra på där sättet”.

Rimligen borde tågordningen ha varit den motsatta: medborgerliga rättigheter BORDE med självklarhet att suttit i högsätet från första början, varit centrum för övervägandena, inte FRA:s verksamhet.
_____________

[i] ”Björklund talade för FRA” TT, 8 augusti 2008.
[ii] “FRA:s metoder granskas efter ny avlyssningsskandal” av Monica Kleja, Ny Teknik, 27 augusti, 2008.