Resultatet hade förbryllat, sedan hade det gömts och glömts.

Det skedde på hösten 1947. Den eldstorm som kallades andra världskriget var över, officiellt, men det glödde hett under askan och en rad små och mellan stora sekundärbränder flammade eller höll på att blossa upp runtom i världen.

En av dem var den franska kolonin Indokina.

Det hade pyrt och flammat där ända sedan Japan kapitulerat 1945. Å ena sidan fanns en allt större fransk expeditionskår som ville klå sig tillbaka till kontrollen över den gamla kolonin. Å den andra fanns flera nationalistgrupper som hade motsatta idéer. Den största, Ho Chi Mihns Viet Mihn rörelse, hade utropat Vietnams självständighet, börjat bygga upp en armé och höll sakta men säkert på att svälja de övriga nationalistiska partierna.

Incidenter och tillfälliga krockar hade vuxit till ett regelrätt krig. De franska trupperna erövrade de stora städerna, Saigon, Hanoi, Haiphong.

Ho Chi Minh, hans regering och huvuddelen av armén drog sig tillbaka till Viet Bac – området i norra Vietnam. På hösten 1947 bredde sig den franska armén på att slutligen försöka krossa dem där.

Den franska expeditionskåren drog i krig, utrustade sliten utskottsmaterial och udda uniformsplagg från andra världskriget som britter och amerikaner ansåg sig kunna avstå ifrån. Å andra sidan var både soldater och befäl mycket erfarna. En brittisk officer beskrev dem som effektiva men mycket hänsynslösa.

	1. Kvällen 7 oktober 1947. stridsgrupp ”S”, den luftburna halvbrigaden, 1 137 man under  överstelöjtnant Sauvagnac landsätts över Viet Mihns högkvarter i Bac-Kan, Cho Moi och Cho Don. Operation Lea inleds. 2. Samtidigt lämnar stridsgrupp ”B”, under överste Beauffre, tre pansar-, tre infanteri- och tre  artilleri- bataljoner Lang Son. 3. 9 oktober 1947: stridgrupp ”C” tre bataljoner under överstelöjtnant Communal rör sig med båt uppför Röda floden från Hanoi-området. 4. Luftlandsättning för att ta vägbroarna nordväst om Cao Bang. Förenas med stridsgrupp B den 12 oktober. 5. 19 oktober. Stridsgrupp B och C förenas vid Chiem Hoa. Operation Leá avblåses den 8 november 1947. 6. Den 20 november, operation Ceinture startar. En framstöt mot Thai Nguyên för att krossa Viet Mihns styrkor i området. Styrkan drar sig tillbaka efter en månad. 7. Två infödda T’ai bataljoner rensar området mellan Svarta floden och Röda floden.

●●●
Därför låg en fransk armé uppe i Nordvietnam i slutet av 1947 under befäl av general Jean-Etienne Valluy och därför beredde den sig på att gå till anfall.

Det började med att 1 137 franska fallskärmsjägare hoppade över Bac-Kan, Cho Don och Cho Moi. Det var där man visste att Ho Chi Minhs regering låg inkvarterad. De lyckades tillfångata en av Viet Mihns ministrar. En del franska krigsfångar fritogs. Ho Chi Minh undkom. Likaså hans militäre befälhavare Vo Nguyen Giap.

Samtidigt satte sig en stridsgrupp i rörelse från Lang Son norrut längs kolonialväg 4. Flygunderstöd kom från gamla Spitfire flygplan. Alltsammans var kalkerat efter det blixtkrig som tyskarna praktiserat under andra världskriget. Först luftlandsättningar för att korka upp flaskhalsarna framför trupperna, sen skulle pansar och motoriserat infanteri dundra fram. En armada av flodbåtar, bestående av gamla ombyggda landstigningsbåtar, stävade norrut längs Röda floden. Man kunde nu se konturerna av en gigantisk kniptångsmanöver, också det efter tyskt mönster.

De luftlandsatta trupperna hamnade omgående under hård press. Efter den första överraskningen strömmade Viet Minh trupperna till. På de andra fronterna gick framryckningen segt. Skildringarna talar om hur stridsgrupp B tragglade sig fram längs kolonialväg 4 som vindlade sig fram mellan de jungeltäckta, sockertoppsliknande kullar som utmärker norra Nordvietnam. Då och då small ett skott från en krypskytt. Broarna var förstörda. Varje gång man kom till en riven bro måste man stanna. Soldater vadade över och etablerade brohuvud. Sen fick ingenjörssoldater slå en ny bro.

Framryckningen gick trögt och hackigt.

Grupp C stoppades ideligen av sandbankar och andra hinder i floden. Den landsatte en bataljon vid Tuyên-Quang och fortsatte norrut.

Det var problem med Spitfire planen. Delar av trä och segelduk började att ruttna i det tropiska klimatet.

Den 19 oktober fick de båda skänklarna i kniptången kontakt.

Viet Minhs viktigaste basområde var omringat, i teorin. Ho Chi Minh hade undkommit med ett nödrop och genom att gömma sig i ett kamouflerat hål. Där hade han och hans närmaste män lyssnat medan soldaterna letade ovanför dem. De franska fallskärmsjägarna hade hittat brev framlagda, redo för honom att underteckna.

Den 20 november kom en ny fransk offensiv mot Thai Nguyen för att försöka riva upp Viet Minhs trupper där. Fransmännen satte in 18 bataljoner, fallskärmstrupper och flodbåtsflottiljer.

Samma sak hände. Det förekom en del strider här och där, sen försvann Viet Minh trupperna än en gång.

Sen var alltsammans över.

Det var nu som det började gå galet.

Vad hände efter att ”slutoffensiven” hade fullbordats?

Svar: ingenting.

Ingen av general Vaullys offensiver hade den ringaste effekt. Ingen över huvudtaget. Allt som mötte de franska trupperna var ett gigantiskt antiklimax. Viet Minh rörelsen fortsatte att verka och växa. Uppbyggnaden av dess förband rullade på. På kartan kunde det visserligen se ut som om de franska trupperna hade omringat Viet Minh. I praktiken låg de snarare som isolerade öar i djungler och berg. Det fanns gigantiska luckor där hela regementen kunde smita ut eller in.[i]

Operation Lea resulterade inte i något alls.

Och det var det som var det förunderliga ja närmast omstörtande.

●●●
Allt detta skedde i skymundan under de sista tre månaderna av år 1947. I resten av världen orkade knappt någon bry sig. Europa och Asien trälade i en grå efterkrigstristess. Under de tre månader som Lea offensiven flammade upp för att sedan ebba ut med ett pipande noteras att USA proklamerat att Sovjets grundande av den nya internationalen utgjorde en formlig krigsförklaring, att Sverige gjort en förnyad vädjan till Stalin för att få klarhet om vad som hänt Raul Wallenberg. Den franska regeringen hade låtit höja priset på kol med 60 procent vilket resulterat i kravaller och strejker. I Belgien hade 27 kollaboratörer från ockupationstiden avrättats i Charleroi och i Sverige hade statsminister Tage Erlander bjudit in de borgerliga partiledarna för en diskussion om inflationen. Från Kina kom förvirrade meddelanden om att Chiang Kai-shecks nationalistregerings försvar mot Maos kommunister i de norra delarna av landet började ge vika.

I Grekland hade kommunisterna grundat sin egen upprors regering och ett inbördeskrig verkade oundvikligt. Italiens Stockholmsambassadör mördas av en sinnesförvirrad landsman. I Tyskland inleddes krigsförbrytarrättegång mot industrimannen Alfred Krupp von Bohlen.

Och långt borta i norra Vietnam hade en militär revolution presenterats utan att någon orkade lägga märket till det.

●●●
Hur kan man kalla det antiklimaxet som var operation Lea för en revolution eller en vändpunkt? Ta en funderare över vad som ”egentligen” skulle ha hänt i Vietnam på hösten 1947.

Enligt all etablerad visdom borde detta ha varit den punkt i utvecklingen när Viet Minh rörelsen borde börja krackelera. Så hade det gått till i tidigare kolonialkrig. Viet Minh hade vid den tidpunkten drivits ut ur alla de stora städerna. Därefter hade de inringats efter alla den tidens regler och modernaste blixtkrigsmetoder. Det här var den punkt i utvecklingen när Viet Minhs trupper borde börja desertera eller plundra civilbefolkningen för att få fatt på proviant. Disciplinen och organisationen skulle upplösas. Ledningen borde få allt svårare att göra sig åtlydd,  De återstående, hopsmältande resterna borde jagas fram och tillbaka. Sen skulle det stora lugnet återvända och franska distrikts kommissarier i tropikhjälmar skulle kunna återgå till att styra över sina respektive provinser från kontor med takfläktar. Så hade det alltid fungerat under artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets kolonialkrig, mot Sydafrikanska Zuluer, sudanesiska Mahdister eller marockanska Rifkabyler.

Det var så det hade fungerat under tidigare koloniala revolter i Vietnam.

Ibland liknade kolonialkrigen mer överdimensionerade jaktexpeditioner inför vilka man oljade Maximkulsprutorna, vaxade mustascherna och rättade till hakremmarna på tropikhjälmarna och glatt räknade med att vara hemma igen före jul. I slaget om Omdurman 1898 stupade 10 000 mahdister utan att ens nå fram till de brittiska linjerna. (Brittiska och brittiska förresten. Det fanns 8 000 brittiska soldater och mer än dubbelt så många egyptiska och sudanesiska.) Ett hundratal britter dödas eller sårades. Dubbelt så många egyptiska och sudanesiska soldater. Sen var alltsammans avklarat. Trupperna kunde åka hem och landet låg stilla och lydigt under en nyinstallerad kolonialregim. Inget större omak i form av kostnader eller förluster för moderlandet.

Man kan lätt föreställa sig mången nostalgisk europé eller amerikan sucka längtande.

Det var tider det.

På hösten 1947 slog alltsammans slint, kanske för första gången. Istället blev operation Lea högvattemärket för de franska insatserna att återta sin koloni. Från och med då började allt glida utför. Fransmännen, från och med slutet av 1950-talet amerikanerna, kämpade ständigt på defensiven. En defensiv som skulle fortsätta fram till 1975 när USA:s klientstat i Sydvietnam föll.

De få som intresserat sig har himlat med ögonen över general Valluy enfaldiga tro på att Viet Minh skulle falla samma så enkelt. Det är egentligen komplett ohistoriskt. General Valluy dirigerade operationen efter ett väl beprövat partitur. Det bestod av att han med dunder och brak släppte loss de senaste blixtkrigsmetoderna mot en (förmodat) oförberedd, koloninal motståndare. Han kunde helt enkelt inte veta att det receptet inte skulle ha någon verkan längre.

Under hela den långa kolonialepoken hade européer och amerikaner uteslutande mött fiender vars organisation var stambaserad eller feodal. Den ramlade nästan alltid i stycken när den utsattes för en tids modern krigföring.

Det hände inte längre.

Ytterligare ett problem var att varken fransmän eller amerikaner kunde lita på sina sepoyer längre. Under 1800-talet gick det alltid att rekrytera lokalt. Somliga europeiska kolonial generaler föredrog till och med dem före sina egna landsmän. General Kitchener ville heller ha sudanesiska hjälptrupper än brittiska soldater (bortklemade typer, ville ideligen ha mat och hela kängor). General Mangin föredrog  att dra i fält med nordafrikaner heller än fransmän.

Den stöttepelaren började också vittra nu. Fransmännen hade stora problem med sina lokalt rekryterade soldater både i Vietnam och i Algeriet. Amerikanerna hade det i Sydvietnam och i Irak. De kämpade motvilligt och deserterade ofta. Det går med andra ord inte att lita på att man kan använda landets egna resurser för att kontrollera det. I gengällt tvingade det länder som var sugna på att bedriva kolonialkrig att göra större, tyngre och dyrare insatser.

Kort sagt: det moderna gerillakriget hade börjat.

Så vad kan ha hänt? Det verkar ha börjat i Kina där Mao Tse Tung hade kläckt ett nytt koncept för gerillakrigföring för att utkämpa sitt inbördeskrig mot Komingtang. Det konceptet hade i slutet av 40-talet vietnameserna, framför allt general Vo Nguyen Giap och partimannen Truong Chinh, plockat upp, förenat med sina inhemska traditioner av gerillakrig från de strider på kineser och mongoler och anpassat för sin egen front. Vad de planerade var att bedriva det totala kriget i gerillaversion.

Först och främst: man skulle undvika att bekämpa kolonialmakten på dess egna villkor. Man skulle absolut inte rangera sig för strid på ett öppet fält i ett regelrätt fältslag i början av konflikten. Det var meningslöst och dömt på förhand. Man skulle på sin höjd få äran att dö tappert. Motståndaren var ett modernt industrialiserat samhälle och förfogade över artilleri, pansar, flyg och örlogsfartyg. Själv var man beväpnade med gevär och inte mycket mer. Nederlag skulle följa som ett brev på posten. Skulle Viet Minh rörelsen ha skuggan av en chans gällde att dra ut på alltsammans, att undvika att bjuda fransmännen på den typ av strider de behärskade bäst.

Men det handlade om något mycket viktigare och större än bara bedriva bakhållskrig på ett intelligentare sätt. Alltsammans var organiserat på ett nytt sätt.

Det gällde att bygga upp sitt eget samhälle, sin egen stat, organiserad ända ner på bynivå. Det handlade om mycket, mycket mer än att skrapa samman en skara beväpnade män och upprätta sin egen provisoriska regering eller att bekämpa den ranska armén med slå-och-spring krigföring. Det som Truong Chinh föreslog var en kamp på flera fronter, politisk, ekonomisk och kulturellt.

Den politiska kampen gick ut på att förhindra fransmännen från att bedriva söndra och-härska politik. Framför allt gällde det att förhindra att fransmännen spelade ut landets katoliker mot buddisterna eller bergsfolken mot etniska vietnameser. Katoliker och etniska minoriteter, framför allt bergsfolken, måste fås att känna att de fanns en framtid för dem, också i ett Viet Minh styrt Vietnam.

Efter att Viet Minh vunnit kontrollen över Nordvietnam skulle bergsfolken tilldelas flera autonoma zoner. I Viet Minh, och senare den Nordvietnamesiska armén, kunde soldater ur bergsfolken göra karriär ända upp till generals nivå. I Sydvietnam kunde de knappt ens bli löjtnanter.[ii]

En viktig bit var den kulturella krigföringen. Andra skulle kanske föredra att tala om psykologiskkrigföring (en skeptiker skulle kanske snarare tala om propaganda).

Varenda dag sprider fiendens flygblad, böcker, tidningar, tidskrifter, anföranden och radiosändningar sitt gift bland vårt folk, så pass att det fortfarande finns de bland vårt folk som tror att fienden har goda avsikter.

Svaret måste bli att, ”alla konstnärer och författare, alla lärare och intellektuella måste delta i motståndet, öppna en kulturell front, angripa fiendens kulturella fästen.” [iii]

Viet Minh rörelsen måste vinna slaget om tidsandan i den egna befolkningen också, det gällde också att ersätta fiendens kultur med den egna.

Ekonomiskt genom att man byggde upp en egen ekonomi med en egen valuta. Det talas om att byborna föredrog Viet Minhs valuta till och med inne i fransktkontrollerade områden. Fransmännen kämpade genom att blockera Viet Minhns områden. Vietnameserna borde å andra sidan slå tillbaka genom att göra kriget så dyrt som det bara var möjligt, först för fransmännen, sen för amerikanerna. Man skulle förhindra motståndaren låta ”kriget föda sig självt”. Det gällde också att försöka tillhandahålla bistånd till nödlidande på den egna sidan, allt med den baktanken att få fler och fler människor skulle uppfatta att de deras framtid låg hos Viet Minh. Om allt fungerade så  skulle vanligt folk börja vända sig till Viet Minh med sina problem, inte till myndigheterna. För att vara mer exakt: Viet Minh rörelsen skulle bli “myndigheten”.

Ett stort projekt. Och alltsammans måste ske mitt under brinnande krig.

Varför göra sig allt detta besvär?

Först och främst gällde det att ha något att erbjuda, ett alternativ istället för den koloniala ordningen. Ibland kunde den installeras efter att en by hade erövrats efter alla konstens regler. Ibland kunde byn helt sonika tas över mitt under näsan på de franska soldaterna. Det kunde ske utan någon stormning, det enda som märktes var att byborna helt sonika slutade tala med soldaterna.

Men det handlade om mycket mer än så. Det handlade om att pressa fram resurser för krigsinsatsen. Ur detta parallell samhället kom skatteinkomster, utrustning, proviant, rekryter, ris och ännu mer ris som skulle hålla Viet Mihn flytande medan man låg på defensiven och den kunde stötta krigsansträngningen när man började gå på offensiven. Det fanns ett system för beskattning. För byborna i Viet Minhs områden var det oändligt mycket bättre än att ha hopar av soldater som helt sonika högg för sig. Här visste de på förhand vad de förväntades avstå ifrån.

Giap räknade med att kriget skulle genomgå tre stadier. I det första var fienden på offensiven. I det skulle Viet Minh bara undvika att låta sig krossas. Gerillakrigföring skulle användas. I det andra stadiet hade fiendens anfallskraft ebbat ut. Då skulle delar gerilla styrkorna förvandlas till något som liknade konventionella förband. Reträtterna skulle upphöra. Fienden skulle tröttas ut.

I det tredje stadiet skulle motoffensiven börja.[iv] Det har sagts, och det stämmer nog rätt bra, att både fransmän och amerikaner började sina respektive fälttåg med att kämpa mot grupper av gerillakrigare för att till sist duka under för reguljärt organiserade divisioner – medan de hela tiden tvingades fortsätta att försöka värja sig mot gerilla.

●●●
Den fransk-amerikanske författaren Bernard Fall berättade att det fanns ett uttryck i den franska expeditionskåren som blev allt vanligare efter år 1950. Det talades om att ”se ut som Kristus på korset”. Uttrycket användes för att beteckna de få, överlevande soldater som kom stapplande ut ur djungeln efter att ha flytt när Viet Minh rände försvarslinjerna mot Kina över ända.

Det skulle komma fler katastrofer, fler utmärglade soldater med uniformerna i trasor och fler som såg ut som Kristus på korset i efter Viet Minhs offensiv T’ai höglandet 1952, efter striderna i det sydvietnamesiska höglandet och efter slaget om Dien Bien Phu 1954.

Sen slöt man fred.

●●●
Något nytt hade hänt mellan slaget om Omdurman och operation Lea. Den nya typen av kolonialkrig hade blivit tyngre, striderna blivit hårdare och utan att det gick att se något slut på eländet. Den modell för gerillakrigföring som Viet Minh presenterade för världen den gången 1947 skulle kopieras i Algeriet, i Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Rhodesia, Cypern. I sinom tid skulle Hizbollah anpassa modellen till Mellanöstern. Det som började i norra Vietnam på hösten 1947 fortsätter än idag. Det var den militära revolutionen som dömde de europeiska kolonialväldena. Den dömde också USA till nederlag i sitt försök att ta Frankrikes plats.

Att som revolutionsromantiker häva att ”gerillan alltid vinner” är bevisligen fel. Gerillarörelser som byggts upp efter maoistiskt mönster kan besegras. Det HAR skett men det tar nästan alltid lång tid och kräver MYCKET stora resurser. Exemplen på att det gjorts av främmande arméer kan räknas på ena handens fingrar.  I sinom tid skulle frustrerade militärer gissa att reguljär armé som bekämpade en gerilla måste ha en numerär överlägsenhet på 10 mot 1. Orsaken är att mängder av mannar ständigt binds till att bevaka broar, vägar, byar, etc. etc. Under sitt fälttåg mot Viet Minh rörelsen hade en franska armén en numerär överlägsenhet på 1,2. I sinom tid skulle de amerikanska och sydvietnamesiska styrkorna ha en numerär överlägsenhet 5 mot 1.

Det räckte till att hålla FNL stången men var för litet för att vinna.[v]

Det talas ofta om att massmedia fick USA att förlora sitt Vietnamkrig. Det är troligen missvisande. Viktigare var det faktum att Amerika slog i taket för hur mycket man orkade satsa. Mot slutet av 1960-talet fanns det till sist 600 000 man stationerade i Vietnam och befälhavaren general William Westmoreland begärde ytterligare 200 000.

Det gick inte att få fram de där ytterligare 200 000 männen, inte utan att mobilisera. Ett annat problem var den ekonomiska krigföring Truong Chinh skrivit om redan 1946. Kanske var målet just att trötta ut den amerikanske motståndaren ekonomiskt. En nordvietnamesisk tjänsteman som intervjuades av en amerikansk journalist under kriget passade på att fråga amerikanen om han hört ifall Amerika höll på att börja sälja sin guldreserv.

Amerikanen anade luntan. Om hans land måste sälja sin guldreserv var det ett tecken på att USA:s statsbudget började knäa under krigsutgifterna. Han blev omgående mycket patriotisk och höll ett långt anförande om att de skulle minsann inte tro att de kunde besegra hans land den vägen och att Amerikas ekonomi var världens största.

I slutskedet av USA:s Vietnamkrig hade regeringen tvingats finansiera kriget med sedelpressarna (inflation, inflation) och med lån. Statsbudgeten och hela ekonomin råkade i olag.

●●●
Allt detta hände för länge sen. Åren har gått sen Lea offensiven blev ett slag i luften. Trots det lever vi med återverkningarna än i dag.

[ii] “Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 190-194.

[iii] ”Primer For Revolt” av Truong Chinh, Frederick A Praeger förlag, London New York, 1963, sid 134.

[iv] ”Street Without Joy” av Bernard Fall, 1964, Stackpole Company förlag, Harrisburg, Pennsylvania, sid 34.

[v] ”Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 73.

Läsaren undrar kanske vad som menas. Först måste vi be att få servera litet bakgrund.

Under George Bushs sista presidentperiod gjordes en storsatsning för att återge Amerika greppet om Irak, kallad för “The Surge” eller Tillströmningen. Den gick dels ut på att Amerika satsade de sista tillgängliga reserverna på cirka 30 000 man och dels gick man in för en smidigare söndra-och-härska teknik.

Resultatet har varit en succé.

Sägs det.

Våldet har pressats ända ner till 2005 års nivåer. Det är nästan all statistik överens om.

Så då borde hela företaget vara en framgång? Allt går bra, med undantag för att de två miljonerna flyktingarna som inte verkar vilja återvända hem.

Det finns anledning att kasta en källkritisk blick på de påståendena.

Först och främst har de sitt ursprung i samma neokonservativa kretsar som både ivrat för invasionen och som propsat på Tillströmningen. En av dem, Robert Kagan, var rentav så kissnödig att han började förkunna att framgången var ett faktum från sin kolumn redan innan den hunnit dra igång.[i]

I den andan har det fortsatt. Det har kommit en ström av bedyranden från neokonservativa institutioner som American Enterprise Institute och tidskrifter som Commentary Magazine. Alla har de bedyrat att Tillströmningen var en framgång att planen var ett genidrag – och därmed i förlängningen att själva invasionen också egentligen var en ypperlig idé. Därav följer också att det inte finns någon anledning att misstro de strategiska visdomskällor som propsat på alltsammans… nämligen de själva.

De bedyrandena har runnit hela vägen ner i svenska ledarsidor.[ii] (Gissningsvis för att skribenterna gärna fiskar saker att tycka på amerikanska webbsidor.)

Det handlar med andra ord om partsinlagor och de bör läsas som sådana. Inte nödvändigtvis lögnaktiga men vinklade och självtjänande.

Mer skeptiskt lagda observatörer anser att, JA våldet har sjunkit men där Robert Kagan ser Amerikas makt och sin och sina meningsfränders egen genialitet ser andra istället en rad faktorer som egentligen ligger utanför den amerikanska ledningens kontroll.

En viktig faktor uppges vara att ett vapenstillestånd har utlysts av Mahdi armén tack vare Iransk (!!!) medling. Mahdi armén, Sadr rörelsens väpnade milis, var den som drev de flesta dödspatrullerna.

Den viktigaste faktorn var att Iraks sunnimuslimska rebeller hamnade i ett allt större underläge i det vanvettigt brutala inbördeskriget mot shiiterna under 2006 – 2007. Tills sist uppges stora delar av Bagdad ha blivit etniskt rensat från sunnimuslimer. Mitt uppe i det hade det dessutom utbrutit ett krig mellan sunnimuslimska motståndsgrupper och Al Qaida. Al Qaida hade gjort mycket för att förvärra situationen genom sina besinningslösa angrepp mot shiamuslimer och sunnimuslimer som försummade att visa den rätta entusiasmen. Till sist hade många sunnimuslimska grupper inget annat val än att ta till vapen för att värja sig. De var med andra ord i full färd med att bekämpa Al Qaidagrupperna, samtidigt som de försökte värja sig mot shiitiska dödspatruller, när amerikanerna trädde in på scenen och erbjöd pengar och vapen.

Självklart nappade de.

Den såkallade Uppvaknande råden föddes.

Rörelsen började sitt liv som en rapport 2006 från tankesmedjan RAND med titeln “The Anbar Awakening“.[iii]

Amerika organiserade och beväpnade dem och Amerika betalade dem för att föra krig mot Al Qaida grupperna (och för att låta bli att angripa de amerikanska trupperna).[iv] I praktiken innebar det att den amerikanska armén köpte sig frid snarare än att den lyckats vinna någon avgörande seger.

Uppvaknande rörelsen bekämpade Al Qaida, med avsevärd framgång.

I en intervju berättar en irakisk rebell med pseudonymen Abu Abdul Aziz att han anslutit sig till upproret 2004.

År 2005 hade hans grupp vuxit från ett sjuttiotal medlemmar till 750. Det hade varit deras lyckliga tid. De ansatte de amerikanska trupperna i Anbar provinsen å det gruvligaste. När intervjun gjordes hade läget mörknat. Många rebeller hade köpts över av amerikanerna. Hans grupp hade nu bara ett trettiotal medlemmar kvar och de var hårt ansatta. Själv kämpade han vidare, dels av patriotiska skäl, dels för att utkräva hämnd för sin syster som dödats vid en flygräd.[v]

Helgrevolten blev en vändpunkt.

Av allt att döma inleddes den när regeringen arresterade två ledare ur Uppvaknande råden. Oroligheter blossade upp i Bagdads Fadhil distrikt.

Tio regeringssoldater tillfångatogs. Regeringsstyrkorna gick omgående till motangrepp, understödda av amerikanska trupper.

På eftermiddagen kapitulerade stadsdelen.

Det kan framställas som en tillfällig episod men man kan också se det som ett tecken på hur vanvettigt labil situationen i själva verket är under ytan.

●●●

En som har tittat närmare hur Tillströmningen fungerar på plats är frilansjournalisten Dhar Jamail.

Han såg flera skäl till skepsis mot Robert Kagans jubel. Ja, våldet hade minskat, men det var inget lyckligt land han besökte. Bagdad hade delats upp i sektioner av betongmurar. Där fanns soldater och vägspärrar överallt.

Bakom murarna dominerades de olika stadsdelarna av olika milisgrupper, Uppvaknande grupper eller den irakiska armén. Återuppbyggnaden låg stilla. Det ekonomiska livet var lamslaget. Människorna var både trötta och paranoida. För att komma in i den Gröna Zonen måste man passera flera vägspärrar. De yttersta bemannades av militärentreprenörer, Contractors. Bara den längst inne sköttes av reguljära amerikanska soldater. Allt i syfte att snygga upp den amerikanska arméns förlustsiffror.

Under sina resor i Anbar provinsen noterade han en annan sak: det amerikanska återuppbyggnads biståndet hade i själva verket inte alls återuppbyggnad som mål. Det handlade om utbetalningar till en mängd lokala småpåvar för att de i sin tur skulle se till att provinsen höll sig lugn. Den amerikanska armén hade helt sonika tagit över en politik för att köpa stöd från lokala makthavare som Saddam Hussein brukade bedriva.

Och upprepade gånger kom frågan: vad händer när pengarna slutar rinna till?

Framför allt: enligt Dhar Jamail handlade det om ett land som formligen bågnade av motsättningar. Den amerikanska armén hade köpt sig frid, så långt var allt väl men nu hade man en stor milisrörelse – närmare 100 000 man stark – på halsen som måste avlönas. Lösningen på problemet blev att dumpa Uppvaknande rörelsen på den irakiska regeringen i oktober 2008. Al Malikis regering skulle ta över löneutbetalningar, ge milismännen jobb i säkerhetsstyrkorna.

Det var regeringen måttligt intresserad av.

Följden har blivit att många av milismännen har gått utan lön sedan oktober. Andra får för litet betalt. Få hade fått de anställningar i säkerhetsstyrkorna som det var lovat. I ett land med närmast astronomiska arbetslöshetsnivåer är det ett gravt hot.

Enligt Dhar Jamail är moralen låg nu. De började de bli allt argare och bittrare.

De är illa av stora delar av befolkningen, angripna av Al Qaida, av de fortfarande aktiva motståndsgrupperna och regeringsstyrkorna. “När amerikanerna försvinner kommer vi att bli fångade mellan den irakiska regeringen som förföljer oss och Al Qaida som vill hämnas på oss,” klagade en av uppvaknanderörelsens lokala ledare.[vi]

Och runtomkring finns det de som bara väntar på att utnyttja ett nytt tillfälle.

Abu Abdul Aziz förklarade att hans grupp visserligen var mycket svagare jämfört med sin topp 2005 men på inget sätt uträknad. De var erfarna, hade gott om vapengömmor och goda kontakter med polisen. De hade inga tankar på att ge upp.[vii]

Är kanske inte det en tröst för ett tigerhjärta?

Faktum är att amerikanska källor säger samma sak. Det finns motståndsfickor kvar i landet som inte går att rensa. Blir de kvar kommer de att “flamma upp igen”[viii].

Och från Pentagons sida gissar man att det är mycket troligt.[ix]

I detta läget skall USA inleda uttåget. Och Obamaregeringen står inför ett nytt potentiellt stort problem.

●●●

Veckoslutsrevolten blev början på en ny, våldsam period i Irak under våren 2009. Rapporterna talar om en ström av vidrigheter. Två massiva bombattentat i slutet av april dödade 90 människor. Totalt skall Bagdad ha drabbats av 33 bombattentat under den månaden.

Också de amerikanska förlusterna i Irak har börjat öka igen, trots att trupperna håller på att dra sig tillbaka till sina stora, skyddade baser.[x]

Planen, eller vallöftet, eller vad man vill kalla det var att den amerikanska armén skulle dra bort alla utom 50 000 man från Irak.

Det som låg på bordet var ett resolut val. Att avsluta kriget i Irak och satsa resurserna på det i Afghanistan.

Istället har Obama beslutat att göra två halvhjärtade kompromisser. Han kommer att minska sin insats i Irak men han kommer inte att avsluta den. Kriget kommer att fortsätta, men med en tredjedel av dagens styrka. Han kommer också att förstärka i Afghanistan – men inte med så mycket som armén begärt.

Ett viktigt motiv till det beslutet kan ha varit att stoppa igen ett blödandet sår i USA:s statsbudget. Det demokratiska partiets främsta tankesmedja – Center for American Progress - var den som hävdade att man skulle kunna spara 330 miljarder dollar på att minska åtagandena i Irak.

Det kräver ett par saker som man sällan får i krig: att allt går efter planerna och att fienden samarbetar. Mardrömsscenariot skulle vara att striderna intensifieras i både Irak och Afghanistan på samma gång. Det kommer att bli “tvåfrontskrig utan järnväg emellan”.

Och Amerikas statskassa kommer att fortsätta att blöda i Irak.

Det skulle ställa president Obama inför ett dilemma som han delvis har skapat själv men mest av allt har ärvt efter Bush. Han kommer då definitivt att stå inför ett två fronts krig. Det kommer att utkämpas med en reducerad styrka i både Irak och Afghanistan. Det är hans beslut.

De värsta synderna kommer Obama att ha ärvt från sin företrädare. George Bush var den som såg till att krafterna splittrades. Bush var den som inte ökade arméns storlek trots att det faktiskt var på tapeten ända sedan hösten 2003. Det var under hans sista tid som Uppvaknande rörelsen i Irak överlämnades till Maliki regeringen.

[ii] Se exempelvis Per Gudmundsons “En enskild individ kan ha stor betydelse” i Svenska Dagbladet, 10 april 2008.

[iii] “The new Fallujah up close and ugly” av Dahr Jamail, Asia Times, 14 februari 2009.

[iv] “Warning to the US: beware treating Afghanistan like Iraq” av Patrick Cockburn, The Independent, 26 februari 2009.

[v] “Iraqi Insurgent Continues Fight Against U.S. Troops” National Public Radio, 10 februari 2009.

[vi] “Weekend uprising shows Iraqi tensions” av Robert H Reid, AP i San Fransico Cronicle, 31 mars 2009.

[vii] “Iraqi Insurgent Continues Fight Against U.S. Troops” National Public Radio, 10 februari 2009.

[viii] ” In a Desolate Iraqi Village, War Is Far From Over” av Marc Santora, New York Times 31 mars 2009.

[ix] “Pentagon: Insurgent attacks likely to rise in Iraq” av Lara Jakes, AP News, 22 april 2009.

[x] “April deadliest month for US in Iraq in 7 months” av Kim Gamel, AP, 1 maj 2009.

Det är hans första stora strategiska beslut. Kanske det viktigaste också. Det som handlade om vad han skulle göra med George W Bushs krig

Det fanns vissa signaler om att den nye presidenten var osäker över om det egentligen var speciellt klokt.[i] Hur det nu än var med den saken så verkar de tvivlen nu ha borstats bort vid det här laget.

Det är ett vägskäl, något som framtida historiker kommer att gräla om, när, hur och varför. Den kom mindre än en månad efter att Barack Obama tillträtt som president. Det kan mycket väl komma att följa honom som en blodigel genom hans presidentskap och förpesta en stor del av världspolitiken. Han har nu, trots eventuella tvivel, beslutat att skicka en förstärkning på 17 500 som skall börja anlända under våren. Befälhavarna på plats kvider om att de skulle behöva så många som 30 000.[ii]

Det sägs att en bra befälhavare väljer sina slag och slagfält. Det sägs att en bra befälhavare väljer slag där hans egna trupper får kämpa på bra villkor och fiendens på dåliga.

I Afghanistan är snarare motsatsen fallet.

Kanske, ja bara kanske, är kriget i själva verket redan förlorat.

En dansk reporter har berättat hur han inledningsvis var skeptisk till interventionen i Afghanistan när men blev omvänd efter att ha besökt landet, kort efter att talibanstyret störtats.

De flesta verkade uppskatta både att talibanerna avlägsnades och att NATO trupperna anlände. För honom framstod det hela med ens som ett hållbart projekt.

Efter att återigen ha besökt landet i januari verkar bilden ha mörknat igen.[iii] Talibanerna har byggt upp sin styrka igen och har gått på offensiven. De amerikanska, och allierade, NATO trupperna har inte mycket att sätta emot.

För att göra läget etter värre så passade den avgående presidenten George W Bush på att satsa Amerikas sista tillgängliga reserv på 30 000 man på ett försök att vända läget i Irak, The Surge eller tillströmningen.

En mycket tveeggad avskedspresent.

I Irak har den förstärkningen åstadkommit… tja kanske inte direkt någon seger men våldet har pressats ner något. Samtidigt har den satsningen inneburit att USA:s sista tillgängliga armé reserv fastnade i klistret i Irak. Ska man förstärka styrkorna i Afghanistan MÅSTE man helt enkelt plocka dem från Irak.

Hur enkelt är det?

Många USA entusiastiska ledarskribenter vill gärna framhålla att detta innebär en seger, att George Bush och hans neokonservativa rådgivare var strategiska genier, trots allt.

Frilanskorrespondenten Dahr Jamail har ger en annorlunda bild. En del av oroligheterna har lagt sig, det stämmer, men landet är långtifrån stabilt. Bagdad är delvis etniskt rensat på sunni muslimer. Huvudstaden har närmast förvandlats till ett fångläger där betongmurar satts upp mellan stadsdelarna.  Den amerikanska armén uppträder skyddad av lager av “militär entreprenörer”, Contractors, eller legoknektar som somliga brutalt föredrar att kalla dem.

Den amerikanska armén har relativt framgångsrikt lyckats spela ut olika motståndsgrupper mot varandra.

En del har köpts över.

Samtidigt var läget vanvettigt labilt. Den såkallade “uppvaknande rörelsen”, av före detta motståndsgrupper i Anbar provinser börjar knaka i fogarna. Maliki regeringen i Bagdad är inte lika pigg på att betala dem för deras tjänster. Milismännen börjar sakta men säkert bli allt argare. Landet formligen bågnar av växande missnöje och spänningar.[iv] Om och när pengarna inte längre rinner till tror man att locket kommer att flyga av.

Ytterligare ett frågetecken är att befälhavarna i Irak inte gör några som helst miner av att vilja dra sig tillbaka.

Baserna byggs fortfarande ut. En helt gigantisk amerikansk ambassad har invigts i Bagdad, stor som Vatikanstaten med två helikopterplattor och tusen anställda.

Återigen dyker samma fenomen som förföljt USA. De olika delarna av landets utrikespolitik vill inte gå ihop. Kanske blev bilden just ytterligare komplicerad av ett vägval i februari.

[ii] “Obama orders as many as 17,500 troops to Afghanistan” av Margaret Talev, Nancy Youssef och Warren Strobel. McClatchy Newspapers, 17 februari 2009

[iii] “Nedstigning i skuggriket” av Carsten Jenson, Dagens Nyheter, 25 januari 2009.

[iv] Dhar Jamail i intervju 12 februari 2009.

Kanske uttalar sig Vindskupan litet väl tvärsäker nu förresten. Det finns säkert flera planer, det finns en veritabel skog av strategier planer, lösa funderingar och infall, men i allt detta finns TRE STORA.

Det är de som Vindskupan med ganska gott fog kan säga att de ligger på bordet.

Det kan kallas för den neokonservativa planen, Brzezinski planen och Korb-Katulis planen.

Den uppmärksamme läsaren rynkar kanske på näsan och undrar varför Vindskupan tuggar igenom det här en gång till.

Ursäkta upprepningen men det kunde kanske vara intressant att lägga de olika planerna bredvid varandra och försöka jämföra dem, sida vid sida.

Det neokonservativa alternativet började formuleras under det tidiga 1990 talet av Paul Wolfowitz. I princip gick det ut på att USA skulle försöka dominera varje region som hade tillräckligt stora resurser för att kunna bli en rival till Amerika.

För det andra: USA skall kasta loss från alla hänsyn som inte ligger i dess eget intresse. ”Amerika är inte längre en internationell medborgare” förklarade Charles Krauthammer.

I den andan, och på deras inrådan har Amerika slagit upp en rad internationella avtal och ganska tydligt signalerat att folkrätten är något man följer när andan faller på.

Udden är riktad mot Mellanöstern Tanken var, och är, att invasionen av Irak utgör ett första steg.

Om man talar om en neokonservativ PLAN kan det lätt bli missvisande. Det finns inte någon sammanhängande generalplan för hur hela mellanöstern skall läggas under amerikansk dominans.

Somliga neokonservativa, som Robert Kagan, verkar tänka sig en maktsfär av Kalla-Kriget typ. Andra, som David Frum, verkar närmast föreställa sig ett regelrätt Imperium och jämförde den roll USA skulle spela med det Ottomanska eller det romerska imperierna.

Det råder ganska stor samsyn att efter Irak borde Amerika ta Iran och Syrien. Somliga har också gjort uttalanden om att Saudiarabien borde inkluderas.

I den neokonservativa strategin ingår också att Amerika skall stödja Israel nästan ovillkorligen.

Ett malande problem är att de olika delarna av den neokonservativa strategin är att de titt som tätt kolliderar med varandra.

USA stödde Israel under flygangreppen mot Libanon genom stora leveranser av missiler. Från andra ändan kom ett dovt jämmer från det amerikanska flygvapnet över att det tömde de amerikanska förråden inför det planerade, amerikanska angreppet mot Iran. Också det en fråga som man från neokonservativt håll drivit mycket energiskt.

Det ständiga flaggandet om kommande krig mot Iran och Syrien bidrar också till att de länderna är rejält ointresserade av att bistå USA för att stabilisera Irak.

För Zbigniew Brzezinski är udden riktad mot Sovjetunionen / Ryssland. Brzezinski varit rådgivare åt olika amerikanska presidenter ända sedan John F Kennedys tid i början av 1960-talet. Karriärens höjdpunkt var som nationell säkerhetsrådgivare under Jimmy Carter. Och fortfarande är han är något av en grå eminens i den bransch som kallas för Nationell säkerhets politik och som utgörs av strategi snickrande. Visserligen utan någon formell makt men en figur som man lyssnar till.

Ända sedan slutet av 1970-talet har Brzezinskis planer kretsat kring en önskan att pressa tillbaka ryssen. I det syftet skall en dessutom en ny front upprättas i Centralasien.

Enligt det scenariot skall USA upprätta maktsfärer i Kaukasus och Centralasien. På sätt och vis är det en fortsättning på Containment politiken som rådde under det kalla kriget.

Då handlade det om att omringa ryssen från alla väderstreck av USA allierade stater och amerikanska militärbaser. Därtill kom att Zbigniew Brzezinski är skeptisk, rentav fientligt till tanken på ekonomisk integration inom det euroasiatiska området

Inringningen från kalla kriget bibehålls.

Den görs helt enkelt trängre.

Den här planen är helt annorlunda jämfört både neokonservatismen och Brzezinski. Den neokonservativa strategin och Brzezinskis strategi kläcktes under det glada 1990-talet och handlar båda om att drastiskt utvidga Amerikas maktsfär.

Korb-Katulis är istället en rädda-vad-som räddas-kan plan.

Premissen är att Irakkriget är förlorat. Det kommer inte att gå att upprätta en amerikansk maktsfär i hjärtat av Mellanöstern. USA skall dra sig ur spelet, utrymma Irak och i gengälld förstärka sin närvaro i de små gulfstaterna. Dessutom skall Amerika bygga upp sin närvaro i Östafrika, i synnerhet vid Afrikas horn. Det vill säga att man lämnar oljans produktionsområde och försöker få greppet om dess transportvägar istället.

Mycket enkelt: simsalabim. Lämna Irak och bemanna nya positioner i Nordöstra Afrika.[i]

När man tittar närmare visar det sig att det i själva verket är mer komplicerat än det verkar. Det viktigaste problemet är att det inte finns några färdiga positioner att glida in i. Den mest någotsånär USA-allierade nationen på Afrikas horn är Etiopien, som saknar kust.

●●●

Vad av allt detta är det som USA, dess diplomater och krigsmakt försöker förverkliga?

Svaret skulle kunna bli: Litet av varje.

Det här är som tidigare sagt bara de tre största strategiska tankarna. Man måste dessutom dessvärre försöka släppa tron på att stora, världshistoriska beslut fattas efter rationella överväganden. Historien visar att det ofta, alltför ofta, kan handla om missförstånd, fåfänga, sårad fåfänga och önsketänkande.

Efter elfte september attentaten fanns rentav ett förslag i regeringen att man borde ta tillfället i akt och invadera Latinamerika eller Sydostasien.

Tanken var att detta skulle vara ett oväntat drag som säkert skulle göra Al Quidas ledning mycket förbryllad.[ii]

Det kan möjligtvis vara helt riktigt.

Ibland kan strategi planering på hög nivå mest av allt påminna om något som sker i en sandlåda.

Den neokonservativa policyn är den dominerade, med invasionen av Irak, men man har gjort en del förströdda försök att rigga upp en inflytelsesfär i Centralasien. Det görs mer medvetna försök att etablera inflytande i Georgien och bedriver ett krig genom ombud på Afrikas horn. Till det kommer understödet till Israel under angreppet på Libanon 2006 och upprustningen av Georgien (och löftena att ersätta den arsenal som gick förlorad under femdagars kriget i augusti 2008). Till det kommer kriget i Afghanistan, som egentligen inte ingår i någon av de ovan uppräknade strategierna men lik förbaskat måste drivas vidare för att undvika prestigeförlust.

Troligen går det inte ihop sig till sist. Alla de olika projekten dränerar manskap, och resurser från varandra.

”Vi har för mycket krig och för få krigare”, klagade Vietnamveteranen och forskaren Andrew Bachevich.

Lägg därtill att olika projekt och delar av samma projekt titt som tätt kolliderar med varandra.

Försöken att rigga amerikanska inflytelsesfärer i Kaukasus har lett till att förhållandet med Ryssland är spänt, samtidigt som USA har ett allt större krig i Afghanistan.

För att över huvudtaget kunna utkämpa det kriget hade amerikanerna behövt ha goda relationer med Moskva istället.

Till råga på eländet håller förhållandet till Pakistan på att surna också. Efter att gränsområdet blivit alltmer okontrollerbart har det kommit alltfler rapporter om angrepp från amerikanskt flyg och specialstyrkor på pakistanskt territorium. Enligt New York Times hade det godkänts från allra högsta nivån i Washington.[iii]

En amerikansk regeringstjänsteman förklarade belåtet att nu hade silkesvantarna tagits av och att detta bara var den första av flera faser av angrepp.[iv]

Det har också kommit rapporter om att pakistanska trupper skall ha öppnat eld mot amerikanska helikoptrar.[v]

Det hade också vållat vredgade reaktioner från USA:s NATO allierade som bekymrade tittade på sina långa försörjningslinjer genom Pakistan och Ryssland.

Det har skrivits tidigare men det förtjänar att upprepas: Skulle förhållandet till Ryssland och Pakistan surna finns det stor risk för att de säger upp NATO:s transiteringsrättigheter. I så fall kommer trupperna i Afghanistan att bli strandsatta i Centralasien.

Bland dem en svensk truppkontingent.

[ii] Förslaget kom från John Yoo, två veckor efter elfte september. ”He Wrote the Book on Torture” av James Bovard. American Conservative, 9 oktober 2006.

[iii] “Bush Said to Give Orders Allowing Raids in Pakistan” av Eric Scmitt och Mark Mazzetti, New York Times, 10 september 2008.

[iv] Intervju för National Public Radio. ”Attacking Al-Qaida In Pakistan” av Scott Simon och Tom Bowman, NPR, 12 september 2008.

[v] ”Pakistan says troop fire turns U.S. helicopters back” av Zeeshan Haider, Reuters, 15 september 2008.

En av hans medarbetare begick självmord i pur förtvivlan.

I ett efterlämnat brev uppmanade han general David Petraeus granska sig själv. Han var inte den han trodde.[i]

Petraeus har byggt sin lysande karriär på irakkriget. När det började var han en av flera divisionschefer. Idag är han befälhavare över hela militärområdet och har blivit president Bushs hemliga vapen. Den som skall få Tillströmningen, presidentens sista stora satsning i Irak att gå i lås.

Han har hyllats som Stor Fältherre. På gränsen till geni. I Svenska Dagbladet jämfördes han med hur Grant vände bladet under det amerikanska inbördeskriget eller Pattons insatser under andra världskriget.[ii]

Det finns andra som inte varit lika imponerade. Officerskollegor har beskyllt honom för att vara en smilfink vars samtliga projekt i slutändand misslyckats.

●●●
Han blev hjälteförklarad i efterdyningarna av ockupationen av Irak 2003. David Petraeus hade satsat på rätt sak i rätt tid. I en amerikansk armé där fredsbevarande operationer betraktades med visst roat förakt, som något som européer och flickscouter ägnade sig åt ja i den armén hade Petraeus studerat, och funderat över just den saken.

Under det alltmer tilltagande kaoset år 2003 var David Petraeus den enda som (inledningsvis) lyckades presentera relativt hyggliga resultat. Där återfanns han i den Nordirakiska staden Mosul med en befolkning på två miljoner innevånare som befälhavare för den 101:a flygburna divisionen.

Det gjorde honom till en gudagåva till den officiella propagandan.

Under hösten 2003 befanns sig Amerika i en alltmer pinsam situation.

Invasionen av Irak hade inletts under orgeldånande propaganda om befrielse. Istället såg många av de befriade anmärkningsvärt oentusiastiska ut och det började bli alltmer tydligt att de amerikanska militärerna och administratörerna inte var vuxna sin uppgift. Att hela landet höll på att sjunka ner i kaos.

Mitt i allt detta brukade amerikanerna med viss iver peka på Mosul. Där fanns beviset för att amerikaner minsann visst kunde bedriva fredsbevarande operationer (jojomänsan).

Mosul, den 101:a divisionen och general Petraeus var det stora (anekdotiska) beviset. I Mosul rådde det ordning och reda hette det. Det skrevs om hur Petraeus hade upprättat ett styrande råd, återinvigt stadens universitet och vidtagit en rad åtgärder för att få fart på stadens ekonomi. I Mosul knackade soldaterna på dörren när de kom för att gripa någon istället för att sparka in den.

Det talades inte lika mycket om hur alltsammans gick överstyr efter ett tag. Enligt den Petraeusbeundrande korrespondenten Tom Ricks var vändpunkten när 101:a divisionen avlöstes. Enligt Time magazine däremot började situationen växa både Petraeus och hans division över huvudet redan innan dess. Pengarna tog slut, oron tilltog, David Petraeus och hans trupper övergick till samma tunghänta taktik som nästan alla andra amerikanska befälhavare med kollektiva bestraffningar av hela stadsdelar och alltmer drakoniska edikt.

Kanske var avlösningen helt enkelt klockan som räddade David Howell Petraeus från få skulden för debaclet.

Kanske kom det definitiva sammanbrottet i november 2004. Medan den andra belägringen av Fallujah rasade nere i Anbar provinsen passade rebeller på att tillfälligt storma och inta stora delar av Mosul. Polisstationerna stormades och förstördes. Den polisstyrka som Petraeus satt samman kapitulerade eller bytte sida.[iii] Mosul, den stad som varit det mönsterexemplet för den amerikanska ockupationen var i och med det definitivt indraget i den oro som rasade i resten av Irak.

Petraeus första stora insats hade i stort sett havererat.

Det skadade inte hans karriär. Tvärtom. Hans nimbus som Framgångsrik General behövdes bättre än någonsin.

Vid det här laget var general Petraeus ett namn som uttalades på högsta nivå. Och hans president bad honom att ta över utbildningen av irakiska trupper. Bush ringde och bad honom personligen. Att operationen i Mosul utmynnat i ett slutligt fiasko talade man ganska tyst om. Petraeus var mannen som levererade och han skulle säker göra det igen. I juni 2004 blev han befälhavare för Multi-National Security Transition Command.

Det var på där som USA:s största förhoppningar för att vända biffen i Irak vilade.

Det fanns inget hopp om att få förstärkningar från de allierade. Istället skulle amerikanerna försöka värva trupper lokalt. Övergångskommandot var den enhet som skulle ordna biffen. Den skulle värva, träna och utrusta de tiotusentals nya trupperna som behövdes.

Upphovsmännen hade den hjärtevärmande visioner om att programmet spotta ur sig de truppmassor som skulle vända bladet och få projektet att gå i lås. Därmed började David Petraeus bli både Bushs och den neokonservativa kamarillans egen general.

Det blev Övergångskommandot som knäckte överste Westhusing.

●●●
Theodore Westhusing tillhörde de glödande troende. Han var klippfast övertygad om Amerikas Unika Öde att Leda Världen.

På sin arbetsplats vid militärakademin West Point brukade han ofta överösa de mer skeptiska med argument om de välsignelsebringande effekterna av invasionen av Irak. Han var född 1960, gift och hade tre barn. Westhusing undervisade officerskadetter i engelska. En lärd officer som doktorerat i filosofi med inriktning på militär etik. Han nämns rentav som krigsmaktens ledande forskare på området.[iv]

I slutet av år 2004 anmälde han sig för att tjänstgöra en sexmånaders period i Irak. Överste Westhusing skulle själv delta i det fälttåg han varit så entusiastisk över. Ted Westhusing blev medlem av övergångskommandot. General Petraeus befordrade honom från överstelöjtnant till överste och prisade hans förmåga. Så långt allt gott och väl.

Rötan började sätta in.

I april 2005 kom alltfler rapporter om förseningar och problem med utbildningsprogrammet. Det kunde inte spotta ur sig färdiga rekryter i den takt som man hoppats. Det förekom misstankar om att rebeller infiltrerade utbildningen.

Det var problem med entreprenörerna som skulle genomföra projektet.

Kanske är entreprenörerna (eller Contractors) den amerikanska ockupationens signum. De har till både namnet och gagnet fått tycke av legoknektsstyrka. Det stora problemet var att USA slopat värnplikten i början av 1970-talet. Därmed fanns det inte möjligheter att snabbt bygga på med mer manskap. Svaret hade blivit en Nisse-från Manpower-lösning där bevakningsföretag hyrts in för alla möjliga tänkbara syften.

Och det var de som skulle få alla muttrar och skruvar i övergångsprogrammets verksamhet på plats. Westhusing hade en skara från US Investigations Services, eller USIS, ett förtag som delägs av Carlyle gruppen.

Det var alltfler frågetecken kring USIS debitering. Överste Ted Westhusings brev hem började komma allt glesare och få en alltmer mörk ton. Han hade inlett kommenderingen med jublande förväntningar om Amerikas Unika Öde att Leda Världen Mot Ljuset bara för att få anonyma tips om att USIS och övriga militära entreprenörer överdebiterade så det stod härliga till.

Han fick också höra att hela verksamheten var ett misslyckande. Att mängder med vapen och annan utrustning försvunnit och att utbildningen var hafsig.

Det kom uppgifter om att militära entreprenörer deltagit i tortyr och mord på irakiska civila och skrutit om det efteråt.

Där satt den amerikanska arméns främsta etik expert.

Sinnestämningen blev allt mörkare. I ett brev hem uppmanade han sin familj att be för honom.

Westhusing sågs ibland sitta och stirra förhäxad på sin egen tjänstepistol.

Under ett sammanträde med generalerna Petraeus och Fil den 5 juni 2005 var tonen arg. En förbipasserande hörde inte vad som sades men det urartade alltmer i öppet gräl. På kvällen hittades Ted Westhusing död i sin husvagn med ett pistolskott genom huvudet. Överste Westhusing blev den dittills mest högt uppsatte militären som begick självmord i Irak.

Brevet var skrivet med hans handstil. Ett kort, bittert brev, som främst var riktat till general Petraeus. Där stod det enda Petraeus brydde sig om var sin egen karriär. Det avslutades med en uppmaning till befälhavarna David Petraeus och Joseph Fil. De borde granska sig själva.

”Ni är inte vad ni tror ni är.”

Han avslutade med att livet kräver tillit och att den tilliten fanns inte längre för Ted Westhusing i Irak.[v]

●●●
General David Petraeus andra stora projekt var ett misslyckande. En Irakisk tjänsteman som hade haft att samarbeta med generalen ställde sig djupt frågande inför hans officersutnämningar. Mängder med pengar och utrustning försvann. Än i denna dag är den irakiska armén en mycket ranglig och illa fungerande organisation.[vi]

Generalerna Joseph Fil och David Petraeus blev båda befordrade efter sina insatser i övergångskommandot. General Fil blev generallöjtnant och befälhavare över de amerikanska styrkorna i Korea.

General David Petraeus blev fyrstjärnig general och befälhavare för de amerikanska styrkorna i Irak.

●●●
Han kom ihop sig nästan omgående med sin nominelle befälhavare amiral William Fallon som skällde ut general Petraeus för att vara en rövslickare.

På pappret ser visserligen den amerikanska befälskedjan enkel och logisk ut. Från den politiska ledningen via Centralkommandot som Fallon var befälhavare för, USA:s militärområde som sträcker sig från Centralasien till Östafrika och Irak ingår i det.

I realiteten spelade den befälskedjan knappt någon roll. Istället har de amerikanska politikerna sedan Donald Rumsfelds tid i all stillhet struntat i Centralkommandot och gett order direkt till befälhavaren i Irak.

Petraeus presenterades som dramats stora hjälte. Det skedde en diskret men mål medveten propagandakampanj för att sälja Den Store Fältherren Som Skulle Rädda Situationen. Det var han som skulle sköta president Bushs sista stora satsning i Irak, Tillströmningen eller The Surge.

General Petraeus deltog själv med liv och i kampanjen. Där finns en anknytning till en skandal som nyligen briserade i Washington.

Det hade varit Donald Rumsfeld som 2005 tog initiativet till att skapa ett nätverk för att slussa regeringens ståndpunkter. Det utgjordes av cirka 75 pensionerade officerare. De gav intervjuer, skrev insändare, kommenterade. Utåt, inför allmänheten poserade de som självständiga experter som lade ut texten från sin militära erfarenhet. I själva verket stod de ständigt i kontakt med försvarsdepartementet. Det var där de fick veta vad de skulle säga.

Det som de pensionerade officerarna förmedlade var regeringspropaganda, maskerat till självständiga expertutlåtanden.

Och en av David Petraeus första åtgärder var att ta kontakt med det nätverket för att sälja ”Tillströmningen”… och sig själv.[vii] Petraeus skulle bli offensivens stora varumärke. Bush sägs själv ha noterat att hans egen trovärdighet hängde rejält på sniskan. General Petraeus var oförbrukad. Han presenterades med allt större iver den begåvade, medaljbehängde soldaten med doktorsgrad från Princeton som kunde vara Mannen Som skulle Lösa Problemet. I sinom tid skulle sympatiskt sinnade kommentatorer (som Tomas Friedman, Kenneth Pollack och Michael O’Hanlon) och politiker (som John McCain och Joe Lieberman) skickas på guidade turer genom den irakiska framgången och förnöjsamt lägga ut texten för allmänheten både om hur BRA det gick och vilken begåvad befälhavare David Petraeus var. Han skulle bli vad Hindenburg och Ludendorff hade varit för Tyskland första världskriget.

Varumärket ”general Petraeus” var lanserat.

Man kan bara konstatera att PR kampanjen varit framgångsrik. Foreign Policy utnämnde Petraeus till en av världens hundra främsta intellektuella tillsammans med påven Benedictus XVI, Daniel Barenboim och Noam Chomsky.[viii] Hans namn uttalades med vördnad av såväl neokonservativa kommentatorer som av Svenska Dagbladets Per Gudmundson.

Få verkar ens förstrött noterat att det handlade om en befälhavare som upprepade gånger misslyckats och som nu eleverades till rangen militärt snille.

”Dåliga relationer?” sade en tjänsteman till Washingtonpost om de båda befälhavarna, ”Det är århundradets underdrift.”[ix]

Det drog ihop sig till en slutstrid om den framtida strategin i mellanöstern. En monumental tvekamp om en monumentalt viktig fråga med monumentala konsekvenser för USA:s framtid.

Det handlade om USA skulle starta krig mot Iran eller börja dra sig tillbaka. Om invasionen av Irak skulle utgöra högvattenmärket, om supermakten skulle börja dra in tentaklerna eller om man skulle göra ett sista försök klara biffen genom att utvidga kriget.

Redan från första början har rullat en propagandakampanj för att USA skall gå i krig mot Iran också. I synnerhet har neokonservativa som Michael Ledeen ständigt manat till förnyad örlog. Man hade redan från början för avsikt att gå vidare med nya angrepp. De allt större svårigheterna i Irak gjorde det omöjligt. Det avskräckte inte det neokonservativa nätverket kring vicepresidenten. Tvärtom, det utnyttjades som ytterligare argument. Svårigheterna förklarades med att iranierna motarbetade USA. Att Iran beväpnade motståndsgrupperna.

De trodde på intriger, inte på att någon i Irak faktiskt ville bli av med det amerikanska styret. Man lockade och pockade. Man skulle få se att allt skulle gå i lås bara man gaskade upp sig och klappade till Iran.

Hade allt gått enligt planerna under Irakinvasionen hade USA gått vidare och angripit Iran. Nu hade det slagit slint, alltså måste man angripa Iran. Vicepresident Dick Cheney och kretsen kring honom har i skymundan manövrerat för att skapa en ny konflikt, för att göra ett nytt krig oundvikligt.

De skulle upptäcka att David Petraeus, som alltid, var en mycket, mycket tjänstvillig general. Han har gärna framträtt och förkunnat att Iran var den stora anstiftaren av all oro i Irak, och för säkerhets skull också i Afghanistan.

En som inte var lika imponerad av den amerikanska arméns nya stjärnskott var hans nominelle överordnade, Centralkommandots befälhavare amiral William Fallon.

Fallon var en självständig militär och enligt många källor ansåg han att det absolut sista Amerika behövde var ytterligare ett krig. Inte så att han nödvändigtvis var en blid pacifist eller motståndare till Imperiet. Det var helt enkelt så att i sin egenskap av yrkesmilitär visste han att det inte gick så mycket länge till. Armén var ansträngd till bristningsgränsen. Där fanns problematiska krig i både Irak och Afghanistan. Det fanns oro på Afrikas horn, spänningarna i Pakistan kunde bli akuta när som helst. Bushs satsning på Tillströmningen innebar att de sista reserverna, cirka 30 000 man, försvann in i Irak. Skulle det komma en ny, större kris inom hans område visste amiral Fallon att det inte fanns något mer att ta till.

Rykten visste att berätta att CENTCOM-chefen sagt att ”We are not going to do Iran on my Watch.”

Amiral Fallon gillade varken The Surge eller general Petraeus. Det skar sig omgående

Amiral Fallon hade rent ut kallat Petraeus för ”rövslickande liten hönsskit” och ”Jag hatar såna människor”.[x]

Det var en riskabel animositet. David Petraeus ställning som Bush:s favoritgeneral var stark. Så stark att han sedan slutet av 2007 var den som fick bestämma vilka ur den amerikanska arméns officerskår som skulle befordras från överstar till brigadgeneraler.

Med andra ord är Petraeus den som bestämmer vilka som skall bli arméns framtida ledare.[xi]

I mars 2008 berättade amiral Fallon att han visste att Vita Huset bara ruvade på ett tillfälle att avsätta honom.

Först och främst handlade hur man såg på problemet. Från Vita Huset och från de neokonservativa hade man börjat marknadsföra det hela som ”Det Långa Kriget”, the Long War. Det handlade inte längre om ett litet trevligt och smärtfritt litet blixtkrig, istället skulle amerikanerna övertalas att betrakta det hela som en episk generationskamp. De amerikanska divisionerna skulle ligga kvar i Mellanöstern i decennier likt nya romerska legioner.

Amiral Fallon ogillade talet om ”Det Långa Kriget”. Han förbjöd medlemmar av sin egen stab att använda begreppet. Det skulle noteras i Mellanöstern, det visste han. Och det skulle bara kunna uppfattas på ett enda sätt: som att USA planerade att behålla en imperieliknande närvaro i Sydvästasien. General Petraeus framträdde däremot gärna och marknadsförde ”the Long War”.

Petraeus hade blivit ”the Surge’s” ansikte utåt. Fallon ansågs illojal. Varje gång regeringen gick ut med alarmerande uttalanden om att krig mot Iran stod inför dörren, var oundvikligt, att klockan tickade, etc. etc, ja då dök amiral Fallon upp och kom med lugnande uttalanden om att det inte var så farligt. Han var inte ensam. Enligt uppgift kunde också vapengrencheferna behärska sin entusiasm för ett nytt krig.

De neokonservativa avskydde CENTCOM chefen. Max Boot ansåg att Petraeus borde ersätta amiral Fallon som han kallade en besvikelse.[xii] De föredrog den servile Petraeus. I all tysthet började general Petraeus ta över flera av Fallons funktioner. Exempelvis började David Petraeus utföra diplomatiska uppdrag runtomkring i Mellanöstern, trots att det var Fallons uppgift.

Gradvis blev amiralens ställning ohållbar.

Kanske var det intervjun i Esquire som blev droppen som fick Vita Husets bägare att börja rinna över.

Den 11 mars 2008 tillkännagav amiral William Fallon att han avgick som chef för CENTCOM.

●●●
David Petraeus nominerades till att bli Fallons efterträdare som befälhavare för Centralkomandot. Petraeus plats som befälhavare för trupperna i Irak togs av general Odinero. Ett svårartat militärt råskinn vars brutalitet varit en spelat stor roll när det irakiska upproret knuffades igång.

Vicepresident Dick Cheney störtade omgående iväg på en stor rundresa ibland vänligt sinnade regeringsföreträdare i mellanöstern där han enligt uppgift ”aggressivt” krävde att de skulle understödja ett amerikanskt krig mot Iran.[xiii]

Envetna rykten, senast från Daniel Pipes, talar om att Bush och Cheney gärna skulle vilja få till stånd ett angrepp mot Iran innan de måste avgå.

Där sitter nu Bushs fältherre. Efter karriär av upprepade medelmåttiga eller rent ut misslyckade insatser ligger vägen till toppen öppen för honom. Han kommer att bli befälhavare för Centralkomandot, USA:s viktigaste militärområde som täcker Mellanöstern.

Kanske hoppas han på något ännu större. En irakisk tjänsteman, Sabah Khadim som samarbetade med Petraeus frågade på skämt om han planerade att ställa upp i presidentvalet 2008.

”Nej” svarade general David Petraeus inte år 2008, ”Det skulle vara för snart.”[xiv]

_______________

[i] ”I am Sullied-No More” av Robert Bryce, I Texas Observer, 16 mars 2007.
[ii] ”En enskild individ kan ha stor betydelse” av Per Gudmundson i Svenska Dagbladet 10 april 2008.
[iii] “President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, I The Independent, den 13 september 2007.
[iv] ”Soldier’s journey ends in anguish” av Christian Miller, Los Angeles Times och Boston Globe, 4 december 2005.
[v] ”I am Sullied-No More” av Robert Bryce, I Texas Observer, 16 mars 2007.
[vi] “President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, I The Independent, den 13 september 2007.
[vii] ”Behind TV Analysts, Pentagon’s Hidden Hand” av David Barstow, The New York Times 20 april 2008, uppmärksammat av Tom Engelhardt i artikeln Launching Brand Petraeus.
[viii] ”Top 100 Public Intellectuals” maj 2008.
[ix] “Among Top Officials, ‘Surge’ Has Sparked Dissent, Infighting” av Peter Baker, Karen DeYoung, Thomas E. Ricks, Ann Scott Tyson, Joby Warrick och Robin Wright, i Washingtonpost, i September 2007.
[x] ”Petraeus out of step with US top brass” av Gareth Porter, i Asia Times, 14 september 2007.
[xi] ”Army’s Next Crop of Generals Forged in Counterinsurgency” Ann Scott Tyson, i Washingtonpost 15 maj, 2008.
[xii] ”Petraeus to NATO? A Bad Idea” av Max Boot, Commentary Magazine:s gruppblogg, 22 februari 2008.
[xiii] “Petraeus Promotion Frees Cheney to Threaten Iran
[xiv] “President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, i The Independent, den 13 september 2007.

Den har fått sitt namn efter kolumnisten och författaren Thomas Friedman (han med boken The Wold is Flat).[i]

Friedman var mycket entusiastisk över Irakkriget, han ville skrev han, gärna ”röra om i grytan”.

Ända sedan krigsutbrottet har han förutspått att de kommande sex månaderna kommer att bli avgörande för att vända krigslyckan. Det har han gjort upprepade gånger ända sedan november 2003.[ii]

Ni ser poängen eller hur? Den punkt när man skulle behöva ompröva alltsammans skjuts på något mystiskt sätt ständigt längre och längre framåt i tiden, samtidigt som man behåller den trevliga känslan av att det finns exakta slutdatum.

Operation Tillströmning (The Surge) har tydligen gett upphov till en rad nya Friedmanenheter. Inledningsvis sades att man skulle utvärdera den i september 2007. Nu talas från Vita Huset sida istället om årsskiftet 2007 / 2008 är en förträfflig målstolpe.

Mannen som kläckte hela idén till Bush sista desperata satsning, ”forskaren” Frederick Kagan har nu gått ut och talat om… att vi måste vänta fram till årsskiftet innan vi uttalar oss om ifall The Surge är en framgång eller ett misslyckande.[iii]

Det finns vissa tecken på att Frederick Kagan själv börjar bli alltmer nervös. ”Tillströmningen” är i själva verket ett mycket högt spel.

Den amerikanska armén har inte mycket mer än 300 000 man att sätta in. Om man skall använda bedriva långvariga fälttåg med värvade soldater bör styrkan ute i fält helst multipliceras med tre. Man har då en man ute i fält (A). En som blivit avlöst och kommit hem för att vila upp sig (B) och en man som HAR vilat upp sig och står beredd att avlösa (C).

Alltsammans bygger på erfarenheterna från Balkan. Soldaterna A, B, och C byts om vid fronten och på det viset kan man förlänga styrkans uthållighet och undvika, eller i alla fall uppskjuta, att soldaterna bränns ut.

Tanken bakom The Surge är att man slänger hela den modellen överbord och istället sätter in soldaterna A, B, och C samtidigt. Det som gör den modellen så riskabel är att OM den satsningen inte leder till resultat, ja då riskerar man att stora delar av den tillgängliga styrkan bränns till slagg. Den amerikanska arméns kärna är då utsliten och demoraliserad och då finns inte längre några reserver att ta till.

Efter Tillströmningen är det obönhörligen slut.

Man var mycket ivriga att peka på framgång. Redan i mars hävdade Frederick Kagans bror Robert i en kolumn att segern stod runt hörnet.[iv] När det gäller den tidpunkt när man måste konstatera misslyckande bör den skjutas upp med ytterligare några Friedman Enheter.

Det vore nog fel att avfärda Tillströmningen ännu men alla tecken pekar på att utvecklingen går åt fel håll från amerikansk synvinkel. Trots satsningen kontrollerar amerikanerna bara en tredjedel av Bagdad.

Det sista hoppet verkar vara att amerikanerna hävdar att man lyckats flera stammar i Anbarprovinsen att kämpa emot Al Qaida. Frederick Kagan ansåg själv att det var det ljusaste inslaget. [v] I en rätt litet uppmärksammad artikel från Inter Press Service hävdade Ali al-Fadhily att de stamallianserna tvärtom hotade att försvaga USA:s ställning.

Först och främst var de grupper man allierat sig med varken så starka eller respekterade som Kagan vill påskina. Resultatet skall enlig al-Fadhily ha blivit att de som har anslutit sig till den allians de amerikanska militärerna försökt upprätta stötts ut, isolerats och att ytterligare ett inbördeskrig hotar i Anbarprovinsen.[vi]
______________________________________
[i] För mer utförlig, om än illvillig, granskning av Thomas Friedmans insatser, se The Iraq Gamble av Jebediah Reed, i Radar Magazine 10 januari 2007.
[ii] ”Friedman Unit”
[iii] ”Surge Architect: More Time Needed” av Michael Duffy Time, den 18 juni 2007.
[iv] ”The ‘Surge’ Is Succeeding” kolumn i Washingtonpost av Robert Kagan den 11 mars 2007
[v] i en artikel med den vitsiga titeln ” Sunni Skies Ahead?” av Federick W Kagan i The Daily Standard 12 juni 2007.
[vi] ”U.S. Losing Ground Through Tribal Allies” av Ali al-Fadhily Inter Press Service News Agency, den 15 juni.

Enligt Brookings Irakindex är det nu som Tillströmningen, Bushs storsatsning för att vända krigslyckan når sin kulmen. Antalet amerikanska soldater i Bagdadområdet har gradvis ökat. Från 2 700 man i februari, 6 000 i mars, 9 500 i april och 13 200 i början av maj[i]

Det ser inte lovande ut.

Rebellernas aktivitet, bombningarna, morden och den entisk / religiösa våldsdåden i Bagdadområdet har pressats ner litet grann.

Bara en aning.

Det är en framgång men i det här läget hade USA behövt en klockren seger istället. Den skedde dessutom till priset av en mycket tung satsning.

Samtidigt har förlusterna varit kännbara och därtill kommer att många av dem har varit rejält spektakulära. Enligt vad Washington post fått veta går det färre sårade i förhållande till antalet stupade. Ett tecken på att striderna utkämpas på närmare håll.[ii]

Tre soldater har tillfångatagits av rebellerna. Det sensationella är att det av allt att döma skedde när rebellerna intog en amerikansk utpost. Den angreps från fyra håll. Rakbladstrådsstängslet bröts igenom posteringen… stormades.

Det är i så fall ett tecken på att små amerikanska ställningarna inte längre är immuna mot angrepp.

Juan Cole vet dessutom att berätta om ett annan förödande angrepp där rebellerna först sköt ner en helikopter.

Sedan kom en undsättningsstyrka.

Då sprängde man undsättningsstyrkan.

Sedan kom en undsättningsstyrka till undsättningsstyrkan.

Då sprängde rebellerna den också med sina vägbomber.[iii]

Redan i november i förra året rapporterade en amerikansk enhet om att de varit i strid med en rebellgrupp som tillämpade konventionell infanteritaktik. Amerikanerna lyckades med knapp nöd vinna men var påfallande skakade. Det var inte den slå-och-spring taktik de varit vana vid från sina motståndare.

Det rapporterades att rebellerna upprättat flera träningsläger öster om Bagdad där man börjat öva i konventionell infanteritaktik.[iv]

Om det är sant förutsätter det att stora områden i Irak måste vara utanför amerikansk kontroll. Effekterna verkar märkas allt tydligare i striden.

En amerikansk officer förklarade att:

”Vi börjar se en större sofistikering och träning i deras attacker. Huvuddelen av angreppen är fortfarande relativt enkla och inkluderar en enda typ av vapen men trenden går åt fel håll.”[v]

En tanke slår.

President Bushs tankar om att USA skall hålla fast i delar av Irak, även efter ett allmänt tillbakadragande framstår redan nu som en hopplös liten skrivbordsplan. Om fienden blir allt starkare och alltmer kompetent, hur sannolikt är det då att han kommer att låta den amerikanska armén sitta ostörd i sina militärbaser eller enklaver?
________________________
[i] Iraq Index, Brookings institutet, den 31 maj 2007.
[ii] “Attacks on U.S. Troops in Iraq Grow in Lethality, Complexity” av Ann Scott Tyson och John Ward, Washingtonpost, den 3 juni 2007.
[iii] Juan Coles blogg. Den 30 maj 2007.
[iv] “Some Fighters in Iraq Adopt New Tactics to Battle U.S.” New York Times, av Edward Wong, den 24 november 2006.
[v] “Attacks on U.S. Troops in Iraq Grow in Lethality, Complexity” av Ann Scott Tyson och John Ward, Washingtonpost, den 3 juni 2007