Sinnessjukdom och internet. Två förklaringar som oftast genljudit i media.

Först och främst: Behring Breivik var abnorm. Bakom en normal fasad sjöd vansinnet. Han var inte ”en av oss”. Han var inte den respektable medelklassnorrman han verkat vara i alla dessa år. Han hade ett normalt umgänge med vänner, flickvännner, var artig mot grannarna, även om han brukade insistera på att de skulle ringa i förväg innan de kom på besök.

Icke en enda viskning om vad som väntade. Verkar aldrig ha pratat bredvid mun. Städade undan alla spår.

Det handlar absolut inte någon av Hollywoods seriemördare som brukar prata med andarna, fullsmetad med blod i en mörk källare med den obligatoriska kollage väggen av bilder på mordoffer, tidningsurklipp och Basquiat inspirerat klotter.

I nio långa år planerade Behring Breivik, samlade material, ammunition och vapen, filade på sitt manifest, undvek upptäckt. Hela tiden höll han en respektabel fasad utåt.

Så frågan är hur mycket täckning det finns för insinuationerna om att karln var vansinnig? Kanske han levde i fantasivärld av religionskrig och ståtliga korsriddare, varav han själv var en. Men den är en fantasivärld som delas av många.

Vilket knyter an till den andra stora förklaringslinjen.

Det beror på Internet.

”Till slut steg det ändå fram i nästan mänsklig skepnad. Monstret: hoptråcklade av hundratusentals hat inlägg på ett myller av sajter på internet som står öppna för var och en som vill vädra sitt förakt för västvärldens demokratiska ordning”, hette det i Dagens Nyheter.[i]

Anders Behring Breivik var förgiftad av hatsajter. Där är problemets kärna.

För oss andra kan det någonstans kännas aningen lugnande. Den onde anden kan visas på dörren. Utstötas ur gemenskapen. Ingen av oss andra behöver känna något ansvar eller vara generad.

Frågan är om det inte är för enkelt det också. Ja det finns en gott om vidriga bloggar och webbsajter. (Det finns å andra sidan en hel del vidriga böcker, flygblad, tidningar och tidskrifter.)

Problemet är att Anders Behring Breiviks världsbild kanske är mer spridd än man vill tro.

I radions förträffliga magasin ”God morgon världen” satt Peter Wolodarski, från Dagens Nyheter och Paulina Neuding från magasinet Neo som kommentatorer. Båda skruvade på sig. Pratade vagt om Anders Behring Breiviks hat mot det demokratiska samhället.

Något de förbigick med tystnad var Behring Breiviks islamofobi. Att hans drivkraft var hatet mot Islam som ansågs kontaminera den rena, västerländska, kristna kulturen. Istället för att angripa muslimer valde han att angripa norska socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøa, just för att de ansågs svika i det stora civilisationskriget.

Resonemanget var: Angrip Utøa så utraderar man en stor del av de norska socialdemokraternas återväxt. Skär man hälsenorna av socialdemokraterna så får man övertaget i det stora ”civilisationskriget”.

Det förklarade han själv:

”Målet var inte att döda så många som möjligt utan att orsaka Arbeiderpartiet största möjliga skada och strypa nyrekryteringar. Partiet har svikit landet och folket.”[ii]

Och notera gärna: alltför ofta under de gångna tio åren kunde Anders Behring Breivik, med sina halvsmälta resonemang om ett stort civilisationskrig, snarast ha varit gästskribent i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsida.

Vad menas det?

Kanske menas att den som har en text som yrar om den Stora Judiska Världskonspirationen hade diskvalificerat sig som seriös debattör. Detsamma hade gällt för den som få in en utredning på temat ”Negrer är lata och opålitliga”. Ingen skulle tveka att en sekund om att det var frågan om något vidrigt.

Inte mig emot. Inte för bråkdelen av en sekund. Bort med skiten.

För den som velat ”diskutera” (läs ösa galla över) ”det muslimska problemet” har det däremot påfallande ofta inte varit något problem att få in en text i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsidor. (”Sverige styrs från det där utrymmet” sa en erfaren redaktör medan han pekade på DN debatts spalter.) Enda förutsättningen har varit att det värsta hatet lindas och presenteras i vissa termer.

Lisbeth Lindeborg levererade en debattartikel på DN debatt vars poäng var att islamismen utgjorde en ”tredje totalitarism”. (En tanke lånad från Paul Berman.) Ett hot lika stort som Tredje Riket eller Sovjetunionen under det kalla kriget. Och det blir snart uppenbart att ”islamism” i själva verket är samma sak som invandrare från Mellanöstern eller Nordafrika.

”Överallt i Europa från norr till söder, från väst till öst, finner vi islamismens utlöpare i städer och finner vi islamismens utlöpare i städer och samhällen. Oavsett vad de otaliga islamistiska föreningarna, grupperna och moskéerna kallar sig så är de förenade i sin strävan att föra det ´civilisationernas krig’ som, som det Muslimska brödraskapet utropade 1928  […] till seger”.

Och till sist verkar vara helt ointressant vad de människorna egentligen gör. De är skyldiga allihopa enligt Lindeborg.

Om de anpassar sig till majoritetssamhället, kompromissar med sina egna traditioner och sedvanor, ja då bevisar det enligt Lisbeth Lindeborg till sist bara att de är ovanligt sluga islamister.[iii]

Den artikeln cirkulerade bland folkpartistiska bloggar. Den mötte stor beundran.

Överlag har tanken på ett stort, härrrligt ”civilisationernas krig” varit varmt omhuldad bland Sveriges liberala debattörer ända sedan den först lanserades. Tidningen Neo s dåvarande redaktör Sofia Nerbrand var tidigt ute med att glödande lovprisa tesen om civilisationskrig.

Man försöker påskina att hatbloggarna uppkommit i något slags tomrum. En dag fanns de bara där.

Inget är mer felaktigt. När det gäller islamofobi och hat har de anonyma bloggarna i sin tur öst från källor som absolut inte är några primitiva råskinn i bomberjackor. Mycket av den ursprungliga inspirationen kommer från figurer som betraktas som framstående lärdomsljus.

Jag skrev ett längre gästinlägg om saken på Rawia Morras blogg.

Som kommer här:

——

Får jag bekänna en sak?

Nå, jag tar sats: här kommer det.

Jag har aldrig riktigt förstått Edward Said och hans bok Orientalism.

Till dess…

Jag vet att det är det sena nittonhundratalets mest inflytelserika bok. Saids resonemang är mycket sinnrikt. Jag var full av beundran…

Men vad menade karln?

Han skrev att den orientalistiska forskningen konstruerade bilden av orientalen som ”den andre”, som främlingen något som mest liknade utomjordingar av antimateria.

Där hängde jag inte med.

De flesta orientalister jag läst och som försöker förklara mellanöstern för en svensk publik gör raka motsatsen såvitt jag kunnat se. Forskare som Jan Hjärpe, Ingmar Karlsson och Michael Norberg berättar om alla kontakter mellan Europa och Mellanöstern som löpt fram och tillbaka genom seklernas lopp. På olika sätt brukar de, såvitt jag kunnat se, utan att skönmåla, ändå förklara och förmänskliga. Inte främmandegöra.

Så vad kan jag ha missat här?

Pratade Edward Said i nattmössan?

Han verkade litet för smart för det. Fanns det en pusselbit som saknades?

Jag gissar läsaren återigen suckar över att jag måste vara så slingrig och rota till alltsammans innan det (eventuellt) kommer något som liknar en poäng från mig.

Den saknade pusselbiten hittar man, tror jag hos Bernard Lewis. Faktum är att Edward Saids bok om orientalism kan läsas som ett enda angrepp på den avdankade Princeton professorn.

Och då blir med en gång alltsammans begripligt.

Lewis är i många avseenden den moderna islamofobins fader. Det var han som först myntade begreppet the Clash of civilisations, den som förutsätts vara oundviklig mellan den kristna och den islamiska världen. Huntington bara lånade frasen från honom.

Lewis anses vara Irak-invasionens gudfader. Alltsammans blev dessutom möjligt just för att han INTE är någon grovhuggare i bomberjacka och hakkorsmärke på ärmen.

Lewis har klass. Han får sitta med i tv soffor, lägga ut texten i Foreign Affairs och New York Times. I många avseenden säger de båda samma saker men från Lewis kommer det oändligt mycket mer belevat och med myckenhet akademiskt lull lull i ryggen.

Och i det läget tenderar ofta en bildad medelklass publik att falla i trans av hänförelse.

Läsaren undrar kanske undrar varför en vithårig forskare från Princetonuniversitetet kan inspirera till terrordåd i Norge. Svaret skulle kunna vara att idéströmningar alltid uppstår i slutna sällskap, tidskrifter med begränsad spridning och dammiga universitetsinstitutioner. Man brukar ofta göra sig lustig över struntpratande intellektuella men det som kläcks i det där slutna klickarna, spridas till den bildade medelklassen och via skollärare och bibliotekarier nå såväl den stora allmänheten som beslutsfattare.

I den miljön är Bernard Lewis inte någon liten lustifikation utan en av formidabel vithaj. Han är The Sage. En man med stor prestige och akademisk tyngd.

Och han har varit i verksamhet sedan 1950-talet.

Bernard Lewis teknik går ut på att prisa den islamiska civilisationen för dess landvinningar inom vetenskap och kultur.

Sedan kommer en redogörelse för dess uppkomst och utveckling lååååång litania om tillkortakommanden, misslyckanden och haverier.

Som läsare blir man till sist känsla av att hela Orienten är något i grunden felkonstruerat. Landvinningarna är glömda. Allt som finns kvar på näthinnan är misslyckandena.

Det andra stora temat hos Bernard Lewis är ett fullständigt ”förfrämmandegörande” av orienten/mellanöstern och människorna som lever där. De skildras närmast som varelser från yttre rymden, nästan helt drivna av sina dunkla kulturella och religiösa drifter.

Helt plötsligt stämmer Edward Saids resonemang som hand i handske. Det om hur man försöker konstruera  bilden av ”orientalen” som ”den andre”. Den som måste övervakas, kontrolleras och domineras.

Edward Said anklagade: bakom en fasad av liberalism och vetenskaplighet var Lewis arbete “aggressivt ideologiskt”[iv]

Said betraktade helt klart Bernard Lewis som livsfarlig och bekämpade honom.

För Lewis var ute efter makt.

Både i Storbritannien och i USA försökte han träget armbåga sig fram till de hörn av regeringarna där policyn drejas fram.

Länge kämpade Bernard Lewis och hans meningsfränder i motvind. Medan han fortfarande arbetade i England försökte Lewis sälja förslaget britterna skulle återupprätta det ottomanska imperiet och använda det för att erövra mellanöstern.

Av någon anledning var det svårt för det brittiska utrikesdepartementet att uppbåda någon som helst entusiasm för det strategiförslaget.

År 1974 hoppade Bernard Lewis på ett erbjudande om en fet professur i Princeton universitetet. I början av 1980-talet blev han amerikansk medborgare och började gravitera mot en krets unga män som samlats kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

I sinom tid skulle de komma kallas för neokonservativa.

Läget var detta i början av sjuttiotalet: USA hade krånglat sig ifrån Vietnamkriget. Samtidigt hade Mellanöstern dykt upp på radarskärmen. Under oktober kriget hade det kommit ett hot om oljeembargo. Det hade på allvar visat hur beroende Amerikas samhälle och försvar var av olja från Mellanöstern. Redan 1973 förekom en del skriande om att Amerika borde ockupera oljefälten.

Det var i det läget som Lewis plockades över. Amerika kom på att man behövde orientalistisk expertis. Lewis kunde alltid passera som en sådan. Den fina poängen var just att från honom skulle etablissemanget få subtila fiendebilder. Tanken började redan då gro att USA en vacker dag skulle börja intervenera i större skala i regionen.

Lewis kallades med andra ord. Lewis kom och började sprida sina teser om att det i själva verket rådde ett civilisationskrig mellan västvärlden och islam.

Han grundade en veritabel tolkningstradition. Bernard Lewis tankegångar togs upp, bland annat av ett helt koppel israeliska orientalister som Rafael Patai, Rafael Israeli och Dan Schueftan.

Kanske var det med det kalla krigets slut som vinden började blåsa åt deras håll. När Sovjetunionen plötsligt försvann började många i konservativa kretsar att yrvaket se sig om kring för att hitta en ny STOR FIENDE. En sådan var Samuel Huntington som hävdade att framtidens konflikter skulle stå mellan stora civilisationsområden.[v]

Huntington tackade i synnerhet Bernard Lewis för inspirationen. Den islamiska civilisationen var Det Stora Problemet.

Går man in på en utpräglat islamofobisk blogg finner man den ofta späckad med länkar till allehanda neokonservativa forskare och kolumnister. De tjänar både som inspirationskällor och som ett slags legitimation. Titta, verkar de vilja utbrista, vi säger bara samma sak som den här superrespektable amerikanske eller brittiske skribenten.

Den stora tiden kom med elfte september 2001.

Helt plötsligt stod Bernard Lewis hela hans sätt att tolka Mellanöstern i ett förklarat ljus. Böckerna såldes i jätteupplagor. Alla ville höra hans åsikt. Allt verkade stämma. Arabvärlden var sjuk och felkonstruerad. Orsaken till den traumatiska attacken stod att finna medeltida skrifter, inte några rationella, politiska orsaker. Allt tal om Israel ockupation eller USA:s brutala sanktioner mot Irak efter Gulfkriget 1991 måste viftas bort. Därtill kom att Lewis vädjade till stormaktspolitikernas rovdjursinstinkter. Arabvärlden var ett skaderivet bytesdjur. Ett lockande byte som bara väntade på fällas. Allt som krävdes var en beslutsam offensiv på någon lämplig punkt, Irak exempelvis.

En hög amerikansk tjänsteman ansåg att den mest avgörande knuffen mot krig var den presentation som Bernard Lewis höll för den mäktige vicepresidenten Dick Cheney.

”Jag tror att det du måste göra med araberna är att drämma till dem mellan ögonen med en stor käpp. De respekterar styrka.”[vi]

Ord och inga visor.

Kanske var det Bernard Lewis stora ögonblick. I decennier hade han kämpat för att bereda marken, skapa fiendebilderna, publicerat böckerna, artiklarna, framträtt i debattprogram. Nu, äntligen skulle alltsammans bära frukt. Nu skulle USA gå till storms mot mellanöstern.

Vicepresident Cheney och Lewis träffades upprepade gånger över middagar. Enligt en som satt med var Lewis ständigt återkommande tema att man skulle gå på mot Irak och mot arabvärlden.

”Slå till. Tveka inte.” Löd ständigt uppmaningen från Lewis.[vii]

Åren har gått. Lewis har både fått uppleva sin seger över Edward Said och därefter hur den segern förvandlades till damm och aska. De många orientalister som länge svurit över Bernard Lewis stora inflytande har gått till storms mot honom.

Invändningarna har varit många:

Först och främst är Lewis expert på det ottomanska imperiet, inte på arabvärlden.

För det andra tycker kritikerna att verkar ha sovit sig igenom Mellanösterns moderna historia. Allt, allt, ALLT som sker verkar hos Bernard Lewis ha sin upprinnelse i olika medeltida handskrifter.

Själv verkar Lewis ha blivit alltmer förgrämd och prillig. Bland annat har han på sista tiden gått omkring och förkunnat att Europa snart kommer att vara muslimskt.

Det förhindrar inte att den typen av tankar har tagits upp och förgrovats av olika konservativa kolumnister där det målas upp fasansfulla visioner av hur muslimerna håller på att ta över förorterna och nu bereder sig att storma stadskärnorna.

Lewis tråd har plockats upp av andra. Hos Bernard Lewis fanns i alla fall en slags fernissa av liberalism och vetenskaplighet. Fast när man läser protokollen från konferenser han deltagit i eller intervjuer han gett noterar att han är mycket flink när det gäller att trycka på rasistiska knappar hos sin medelklasspublik.

Flyttar man blicken till de många som valt att gå i hans fotspår har man helt sonika struntat i det. Hos skribenter som Rafael Israeli, Daniel Pipes, Melanie Philips, Geert Wilders, Bat Ye’or har rashatet varit ohöljt.

Många av dem har fått sina texter publicerade i Neo. Flera av dem nämns som viktiga inspirationskällor i Anders Bering Breiviks långa manifest.

●●●
Kanske Bat Ye’or är en annan grundläggande figur. Hon har lyckat skapa en helt egen litterär gengre.

Eurabialitteraturen.

Bat Ye’or är en pseudonym för Giselle Littman. Pseudonymet skall betyda Nilens dotter, syftar på att Littman var uppvuxen i Egyptens International Settlement. Familjen förlorade allt när Nasser började nationalisera. I sin bok Eurabia: The Euro-Arab Axis har hon lanserat en gigantisk konspirationsteori som går ut på att EU konspirerar med arabvärlden mot Israel. Sammansvärjningen skall ha inletts 1973 – 1974 med ett organ som kallades den euro – arabiska dialogen EAD.

I själva verket är EAD en hemlig regering som beslutat sig för att förråda Israel, svika västvärlden och kapitulera för araberna. Den allsmäktiga EAD genomsyrar alla aspekter, från immigration, till kulturellt och ekonomiskt samarbete.

Självklart är islam helt inriktat på världserövring meddelar Bat Ye’or.

Eurabia liknar Sions vises protokoll men här är allt ställt på huvudet.

Medan Sions vises protokoll var ett falsarium från den tsarryska säkerhetstjänsten som talade om en hemligt judisk världsregering så spinner Eurabia istället en tankevärld om en hemligt världsregering med udden riktad mot Israel. Allt i syfte att delegtimisera, och underminera den judiska staten.

”Det är ett projekt som tänktes ut, planerades och genomdrevs konsekvent genom invandringspolitik, propaganda, stöd från kyrkorna, ekonomiska förbund, och bistånd, kulturellt, massmedia och akademiskt samarbete. Generationer växte upp i det ramverket.”[viii]

Eurabia har gett upphov till en veritabel hord av efterföljare. Där finns något att hämta för de flesta. För kristen höger med rivalitetskomplex mot islam, för rasister som vill ha ett nytt hatobjekt och för frustrerade proisraeliska grupper som vill ha en bekväm förklaring till staten Israels allt sämre ställning i de allmänna opinionerna. Eller bara till varför livet känns fel i största allmänhet. En förklaring som har så litet som möjligt att göra med Israels egen politik. Allt handlar i själva verket om EAD:s dolska manövrer och att EU i all hemlighet beslutat att kapitulera för araberna.

Det hela tänktes ut av de usla fransmännen på sextiotalet.

Och vid det laget undrar den uppmärksamme läsaren om inte det här är en massa dravel? Den som söker efter belägg söker förgäves. Det finns bara svepande påståenden.

Självklart är alltsammans dravel. Det allsmäktiga EAD finns verkligen. Den är organ för dialog mellan EU och arabvärlden men i allt väsentligt handlar det om att EU, ofantligt mycket rikare och med större befolkning, dikterar för arabvärlden vad den vill.

Dravel som sagt var men dravel som lockar och drar.

Till Lewis tanke om ett stort islamiskt hot läggs nu en annan idé. Förutom ett yttre hot finns också ett Stort Förräderi inifrån. De som stod för förräderiet var alla de som vägrade gå med på stora civilisationskriget. Det är dom som kör kniven i ryggen på de tappra.

I normala fall skulle en figur som Bat Ye’or ha skickat ner i källaren tillsammans med UFO forskare och nyutgåvor av Mein Kampf. Istället har hon tagits emot med respekt, hennes böcker har getts ut på respektabla förlag och själv har hon fått lägga ut texten på konferenser med Hudson institutet.

●●●
På Dagens Nyheters ledarsida kom en lång klagovisa om vilken oanständighet det är att ”…koppla företrädare för konservativa och liberala regeringsledamöter i Sverige till ett massmord i Norge.”

Aftonbladet hade tagit sig orådet att påminna om Folkpartiets pågående flört med islamofobin.

Nu borde det råda enighet.

”Det spelar ingen roll om hoten kommer från extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet, våldsbejakande islamistiska nätverk eller något annat”.

Liberaler, konservativa och socialdemokrater tillhör ju alla samma familj menar ledaren. [ix]

Låtom oss alla nu vara vänner och gå på minnesstund tillsammans.

Problemet är bara att varken extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet eller våldsbejakande islamistiska nätverk har minsta gehör för sina idéer i vare sig svensk liberal press eller i folkpartistiska ungdomsförbundets publikationer.

De tillhör helt främmande världar. Idémässigt löper en veritabel järnridå mellan dem.

När det kommer till Anders Behring Breiviks tankar om västerländskt civilisationskrig mot den muslimska världen är de rumsrena inom den respektabla borgerligheten. Ända sedan nittiotalet har de kunnat ventileras i  kolumner, och i morgontidningarna ledar- och debattsidor.

Lägg därtill att varken autonom vänster, nynazister eller islamister har några realistiska utsikter att få se sina idéer förvandlas till regeringspolitik i Sverige.

Vänd nu blicken till islamofobin. Det finns ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna som har den som sin stora publikmagnet. Också Folkpartiet har sedan länge tåflörtat med samma politik med sina många propåer om språktest, slöjförbud, simundervisning och dylikt. Ofta i samband med valrörelse.

Nej, nej, inget sägs rent ut men alla vet vilka som är måltavla.

Kanske är islamofobin speciell för att den utgör en pyramid. I spetsen finns professorer och kolumnister med förtroendeingivande titlar. I botten finns hatbloggarna.

Och längst ner finns Anders Behring Breiviks hånflin medan han förs bort till häktet efter förrättat värv.

Det hände till sist.

Två svenska soldater stupade i Afghanistan. Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson, båda från Stockholm. En man som var, eller förmodades vara afghansk polis hade öppnat eld på nära håll.

Försvarsminister Sten Tolgfors har omgående gått ut och förkunnat att det nu är mycket viktigt att ”stå fast” och att det inte får utbryta någon debatt om den fortsatta närvaron av svenska och europeiska truppstyrkor.

Förlusterna för koalitionen ökar. Amerikanska och brittiska militärer viskar redan om att de kan komma att öka ytterligare under 2010.[i] Kanske var det oundvikligt att den svenska kontingenten skulle drabbas. Det har varit nära flera gånger.

Den första reaktionen från interventionsvänliga kommentatorer verkar vara förbittring mot kritikerna av företaget. Johanne Hildebrandt talade om ”dumvänstern som reflexmässigt skrålar ’Sverige ut ur Afghanstan’”.[ii]

Försvarsbloggen Wiseman hänvisar till andra världskriget:

”Bestämde Churchill att Tyskland skulle kapitulera den 8 maj 1945, annars skulle man ta hem britterna från fastlandseuropa?”[iii]

Vindskupan undrar om man kan skymta konturerna till en svensk dolkstötslegend här? Där man manövrerar sig i läge för att lägga skulden på de som från början ifrågasatt hela företaget.

Liknande skedde i Tyskland efter första världskriget när trupperna påstods ha kämpat framgångsrikt men ha svikits av en sammansvärjning av  judar och kommunister på hemmafronten. Detsamma skedd i USA efter Vietnamkriget där man från Republikanskt håll gjorde gällande att hela kriget i själva verket var segerrikt varefter de heroiska trupperna förråddes av anti krigsrörelsen och liberalerna. (Rätt konstigt med tanke på att det var demokratiska regeringar som spelade nyckelroller när det gällde att eskalera konflikten.)

Skulle fälttåget slå slint så är det kritikernas fel.

Man försöker rentav kopiera maningen ”Support our troops” i svenskt tappning, komplett med gula band och allt.

Både slagordet och banden har imiterats från USA.

Är inte det en behjärtansvärd maning då?

Joo, men till sist beror det på hur den används. När den har utslungats i Amerika har den snarare haft som mål kasta en våt filt över debatten än att hjälpa några hårt prövade soldater.

”Stöd soldaterna” brukar allt som oftast betyda ”sluta kritisera den här interventionen”, detta så att interventionen kan fortsätta och fler soldater dör och lemlästas.

Och det finns mycket värt att ifrågasätta här. Framför allt: Det finns inte skuggan av en hållbar strategi för hela företaget, varken från USA:s eller NATO:s sida. Det som finns är en kria från USA:s nationella säkerhetsråd, gemenligen beskrivet som ett ”kompendium av plattityder, aforismer och absurditeter.”[iv]

Från Sten Tolgfors eller Allan Widman finns inte heller någon hållbar plan. Mest av allt en dunkel tanke om att man skall ”stå fast”, hänvisa till Winston Churchills exempel och vänta på att ett mirakel skall trilla ner från himlen. En attityd som förövrigt som har rätt litet gemensamt med Churchill utan snarare påminner om Hitler. (Führern satt som bekant ända in i det sista och stirrande på Fredrik den Stores porträtt i väntan på att vågen skulle vända precis som i sjuårskriget.)

Skälen för hela företaget är också de dunkla och rotiga. Ursprungligen handlade det om att krossa Al Quaida efter elfte september attentaten. Det var skälet för att skicka flyg och trupper till landet.

Gradvis har det motivet knuffats in i bakgrunden. Istället har nya motiv lagts på och pumpats upp med prestige och några doser ideologi.

En av general Petraeus närmaste rådgivare, australiensaren David Kilcullen nämnde som ett av de främsta skälen att kriget i Afghanistan för närvarande är att det ger NATO ett existensberättigande.[v] Det handlar om att rädda Atlantpakten.

Med andra ord skall svenska soldater riskera liv och lem för att rädda en militärallians som Sverige inte ens är medlem av.

Att krossa Al Quiada då?

Frågan är om inte den organisationen redan är krossad. USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jim Jones förklarade glatt att:

”Al Quaidas närvaro är kraftigt förminskad. Som mest uppskattas att mindre än hundra man är verksamma i landet. De har inga baser och ingen förmåga att angripa oss eller våra allierade”.[vi]

Mindre än ett hundratal.

Och det kommer från en av president Obamas närmaste män. En man som bör ha fri tillgång till de mest kvalificerade underrättelse rapporterna. Lägg därtill att enligt somliga rapporter i själva verket finns allvarliga spänningar mellan Talibanerna och Al Quiada och har funnit ända sedan belägringen av den Röda Moskén i Islamabad 2007. Talibanerna är beroende av hemligt stöd från den pakistanska krigsmakten och underrättelsetjänsten.

Al Quiada har tvärtom manat till störta regimen i Islamabad.[vii]

Kort sagt: inget harmoniskt äktenskap mellan de tu. Talibanerna har rentav mycket, mycket försiktigt antytt att de skulle kunna tänka sig att bryta med Al Quaida i utbyte mot ett fredsavtal.[viii]

Från USA meddelas att flera befälhavare drabbats av reprimander efter debaclet i Nuristan provinsen.[ix] Striden förkunnades vara en framgång. En generallöjtnant skickades iväg för att leda undersökningen av sagda framgångsrika strid.[x]

Man tycker sig ana ett drag av desperation över hela affären. Den amerikanska armén anses vara på väg att bli rätt sliten. Tusentals soldater har måst hemförlovas på grund av posttraumatisk stress. När en vägbomb går av intill ett bepansrat fordon kan den lämna soldaterna med bestående hörsel- och hjärnskador.

Därtill har utbildningen skurits ner på många håll. Flera av arméns bästa instruktörer har skickats till fronten för att fylla luckorna. Periodvis var den amerikanska armén piskad att anta män som den normalt skulle ha ratat.

Finanskrisen uppges ha fått strömmen av rekryter att öka igen, om än av fel orsaker.

[ii] Kolumn Johanne Hildebrandt, Aftonbladet, 7 februari 2010.

[iii] ”Förr eller senare” bloggen Wiseman’s Wisdoms, 7 februari 2010.

[iv] ”Our McMan in Bananastan” av den elake, pensionerade officeren Jeff Huber, 9 juni 2009.

[v] ”Adviser David Kilcullen: US Has 2 More Tough Years In Afghanistan” av Anne Geran, i Huffington Post, 9 augusti 2009.

[vi] ” A War of Absurdity” av Robert Scheer, i Huffington Post, 9 oktober 2009.

[vii] ”Pentagon’s War Pitch Belied by Taliban-Qaeda Conflict” av Gareth Porter, IPS, 5 december 2009-

[viii] ”US Silent About Taliban Guarantee Offer on al-Qaeda” av Gareth Porter, IPS, 15 december 2009.

[ix] För detaljer om det, se ”…att Sverige deltar i ett slags krig i Afghanistan” Vindskupan, 17 november 2009.

[x] ”U.S. commanders in Afghanistan face tougher discipline for battlefield failures” av Greg Jaffe, i The Washington Post, 5 februari 2010.

Resultatet hade förbryllat, sedan hade det gömts och glömts.

Det skedde på hösten 1947. Den eldstorm som kallades andra världskriget var över, officiellt, men det glödde hett under askan och en rad små och mellan stora sekundärbränder flammade eller höll på att blossa upp runtom i världen.

En av dem var den franska kolonin Indokina.

Det hade pyrt och flammat där ända sedan Japan kapitulerat 1945. Å ena sidan fanns en allt större fransk expeditionskår som ville klå sig tillbaka till kontrollen över den gamla kolonin. Å den andra fanns flera nationalistgrupper som hade motsatta idéer. Den största, Ho Chi Mihns Viet Mihn rörelse, hade utropat Vietnams självständighet, börjat bygga upp en armé och höll sakta men säkert på att svälja de övriga nationalistiska partierna.

Incidenter och tillfälliga krockar hade vuxit till ett regelrätt krig. De franska trupperna erövrade de stora städerna, Saigon, Hanoi, Haiphong.

Ho Chi Minh, hans regering och huvuddelen av armén drog sig tillbaka till Viet Bac – området i norra Vietnam. På hösten 1947 bredde sig den franska armén på att slutligen försöka krossa dem där.

Den franska expeditionskåren drog i krig, utrustade sliten utskottsmaterial och udda uniformsplagg från andra världskriget som britter och amerikaner ansåg sig kunna avstå ifrån. Å andra sidan var både soldater och befäl mycket erfarna. En brittisk officer beskrev dem som effektiva men mycket hänsynslösa.

	1. Kvällen 7 oktober 1947. stridsgrupp ”S”, den luftburna halvbrigaden, 1 137 man under  överstelöjtnant Sauvagnac landsätts över Viet Mihns högkvarter i Bac-Kan, Cho Moi och Cho Don. Operation Lea inleds. 2. Samtidigt lämnar stridsgrupp ”B”, under överste Beauffre, tre pansar-, tre infanteri- och tre  artilleri- bataljoner Lang Son. 3. 9 oktober 1947: stridgrupp ”C” tre bataljoner under överstelöjtnant Communal rör sig med båt uppför Röda floden från Hanoi-området. 4. Luftlandsättning för att ta vägbroarna nordväst om Cao Bang. Förenas med stridsgrupp B den 12 oktober. 5. 19 oktober. Stridsgrupp B och C förenas vid Chiem Hoa. Operation Leá avblåses den 8 november 1947. 6. Den 20 november, operation Ceinture startar. En framstöt mot Thai Nguyên för att krossa Viet Mihns styrkor i området. Styrkan drar sig tillbaka efter en månad. 7. Två infödda T’ai bataljoner rensar området mellan Svarta floden och Röda floden.

●●●
Därför låg en fransk armé uppe i Nordvietnam i slutet av 1947 under befäl av general Jean-Etienne Valluy och därför beredde den sig på att gå till anfall.

Det började med att 1 137 franska fallskärmsjägare hoppade över Bac-Kan, Cho Don och Cho Moi. Det var där man visste att Ho Chi Minhs regering låg inkvarterad. De lyckades tillfångata en av Viet Mihns ministrar. En del franska krigsfångar fritogs. Ho Chi Minh undkom. Likaså hans militäre befälhavare Vo Nguyen Giap.

Samtidigt satte sig en stridsgrupp i rörelse från Lang Son norrut längs kolonialväg 4. Flygunderstöd kom från gamla Spitfire flygplan. Alltsammans var kalkerat efter det blixtkrig som tyskarna praktiserat under andra världskriget. Först luftlandsättningar för att korka upp flaskhalsarna framför trupperna, sen skulle pansar och motoriserat infanteri dundra fram. En armada av flodbåtar, bestående av gamla ombyggda landstigningsbåtar, stävade norrut längs Röda floden. Man kunde nu se konturerna av en gigantisk kniptångsmanöver, också det efter tyskt mönster.

De luftlandsatta trupperna hamnade omgående under hård press. Efter den första överraskningen strömmade Viet Minh trupperna till. På de andra fronterna gick framryckningen segt. Skildringarna talar om hur stridsgrupp B tragglade sig fram längs kolonialväg 4 som vindlade sig fram mellan de jungeltäckta, sockertoppsliknande kullar som utmärker norra Nordvietnam. Då och då small ett skott från en krypskytt. Broarna var förstörda. Varje gång man kom till en riven bro måste man stanna. Soldater vadade över och etablerade brohuvud. Sen fick ingenjörssoldater slå en ny bro.

Framryckningen gick trögt och hackigt.

Grupp C stoppades ideligen av sandbankar och andra hinder i floden. Den landsatte en bataljon vid Tuyên-Quang och fortsatte norrut.

Det var problem med Spitfire planen. Delar av trä och segelduk började att ruttna i det tropiska klimatet.

Den 19 oktober fick de båda skänklarna i kniptången kontakt.

Viet Minhs viktigaste basområde var omringat, i teorin. Ho Chi Minh hade undkommit med ett nödrop och genom att gömma sig i ett kamouflerat hål. Där hade han och hans närmaste män lyssnat medan soldaterna letade ovanför dem. De franska fallskärmsjägarna hade hittat brev framlagda, redo för honom att underteckna.

Den 20 november kom en ny fransk offensiv mot Thai Nguyen för att försöka riva upp Viet Minhs trupper där. Fransmännen satte in 18 bataljoner, fallskärmstrupper och flodbåtsflottiljer.

Samma sak hände. Det förekom en del strider här och där, sen försvann Viet Minh trupperna än en gång.

Sen var alltsammans över.

Det var nu som det började gå galet.

Vad hände efter att ”slutoffensiven” hade fullbordats?

Svar: ingenting.

Ingen av general Vaullys offensiver hade den ringaste effekt. Ingen över huvudtaget. Allt som mötte de franska trupperna var ett gigantiskt antiklimax. Viet Minh rörelsen fortsatte att verka och växa. Uppbyggnaden av dess förband rullade på. På kartan kunde det visserligen se ut som om de franska trupperna hade omringat Viet Minh. I praktiken låg de snarare som isolerade öar i djungler och berg. Det fanns gigantiska luckor där hela regementen kunde smita ut eller in.[i]

Operation Lea resulterade inte i något alls.

Och det var det som var det förunderliga ja närmast omstörtande.

●●●
Allt detta skedde i skymundan under de sista tre månaderna av år 1947. I resten av världen orkade knappt någon bry sig. Europa och Asien trälade i en grå efterkrigstristess. Under de tre månader som Lea offensiven flammade upp för att sedan ebba ut med ett pipande noteras att USA proklamerat att Sovjets grundande av den nya internationalen utgjorde en formlig krigsförklaring, att Sverige gjort en förnyad vädjan till Stalin för att få klarhet om vad som hänt Raul Wallenberg. Den franska regeringen hade låtit höja priset på kol med 60 procent vilket resulterat i kravaller och strejker. I Belgien hade 27 kollaboratörer från ockupationstiden avrättats i Charleroi och i Sverige hade statsminister Tage Erlander bjudit in de borgerliga partiledarna för en diskussion om inflationen. Från Kina kom förvirrade meddelanden om att Chiang Kai-shecks nationalistregerings försvar mot Maos kommunister i de norra delarna av landet började ge vika.

I Grekland hade kommunisterna grundat sin egen upprors regering och ett inbördeskrig verkade oundvikligt. Italiens Stockholmsambassadör mördas av en sinnesförvirrad landsman. I Tyskland inleddes krigsförbrytarrättegång mot industrimannen Alfred Krupp von Bohlen.

Och långt borta i norra Vietnam hade en militär revolution presenterats utan att någon orkade lägga märket till det.

●●●
Hur kan man kalla det antiklimaxet som var operation Lea för en revolution eller en vändpunkt? Ta en funderare över vad som ”egentligen” skulle ha hänt i Vietnam på hösten 1947.

Enligt all etablerad visdom borde detta ha varit den punkt i utvecklingen när Viet Minh rörelsen borde börja krackelera. Så hade det gått till i tidigare kolonialkrig. Viet Minh hade vid den tidpunkten drivits ut ur alla de stora städerna. Därefter hade de inringats efter alla den tidens regler och modernaste blixtkrigsmetoder. Det här var den punkt i utvecklingen när Viet Minhs trupper borde börja desertera eller plundra civilbefolkningen för att få fatt på proviant. Disciplinen och organisationen skulle upplösas. Ledningen borde få allt svårare att göra sig åtlydd,  De återstående, hopsmältande resterna borde jagas fram och tillbaka. Sen skulle det stora lugnet återvända och franska distrikts kommissarier i tropikhjälmar skulle kunna återgå till att styra över sina respektive provinser från kontor med takfläktar. Så hade det alltid fungerat under artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets kolonialkrig, mot Sydafrikanska Zuluer, sudanesiska Mahdister eller marockanska Rifkabyler.

Det var så det hade fungerat under tidigare koloniala revolter i Vietnam.

Ibland liknade kolonialkrigen mer överdimensionerade jaktexpeditioner inför vilka man oljade Maximkulsprutorna, vaxade mustascherna och rättade till hakremmarna på tropikhjälmarna och glatt räknade med att vara hemma igen före jul. I slaget om Omdurman 1898 stupade 10 000 mahdister utan att ens nå fram till de brittiska linjerna. (Brittiska och brittiska förresten. Det fanns 8 000 brittiska soldater och mer än dubbelt så många egyptiska och sudanesiska.) Ett hundratal britter dödas eller sårades. Dubbelt så många egyptiska och sudanesiska soldater. Sen var alltsammans avklarat. Trupperna kunde åka hem och landet låg stilla och lydigt under en nyinstallerad kolonialregim. Inget större omak i form av kostnader eller förluster för moderlandet.

Man kan lätt föreställa sig mången nostalgisk europé eller amerikan sucka längtande.

Det var tider det.

På hösten 1947 slog alltsammans slint, kanske för första gången. Istället blev operation Lea högvattemärket för de franska insatserna att återta sin koloni. Från och med då började allt glida utför. Fransmännen, från och med slutet av 1950-talet amerikanerna, kämpade ständigt på defensiven. En defensiv som skulle fortsätta fram till 1975 när USA:s klientstat i Sydvietnam föll.

De få som intresserat sig har himlat med ögonen över general Valluy enfaldiga tro på att Viet Minh skulle falla samma så enkelt. Det är egentligen komplett ohistoriskt. General Valluy dirigerade operationen efter ett väl beprövat partitur. Det bestod av att han med dunder och brak släppte loss de senaste blixtkrigsmetoderna mot en (förmodat) oförberedd, koloninal motståndare. Han kunde helt enkelt inte veta att det receptet inte skulle ha någon verkan längre.

Under hela den långa kolonialepoken hade européer och amerikaner uteslutande mött fiender vars organisation var stambaserad eller feodal. Den ramlade nästan alltid i stycken när den utsattes för en tids modern krigföring.

Det hände inte längre.

Ytterligare ett problem var att varken fransmän eller amerikaner kunde lita på sina sepoyer längre. Under 1800-talet gick det alltid att rekrytera lokalt. Somliga europeiska kolonial generaler föredrog till och med dem före sina egna landsmän. General Kitchener ville heller ha sudanesiska hjälptrupper än brittiska soldater (bortklemade typer, ville ideligen ha mat och hela kängor). General Mangin föredrog  att dra i fält med nordafrikaner heller än fransmän.

Den stöttepelaren började också vittra nu. Fransmännen hade stora problem med sina lokalt rekryterade soldater både i Vietnam och i Algeriet. Amerikanerna hade det i Sydvietnam och i Irak. De kämpade motvilligt och deserterade ofta. Det går med andra ord inte att lita på att man kan använda landets egna resurser för att kontrollera det. I gengällt tvingade det länder som var sugna på att bedriva kolonialkrig att göra större, tyngre och dyrare insatser.

Kort sagt: det moderna gerillakriget hade börjat.

Så vad kan ha hänt? Det verkar ha börjat i Kina där Mao Tse Tung hade kläckt ett nytt koncept för gerillakrigföring för att utkämpa sitt inbördeskrig mot Komingtang. Det konceptet hade i slutet av 40-talet vietnameserna, framför allt general Vo Nguyen Giap och partimannen Truong Chinh, plockat upp, förenat med sina inhemska traditioner av gerillakrig från de strider på kineser och mongoler och anpassat för sin egen front. Vad de planerade var att bedriva det totala kriget i gerillaversion.

Först och främst: man skulle undvika att bekämpa kolonialmakten på dess egna villkor. Man skulle absolut inte rangera sig för strid på ett öppet fält i ett regelrätt fältslag i början av konflikten. Det var meningslöst och dömt på förhand. Man skulle på sin höjd få äran att dö tappert. Motståndaren var ett modernt industrialiserat samhälle och förfogade över artilleri, pansar, flyg och örlogsfartyg. Själv var man beväpnade med gevär och inte mycket mer. Nederlag skulle följa som ett brev på posten. Skulle Viet Minh rörelsen ha skuggan av en chans gällde att dra ut på alltsammans, att undvika att bjuda fransmännen på den typ av strider de behärskade bäst.

Men det handlade om något mycket viktigare och större än bara bedriva bakhållskrig på ett intelligentare sätt. Alltsammans var organiserat på ett nytt sätt.

Det gällde att bygga upp sitt eget samhälle, sin egen stat, organiserad ända ner på bynivå. Det handlade om mycket, mycket mer än att skrapa samman en skara beväpnade män och upprätta sin egen provisoriska regering eller att bekämpa den ranska armén med slå-och-spring krigföring. Det som Truong Chinh föreslog var en kamp på flera fronter, politisk, ekonomisk och kulturellt.

Den politiska kampen gick ut på att förhindra fransmännen från att bedriva söndra och-härska politik. Framför allt gällde det att förhindra att fransmännen spelade ut landets katoliker mot buddisterna eller bergsfolken mot etniska vietnameser. Katoliker och etniska minoriteter, framför allt bergsfolken, måste fås att känna att de fanns en framtid för dem, också i ett Viet Minh styrt Vietnam.

Efter att Viet Minh vunnit kontrollen över Nordvietnam skulle bergsfolken tilldelas flera autonoma zoner. I Viet Minh, och senare den Nordvietnamesiska armén, kunde soldater ur bergsfolken göra karriär ända upp till generals nivå. I Sydvietnam kunde de knappt ens bli löjtnanter.[ii]

En viktig bit var den kulturella krigföringen. Andra skulle kanske föredra att tala om psykologiskkrigföring (en skeptiker skulle kanske snarare tala om propaganda).

Varenda dag sprider fiendens flygblad, böcker, tidningar, tidskrifter, anföranden och radiosändningar sitt gift bland vårt folk, så pass att det fortfarande finns de bland vårt folk som tror att fienden har goda avsikter.

Svaret måste bli att, ”alla konstnärer och författare, alla lärare och intellektuella måste delta i motståndet, öppna en kulturell front, angripa fiendens kulturella fästen.” [iii]

Viet Minh rörelsen måste vinna slaget om tidsandan i den egna befolkningen också, det gällde också att ersätta fiendens kultur med den egna.

Ekonomiskt genom att man byggde upp en egen ekonomi med en egen valuta. Det talas om att byborna föredrog Viet Minhs valuta till och med inne i fransktkontrollerade områden. Fransmännen kämpade genom att blockera Viet Minhns områden. Vietnameserna borde å andra sidan slå tillbaka genom att göra kriget så dyrt som det bara var möjligt, först för fransmännen, sen för amerikanerna. Man skulle förhindra motståndaren låta ”kriget föda sig självt”. Det gällde också att försöka tillhandahålla bistånd till nödlidande på den egna sidan, allt med den baktanken att få fler och fler människor skulle uppfatta att de deras framtid låg hos Viet Minh. Om allt fungerade så  skulle vanligt folk börja vända sig till Viet Minh med sina problem, inte till myndigheterna. För att vara mer exakt: Viet Minh rörelsen skulle bli “myndigheten”.

Ett stort projekt. Och alltsammans måste ske mitt under brinnande krig.

Varför göra sig allt detta besvär?

Först och främst gällde det att ha något att erbjuda, ett alternativ istället för den koloniala ordningen. Ibland kunde den installeras efter att en by hade erövrats efter alla konstens regler. Ibland kunde byn helt sonika tas över mitt under näsan på de franska soldaterna. Det kunde ske utan någon stormning, det enda som märktes var att byborna helt sonika slutade tala med soldaterna.

Men det handlade om mycket mer än så. Det handlade om att pressa fram resurser för krigsinsatsen. Ur detta parallell samhället kom skatteinkomster, utrustning, proviant, rekryter, ris och ännu mer ris som skulle hålla Viet Mihn flytande medan man låg på defensiven och den kunde stötta krigsansträngningen när man började gå på offensiven. Det fanns ett system för beskattning. För byborna i Viet Minhs områden var det oändligt mycket bättre än att ha hopar av soldater som helt sonika högg för sig. Här visste de på förhand vad de förväntades avstå ifrån.

Giap räknade med att kriget skulle genomgå tre stadier. I det första var fienden på offensiven. I det skulle Viet Minh bara undvika att låta sig krossas. Gerillakrigföring skulle användas. I det andra stadiet hade fiendens anfallskraft ebbat ut. Då skulle delar gerilla styrkorna förvandlas till något som liknade konventionella förband. Reträtterna skulle upphöra. Fienden skulle tröttas ut.

I det tredje stadiet skulle motoffensiven börja.[iv] Det har sagts, och det stämmer nog rätt bra, att både fransmän och amerikaner började sina respektive fälttåg med att kämpa mot grupper av gerillakrigare för att till sist duka under för reguljärt organiserade divisioner – medan de hela tiden tvingades fortsätta att försöka värja sig mot gerilla.

●●●
Den fransk-amerikanske författaren Bernard Fall berättade att det fanns ett uttryck i den franska expeditionskåren som blev allt vanligare efter år 1950. Det talades om att ”se ut som Kristus på korset”. Uttrycket användes för att beteckna de få, överlevande soldater som kom stapplande ut ur djungeln efter att ha flytt när Viet Minh rände försvarslinjerna mot Kina över ända.

Det skulle komma fler katastrofer, fler utmärglade soldater med uniformerna i trasor och fler som såg ut som Kristus på korset i efter Viet Minhs offensiv T’ai höglandet 1952, efter striderna i det sydvietnamesiska höglandet och efter slaget om Dien Bien Phu 1954.

Sen slöt man fred.

●●●
Något nytt hade hänt mellan slaget om Omdurman och operation Lea. Den nya typen av kolonialkrig hade blivit tyngre, striderna blivit hårdare och utan att det gick att se något slut på eländet. Den modell för gerillakrigföring som Viet Minh presenterade för världen den gången 1947 skulle kopieras i Algeriet, i Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Rhodesia, Cypern. I sinom tid skulle Hizbollah anpassa modellen till Mellanöstern. Det som började i norra Vietnam på hösten 1947 fortsätter än idag. Det var den militära revolutionen som dömde de europeiska kolonialväldena. Den dömde också USA till nederlag i sitt försök att ta Frankrikes plats.

Att som revolutionsromantiker häva att ”gerillan alltid vinner” är bevisligen fel. Gerillarörelser som byggts upp efter maoistiskt mönster kan besegras. Det HAR skett men det tar nästan alltid lång tid och kräver MYCKET stora resurser. Exemplen på att det gjorts av främmande arméer kan räknas på ena handens fingrar.  I sinom tid skulle frustrerade militärer gissa att reguljär armé som bekämpade en gerilla måste ha en numerär överlägsenhet på 10 mot 1. Orsaken är att mängder av mannar ständigt binds till att bevaka broar, vägar, byar, etc. etc. Under sitt fälttåg mot Viet Minh rörelsen hade en franska armén en numerär överlägsenhet på 1,2. I sinom tid skulle de amerikanska och sydvietnamesiska styrkorna ha en numerär överlägsenhet 5 mot 1.

Det räckte till att hålla FNL stången men var för litet för att vinna.[v]

Det talas ofta om att massmedia fick USA att förlora sitt Vietnamkrig. Det är troligen missvisande. Viktigare var det faktum att Amerika slog i taket för hur mycket man orkade satsa. Mot slutet av 1960-talet fanns det till sist 600 000 man stationerade i Vietnam och befälhavaren general William Westmoreland begärde ytterligare 200 000.

Det gick inte att få fram de där ytterligare 200 000 männen, inte utan att mobilisera. Ett annat problem var den ekonomiska krigföring Truong Chinh skrivit om redan 1946. Kanske var målet just att trötta ut den amerikanske motståndaren ekonomiskt. En nordvietnamesisk tjänsteman som intervjuades av en amerikansk journalist under kriget passade på att fråga amerikanen om han hört ifall Amerika höll på att börja sälja sin guldreserv.

Amerikanen anade luntan. Om hans land måste sälja sin guldreserv var det ett tecken på att USA:s statsbudget började knäa under krigsutgifterna. Han blev omgående mycket patriotisk och höll ett långt anförande om att de skulle minsann inte tro att de kunde besegra hans land den vägen och att Amerikas ekonomi var världens största.

I slutskedet av USA:s Vietnamkrig hade regeringen tvingats finansiera kriget med sedelpressarna (inflation, inflation) och med lån. Statsbudgeten och hela ekonomin råkade i olag.

●●●
Allt detta hände för länge sen. Åren har gått sen Lea offensiven blev ett slag i luften. Trots det lever vi med återverkningarna än i dag.

[ii] “Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 190-194.

[iii] ”Primer For Revolt” av Truong Chinh, Frederick A Praeger förlag, London New York, 1963, sid 134.

[iv] ”Street Without Joy” av Bernard Fall, 1964, Stackpole Company förlag, Harrisburg, Pennsylvania, sid 34.

[v] ”Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 73.

Nyheten genljöd över stora delar av västvärlden att ett nytt muslimskt terrordåd hade avstyrts sista minuten i New York.

“Polisfälla stoppade planerat terrordåd”, löd rubriken i Dagens Nyheter.[i] Man föreställer sig att mången amerikan, (och USA beundrande svensk) drar en suck av lättnad över det aldrig sovande FBI och Departementet för Hemlandets Säkerhet som förhindrade det planerade angreppet på två synagogor i New Yorks Riverdaledistrik och mot militärplan. Fyra terrorister hade gripits. Alla fyra kom från Masjid al-Ikhlas moskén i Newburgh.

Slutet gott, allting gott.

Nu, efter att några veckor har gått finns det de som hävdar att säkerhetstjänsten inte bara nöjde sig med att avstyra komplotten utan också hade sett till att den kom igång.

Först noterades litet här och där att de fyra avslöjade terroristerna i själva verket var av helt annat virke än de ingenjörsutbildade förövarna bakom 11 september attentaten. De fyra som skall ha planerat att angripa synagogorna i Riverdale var gamla fängelsekunder och småbrottslingar av sorgligaste sort. En av dem led av svår schizofreni, och ansågs dessutom vara lindrigt förståndshandikappad med tämligen dimma begrepp om vad som skedde runtomkring honom.[ii]

●●●
Det skall ha börjat 2007 när en man började göra sig synlig i Newburgh moskén. Imamen uppgav inför New York Times att han snart började bli misstänksam mot nykomlingen som verkade mycket välförsedd med pengar. Ofta kunde man se honom sitta i sin Mercedes på moskéns parkering efter fredagsbönen.  Han graviterade mot församlingens unga män som han ofta bjöd på lunch och middag. Hans tal kretsad ofta kring nödvändigheten av heligt krig och blodbad. Nykomlingen kunde enligt imamen erbjuda stora summor till den som ville gå med i den grupp han sade sig leda.

Imamen misstänkte att mannen var polisangivare och föreslog diskret att han borde undvikas.

“Det var något skumt med honom.” [iii]

I församlingen kallades han Maqsood.

Tills sist hade Maqsood fått fatt på fyra olycksfåglar som brukade häcka i församlingens utkanter utan att någon riktig visste om de egentligen var muslimer eller inte. De var: James Cromitie, Onta Williams, David Williams och Laguerre Payen.

Det var Laguerre Payen som led av schizofreni. Han levde i vanvettig misär och förvarade flaskor med urin i lägenheten.[iv]

Ingen av de fyra hade någon som helst kontakt med Al Quida eller några internationella terrornätverk. Ingen var speciellt religiöst orienterad och ingen hade tidigare deltagit i någon politisk verksamhet…

…förrän de kom i kontakt med Maqsood, som mycket riktigt var en polisangivare. Han kom ursprungligen från Pakistan, hade råkat i klammeri med rättvisan och fått ett erbjudande som var svårt att avböja från säkerhetstjänsten.

Några av de fyra hade litet slappa antisemitiska fördomar. Angivaren öste på inför dem om nödvändigheten av att angripa judar i stor skala.

Det visade sig vara aningen bökigt att skaffa fram bomber och luftvärnsrobotar. Polisangivaren ordnade den detaljen (fiffigt nog hade det ordnats att de var ofarliga). Mer och mer börjar bilden av hur polisen och dess angivare tillhandahåller båda leden. Maqsood värvar de som går att värva, pumpar dem fulla med tankar om det heliga kriget, planerar det och skaffar fram utrusningen. Säkerhetstjänsten både organiserar själva terrordådet och inhöstar lovord för att det avstyrs. Och en stor del av allmänheten inser att de system som riggats upp under de gångna åtta åren måste bibehållas.

●●●
Slutet på det hela blev alltså att alla fyra visades upp inför TV kamerorna med dunder och brak. FBI:s vice chef Joe Denarest förklarade att de drevs av ett allmänt hat mot västvärlden.[v] New Yorks borgmästare Michael Bloomberg yttrade att det inträffade visade att freden var bräcklig och demokratin likaså och att det gällde att vara vaksam hela tiden.[vi]

Det fanns en man som inte var lika entusiastisk. Det var imamen för Newburgh moskén som undrade om hela komplotten överhuvudtaget hade kommit igång om det inte hade varit för polisangivarens insatser.[vii]

[ii] “Alleged N.Y. terrorist plotters known as regular guys” av Tina Susman, Los Angeles Times, 22 maj 2009.

[iii] “In Bronx Bomb Case, Missteps Caught on Tape” av Michael Wilson, New York Times, 21 maj 2009.

[iv] “In Bronx Bomb Case, Missteps Caught on Tape” av Michael Wilson, New York Times, 21 maj 2009.

[v] “Terrorattack stoppad i New York” av Clas Svahn i Dagens Nyheter, 21 maj 2009.

[vi] “In Bronx Bomb Case, Missteps Caught on Tape” av Michael Wilson, New York Times, 21 maj 2009.

[vii] “Informer’s Role in Bombing Plot” av Willam K Rachbaum och Kareem Fahim, i New York Times, 22 maj 2009. Se även den som spräckte hela historien. Robert Dreyfuss “Yet Another Bogus ‘Terror’ Plot” The Nation, 22 maj 2009.