Det hände till sist.

Två svenska soldater stupade i Afghanistan. Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson, båda från Stockholm. En man som var, eller förmodades vara afghansk polis hade öppnat eld på nära håll.

Försvarsminister Sten Tolgfors har omgående gått ut och förkunnat att det nu är mycket viktigt att ”stå fast” och att det inte får utbryta någon debatt om den fortsatta närvaron av svenska och europeiska truppstyrkor.

Förlusterna för koalitionen ökar. Amerikanska och brittiska militärer viskar redan om att de kan komma att öka ytterligare under 2010.[i] Kanske var det oundvikligt att den svenska kontingenten skulle drabbas. Det har varit nära flera gånger.

Den första reaktionen från interventionsvänliga kommentatorer verkar vara förbittring mot kritikerna av företaget. Johanne Hildebrandt talade om ”dumvänstern som reflexmässigt skrålar ’Sverige ut ur Afghanstan’”.[ii]

Försvarsbloggen Wiseman hänvisar till andra världskriget:

”Bestämde Churchill att Tyskland skulle kapitulera den 8 maj 1945, annars skulle man ta hem britterna från fastlandseuropa?”[iii]

Vindskupan undrar om man kan skymta konturerna till en svensk dolkstötslegend här? Där man manövrerar sig i läge för att lägga skulden på de som från början ifrågasatt hela företaget.

Liknande skedde i Tyskland efter första världskriget när trupperna påstods ha kämpat framgångsrikt men ha svikits av en sammansvärjning av  judar och kommunister på hemmafronten. Detsamma skedd i USA efter Vietnamkriget där man från Republikanskt håll gjorde gällande att hela kriget i själva verket var segerrikt varefter de heroiska trupperna förråddes av anti krigsrörelsen och liberalerna. (Rätt konstigt med tanke på att det var demokratiska regeringar som spelade nyckelroller när det gällde att eskalera konflikten.)

Skulle fälttåget slå slint så är det kritikernas fel.

Man försöker rentav kopiera maningen ”Support our troops” i svenskt tappning, komplett med gula band och allt.

Både slagordet och banden har imiterats från USA.

Är inte det en behjärtansvärd maning då?

Joo, men till sist beror det på hur den används. När den har utslungats i Amerika har den snarare haft som mål kasta en våt filt över debatten än att hjälpa några hårt prövade soldater.

”Stöd soldaterna” brukar allt som oftast betyda ”sluta kritisera den här interventionen”, detta så att interventionen kan fortsätta och fler soldater dör och lemlästas.

Och det finns mycket värt att ifrågasätta här. Framför allt: Det finns inte skuggan av en hållbar strategi för hela företaget, varken från USA:s eller NATO:s sida. Det som finns är en kria från USA:s nationella säkerhetsråd, gemenligen beskrivet som ett ”kompendium av plattityder, aforismer och absurditeter.”[iv]

Från Sten Tolgfors eller Allan Widman finns inte heller någon hållbar plan. Mest av allt en dunkel tanke om att man skall ”stå fast”, hänvisa till Winston Churchills exempel och vänta på att ett mirakel skall trilla ner från himlen. En attityd som förövrigt som har rätt litet gemensamt med Churchill utan snarare påminner om Hitler. (Führern satt som bekant ända in i det sista och stirrande på Fredrik den Stores porträtt i väntan på att vågen skulle vända precis som i sjuårskriget.)

Skälen för hela företaget är också de dunkla och rotiga. Ursprungligen handlade det om att krossa Al Quaida efter elfte september attentaten. Det var skälet för att skicka flyg och trupper till landet.

Gradvis har det motivet knuffats in i bakgrunden. Istället har nya motiv lagts på och pumpats upp med prestige och några doser ideologi.

En av general Petraeus närmaste rådgivare, australiensaren David Kilcullen nämnde som ett av de främsta skälen att kriget i Afghanistan för närvarande är att det ger NATO ett existensberättigande.[v] Det handlar om att rädda Atlantpakten.

Med andra ord skall svenska soldater riskera liv och lem för att rädda en militärallians som Sverige inte ens är medlem av.

Att krossa Al Quiada då?

Frågan är om inte den organisationen redan är krossad. USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jim Jones förklarade glatt att:

”Al Quaidas närvaro är kraftigt förminskad. Som mest uppskattas att mindre än hundra man är verksamma i landet. De har inga baser och ingen förmåga att angripa oss eller våra allierade”.[vi]

Mindre än ett hundratal.

Och det kommer från en av president Obamas närmaste män. En man som bör ha fri tillgång till de mest kvalificerade underrättelse rapporterna. Lägg därtill att enligt somliga rapporter i själva verket finns allvarliga spänningar mellan Talibanerna och Al Quiada och har funnit ända sedan belägringen av den Röda Moskén i Islamabad 2007. Talibanerna är beroende av hemligt stöd från den pakistanska krigsmakten och underrättelsetjänsten.

Al Quiada har tvärtom manat till störta regimen i Islamabad.[vii]

Kort sagt: inget harmoniskt äktenskap mellan de tu. Talibanerna har rentav mycket, mycket försiktigt antytt att de skulle kunna tänka sig att bryta med Al Quaida i utbyte mot ett fredsavtal.[viii]

Från USA meddelas att flera befälhavare drabbats av reprimander efter debaclet i Nuristan provinsen.[ix] Striden förkunnades vara en framgång. En generallöjtnant skickades iväg för att leda undersökningen av sagda framgångsrika strid.[x]

Man tycker sig ana ett drag av desperation över hela affären. Den amerikanska armén anses vara på väg att bli rätt sliten. Tusentals soldater har måst hemförlovas på grund av posttraumatisk stress. När en vägbomb går av intill ett bepansrat fordon kan den lämna soldaterna med bestående hörsel- och hjärnskador.

Därtill har utbildningen skurits ner på många håll. Flera av arméns bästa instruktörer har skickats till fronten för att fylla luckorna. Periodvis var den amerikanska armén piskad att anta män som den normalt skulle ha ratat.

Finanskrisen uppges ha fått strömmen av rekryter att öka igen, om än av fel orsaker.

[ii] Kolumn Johanne Hildebrandt, Aftonbladet, 7 februari 2010.

[iii] ”Förr eller senare” bloggen Wiseman’s Wisdoms, 7 februari 2010.

[iv] ”Our McMan in Bananastan” av den elake, pensionerade officeren Jeff Huber, 9 juni 2009.

[v] ”Adviser David Kilcullen: US Has 2 More Tough Years In Afghanistan” av Anne Geran, i Huffington Post, 9 augusti 2009.

[vi] ” A War of Absurdity” av Robert Scheer, i Huffington Post, 9 oktober 2009.

[vii] ”Pentagon’s War Pitch Belied by Taliban-Qaeda Conflict” av Gareth Porter, IPS, 5 december 2009-

[viii] ”US Silent About Taliban Guarantee Offer on al-Qaeda” av Gareth Porter, IPS, 15 december 2009.

[ix] För detaljer om det, se ”…att Sverige deltar i ett slags krig i Afghanistan” Vindskupan, 17 november 2009.

[x] ”U.S. commanders in Afghanistan face tougher discipline for battlefield failures” av Greg Jaffe, i The Washington Post, 5 februari 2010.

Resultatet hade förbryllat, sedan hade det gömts och glömts.

Det skedde på hösten 1947. Den eldstorm som kallades andra världskriget var över, officiellt, men det glödde hett under askan och en rad små och mellan stora sekundärbränder flammade eller höll på att blossa upp runtom i världen.

En av dem var den franska kolonin Indokina.

Det hade pyrt och flammat där ända sedan Japan kapitulerat 1945. Å ena sidan fanns en allt större fransk expeditionskår som ville klå sig tillbaka till kontrollen över den gamla kolonin. Å den andra fanns flera nationalistgrupper som hade motsatta idéer. Den största, Ho Chi Mihns Viet Mihn rörelse, hade utropat Vietnams självständighet, börjat bygga upp en armé och höll sakta men säkert på att svälja de övriga nationalistiska partierna.

Incidenter och tillfälliga krockar hade vuxit till ett regelrätt krig. De franska trupperna erövrade de stora städerna, Saigon, Hanoi, Haiphong.

Ho Chi Minh, hans regering och huvuddelen av armén drog sig tillbaka till Viet Bac – området i norra Vietnam. På hösten 1947 bredde sig den franska armén på att slutligen försöka krossa dem där.

Den franska expeditionskåren drog i krig, utrustade sliten utskottsmaterial och udda uniformsplagg från andra världskriget som britter och amerikaner ansåg sig kunna avstå ifrån. Å andra sidan var både soldater och befäl mycket erfarna. En brittisk officer beskrev dem som effektiva men mycket hänsynslösa.

	1. Kvällen 7 oktober 1947. stridsgrupp ”S”, den luftburna halvbrigaden, 1 137 man under  överstelöjtnant Sauvagnac landsätts över Viet Mihns högkvarter i Bac-Kan, Cho Moi och Cho Don. Operation Lea inleds. 2. Samtidigt lämnar stridsgrupp ”B”, under överste Beauffre, tre pansar-, tre infanteri- och tre  artilleri- bataljoner Lang Son. 3. 9 oktober 1947: stridgrupp ”C” tre bataljoner under överstelöjtnant Communal rör sig med båt uppför Röda floden från Hanoi-området. 4. Luftlandsättning för att ta vägbroarna nordväst om Cao Bang. Förenas med stridsgrupp B den 12 oktober. 5. 19 oktober. Stridsgrupp B och C förenas vid Chiem Hoa. Operation Leá avblåses den 8 november 1947. 6. Den 20 november, operation Ceinture startar. En framstöt mot Thai Nguyên för att krossa Viet Mihns styrkor i området. Styrkan drar sig tillbaka efter en månad. 7. Två infödda T’ai bataljoner rensar området mellan Svarta floden och Röda floden.

●●●
Därför låg en fransk armé uppe i Nordvietnam i slutet av 1947 under befäl av general Jean-Etienne Valluy och därför beredde den sig på att gå till anfall.

Det började med att 1 137 franska fallskärmsjägare hoppade över Bac-Kan, Cho Don och Cho Moi. Det var där man visste att Ho Chi Minhs regering låg inkvarterad. De lyckades tillfångata en av Viet Mihns ministrar. En del franska krigsfångar fritogs. Ho Chi Minh undkom. Likaså hans militäre befälhavare Vo Nguyen Giap.

Samtidigt satte sig en stridsgrupp i rörelse från Lang Son norrut längs kolonialväg 4. Flygunderstöd kom från gamla Spitfire flygplan. Alltsammans var kalkerat efter det blixtkrig som tyskarna praktiserat under andra världskriget. Först luftlandsättningar för att korka upp flaskhalsarna framför trupperna, sen skulle pansar och motoriserat infanteri dundra fram. En armada av flodbåtar, bestående av gamla ombyggda landstigningsbåtar, stävade norrut längs Röda floden. Man kunde nu se konturerna av en gigantisk kniptångsmanöver, också det efter tyskt mönster.

De luftlandsatta trupperna hamnade omgående under hård press. Efter den första överraskningen strömmade Viet Minh trupperna till. På de andra fronterna gick framryckningen segt. Skildringarna talar om hur stridsgrupp B tragglade sig fram längs kolonialväg 4 som vindlade sig fram mellan de jungeltäckta, sockertoppsliknande kullar som utmärker norra Nordvietnam. Då och då small ett skott från en krypskytt. Broarna var förstörda. Varje gång man kom till en riven bro måste man stanna. Soldater vadade över och etablerade brohuvud. Sen fick ingenjörssoldater slå en ny bro.

Framryckningen gick trögt och hackigt.

Grupp C stoppades ideligen av sandbankar och andra hinder i floden. Den landsatte en bataljon vid Tuyên-Quang och fortsatte norrut.

Det var problem med Spitfire planen. Delar av trä och segelduk började att ruttna i det tropiska klimatet.

Den 19 oktober fick de båda skänklarna i kniptången kontakt.

Viet Minhs viktigaste basområde var omringat, i teorin. Ho Chi Minh hade undkommit med ett nödrop och genom att gömma sig i ett kamouflerat hål. Där hade han och hans närmaste män lyssnat medan soldaterna letade ovanför dem. De franska fallskärmsjägarna hade hittat brev framlagda, redo för honom att underteckna.

Den 20 november kom en ny fransk offensiv mot Thai Nguyen för att försöka riva upp Viet Minhs trupper där. Fransmännen satte in 18 bataljoner, fallskärmstrupper och flodbåtsflottiljer.

Samma sak hände. Det förekom en del strider här och där, sen försvann Viet Minh trupperna än en gång.

Sen var alltsammans över.

Det var nu som det började gå galet.

Vad hände efter att ”slutoffensiven” hade fullbordats?

Svar: ingenting.

Ingen av general Vaullys offensiver hade den ringaste effekt. Ingen över huvudtaget. Allt som mötte de franska trupperna var ett gigantiskt antiklimax. Viet Minh rörelsen fortsatte att verka och växa. Uppbyggnaden av dess förband rullade på. På kartan kunde det visserligen se ut som om de franska trupperna hade omringat Viet Minh. I praktiken låg de snarare som isolerade öar i djungler och berg. Det fanns gigantiska luckor där hela regementen kunde smita ut eller in.[i]

Operation Lea resulterade inte i något alls.

Och det var det som var det förunderliga ja närmast omstörtande.

●●●
Allt detta skedde i skymundan under de sista tre månaderna av år 1947. I resten av världen orkade knappt någon bry sig. Europa och Asien trälade i en grå efterkrigstristess. Under de tre månader som Lea offensiven flammade upp för att sedan ebba ut med ett pipande noteras att USA proklamerat att Sovjets grundande av den nya internationalen utgjorde en formlig krigsförklaring, att Sverige gjort en förnyad vädjan till Stalin för att få klarhet om vad som hänt Raul Wallenberg. Den franska regeringen hade låtit höja priset på kol med 60 procent vilket resulterat i kravaller och strejker. I Belgien hade 27 kollaboratörer från ockupationstiden avrättats i Charleroi och i Sverige hade statsminister Tage Erlander bjudit in de borgerliga partiledarna för en diskussion om inflationen. Från Kina kom förvirrade meddelanden om att Chiang Kai-shecks nationalistregerings försvar mot Maos kommunister i de norra delarna av landet började ge vika.

I Grekland hade kommunisterna grundat sin egen upprors regering och ett inbördeskrig verkade oundvikligt. Italiens Stockholmsambassadör mördas av en sinnesförvirrad landsman. I Tyskland inleddes krigsförbrytarrättegång mot industrimannen Alfred Krupp von Bohlen.

Och långt borta i norra Vietnam hade en militär revolution presenterats utan att någon orkade lägga märket till det.

●●●
Hur kan man kalla det antiklimaxet som var operation Lea för en revolution eller en vändpunkt? Ta en funderare över vad som ”egentligen” skulle ha hänt i Vietnam på hösten 1947.

Enligt all etablerad visdom borde detta ha varit den punkt i utvecklingen när Viet Minh rörelsen borde börja krackelera. Så hade det gått till i tidigare kolonialkrig. Viet Minh hade vid den tidpunkten drivits ut ur alla de stora städerna. Därefter hade de inringats efter alla den tidens regler och modernaste blixtkrigsmetoder. Det här var den punkt i utvecklingen när Viet Minhs trupper borde börja desertera eller plundra civilbefolkningen för att få fatt på proviant. Disciplinen och organisationen skulle upplösas. Ledningen borde få allt svårare att göra sig åtlydd,  De återstående, hopsmältande resterna borde jagas fram och tillbaka. Sen skulle det stora lugnet återvända och franska distrikts kommissarier i tropikhjälmar skulle kunna återgå till att styra över sina respektive provinser från kontor med takfläktar. Så hade det alltid fungerat under artonhundratalets och det tidiga nittonhundratalets kolonialkrig, mot Sydafrikanska Zuluer, sudanesiska Mahdister eller marockanska Rifkabyler.

Det var så det hade fungerat under tidigare koloniala revolter i Vietnam.

Ibland liknade kolonialkrigen mer överdimensionerade jaktexpeditioner inför vilka man oljade Maximkulsprutorna, vaxade mustascherna och rättade till hakremmarna på tropikhjälmarna och glatt räknade med att vara hemma igen före jul. I slaget om Omdurman 1898 stupade 10 000 mahdister utan att ens nå fram till de brittiska linjerna. (Brittiska och brittiska förresten. Det fanns 8 000 brittiska soldater och mer än dubbelt så många egyptiska och sudanesiska.) Ett hundratal britter dödas eller sårades. Dubbelt så många egyptiska och sudanesiska soldater. Sen var alltsammans avklarat. Trupperna kunde åka hem och landet låg stilla och lydigt under en nyinstallerad kolonialregim. Inget större omak i form av kostnader eller förluster för moderlandet.

Man kan lätt föreställa sig mången nostalgisk europé eller amerikan sucka längtande.

Det var tider det.

På hösten 1947 slog alltsammans slint, kanske för första gången. Istället blev operation Lea högvattemärket för de franska insatserna att återta sin koloni. Från och med då började allt glida utför. Fransmännen, från och med slutet av 1950-talet amerikanerna, kämpade ständigt på defensiven. En defensiv som skulle fortsätta fram till 1975 när USA:s klientstat i Sydvietnam föll.

De få som intresserat sig har himlat med ögonen över general Valluy enfaldiga tro på att Viet Minh skulle falla samma så enkelt. Det är egentligen komplett ohistoriskt. General Valluy dirigerade operationen efter ett väl beprövat partitur. Det bestod av att han med dunder och brak släppte loss de senaste blixtkrigsmetoderna mot en (förmodat) oförberedd, koloninal motståndare. Han kunde helt enkelt inte veta att det receptet inte skulle ha någon verkan längre.

Under hela den långa kolonialepoken hade européer och amerikaner uteslutande mött fiender vars organisation var stambaserad eller feodal. Den ramlade nästan alltid i stycken när den utsattes för en tids modern krigföring.

Det hände inte längre.

Ytterligare ett problem var att varken fransmän eller amerikaner kunde lita på sina sepoyer längre. Under 1800-talet gick det alltid att rekrytera lokalt. Somliga europeiska kolonial generaler föredrog till och med dem före sina egna landsmän. General Kitchener ville heller ha sudanesiska hjälptrupper än brittiska soldater (bortklemade typer, ville ideligen ha mat och hela kängor). General Mangin föredrog  att dra i fält med nordafrikaner heller än fransmän.

Den stöttepelaren började också vittra nu. Fransmännen hade stora problem med sina lokalt rekryterade soldater både i Vietnam och i Algeriet. Amerikanerna hade det i Sydvietnam och i Irak. De kämpade motvilligt och deserterade ofta. Det går med andra ord inte att lita på att man kan använda landets egna resurser för att kontrollera det. I gengällt tvingade det länder som var sugna på att bedriva kolonialkrig att göra större, tyngre och dyrare insatser.

Kort sagt: det moderna gerillakriget hade börjat.

Så vad kan ha hänt? Det verkar ha börjat i Kina där Mao Tse Tung hade kläckt ett nytt koncept för gerillakrigföring för att utkämpa sitt inbördeskrig mot Komingtang. Det konceptet hade i slutet av 40-talet vietnameserna, framför allt general Vo Nguyen Giap och partimannen Truong Chinh, plockat upp, förenat med sina inhemska traditioner av gerillakrig från de strider på kineser och mongoler och anpassat för sin egen front. Vad de planerade var att bedriva det totala kriget i gerillaversion.

Först och främst: man skulle undvika att bekämpa kolonialmakten på dess egna villkor. Man skulle absolut inte rangera sig för strid på ett öppet fält i ett regelrätt fältslag i början av konflikten. Det var meningslöst och dömt på förhand. Man skulle på sin höjd få äran att dö tappert. Motståndaren var ett modernt industrialiserat samhälle och förfogade över artilleri, pansar, flyg och örlogsfartyg. Själv var man beväpnade med gevär och inte mycket mer. Nederlag skulle följa som ett brev på posten. Skulle Viet Minh rörelsen ha skuggan av en chans gällde att dra ut på alltsammans, att undvika att bjuda fransmännen på den typ av strider de behärskade bäst.

Men det handlade om något mycket viktigare och större än bara bedriva bakhållskrig på ett intelligentare sätt. Alltsammans var organiserat på ett nytt sätt.

Det gällde att bygga upp sitt eget samhälle, sin egen stat, organiserad ända ner på bynivå. Det handlade om mycket, mycket mer än att skrapa samman en skara beväpnade män och upprätta sin egen provisoriska regering eller att bekämpa den ranska armén med slå-och-spring krigföring. Det som Truong Chinh föreslog var en kamp på flera fronter, politisk, ekonomisk och kulturellt.

Den politiska kampen gick ut på att förhindra fransmännen från att bedriva söndra och-härska politik. Framför allt gällde det att förhindra att fransmännen spelade ut landets katoliker mot buddisterna eller bergsfolken mot etniska vietnameser. Katoliker och etniska minoriteter, framför allt bergsfolken, måste fås att känna att de fanns en framtid för dem, också i ett Viet Minh styrt Vietnam.

Efter att Viet Minh vunnit kontrollen över Nordvietnam skulle bergsfolken tilldelas flera autonoma zoner. I Viet Minh, och senare den Nordvietnamesiska armén, kunde soldater ur bergsfolken göra karriär ända upp till generals nivå. I Sydvietnam kunde de knappt ens bli löjtnanter.[ii]

En viktig bit var den kulturella krigföringen. Andra skulle kanske föredra att tala om psykologiskkrigföring (en skeptiker skulle kanske snarare tala om propaganda).

Varenda dag sprider fiendens flygblad, böcker, tidningar, tidskrifter, anföranden och radiosändningar sitt gift bland vårt folk, så pass att det fortfarande finns de bland vårt folk som tror att fienden har goda avsikter.

Svaret måste bli att, ”alla konstnärer och författare, alla lärare och intellektuella måste delta i motståndet, öppna en kulturell front, angripa fiendens kulturella fästen.” [iii]

Viet Minh rörelsen måste vinna slaget om tidsandan i den egna befolkningen också, det gällde också att ersätta fiendens kultur med den egna.

Ekonomiskt genom att man byggde upp en egen ekonomi med en egen valuta. Det talas om att byborna föredrog Viet Minhs valuta till och med inne i fransktkontrollerade områden. Fransmännen kämpade genom att blockera Viet Minhns områden. Vietnameserna borde å andra sidan slå tillbaka genom att göra kriget så dyrt som det bara var möjligt, först för fransmännen, sen för amerikanerna. Man skulle förhindra motståndaren låta ”kriget föda sig självt”. Det gällde också att försöka tillhandahålla bistånd till nödlidande på den egna sidan, allt med den baktanken att få fler och fler människor skulle uppfatta att de deras framtid låg hos Viet Minh. Om allt fungerade så  skulle vanligt folk börja vända sig till Viet Minh med sina problem, inte till myndigheterna. För att vara mer exakt: Viet Minh rörelsen skulle bli “myndigheten”.

Ett stort projekt. Och alltsammans måste ske mitt under brinnande krig.

Varför göra sig allt detta besvär?

Först och främst gällde det att ha något att erbjuda, ett alternativ istället för den koloniala ordningen. Ibland kunde den installeras efter att en by hade erövrats efter alla konstens regler. Ibland kunde byn helt sonika tas över mitt under näsan på de franska soldaterna. Det kunde ske utan någon stormning, det enda som märktes var att byborna helt sonika slutade tala med soldaterna.

Men det handlade om mycket mer än så. Det handlade om att pressa fram resurser för krigsinsatsen. Ur detta parallell samhället kom skatteinkomster, utrustning, proviant, rekryter, ris och ännu mer ris som skulle hålla Viet Mihn flytande medan man låg på defensiven och den kunde stötta krigsansträngningen när man började gå på offensiven. Det fanns ett system för beskattning. För byborna i Viet Minhs områden var det oändligt mycket bättre än att ha hopar av soldater som helt sonika högg för sig. Här visste de på förhand vad de förväntades avstå ifrån.

Giap räknade med att kriget skulle genomgå tre stadier. I det första var fienden på offensiven. I det skulle Viet Minh bara undvika att låta sig krossas. Gerillakrigföring skulle användas. I det andra stadiet hade fiendens anfallskraft ebbat ut. Då skulle delar gerilla styrkorna förvandlas till något som liknade konventionella förband. Reträtterna skulle upphöra. Fienden skulle tröttas ut.

I det tredje stadiet skulle motoffensiven börja.[iv] Det har sagts, och det stämmer nog rätt bra, att både fransmän och amerikaner började sina respektive fälttåg med att kämpa mot grupper av gerillakrigare för att till sist duka under för reguljärt organiserade divisioner – medan de hela tiden tvingades fortsätta att försöka värja sig mot gerilla.

●●●
Den fransk-amerikanske författaren Bernard Fall berättade att det fanns ett uttryck i den franska expeditionskåren som blev allt vanligare efter år 1950. Det talades om att ”se ut som Kristus på korset”. Uttrycket användes för att beteckna de få, överlevande soldater som kom stapplande ut ur djungeln efter att ha flytt när Viet Minh rände försvarslinjerna mot Kina över ända.

Det skulle komma fler katastrofer, fler utmärglade soldater med uniformerna i trasor och fler som såg ut som Kristus på korset i efter Viet Minhs offensiv T’ai höglandet 1952, efter striderna i det sydvietnamesiska höglandet och efter slaget om Dien Bien Phu 1954.

Sen slöt man fred.

●●●
Något nytt hade hänt mellan slaget om Omdurman och operation Lea. Den nya typen av kolonialkrig hade blivit tyngre, striderna blivit hårdare och utan att det gick att se något slut på eländet. Den modell för gerillakrigföring som Viet Minh presenterade för världen den gången 1947 skulle kopieras i Algeriet, i Angola, Moçambique, Guinea-Bissau, Rhodesia, Cypern. I sinom tid skulle Hizbollah anpassa modellen till Mellanöstern. Det som började i norra Vietnam på hösten 1947 fortsätter än idag. Det var den militära revolutionen som dömde de europeiska kolonialväldena. Den dömde också USA till nederlag i sitt försök att ta Frankrikes plats.

Att som revolutionsromantiker häva att ”gerillan alltid vinner” är bevisligen fel. Gerillarörelser som byggts upp efter maoistiskt mönster kan besegras. Det HAR skett men det tar nästan alltid lång tid och kräver MYCKET stora resurser. Exemplen på att det gjorts av främmande arméer kan räknas på ena handens fingrar.  I sinom tid skulle frustrerade militärer gissa att reguljär armé som bekämpade en gerilla måste ha en numerär överlägsenhet på 10 mot 1. Orsaken är att mängder av mannar ständigt binds till att bevaka broar, vägar, byar, etc. etc. Under sitt fälttåg mot Viet Minh rörelsen hade en franska armén en numerär överlägsenhet på 1,2. I sinom tid skulle de amerikanska och sydvietnamesiska styrkorna ha en numerär överlägsenhet 5 mot 1.

Det räckte till att hålla FNL stången men var för litet för att vinna.[v]

Det talas ofta om att massmedia fick USA att förlora sitt Vietnamkrig. Det är troligen missvisande. Viktigare var det faktum att Amerika slog i taket för hur mycket man orkade satsa. Mot slutet av 1960-talet fanns det till sist 600 000 man stationerade i Vietnam och befälhavaren general William Westmoreland begärde ytterligare 200 000.

Det gick inte att få fram de där ytterligare 200 000 männen, inte utan att mobilisera. Ett annat problem var den ekonomiska krigföring Truong Chinh skrivit om redan 1946. Kanske var målet just att trötta ut den amerikanske motståndaren ekonomiskt. En nordvietnamesisk tjänsteman som intervjuades av en amerikansk journalist under kriget passade på att fråga amerikanen om han hört ifall Amerika höll på att börja sälja sin guldreserv.

Amerikanen anade luntan. Om hans land måste sälja sin guldreserv var det ett tecken på att USA:s statsbudget började knäa under krigsutgifterna. Han blev omgående mycket patriotisk och höll ett långt anförande om att de skulle minsann inte tro att de kunde besegra hans land den vägen och att Amerikas ekonomi var världens största.

I slutskedet av USA:s Vietnamkrig hade regeringen tvingats finansiera kriget med sedelpressarna (inflation, inflation) och med lån. Statsbudgeten och hela ekonomin råkade i olag.

●●●
Allt detta hände för länge sen. Åren har gått sen Lea offensiven blev ett slag i luften. Trots det lever vi med återverkningarna än i dag.

[ii] “Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 190-194.

[iii] ”Primer For Revolt” av Truong Chinh, Frederick A Praeger förlag, London New York, 1963, sid 134.

[iv] ”Street Without Joy” av Bernard Fall, 1964, Stackpole Company förlag, Harrisburg, Pennsylvania, sid 34.

[v] ”Vittne i Vietnam” av Bernard B Fall, bokförlaget Pan/Norsteds, Stockholm 1967, sid 73.

Nyheten genljöd över stora delar av västvärlden att ett nytt muslimskt terrordåd hade avstyrts sista minuten i New York.

“Polisfälla stoppade planerat terrordåd”, löd rubriken i Dagens Nyheter.[i] Man föreställer sig att mången amerikan, (och USA beundrande svensk) drar en suck av lättnad över det aldrig sovande FBI och Departementet för Hemlandets Säkerhet som förhindrade det planerade angreppet på två synagogor i New Yorks Riverdaledistrik och mot militärplan. Fyra terrorister hade gripits. Alla fyra kom från Masjid al-Ikhlas moskén i Newburgh.

Slutet gott, allting gott.

Nu, efter att några veckor har gått finns det de som hävdar att säkerhetstjänsten inte bara nöjde sig med att avstyra komplotten utan också hade sett till att den kom igång.

Först noterades litet här och där att de fyra avslöjade terroristerna i själva verket var av helt annat virke än de ingenjörsutbildade förövarna bakom 11 september attentaten. De fyra som skall ha planerat att angripa synagogorna i Riverdale var gamla fängelsekunder och småbrottslingar av sorgligaste sort. En av dem led av svår schizofreni, och ansågs dessutom vara lindrigt förståndshandikappad med tämligen dimma begrepp om vad som skedde runtomkring honom.[ii]

●●●
Det skall ha börjat 2007 när en man började göra sig synlig i Newburgh moskén. Imamen uppgav inför New York Times att han snart började bli misstänksam mot nykomlingen som verkade mycket välförsedd med pengar. Ofta kunde man se honom sitta i sin Mercedes på moskéns parkering efter fredagsbönen.  Han graviterade mot församlingens unga män som han ofta bjöd på lunch och middag. Hans tal kretsad ofta kring nödvändigheten av heligt krig och blodbad. Nykomlingen kunde enligt imamen erbjuda stora summor till den som ville gå med i den grupp han sade sig leda.

Imamen misstänkte att mannen var polisangivare och föreslog diskret att han borde undvikas.

“Det var något skumt med honom.” [iii]

I församlingen kallades han Maqsood.

Tills sist hade Maqsood fått fatt på fyra olycksfåglar som brukade häcka i församlingens utkanter utan att någon riktig visste om de egentligen var muslimer eller inte. De var: James Cromitie, Onta Williams, David Williams och Laguerre Payen.

Det var Laguerre Payen som led av schizofreni. Han levde i vanvettig misär och förvarade flaskor med urin i lägenheten.[iv]

Ingen av de fyra hade någon som helst kontakt med Al Quida eller några internationella terrornätverk. Ingen var speciellt religiöst orienterad och ingen hade tidigare deltagit i någon politisk verksamhet…

…förrän de kom i kontakt med Maqsood, som mycket riktigt var en polisangivare. Han kom ursprungligen från Pakistan, hade råkat i klammeri med rättvisan och fått ett erbjudande som var svårt att avböja från säkerhetstjänsten.

Några av de fyra hade litet slappa antisemitiska fördomar. Angivaren öste på inför dem om nödvändigheten av att angripa judar i stor skala.

Det visade sig vara aningen bökigt att skaffa fram bomber och luftvärnsrobotar. Polisangivaren ordnade den detaljen (fiffigt nog hade det ordnats att de var ofarliga). Mer och mer börjar bilden av hur polisen och dess angivare tillhandahåller båda leden. Maqsood värvar de som går att värva, pumpar dem fulla med tankar om det heliga kriget, planerar det och skaffar fram utrusningen. Säkerhetstjänsten både organiserar själva terrordådet och inhöstar lovord för att det avstyrs. Och en stor del av allmänheten inser att de system som riggats upp under de gångna åtta åren måste bibehållas.

●●●
Slutet på det hela blev alltså att alla fyra visades upp inför TV kamerorna med dunder och brak. FBI:s vice chef Joe Denarest förklarade att de drevs av ett allmänt hat mot västvärlden.[v] New Yorks borgmästare Michael Bloomberg yttrade att det inträffade visade att freden var bräcklig och demokratin likaså och att det gällde att vara vaksam hela tiden.[vi]

Det fanns en man som inte var lika entusiastisk. Det var imamen för Newburgh moskén som undrade om hela komplotten överhuvudtaget hade kommit igång om det inte hade varit för polisangivarens insatser.[vii]

[ii] “Alleged N.Y. terrorist plotters known as regular guys” av Tina Susman, Los Angeles Times, 22 maj 2009.

[iii] “In Bronx Bomb Case, Missteps Caught on Tape” av Michael Wilson, New York Times, 21 maj 2009.

[iv] “In Bronx Bomb Case, Missteps Caught on Tape” av Michael Wilson, New York Times, 21 maj 2009.

[v] “Terrorattack stoppad i New York” av Clas Svahn i Dagens Nyheter, 21 maj 2009.

[vi] “In Bronx Bomb Case, Missteps Caught on Tape” av Michael Wilson, New York Times, 21 maj 2009.

[vii] “Informer’s Role in Bombing Plot” av Willam K Rachbaum och Kareem Fahim, i New York Times, 22 maj 2009. Se även den som spräckte hela historien. Robert Dreyfuss “Yet Another Bogus ‘Terror’ Plot” The Nation, 22 maj 2009.