Hur kommer Håkan Juholts tio månader som socialdemokratisk partiordförande att bli ihågkommen när historieböckerna skall sammanställas? Kanske mest av allt som ytterligare en etapp på Svensk socialdemokratis ökenvandring från ett veritabelt statsbärande, ett som var nära att växa samman med statsapparaten till en rörelse i närmast i permanent kris.
Efter Göran Perssons nederlag och avgång har den ena partiledaren efter den andra inställt sig, och underkänts. Från socialdemokratiska kommentatorer ekar ständigt samma mantra: det gäller att hitta den där Rätte Ledaren med den där rätta karisman. Kanske också hitta de där Rätta Utspelen som skall tilltala så många som möjligt.

Helst alla.

Givetvis finns ingen tid att låta någon växa in i rollen. Fort måste det gå.

Den Rätte Ledaren och de Rätta Utspelen. Tillsammans skall de utgöra en hett efterlängtad Quick Fix, en snabb, elegant och komplett smärtfri lösning som på kort tid kommer att vända opinionsläget i tid till nästa val.

Kanske, ja bara kanske trånar svensk socialdemokrati innerst inne efter sin egen Tony Blair som med ett brett leende äntligen kommer att katapultera partifunktionärer, administratörer och påläggskalvar till de departementskorridorer de så förtvivlat längtar tillbaka till.

Men frågan är om det kommer att gå så lätt. Är det bara frågan om att byta galjonsfigur och slagord? Sedan kommer allt att gå i lås? När allt kommer omkring har val vunnits av betydligt färglösare och tråkigare politiker än Juholt. Tage Erlander satt i 23 år, utan att direkt vara något underverk av karisma.

Något som nästan ingen verkar undra över är vad som sker på gräsrotsnivån. Göran Greider nämnde litet i förbigående att många av de traditionella folkrörelserna håller på att smälta bort som sandslott i stigande tidvatten. ⁱ Men det är i stort sett den enda uppmärksamhet man bevärdigar den monumentalt viktiga utveckling.

Det bara är så. En oundviklighet.

Ändå är det just den starka organisationen på gräsrotsnivån som under decennier utgjorde svensk socialdemokratis drakguld. De stilla i landet som hellre skar tungan av sig än svek Sitt Parti. Som ställde upp i val efter val. Det var också de som genom medlemsavgifter och bidrag höll rörelsens många institutioner under armarna. De många, många, små donationerna, bidragen och medlemsavgifterna som byggde upp A-pressen, ABF, Folkets Hus rörelsen och höll alltsammans flytande under många år.

De flesta kan historien. Det hade börjat med frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Det hade muterat till fackföreningar och partier. Flera generationer av svenskar var uppvuxna i den traditionen.

Det tog tid och en del arbete att förskingra den igen.

Ofta talas om att de grupper i samhället som genom alla decennier burit upp socialdemokratin, framför allt den grupp som kallades arbetarklassen håller på att försvinna. Det är nog en förenkling. SOM institutets rapporter visar att andelen svenskar som anser sig ”vuxit upp i ett arbetarhem” ligger relativt stadigt, år efter år. De var 52 procent 1986. Den andelen har sakta sjunkit till 43 procent 2010. Andelen som anser sig vuxit upp ett ”lägre tjänstemannahem” ökade under samma tid från 25 till 35 procent. Summa summarum: de som anser sig utgöra arbetare eller lägre tjänstmän utgör 78 procent av befolkningen. Det är och förblir den grupp som avgör Sveriges politiska framtid.

Håller det politiska intresset på att dunsta bort? Det finns inga riktigt bra bevis för det heller. Enligt SOM institutet har andelen svenskar som betecknar sig som ”politiskt intresserade” ÖKAT under åren 1986 till 2010 från 46 till 55.

Något som däremot minskat är andelen svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti. Den har sjunkit från 12 till 6 procent. ⁱⁱ

Att säga att socialdemokraternas väljargrupper håller på att försvinna är med andra ord en överdrift. Det politiska intresset är närmast ökande. Hake är bara att det inte längre kanaliseras genom de etablerade politiska partierna.

Kanske handlar det till sist om besvikelse över de gamla institutionerna.

●●●
En av de största framgångarna på Sveriges bioscen var antagligen Milos Formans film ”Gökboet”. Den hade premiär i februari 1976 och låg kvar på repertoaren i baxnande tio år.

Kanske, ja bara kanske för att den så väl beskrev något som den tidens svenskar kände igen så väl: Det välvilliga förtrycket, personifierat av översköterskan Ratched (spelad av Louise Fletcher). Ett manipulativt förtryck där järnnäven visserligen för det mesta hölls instoppad i ett par lager silkeshandskar. Där förödmjukelserna, och dompterandet oftast är o så subtilt, ”vi måste följa reglerna” men där alla till sist dansar efter syster Ratcheds pipa. GIVETVIS, givetvis gör det för allas bästa.

McMurphy vinner allas cigaretter. Syster Ratched samlar in dem igen och ransonerar ut dem. Rättvist men förtryckande.

Till sist kommer det oundvikliga slutat. Den upproriske McMurphy fångas in och lobotomeras.

Den filmen blev en monumental framgång i vårt land och kanske handlade allt till sist om att den sociala ingenjörskonsten, det redskap som svenskt socialdemokrati äntrat maktens tinnar med nu höll på att tjäna ut.

Mycket positivt hade uträttats. Slumområden hade sanerats. Möjligheter till högre utbildning och sjukvård hade öppnats för alla samhällsgrupper. Sedan femtiotalet hade vanliga arbetare kunnat skaffa sig bil, kylskåp, radio, tv.

Kanske, ja bara kanske upplevdes det också som en ljuv triumf för den lilla människan också, för alla de vars familjer varit bönder, lantarbetare och statare ända tillbaks till den grå forntiden. Som i generation efter generation mobiliserats för att betala skatt, göra dagsverken eller lämna ifrån sig sina söner som rekryter av kungar och aristokrater när stormaktsväldet skulle byggas eller bara försvaras i Baltikum och Tyskland.

Nu var det slut med att stå med mössan i hand inför kung, ämbetsmän och godsägare. ”Rörelsen” var DERAS rörelse på riktigt. Den hade gett dem röst, upprättelse och en självkänsla. Äntligen.

I den stora fyrtiotalistgeneration fanns många som fått möjligheter att studera och klättra socialt tack vare partiets reformer. De ville helt enkelt inte gå emot den rörelse som öppnat dörrarna, ens när oset av tilltagande maktmissbruk blev allt starkare.

På sjuttiotalet nådde man vägs ände. Ämbetsverken blev allt större. Inblandningen medborgarnas privatliv allt mer tunghänt. Till råga på eländet började ekonomin krisa och det blev svårt att hälla ner mer och mer pengar i den växande offentliga sektorn.

Den ena skandalen efter den andra flammade upp där partifunktionärer blandat samman sina egna intressen med statens och partiets.

●●●
På den fabrik denne bloggare arbetade som modellritare var de flesta av jobbarna förmodligen fortfarande socialdemokrater.

Tiden var tidigt nittiotal. Företaget var ärevördigt och vanskött. Av de som hade sin tillvaro på verkstadsgolvet trodde väl de flesta på sitt parti men det var en tro som för varje år blev alltmer trådsliten och grå. Sakta men säkert, utan att någon visste när eller hur hade ledningen för fack och parti förvandlats från ett ”vi” till ett ”dom”. Ytterligare en överhet tillsammans med företagsledningen. Denne bloggare mötte ordföranden för ortens socialdemokratiska parti två gånger. Den ena gången var under ett valmöte. Han höll låda med uttråkad min och verkade mest av allt längta tillbaka till sitt kansli.

Andra gången var en mörk kväll. Han irrade omkring i en mörk gränd. Vid det laget hade han avgått. Frivilligt.

Hette det.

Det hade ABSOLUT inget samband med en nyligen uppdagad kohandel med ordens största byggfirma som mirakulöst landat honom en nybyggd lägenhet i centralt läge.

Ute i omvärlden kreverade Sigvard Marjasin affären. Många av polarna kallade karln ”Marjasvin”. När karln dessutom blev frikänd trots solklara bevis skakade de bara på huvudet. Mer en en hördes muttra att hade man själv försökt sig på att klippa i sina kvitton hade överheten drabbat som Guds vrede.

Lagen var tydligen inte lika för alla.

Vännerna kunde då och då skvallra om en av arbetskamraterna som lyckats göra karriär. Vid det laget satt hon i riksdagen och lyfte fet lön och traktamente utan att hysa något nämnvärt intresse för sina gamla kollegor.

Teoretiskt var de alla delar av samma rörelse. I praktiken hade den sedan länge spruckit upp i en liten, hyperaktiv krets som häckade inne på kanslihusen, som ofta hade sin försörjning och karriär där. Utanför den kretsen fanns massan av medlemmar. Ignorerade av eliten och själva alltmer apatiska.

Då och då uttryckte ledningen sin stora förvåning över att färre och färre infann sig när det var dags för första maj parad. Kanske också viss förvåning över att de gråmelerade ledargestalter som kanslihusen frambringade inte verkade mötas med någon större respekt längre.

Någonstans hade något mycket viktigt börjat vittra och falla sönder nere i basen för den politiska rörelse som fortfarande dominerade svensk politik. Kanske är det symtomatiskt att en figur som Per Nuder på sin tid kunde lägga grunden för en lysande karriär som ordförande för SSU-Stockholm, trots att grunden till stor del bestod av friserade medlemssiffror. När allt avslöjades blev reaktionen mest av allt en axelryckning. Det kunde i stort sett kvitta om karriären byggde på en bluff, i alla fall vad ledningen anbelangade. Nuder var en duktig byråkrat. Göran Persson gillade karln. Honom ville man behålla.

I sinom tid blev Per Nuder den som skrev Juholts avskedsansökan.

●●●
Jakten på en ny partiledare har alltså börjat, en som är godtagbar för alla krigande fraktioner, som skall vara en bra försäljare inför massmedia. Ingen verkar intresserad av vad som sker på gräsrotsnivån. Inte heller hör man någon diskussion om hur man bedriver ett långsiktigt opinionsarbete. Den där nya ordföranden skall fixa alla problem.

Man kan notera att motsidan absolut inte haft den typen av illusioner. Ordförande för den konservativa tankesmedjan American Enterprice Institute, Christopher DeMuth, en av de som sedan sjuttiotalet bidragit till att svänga den amerikanska opinionen åt höger har hörts förklara att: ”Nya radikala idéer behöver minst tio år på sig för att tränga fram ur dunklet”. ⁱⁱⁱ

Det räcker inte med att bara anpassa sig till tidsandan. De riktigt framgångsrika försöker själva forma den. Det kräver tålamod. Det verkar helt enkelt inte finnas.

Någonstans står Sverige inför två ytterligheter. Å ena sidan att ett och samma parti dominerade landet decennium efter decennium, gradvis blev alltmer självbelåtet och till sist visade tendens att växa samman med statsmaskineriet.

Å andra sidan: risken finns att den politiska vänstern försvinner helt. Det har praktiskt taget skett i USA och Israel.

Inget lockande alternativ. ^iv

●●●
Den läsare som följt med ända hit undrar kanske vad restaurangbranschen har med det här att göra. Ändå går det inte att motstå. Tankarna börjar vandra till Anthony Bourdains bästsäljande självbiografi Kithcen Confidential.

Det är en vanvettigt underhållande bok om Bourdains långa karriär som köksmästare i New York. Han har själv sett det mestafrån guldkrogar till små hak och restauranger som kontrollerades av maffian. Han hade sett otaliga restauranger komma och gå.

För det mesta slutade med konkurs.

En av de saker som oftast händer med ett restaurangföretag som hamnat i en nedåtgående spiral är att ledningen grips av panik och börjar byta köksmästare, ändra i konceptet och annat. Ju mer ledningen försöker behaga, desto starkare anade kunderna oset av osäkerhet, kris och annalkande död.

Anade och började hålla sig borta.

De skäl, eller förklaringar, eller vad man nu skall kalla det som flödat över allmänheten har hela tiden varierat. Det har hetat att man måste hålla militär närvaro på plats för att biståndet skall nå fram, för att afghanska flickor skall kunna gå i skola, för att förhindra att talibanerna tar världsherraväldet eller för att kvinnorna skall kunna yrkesarbeta.

Ur denna soppa av olika, understundom motstridiga förklaringar finns en som går igen. Ett som har viss biton av trovärdighet: Sverige måste hålla sig väl med USA. Det gäller att kunna kräva in gentjänster om vårt land skulle råka i knipa.

Det finns en tanke bland de som sitter med händerna i Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Såvitt denna bloggare kunnat pussla samman den så går den tanken ut på att vårt land inte har resurser att försvara sig självt om det skulle utsättas för angrepp utifrån. För det behövs hjälp utifrån. Stora, alltför stora delar av försvaret har lagts ner. Anläggningar för armé, flotta och flygvapen är skrotade. Det skulle kosta miljarder och ta dussintals år att sätta dem i stånd igen.

Det kommer knappast att ske.

Inget etablerat politiskt parti gör någon som helst min av skjuta till de erforderliga många miljarderna under ett dussintal år. Alltså börjar man snegla utanför landets gränser efter lämpliga, säkerhetspolitiska kombinationer.

Fram till 1990-talet bestod Sveriges utrikespolitik, i alla fall utåt, i att vara alliansfritt i fred. Sverige skulle själv stå för sitt försvar, man skulle också stödja FN och hålla på folkrätten. (För NATO:s vidkommande passade den ordningen utmärkt. Sverige skyddade deras norra flank utan att det kostade Atlantpakten något.)

Kanske kom vändpunkten i Bosnien.

Sverige gick med i FN:s fredsbevarande styrkor UNPROFOR år 1993 men efter Dayton avtalet 1995 landade den svenska kontingenten som en del av en NATO styrka, utan några större protester.

Det började då.

Och på den vägen har det fortsatt. Många tyckte sig ha funnit ett fin fint handlingsmönster. Ett som man borde hålla fast vid hädanefter. Ett beslutsamt amerikanskt ingripande, utan att nämnvärt bekymra sig över folkrätten, uppföljd av en USA-ledd NATO styrka med svensk medverkan, symboliskt godkänd av FN. Hela modellen repeterades därefter i Kosovo.

Allt verkade fungera som smort.

Hos många svenskar som sysslade med säkerhetspolitiska frågor slog en enkel tanke rot. Det var SÅ HÄR det skulle, och borde, gå till i framtiden.

Så olika personer som överste Ulf Henricsson och journalisterna Johanne Hildbrandt och Staffan Heimerson har hörs pladdra om att de hade sett en underbar modell  födas i Bosnien på nittiotalet, en modell som Sverige som ren självklarhet borde haka på. Man skulle både lösa den ena utrikespolitiska krisen efter den andra på det sättet och Sverige skulle dessutom få sin egen säkerhet ordnad på köpet.

Allt för många tittar än idag  ut över 2000 talets Irak och Afghanistan men kan bara se Bosniens berg.

Är Amerika verkligen en rationell aktör i världspolitiken?

Om Sverige tänker sig en framtid som bihang till USA och leende skicka truppkontingenter litet härs och tvärs finns en vanvettigt viktig förutsättning som inte får klicka: Den amerikanska regeringen måste vara en rationell aktör och den behöver också förbli det i all framtid. Är den inte det blir rentut farligt att hänga upp Sveriges säkerhetspolitik på den kroken.

Agerar Amerika inte rationellt riskerar både Sverige och övriga Europa istället dras in i det ena militära och diplomatiska stolleprovet efter det andra.

Så hur förståndig är den amerikanska utrikespolitiken egentligen? Hur klokt är det anförtro de säkerhetspolitiska familjejuvelerna åt männen i Washington?

Frågan om Amerika är en pålitligt rationell aktör i världspolitiken brukar utlösa anklagelser om antiamerikanism.

Kanske. Men det kan också vara värt att hålla i minnet att de som sitter med händerna i USA:s utrikespolitiska strategi inte med naturnödvändighet är speciellt mycket mer ädla än stormaktspolitiker brukar vara. Tankesmedjor i Washington spelar  en allt viktigare roll när utrikespolitikens huvuddrag skall läggas fast. I synnerhet under de senaste åren är det därifrån som de utrikespolitiska rådgivarna hämtas. Den lobbyorganisation vars tankesmedja ligger bra till hos den vinnande kandidaten blir den som får bemanna posterna som rådgivare och politiska tjänstemän.

AIPAC och den kristna högern är mycket flitiga när det gäller att försöka knuffa den amerikanska utrikespolitiken åt sitt håll. Många av dem rider diverse käpphästar i form av ”civilisationernas krig”.

Under det senaste decenniet har de fått rätt mycket av vad de begärt: Irak invaderades. Sydsudans självständighet stöddes. Georgien uppmuntrades att gå bröstgängse tillväga mot Moskva. Israel får stöd i både vått och torrt. Det pågår ett intensivt lobbyarbete för att få igång någon form av örlog mot Iran. Försök att hitta en förhandlingslösning mellan USA och Iran har omsorgsfullt kortslutits.

Ytterligare ett problem är att folkrätten har underminerats. Under det allt som ofta har det under det gångna tio åren gjorts klart att man i Washington mest av allt betraktar statuter om angreppskrig, om tortyr och annat som rundningsmärken. Något som snabbt manövrera sig förbi.

På lång sikt är det mycket farligt, också för Sverige. Ett regelverk som ingen bryr sig om (president Bush var på sin tid öppet raljant), det regelverket blir till sist en död bokstav.

Och vad händer när nya, framväxande maktcentra i Kina, Indien, Ryssland och Brasilien börjar kräva samma rätt att bomba och bränna av anfallskrig som USA har reserverat åt sig självt? Det kan exempelvis visa sig aningen knepigt att klaga över Rysslands politik mot Georgien för amerikanskt vidkommande med en hel radda överfall i bagaget, från Grenada till Irak.

Inget av det här ligger i Sveriges eller Europas intresse. Tvärtom. Vi i vår del av världen har ingen nytta av det ”civilisationskrig” som neokonservativa, amerikanska ultranationalister och kristen höger försöker sälja. VI behöver normala, fungerande relationer med länderna söder och öster om Medelhavet. USA kan alltid återvända till sin egen kontinent men Mellanöstern och Nordafrika kommer alltid att ligga direkt söder och sydöst om Europa. Det som händer där riskerar ideligen att spilla över till vår kontinent.

Nej, denna bloggare försöker inte hävda att hela USA:s utrikespolitik styrs av idel dreglande monster eller rasande dårfinkar. Det finns många diplomater och rådgivare som är både förståndiga, ansvarskännande och tänker långsiktigt. Men det är viktigt att hålla i minnet att det också finns fraktioner, stora och mäktiga fraktioner,  som ligger MYCKET långt oss (och kontakt med verkligheten).

De har upprepade gånger lyckats styra utrikespolitiken åt sitt håll. Och de har ingen tanke på att sluta. Det krävs bara ett val, eller en omgång tjänstetillsättningar så är de tillbaka i kontrollrummet igen.

För alla extrema de extrema fraktionerna finns kvar. De hade sina hängivna beundrare här i Sverige också. När ”kriget mot terrorismen” seglade upp 2001-2003 kunde fortfarande en spydig kommentar om George Bush i ett kommentarsfält resultera i en störtskur av ilskna protester från arga folkpartistiska och moderata bloggare.

Det har i stort sett upphört. Man försöker inte längre hävda att George Bush är ett missförstått geni. Idag brukar samma insändarskribenter hävda att okej, det kanske var aningen snett på Bushs tid, men det var då. Allt det där obehagliga, storhetsvansinnet, brutaliteten, det usla omdömet är FULLSTÄNDIGT borta efter regeringsskiftet.

Ack om det vore sant.

Jo, det stämmer att såväl neokonservativa, kristen höger och ultranationalister inte längre bemannar ett myller av politiska tjänstemanna poster i försvarsdepartement och utrikesdepartement som de gjorde under Busheran. Däremot sitter de kvar i sina tankesmedjor, sina tidskrifter och som kolumnister i de fina morgontidningarna. De kan påverka, de påverkar och när somhelst kan de vara tillbaka i centrum igen. Bland de republikanska presidentkandidaterna finns män som, om de hamnade i det ovala rummet, skulle kunna få världen att längta tillbaka till Bush som en epok då det rådde sans och måttfullhet.

●●●
Inför allt detta har Sverige och andra likasinnade länder valt att titta åt andra hållet. Vi låtsades som om det regnar tvärs igenom George Bushs ryckiga och brutala utrikespolitik. En del av de som som ansvarar för vår säkerhetspolitik har kanske bett en och annan stilla bön för att allt kanske skulle återgå till det normala. I stort sett fanns inget val. Skall vi hänga upp vår säkerhet på USA är vi också tvingade att le och samtycka, oavsett vad männen i Washington hittar på.

Det kan i sin tur mycket väl bidra till att snedvrida den amerikanska utrikespolitiken ytterligare ett par snäpp.

En sak är solklar när man försöker förstå hur tankegångarna gick i Washington under upptakten till invasionen av Irak: de allierade skulle följa efter automatiskt. Det var knappt något man behövde tänka på. Policyforskaren Kenneth Pollack skrev som en ren självklarhet om att ”skicka in europeiska, asiatiska och regionala” truppkontingenter i Irak efter invasionen.ⁱ Den neokonservative åldermannen Irving Kristol förklarade att Amerika bara behövde tuta och köra, de europeiska staterna måste betraktas som gravt osjälvständiga. Européerna verkade enligt Kristol helt nöjda med att låta USA ta hand om deras utrikespolitik medan de själva reducerades till en större upplaga av något så föraktligt som Sverige.

”Och vem går till Sverige för att finna nycklarna till framtiden?”ⁱⁱ

Hur länge kommer Amerika förbli supermakt?

I religiösa kretsar finns ett uttryck som ofta återkommer. Den kyrka som ingår äktenskap med tidsandan riskerar att bli en änka i nästa generation.

Riskerar Sverige på samma sätt att bli en säkerhetspolitisk änka i nästa generation?

Ett av de ganska slentrianmässiga antagandena bakom den nuvarande politiken är att USA kommer att förbli en supermakt i evigheters evighet, amen.

För bara tio år sedan verkade det vara ett ganska rimligt antagande.

Nu på nyåret 2012 håller fälttågen i både Irak och Afghanistan på att trappas ner. Amerika är hårt skuldsatt och har lidit strategiska nederlag på båda fronterna. Det kommer inte att bli någon ny maktsfär i Mellanöstern. I många avseenden visar dagens Amerika alla de klassiska tecknen på en stormakt som passerat kulmen. Nya erövringar ger inga krafttillskott utan blir bara kvarnstenar kring halsen. Alternativa maktcentra håller på att uppstå runtom i världen och växa sig starkare. USA:s enda riktigt pålitliga triumfkort är försvaret. I mångt och mycket är det snart det enda som gör landet till en märkvärdighet och till och med det triumfkortet har visat sig överraskande svagt. Amerika kan visserligen angripa allt som president och kongress behagar peka på men det kan helt enkelt inte sätta sig i varaktig besittning av något. För vart år blir det amerikanska försvaret bara dyrare, medan antalet soldater, örlogsfartyg och flygmaskiner krymper.

I den svenska debatten har mycket litet av det lyst igenom. En del konservativa skribenter har noterat saken.

Noterat och reaktionen har varit att mana till strid. Sverige och övriga Europa måste öka insatserna på Amerikas sida. Allt för att rädda USA:s vacklande ställning, helst kapsla in den i bärnsten.

Frågan är hur realistiskt det är.

Den amerikanska regeringen stod inför ett liknande dilemma under 1940-talet. Man var allierat med Storbritannien i andra världskriget. Det brittiska imperiet började försvagas. Redan då började många bedömare gissa att det inte skulle gå att hålla samman i det långa loppet. Amerikanerna var osentimentala. Reinhold Neibuhr noterade att det brittiska imperiet troligen var dödsdömt under alla förhållanden och att det inte var någon idé att ge konstgjord andning åt det liket.

Fransmannen Emmanuel Todd föreslog en liknande linje när det gällde USA. Det viktigaste var inte att bevara Amerikas maktställning som den såg ut 2001. Det var av allt att döma omöjligt. Istället gällde att försöka få avvecklingen att gå så smidigt som möjligt.

Är de över huvud taget intresserade? Egentligen?

Om man nu struntar i de problem som denna bloggare räknat upp, hur mycket amerikanskt bistånd kan Sverige verkligen räkna med som belöning för att ha följt med till Afghanistan?

Det är en mycket, mycket bra fråga.

Flera rapporter talar snarare om att de som sitter med Amerikas riktigt långsiktiga, strategiska planering snarare ser Stilla Havet som sin beramade ”nästa front”. (Svenskar och övriga Européer tenderar ofta att glömma bort att USA lika mycket är en Stilla Havsmakt som en Atlantmakt.)

I praktiken kan det bara handla om Kina som udden är riktad mot.

Förhoppningarna om att upprätta en intressesfär i Mellanöstern är i praktiken avskriven. Gerillabekämpning likaså enligt en viss amiral Winnefeld. Framtidens krig skulle bli mycket mer ”tekniskt krävande”. ⁱⁱⁱ(Det får väl tolkas som att motståndaren kan förväntas äga modernt luftförsvar.)

Redan nu, medan uttåget ur Irak fortfarande pågår och nerdragningen i Afghanistan nyligen inletts, har Obamaadministrationen i all stillhet börjat föra över resurser till Stilla Havsområdet. En marinkårsstyrka skall förläggas till Darwin i norra Australien.

Kina protesterar. Omgrupperingen, tillsammans med en rad diplomatisk framstötar i Australien, Filipinerna och Burma upplevs som riktad mot Kina.^iv

Därmed håller Amerika på att krypa samman i försvarsställning i Stilla Havet. Nästan tillbaka där man började 1942. Detta handlar inte om några lösa spekulationer. Detta är en långsiktig plan som kommer att bli av, den har i själva verket redan satts i verket. Både den amerikanska flottan och marinkåren uppges vara stormförtjusta. I Stilla Havet räknar de glatt med att få spela huvudrollerna, istället för att bara agera hjälpgummor åt armén i de nuvarande inlandskrigen.^v Det växande intresset för Stilla Havet och Kina riskerar å sin sida att fungera som en självuppfyllande profetia genom att utlösa ytterligare kinesisk upprustning som i sin tur dra med ytterliga amerikansk… etc. etc.

Och där har vi nästa stora, skärande ironi. Svenska soldater har i tio års tid harvat runt i sina afghanska provinser, fem har stupat, och allt för att skänka Sverige inkasseringsbara, säkerhetspolitiska checker i en bank som håller på att krascha.

USA:s militära styrka håller på att vittra. Det strategiska intresset håller på att riktas åt andra håll.

Till råga på eländet: det finns ingen, upprepar INGEN, fraktion av de som sitter med händerna i Amerikas strategiska policyforskning som så mycket som andas intresse för engagemang i Östersjöområdet.

Vad är alternativen?

I nästan tjugo år har Sveriges säkerhetspolitik traskat på i samma hjulspår. Sverige försöker ligga bra till i Washington, allt i förhoppningen att få hjälp om något militärt hot skulle materialiseras imorgon. Försöker man få något besked från de ansvariga om hur vettigt det är svarar de bara att allt måste fortsätta. Något alternativ finns inte till att, som Björn von Sydow uttryckte det, ”engagera Amerika i Östersjön”.

Nu eller någon gång den närmsta tiden är det nödvändigt att börja söka efter en annan väg för svensk säkerhetspolitik annat än vad som alltmer börjar likna ett blindspår. Det finns egentligen bara tre riktiga val.

1. Fortsätt som nu. Hoppas på att USA utrikespolitik är rationell. Att Amerika förblir en supermakt och dessutom hyser något slags intresse för Östersjöområdet, eller…
2. Börja treva sig omkring efter nya samarbetspartners, och / eller…
3. Satsa mer på vårt eget försvar, med betoning just på försvar av landets eget territorium.

Mannen vid podiet svävade inte på målet den kvällen. Det var hans jobb att se till att staten fick valuta för de skattepengar den plöjde ner i Afghanistan. Och det skulle komma genom att både bistånd och militära operationer samordnas.
Diplomaten Krister Bringéus är en undersätsig man med ett litet vältrimmat skägg. Han talar med hög, genomträngande röst. Han ger intryck av att vara mycket, mycket självsäker.

Han har fram till nyligen tjänstgjort som ”hög civil representant” hos den svenska kontingenten i Mazar-e-Sharif. Där hade en av hans viktigaste uppgifter varit att försöka pressa fram just den samordning som regeringen ville se.

För att uttrycka sig i klartext: Krister Bringéus hade haft i uppdrag från regeringen att försöka skohorna in biståndsmyndighet och hjälparbetare i den tänkta samarbetsfållan. Sida och Svenska Afghanistankommittén borde i görligaste mån sluta se som sitt uppdrag att bara hjälpa folk litet hipp som happ på ett så osystematiskt sätt.

Istället borde de övergå till att understödja den svenska kontingentens operationer.

I NATO kretsar kallas modellen CIMIC, civil / militär samverkan.ⁱ Den har surrat i luften sedan flera år tillbaka i både staber, kanslihus och militärhögskolor. Redan när ”kriget mot terrorismen” inleddes hördes interventionsglada skribenter tala om att västmakterna borde börja använda sig av bistånd och frivilliga hjälparbetare på samma sätt som gamla tiders kolonialmakter använde sig av missionärer.ⁱⁱ

Den tänkta modellen går ut på att armén skall gå in i ett område. Frivilliga hjälporganisationer följer omdelbart efter som en svärm pilotfiskar efter en haj. De skall starta ett myller av biståndsprojekt runtomkring trupperna och befolkningen förväntas börja prisa gud för lyckan att ha blivit erövrad.

Det är kväll i Etnografiska Museets hörsal. Det pågår en utställning om Afghanistan. Någon i museiledning har kommit på att det kunde vara nyttigt att ordna en debattkväll om vad Sverige egentligen sysslar med i det hårt drabbade landet.

Därför satt nu en panel på fyra personer för att försöka bena ut den saken. Förutom Krister Bringéus satt där Eva Johansson från Sida, Johanna Fogelström från Svenska Afghanistankommittén. Där satt Pierre Schori, diplomat och känd kritiker av hela företaget.

Just CIMIC var som den beramade skålen med het gröt för en skara katter. Alla i panelen tassade runt frågan.

Alla tänkte helt uppenbarligen på den hela tiden. ⁱⁱⁱ

Pierre Schori berättade att en hög FN chef vid tre olika tillfällen bönat och bett Sverige om trupper till pågående fredsbevarande operationer i Afrika. Förgäves. Allt Sverige har av disponibla trupper, pengar och utrustning dräneras bort av Afghanistan. Schori varnade: genom att introducera militära intressen i ekvationen riskerade man att hela biståndssatsningen skulle snedvridas.

Kanske syntes litet kallt stål i Johanna Fogelströms replik. Enligt henne hade Svenska Afghanistankommittén redan de bästa tänkbara säkerhetsvakterna.

Det skaffade man sig genom att alltid ha haft långa kontakter med varje liten by där man startade verksamhet. Ofta brukade Svenska Afghanistankommitténs representanter vara lokalt rekryterade, de kom från samma område, talade dialekten, kunde de lokala förhållandena. Det kanske inte tillfredsställde den svenska allmänhetens behov av att se Vita Hjältar i aktion i Främmande Land men hade å andra sidan en tendens att fungera.

Vad behövde byn? Hur var det med skola? Klinik? Var skulle man lägga den? Skulle man ha separata klassrum för pojkar och flickor eller skulle man göra på något annat sätt? När projektet startade var byborna med på noterna. Ofta kunde de själva skjuta till pengar här och där om Afghanistankommitténs bidrag inte räckte.

Skolan, kliniken eller andra projekt blev därmed inget ett främmande rymdskepp som landat. För byborna blev det DERAS skola eller klinik. Om talibaner eller andra dök upp och gjorde sura miner skulle byborna därmed försvara SIN skola eller SIN klinik.

Det var det bästa försvaret.

Enligt Johanna Fogelström var de världens bästa säkerhetsvakter.

Nu på hösten 2011 meddelas att verksamheten vid den svenska kontingenten i Afghanistan kommer att börja avvecklas.

●●●
När alltsammans började under hösten 2001 befann sig stora delar av Sveriges Riksdag i något som närmast kan beskrivas som ett lyckorus.

Den 11 september attentaten i New York och Washington hade kommit som en chock och ett trauma, också i Sverige.

Den amerikanska bomboffensiven mot Afghanistan som inleddes den 8 oktober blev i det sammanhanget närmast en befrielse och en lättnad. Ordningen höll på att återställas. Tack vare USA kunde nu västvärlden demonstrera var skåpet skulle stå. Med amerikanskt bistånd höll nu Norra alliansen på att inta landet och alltsammans hade mirakulöst gått i lås utan att Amerikanerna hade behövt förlora en enda soldat eller stridsflygare.

Ovanpå det kom belåtenheten med att den afghanska talibanregimen höll på att få på tafsen. Carina Hägg från socialdemokraterna försvarade lidelsefull bombningarna. Enligt hennes åsikt räckte talibanernas kvinnoförtryck utmärkt som skäl för att angripa landet. Hägg berättade för Riksdagen att hon själv hade en ljusblå, afghansk burqa hängande på sitt arbetsrum i Värnamo. Ett minne från en resa i området och en påminnelse.

”Tystnaden i den här frågan skriker i mina öron.”ⁱ

Som Carina Hägg så poetiskt uttryckte det.

Visionerna tenderade dessutom att växa ju mer riksdagsledamöterna pratade. Någonstans under den tankemässiga vandringen tappade man bort frågan om vad det hela egentligen handlade om. Vad som egentligen var målet för fälttåget och hur man skulle nå dit? Frågan om 11 september attentaten försvann. Hur man skulle stoppa Al Quida blev till en bisak. Detsamma gällde problemen att få fast männen som legat bakom attentaten. Istället svävade alltfler bort på blå moln av spekulationer om hur man minsann skulle stöpa om Afghanistan först och sedan hela Orienten.  Bland annat kunde svenska riksdagsledamöter höras glatt pladdra om vilken regim som borde installeras i Kabul… medan bombningarna fortfarande pågick.

En annan viktig fråga man borde ställt sig var den om vilka man egentligen ställde sig bakom i det här kriget. Förvisso var talibanerna energiska förtryckare av både kvinnor som andra. Detsamma gällde å andra sidan också de krigsherrar som föregick talibanstyret, som sen bildat Norra alliansen, och som nu med amerikanskt bistånd med förtjusta flin beredde sig på att återta sina gamla provinser.

(Krigsherrarna hade för övrigt varit Osama bin Ladens värdar när han flyttade sin verksamhet tillbaka till Afghanistan 1996. Att bin Laden bytte sida och ställde sig under talibanernas beskydd var närmast av pragmatiska skäl. De höll på att lägga under sig större och större del av landet, bland annat Jalalabad där bin Laden hade sitt högkvarter.ⁱⁱ)

Nu var samma krigsherrar USA:s bästa vänner.

Och snart skulle de bli svenska soldaters bästa vänner också.

●●●
Medan Riksdagen debatterade och amerikanerna bombade började det svenska försvaret göra sig berett. År 2000 hade man beslutat att skrota invasionsförsvaret. Innehållet i de stora mobiliseringsförråden såldes ut eller skänktes till Baltikum.

I dess ställe skulle ett insatsförsvar komma.

”Insatsförsvar” betydde i praktiken att Svensk försvarsmakt hädanefter skulle ha som sin huvuduppgift att skicka truppkontingenter utomlands. Det hade gjorts tidigare, det är sant men det hade trots allt bara varit en bisyssla. Det viktigaste hade alltid varit att försvara Sverige.

Nu skulle utlandsexpeditionerna bli huvuduppdraget. Dåvarande överbefälhavaren Johan Hederstedt förklarade:

”Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med.”ⁱⁱⁱ

Nästan som om det handlade om ett kalas som officerarna var rädda att missa.

I sinom tid skulle Försvaret återkomma med ideliga propåer om förstärkningar och dessutom trycka på för att få skicka JAS flygplan.^iv

Kort sagt, politikerna var förtjusta över det det uppseglande kriget. Militärerna tryckte på för att få ”komma med”. Det hela var avgjort på förhand.

En regelrätt inbjudan till att delta den ”internationella” (i praktiken huvudsakligen NATO) styrkan som britterna höll på att skrapa samman för att bistå USA landade på den svenska regeringens bord den 12 december. Redan dagen därpå satt svenska representanter i London och höll ett förberedande sammanträde. I slutet av 2001 kom den första regeringspropositionen om att skicka en underrättelsepluton på fyrtio man till Kabul. Den hade knåpats samman av statsminister Göran Persson och Björn von Sydow.

Den lilla styrkan skulle vara där i ett halvår.^v

Beslutet gled igenom tillsammans med ett knippe rutinbeslut utan någon vidare debatt eller funderingar.

Fyrtio soldater. Sex månader skulle de vara där. Inte mycket att bråka om.

Ett halvår senare debatterades det litet förstrött i riksdagen om de inte borde få förlängt mandat. Den moderate riksdagsmannen Henrik Landerholm uppgav sig ha förberett ett längre inlägg i frågan men ägnade istället huvuddelen av sin tid i talarstolen åt att beklaga att det inte fanns någon storbilds tv i plenisalen ty Sverige skulle spela gruppspelsmatch i fotbolls VM i Japan och riksdagsman Landerholm ville få titta.

Henrik Landerholm blev sedermera rektor för försvarshögskolan.^vi

Den första av en lång rad förlängningar klubbades igenom. Sverige hade börjat vandringen mot sitt första krig på tvåhundra år. Det hela var beslutat i behagligt samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga.

Frågan är varför ingen närmare reflekterade över vad de höll på att trassla in Sverige i. Ett par skäl ha nämnts, försvaret tryckte på och riksdagen trodde det skulle bli en enkel match.

Ett annat argument som ofta hörs är att det ju handlar om en FN styrka. Det handlar med andra ord om att Sverige skall ställa upp för FN, som så Sverige gjort så ofta förut.

Problemet är bara att i det här fallet är det argumentet tämligen skenheligt.

FN hade antagit två grundläggande resolutioner, direkt efter 11 september attentaten. De var 1368 som antogs redan 12 september i ett New York där dammet från de kollapsade skyskraporna fortfarande måste ha hängt i luften. Den andra var 1373 som antogs den 28 september.

Ingen av de resolutionerna gav den amerikanska regeringen någon blank check att bedriva örlog efter eget huvud. Genomgående uppmanades till olika typer polissamarbete, lagförande av gärningsmän, framletande av konspiratörer, finansiärer och om att släpa dem inför rätta. Det är med andra ord rätt säkert att säkerhetsrådet hade hoppats att rättsväsendet snarare än det amerikanska flygvapnet skulle svara för reaktionen på 11 september attentaten.

I regeringens första proposition, den som skickande en första pluton till Kabul hänvisar man istället till en resolution som FN förväntades anta i december 2001.

Det regeringen hade i åtanke var förmodligen resolution 1386 som antogs den 20 december 2001.

I den tryckte FN godkännande stämpel på en internationell styrka som britterna höll på att peta samman.

Det blivande ISAF.

Det litet märkliga är med andra ord att det finns ett FN mandat för själva styrkan men däremot inte för det angrepp som öppnade dörren för den. FN godkände ISAF men det är varken en FN styrka eller en NATO styrka.

Fast kanske litet mer NATO i alla fall.

Britterna hade en andra present till Amerika i form av Bonnkonferensen som England och USA gemensamt arrangerade. Den bestod av ett trettiotal inbjudna afghaner som blev tillsagda att utse en ny interimsregering. Den afghanska delegationen bestod av monarkister och folk från Norra alliansen. Det kom inga företrädare för den pashtonska folkgruppen (Afghanistans största, cirka 40 procent av befolkningen). Till råga på eländet bojkottades konferensen av Burhanuddin Rabbani, ledaren för den Norra Alliansen som just då var det närmaste Afghanistan hade som liknade en internationellt erkänd statschef.

Konferensens första dag, den 6 december på hotell Petersberg i Bonn upplyses afghanerna av den amerikanska delegationen att de skulle få lyssna på ett viktigt tillkännagivande.

En röst hörs i en högtalare.

Talaren är Hamid Karzai som talar via satellit telefon.

En (över) tydlig vink om vem amerikanerna vill se som nytt statsöverhuvud.

Problemet är bara att bland afghanerna har knappt en kotte hört talas om Karzai. Karln är okänd, hade dittills inte uträttat något värt att talas om. Han hade hjälpt till att samla in pengar till kriget mot Sovjet och hade varit talibanernas FN ambassadör ett tag men inte mycket mer.

Till sin omåttliga förargelse får den amerikanska delegationen istället höra att en viss Abdul Sirai blivit utsedd.

Därefter vidtar livligt viskande i diverse öron och ryckande i olika tåtar.

Sen meddelas att det var ett misstag och att Karzai är den nye presidenten.^vii

Allt detta innebär att det folkrättsliga underlaget för den svenska Afghanistankontingenten för det första består av består av FN resolutioner som antagits EFTER att angreppet inletts och EFTER att styrkan upprättats. Den består för det andra av en inbjudan från en afghansk regering som tillkommit efter redigt oblyga påtryckningar från främmande makts sida. Inte helt olikt hur Sovjetarmén på sin tid inbjöds av den regim som sagda Sovjetiska armé installerat 1979.

Till råga på eländet har ingen kunnat hala upp den invitation som Afghanistans regering skall ha skickat Sverige.

Kort sagt: det är tveksamt om det fanns något riktigt FN beslut. Den afghanska regeringen är tillkommen under tveksamma omständigheter. Till råga på eländet finns inga bevis för att den skall ha inviterat svenska trupper till landet. Ett ganska vingligt folkrättsligt underlag. Därmed återstår bara en enda förklaring. Den svenska truppkontingenten ligger där den ligger som en present till den amerikanska regeringen.

I en mycket öppenhjärtig intervju förklarade professor Gunnar Åselius från Försvarshögskolan rent ut att talet om att kriget utkämpas för skydda kvinnors rätt att förvärvsarbeta eller för flickors rätt att gå i skolan är nonsens och rökridåer. Jo då visst skulle de flesta svenska politiker, diplomater och militärer betrakta det som behjärtansvärt men det är helt enkelt inget man offrar sina skyttesoldater på.

Verkligheten är krassare enligt Åselius. Trupperna ligger där för Sveriges skull, inte för några afghanska kvinnor eller flickors skull.

”Alla här i huset (Försvarshögskolan) vet att det är så,” förklarade Gunnar Åselius.^viii

Till det skulle man kunna lägga ytterligare ett viktigt men aningen spekulativt skäl.

Det känslomässiga.

Åtskilliga svenska beslutsfattare är vanvettigt förtjusta i Amerika. Ministrar, statsministrar, statsråd, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har genom årens lopp formligen vallfärdat över Atlanten, ofta flämtande av iver att få komma in i finrummen.

Det gällde toppfigurerna. Det samma är sant också för de som befinner sig på hierarkins lägre nivåer. En stabsofficer har låtit sig undslippa hur underbart han upplevde det att Sverige medverkade i Afghanistan. Det innebar nämligen att tacksamma amerikaner betalade hans restaurangnotor när han kom över på tjänsteresa.

Han såg MYCKET gärna att interventionen fortsatte.

●●●
Tio år har hunnit gå. År efter år har riksdagen ganska förstrött rutinmässigt godkänt nya förlängningar och utvidgningar av den svenska truppkontingenten. Under de första åren var regeringens återkommande proposition om saken identisk med förra årets.

Tjänstemännen hade med andra ord tagit förra årets proposition och klistrat in texten i årets.

I all tysthet växte den svenska kontingenten. Först till 94 man år 2005.^ix De olika utvidgningarna gled igenom med gäspningar. År 2005 ändras något och regeringen bestämmer sig för att i ett svep förstärka den till 200 man. Ett kompani.

Det kom ingen debatt. Inte heller ställdes några frågor när styrkan i mars 2006 förflyttades till Mazar e-Sharif i norr eller när den sakta men säkert utvidgades till en svag bataljons styrka.

Inte heller kom någon nämnvärd debatt när hela ISAF först hamnade hamnade under befäl av den amerikanske generalen Dan McNeill. Inte heller ställdes någon i Sverige ofina frågor i juni 2008 när USA:s befälhavare i Afghanistan -då general McKiernan- övergick till att sitta med dubbla hattar. Både befälhavare för ISAF och för de amerikanska trupperna.

Ändå var det en enormt viktig utveckling. Därmed dunstade de sista pretentionerna på att den svenska kontingenten skulle ingå i någon slags självständig, internationell styrka eller FN styrka. Knappt ens en NATO styrka heller för den delen. Kanske mest av allt ett bihang till de amerikanska trupperna.

Genom alla dessa turer och vändningar förblir Sveriges politiker mycket tjänstvilliga. I myllret av Wikileaks dokument finns rapporter om saken. Bland annat om överläggningar mellan amerikanska diplomater med den dåvarande socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin och utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin.

Båda förklarade att de var mycket angelägna om att de svenska trupperna skulle ligga kvar. I synnerhet Urban Ahlin formligen frustade av iver, beklagade att opinionsläget i det egna partiet började bli allt kärvare, kom med förslag på hur det skulle kunna avhjälpas.

Ett förslag från Urban Ahlin till USA:s chargé d’affairs Robert Silverman var att amerikanerna skulle skicka en högre afghansk tjänsteman som kunde dra några ”mänskliga historier” om hur koalitionens insatser gjorde flickors skolgång och allehanda andra trevligheter möjliga.^x

Med andra ord sitter företrädare för partiledningen i Sveriges Socialdemokratiska parti tillsammans företrädare för främmande makt och försöker gemensamt neutralisera meningsmotståndare i det egna partiet. Bland annat genom att ordna så att företrädare för den, på pappret, självständiga afghanska regeringen skulle komma och puffa för den politik som både Urban Ahlin och Mona Sahlin ville se rulla på.

För mellan raderna är det en sak som märks mycket tydligt: entusiasmen bland både socialdemokraternas och miljöpartiets gräsrötter börjar bli ordentligt omvänd. Det oroar.

Det oroar både den moderatledda koalitionsregeringen och den socialdemokratiska partiledningen. I slutet av 2009 hörs den moderate försvarsministern Sten Tolgfors diskutera med den amerikanske ambassadören Barzun hur man skulle kunna få socialdemokraterna att hålla sig i styr.

”Keep them on board”, som uttrycket löd.

Enligt samma rapport övergick därefter försvarsminister Tolgfors till att undervisa den amerikanske ambassadören om behovet av militär ståndaktighet. Man fick framför allt inte andas om ett slutdatum för alltsammans. ISAF skulle stanna ”tills jobbet är gjort”, vad det nu kunde vara.

Tolgfors lovar också den amerikanske ambassadören en hel del. Den svenska styrkan skall förstärkas. Antalet soldater kommer att öka från 440 till 500 och de skall få ännu tyngre utrustning.^xi

Det kan behövas. Vid det laget har striderna spritt sig till Afghanistans norra delar och talibangrupper har lyckats bita sig fast i det Svenska ansvarsområdet. Här och där började den allmänna opinionens yrvaket fråga sig vad som pågick egentligen.

●●●
Krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt var påfallande frustrerad i sin krönika i Svenska Dagbladet från november 2011.

Själv var hon försökt piska upp litet interventionsentusiasm på hemmaplan genom att rapportera från den svenska kontingenten. Nu hade de definitiva beläggen kommit för att hela företaget skulle läggas ner. Den senaste överenskommelsen mellan regering och opposition gick ut på att styrkan i Afghanistan skulle börja minska från och med år 2012.

Om nu regeringen till varje pris skulle avsluta alltsammans vore det väl lika bra att hämta hem hela styrkan på en gång tyckte hon.

Där kan möjligen Johanne Hildebrandt ha en poäng.

Sveriges truppkontingent har alltid varit rätt underligt sammansatt. Somliga har kallat den en huvudfoting, en varelse med ett jättehuvud och en liten klen kropp. Hälften av personalen består av stab och administration. Från skaran av tillgängliga skyttesoldater måste hela tiden en viss del alltid avdelas för att bevaka lägret. Av de övriga var alltid några tjänstlediga eller sjuka. Summan av kardemumman är att den teoretiskt bataljonsstarka svenska kontingenten bara kan mönstra ett enda skyttekompani för egentlig strid.^xii

(I stort sett verkar det ha fungerat så nästan hela tiden. Från år 2008 noterades att den svenska styrkan uppgick till 373 man, av vilka bara ett trettiotal kan sägas vara stridande.^xiii)

Högkvarter och administration är närmast dimensionerade för en brigad.

Hur kommer det sig?

Det finns en möjlig förklaring.

År 2011 är den svenska kontingenten 650 man, men enligt försvarsdepartementet är det totala antalet svenska militärer i Afghanistan snarare 1000 man. En av tre svenska soldater tjänstgör med andra ord inte i själva truppkontingenten, gissningsvis utpytsade som rådgivare, förbindelseofficerare och annat.

Nå, när allt detta lagts samman undrade Johanne Hildebrandt hur vettigt det egentligen är att krympa samman den militära huvudfotingen bit för bit. En sådan hopsmältande styrka borde i så fall bara kunna sitta och rulla tummarna, bevaka sitt läger, förbruka proviant och administrera sig själv den sista tiden.

Vore det i så fall inte rimligare att helt sonika plocka hem hela gänget i ett svep istället?

Och där kan Hildebrandt ha en rimlig synpunkt.

Rimlig som sagt, samtidigt missar hon poängen. Vitsen med att det ligger en svensk styrka i Afghanistan är… att det skall ligga en svensk styrka i Afghanistan. Det var också vad Gunnar Åselius talade om. Den skall tjäna som ett bevis för Sveriges kärlek till USA. Om de uträttar något är i stort sett likgiltigt. Med sitt patrullerande, mer eller mindre förströdda eldstrider, sitt förbrukande av militär proviant betyder de att svenska politiker, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har tillträde till förnäma konferensen, får photo op med den amerikanske presidenten och att de är välkomna in på tjänsterummen i Pentagons E-ring.

Det är huvudsaken.

Genom årens lopp har en rad olika argument för den svenska interventionen genljudit. Det sägs handla om att hjälpa afghanska flickor att gå i skolan. Att hjälpa kvinnor att yrkesarbeta. Att förhindra talibanerna från att erövra världsherraväldet och en hel del annat. Av allt detta finns ETT argument som har sannolikhetens prägel: Sverige måste hålla sig väl med Amerika. Måste se till att kunna begära in gentjänster i framtiden om det skulle behövas.

Inget av det är unikt för vårt land. Ett redigt knippe europeiska och andra länder gjorde samma kalkyl vilket resulterade i ett antal mer eller mindre symboliska truppkontingenter detacherades till såväl Irak som Afghanistan.

Många ändrade sig och tänkte om när det förväntade triumftåget blev all knaggligare.

Många, men inte Sverige.

Vid det här laget har svenska soldater för länge sedan slutat att patrullera i vita Toyata Landcruiser bilar utan övergått till olika pansarfordon som under gruvliga kostnader flugits in. I början av 2011 gav överbefälhavare Bengt Göransson styrkan nya insatsregler. Drakoniska regler som snarare är anpassade för en krigförande trupp. Det var…

”…en av skillnaderna av att Sverige numera anses delta i en väpnad konflikt. Soldaterna kan skjuta om de upplever att de är i en trängd situation. De behöver inte avvakta.” ^xiv

Allt enligt Ove Bring, professor i folkrätt. Ett tydligt, byråkratiskt erkännande av att den svenska kontingenten dragits in i kriget.

Överbefälhavare Sverker Göranson kom i slutet av 2009 med ett enkelt förslag. Tillsätt en civil chef för hela verksamheten. En chef som både skulle basa för den militära verksamheten, för biståndsverksamheten, för utbildningen av afghanska poliser och soldater, allt under en hatt. ÖB verkar tänkt sig att man skulle använda den gamla totalförsvarsmodellen, med den skillnaden att det här inte handlar om försvar utan om gerillabekämpningskrig i främmande land.

En skeptiker skulle kanske tycka att det liknade en slags kolonial prokonsul.^xv

Kort sagt så har Sverige sakta men säkert glidit från att medlem av vad som påstods vara en fredsbevarande styrka till att själv bli krigförande i Afghanistan på den förlorande sidan.

●●●

”Vad de rödgröna nu gör är att svika kvinnor och flickor i Afghanistan. De sviker den folkvalda regeringen i Afghanistan. De underkänner bedömningen från Svenska Afghanistankommittén och de sviker Förenta Nationerna.”

Folkpartiledaren Jan Björklund dundrade på under ett valmöte i Stockholm 2010.^xvi

Kanske fanns ett stråk av grämelsen hos en högeligen interventionsglad politiker som nu märkte att marken började gunga under fötterna. Knappt ett år efter försvarsminister Tolgfors förklarat för den amerikanske ambassadören att man för guds skull måste undvika att sätta slutdatum… började man tala om att det var dags att sätta ett slutdatum för den svenska interventionen i Afghanistan.

Det kom med överenskommelsen mellan regeringen och oppositionen, socialdemokraterna och miljöpartiet i början av november 2010.

Det avtalet var en kohandel. Den borgerliga regeringen fick sin förlängning av styrkans mandat. I gengäld tvingades man för första gången viska om att sätta en slutpunkt för alltsammans. Visserligen var överenskommelsen full av glidningar och kryphål.

”Det är vår bedömning att successivt överlämnade av säkerhetsansvar också i den del av Afghanistan som omfattas av Sveriges och Finlands PRT kommer att kunna inledas under 2011.”^xvii

Formuleringarna har kryphål stora nog att köra en långtradare igenom, det är sant. Å andra sidan var återtågs anden nu ute ur sin flaska och gick inte att pressa tillbaka längre.

Och nu på hösten 2011 har återtåget ryckt närmare. Än en gång har regeringen och opposition nått en överenskommelse. Än en gång har den moderatledda regeringen fått sin förlängning av styrkans mandat i utbyte mot att de blev ytterligare ett stycke mer specifika om den förargliga frågan om avveckling av hela företaget. Den svenska Afghanistanstyrkan skulle inte få några fler förstärkningar. Från och med år 2012 skulle den börja minska, återtåget skulle vara klart 2014.^xviii

Kommer det verkligen att bli av? Är det inte naivt att tro det? Också den här gången har överenskommelsen redigt tilltagna kryphål.

Det kan å andra sidan vara naivt att tro att regeringen kan backa när väl återtåget har inletts. Erfarenheten från bland annat Vietnamkriget visar snarare att en militär nedtrappning snart börjar leva sitt eget liv, precis som eskaleringen.

●●●
På hösten 2011 meddelas att den svenska styrkan skulle få sin civile chef, precis som ÖB föreslagit. Han skulle få bo en liten bostadscontainer i Camp Northern light och försöka samordna verksamheten i det krympande Svenska ansvarsområdet.

Det var den före detta riksdagsmannen Henrik Landerholm som fått uppdraget. Han som under den avgörande riksdagsdebatten om den svenska kontingenten år 2002 hade använt hela sitt anförande åt att klaga över att han ville se fotbolls VM i plenisalen.^xix

Jag säger ”nästan” för det är ganska tydligt att Khadaffi regimen under de senaste månaderna alltmer legat på defensiven i inbördeskriget mot oppositionen.

I mars gick fortfarande Khadaffi lojalisterna till anfall, anfall, anfall och åter anfall, i Tripolitanien, i Syrtenviken och Cyrenaica för att återta förlorad terräng.

I juli talade rapporterna om att al-Qawalish befriats. Det ströp Khadaffiregimens förbindelseled till Afrika.

●●●

Zawia blev början. Och början till slutet.

Staden väster om Tripoli Det hade varit en av de hårdast omstridda städerna när revolutionen började i februari – mars. Khadaffis lojalistiska styrkor genomförde en regelrätt belägring.

Staden återtogs den 10 mars.

Lugnt blev det aldrig. Då och då försökte befolkningen protestera. Uppe i bergen i söder rasade upproret vidare. I augusti gjorde rebellerna en framstöt mot Zawia. Angreppet leddes av en styrka från staden som tvingats fly i mars.

De nådde slättlandet och utkanterna. De nådde stadens sydvästar förorter innan Khadaffilojalisternas artilleri inledde sin beskjutning. Enligt Associates Press lyckades en grupp hitta en oförsvarad lucka i stadens västra delar och rullade in i staden centrum.

Hundratals människor jublade. ”Allahu akbar”. ”Gud är stor” löd ropet.

Med Zawia återfick rebellerna ett fäste direkt väster om Tripoli. Lägg därtill att Zawia rymde Libyens enda oljeraffinaderi.[i]

Därmed befinner sig Khadaffi regimen i en neråtgående spiral. Förlust av befolkningscentra och naturresurser undergrävde regimens militära styrka vilket leder till ytterligare förluster av territorium, naturresurser och befolkningscentra vilket ytterligare undergräver…

Av och till hade själva Tripoli skakats av Khadaffi fientliga demonstrationer. Efter att de slagits ner övergick oppositionen till att organisera och börja smuggla in vapen. Upproret började den 20 augusti. Bönerna i stadens moskéer som skulle markera Ramadan fastans brytande ställdes in. Fler och fler unga män samlades och skanderade regimfientliga slagord.

Säkerhetstrupper från regimen dök upp… och försvann hastigt igen. På den 21 började rebell styrkor från Zawia sätta sig i rörelse mot Tripoli, samtidigt tog rebellerna över större och större delar av huvudstaden. På eftermiddagen den dagen behärskade rebellerna huvuddelen av Tripoli och hade nått kontakt med styrkorna från Zawia. Från Misratha skickades förstärkningar med båtar.

Striderna har fortsatt i dagarna som följt. I allt väsentligt har nu styrkeförhållandena mellan opposition och Khadaffi regering kastats om fullständigt.

Khadaffi och hans närmaste män var nu på flykt från sin egen huvudstad.

●●●
Både i Europa och USA har en hel radda potentater haft mycket bråttom att hålla veritabla segerintervjuer för att de libyska rebellerna intagit Zawia och Tripoli. USA:s president, Storbritanniens David Cameron, NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Till och med utrikesminister Carl Bild har känt sig manad att framträda.

Och nu börjar denna bloggare få problem igen.

Självklart är libyerna att gratulera för att ha störtat sin mångårige diktator. Det är tämligen säkert att revolutionen har folkligt stöd.

Problemen finns hos oss, och de finns i synnerhet hos de glada och mycket farliga policy snickare som nu upphetsade börjar pladdra om att man har hittat en ny, genialisk modell för intervention som kommer att fungera, alltid och överallt.

Det kan vara värt att notera att Libyen var en intervention som amerikanerna mycket motvilligt inlät sig på, där man så snart som möjligt överlät ansvaret på Frankrike och Storbritannien.

De betänkligheterna är borta nu.

En medlem av Obamas nationella säkerhetsråd, en viss Ben Rhodes, pladdrade glatt om Barack Obama regeringens genialiska strategi och att den skulle utgöra grundbulten för de militärinterventioner som väntades följa i framtiden.

Visst, Rhodes talar om två principer:

”Den första är att vi tror det är mer legitimt och effektivt att driva regimskifte genom en inhemsk, politisk rörelse än av Förenta Staterna eller främmande makter. För det andra understryker vi delande av bördorna så att USA inte behövda bära huvudbördan.”[ii]

Och nu börjar det bli riskabelt. I Libyen fanns en genuin, inhemsk revolution. De libyska revolutionärerna var visserligen oerfarna men hade god stridsvilja. Motsvarande försök att använda Ahmad Chalabi som ”inhemsk kraft” i Irak var närmast en katastrof.

Ytterligare en viktig faktor är geografin. Libyen hade det nyligen revolutionerade Tunisien i väster och det likaledes revolutionerade Egypten i öst. Europa låg nästgårds. Skulle Khadaffi få stöd från måste det komma från Afrika, en lång och sårbar försörjningslinje som kapades i juli.

Och nu kan det vara värt att leka litet med variablerna. Om den inhemska rörelsen inte varit stark. Om regimen man ville störta kunde försörjas utifrån, ja dååå hade man stått med ett segt utnötningskrig på halsen.

Utnötningskrig är ungefär vad man helt enkelt inte har råd med just nu.

Men, men. Khadaffi regimen har fallit. Alltid något att glädjas sig över. Oron över framtiden kan vänta ett litet tag till.

Sinnessjukdom och internet. Två förklaringar som oftast genljudit i media.

Först och främst: Behring Breivik var abnorm. Bakom en normal fasad sjöd vansinnet. Han var inte ”en av oss”. Han var inte den respektable medelklassnorrman han verkat vara i alla dessa år. Han hade ett normalt umgänge med vänner, flickvännner, var artig mot grannarna, även om han brukade insistera på att de skulle ringa i förväg innan de kom på besök.

Icke en enda viskning om vad som väntade. Verkar aldrig ha pratat bredvid mun. Städade undan alla spår.

Det handlar absolut inte någon av Hollywoods seriemördare som brukar prata med andarna, fullsmetad med blod i en mörk källare med den obligatoriska kollage väggen av bilder på mordoffer, tidningsurklipp och Basquiat inspirerat klotter.

I nio långa år planerade Behring Breivik, samlade material, ammunition och vapen, filade på sitt manifest, undvek upptäckt. Hela tiden höll han en respektabel fasad utåt.

Så frågan är hur mycket täckning det finns för insinuationerna om att karln var vansinnig? Kanske han levde i fantasivärld av religionskrig och ståtliga korsriddare, varav han själv var en. Men den är en fantasivärld som delas av många.

Vilket knyter an till den andra stora förklaringslinjen.

Det beror på Internet.

”Till slut steg det ändå fram i nästan mänsklig skepnad. Monstret: hoptråcklade av hundratusentals hat inlägg på ett myller av sajter på internet som står öppna för var och en som vill vädra sitt förakt för västvärldens demokratiska ordning”, hette det i Dagens Nyheter.[i]

Anders Behring Breivik var förgiftad av hatsajter. Där är problemets kärna.

För oss andra kan det någonstans kännas aningen lugnande. Den onde anden kan visas på dörren. Utstötas ur gemenskapen. Ingen av oss andra behöver känna något ansvar eller vara generad.

Frågan är om det inte är för enkelt det också. Ja det finns en gott om vidriga bloggar och webbsajter. (Det finns å andra sidan en hel del vidriga böcker, flygblad, tidningar och tidskrifter.)

Problemet är att Anders Behring Breiviks världsbild kanske är mer spridd än man vill tro.

I radions förträffliga magasin ”God morgon världen” satt Peter Wolodarski, från Dagens Nyheter och Paulina Neuding från magasinet Neo som kommentatorer. Båda skruvade på sig. Pratade vagt om Anders Behring Breiviks hat mot det demokratiska samhället.

Något de förbigick med tystnad var Behring Breiviks islamofobi. Att hans drivkraft var hatet mot Islam som ansågs kontaminera den rena, västerländska, kristna kulturen. Istället för att angripa muslimer valde han att angripa norska socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøa, just för att de ansågs svika i det stora civilisationskriget.

Resonemanget var: Angrip Utøa så utraderar man en stor del av de norska socialdemokraternas återväxt. Skär man hälsenorna av socialdemokraterna så får man övertaget i det stora ”civilisationskriget”.

Det förklarade han själv:

”Målet var inte att döda så många som möjligt utan att orsaka Arbeiderpartiet största möjliga skada och strypa nyrekryteringar. Partiet har svikit landet och folket.”[ii]

Och notera gärna: alltför ofta under de gångna tio åren kunde Anders Behring Breivik, med sina halvsmälta resonemang om ett stort civilisationskrig, snarast ha varit gästskribent i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsida.

Vad menas det?

Kanske menas att den som har en text som yrar om den Stora Judiska Världskonspirationen hade diskvalificerat sig som seriös debattör. Detsamma hade gällt för den som få in en utredning på temat ”Negrer är lata och opålitliga”. Ingen skulle tveka att en sekund om att det var frågan om något vidrigt.

Inte mig emot. Inte för bråkdelen av en sekund. Bort med skiten.

För den som velat ”diskutera” (läs ösa galla över) ”det muslimska problemet” har det däremot påfallande ofta inte varit något problem att få in en text i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsidor. (”Sverige styrs från det där utrymmet” sa en erfaren redaktör medan han pekade på DN debatts spalter.) Enda förutsättningen har varit att det värsta hatet lindas och presenteras i vissa termer.

Lisbeth Lindeborg levererade en debattartikel på DN debatt vars poäng var att islamismen utgjorde en ”tredje totalitarism”. (En tanke lånad från Paul Berman.) Ett hot lika stort som Tredje Riket eller Sovjetunionen under det kalla kriget. Och det blir snart uppenbart att ”islamism” i själva verket är samma sak som invandrare från Mellanöstern eller Nordafrika.

”Överallt i Europa från norr till söder, från väst till öst, finner vi islamismens utlöpare i städer och finner vi islamismens utlöpare i städer och samhällen. Oavsett vad de otaliga islamistiska föreningarna, grupperna och moskéerna kallar sig så är de förenade i sin strävan att föra det ´civilisationernas krig’ som, som det Muslimska brödraskapet utropade 1928  […] till seger”.

Och till sist verkar vara helt ointressant vad de människorna egentligen gör. De är skyldiga allihopa enligt Lindeborg.

Om de anpassar sig till majoritetssamhället, kompromissar med sina egna traditioner och sedvanor, ja då bevisar det enligt Lisbeth Lindeborg till sist bara att de är ovanligt sluga islamister.[iii]

Den artikeln cirkulerade bland folkpartistiska bloggar. Den mötte stor beundran.

Överlag har tanken på ett stort, härrrligt ”civilisationernas krig” varit varmt omhuldad bland Sveriges liberala debattörer ända sedan den först lanserades. Tidningen Neo s dåvarande redaktör Sofia Nerbrand var tidigt ute med att glödande lovprisa tesen om civilisationskrig.

Man försöker påskina att hatbloggarna uppkommit i något slags tomrum. En dag fanns de bara där.

Inget är mer felaktigt. När det gäller islamofobi och hat har de anonyma bloggarna i sin tur öst från källor som absolut inte är några primitiva råskinn i bomberjackor. Mycket av den ursprungliga inspirationen kommer från figurer som betraktas som framstående lärdomsljus.

Jag skrev ett längre gästinlägg om saken på Rawia Morras blogg.

Som kommer här:

——

Får jag bekänna en sak?

Nå, jag tar sats: här kommer det.

Jag har aldrig riktigt förstått Edward Said och hans bok Orientalism.

Till dess…

Jag vet att det är det sena nittonhundratalets mest inflytelserika bok. Saids resonemang är mycket sinnrikt. Jag var full av beundran…

Men vad menade karln?

Han skrev att den orientalistiska forskningen konstruerade bilden av orientalen som ”den andre”, som främlingen något som mest liknade utomjordingar av antimateria.

Där hängde jag inte med.

De flesta orientalister jag läst och som försöker förklara mellanöstern för en svensk publik gör raka motsatsen såvitt jag kunnat se. Forskare som Jan Hjärpe, Ingmar Karlsson och Michael Norberg berättar om alla kontakter mellan Europa och Mellanöstern som löpt fram och tillbaka genom seklernas lopp. På olika sätt brukar de, såvitt jag kunnat se, utan att skönmåla, ändå förklara och förmänskliga. Inte främmandegöra.

Så vad kan jag ha missat här?

Pratade Edward Said i nattmössan?

Han verkade litet för smart för det. Fanns det en pusselbit som saknades?

Jag gissar läsaren återigen suckar över att jag måste vara så slingrig och rota till alltsammans innan det (eventuellt) kommer något som liknar en poäng från mig.

Den saknade pusselbiten hittar man, tror jag hos Bernard Lewis. Faktum är att Edward Saids bok om orientalism kan läsas som ett enda angrepp på den avdankade Princeton professorn.

Och då blir med en gång alltsammans begripligt.

Lewis är i många avseenden den moderna islamofobins fader. Det var han som först myntade begreppet the Clash of civilisations, den som förutsätts vara oundviklig mellan den kristna och den islamiska världen. Huntington bara lånade frasen från honom.

Lewis anses vara Irak-invasionens gudfader. Alltsammans blev dessutom möjligt just för att han INTE är någon grovhuggare i bomberjacka och hakkorsmärke på ärmen.

Lewis har klass. Han får sitta med i tv soffor, lägga ut texten i Foreign Affairs och New York Times. I många avseenden säger de båda samma saker men från Lewis kommer det oändligt mycket mer belevat och med myckenhet akademiskt lull lull i ryggen.

Och i det läget tenderar ofta en bildad medelklass publik att falla i trans av hänförelse.

Läsaren undrar kanske undrar varför en vithårig forskare från Princetonuniversitetet kan inspirera till terrordåd i Norge. Svaret skulle kunna vara att idéströmningar alltid uppstår i slutna sällskap, tidskrifter med begränsad spridning och dammiga universitetsinstitutioner. Man brukar ofta göra sig lustig över struntpratande intellektuella men det som kläcks i det där slutna klickarna, spridas till den bildade medelklassen och via skollärare och bibliotekarier nå såväl den stora allmänheten som beslutsfattare.

I den miljön är Bernard Lewis inte någon liten lustifikation utan en av formidabel vithaj. Han är The Sage. En man med stor prestige och akademisk tyngd.

Och han har varit i verksamhet sedan 1950-talet.

Bernard Lewis teknik går ut på att prisa den islamiska civilisationen för dess landvinningar inom vetenskap och kultur.

Sedan kommer en redogörelse för dess uppkomst och utveckling lååååång litania om tillkortakommanden, misslyckanden och haverier.

Som läsare blir man till sist känsla av att hela Orienten är något i grunden felkonstruerat. Landvinningarna är glömda. Allt som finns kvar på näthinnan är misslyckandena.

Det andra stora temat hos Bernard Lewis är ett fullständigt ”förfrämmandegörande” av orienten/mellanöstern och människorna som lever där. De skildras närmast som varelser från yttre rymden, nästan helt drivna av sina dunkla kulturella och religiösa drifter.

Helt plötsligt stämmer Edward Saids resonemang som hand i handske. Det om hur man försöker konstruera  bilden av ”orientalen” som ”den andre”. Den som måste övervakas, kontrolleras och domineras.

Edward Said anklagade: bakom en fasad av liberalism och vetenskaplighet var Lewis arbete “aggressivt ideologiskt”[iv]

Said betraktade helt klart Bernard Lewis som livsfarlig och bekämpade honom.

För Lewis var ute efter makt.

Både i Storbritannien och i USA försökte han träget armbåga sig fram till de hörn av regeringarna där policyn drejas fram.

Länge kämpade Bernard Lewis och hans meningsfränder i motvind. Medan han fortfarande arbetade i England försökte Lewis sälja förslaget britterna skulle återupprätta det ottomanska imperiet och använda det för att erövra mellanöstern.

Av någon anledning var det svårt för det brittiska utrikesdepartementet att uppbåda någon som helst entusiasm för det strategiförslaget.

År 1974 hoppade Bernard Lewis på ett erbjudande om en fet professur i Princeton universitetet. I början av 1980-talet blev han amerikansk medborgare och började gravitera mot en krets unga män som samlats kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

I sinom tid skulle de komma kallas för neokonservativa.

Läget var detta i början av sjuttiotalet: USA hade krånglat sig ifrån Vietnamkriget. Samtidigt hade Mellanöstern dykt upp på radarskärmen. Under oktober kriget hade det kommit ett hot om oljeembargo. Det hade på allvar visat hur beroende Amerikas samhälle och försvar var av olja från Mellanöstern. Redan 1973 förekom en del skriande om att Amerika borde ockupera oljefälten.

Det var i det läget som Lewis plockades över. Amerika kom på att man behövde orientalistisk expertis. Lewis kunde alltid passera som en sådan. Den fina poängen var just att från honom skulle etablissemanget få subtila fiendebilder. Tanken började redan då gro att USA en vacker dag skulle börja intervenera i större skala i regionen.

Lewis kallades med andra ord. Lewis kom och började sprida sina teser om att det i själva verket rådde ett civilisationskrig mellan västvärlden och islam.

Han grundade en veritabel tolkningstradition. Bernard Lewis tankegångar togs upp, bland annat av ett helt koppel israeliska orientalister som Rafael Patai, Rafael Israeli och Dan Schueftan.

Kanske var det med det kalla krigets slut som vinden började blåsa åt deras håll. När Sovjetunionen plötsligt försvann började många i konservativa kretsar att yrvaket se sig om kring för att hitta en ny STOR FIENDE. En sådan var Samuel Huntington som hävdade att framtidens konflikter skulle stå mellan stora civilisationsområden.[v]

Huntington tackade i synnerhet Bernard Lewis för inspirationen. Den islamiska civilisationen var Det Stora Problemet.

Går man in på en utpräglat islamofobisk blogg finner man den ofta späckad med länkar till allehanda neokonservativa forskare och kolumnister. De tjänar både som inspirationskällor och som ett slags legitimation. Titta, verkar de vilja utbrista, vi säger bara samma sak som den här superrespektable amerikanske eller brittiske skribenten.

Den stora tiden kom med elfte september 2001.

Helt plötsligt stod Bernard Lewis hela hans sätt att tolka Mellanöstern i ett förklarat ljus. Böckerna såldes i jätteupplagor. Alla ville höra hans åsikt. Allt verkade stämma. Arabvärlden var sjuk och felkonstruerad. Orsaken till den traumatiska attacken stod att finna medeltida skrifter, inte några rationella, politiska orsaker. Allt tal om Israel ockupation eller USA:s brutala sanktioner mot Irak efter Gulfkriget 1991 måste viftas bort. Därtill kom att Lewis vädjade till stormaktspolitikernas rovdjursinstinkter. Arabvärlden var ett skaderivet bytesdjur. Ett lockande byte som bara väntade på fällas. Allt som krävdes var en beslutsam offensiv på någon lämplig punkt, Irak exempelvis.

En hög amerikansk tjänsteman ansåg att den mest avgörande knuffen mot krig var den presentation som Bernard Lewis höll för den mäktige vicepresidenten Dick Cheney.

”Jag tror att det du måste göra med araberna är att drämma till dem mellan ögonen med en stor käpp. De respekterar styrka.”[vi]

Ord och inga visor.

Kanske var det Bernard Lewis stora ögonblick. I decennier hade han kämpat för att bereda marken, skapa fiendebilderna, publicerat böckerna, artiklarna, framträtt i debattprogram. Nu, äntligen skulle alltsammans bära frukt. Nu skulle USA gå till storms mot mellanöstern.

Vicepresident Cheney och Lewis träffades upprepade gånger över middagar. Enligt en som satt med var Lewis ständigt återkommande tema att man skulle gå på mot Irak och mot arabvärlden.

”Slå till. Tveka inte.” Löd ständigt uppmaningen från Lewis.[vii]

Åren har gått. Lewis har både fått uppleva sin seger över Edward Said och därefter hur den segern förvandlades till damm och aska. De många orientalister som länge svurit över Bernard Lewis stora inflytande har gått till storms mot honom.

Invändningarna har varit många:

Först och främst är Lewis expert på det ottomanska imperiet, inte på arabvärlden.

För det andra tycker kritikerna att verkar ha sovit sig igenom Mellanösterns moderna historia. Allt, allt, ALLT som sker verkar hos Bernard Lewis ha sin upprinnelse i olika medeltida handskrifter.

Själv verkar Lewis ha blivit alltmer förgrämd och prillig. Bland annat har han på sista tiden gått omkring och förkunnat att Europa snart kommer att vara muslimskt.

Det förhindrar inte att den typen av tankar har tagits upp och förgrovats av olika konservativa kolumnister där det målas upp fasansfulla visioner av hur muslimerna håller på att ta över förorterna och nu bereder sig att storma stadskärnorna.

Lewis tråd har plockats upp av andra. Hos Bernard Lewis fanns i alla fall en slags fernissa av liberalism och vetenskaplighet. Fast när man läser protokollen från konferenser han deltagit i eller intervjuer han gett noterar att han är mycket flink när det gäller att trycka på rasistiska knappar hos sin medelklasspublik.

Flyttar man blicken till de många som valt att gå i hans fotspår har man helt sonika struntat i det. Hos skribenter som Rafael Israeli, Daniel Pipes, Melanie Philips, Geert Wilders, Bat Ye’or har rashatet varit ohöljt.

Många av dem har fått sina texter publicerade i Neo. Flera av dem nämns som viktiga inspirationskällor i Anders Bering Breiviks långa manifest.

●●●
Kanske Bat Ye’or är en annan grundläggande figur. Hon har lyckat skapa en helt egen litterär gengre.

Eurabialitteraturen.

Bat Ye’or är en pseudonym för Giselle Littman. Pseudonymet skall betyda Nilens dotter, syftar på att Littman var uppvuxen i Egyptens International Settlement. Familjen förlorade allt när Nasser började nationalisera. I sin bok Eurabia: The Euro-Arab Axis har hon lanserat en gigantisk konspirationsteori som går ut på att EU konspirerar med arabvärlden mot Israel. Sammansvärjningen skall ha inletts 1973 – 1974 med ett organ som kallades den euro – arabiska dialogen EAD.

I själva verket är EAD en hemlig regering som beslutat sig för att förråda Israel, svika västvärlden och kapitulera för araberna. Den allsmäktiga EAD genomsyrar alla aspekter, från immigration, till kulturellt och ekonomiskt samarbete.

Självklart är islam helt inriktat på världserövring meddelar Bat Ye’or.

Eurabia liknar Sions vises protokoll men här är allt ställt på huvudet.

Medan Sions vises protokoll var ett falsarium från den tsarryska säkerhetstjänsten som talade om en hemligt judisk världsregering så spinner Eurabia istället en tankevärld om en hemligt världsregering med udden riktad mot Israel. Allt i syfte att delegtimisera, och underminera den judiska staten.

”Det är ett projekt som tänktes ut, planerades och genomdrevs konsekvent genom invandringspolitik, propaganda, stöd från kyrkorna, ekonomiska förbund, och bistånd, kulturellt, massmedia och akademiskt samarbete. Generationer växte upp i det ramverket.”[viii]

Eurabia har gett upphov till en veritabel hord av efterföljare. Där finns något att hämta för de flesta. För kristen höger med rivalitetskomplex mot islam, för rasister som vill ha ett nytt hatobjekt och för frustrerade proisraeliska grupper som vill ha en bekväm förklaring till staten Israels allt sämre ställning i de allmänna opinionerna. Eller bara till varför livet känns fel i största allmänhet. En förklaring som har så litet som möjligt att göra med Israels egen politik. Allt handlar i själva verket om EAD:s dolska manövrer och att EU i all hemlighet beslutat att kapitulera för araberna.

Det hela tänktes ut av de usla fransmännen på sextiotalet.

Och vid det laget undrar den uppmärksamme läsaren om inte det här är en massa dravel? Den som söker efter belägg söker förgäves. Det finns bara svepande påståenden.

Självklart är alltsammans dravel. Det allsmäktiga EAD finns verkligen. Den är organ för dialog mellan EU och arabvärlden men i allt väsentligt handlar det om att EU, ofantligt mycket rikare och med större befolkning, dikterar för arabvärlden vad den vill.

Dravel som sagt var men dravel som lockar och drar.

Till Lewis tanke om ett stort islamiskt hot läggs nu en annan idé. Förutom ett yttre hot finns också ett Stort Förräderi inifrån. De som stod för förräderiet var alla de som vägrade gå med på stora civilisationskriget. Det är dom som kör kniven i ryggen på de tappra.

I normala fall skulle en figur som Bat Ye’or ha skickat ner i källaren tillsammans med UFO forskare och nyutgåvor av Mein Kampf. Istället har hon tagits emot med respekt, hennes böcker har getts ut på respektabla förlag och själv har hon fått lägga ut texten på konferenser med Hudson institutet.

●●●
På Dagens Nyheters ledarsida kom en lång klagovisa om vilken oanständighet det är att ”…koppla företrädare för konservativa och liberala regeringsledamöter i Sverige till ett massmord i Norge.”

Aftonbladet hade tagit sig orådet att påminna om Folkpartiets pågående flört med islamofobin.

Nu borde det råda enighet.

”Det spelar ingen roll om hoten kommer från extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet, våldsbejakande islamistiska nätverk eller något annat”.

Liberaler, konservativa och socialdemokrater tillhör ju alla samma familj menar ledaren. [ix]

Låtom oss alla nu vara vänner och gå på minnesstund tillsammans.

Problemet är bara att varken extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet eller våldsbejakande islamistiska nätverk har minsta gehör för sina idéer i vare sig svensk liberal press eller i folkpartistiska ungdomsförbundets publikationer.

De tillhör helt främmande världar. Idémässigt löper en veritabel järnridå mellan dem.

När det kommer till Anders Behring Breiviks tankar om västerländskt civilisationskrig mot den muslimska världen är de rumsrena inom den respektabla borgerligheten. Ända sedan nittiotalet har de kunnat ventileras i  kolumner, och i morgontidningarna ledar- och debattsidor.

Lägg därtill att varken autonom vänster, nynazister eller islamister har några realistiska utsikter att få se sina idéer förvandlas till regeringspolitik i Sverige.

Vänd nu blicken till islamofobin. Det finns ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna som har den som sin stora publikmagnet. Också Folkpartiet har sedan länge tåflörtat med samma politik med sina många propåer om språktest, slöjförbud, simundervisning och dylikt. Ofta i samband med valrörelse.

Nej, nej, inget sägs rent ut men alla vet vilka som är måltavla.

Kanske är islamofobin speciell för att den utgör en pyramid. I spetsen finns professorer och kolumnister med förtroendeingivande titlar. I botten finns hatbloggarna.

Och längst ner finns Anders Behring Breiviks hånflin medan han förs bort till häktet efter förrättat värv.

Trängande, viktiga FN missioner, framför allt i Afrika, haltar sig fram på kryckor, svältfödda på såväl biståndspengar som kvalificerade truppkontingenter från Europa som kan förstärka de fredsbevarande operationerna.

Under sitt fördrag på Södertörns högskolas utrikespolitiska förening i mitten av maj frågade Pierre Schori om någon visste hur många svenska soldater eller poliser som deltog i FN:s fredsbevarande operationer.

Svaret blev noll, nada, inga.

Nästan alla tillgängliga resurser plöjs ner i det alltmer tröstlösa fälttåget i Afghanistan.  Pierre Schori kunde under sin tid som FN sändebud i Elfenbenskusten se hur svältfödd den insatsen var på resurser. FN trupperna kom nästan uteslutande från Afrika och Asien. Ofta med sämre utbildning och material än sina svenska och europeiska kollegor. En indisk officer skall rentav ha berättat att hans landsmän började bli tämligen leda på principen om ”responsibility to Protect”, ansvaret att skydda civilbefolkningen. Västländer brukade enligt denne ofta och gärna upphäva salvelsefull retorik om att skydda civilbefolkningar men när det kom till kritan var det istället titt som tätt asiatiska och afrikanska soldater som fick ta smällarna, när de högstämda principerna skulle praktiseras.

Det en av Pierre Schoris stora invändningar. Det försvagar FN. Under Sovjets ockupation av Afghanistan höll sig FN organisationen neutral. Därmed kunde också FN medla när den Sovjetiska närvaron skulle avvecklas. I det pågående kriget inskränks FN:s roll till att gummistämpla USA:s åtgärder.

Det är illa.

Därmed har FN inga chanser att medla, förmedla eller ingripa humanitärt längre. Man har gjorts till en part i ett gerilla bekämpningskrig på Amerikas sida. Samtidigt har FN organisationen inget inflytande över den förda politiken. Den amerikanska regeringen beslutar på egen hand.

Schori berättade att Ryssland och Kina regelmässigt stödjer resolutionerna om att förlänga NATO truppernas närvaro i Afghanistan – utan några större protester och med ”illa dolda hånflin” åt västmakternas håll.

Sverige har i praktiken fått ett deltagande i ett krig där vi inte kan påverka strategin eller de övergripande besluten. Det är bara att driva med strömmen.

Hur började allt?

Ett vanligt svar är att det hela bygger på FN:s resolutioner och en inbjudan från den Afghanska regeringen.

Enligt Pierre Schori beror det snarare på att Sverige tillhör gruppen ”NATO wannabee” länder. Sverige, eller i alla fall ledningen för de flesta politiska partierna, vill gärna vara väl anskrivet i NATO och USA. Alltså harvar nu en svensk bataljon omkring i norra Afghanistan.

Kanske handlar det till sist om NATO. Schori hade noterat en rubrik på Atlantpaktens webbsajt: ”Är Afghanistan det enda kitt som återstår?”.

Den åsikten, eller insikten om man så föredrar är inte ovanlig. David Kilcullen, rådgivare vid CENTCOM högkvarteret –Amerikas militärområde för Mellanöstern och Afghanistan- förklarade också ett viktigt motiv för fälttåget just var att rädda NATO.[i] Detsamma förklarade Gunnar Åselius, professor i krigshistoria. ”De här soldaterna är i Afghanistan för Sveriges skull, inte så mycket för Afghanistans skull. Och alla i huset (Försvarshögskolan) vet om det.[ii] ”

Frågestund följde. En man på en av de främsta raderna begärde ordet. Han instämde i allt som Pierre Schori hade sagt.

Det framgick att han själv hade tjänstgjort i Afghanistan.

Omsvängningen kom snabbt, rasande snabb.  Under lördagen inleddes de franska flygräderna mot de Khadaffi – lojalistiska styrkor som höll på att avancera in i i Cyrenaika.

I lördags slogs man fortfarande i västra Benghazi. På måndagen är man tillbaka vid Ajdabia, 150 kilometer söderut. Telegrahs korrespondent Rob Crilly som följt med en rebellkolonn noterade att det fortfarande pågick strider i staden. En rebellstryka i staden hade blivit inringad men hade lyckats hålla ut.

Utanför Ajdabia råkade kolonnen som Crilly följde i ett bakhåll och tvingades göra halt. Fyra man hade stupat.

Det gick inte att undsätta den belägrade garnisonen i Ajdabia tills vidare.[i] Khadaffi lojaliterna hade grävt ner sig och verkar vilja blockera vägen mot Sirte. Lägg därtill att man, som vanligt, hade kört ifrån sitt underhåll.[ii]

●●●
Redan medan Khadaffilojalisterna fortfarande ryckte fram fanns bedömare som ansåg att han styrkor höll på att bli uttänjda över ett alltför stort område. Lägg därtill att det kommit till sega strider mot rebellerna i Ras Lanuf, Brega och Ajdabia som slukat tid och krafter.

Kanske var rusningen mot Benghazi närmast en chansning, ett försök att leverera ett knockoutslag innan det var försent.

Efter att koalitionens flygräder inletts var det försent.

●●●
Nyheten att flygkriget startat hälsades närmast med lättnad i västvärlden.

Ett slags ”där fick han”.

Bland USA:s högsta militära ledning är aptiten på det nya företaget däremot måttlig, för att uttrycka sig milt. Försvarsminister Robert Gates citerade general MacArthur i ett tal till officersaspiranter om att varje försvarsminister som föreslog att man skulle sända en stor armé till ”Asien, eller Mellanöstern eller Afrika” borde få sitt huvud undersökt.[iii]

I förväg hade försvarsminister Gates varnat: att införa en flygförbudszon över Libyen betydde att man måste slå ut dess luftförsvar. I praktiken: krig.[iv] USA:s ÖB Michael Mullen jämrade sig i en intervju över att hamrandet från luften, efter den första tidens jubel, kunde urarta i ett stillestånd.[v]

Istället uppges president Obama, mycket motvilligt, ha omvänts av tre interventionsglada medarbetare, utrikesminister Hillary Clinton, FN ambassadören Susan Rice, och Samantha Power, en amerikansk-irländsk före detta journalist och jurist som stoppats in som special assistent vid nationella säkerhetsrådet. Hillary Clinton hade svängt och anslutit sig till Rice och Power.

Det hade avgjort saken.[vi]

Andra har inte varit lika lyckliga.

Försvarsminister Gates och ÖB Mullen står med ansvaret för två tämligen havererade fälttåg, Irak och Afghanistan. Att få ytterligare en tung och dyr militär börda var inte attraktivt när stora delar av krigsmakten är nersliten.

Och Robert Gates har förklarat att USA kommer att lämna ifrån sig det militära ansvaret till andra så snart som möjligt.

Kanske inom några dagar.[vii]

Obama verkar ha landat i en slags kompromiss. Ja, USA skall gå till storms mot Khadaffi regimen men nej, men kommer att backa ut ur hela företaget så snart som möjligt.

●●●
Så hur skall man ställa sig?

I Sverige har Vänsterpartiet, normalt interventionskritiskt ställt sig bakom. Vänsterdebattören Andreas Malm ville rentav att Sverige skall delta med JAS-plan.

Det finns goda argument för interventionen. Malm ger dem. Utan ingripande skulle Khadaffi kunna slå ner upproret. Därmed skulle luften kunna gå ur hela den revolutionsvåg som svept genom arabvärlden varefter grodorna kan återta sitt kväkande.[viii]

Denne bloggare håller med, dock utan entusiasm.

Det finns invändningar.

Ett är att libyerna tappar äganderätten till sin revolution. Att revolutionen övergår till att bli ett amerikanskt och europeiskt krig mot Khadaffi regimen med rebellerna som ombud.

Ett annat problem är att det mycket väl kan urarta i en långvarig affär. Flyganfall kan sällan på egen hand störta en regim. Det måste till ett markanfall för det skall ske. I en intervju verkar Andreas Malm tänka sig att rebellerna snabbt kommer att kunna svepa in i Tripoli med sitt nyförvärvade flygunderstöd.

Det är tvivelaktigt. Rebellernas styrka består för närvarnade av glada amatörer. Modiga men odisciplinerade. (Efter en strid i början av konflikten noterades att de flesta av rebellernas sårade hade träffats av den egna sidans eld).[ix] Att förvandla dem till något som liknar en armé tar tid. Kanske år. De långa avstånden i Libyen var ett problem som på sin tid fick luften att gå ur många offensiver under striderna mellan den tyska Afrikakåren och den brittiska armén. Det tyska överkommandot uppskattade att för smidigt kunna att försörja Afrikakåren hela vägen från Tripoli till Kairo skulle det behövas en tross på fler lastbilar än vad hela östfronten förfogade.

Det var ständigt samma historia. En framgångsrik offensiv gjorde att trängväsendet inte hann med att försörja trupperna med bränsle och ammunition. Fordon havererade i massor på grund allt ökendamm som trängde in i motorer och rörliga delar. Det var ett problem som på sin tid också fick mycket välutrustade och diciplinerade arméer rynka på pannan. För att kunna vinna skulle med andra ord behövas TVÅ arméer. En armé av stridande soldater som anfaller. En andra, stor armé av trängförband som håller den stridande armén försörjd. Trängen skulle troligen behöva förbruka mer bränsle än den för fram till fronten.

Ett annat mörkt hot ruvar i USA.

De mest extrema hökarna, framför allt de neokonservativa, men också deras motsvarigheter bland demokraterna, har varit grundligt och befogat utskämda efter fiaskot i Irak.

Libyen har fått dem alla att piggna till. Paul Wolfowitz –mannen som pratade igenom invasionen av Irak- har börjat framträda i debattprogrammen igen. Återigen är Wolfowitz och hans vänner betraktade som ett framstående utrikespolitiskt orakel och  återigen är de förlåtna för sina aningen felaktiga prognoser när det gällde Irak. Bill Kristol, redaktör för Weekly Standard vill rentav sätta in amerikanska marktrupper i Libyen. (Han säger inte hur de skall skakas fram med armén uppbunden av två fälttåg samtidigt.)[x]

Det handlar om en kategori rådgivare som är notoriskt dåraktiga, som ständigt vill gå till angrepp, och som ständigt underskattar svårigheterna. Får de händerna på de utrikespolitiska styrspakarna kommer de inte att hejda sig förrän de slutgiltigt har kört Amerika in i bergväggen. Med all sannolikhet kommer de nu att peka på Libyen som ett lysande prejudikat.

Med all sannolikhet agitationen för ett angrepp på Iran återupptas med förnyad styrka. (”Men vad bråkar ni över? Ni var ju med på angreppet på Libyen.”)

Men, men. En sak i sänder.

Och nu går fronten vid Ajdabia igen.

[ii] ”Rebels report air strikes, eye Libya east town” av Mohammed Abbas, Reuters, 21 mars 2011.

[iii] ”Gates tells cadets to continue changing Army culture”, FtLeavenworthLamp.com, 3 mars 2011.

[iv] “Gates: Libyan no-fly zone means attacking Libya” av David Martin, bloggen Political Hotsheet, på CBS news, 2 mars 2011.

[v] ”US commander warns of Libya stalemate” osignerad, Al Jazeera, 20 mars 2011.

[vi] “Obama Takes Hard Line With Libya After Shift by Clinton” av Helene Cooper och Steven Lee Myers, The New York Times, 18 mars 2011.

[vii] ”Robert Gates: Libya Mission Handoff In Days, U.S. Will Not Have ‘Preeminent Role” osignerad, Huffington Post, 20 mars 2011.

[viii] ”Försvara Libyens folk med svenska JAS-plan” av Andreas Malm, SVTdebatt, 20 mars 2011.

[ix] ”Libya braces for prolonged conflict” osigerad, Al Jazeera, 7 mars 2011.

[x] ”Bill Kristol calls for U.S. ground forces in Libya” av David Edwards, The Raw Story, 20 mars 2011.

Lisa Bjurwald är tillbaka på Dagens Nyheters ledarsida.

Nyligen har hon avlevererat ett angrepp på Julian Assange.

”Människor i länder som Afghanistan har riskerat allt för att motarbeta terrorism. Talibanerna hotar att halshugga dem. Amnesty bekräftar att de sett de dödliga konsekvenserna för afghaner som avslöjas som informanter eller välvilligt inställda till utländska trupper.”

Assange skall dessutom ha sagt att de afghaner som dödats ändå var angivare och fick vad de förtjänade.[i]

Tyvärr slafsar sig Lisa Bjurwald fram genom researchen (som vanligt frestas man tillägga).

Man måste säga ”tyvärr” eftersom en del i hennes karriär är behjärtansvärt. Insatserna på Expo och insatserna för antirasism. Denna bloggare sympatiserar livligt med dem.

Kanske inte lika mycket för hennes entusiasm inför ”Mellanösterns Enda demokrati” och dess återkommande utövande av ”rätten till självförsvar”.

Dock, det är hennes åsikter, hon har rätt till dem.

Mer problematiskt är att hon, som sagt, ofta är hafsig när hon rör sig utanför sitt specialområde.

(Lisa Bjurwald har förvärvat många bloggares hat för sitt angrepp på ”den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan”.[ii])

Uppenbarligen inte lika skrivkunniga som Lisa Bjurwald själv.

Lisa Bjurwalds angrepp på Julian Assange anger Daily Mail som en källa.

En kontroll visar att Bjurwalds text i själva verket är ett rent plagiat på Daily Mails artikel. Dessutom har Bjurwald fått fel datum i sin källangivelse. Artikeln är daterad till 30 januari 2011. Lisa Bjurwald fick det till 31/1.

Daily Mails artikel utgör såvitt denna bloggare kan bedöma ett såkallat Hatchet job, ett försök till karaktärsmord som bland annat med stort allvar tar upp så väsentlig information som att Julian Assange luktar illa, badar för sällan och att han skall ha förklätt sig i kvinnoperuk av rädsla för att bli mördad.[iii]

Den sistnämnda upplysningen tog Lisa Bjurwald fasta på för att visa vilken ytterligt, löjligt feg och föraktlig varelse Julian Assange är.

Det är oklart om Assange verkligen har förklätt sig i kvinnoperuk. Det finns bara andrahandspåståenden från Lisa Bjurwald och Daily Mail.

Däremot SKULLE Lisa Bjurwald å andra sidan kanske kunna notera att många konservativa amerikanska politiker som förre vicepresident kandidaten Sarah Palin, radioprataren Rush Limbaugh, och den neokonservative redaktören William Kristol talat mer eller mindre öppet om att man borde mörda Assange.[iv]

Lägg till dom därtill ett myller av mindre förmågor som konservativa bloggare och radiopratare som säger samma sak.

Människor har blivit paranoida av sämre skäl än Wikileaks grundaren.

Men alla människor i Afghanistan som dödats på grund av Julian Assange då? Det intygas ju trots allt från Amnesty International.

En förfrågan hos Amnesty Internationals pressekreterare Elisabeth Löfgren grumlar den bilden också.

Ja Amnesty HAR kritiserat Wikileaks för att ha publicerat dokument som SKULLE KUNNA leda till att människor som samarbetat med koalitionstrupperna hamnar i fara. Däremot har Amnesty INTE sagt att människor dödats. Det är med andra ord missvisande, på gränsen till lögn att Amnesty skall ha ”sett de dödliga konsekvenserna för afghaner som avslöjats som informanter”.

Den enkla sanningen är att ingen verkar veta.

Denna bloggare kan inte låta bli att reflektera över om inte mycket av skulden i så fall ligger hos de amerikanska militärer som i så fall måste ha skrivit ut namnen på utsatta människor i klartext i sina rapporter. Rapporter som därefter lämnats liggande i SIPRNet där de enkelt kan hämtas från allehanda arbetsstationer ute i fält.

Elisabeth Löfgren berättar å andra sidan att Amnesty haft god nytta av Wikileaks avslöjanden om tortyr i Irak och på andra fronter.

Kan det möjligen vara så att Lisa Bjurwald föredrar att avhandla Julian Assanges karaktärsfel (som att han kanske inte badar tillräckligt ofta) än att ta itu med Wikileaks avslöjanden?

●●●
Nyligen kom Amnesty International med en protest mot behandlingen av Bradley Manning, den soldat som läckte databasen från SIPRNet till Julian Assange och Wikileaks. Manning har suttit fängslad sedan juli 2010. Han har suttit i en trång isoleringscell 23 timmar om dygnet. Han får varken ha kudde eller lakan, får knappt motionera. Periodvis hade Manning inte tillåtits bära sina kläder eller glasögon.[v] Mannings vänner beskrev förhållandena som nära tortyr, att målet verkade vara att knäcka Bradley Manning och ”få honom att ange Assange i ett sammansvärjningsåtal.”[vi]

Något för Dagens Nyheters ledarredaktion att ta itu med?

[i] ”Feg, fegare, Assange” Dagens Nyheter, 1 februari 2011.

[ii] ”Blondinbella i bloggsörjan” Lisa Bjurwald, Dagens Nyheter, odaterad.

[iii] ”‘They’re informants… if they get killed, they deserve it’: New book reveals shocking disregard of Julian Assange towards Afghans named in WikiLeaks cables” osignerad Daily Mail, 30 januari 2011.

[iv] ”Sarah Palin says: target WikiLeaks’ Julian Assange like the Taliban” av Leo King, Computerworld UK,1 december 2010. “Rush Limbaugh on Wikileaks Julian Assange” inspelning av Rush Limbaugh, 29 november 2010. “Whack WikiLeaks” av William Kristol, the Weekly Standard, 30 november 2010.

[v] ”Inhuman behandling av Bradley Manning” rapport från Amnesty International, av Elisabeth Löfgren, 24 januari 2011.

[vi] ”Amnesty Urges Help for WikiLeaks Suspect, Bradley Manning” osignerad, AFP, 2 februari 2011.

Det här kommer att bli ett orättvist inlägg.

Det här kommer med säkerhet att bli vinklat och insinuant. Rentav ett personangrepp.

Fast denna bloggare orkar inte uppamma någon större skam.

Ulf Nilsson i Expressen har yttrat sig.

Kanske har han gått för långt den här gången.

I sin kolumn den 14 december har Expressens gamle världsreporter börjat med att tala om det taffliga bombattentatet i Stockholm, ”Det bomben i Stockholm sprängde var framför allt en myt. Myten om att Sverige är osårbart” etc. etc.

Ja kära läsare det är hela den gamla vanliga visan som skribenterna brukar kläcka ur sig i dom här fallen. Ni kan den eller hur?

Efter ha öppnat med denna betraktelse av bombattentatet glider Nilsson snabbt och naturligt över i något som närmast liknar maning till raskrig. En kamp rasar mellan ”pursvenskar” och…, tja tydligen invandrare från länder med muslimsk befolkningsmajoritet.

Eller som BORDE  rasa om inte var för att pursvenskarna är så förbenat mesiga och inte vill fatta att det var dags att ta itu med packet på allvar. Något som väcker Nilssons vrede.

Framför allt krigar muslimerna mot pursvenskarna genom att invandra och föda mängder med barn hävdar Nilsson.[i]

Den enda rimliga slutsatsen är att antingen borde ”pursvenskarna” då sätta igång och reproducerar sig i rasande fart för att hålla jämna steg eller så får de börja deportera de oönskade befolkningselementen.

Majoriteten måste skyddas mot minoriteten. Det är givet för Ulf Nilsson.

Stora delar av resonemanget verkar konstruerat. Nilssons visioner av en växande muslimsk demografisk tidvattenvåg avfärdas av många skribenter som ett rent hjärnspöke med minimal förankring i verkligheten. Den såkallade ”pursvenska” nativiteten är i själva verket rätt hög. Den ligger på 1,89 barn per kvinna. Nära full reproduktion med andra ord. Invandrare från muslimska länder är ingalunda någon enhetlig grupp när det kommer till barnafödande. Somalierna uppges ha rätt hög nativitet, 3,8 barn per kvinna. Kvinnor från Iran ligger däremot på ett genomsnitt på 1,3 barn.[ii]

I Uppsala Nya Tidning frågade sig Håkan Holmberg hur det kom sig att Expressen börjat torgföra åsikter man normalt förknippar med rena avgrundshögern.

Vore det inte dags att pensionera Ulf Nilsson?[iii]

Kanske gick den forne världsreportern för långt den här gången.

Men man skall inte vara för säker.

Nilsson kom till Expressen 1963 när den var nordens största tidning. Han har lagt sig till med en image av tuff ”världsreporter”, mannen som varit överallt och sett allt. (Herman Lindqvist har antytt att efterforskningarna med förkärlek snarare bedrevs under tennismatcher med svensk ambassadpersonal).

Åtskilliga av Expressens redaktörer har genom årens lopp i tysthet stönat över den mannen. En av dem klagade på 1990-talet över att Nilsson krönikor ofta bestod av avskrifter från Time magazine. Då och då har de försökt göra sig av med honom. Till sist har de tagit honom till nåder igen.

Han har haft en viktig beundrare. Den gamle Expressen-redaktören Bo Strömstedt betraktade Nilsson som oumbärlig på redaktionen. Ulf Nilsson ansågs ha stor arbetskapacitet  och ett närmast fenomenalt minne (eller så lyckades han helt enkelt få alla i omgivningen att tro det).  En figur som var bekvämt att ha till hands på redaktionen om någon bakgrundsartikel måste svängas ihop med kort varsel.[iv] Innan Internet och innan Wikipedia blivit allmänt förekommande var det en icke obetydlig faktor.

Lägg därtill att Ulf Nilssons  nuna i bylinen sitter ordentligt instämplad i minnet på den tidningsläsande allmänheten sedan decennier tillbaka.

Han är helt enkelt ”folkkär”. Stora delar av publiken är van vid honom.

Många upplever honom som en frifräsig sanningsägare. (Denne bloggare får vid läsandet av hans kolumner titt som tätt snarare känslan av att ha hamnat bredvid ett snacksaligt fyllo som med spritosande andedräkt skall utreda Hur Världen Fungerar.)

Vid Bo Strömstedts avgång hamnade Ulf Nilssons karriär i en vågdal. Inledningsvis placerade ledningen honom i en lyxlägenhet i Paris (inom promenadavstånd från triumfbågen) där han satt under ett år utan att behöva göra något helt enkelt för att de skulle vara kvitt honom. Att sparka Nilsson gick inte, därtill hade han tillskansat sig ett för bra kontrakt.

Efter att Bo Strömstedt avgått beslutar ledningen att sparka Nilsson.

Därefter tar ledningen tillbaka Nilsson igen. Tidningen var i stora ekonomiska och upplagemässiga problem. Förhoppningen fanns att Nilsson kunde hjälpa till att vända på kuttingen.

Ulf Nilsson har helt enkelt blivit Expressens galjonsfigur, en medarbetare som visserligen ständigt gör bort sig, ofta på sätt som skulle knäckt karriären för en normal journalist, men ständigt blir förlåten av redaktionsledningen.

Kanske den här gången också.

Ulf Nilsson har ganska omgående gått ut och deklarerat att det han bara menade att vi lever i en tid av snabba förändringar och att det är helt obegripligt att någon kan tolka det som rasism.[v]

Man skall därmed som läsare tro på att en man som ändå ägnat nästan ett halvsekel åt att skriva i Sveriges största kvällstidning, helt plötsligt inte klarar av att formulera vad han egentligen tänker på ett begripligt sätt.

För det är ingalunda första gången som den gamle världsreportern vill varna den fara som hotar det svenska blodet eller den kristna civilisationen. Bland annat upptäckte Andreas Malm att Ulf Nilsson år 2007 gett ut boken ”What Happend to Sweden? – While America Became the Only Superpower”. Den publicerades i USA på ett litet förlag som vände sig till svenskbyggderna.

Där utbredde sig Nilsson om Amerikas grandiosa storhet och beklagade Sveriges förfall, i och för sig ett återkommande tema i hans kolumner.

Orsak? Invandring från Mellanöstern.

”I Malmö, där invandrare utgör 40 procent av befolkningen, utkämpar etniska gäng gatustrider dag och natt och en forskare från Lunds universitet rapporterade nyligen att unga muslimska män våldtar svenska kvinnor eftersom de vill bedriva krig mot det svenska samhället.”[vi]

Andreas Malm anser att Ulf Nilsson fullständigt verkar ha absoberat det islamofobiska tänkande som presenterats av sådana rasistiska ”klassiker” som Samuel Huntington, Bat Ye’or, Melanie Philips, Raphael Israeli, Marc Steyn, Walter Laqueur och många, många andra. Detta är till sist ett heroiskt civilisationskrig mellan kristna och muslimer enligt den uppfattningen och DOM är på offensiven.

Tanken att ”De förökar sig i rasande takt” finns där.

En klassisk rasistisk tankefigur. (Jan Hjärpe visste att berätta om att den schweiziska debatten om muslimsk invandring löpt i de banorna. Det gjorde den under 1800-talet också. Enda skillnaden var att då handlade det om de lömska katolikerna som konspirerade för att rasera den rena kulturen, det sanna blodet etc.[vii])

Samma tankegångar som nu landat i den beramade kolumnen, ett mycket starkt tecken på att det INTE handlade om en smärre språklig vurpa i Expressens spalt.

Expressens tillfällige ansvarige utgivare Per-Anders Broberg fick frågan om detta var Tidningens linje också. Svaret blev att Expressen hade stor spännvidd på åsikterna. Bara för att tidningen publicerade Nilsson betydde det inte att man stod bakom ansåg han.[viii]

I Vindskupan klingar det argumentet underligt. Varken tidningen eller ansvarige utgivaren kan så lättvindigt distansera sig. Ulf Nilsson ÄR Expressens man. För tiotusentals mångåriga läsare är han tidningens inofficielle galjonsfigur sedan decennier tillbaka. Först som ”världsreporter” sedan som kolumnist. Vad än ledningen säger så ser detta ut som tidningens åsikt. Lägg därtill att en tidnings ansvarige utgivare har rätt att ändra minsta kommatecken i alla texter som skall publiceras.

I Uppsala Nya Tidning undrade man på ledarplats om Expressen överhuvud taget hade någon ledning längre.[ix]

[ii] ”Statsvetare: ”Pursvenskarnas” undergång är inte nära förestående”av Andrej Kokkonen, SVT.se, 17 december 2010.

[iii] ”Har Expressen någon ledning?” av Håkan Holmberg, Uppsala Nya Tidning, 16 december 2010.

[iv] ”Löpsedeln och insidan” av Bo Strömstedt, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1994, sid 258-260.

[v] ” Ulf Nilson: Med pursvenskar menade jag svenskar av det gamla vanliga slaget” av Ulf Nilsson, SVT.se, 16 december 2010-

[vi] ”What Happend to Sweden? – While America Became the Only Superpower” Nordstjernan förlag, 2007,  sid 154-155 citerat av Andreas Malm i ”Hatet mot muslimer” av, Atlas förlag, 2009, sid 51-52

[vii] Föreläsning med Jan Hjärpe, Kista, 25 mars 2010.

[viii] ”Medierna” Sveriges Radio,18 december 2010.

[ix] ”Har Expressen någon ledning?” av Håkan Holmberg, Uppsala Nya Tidning, 16 december 2010.