Kommer någon ihåg den våg av bombdåd, självmordskapningar och mord som till sist tvingade Sveriges tredje största stad att kapitulera inför islamiseringens krafter?ⁱ

Frågan ställdes i den konservativa, amerikanska tidskriften National Review för några år sedan.

På dessa erinringar skulle förmodligen många svenskar och malmöbor i synnerhet svara med att stirra tomt på frågeställaren och förundrade svara nää, de har de aldrig hört talas om.

Dock, i National Reviews spalter vilar inte den typen av sorger. Dessvärre handlar det inte om någon tillfällig urspåring. Bland stora delar av den läsande och diskuterande allmänheten i västvärlden ser faktiskt bilden av Skånemetropolen ut ungefär så. Malmös kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu kallas titt som tätt till möten med allehanda tillresta antisemitism-bekämpande amerikanska emissarier för att bedyra att Malmö inte förföljer stadens judiska samfund.

Det finns en mörk legend om staden Malmö som fladdrar omkring i både Europa och USA. Den började 2009 och den började med tre demonstrationer. Tre byggstenar i den svarta legenden.

Stortorget. Del 1

Den 25 januari 2009

Kanske var det där och då som stenen sattes i rullning. Det var vad kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu själv gissade.

Många i staden”…var starkt berörda, hade släktingar på Gazaremsan och plötsligt hittade hittade en symbol för sitt hat.”ⁱⁱ

Det är vårvinter 2009. Det israeliska angreppet på Gaza har just ebbat ut. Nyhetsrapporterna var fyllda med rasmassor, döda kroppar, vit fosfor, kvinnor och barn som mejades ner när de försökt lämna sina skydd.

I just Malmö finns en stor palestinsk koloni, kanske 4 eller 5 000. De är extra berörda. De var inte välvilligt inställda till staten Israel förut. Efter skövlingen av Gaza är de det ännu mindre.

Bland dem fanns de som hade släktingar och vänner i Gazaremsan. De är ännu mindre gynnsamt inställda.

Och bland dem fanns i sin tur de som fått anhöriga och vänner dödade under den israeliska arméns härjningståg genom kustenklaven.

De är de mest avoga av alla.

Till alla dessa människor som var personligt berörda kom också deras lokala vänner, partners och bekanta. En icke obetydlig grupp.

Den 24 januari hade det hållits en demonstration för offensivens offer. En som var med, hon har bett att få vara anonym men vi kan kalla henne Bea berättar:

”Den som vandrade på Malmös gator 24 januari 2009 kunde se en rad små glödande ljusbollar dansa fram på himlen. Det var flygande kinesiska lyktor som lyste upp den mörka, molntunga och iskalla Malmönatten. De flög fort i den bitande vintervinden, kanske hann de hela vägen till Göteborg med sitt budskap innan de slocknade. De drygt 40 lyktorna lyfte var och en med ett namn viskat i tygets veck tillsammans med en bön för det lilla liv som släckts alldeles för tidigt. De lyfte var och en för att ge ett tyst vittnesmål åt och hedra en av alla de palestinier som dödades under Israels attack mot Gaza. Under en lugn, värdig, gripande och mycket stämningsfull dag hedrades de omkomna på olika sätt. På Gustav Adolfs torg hade över 1000 små kistor placerats ut och på dessa tändes i flera omgångar gravlyktor som framåt kvällen gnistrade mot den hårda, svarta asfalten. Varje kista hade en liten lapp på “locket” med namn och ålder på den som dödats. Om man strövade runt för en stunds kontemplation så kunde man läsa: Maryam 5 år, Ahmed 4 månader och Mahmoud 3 år. Det var namnet på tre av de över 400 barn som berövades livet under anfallet som många fortfarande försöker kalla ett försvarskrig. Trots att vinden och kylan var skarp, så slöt minst 500 personer upp. En rad talare uppmärksammade den massaker som släckte över 1 400 människoliv och som fortfarande skördade nya offer.”

Dagen därpå flöt nyheten ut: det skulle komma en proisraelisk demonstration på Malmös Stortorg.

Bea var en av de som nåddes av beskedet.

Hennes första tanke var närmast att det bästa skulle vara att lämna israelvännerna ensamma att orera för varandra i snålblåsten.

”Min vädjan till alla Palestinavänner var egentligen att stanna hemma och låta dem som förnekar, försvarar, relativiserar eller förminskar krigsbrott och brott mot mänskligheten få stå alldeles ensamma i all sin skam. När jag förstod att många var så förtvivlade över provokationen att de ändå skulle dit, åkte också jag dit för att försöka övertyga mina kamrater att inte låta sig provoceras. Jag stod vid sidan av torget med en ung palestinsk flicka i mina armar. Hon grät häftigt.”

Såvitt denne bloggare kan få veta handlade det inte om någon beslutad eller organiserad motdemonstration. Snarare hade folk strömmat till, antingen av ilska, nyfikenhet eller bådadelarna.

Stödmötet för Israel hade utlysts av en grupp som kallade sig Shalom-Fred. Demonstrationstillstånd hade utfärdats till herr Kaufman från Limhamn och gällde en ”Manifestation för fred och säkerhet i Mellanöstern”. Bland talarna fanns Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman (mest känd för sin iver att skicka fler svenska soldater till Afghanistan), där fanns Folkpartiets utrikespolitiska taleskvinna Birgitta Ohlson och ledarskribenten Mats Skogkär från Sydsvenskan. Uppgifterna varierar om hur många som deltog i det proisraeliska mötet men de flesta säger att det var mellan 100 till 200. En reporter såg att det viftades med israeliska flaggor, spelades israelisk musik. Somliga hade svept in sig i israeliska flaggor.  Reportern växlande några ord med en man som berättade att han förlorat fem släktingar i Gaza de senaste veckorna.

Enligt Bea handlade alla talen om alla oförrätter som drabbat Israel. Det fanns omfattande polisavspärrningar på torget och på bakgatorna runtom.ⁱⁱⁱ Utanför avspärrningskedjan samlades fler och fler människor. Polisen uppskattade att de till sist uppgick till 4-500.^iv

Bland de proisraeliska demonstranterna innanför polisens avspärrningar fanns två män som betraktade utvecklingen med stor belåtenhet. Det var tvillingbröderna Kent och Ted Ekeroth från Sverigedemokraterna.

●●●
De båda räknas som de mest ohöljt rasistiska politikerna i Sverigedemokraternas ledning – i sig något av en prestation. Bådas bloggar är långa, långa malanden av hätska anti muslimska och antiarabiska tirader. Kanske Kent är den aningen mer aggressive av de båda. SVT:s uppdrag granskning tror sig ha upptäckt att Kent Ekeroth tillhör toppen i den såkallade Counterjihad rörelsen. Ett slags skuggliknande nätverk vars medlemmar brukar hålla hemliga sammanträden runtom i Europa för att dryfta muslimsk invandring, allt under dunkla antydningar om att något mer drastiskt kanske måste göras en dag.

”Islam och alla som utöver det måste tas bort – totalt och fysiskt från hela västvärlden,” som en av dem förklarade.^v

I de banorna rör det sig.

Anders Bering Breivik anses påverkad av dess skriverier. Bröderna är dessutom höggradigt proisraeliska. Deras mor var judinna från Polen, även om Kent uppger sig vara ateist. Under sin studietid lyckades Kent Ekeroth krångla sig till en praktikplats på den svenska ambassaden i Tel Aviv där han satt ett tag innan det upptäcktes att han tillhörde ett parti med nynazistiska rötter och han hastigt kastades ut igen.

Och därför stod de båda bröderna på Stortorget den 25 januari och som sagt, de var nöjda med vad de såg.

Olycksbådande nöjda.

”Som vi anade skulle den arabiska mobben vara där, vilket den också var,” skrev Kent Ekeroth.^vi

Hans bror videofilmade. Klippen skulle läggas ut på nätet för att spridas i muslimhatande delar av bloggosfären.

Från andra sidan började man skandera: ”Bojkotta Israel” och ”Länge leve Palestina”. Polisen gjorde några gripanden. Bland dem av en sjuttonåring som kommit på den mindre lyckade idén kasta ett ägg med en civilklädd polis stående bredvid sig.^vii Efter en halvtimme ökade ljudnivån. Enligt Sydsvenskan kastades ett par ägg, smällare och ett par flaskor. Till sist fyrade någon av en fyrverkeripjäs mot det proisraeliska mötet.^viii

Raketen slog ner, brann, sparkades undan och small av.

Bea såg en ung kille föras bort.

”Jag skakade på huvudet och bad polisen att ta det försiktigt med honom, att förstå att han precis hade förlorat mycket under attacken (på Gaza). Jag bad att få en sekund med honom, vilket polisen gick med på, och kramade honom då hårt. Han viskade att han precis hade klippt av sladden till högtalaranläggningen. Bra, viskade jag tillbaka. Mycket bra.”

Enligt vad polisledningen rapporterade var det bara en ”mindre del” av motdemonstranterna som egentligen angrep mötet.^ix

Det som hände härnäst skulle bli omdiskuterat.

Där hon stod fick Bea intrycket att mötet helt enkelt ebbade ut till sist.

Samma sak fick Sydsvenskan höra. Direkt efteråt, medan intrycken fortfarande var färska intervjuade de en viss Marianne Wolf, en av deltagarna i det proisraeliska mötet. Enligt henne hade de praktiskt taget betat av hela sitt program när fyrverkeripjäsen small. Polisen hade föreslagit att de skulle fortsätta på en lugnare plats bakom Stortorget men mötesledningen valde att avsluta alltsammans istället. Ljudanläggningen hade fått tillbaka strömmen men krånglade. Det var ändå bara en talare kvar på programmet. Den näst siste talaren fick korta sina utläggningar om staten Israels heliga rätt att angripa Gaza.

Samma sak säger polisens rapport till JO. Mötesledningen beslutade att avblåsa alltsammans. Deltagarna i det proisraeliska mötet vandrade hem vid bakgator medan konstaplar till häst och till fots höll motdemonstranterna under uppsikt.^x

”Alla har rätt att säga sin åsikt,” förklarade en viss Samir Sobhie för Sydsvenskan efteråt, ”och jag tycker det är fel när man säger saker om judar eller kastar saker, men man måste förstå att många av ungdomarna är upprörda. Vissa här har släktingar som dog i det här kriget för bara en vecka sedan.”^xi

Större drama blev det tydligen inte men den svarta legenden kunde börja födas.

●●●
Man kan notera en sak, i de inledande reportagen talas mest om irritation, hotfull stämning och stök utan några större sammandrabbningar. Men ganska snart började versionerna ändras.

Det fanns en mötesdeltagare som ganska omgående gick ut hårt. Kent Ekeroth skrev på sin blogg, han verkar närmast arbeta sig upp i raseri:

”Sydsvenskan skriver att det aldrig uppkom ‘några större sammanstötningar’ mellan grupperna. Ljuger Sydsvenskan medvetet?

Den fredliga pro-israeliska demonstrationen attackerades med glasflaskor, ägg och stenar och en fyrverkeripjäs skjöts (sic) mot som de samlats på Stortorget.

Polisen gjorde som vanligt ingenting för att stoppa de arabiska attackerna. INGENTING. Istället ‘evakuerades vår demonstration från platsen!’ Araberna, som stod för våldet (som vanligt) tilläts stå kvar. Maken till polisagerande har jag inte sett.”

Kent Ekeroth avslutade hotfullt med att han och många med honom minsann tänkte anmäla polisen.^xii

Glidningen är tydlig. Inledningsvis talas alltså bara om ”stök” men inga allvarliga sammanstötningar. I bröderna Ekeroths bloggar går de däremot båda omgående ut hårt mot både motdemonstranter och polis. Den enda rimliga förklaringen är att de höll på att förbereda sin egen version.

Kent Ekeroth är också oförblommerad om vad han hade velat se istället. Polisen borde ha rensat Stortorget.

Ted Ekeroth fyllde på och gjorde nästan omgående ett engelskspråkigt blogginlägg, för utländsk konsumtion, där man upplystes om att araberna skanderade ”Hitler hitler hitler” och att det först regnade ner glasflaskor, sedan kom en spärreld av fyrverkeripjäser.

”…arabisterna attackerade fredlig demonstration” löd rubriken.^xiii (Om man skall vara petig är ”arabist” benämningen på forskare inriktade på arabiska språket, litteraturen och kulturen. Ted Ekeroth verkar alltså mena att den proisraeliska demonstrationen angreps av en skara uppretade vetenskapsmän.)

Ett par punkter finns redan med i den version som håller på att födas. De möttes av en ”arabisk mobb”. Polisen var passiv, tappade kontrollen och ”evakuerade” det proisraeliska mötet. Själva termen ”evakuera” för tankarna till närmast krigiska förhållanden.

Det är en klar överdrift, på gränsen till lögn. Polisledningen hade underskattat hur många motdemonstranter som skulle dyka upp. De hade inte skapat tillräckligt stort säkerhetsavstånd (närmast ett slags ingenmansland) mellan parterna, det är sant men att försöka påskina att konstaplarna var passiva rimmar illa med verkligheten. De lyckades trots allt hålla parterna isär och gjorde flera gripanden av speciellt bråkiga.

Det verkar kunna kvitta. Här finns en version man försöker sälja.

Och  i en gallsprängd debattartikel i Expressen, undertecknad av Kent Ekeroth och ett nittiotal andra är det istället närmast undergångsvisioner som serveras:

”Den 25 januari dog yttrandefriheten på Stortorget i Malmö. Inte endast för de svenska medborgare som i kraft av denna yttrandefrihet bestämt sig för att på ett värdigt och lugnt sätt visa sina känslor genom…” etc. etc.

Tre punkter ingår nu i den version som håller på att byggas upp.

1. Det värdiga och laglydiga svenska mötet angrips av den oregerliga, orientaliska hopen.
2. Sveket från överheten, i det här fallet polisen. Den lagliga proisraeliska demonstrationen avbryts och ”evakueras”.
3. Sammanbrott, panik och flykt.

Punkt 3 är ny. I brevet försöker man påskina att de proisraeliska mötesdeltagarna tvingas fly hals över huvud med massan hack i häl.

”Insatschefens skrik ‘fort, fort’ ekar fortfarande i den smala gatstumpen vid Rådhuset”

Att mötesdeltagarna skulle ha tvingas fly för livet genom gränderna med förföljare hack i häl nämns inte i polisrapporterna eller pressen. Bea avfärdar tanken direkt. Där hon stod bland motdemonstranterna hörde hon inget om att de försökte springa efter eller jaga ikapp. Faktum är att det står inte ens omnämnt i bröderna Ekeroths första blogginlägg.

Det öppna brevet avslutas med att citera pastor Niemöllers berömda dikt från sin tid som oppositionsman mot nazistregimen om hur regimens hantlangare kom och hämtade den ena gruppen efter den andra och att de till sist kom efter honom också.

Från att ha börjat som ett misslyckat möte hade Stortorget eleverats till en kraftmätning mot mörkrets krafter. Och efter dessa brösttoner om att yttrandefriheten stod på spel och en ny Förintelse hotade gick inte att backa längre.

Stortorget. Del 2

8 februari 2009

Självklart deltog bröderna Ekeroth i den andra demonstrationen också.

Tagna av lägets allvar fattar nu föreningen Shalom-Fred beslutet att arrangera ett nytt proisraeliskt möte på Stortorget. Det gällde nu att fullfölja det grymt avbrutna programmet från den 25 januari, att återta förlorad terräng, markera att man inte lät sig skrämmas, etc. etc.

Ängslig jämmer om att klyftor som sprängts upp mellan olika etniska undergrupper i Malmö nu riskerade att vidgas farligt mycket i onödan viftades bort. Heliga principer stod på spel.

Ett upprop från folkpartisterna Birgitta Ohlsson och Olle Schmidt publicerades:

”Malmöbor, kom till Stortorget på söndagen klockan 14 och slut upp för demokrati och fred i Mellanöstern. Låt inte Israelhatet ha över Malmös gator!” ^xiv

Underförstått: här gällde det att visa ni-vet-vilka att det inte var de som bestämde.

Om Birgitta Ohlson och Olle Schmitt tänkt sig att malmöborna skulle gå man ur huse och demonstrera för Israel måtte de ha blivit besvikna. Rapporterna talar om 100 till 200 mötesdeltagare som samlats på samma plats för att än en gång lyssna på anföranden om staten Israels rätt att angripa Gazaremsan. Polisen hade ett större uppbåd på plats. Kravallstaket hade satts upp som höll ordentliga avstånd mellan det proisraeliska mötet och eventuella motdemonstrationer.

Kent Ekeroth var nöjd. ”Vi sjöng och talade som planerat. (Mötet avslutades med att alla sjöng Israels nationalsång.)

Däremot urartade den arabiska mobben igen, genom att de skriver (?) ut sitt hat och kastar slangbomber på vår manifestation, skjuter fyrverkeripjäser och kastar slangbomber på vår manifestation och poliserna.”^xv

Om man plockar fram den källkritiska verktygslådan är det ganska tydligt att bröderna Ekeroth än en gång hårdvinklar händelserna med sin Sverigedemokratiska publik i åtanke. Återigen kommer antydningar om den hotande, främmande pöbeln. Enligt pressrapporter dök bara 40 motdemonstranter den här gången. Det gapades en del. Smällare kastades men landade i buffert zonen, det tomma utrymme, polisen skapat runt Israel-mötet. Gradvis lugnade stämningen ner sig igen.^xvi

Därmed var det dags för den tredje byggstenen i den svarta legenden om Malmö.

Tennismatchen

7 mars 2009

”Det känns inte logiskt. Först dödar Israel en massa människor, sen ska de komma hit och spelar tennis som om ingenting hänt.”

Det kom från den 21 årige Khaled Iskander när han intervjuades av Svenska Dagbladet, en av Malmös palestinska koloni. Pappan var född i Libanon. Familjen drev en butik vid Möllevångstorget. Iskander själv hoppades att protesterna skulle flyta lugnt. Tanken var inte att man skulle stoppa matchen till varje pris, på sin höjd protestera mot den.^xvii

Och att bojkotta tennismatcher var en prima gammal svensk progressiv tradition ända sedan Båstads matchen mot Rhodesia 1968 och Chilematchen 1975.

Kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu tänkte också på den förestående Davis Cup-matchen med föga entusiasm. Han anade en svårhanterlig hatmatch. Ur en intervju:

”Nu har vi tagit på oss det här arrangemanget. Men om Malmö kommun kunnat välja idag efter kriget i Gaza så hade det bästa varit om matchen inte spelats i Malmö.

Fråga: Varför?

En stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern. Många har släktingar i Gaza som råkat illa ut. De känner sig frustrerade och arga på Israels ockupation.

Fråga: Är matchen en provokation mot dem?

Ja, jag förstår om de upplever det som olustigt och vill demonstrera. Det är inte en match mot vem som helst. Det är en match mot staten Israel.”^xviii

En stor demonstration höll på att förberedas. Det fanns ett orosmoment. AFA hade aviserat att de tänkte medverka.

Notoriska bråkmakare.

Enligt Bea som deltog i organisationsarbetet grunnade demonstrationsledningen starkt på att utesluta dem. Polisledningen ville däremot att de skulle delta. Under alla förhållanden skulle det bli enklare att hålla dem under uppsikt där än om de irrade omkring i centrum. En grupp nynazistister hotade också att dyka upp. De var inte välkomna. Inte under några omständigheter.

●●●
”Den stora demonstrationen är över. Nästan fem timmar av fredliga protester – några få minuter av våld.”

Det var Beas sammanfattning. Nästan 6 000 demonstrationsdeltagare hade marscherat till Baltiska hallen. Det hade hållits tal av Dror Feiler och vänsterledaren Lars Ohly. Per Gahrton hade levererat ett av sina bästa anföranden.^xix

Då kom nyheten att AFA, ”det svarta blocket” gått till angrepp mot polisavspärrningarna utanför tennishallen.

De var ett hundratal maskerade som kastade smällare, färgbomber och bengaliska eldar. Enligt Svenska Dagbladet rusade Ammar Daoud, en av arrangörerna bort mot tumultet tillsammans med flera demonstrationsvakter. Svenska Dagbladet uppgav att de flesta var palestinier. En av demonstrationsvakterna, en arabisk man rusade på en av de maskerade och svartklädda som hoppat upp på taket till en polisbil där han börjat sparka sönder blåljusen.

Demonstrationsvakten blir sparkad i huvudet.

Enligt Bea blev hennes arabiske man så rosenrasande att han gav sig rätt in i tumultet och skällde ut en av de svartklädda tills han tog av sig masken.

Han var ”vit”. Rikssvensk.

Poliserna gjorde chock. Pressade tillbaka de autonoma.^xx

Som sagt: ”Nästan fem timmar av fredliga protester – några få minuter av våld.”

Flera demonstrationsvakter fick skaffa läkarvård efter att ha blivit misshandlade av de autonoma. Enligt Sydsvenskan hade en 80 årig man träffats av en färgbomb och en kvinna drabbats ett astmaanfall.

Mohannad Yusif, en av arrangörerna fick efteråt beröm av polisen för sina försök att stoppa huliganerna.^xxi

Ett annat irritationsmoment hade varit bröderna Ekeroth. De var där igen, kretsade kring demonstrationen med sina videokameror. En del invandrare kände igen tvillingarna och reste ragg. Ted hävdade att han blivit hotad.^xxii Enligt Bea blev han på sin höjd utskälld.

”Rassejäkel.”

Och nu var grunden lagd för den svarta legenden om Malmö. Alla tre grundstenarna.

●●●
Den här gången var det annorlunda.

Normalt skulle litet demonstrations buller i Sydsverige knappast dra till sig något intresse från världspressens sida. Kanske var det Davis Cup turneringen i tennis som gjorde det. Tillsammans med golf , en av de stora, ”vita” medelklass sporterna.

Den här gången blev det annorlunda.

Bland de som nappade var Christian Broadcasting Network från USA, en högerkristen kanal med Pat Robertson i ledningen och cirka en miljon högerkristna tittare.

Och där fick USA:s konservativt kristna höra om ”Malmoe” och ”Rozengaard”, om hur 6 000 ”vänstermänniskor, muslimer och anarkister” protesterade mot den ”israeliska närvaron” i staden, att en fjärdedel av befolkningen var muslimsk och förmodligen snart skulle ta över alltsammans.

Och som informations källor för läget i Malmö använde sig reportern Dale Hurd nästan uteslutande sig av Sverigedemokrater om vilka de sas att de egentligen bara stod för hederliga kristna värderingar, Ted Ekeroth var en av de blev intervjuad och passade dessutom på att servera sin version av vad som tidigare hänt vid Stortorget, komplett med videoklipp.^xxiii

Vid det laget framträder en ny aktör, en som skall sprida den svarta legenden upp på en ny nivå.

●●●
Fram till dess hade den svarta legenden om Malmö mest cirkulerat bland den islamofobiska bloggosfären, bland kristen höger och liknande. Nu träder Paulina Neuding in på scenen. I motsats till bröderna Ekeroth och CBN så är Neuding ”fin”. Hon håller på att tillträda som redaktör för Neo, ett lyxigt utformat politiskt magasin, hårdsponsrat av Stiftelsen Fritt Näringsliv, hon har en kolumn i Svenska Dagbladet.

Kort sagt: Vid 27 års ålder har Paulina Neuding passersedel in i salongerna.

I mars 2009 kommer en artikel från henne i det amerikanska neokonservativa husorganet magasinet The Weekly Standard, med titeln Welcome to Ramallmö.

Det kan vara värt att begrunda ett par saker här. I motsats till teamet från CBN är Neuding inte någon liten hjälplös utländsk korrespondent som nyss släppts ner i en främmande stad. Paulina Neuding är uppvuxen i Malmö, behärskar språket, kan läsa pressläggen och polisrapporterna… men väljer istället att satsa för fullt på den hårdvinklade version som bröderna Ekeroth sjösatt.

Läsaren kastas rätt ut i kaoset på Stortorget den 27 januari (Neuding verkar ha fått datumen om bakfoten så man kan gissa att hon inte själv var med.) De judiska mötesdeltagarna flyr för livet med förföljarna hack i häl. Fyrverkeripjäsen har nu förvandlats till en hemmagjord bomb som kreverat på Stortorget. Barn jagar dem och rapporterar via mobiltelefoner till araber och vänsteraktivister vart judarna är på väg.

En intressant detalj. Enligt Paulina Neuding jagas de med ropen, ”Hitler, Hitler, Hitler”.

Det påståendet finns bara på Ted Ekeroths blogg. Inte i några samtida artiklar.

Ilmar Reepalus uttalande om att ”detta är en match mot staten Israel” serveras, lösryckt från sitt sammanhang. Av intervjun framgick att Reepalu var bekymrad inför en väntad hatmatch. Paulina Neuding får det istället att framstå som om kommunstyrelseordföranden hetsade till våld. (Tekniken med lösryckta citat är en som Neuding skall använda mot Malmös kommunstyrelseordförande fler gånger i framtiden.)

Det stora problemet är invandringen. Malmö har en stor grupp muslimer som nästan alla är arbetslösa och lever på Sveriges (löjligt generösa) socialbidrag.

”De arga och frustrerade ungdomarna i Rosengård får sjukvård till minimal kostnad, gratis tandvård, gratis skolgång och gratis högskole- och universitetsutbildning med rätt till student-förmåner och lån. Sociala missförhållanden är därför en dålig förklaring till den tilltagande brottsligheten och den politiska radikaliseringen under de senaste åren.”

Underförstått: de har det i blodet.

Det hela avslutas med en blodisande episod. Under det andra proisraeliska mötet på Stortorget ser en av deltagarna sin fader där beväpnad med en kniv. Hans barn frågar varför och den ömme fadern svarar att det är för att kunna kämpa till det yttersta och ge barnen tid att fly när ”de” bryter barriärerna. (Med tanke på att det bara kom 40 motdemonstranter så bör prosisraeliska mötesdeltagare och poliser ha haft en kraftig numerär överlägsenhet. Faran var knappast överhängande.)

Annat förbigicks med tystnad. Vilka bröderna Ekeroth var och deras medverkan förbigås mest av allt. Att huliganerna vid Baltiska hallen till stor del var ”vita” rikssvenskar medan demonstrationsvakterna som försökte stoppa dem däremot var araber är också ointressant. Att en del av motdemonstranterna vid Stortorget var palestinier med anhöriga i Gaza glider Paulina Neuding också förbi. Den enda riktiga förklaringen läsaren bestås med är att de är araber och muslimer, därigenom programmerade att gå till attack varje gång en jude är inom synhåll.^xxiv

Det är lätt att göra sig lustig över den soppa som serveras på Weekly Standards sidor men man kan också notera att läsarna den här gången hör till spetsarna i det amerikanska samhället. Magasinet är ett slags flaggskepp för USA:s neokonservativa grupp. Rörelsens inofficielle kronprins Bill Kristol är redaktör. Vicepresident Dick Cheney var en hängiven läsare, liksom hela hans stab. Självaste president Bush sågs då och då bläddra. Magasinet ansågs ha spelat en nyckelroll för att prata fram invasionen av Irak. Det som hamnade på dess sidor gick med andra ord rätt ut i nervsystemet på Amerikas konservativa etablissemang.

Varför skapades den svarta legenden och varför har den varit så seglivad?

När det gäller bröderna Ekeroth är svaret enkelt. De behövde konfrontation. Ett läge där olika etniska grupper står mot varandra passade Sverigedemokraterna som hand i handske. Varje ny rapport om motsättningar, kravaller och bråk med etniska förtecken betydde att en skara skrämda väljare flyr över till Sverigedemokraterna.

Paulina Neuding då?

Lägg därtill att den artikeln i Weekly Standard ingalunda var något hon fick beställning på. Att skriva den var Paulina Neudings eget initiativ.^xxv Det framgår med all önskvärd tydlighet att hon hatar Malmös kommunstyrelseordförande Illmar Reepalu intensivt och gärna ser honom förödmjukad och avsatt. Under åren som följt har hon både deltagit i och lett flera av de återkommande mediedreven mot Malmös starke man.

Muslimer är ett annat hatobjekt, och skulle så förbli. I flera texter till en utländsk läskrets från 2012 skulle Paulina Neuding visa sig ha duktigt rasistiska undertoner, även om de tonas ner inför hennes svenska publik.^xxvi

●●●
Åren har gått sedan den svarta legenden föddes. Bröderna Ekeroth blev riksdagsledarmöter när Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen. Utomlands lever, växer och frodas den svarta legenden. Begärligt upplockad av muslimhatande högerpopulister, kristen höger och proisraeliska lobbygrupper som gärna ser att debatten handlar om annat än Gaza och Västbanken visas den upp som ett avskräckande exempel på hur illa det kan gå om man inte håller efter orientalerna. Inom den islamofobiska litteraturen hänvisas ständigt till ”Malmoe” som ett sällsynt helveteshål.

Sakta men säkert håller de tre händelserna 2009 på glida över i varandra. Man kan numera få läsa att Davis Cup-matchen fick till följd att ett demonstrationståg på 7 000 muslimer tågade mot Malmös judiska församling under ropen ”Allahu akbar” och ”slakta judarna”. Hela församlingen tvingades fly för livet i ett regn av slangbomber och lever nu under förtryck av Ilmar Reepalu och hans grymma kommunstyrelse.

Den versionen kan man då och då få höra från Dagens Nyheters ledarsida från Peter Wolodarski. Från varje enskild episod plockas helt sonika de bitar som råkar passa bäst och rörs samman till en tragisk cocktail om oprovocerat överfall och lidande.

Paulina Neuding har som sagt fortsatt sitt krig mot Malmös kommunstyrelse och dess muslimska befolkning. Med återkommande mellanrum halas en ny mening fram ur en ny intervju. Ilmar Reepalus förtvivlade försök att dementera eller påpeka att de är ryckta ur sitt sammanhang förvandlas raskt till ytterligare bevis på att karln antingen är antisemit eller bara hopplös korkad. I en debattartikel påpekades en annan sak: inbakade i varje nytt drev mot Ilmar Reepalu finns en hel del islamofobi.

”En annan olycklig tendens är att anklaga Malmös politiker för att försöka vinna “muslimska” röster, genom antisemitism. Logiken är alltså att muslimer, i egenskap av att vara muslimer, röstar på antisemiter, i egenskap av att vara antisemiter. De röstar alltså inte som andra grupper, på politiker som erbjuder lösningar på arbetslöshet, skattepolitik etc. Muslimer utövar ett slags negativt inflytande på politiken.”^xxvii

●●●
Utländska reportrar dyker då och då upp i Skånemetropolen, oftast verkar de mest av allt jaga belägg för de slutsatser de hade med sig när dom kom.

Bland dem kom ett team från israelisk television. Självklart har de med en snutt om Malmö, demonstrationerna och om “Illmarrr Rappalou”. De mötte människor ur Stockholms judiska samfund. Bland dem israelerna intervjuade fanns Jessica Rotschild, lärarinna vid den judiska skolan i Stockholm.

Hon berättade hon själv uppvuxen i Stockholm, att hon inte upplevde några problem med att vara judinna i sitt eget vardagsliv.

Sen läste hon tidningar, sen hörde hon om Malmö.

Och sen var hon rädd igen.

Det handlar att redaktören för tidskriften Neo har skrivit en kolumn i Jerusalem Post utan att ta med i beräkningen att internet är uppfunnet vilket i sin tur inneburit att den hamnat under ögonen på den svenska publiken.

Hon räknas som en stadigt stigande stjärna på de borgerliga krönikörernas himmlavalv med både en glassig tidskrift hon är redaktör för och kolumn i Svenska Dagbladet.

Hon är ung, har juristutbildning, som skribent och krönikör tituleras hon liberal. Allt ser ypperligt bra ut.

Det finns bara problemet att när Paulina Neuding vänder sig till sin utländska publik, ja då låter hon helt plötsligt som en Sverigedemokrat… eller som ett utdrag ur Anders Bering Breiviks manifest.

Det gällde situationen för den judiska församling i Malmö.

Syftet borde vara behjärtansvärd, men texten blir bara mer och mer betänkligt ju längre man läser. Redan i ingressen förklaras att allt är invandrarnas fel.

De muslimska invandrarna alltså.

Tanken på att det skulle finnas sociala eller samhälleliga  förklaringar avfärdas direkt. Den outtalade men tydliga förklaringen måste tydligen vara: ”de har det i blodet”, alternativt ”det ligger i deras kultur”. Det är den slutsats läsaren vallas in i.  Paulina Neudings internationella publik blir också upplyst om att det vanligaste namnet bland nyfödda pojkar i Malmö är Muhammed som ett tecken på hur illa det är ställt.  Ja kanske inte hela tiden men i alla fall år 2004. Det är beviset för en hotande demografisk tidvattenvåg som när som helst hotar att stiga över sina bräddar och skölja in över den vita medelklassens stadsdelar.

Och över Malmös judiska församling.

Samma uppgift finns för övrigt i Bering Breiviks manifest.

Brevbärare, ambulanspersonal och brandmän riskerar att angripas om de försöker ge sig in bland packet. I praktiken skall ingen utomstående våga ge sig in i Rosengård längre. Allt verkar ha börjat med en händelse fyra år tidigare:

”In late 2008, a peaceful Jewish demonstration was run off the main square by an aggressive mob of immigrants of Arab origin.”

En fredlig judisk demonstration hade mötts av en hotfull mobb av arabiska invandrare och jagats iväg från Malmös stortorg. En hemmagjord bomb hade kreverat mitt i bland demonstranterna. Polisen gjorde inget.

Angriparna benämns ständigt bara som ”muslimerna”.ⁱ

Läsaren kan redan nu lägga den demonstrationen på minnet. Den är en surdeg som ständigt kommer att återkomma.

●●●
Den här gången kom en motreaktion. Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson påpekade rätt försynt att redaktören för magasinet Neo presterat ett antal tämligen rasistiska tankefigurer. Samma sak noterade Ulrika Knutson och Jonathan Leman.ⁱⁱ

På allt detta reagerade Paulina Neuding med att haspla ur sig ett tämligen förvirrat försvarstal i Expressen. Det där hon skrev om att Muhammed skulle vara det vanligaste namnet bland nyfödda barn i Malmö (år 2004), ja det var bara ett anekdotiskt exempel hon använt sig av.

Som om det skulle göra saken bättre.

Bloggaren Essbeck var vänlig nog att kontrollera hur många barn som döptes till Muhammed i Malmö det året. Han fick det till 34.

Med andra ord så hotades Malmö av sammanbrott. Dess judiska församling var hotad och beviset hade tydligen varit att 34 gossebarn fått namnet Muhammed.ⁱⁱⁱ

Det kom en del försvar också. Riksdagsman Kent Ekeroth från Sverigedemokraterna gillade Neudings artikel.^iv Ulrika Knutson tyckte visserligen att Paulina Neudings kolumn varit fel men gissade att det kära  flickebarnet måtte ha drabbats av tillfälligt hjärnsläpp.^v

Ett problem: det stämmer antagligen inte.

Faktum är att Paulina Neuding sagt samma sak sedan 2009 när hon vände sig till en utländsk publik. Det har ständigt handlat om Malmö och samma punkter har vevas varje gång. Snarare än ett tillfälligt tankeslirande liknar det en linje som hon drivit med förbittrad ihärdighet under flera års tid. År 2009 dök det upp en text av henne det amerikanska magasinet Weekly Standard, husorgan för den neokonservativa gruppen med gruppens kronprins Bill Kristol som redaktör.^vi

Det är nästan samma sak om i Jerusalem Post 2012. Läsaren får klart för sig att Malmö har problem med invandrare som alla är muslimer, arbetslösa, lever i Rosengård där de försörjer sig på Sveriges löjligt generösa socialbidrag och, givetvis, en proisraelisk demonstration som stadens judiska församling försökt anordna hade överfallits av en mobb som ömsom var arabisk, ömsom islamistisk, nynazistisk och vänsterextremistisk (hur de båda senare skulle kunnat gå tillsammans att klösa ögonen ur varandra sägs inte). Kort sagt, samma sak som Paulina Neuding säger i Jerusalem Post 2012 och som hon sagt i Tablet. Och polisen stod bara bredvid och glodde, den punkten fanns också med redan där. Neuding öser sitt förakt över töntiga försök att skicka ut dialog personer mot både demonstranter och ut i Rosengård.^vii I en annan av sina internationella artiklar ger hon vissa glimtar av vad hon ville se istället. Mångkulturalismen som tanke är ett fiasko förklarar hon. Den borde man ofördröjligen skrota. I dess ställe borde man satsa på ”muskulös liberalism”. Tillsammans med sin redaktörskollega från Axess har hon levererat ett anspråkslöst förslag. De etablerade partierna borde väl kunna börja “diskutera” Sverigedemokraternas synpunkter på invandring? De skulle säkert desarmera uppkomlingarna. ^viii

(Att nästan all politisk erfarenhet pekar på motsatsen lämnas därhän. Skulle de borgerliga partierna börja pipa fram slagord om nödvändigheten av rasistisk politik tenderar de väljare som lockas av de tonerna istället satsa på originalet, inte karbon kopiorna.)

Ett stort problem var Malmös kommunstyrelses ordförande Ilmar Reepalu.

Vilket också råkar vara Paulina Neudings andra stora hatobjekt.

Malmös starke man

Han kom från Estland med en flyktingbåt 1944 när han bara var ett nyfött barn. I det nya landet utbildade han sig till ingenjör och gjorde en politisk karriär i Socialdemokraterna. Efter 1994 var Ilmar Reepalu ordförande för Malmös kommunstyrelse, en fixare som drev igenom en rad spektakulära projekt som gett Malmö en välbehövlig uppryckning.

Mycket av det håller på att falla i glömska. I Svensk rikspolitik är Ilmar Reepalu framför allt betraktad som en pinsam dummerjöns efter en rad verbala grodor som förargat Malmös judiska församling.

Enligt Paulina Neudings tolkning – som hon tillkännagav i Expressen – skall han ha förklarat att Malmös judiska församling hade sig själv att skylla om de blev utsatta för hot eller angrepp.

Det finns bara ett problem: man får leta förgäves efter det yttrandet i intervjun. Det handlar snarare om Paulina Neudings hårdskruvade tolkning.

Av intervjun framgick att kommunalrådet Reepalu var ganska tröttkörd av alla gräl mellan Malmös etnisk / religiösa grupper, att han fördömde våld, oavsett vem det än riktade sig emot, att han inte var någon större beundrare av aktuell israelisk politik. Att det var illa om judar trakasserades. Att det också var illa att Malmös muslimske imam beskjutits.

Reportern pressade honom på frågan det judiska samfundets situation. Tilll sist svarar Reepalu:

”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.

Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.”^ix

Kort sagt, våld var fel oavsett vem som drabbades. Alla berörda grupper borde lugna ner sig ett par hekto. Det kanske inte hade varit så lyckat att Malmös judiska församling arrangerat en demonstration till stöd för Israel i samband med Gazaoffensiven.

På våren kom ytterligare en groda. Ilmar Reepalus hördes förklara att Malmös judiska församling var infiltrerad av Sverigedemokraterna.

Det är riktigt. Exakt så sa han men meningen är ryckt ur sitt sammanhang vilket ger det hela färg av en antisemitisk konspirationsteori. Sammanhanget gör det mer komplicerat.

Det kom under en längre intervju med Paulina Neuding som hon gjorde för sin egen tidning men av sammanhanget sammanhanget framgår att Ilmar Reepalu snarare mildrade ett mycket hårdare uttryck som Paulina Neuding försökt locka ur honom.

”PAULINA NEUDING: Det som är speciellt här är att det inte finns någon ömsesidighet – det finns inga muslimer som säger att man lämnar stan för att man hotas av judar.

ILMAR REEPALU: Jag vet inte riktigt hur grupperna ser ut men jag blev väldigt förvånad när jag blev medveten om de starka kopplingarna mellan judiska församlingen och Sverigedemokraterna. Jag visste inte att den fanns, men när jag går på möten hos församlingen ser jag Kent Ekeroth, en av de tuffaste från SD. Sedan fick jag veta att han är brorson till en av de ledande inom församlingen.

Och att SD stenhårt driver sin antimuslimska kampanj genom att säga att är för den judiska gruppen. Det störde mig väldigt mycket.

PAULINA NEUDING: Du menar alltså att det finns ett muslimhat inom den judiska församlingen i Malmö som kanaliseras via SD?

ILMAR REEPALU: Nej det tror jag inte, däremot att SD:are har infiltrerat den judiska församlingen för att driva sitt muslimhat.

PAULINA NEUDING: Så det finns trots allt ett motsvarande hot mot muslimer som härör ur den judiska gruppen?

ILMAR REEPALU: Alltså jag hade hoppats… De som ristat hakkors i Bjuv och Vellinge… de var inga muslimer, det var nationaldemokrater och Sverigedemokrater. Då känns det så jättekonstigt att de grupperna plötsligt lierar sig med judiska grupper mot muslimer.”^x

Man kan också se som så att Paulina Neuding frågar om Malmös judiska församling i sin helhet samverkar med Sverigedemokraterna, Ilmar Reepalu svarar nej, samfundet är oskyldigt däremot finns en krets kring bröderna Ekeroth periodvis bedrivit ett eget spel.

Men där var det sagt.

I den färdiga artikeltexten lägger Paulina Neuding omedelbart in en dementi från Kent Ekeroth. Han bedyrar att han inte haft någon kontakt med församlingen i Malmö sedan flera år tillbaka.

Därmed har man egentligen en ord-mot-ord situation. Vem är mest trovärdig? Kent Ekeroth eller Ilmar Reepalu?

Om man skulle lägga ett källkritiskt filter över de båda så ligger det i Kent Ekeroths intresse att dementera. Därmed bidrar han till att skandalisera den främste socialdemokratiske politikern i Malmö, än en gång.

Det är inget tvivel om att för många svenska judar är bröderna Ekeroth ett rött skynke. När Judisk Krönika gjorde en intervju med Kent Ekeroth skickade man ingen från redaktionen. Man skickade den svensk-kurdiske frilansjournalisten Mustafa Can istället och denna bloggare gissar att det också låg en markering där, även om Can naturligtvis är en ypperlig skribent.

”Vi vill inte ta i den där figuren med pinne ens.” Denne bloggaren har varit elak mot redaktören Jackie Jackubowski för hans utläggningar om Iran men här var hans instinkter de rätta.

Däremot har bröderna inte varit fullt så bortkopplade från samfundet som Kent försöker göra gällande, inte hela tiden i alla fall. Bland annat hade Ted Ekeroth tilldelats den sionistiska federationen Herzl-pris för proisraelisk aktivism. När den svenska avdelningen fick höra att han vara Sverigedemokrat försökte man litet halvhjärtat övertala honom att lämna partiet men till sist fick Ted sitt pris.^xi Men framför allt: både Kent och broder Ted närvarade vid stöddemonstrationen för Israel i Malmö. Närvarade och var mycket aktiva. Av deras egna bloggar framgår att de båda var med och videofilmade. Ted blev intervjuad av det amerikanska Christian Broadcasting Network (CBN), försökte energiskt få ut sina videofilmer till riksmedia och agerade närmast pressinformatör för demonstrationen. Den version de försökte prångla ut blir extra intressant. Mycket litet stämmer med medierapporteringen från den tiden… men däremot är Paulina Neudings kommande artiklar i Weekly Standard, Tablet och Jerusalem Post påfallande lika den version som bröderna Ekeroth försökte lansera redan då.

”Den anti-israeliska folkmassan, bestående av kommunister, avgrundsvänster i allmänhet och muslimer samlade 4 000-5 000 personer.”

En annan kryddad detalj tillfogas. Polisen bara stod och glodde som en skara fån.

”När de anlände till stadion inledde avgrundsvänstern sin attack, med raketer, slangbomber och ägg – och polisen tittade på. Som vanligt.”^xii

Vad säger massmedia om samma händelser?

Enligt Dagens Nyheter var det ”stökigt” när den pro palestinska demonstrationen nådde tennis stadion. Av de cirka 6 000 palestina-demonstranter hade ungefär ett hundratal svartklädda AFA aktivister ha lämnat det stora demonstrations tåget och börjat kasta smällare och sten… på POLISEN som bevakade tennishallen. (Ted Ekeroth var påfallande störd över att vissa enerverande människor envisades med att AFA huliganerna huvudsakligen var ”vita” rikssvenskar, inte muslimska invandrare.) En slangbomb kreverade på taket till en polisbil. Vid 14 tiden gick konstaplarna till angrepp med batonger för att pressa tillbaka huliganerna. Till sist greps nio personer för våld mot tjänsteman och olaga intrång.

Tvärtemot vad både bröderna Ekeroth och Paulina Neuding skulle göra gällande var polisen INTE passiv. Polisledningen var relativt nöjd med insatsen. “Jag har inte hört någon kritik internt, om att vi till exempel ska ha varit för slappa. När det har behövts har vi ingripit resolut,” uppgav kommenderings chefen Håkan Jarborg Eriksson.^xiii Polisen var också belåten över att ha lyckats identifiera och gripa de som anförde angriparna.

Bröderna Ekeroth var däremot frustrerade. Bröderna hade knappt fått något gehör för SIN version. Ted Ekeroth var djupt förgrymmad över SVT:s reaktion inför hans videofilmer när han hävdade att massan skanderat “Allah är stor” och “Vi skall slakta judarna”.

SVT:s tolkar hade inte kunnat höra något sånt alls.

Den svarta legenden verkade ha fallit platt till marken. Med den utsikten till de ökade spänningar mellan befolkningsgrupper där Sverigedemokraterna skulle blomma upp.

Dock: genom Paulina Neudings försorg blev det Ekeroth-versionen som vandrade ut över världen där den begärligt sögs upp av i ”Eurabia” kretsar. I den versionen var det den stackars proisraeliska skaran som var målet för för en massiv mobb på 6 000 galna muslimer, en slangbomb kreverade, den här gången mitt ibland de fredligt demonstrerande israel-vännerna. Till sist tvingades de fly för livet med förföljarna hack i häl, de muslimska horderna blev kvar på slagfältet och polisen stod bara och tittade på.

Det var den svarta legenden som blev kvar och spreds över världen och troligen var det Paulina Neuding som gjorde det.

Tidningen

Redan det andra numret handlade om islam.

Magasinet Neo lanserades 2006. Det andra numret hade temat ”Det ser mörkt ut – och vi har bara börjat”.

Omslagsbilden var en detalj ur Jyllandspostens beramade Muhammed karikatyrer. Redan början var islamofobisk. Redaktören Sofia Nerbrand hade formligen bubblat av förtjusning över Huntingtons teorier om att det rådde civlisationskrig mellan västvärlden och islam, en teori som varit en bärande bjälke för islamhatare ända sen dess.

Det började så, och på den vägen har det fortsatt. År 2007 kom man ut med ett temanummer med Melanie Phillips, gallsprängd brittisk journalist med hätskt antimuslimska åsikter framför allt känd för sin gälla ton och långa haranger av obevisade påståenden, författarinna till boken ”Londonistan: How Britain is Creating a Terror State Within”, en av Eurabialitteraturens ”klassiker”. I Neo:s spalter bredde Phillps ut sig om hur islam planerade en världsregering, allt illustrerat av en bild på Mona Lisa i niqab.

Budskap: så här kan det komma att sluta.

Neo har ofta ägnat sig åt islam, oftast med en air av salongsrasism.

Om innehållet är grovt så är förpackningen däremot läcker. Slående läcker. Layoten är utsökt och mycket påkostad. Ofta kan en hel drös uppslag vara prydda med professionellt utförda fotografier, vektorgrafik och illustrationer.

Denna bloggs läsare bör då veta att den typen av material kan vara dyrt, mycket dyrt om det skall utföras av yrkesmän. De flesta medelstora magasin har bara råd med några få illustrationer till varje nummer och halvbra fotografier som reportern knäpper själv med en automatisk kamera.

Det gäller inte för Neo. En illustratör har berättat att dess redaktion kunde slänga in sina beställningar, närmast i förbigående tillsammans med betalning på 20 000.

Det har inte gått att hitta några pålitliga upplagesiffror. Magasinet är inte registrerat hos medierevisions organisationen Tidningsstatistik vilket närmast skulle betyda att de inte har några annonser. I tidningens annonsprislista för år 2012 uppges den ha en upplaga på 7 000 exemplar men det är oklart om det handlar om hur många exemplar de säljer eller så många de trycker. Med ett pris på 89 kronor och en utgivningstakt på sex nummer om året borde magasinet rent teoretiskt tjäna under fyra miljoner kronor om året. Enligt vad Skatteverket uppger gick företaget som äger Neo med kraftiga underskott på 6 896 890 för år 2007, med 10 660 923 för år 2008 och år 2009 med 3 565 790 kronor. Det kvittar eftersom Neo hålls under armarna av stiftelsen Fritt Näringsliv. På pappret ägs tidningen av ett ett självständigt aktiebolag, Neo Idégalleria, webb och samhällsmagasin AB, i praktiken fungerar den nog snarare som en underorganisation till Fritt Näringsliv. Redaktionen ligger inhyst tillsammans med stiftelsen och dess mest kända underorganisation, tankesmedjan Timbro.

Och det var för detta magasin som Paulina Neuding enligt ett pressmeddelande tillträdde som chefredaktör vid 27 års ålder efter att ha glidit runt på vikariat och frilansuppdrag.

●●●
Bloggningen börjar närma sig slutet. Ett par tankar har infunnit sig.

Det går inte att låta bli att reflektera över hur Neo:s redaktion, fyra fast anställda plus mängder av tillfälliga medarbetare sitter med sin dyra, olönsamma tidning där de i text, bild, i fyrfärgsoffset och Munkens Polar vita papper propagerar för nyliberalism, marknadslösningar och konkurensutsättning samtidigt som de själva och deras företag lever på socialbidrag från Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Den andra frågan man skulle kunna ställa sig är vilken nytta svenskt näringsliv egentligen anser sig ha av att plöja ner stora summor pengar i spridandet av islamofobiska konspirationsteorier. Stiftelsen uppges ha som mål att:

”…att långsiktigt främja idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomins och den fria företagsamhetens betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd.

Stiftelsen ska främja sitt syfte genom att i egen regi eller i samverkan med andra bedriva idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomi, fri företagsamhet och hög tillväxt.”^xiv

Det sägs inget om att Stiftelsen skall bidra till ett rasistisk samhällsklimat eller hälla bränsle på antiarabiska konspirationsteorier.

Men det kanske bara är är denna bloggare som inbillar sig saker.

Igen.

Det gäller den iranska atombomben. Den som snart är färdig att användas (och varit så i nästan tio år).

I Dagens Nyheter beskriver Jackie Jakubowski sin oro. Förmodligen dröjer det bara ett år nu innan den iranska atombomben är färdig. Då kommer den antagligen genast att börja användas mot Tel Aviv och Haifa. Tre bomber, det är allt som behövs för att utplåna landets judiska befolkning.¹

Det är inget nytt. Ett veritabelt korus av konservativa och liberala skribenter, ledarskribenter och kolumnister har sagt samma sak i nästan ett decennium nu. ”När smäller det?” frågar Expressens ”världsreporter” Ulf Nilson och förtydligar för sin publik:

”Basfakta: Iran leds av fanatiska, muslimska präster, främst Ali Khamenei och den lille binnegalne Mahmoud Ahmadinejad. Båda tillhör islams shia-sekt,(!) som hyllar martyrskap och oförsonlig kamp mot de ‘otrogna’, det vill säga vi.”²

Tja, på den upphöjda nivån rör sig tydligen debatten. Det finns i alla fall ett antal teman som återkommer:

A: Iran leds av en flock vildögda, fradgesprutande fanatiker som inte tänker rationellt, som saknar all självbevarelsedrift, som hatar västvärlden och Israel.

B: Dessa ”binnegalna” fanatiker arbetar dag och natt för att skaffa atombomben.

C: I samma sekund som de blir klara kommer bomben ögonblickligen att användas mot Israel.

D: VAD VÄNTAR VI PÅ!!! Gå till anfall ögonblickligen innan de får chansen.

Punkterna A-D återkommer ständigt och har gjort det i nästan sex års tid. Det märkliga är att litet efterforskningar, exempelvis via internet, skulle få de flesta upplösas i tomma intet. Då och då hörs en och annan diskantton. Bland annat noterade Roger Cohen att Iran – som sägs vara så antisemitiskt att de gladeligen godtar att deras land förvandlas till en radioaktiv glasöken bara för glädjen att få bomba Israel – ja det landet har också en relativt välmående judisk minoritet.³

Annars borde väl den ha stått först på tur.

En annan invändning kommer från Andreas Malm och Shora Esmailian i Aftonbladet som påpekar att Iran faktiskt inte har något kärnvapenprogram, på sin höjd ett program för anrikning av kärnbränsle och att det har bekräftas av…

1. …dels av USA:s samlade underrättelsetjänster i den återkommande sammanställning, National Intelligence Estimate -NIE- som gjordes både 2007 och 2010. Det är vad 16 underrättelsetjänster som har allt, från spanings satelliter till spioner som sitter och lyssnar på snacket i caféer.
2. Av James Clapper, den nuvarande chefen för NIE, bekräftar att bedömningen fortfarande står sig. Detsamma gör försvarsminister Leon Panetta.
3. Det är vanvettigt svårt att hålla ett sådant program hemligt i spion satteliternas tidevarv. Framställning av kärnvapenmaterial förbrukar enorma mängder vatten och el. Allt sådan kan registreras, antingen av satelliter eller från spaningsstationer på de amerikanska baserna runtom Iran.⁴

Anrikning av kärnbränsle är Iran enligt ickespridningsavtalet i sin fulla rätt till. Den typen av upplysningar brukar mestadels hälsas av surmulen tystnad i den offentliga debatten. Efter en tid återtas istället trummande om de ”binnegalna” fanatikerna och deras kärnvapen, utan att nämnvärt låta sig störas av fakta.

Ett exempel på det var den artikel som släpptes i The Times i december 2009 om att Iran beslutat inleda experiment med en detonator för kärnvapen. Den byggde på ”en asiatisk underrättelsekälla”.

Det slogs upp stort i massmedia och sipprade rentav över i svensk press.

Därefter kom andra läckor från amerikanskt underrättelsefolk: CIA trodde inte på uppgifterna. De misstänkte tvärtom att de var planterade av israelerna. Samma sak gällde de iranska ritningar till en kärnvapenstridsspets.⁵

Det borde ha varit det spiken i kistan för den historien.

BORDE ha varit det – men blev det inte. Samma sak inträffade som så många gånger både förr och senare: de inledande, falska påståendena slogs upp stort i både amerikansk och europeisk press, reslulterade i indignerade ledare i liberala morgontidningar, upprörda utfrågningar den amerikanska senaten, etc, osv och etc igen.

När dementierna började dyka upp hade riksmedias flackande intresse för länge sen riktats mot andra saker. Uppgifterna om en iransk bomb var sensationella, de fångade publikens intresse. Verkligheten var trist, gråmelerad, gjorde sig inte lika bra på löpsedlarna och nådde sällan längre än till frustrerade underrättelse analytiker som uttalade sig i alternativpressen. Som den stora massan av den mediekonsumerande allmänheten uppfattade saken blev det därmed de inledande falsarierna de kommer ihåg, som stannade i minnet. Inte de mer nyktra dementierna.

Upphovsmannen

Kanske börjar allt hos en av nyckelfigurerna i den neokonservativa kamarillan. Han är förmodligen upphovsmannen till tesen på de ”binnegalna” iranierna. När han föddes rasade fortfarande första världskriget och det fanns ett brittiskt imperium.

Professor Bernard Lewis akademiska rykte är skyhögt. Han är The Sage, betraktad som en veritabel lärdomsjätte och expert på absolut allt som har med den islamiska världen att göra att göra. Det var det ryktet som gjorde att han värvades över till Princeton i USA på sjuttiotalet. Kanske kom kulmen på Bernard Lewis karriär efter 11 september attentaten. Hans böcker sålde jätteupplagor och han kallades regelbundet in till vicepresident Dick Cheney för te och att lägga ut texten om hur muslimer egentligen är beskaffade.

Sen fanns det dom som inte var lika entusiastiska. Dessa mindre entusiastiska påpekar att Lewis är framstående expert på det Ottomanska imperiet men brukar posera som outtömlig visdomskälla på praktiskt taget allt i regionen, från Centralasien till Nordafrika. (Och han är säkerligen mer bildad än Ulf Nilson och Jackie Jakubowski, men den ribban är kanske inte världens högsta.) En annan invändning som kommit från bland annat Edward Said är att Lewis bakom fasaden av liberalism och vetenskaplighet är en djupt politiserad och politiserande figur med rasistiska undertoner (vars främsta måltavlor är araber och perser). Och att han inte satt sin fot i Mellanöstern på fyrtio år (med Israel som stort undantag).

Sedan den första början av hans karriär har Bernard Lewis försökt armbåga sig in i policy snickrandet, först hemma i England, sedan i USA efter att besviket konstaterat att yrkesdiplomaterna i Foreign Office var högaktningsfullt ointresserade av hans grandiosa strategiförslag för att återupprätta det brittiska imperiet.

I USA började han ganska omgående gravitera mot det neokonservativa nätverket som uppstått kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

Kanske nådde Bernard Lewis äntligen sitt Stora Mål när han sufflerade vicepresident Dick Cheney inför invasionen av Irak.

Det gällde att gå på utan minsta tvekan. Det var hans budskap till vicepresident och allmänna opinion. Araber skulle bara begripa något när de slagna ”med en stor påk,” och, ”de respekterar styrka”.

De föredragningarna anses ha gett Bush regeringen en avgörande knuff mot invasionen 2003. Samma sak upprepade Lewis inför allmänheten i artiklar med hurtiga titlar som ”A War of Resolve” och ”Time for Toppling”. ⁶ Hans professorstitel, hans rykte som lärdomsljus och silvervita hår jävade för sanningshalten.

Efter ett långt liv av fåfänga försök att armbåga sig in i maktens korridorer fick Bernard Lewis skriva världshistoria. Äntligen. En allmänhet som fortfarande var granatchockad av 11 september attentaten betraktade vid det laget Lewis som ett orakel. Allt han sagt verkade stämma.

Och nu börjar vi närma oss dagens debatt.

När Irak var avklarat så stod Iran på tur. Det var tanken i den amerikanska regeringen.

”Vem som helst kan gå till Bagdad. Riktiga män går till Teheran,” så löd ett uttryck som cirkulerade i Bushadministrationen.

En propagandakampanj startas av konservativa och neokonservativa tankesmedjor som American Enterprice Institute, Project for a New American Century och Hudson institutet. Metoderna och argumenten är i stort sett desamma som användes för att få igång invasionen av Irak. Den kampanjen har rullat på sen dess. Den ha falnat ibland, vunnit ny styrka ibland men har aldrig upphört.

År 2006 var de neokonservativa desperata. Ockupationen av Irak hade utvecklats till ett fiasko. Uppmärksamheten måste riktas åt annat håll, kanske rentav få igång offensiven igen.

I det läget går Bernard Lewis ut med en ny artikel i Wall Street Journal i augusti 2006. Där tar han fram sitt grövsta skrämsel artilleri. Den iranska regimen liknar ingen annan förklarar han. Med hänvisning till diverse koranverser och framletande av allehanda yttranden av president Ahmadinejad försöker Bernard Lewis frenetiskt bevisa att det gamla konceptet med avskräckning helt enkelt inte fungerar på Iran. Landets ledning har en apokalyptisk, messiansk grundsyn som gör att de utan tvekan skulle offra hela sitt eget land bara för att få komma åt Israel. De skulle inte ens bry sig om att ett kärnvapenanfall skulle döda lika många palestinier som israeler.

Och till sist: det stora crescendot, på artikeln: Lewis bevisar att den besinningslöse Ahmadinejad kommer att inleda sitt kärnvapenanfall den 22 augusti 2006.

”Vad är betydelsen av den 22 augusti? Det här året motsvarar den 22 augusti den 27 dagen i månaden Rajab år 1427. Enligt traditionen är detta månaden när muslimer högtidlighåller profeten Muhammeds flykt på den bevingade hästen Buraq, först till den ‘mest avlägsna moskén’, som vanligtvis förmodas vara Jerusalem, sedan till himlen och tillbaka. Detta kan mycket väl bedömas vara ett lämpligt datum för det apokalyptiska slutet på Israel och om nödvändigt för världen.”⁷

I den stilen går han på.

Nå, efter att den 22 augusti 2006 kommit och gått utan den ringaste lilla apokalyps borde väl en normalt funtad omvärld ha talat begynnande senilitet och behovet av en lång, skön semester för Lewis tillsammans med de sista resterna av hans vetenskapliga rykte.

Ack nej. Den artikeln med sina teser om den iranska regimens bindgalna vansinne har genom årens lopp vandrat som en grå gengångare i den offentliga debatten. Ett år senare citerar den neokonservative åldermannen Norman Podhoretz honom, ord för ord, i Commentary Magazine (det där om att Ahmadinejad skulle börja atombomba den 22 augusti 2006 var dock inte lika angeläget att påminna om ). Där kom ett par vinkar om att bombning av Iran skulle vara en finfin idé.⁸ Samma teser dyker upp än idag, fullständigt oförändrade hos Ulf Nilson, Jackie Jakubowski och ett helt koppel mindre skribenter. En del för att de själva gärna ser dagordningen med ytterligare angrepp förverkligas, andra för att de helt enkelt varit för lata att göra något annat än återupprepa sina gamla schabloner. Allt enligt den gamla ökända principen att man inte skall kolla en bra story, då kanske den spricker. Det är Bernard Lewis stolpar från 2006 som går igen utan att någon låter sig störas av att han inte talar som oberoende forskare utan snarare om en slags politisk propagandamakare.

De teserna lever vidare, immuna mot alla dementier eller fakta. Faktum är att man kan lätt ta Lewis artikel från 2006 och lägga den bredvid Ulf Nilsons och Jackie Jakubowski texter från 2011 och 2012 bara för att upptäcka att de säger samma saker, ja med undantag för den där lilla förarliga biten om att kärnvapenkriget skulle börja den 22 augusti 2006.

Utbildningsminister Jan Björklund blev angripen av en arg kvinnlig bosättare i Hebron. Ministerns obehag var  uteslutande känslomässigt. Hans SÄPO-livvakter hade tydligen snabbt klivit emellan. Varför hon angrep är oklart men tydligen hade utbildningsminister Björklunds sällskap inkluderat palestinier vilket fått bosättaren att se rött.

De israeliska militärer som eskorterade (men tydligen inte ingrep) beslutade raskt att besöket skulle avbrytas.ⁱ

Någon borde kanske upplyst Hebrons bosättare om att besökaren var en av deras bästa vänner. Björklund och hans Folkparti har bland annat genom ett idogt ryckande i allehanda tåtar sett till att Sverige som enda nordiska land röstade nej till det palestinska medlemskapet av UNHCR, utan att nämnvärt bekymra sig över det vållade svenska diplomater runtom i Mellanöstern stor förlägenhet. Björklund offrade med andra ord vitala svenska intressen för att Israels skull.

Kort sagt, det var en av Israels, ockupationens och därmed bosättarnas mest hängivna försvarsadvokater i Sverige som fick en mycket, mycket lätt släng av en knölpåk som under de senaste åren svingats allt oftare och allt hårdare.

Klicka för förstoring

Med det skall förstås att bosättarangreppen på Västbanken har börjat komma allt tätare. Guvernementen i Västbankens södra del brukade vara hårdast drabbade. De är de fortfarande men angreppen börjar komma allt tätare också uppe i norr. Sammanställningar visar på en stadigt växande feberkurva. Mellan åren 2010 till 2011 kom en 39 procentig ökning. Under hela femårsperioden från ökade bosättarnas våld med 315 procent. Under samma period minskade samtidigt de palestinska angreppen med på israeler med 95. En rapport från The Palestine Center i Washington har försökt sammanställa tillgängliga data. Man tycker sig ha hittat några trender:ⁱⁱ

Klicka för förstoring

De flesta angrepp, nästan 90 procent utgår ifrån de delar av Västbanken som kallas område C. Där har Israelerna full kontroll och rörelsefrihet medan det palestinska självstyrets polis, soldater och tjänstemän inte kan ingripa. Befolkningen är omsorgsfullt avväpnad och övervakad. Bosättarna själva är ordentligt försedda med vapen. Många av dem är dessutom militärt tränade. Den israeliska arméns posteringar ligger nära, skulle angriparna råka i underläge kan de raskt undsättas av tungt beväpnade arméförband.

Under ett seminarium på The Palestine Center tog man upp ett exempel, bosättningen Yitzhar söder om Nablus. Den låg på en kulle omgiven av palestinska byar. Man visade bland annat upp bilder som tagits från Yitzhar över den närbelägna byn Arif. Man hade en ypperlig utsikt och det fanns inget, absolut inget som förhindrade bosättarna från att ta sig in i Arif. En kort promenad var allt som krävdes, sen var det fritt fram att kasta sten, slänga in molotov coctails och vandalisera efter behag. Däremot var det nästan omöjligt för palestinier att ta sig från Arif  in i Yitzhar utan att omgående mötas av säkerhetsstängsel och väktare. Därmed var angrepp från bosättningen nästan riskfria. En blick på kartan viskar om en stor paradox. Enligt gängse militär logik borde bosättarna i Yitzhar vara den mest utsatta parten. Deras kulle är omgiven av palestinska byar vars sammanlagda befolkning är större Yitzhars men lik förbaskat är det den palestinska befolkningen som tvingas huka sig under återkommande räder från bosättningen. Palestinierna är den part som utgör enkla måltavlor för angrepp. I område C är det bara den israeliska armén som är stark nog att ingripa men intresset är ljummet. Om andan faller på kan de ingripa. Oftast står de bara vid sidan om och tittar på.

Ibland kan soldaterna ansluta sig bosättarna för att ge dem ett hantag.

Bosättningarna har utvecklats till Israels ”junkerland”, något liknande vad Preussen och Pommern var i Tyskland eller det protestantiska Nordirland var för det brittiska imperiet. Den tid när progressiva judar från kibbutzerna brukade tävla om posterna som elitsoldater, piloter och officerare ligger allt längre i det förgångna. Det utrymmet håller istället på att fyllas av nationalreligiöst anfäktade bosättare.

Av bosättarna landar 61 procent i så kallade stridande förband, jämfört med 44 ,2 procent för den övriga israeliska befolkningen.ⁱⁱⁱ Det finns en rätt stark uppfattning i armén att bosättarna är rejält folk som man skall se till att stötta. På flera olika områden håller bosättarrörelsen på att växa samman med statsmaskineriet. Bland annat har justitieminister Yaakov Neeman hörts diskutera med högerextrema aktivister hur de borde gå tillväga för att få loss fängslade kamrater. Neeman lovade att kontrasignera alla benådningar. Det framgick av inspelningen att det inte heller var första gången som den frågan diskuterades.^iv

Ett annat exempel glimmade till: en advokat – Allan Baker – vars firma var specialiserad på att hjälpa illegala bosättningar att legaliseras plockades in en regeringspanel vars uppgift var att godkänna samma utposter, utan att någon nämnvärt bekymrade sig över jävsfrågor.^v

Den typen av exempel är många. Summan av kardemumman är att bosättare som angriper palestinier mestadels kan räkna på ett mysigt samförstånd från såväl ockupationssoldater, myndighetspersoner och politiker ända upp på regeringsnivå. Det betyder också att för bosättare är angrepp på palestinier en tämligen riskfri sysselsättning. Offren är obeväpnade. Myndigheterna passiva eller sympatiserande. Kanske är det till sist orsaken till att angreppen äger rum. Det går att göra helt enkelt.

En vanlig invändning är båda sidor gör sig skyldiga till våld. Det stämmer nog men skillnaden är att palestinska angrepp ofta handlar om mer eller mindre desperata människor eller grupper. Bosättarrörelsens angrepp är mycket mer omfattande och handlar däremot om överlagda dåd från människor som allt som ofta agerar i skydd av – och tyst samförstånd med – den israeliska armén, polisen och förvaltningen.

SKULLE ockupationsmyndigheterna vara så taskiga att de försöker ingripa mot bosättarna, exempelvis när de upprättar ”utposter” eller ”vilda” minibosättningar, ja då har bosättarna på sista tiden demonstrerat att de inte tvekar att gå till angrepp mot egna armén.^vi Från bosättningen Yitzhar kom ett brev med vänliga råd: soldater ute på uppdrag riktade mot bosättarna borde vara försiktiga. Spikar och vassa föremål kunde dyka upp på vägarna, utrustning kunde oförklarligt bli saboterad.^vii En israelisk reservofficer klagade i en intervju: ”Helt plötsligt blir du angripen, bokstavligt talat av de människor du lämnade hemmet för att försvara.”^viii

Premiärminister Netanyahus första reaktion på nyheten att judiska bosättare angripit israeliska soldater var att dundra att skulle kämpa emot, ”Med all sin kraft” och ta itu med upploppsmakarna, ”med fast hand”.^ix

Den fasta handen förvandlades omgående till en konserverad sparris när det kom praktiskt handling. Istället övergick premiärministern till att kamma bosättarrörelsen medhårs. Ytterligare ett knippe ”vilda” bosättningar förklarades vara lagliga. Ännu fler skattelättnader och subventioner flödade över bosättningarna.^x

Budskapet är att för bosättarnas vidkommande är det bara att fortsätta mot nya djärva mål. En av dem, en viss Benny Katzover förklarade rent ut att han och hans meningsfränder inte brydde sig om att etablera någon demokrati: ”Vi kom hit för att det judiska folket skulle återvända till sitt land”. Skulle demokratin råka i vägen för bosättarrörelsens mål ja då var det demokratin som fick stryka på foten. Det var Benny Katzovers bestämda uppfattning.^xi

●●●
Summan av den här lilla episoden är att Jan Björklunds besök i Hebron fick avbrytas. Kanske kom han ihåg att tacka sina livvakter för deras ingripande. Från Västbanken rapporteras att en viss Maysar Abd Al Majeed Ghanem, 61 år gammal, nu skrivits ut från sjukhuset där hon var inlagd. Den bil hon och hennes man åkte i hade stoppats och angripits av stenkastande bosättare från Yitzhar. En av stenarna gick rätt igenom rutan och träffade Abd Al Majeed Ghanem i huvudet. Hon låg ett dygn på intensivvårdsavdelning med flera skallfrakturer. Det var aningen osäkert ett tag om hon skulle överleva.

Polisrapporter som läckte ut i israelisk press talade om att extremhögern planerade ännu fler våldsaktioner.^xii

Ute i Västbankens byar hade befolkningen börjat upprätta egna hemvärnsgrupper för att hålla vakt om nätterna och om möjligt avvärja bosättarangrepp.

En hög israelisk miltärtjänsteman förklarade sig orolig över att judiska bosättare som genomförde angrepp skulle dödas eller skada. Han berättade att de hade genomfört extra razzior föra att vara säkra på att den palestinska befolkningen förblev obeväpnad.^xiii

Hur kommer Håkan Juholts tio månader som socialdemokratisk partiordförande att bli ihågkommen när historieböckerna skall sammanställas? Kanske mest av allt som ytterligare en etapp på Svensk socialdemokratis ökenvandring från ett veritabelt statsbärande, ett som var nära att växa samman med statsapparaten till en rörelse i närmast i permanent kris.
Efter Göran Perssons nederlag och avgång har den ena partiledaren efter den andra inställt sig, och underkänts. Från socialdemokratiska kommentatorer ekar ständigt samma mantra: det gäller att hitta den där Rätte Ledaren med den där rätta karisman. Kanske också hitta de där Rätta Utspelen som skall tilltala så många som möjligt.

Helst alla.

Givetvis finns ingen tid att låta någon växa in i rollen. Fort måste det gå.

Den Rätte Ledaren och de Rätta Utspelen. Tillsammans skall de utgöra en hett efterlängtad Quick Fix, en snabb, elegant och komplett smärtfri lösning som på kort tid kommer att vända opinionsläget i tid till nästa val.

Kanske, ja bara kanske trånar svensk socialdemokrati innerst inne efter sin egen Tony Blair som med ett brett leende äntligen kommer att katapultera partifunktionärer, administratörer och påläggskalvar till de departementskorridorer de så förtvivlat längtar tillbaka till.

Men frågan är om det kommer att gå så lätt. Är det bara frågan om att byta galjonsfigur och slagord? Sedan kommer allt att gå i lås? När allt kommer omkring har val vunnits av betydligt färglösare och tråkigare politiker än Juholt. Tage Erlander satt i 23 år, utan att direkt vara något underverk av karisma.

Något som nästan ingen verkar undra över är vad som sker på gräsrotsnivån. Göran Greider nämnde litet i förbigående att många av de traditionella folkrörelserna håller på att smälta bort som sandslott i stigande tidvatten. ⁱ Men det är i stort sett den enda uppmärksamhet man bevärdigar den monumentalt viktiga utveckling.

Det bara är så. En oundviklighet.

Ändå är det just den starka organisationen på gräsrotsnivån som under decennier utgjorde svensk socialdemokratis drakguld. De stilla i landet som hellre skar tungan av sig än svek Sitt Parti. Som ställde upp i val efter val. Det var också de som genom medlemsavgifter och bidrag höll rörelsens många institutioner under armarna. De många, många, små donationerna, bidragen och medlemsavgifterna som byggde upp A-pressen, ABF, Folkets Hus rörelsen och höll alltsammans flytande under många år.

De flesta kan historien. Det hade börjat med frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Det hade muterat till fackföreningar och partier. Flera generationer av svenskar var uppvuxna i den traditionen.

Det tog tid och en del arbete att förskingra den igen.

Ofta talas om att de grupper i samhället som genom alla decennier burit upp socialdemokratin, framför allt den grupp som kallades arbetarklassen håller på att försvinna. Det är nog en förenkling. SOM institutets rapporter visar att andelen svenskar som anser sig ”vuxit upp i ett arbetarhem” ligger relativt stadigt, år efter år. De var 52 procent 1986. Den andelen har sakta sjunkit till 43 procent 2010. Andelen som anser sig vuxit upp ett ”lägre tjänstemannahem” ökade under samma tid från 25 till 35 procent. Summa summarum: de som anser sig utgöra arbetare eller lägre tjänstmän utgör 78 procent av befolkningen. Det är och förblir den grupp som avgör Sveriges politiska framtid.

Håller det politiska intresset på att dunsta bort? Det finns inga riktigt bra bevis för det heller. Enligt SOM institutet har andelen svenskar som betecknar sig som ”politiskt intresserade” ÖKAT under åren 1986 till 2010 från 46 till 55.

Något som däremot minskat är andelen svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti. Den har sjunkit från 12 till 6 procent. ⁱⁱ

Att säga att socialdemokraternas väljargrupper håller på att försvinna är med andra ord en överdrift. Det politiska intresset är närmast ökande. Hake är bara att det inte längre kanaliseras genom de etablerade politiska partierna.

Kanske handlar det till sist om besvikelse över de gamla institutionerna.

●●●
En av de största framgångarna på Sveriges bioscen var antagligen Milos Formans film ”Gökboet”. Den hade premiär i februari 1976 och låg kvar på repertoaren i baxnande tio år.

Kanske, ja bara kanske för att den så väl beskrev något som den tidens svenskar kände igen så väl: Det välvilliga förtrycket, personifierat av översköterskan Ratched (spelad av Louise Fletcher). Ett manipulativt förtryck där järnnäven visserligen för det mesta hölls instoppad i ett par lager silkeshandskar. Där förödmjukelserna, och dompterandet oftast är o så subtilt, ”vi måste följa reglerna” men där alla till sist dansar efter syster Ratcheds pipa. GIVETVIS, givetvis gör det för allas bästa.

McMurphy vinner allas cigaretter. Syster Ratched samlar in dem igen och ransonerar ut dem. Rättvist men förtryckande.

Till sist kommer det oundvikliga slutat. Den upproriske McMurphy fångas in och lobotomeras.

Den filmen blev en monumental framgång i vårt land och kanske handlade allt till sist om att den sociala ingenjörskonsten, det redskap som svenskt socialdemokrati äntrat maktens tinnar med nu höll på att tjäna ut.

Mycket positivt hade uträttats. Slumområden hade sanerats. Möjligheter till högre utbildning och sjukvård hade öppnats för alla samhällsgrupper. Sedan femtiotalet hade vanliga arbetare kunnat skaffa sig bil, kylskåp, radio, tv.

Kanske, ja bara kanske upplevdes det också som en ljuv triumf för den lilla människan också, för alla de vars familjer varit bönder, lantarbetare och statare ända tillbaks till den grå forntiden. Som i generation efter generation mobiliserats för att betala skatt, göra dagsverken eller lämna ifrån sig sina söner som rekryter av kungar och aristokrater när stormaktsväldet skulle byggas eller bara försvaras i Baltikum och Tyskland.

Nu var det slut med att stå med mössan i hand inför kung, ämbetsmän och godsägare. ”Rörelsen” var DERAS rörelse på riktigt. Den hade gett dem röst, upprättelse och en självkänsla. Äntligen.

I den stora fyrtiotalistgeneration fanns många som fått möjligheter att studera och klättra socialt tack vare partiets reformer. De ville helt enkelt inte gå emot den rörelse som öppnat dörrarna, ens när oset av tilltagande maktmissbruk blev allt starkare.

På sjuttiotalet nådde man vägs ände. Ämbetsverken blev allt större. Inblandningen medborgarnas privatliv allt mer tunghänt. Till råga på eländet började ekonomin krisa och det blev svårt att hälla ner mer och mer pengar i den växande offentliga sektorn.

Den ena skandalen efter den andra flammade upp där partifunktionärer blandat samman sina egna intressen med statens och partiets.

●●●
På den fabrik denne bloggare arbetade som modellritare var de flesta av jobbarna förmodligen fortfarande socialdemokrater.

Tiden var tidigt nittiotal. Företaget var ärevördigt och vanskött. Av de som hade sin tillvaro på verkstadsgolvet trodde väl de flesta på sitt parti men det var en tro som för varje år blev alltmer trådsliten och grå. Sakta men säkert, utan att någon visste när eller hur hade ledningen för fack och parti förvandlats från ett ”vi” till ett ”dom”. Ytterligare en överhet tillsammans med företagsledningen. Denne bloggare mötte ordföranden för ortens socialdemokratiska parti två gånger. Den ena gången var under ett valmöte. Han höll låda med uttråkad min och verkade mest av allt längta tillbaka till sitt kansli.

Andra gången var en mörk kväll. Han irrade omkring i en mörk gränd. Vid det laget hade han avgått. Frivilligt.

Hette det.

Det hade ABSOLUT inget samband med en nyligen uppdagad kohandel med ordens största byggfirma som mirakulöst landat honom en nybyggd lägenhet i centralt läge.

Ute i omvärlden kreverade Sigvard Marjasin affären. Många av polarna kallade karln ”Marjasvin”. När karln dessutom blev frikänd trots solklara bevis skakade de bara på huvudet. Mer en en hördes muttra att hade man själv försökt sig på att klippa i sina kvitton hade överheten drabbat som Guds vrede.

Lagen var tydligen inte lika för alla.

Vännerna kunde då och då skvallra om en av arbetskamraterna som lyckats göra karriär. Vid det laget satt hon i riksdagen och lyfte fet lön och traktamente utan att hysa något nämnvärt intresse för sina gamla kollegor.

Teoretiskt var de alla delar av samma rörelse. I praktiken hade den sedan länge spruckit upp i en liten, hyperaktiv krets som häckade inne på kanslihusen, som ofta hade sin försörjning och karriär där. Utanför den kretsen fanns massan av medlemmar. Ignorerade av eliten och själva alltmer apatiska.

Då och då uttryckte ledningen sin stora förvåning över att färre och färre infann sig när det var dags för första maj parad. Kanske också viss förvåning över att de gråmelerade ledargestalter som kanslihusen frambringade inte verkade mötas med någon större respekt längre.

Någonstans hade något mycket viktigt börjat vittra och falla sönder nere i basen för den politiska rörelse som fortfarande dominerade svensk politik. Kanske är det symtomatiskt att en figur som Per Nuder på sin tid kunde lägga grunden för en lysande karriär som ordförande för SSU-Stockholm, trots att grunden till stor del bestod av friserade medlemssiffror. När allt avslöjades blev reaktionen mest av allt en axelryckning. Det kunde i stort sett kvitta om karriären byggde på en bluff, i alla fall vad ledningen anbelangade. Nuder var en duktig byråkrat. Göran Persson gillade karln. Honom ville man behålla.

I sinom tid blev Per Nuder den som skrev Juholts avskedsansökan.

●●●
Jakten på en ny partiledare har alltså börjat, en som är godtagbar för alla krigande fraktioner, som skall vara en bra försäljare inför massmedia. Ingen verkar intresserad av vad som sker på gräsrotsnivån. Inte heller hör man någon diskussion om hur man bedriver ett långsiktigt opinionsarbete. Den där nya ordföranden skall fixa alla problem.

Man kan notera att motsidan absolut inte haft den typen av illusioner. Ordförande för den konservativa tankesmedjan American Enterprice Institute, Christopher DeMuth, en av de som sedan sjuttiotalet bidragit till att svänga den amerikanska opinionen åt höger har hörts förklara att: ”Nya radikala idéer behöver minst tio år på sig för att tränga fram ur dunklet”. ⁱⁱⁱ

Det räcker inte med att bara anpassa sig till tidsandan. De riktigt framgångsrika försöker själva forma den. Det kräver tålamod. Det verkar helt enkelt inte finnas.

Någonstans står Sverige inför två ytterligheter. Å ena sidan att ett och samma parti dominerade landet decennium efter decennium, gradvis blev alltmer självbelåtet och till sist visade tendens att växa samman med statsmaskineriet.

Å andra sidan: risken finns att den politiska vänstern försvinner helt. Det har praktiskt taget skett i USA och Israel.

Inget lockande alternativ. ^iv

●●●
Den läsare som följt med ända hit undrar kanske vad restaurangbranschen har med det här att göra. Ändå går det inte att motstå. Tankarna börjar vandra till Anthony Bourdains bästsäljande självbiografi Kithcen Confidential.

Det är en vanvettigt underhållande bok om Bourdains långa karriär som köksmästare i New York. Han har själv sett det mestafrån guldkrogar till små hak och restauranger som kontrollerades av maffian. Han hade sett otaliga restauranger komma och gå.

För det mesta slutade med konkurs.

En av de saker som oftast händer med ett restaurangföretag som hamnat i en nedåtgående spiral är att ledningen grips av panik och börjar byta köksmästare, ändra i konceptet och annat. Ju mer ledningen försöker behaga, desto starkare anade kunderna oset av osäkerhet, kris och annalkande död.

Anade och började hålla sig borta.

De skäl, eller förklaringar, eller vad man nu skall kalla det som flödat över allmänheten har hela tiden varierat. Det har hetat att man måste hålla militär närvaro på plats för att biståndet skall nå fram, för att afghanska flickor skall kunna gå i skola, för att förhindra att talibanerna tar världsherraväldet eller för att kvinnorna skall kunna yrkesarbeta.

Ur denna soppa av olika, understundom motstridiga förklaringar finns en som går igen. Ett som har viss biton av trovärdighet: Sverige måste hålla sig väl med USA. Det gäller att kunna kräva in gentjänster om vårt land skulle råka i knipa.

Det finns en tanke bland de som sitter med händerna i Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Såvitt denna bloggare kunnat pussla samman den så går den tanken ut på att vårt land inte har resurser att försvara sig självt om det skulle utsättas för angrepp utifrån. För det behövs hjälp utifrån. Stora, alltför stora delar av försvaret har lagts ner. Anläggningar för armé, flotta och flygvapen är skrotade. Det skulle kosta miljarder och ta dussintals år att sätta dem i stånd igen.

Det kommer knappast att ske.

Inget etablerat politiskt parti gör någon som helst min av skjuta till de erforderliga många miljarderna under ett dussintal år. Alltså börjar man snegla utanför landets gränser efter lämpliga, säkerhetspolitiska kombinationer.

Fram till 1990-talet bestod Sveriges utrikespolitik, i alla fall utåt, i att vara alliansfritt i fred. Sverige skulle själv stå för sitt försvar, man skulle också stödja FN och hålla på folkrätten. (För NATO:s vidkommande passade den ordningen utmärkt. Sverige skyddade deras norra flank utan att det kostade Atlantpakten något.)

Kanske kom vändpunkten i Bosnien.

Sverige gick med i FN:s fredsbevarande styrkor UNPROFOR år 1993 men efter Dayton avtalet 1995 landade den svenska kontingenten som en del av en NATO styrka, utan några större protester.

Det började då.

Och på den vägen har det fortsatt. Många tyckte sig ha funnit ett fin fint handlingsmönster. Ett som man borde hålla fast vid hädanefter. Ett beslutsamt amerikanskt ingripande, utan att nämnvärt bekymra sig över folkrätten, uppföljd av en USA-ledd NATO styrka med svensk medverkan, symboliskt godkänd av FN. Hela modellen repeterades därefter i Kosovo.

Allt verkade fungera som smort.

Hos många svenskar som sysslade med säkerhetspolitiska frågor slog en enkel tanke rot. Det var SÅ HÄR det kunde, och borde, gå till i framtiden.

Så olika personer som överste Ulf Henricsson och journalisterna Johanne Hildbrandt och Staffan Heimerson har hörs prata glatt om att de hade sett en underbar modell  födas i Bosnien på nittiotalet, en modell som Sverige som ren självklarhet borde haka på. Det gick att både lösa den ena utrikespolitiska krisen efter den andra på det sättet och Sverige kunde dessutom få sin egen säkerhet ordnad på köpet.

Allt för många tittar än idag  ut över 2000 talets Irak och Afghanistan men kan bara se Bosniens berg.

Är Amerika verkligen en rationell aktör i världspolitiken?

Om Sverige tänker sig en framtid som bihang till USA och leende skicka truppkontingenter litet härs och tvärs finns en vanvettigt viktig förutsättning som inte får klicka: Den amerikanska regeringen måste vara en rationell aktör och den behöver också förbli det i all framtid. Är den inte det blir rentut farligt att hänga upp Sveriges säkerhetspolitik på den kroken.

Agerar Amerika inte rationellt riskerar både Sverige och övriga Europa istället dras in i det ena militära och diplomatiska stolleprovet efter det andra.

Så hur förståndig är den amerikanska utrikespolitiken egentligen? Hur klokt är det anförtro de säkerhetspolitiska familjejuvelerna åt männen i Washington?

Frågan om Amerika är en pålitligt rationell aktör i världspolitiken brukar utlösa anklagelser om antiamerikanism.

Kanske. Men det kan också vara värt att hålla i minnet att de som sitter med händerna i USA:s utrikespolitiska strategi inte med naturnödvändighet är speciellt mycket mer ädla än stormaktspolitiker brukar vara. Tankesmedjor i Washington spelar  en allt viktigare roll när utrikespolitikens huvuddrag skall läggas fast. I synnerhet under de senaste åren är det därifrån som de utrikespolitiska rådgivarna hämtas. Den lobbyorganisation vars tankesmedja ligger bra till hos den vinnande kandidaten blir den som får bemanna posterna som rådgivare och politiska tjänstemän.

AIPAC och den kristna högern är mycket flitiga när det gäller att försöka knuffa den amerikanska utrikespolitiken åt sitt håll. Många av dem rider diverse käpphästar i form av ”civilisationernas krig”.

Under det senaste decenniet har de fått rätt mycket av vad de begärt: Irak invaderades. Sydsudans självständighet stöddes. Georgien uppmuntrades att gå bröstgängse tillväga mot Moskva. Israel får stöd i både vått och torrt. Det pågår ett intensivt lobbyarbete för att få igång någon form av örlog mot Iran. Försök att hitta en förhandlingslösning mellan USA och Iran har omsorgsfullt kortslutits.

Ytterligare ett problem är att folkrätten har underminerats. Under det allt som ofta har det under det gångna tio åren gjorts klart att man i Washington mest av allt betraktar statuter om angreppskrig, om tortyr och annat som rundningsmärken. Något som snabbt manövrera sig förbi.

På lång sikt är det mycket farligt, också för Sverige. Ett regelverk som ingen bryr sig om (president Bush var på sin tid öppet raljant), det regelverket blir till sist en död bokstav.

Och vad händer när nya, framväxande maktcentra i Kina, Indien, Ryssland och Brasilien börjar kräva samma rätt att bomba och bränna av anfallskrig som USA har reserverat åt sig självt? Det kan exempelvis visa sig aningen knepigt att klaga över Rysslands politik mot Georgien för amerikanskt vidkommande med en hel radda överfall i bagaget, från Grenada till Irak.

Inget av det här ligger i Sveriges eller Europas intresse. Tvärtom. Vi i vår del av världen har ingen nytta av det ”civilisationskrig” som neokonservativa, amerikanska ultranationalister och kristen höger försöker sälja. VI behöver normala, fungerande relationer med länderna söder och öster om Medelhavet. USA kan alltid återvända till sin egen kontinent men Mellanöstern och Nordafrika kommer alltid att ligga direkt söder och sydöst om Europa. Det som händer där riskerar ideligen att spilla över till vår kontinent.

Nej, denna bloggare försöker inte hävda att hela USA:s utrikespolitik styrs av idel dreglande monster eller rasande dårfinkar. Det finns många diplomater och rådgivare som är både förståndiga, ansvarskännande och tänker långsiktigt. Men det är viktigt att hålla i minnet att det också finns fraktioner, stora och mäktiga fraktioner,  som ligger MYCKET långt oss (och kontakt med verkligheten).

De har upprepade gånger lyckats styra utrikespolitiken åt sitt håll. Och de har ingen tanke på att sluta. Det krävs bara ett val, eller en omgång tjänstetillsättningar så är de tillbaka i kontrollrummet igen.

För alla extrema de extrema fraktionerna finns kvar. De hade sina hängivna beundrare här i Sverige också. När ”kriget mot terrorismen” seglade upp 2001-2003 kunde fortfarande en spydig kommentar om George Bush i ett kommentarsfält resultera i en störtskur av ilskna protester från arga folkpartistiska och moderata bloggare.

Det har i stort sett upphört. Man försöker inte längre hävda att George Bush är ett missförstått geni. Idag brukar samma insändarskribenter hävda att okej, det kanske var aningen snett på Bushs tid, men det var då. Allt det där obehagliga, storhetsvansinnet, brutaliteten, det usla omdömet är FULLSTÄNDIGT borta efter regeringsskiftet.

Ack om det vore sant.

Jo, det stämmer att såväl neokonservativa, kristen höger och ultranationalister inte längre bemannar ett myller av politiska tjänstemanna poster i försvarsdepartement och utrikesdepartement som de gjorde under Busheran. Däremot sitter de kvar i sina tankesmedjor, sina tidskrifter och som kolumnister i de fina morgontidningarna. De kan påverka, de påverkar och när somhelst kan de vara tillbaka i centrum igen. Bland de republikanska presidentkandidaterna finns män som, om de hamnade i det ovala rummet, skulle kunna få världen att längta tillbaka till Bush som en epok då det rådde sans och måttfullhet.

●●●
Inför allt detta har Sverige och andra likasinnade länder valt att titta åt andra hållet. Vi låtsades som om det regnar tvärs igenom George Bushs ryckiga och brutala utrikespolitik. En del av de som som ansvarar för vår säkerhetspolitik har kanske bett en och annan stilla bön för att allt kanske skulle återgå till det normala. I stort sett fanns inget val. Skall vi hänga upp vår säkerhet på USA är vi också tvingade att le och samtycka, oavsett vad männen i Washington hittar på.

Det kan i sin tur mycket väl bidra till att snedvrida den amerikanska utrikespolitiken ytterligare ett par snäpp.

En sak är solklar när man försöker förstå hur tankegångarna gick i Washington under upptakten till invasionen av Irak: de allierade skulle följa efter automatiskt. Det var knappt något man behövde tänka på. Policyforskaren Kenneth Pollack skrev som en ren självklarhet om att ”skicka in europeiska, asiatiska och regionala” truppkontingenter i Irak efter invasionen.ⁱ Den neokonservative åldermannen Irving Kristol förklarade att Amerika bara behövde tuta och köra, de europeiska staterna måste betraktas som gravt osjälvständiga. Européerna verkade enligt Kristol helt nöjda med att låta USA ta hand om deras utrikespolitik medan de själva reducerades till en större upplaga av något så föraktligt som Sverige.

”Och vem går till Sverige för att finna nycklarna till framtiden?”ⁱⁱ

Hur länge kommer Amerika förbli supermakt?

I religiösa kretsar finns ett uttryck som ofta återkommer. Den kyrka som ingår äktenskap med tidsandan riskerar att bli en änka i nästa generation.

Riskerar Sverige på samma sätt att bli en säkerhetspolitisk änka i nästa generation?

Ett av de ganska slentrianmässiga antagandena bakom den nuvarande politiken är att USA kommer att förbli en supermakt i evigheters evighet, amen.

För bara tio år sedan verkade det vara ett ganska rimligt antagande.

Nu på nyåret 2012 håller fälttågen i både Irak och Afghanistan på att trappas ner. Amerika är hårt skuldsatt och har lidit strategiska nederlag på båda fronterna. Det kommer inte att bli någon ny maktsfär i Mellanöstern. I många avseenden visar dagens Amerika alla de klassiska tecknen på en stormakt som passerat kulmen. Nya erövringar ger inga krafttillskott utan blir bara kvarnstenar kring halsen. Alternativa maktcentra håller på att uppstå runtom i världen och växa sig starkare. USA:s enda riktigt pålitliga triumfkort är försvaret. I mångt och mycket är det snart det enda som gör landet till en märkvärdighet och till och med det triumfkortet har visat sig överraskande svagt. Amerika kan visserligen angripa allt som president och kongress behagar peka på men det kan helt enkelt inte sätta sig i varaktig besittning av något. För vart år blir det amerikanska försvaret bara dyrare, medan antalet soldater, örlogsfartyg och flygmaskiner krymper.

I den svenska debatten har mycket litet av det lyst igenom. En del konservativa skribenter har noterat saken.

Noterat och reaktionen har varit att mana till strid. Sverige och övriga Europa måste öka insatserna på Amerikas sida. Allt för att rädda USA:s vacklande ställning, helst kapsla in den i bärnsten.

Frågan är hur realistiskt det är.

Den amerikanska regeringen stod inför ett liknande dilemma under 1940-talet. Man var allierat med Storbritannien i andra världskriget. Det brittiska imperiet började försvagas. Redan då började många bedömare gissa att det inte skulle gå att hålla samman i det långa loppet. Amerikanerna var osentimentala. Reinhold Neibuhr noterade att det brittiska imperiet troligen var dödsdömt under alla förhållanden och att det inte var någon idé att ge konstgjord andning åt det liket.

Fransmannen Emmanuel Todd föreslog en liknande linje när det gällde USA. Det viktigaste var inte att bevara Amerikas maktställning som den såg ut 2001. Det var av allt att döma omöjligt. Istället gällde att försöka få avvecklingen att gå så smidigt som möjligt.

Är de över huvud taget intresserade? Egentligen?

Om man nu struntar i de problem som denna bloggare räknat upp, hur mycket amerikanskt bistånd kan Sverige verkligen räkna med som belöning för att ha följt med till Afghanistan?

Det är en mycket, mycket bra fråga.

Flera rapporter talar snarare om att de som sitter med Amerikas riktigt långsiktiga, strategiska planering snarare ser Stilla Havet som sin beramade ”nästa front”. (Svenskar och övriga Européer tenderar ofta att glömma bort att USA lika mycket är en Stilla Havsmakt som en Atlantmakt.)

I praktiken kan det bara handla om Kina som udden är riktad mot.

Förhoppningarna om att upprätta en intressesfär i Mellanöstern är i praktiken avskriven. Gerillabekämpning likaså enligt en viss amiral Winnefeld. Framtidens krig skulle bli mycket mer ”tekniskt krävande”. ⁱⁱⁱ(Det får väl tolkas som att motståndaren kan förväntas äga modernt luftförsvar.)

Redan nu, medan uttåget ur Irak fortfarande pågår och nerdragningen i Afghanistan nyligen inletts, har Obamaadministrationen i all stillhet börjat föra över resurser till Stilla Havsområdet. En marinkårsstyrka skall förläggas till Darwin i norra Australien.

Kina protesterar. Omgrupperingen, tillsammans med en rad diplomatisk framstötar i Australien, Filipinerna och Burma upplevs som riktad mot Kina.^iv

Därmed håller Amerika på att krypa samman i försvarsställning i Stilla Havet. Nästan tillbaka där man började 1942. Detta handlar inte om några lösa spekulationer. Detta är en långsiktig plan som kommer att bli av, den har i själva verket redan satts i verket. Både den amerikanska flottan och marinkåren uppges vara stormförtjusta. I Stilla Havet räknar de glatt med att få spela huvudrollerna, istället för att bara agera hjälpgummor åt armén i de nuvarande inlandskrigen.^v Det växande intresset för Stilla Havet och Kina riskerar å sin sida att fungera som en självuppfyllande profetia genom att utlösa ytterligare kinesisk upprustning som i sin tur dra med ytterliga amerikansk… etc. etc.

Och där har vi nästa stora, skärande ironi. Svenska soldater har i tio års tid harvat runt i sina afghanska provinser, fem har stupat, och allt för att skänka Sverige inkasseringsbara, säkerhetspolitiska checker i en bank som håller på att krascha.

USA:s militära styrka håller på att vittra. Det strategiska intresset håller på att riktas åt andra håll.

Till råga på eländet: det finns ingen, upprepar INGEN, fraktion av de som sitter med händerna i Amerikas strategiska policyforskning som så mycket som andas intresse för engagemang i Östersjöområdet.

Vad är alternativen?

I nästan tjugo år har Sveriges säkerhetspolitik traskat på i samma hjulspår. Sverige försöker ligga bra till i Washington, allt i förhoppningen att få hjälp om något militärt hot skulle materialiseras imorgon. Försöker man få något besked från de ansvariga om hur vettigt det är svarar de bara att allt måste fortsätta. Något alternativ finns inte till att, som Björn von Sydow uttryckte det, ”engagera Amerika i Östersjön”.

Nu eller någon gång den närmsta tiden är det nödvändigt att börja söka efter en annan väg för svensk säkerhetspolitik annat än vad som alltmer börjar likna ett blindspår. Det finns egentligen bara tre riktiga val.

1. Fortsätt som nu. Hoppas på att USA utrikespolitik är rationell. Att Amerika förblir en supermakt och dessutom hyser något slags intresse för Östersjöområdet, eller…
2. Börja treva sig omkring efter nya samarbetspartners, och / eller…
3. Satsa mer på vårt eget försvar, med betoning just på försvar av landets eget territorium.

Mannen vid podiet svävade inte på målet den kvällen. Det var hans jobb att se till att staten fick valuta för de skattepengar den plöjde ner i Afghanistan. Och det skulle komma genom att både bistånd och militära operationer samordnas.
Diplomaten Krister Bringéus är en undersätsig man med ett litet vältrimmat skägg. Han talar med hög, genomträngande röst. Han ger intryck av att vara mycket, mycket självsäker.

Han har fram till nyligen tjänstgjort som ”hög civil representant” hos den svenska kontingenten i Mazar-e-Sharif. Där hade en av hans viktigaste uppgifter varit att försöka pressa fram just den samordning som regeringen ville se.

För att uttrycka sig i klartext: Krister Bringéus hade haft i uppdrag från regeringen att försöka skohorna in biståndsmyndighet och hjälparbetare i den tänkta samarbetsfållan. Sida och Svenska Afghanistankommittén borde i görligaste mån sluta se som sitt uppdrag att bara hjälpa folk litet hipp som happ på ett så osystematiskt sätt.

Istället borde de övergå till att understödja den svenska kontingentens operationer.

I NATO kretsar kallas modellen CIMIC, civil / militär samverkan.ⁱ Den har surrat i luften sedan flera år tillbaka i både staber, kanslihus och militärhögskolor. Redan när ”kriget mot terrorismen” inleddes hördes interventionsglada skribenter tala om att västmakterna borde börja använda sig av bistånd och frivilliga hjälparbetare på samma sätt som gamla tiders kolonialmakter använde sig av missionärer.ⁱⁱ

Den tänkta modellen går ut på att armén skall gå in i ett område. Frivilliga hjälporganisationer följer omdelbart efter som en svärm pilotfiskar efter en haj. De skall starta ett myller av biståndsprojekt runtomkring trupperna och befolkningen förväntas börja prisa gud för lyckan att ha blivit erövrad.

Det är kväll i Etnografiska Museets hörsal. Det pågår en utställning om Afghanistan. Någon i museiledning har kommit på att det kunde vara nyttigt att ordna en debattkväll om vad Sverige egentligen sysslar med i det hårt drabbade landet.

Därför satt nu en panel på fyra personer för att försöka bena ut den saken. Förutom Krister Bringéus satt där Eva Johansson från Sida, Johanna Fogelström från Svenska Afghanistankommittén. Där satt Pierre Schori, diplomat och känd kritiker av hela företaget.

Just CIMIC var som den beramade skålen med het gröt för en skara katter. Alla i panelen tassade runt frågan.

Alla tänkte helt uppenbarligen på den hela tiden. ⁱⁱⁱ

Pierre Schori berättade att en hög FN chef vid tre olika tillfällen bönat och bett Sverige om trupper till pågående fredsbevarande operationer i Afrika. Förgäves. Allt Sverige har av disponibla trupper, pengar och utrustning dräneras bort av Afghanistan. Schori varnade: genom att introducera militära intressen i ekvationen riskerade man att hela biståndssatsningen skulle snedvridas.

Kanske syntes litet kallt stål i Johanna Fogelströms replik. Enligt henne hade Svenska Afghanistankommittén redan de bästa tänkbara säkerhetsvakterna.

Det skaffade man sig genom att alltid ha haft långa kontakter med varje liten by där man startade verksamhet. Ofta brukade Svenska Afghanistankommitténs representanter vara lokalt rekryterade, de kom från samma område, talade dialekten, kunde de lokala förhållandena. Det kanske inte tillfredsställde den svenska allmänhetens behov av att se Vita Hjältar i aktion i Främmande Land men hade å andra sidan en tendens att fungera.

Vad behövde byn? Hur var det med skola? Klinik? Var skulle man lägga den? Skulle man ha separata klassrum för pojkar och flickor eller skulle man göra på något annat sätt? När projektet startade var byborna med på noterna. Ofta kunde de själva skjuta till pengar här och där om Afghanistankommitténs bidrag inte räckte.

Skolan, kliniken eller andra projekt blev därmed inget ett främmande rymdskepp som landat. För byborna blev det DERAS skola eller klinik. Om talibaner eller andra dök upp och gjorde sura miner skulle byborna därmed försvara SIN skola eller SIN klinik.

Det var det bästa försvaret.

Enligt Johanna Fogelström var de världens bästa säkerhetsvakter.

Nu på hösten 2011 meddelas att verksamheten vid den svenska kontingenten i Afghanistan kommer att börja avvecklas.

●●●
När alltsammans började under hösten 2001 befann sig stora delar av Sveriges Riksdag i något som närmast kan beskrivas som ett lyckorus.

Den 11 september attentaten i New York och Washington hade kommit som en chock och ett trauma, också i Sverige.

Den amerikanska bomboffensiven mot Afghanistan som inleddes den 8 oktober blev i det sammanhanget närmast en befrielse och en lättnad. Ordningen höll på att återställas. Tack vare USA kunde nu västvärlden demonstrera var skåpet skulle stå. Med amerikanskt bistånd höll nu Norra alliansen på att inta landet och alltsammans hade mirakulöst gått i lås utan att Amerikanerna hade behövt förlora en enda soldat eller stridsflygare.

Ovanpå det kom belåtenheten med att den afghanska talibanregimen höll på att få på tafsen. Carina Hägg från socialdemokraterna försvarade lidelsefull bombningarna. Enligt hennes åsikt räckte talibanernas kvinnoförtryck utmärkt som skäl för att angripa landet. Hägg berättade för Riksdagen att hon själv hade en ljusblå, afghansk burqa hängande på sitt arbetsrum i Värnamo. Ett minne från en resa i området och en påminnelse.

”Tystnaden i den här frågan skriker i mina öron.”ⁱ

Som Carina Hägg så poetiskt uttryckte det.

Visionerna tenderade dessutom att växa ju mer riksdagsledamöterna pratade. Någonstans under den tankemässiga vandringen tappade man bort frågan om vad det hela egentligen handlade om. Vad som egentligen var målet för fälttåget och hur man skulle nå dit? Frågan om 11 september attentaten försvann. Hur man skulle stoppa Al Quida blev till en bisak. Detsamma gällde problemen att få fast männen som legat bakom attentaten. Istället svävade alltfler bort på blå moln av spekulationer om hur man minsann skulle stöpa om Afghanistan först och sedan hela Orienten.  Bland annat kunde svenska riksdagsledamöter höras glatt pladdra om vilken regim som borde installeras i Kabul… medan bombningarna fortfarande pågick.

En annan viktig fråga man borde ställt sig var den om vilka man egentligen ställde sig bakom i det här kriget. Förvisso var talibanerna energiska förtryckare av både kvinnor som andra. Detsamma gällde å andra sidan också de krigsherrar som föregick talibanstyret, som sen bildat Norra alliansen, och som nu med amerikanskt bistånd med förtjusta flin beredde sig på att återta sina gamla provinser.

(Krigsherrarna hade för övrigt varit Osama bin Ladens värdar när han flyttade sin verksamhet tillbaka till Afghanistan 1996. Att bin Laden bytte sida och ställde sig under talibanernas beskydd var närmast av pragmatiska skäl. De höll på att lägga under sig större och större del av landet, bland annat Jalalabad där bin Laden hade sitt högkvarter.ⁱⁱ)

Nu var samma krigsherrar USA:s bästa vänner.

Och snart skulle de bli svenska soldaters bästa vänner också.

●●●
Medan Riksdagen debatterade och amerikanerna bombade började det svenska försvaret göra sig berett. År 2000 hade man beslutat att skrota invasionsförsvaret. Innehållet i de stora mobiliseringsförråden såldes ut eller skänktes till Baltikum.

I dess ställe skulle ett insatsförsvar komma.

”Insatsförsvar” betydde i praktiken att Svensk försvarsmakt hädanefter skulle ha som sin huvuduppgift att skicka truppkontingenter utomlands. Det hade gjorts tidigare, det är sant men det hade trots allt bara varit en bisyssla. Det viktigaste hade alltid varit att försvara Sverige.

Nu skulle utlandsexpeditionerna bli huvuduppdraget. Dåvarande överbefälhavaren Johan Hederstedt förklarade:

”Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med.”ⁱⁱⁱ

Nästan som om det handlade om ett kalas som officerarna var rädda att missa.

I sinom tid skulle Försvaret återkomma med ideliga propåer om förstärkningar och dessutom trycka på för att få skicka JAS flygplan.^iv

Kort sagt, politikerna var förtjusta över det det uppseglande kriget. Militärerna tryckte på för att få ”komma med”. Det hela var avgjort på förhand.

En regelrätt inbjudan till att delta den ”internationella” (i praktiken huvudsakligen NATO) styrkan som britterna höll på att skrapa samman för att bistå USA landade på den svenska regeringens bord den 12 december. Redan dagen därpå satt svenska representanter i London och höll ett förberedande sammanträde. I slutet av 2001 kom den första regeringspropositionen om att skicka en underrättelsepluton på fyrtio man till Kabul. Den hade knåpats samman av statsminister Göran Persson och Björn von Sydow.

Den lilla styrkan skulle vara där i ett halvår.^v

Beslutet gled igenom tillsammans med ett knippe rutinbeslut utan någon vidare debatt eller funderingar.

Fyrtio soldater. Sex månader skulle de vara där. Inte mycket att bråka om.

Ett halvår senare debatterades det litet förstrött i riksdagen om de inte borde få förlängt mandat. Den moderate riksdagsmannen Henrik Landerholm uppgav sig ha förberett ett längre inlägg i frågan men ägnade istället huvuddelen av sin tid i talarstolen åt att beklaga att det inte fanns någon storbilds tv i plenisalen ty Sverige skulle spela gruppspelsmatch i fotbolls VM i Japan och riksdagsman Landerholm ville få titta.

Henrik Landerholm blev sedermera rektor för försvarshögskolan.^vi

Den första av en lång rad förlängningar klubbades igenom. Sverige hade börjat vandringen mot sitt första krig på tvåhundra år. Det hela var beslutat i behagligt samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga.

Frågan är varför ingen närmare reflekterade över vad de höll på att trassla in Sverige i. Ett par skäl ha nämnts, försvaret tryckte på och riksdagen trodde det skulle bli en enkel match.

Ett annat argument som ofta hörs är att det ju handlar om en FN styrka. Det handlar med andra ord om att Sverige skall ställa upp för FN, som så Sverige gjort så ofta förut.

Problemet är bara att i det här fallet är det argumentet tämligen skenheligt.

FN hade antagit två grundläggande resolutioner, direkt efter 11 september attentaten. De var 1368 som antogs redan 12 september i ett New York där dammet från de kollapsade skyskraporna fortfarande måste ha hängt i luften. Den andra var 1373 som antogs den 28 september.

Ingen av de resolutionerna gav den amerikanska regeringen någon blank check att bedriva örlog efter eget huvud. Genomgående uppmanades till olika typer polissamarbete, lagförande av gärningsmän, framletande av konspiratörer, finansiärer och om att släpa dem inför rätta. Det är med andra ord rätt säkert att säkerhetsrådet hade hoppats att rättsväsendet snarare än det amerikanska flygvapnet skulle svara för reaktionen på 11 september attentaten.

I regeringens första proposition, den som skickande en första pluton till Kabul hänvisar man istället till en resolution som FN förväntades anta i december 2001.

Det regeringen hade i åtanke var förmodligen resolution 1386 som antogs den 20 december 2001.

I den tryckte FN godkännande stämpel på en internationell styrka som britterna höll på att peta samman.

Det blivande ISAF.

Det litet märkliga är med andra ord att det finns ett FN mandat för själva styrkan men däremot inte för det angrepp som öppnade dörren för den. FN godkände ISAF men det är varken en FN styrka eller en NATO styrka.

Fast kanske litet mer NATO i alla fall.

Britterna hade en andra present till Amerika i form av Bonnkonferensen som England och USA gemensamt arrangerade. Den bestod av ett trettiotal inbjudna afghaner som blev tillsagda att utse en ny interimsregering. Den afghanska delegationen bestod av monarkister och folk från Norra alliansen. Det kom inga företrädare för den pashtonska folkgruppen (Afghanistans största, cirka 40 procent av befolkningen). Till råga på eländet bojkottades konferensen av Burhanuddin Rabbani, ledaren för den Norra Alliansen som just då var det närmaste Afghanistan hade som liknade en internationellt erkänd statschef.

Konferensens första dag, den 6 december på hotell Petersberg i Bonn upplyses afghanerna av den amerikanska delegationen att de skulle få lyssna på ett viktigt tillkännagivande.

En röst hörs i en högtalare.

Talaren är Hamid Karzai som talar via satellit telefon.

En (över) tydlig vink om vem amerikanerna vill se som nytt statsöverhuvud.

Problemet är bara att bland afghanerna har knappt en kotte hört talas om Karzai. Karln är okänd, hade dittills inte uträttat något värt att talas om. Han hade hjälpt till att samla in pengar till kriget mot Sovjet och hade varit talibanernas FN ambassadör ett tag men inte mycket mer.

Till sin omåttliga förargelse får den amerikanska delegationen istället höra att en viss Abdul Sirai blivit utsedd.

Därefter vidtar livligt viskande i diverse öron och ryckande i olika tåtar.

Sen meddelas att det var ett misstag och att Karzai är den nye presidenten.^vii

Allt detta innebär att det folkrättsliga underlaget för den svenska Afghanistankontingenten för det första består av består av FN resolutioner som antagits EFTER att angreppet inletts och EFTER att styrkan upprättats. Den består för det andra av en inbjudan från en afghansk regering som tillkommit efter redigt oblyga påtryckningar från främmande makts sida. Inte helt olikt hur Sovjetarmén på sin tid inbjöds av den regim som sagda Sovjetiska armé installerat 1979.

Till råga på eländet har ingen kunnat hala upp den invitation som Afghanistans regering skall ha skickat Sverige.

Kort sagt: det är tveksamt om det fanns något riktigt FN beslut. Den afghanska regeringen är tillkommen under tveksamma omständigheter. Till råga på eländet finns inga bevis för att den skall ha inviterat svenska trupper till landet. Ett ganska vingligt folkrättsligt underlag. Därmed återstår bara en enda förklaring. Den svenska truppkontingenten ligger där den ligger som en present till den amerikanska regeringen.

I en mycket öppenhjärtig intervju förklarade professor Gunnar Åselius från Försvarshögskolan rent ut att talet om att kriget utkämpas för skydda kvinnors rätt att förvärvsarbeta eller för flickors rätt att gå i skolan är nonsens och rökridåer. Jo då visst skulle de flesta svenska politiker, diplomater och militärer betrakta det som behjärtansvärt men det är helt enkelt inget man offrar sina skyttesoldater på.

Verkligheten är krassare enligt Åselius. Trupperna ligger där för Sveriges skull, inte för några afghanska kvinnor eller flickors skull.

”Alla här i huset (Försvarshögskolan) vet att det är så,” förklarade Gunnar Åselius.^viii

Till det skulle man kunna lägga ytterligare ett viktigt men aningen spekulativt skäl.

Det känslomässiga.

Åtskilliga svenska beslutsfattare är vanvettigt förtjusta i Amerika. Ministrar, statsministrar, statsråd, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har genom årens lopp formligen vallfärdat över Atlanten, ofta flämtande av iver att få komma in i finrummen.

Det gällde toppfigurerna. Det samma är sant också för de som befinner sig på hierarkins lägre nivåer. En stabsofficer har låtit sig undslippa hur underbart han upplevde det att Sverige medverkade i Afghanistan. Det innebar nämligen att tacksamma amerikaner betalade hans restaurangnotor när han kom över på tjänsteresa.

Han såg MYCKET gärna att interventionen fortsatte.

●●●
Tio år har hunnit gå. År efter år har riksdagen ganska förstrött rutinmässigt godkänt nya förlängningar och utvidgningar av den svenska truppkontingenten. Under de första åren var regeringens återkommande proposition om saken identisk med förra årets.

Tjänstemännen hade med andra ord tagit förra årets proposition och klistrat in texten i årets.

I all tysthet växte den svenska kontingenten. Först till 94 man år 2005.^ix De olika utvidgningarna gled igenom med gäspningar. År 2005 ändras något och regeringen bestämmer sig för att i ett svep förstärka den till 200 man. Ett kompani.

Det kom ingen debatt. Inte heller ställdes några frågor när styrkan i mars 2006 förflyttades till Mazar e-Sharif i norr eller när den sakta men säkert utvidgades till en svag bataljons styrka.

Inte heller kom någon nämnvärd debatt när hela ISAF först hamnade hamnade under befäl av den amerikanske generalen Dan McNeill. Inte heller ställdes någon i Sverige ofina frågor i juni 2008 när USA:s befälhavare i Afghanistan -då general McKiernan- övergick till att sitta med dubbla hattar. Både befälhavare för ISAF och för de amerikanska trupperna.

Ändå var det en enormt viktig utveckling. Därmed dunstade de sista pretentionerna på att den svenska kontingenten skulle ingå i någon slags självständig, internationell styrka eller FN styrka. Knappt ens en NATO styrka heller för den delen. Kanske mest av allt ett bihang till de amerikanska trupperna.

Genom alla dessa turer och vändningar förblir Sveriges politiker mycket tjänstvilliga. I myllret av Wikileaks dokument finns rapporter om saken. Bland annat om överläggningar mellan amerikanska diplomater med den dåvarande socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin och utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin.

Båda förklarade att de var mycket angelägna om att de svenska trupperna skulle ligga kvar. I synnerhet Urban Ahlin formligen frustade av iver, beklagade att opinionsläget i det egna partiet började bli allt kärvare, kom med förslag på hur det skulle kunna avhjälpas.

Ett förslag från Urban Ahlin till USA:s chargé d’affairs Robert Silverman var att amerikanerna skulle skicka en högre afghansk tjänsteman som kunde dra några ”mänskliga historier” om hur koalitionens insatser gjorde flickors skolgång och allehanda andra trevligheter möjliga.^x

Med andra ord sitter företrädare för partiledningen i Sveriges Socialdemokratiska parti tillsammans företrädare för främmande makt och försöker gemensamt neutralisera meningsmotståndare i det egna partiet. Bland annat genom att ordna så att företrädare för den, på pappret, självständiga afghanska regeringen skulle komma och puffa för den politik som både Urban Ahlin och Mona Sahlin ville se rulla på.

För mellan raderna är det en sak som märks mycket tydligt: entusiasmen bland både socialdemokraternas och miljöpartiets gräsrötter börjar bli ordentligt omvänd. Det oroar.

Det oroar både den moderatledda koalitionsregeringen och den socialdemokratiska partiledningen. I slutet av 2009 hörs den moderate försvarsministern Sten Tolgfors diskutera med den amerikanske ambassadören Barzun hur man skulle kunna få socialdemokraterna att hålla sig i styr.

”Keep them on board”, som uttrycket löd.

Enligt samma rapport övergick därefter försvarsminister Tolgfors till att undervisa den amerikanske ambassadören om behovet av militär ståndaktighet. Man fick framför allt inte andas om ett slutdatum för alltsammans. ISAF skulle stanna ”tills jobbet är gjort”, vad det nu kunde vara.

Tolgfors lovar också den amerikanske ambassadören en hel del. Den svenska styrkan skall förstärkas. Antalet soldater kommer att öka från 440 till 500 och de skall få ännu tyngre utrustning.^xi

Det kan behövas. Vid det laget har striderna spritt sig till Afghanistans norra delar och talibangrupper har lyckats bita sig fast i det Svenska ansvarsområdet. Här och där började den allmänna opinionens yrvaket fråga sig vad som pågick egentligen.

●●●
Krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt var påfallande frustrerad i sin krönika i Svenska Dagbladet från november 2011.

Själv var hon försökt piska upp litet interventionsentusiasm på hemmaplan genom att rapportera från den svenska kontingenten. Nu hade de definitiva beläggen kommit för att hela företaget skulle läggas ner. Den senaste överenskommelsen mellan regering och opposition gick ut på att styrkan i Afghanistan skulle börja minska från och med år 2012.

Om nu regeringen till varje pris skulle avsluta alltsammans vore det väl lika bra att hämta hem hela styrkan på en gång tyckte hon.

Där kan möjligen Johanne Hildebrandt ha en poäng.

Sveriges truppkontingent har alltid varit rätt underligt sammansatt. Somliga har kallat den en huvudfoting, en varelse med ett jättehuvud och en liten klen kropp. Hälften av personalen består av stab och administration. Från skaran av tillgängliga skyttesoldater måste hela tiden en viss del alltid avdelas för att bevaka lägret. Av de övriga var alltid några tjänstlediga eller sjuka. Summan av kardemumman är att den teoretiskt bataljonsstarka svenska kontingenten bara kan mönstra ett enda skyttekompani för egentlig strid.^xii

(I stort sett verkar det ha fungerat så nästan hela tiden. Från år 2008 noterades att den svenska styrkan uppgick till 373 man, av vilka bara ett trettiotal kan sägas vara stridande.^xiii)

Högkvarter och administration är närmast dimensionerade för en brigad.

Hur kommer det sig?

Det finns en möjlig förklaring.

År 2011 är den svenska kontingenten 650 man, men enligt försvarsdepartementet är det totala antalet svenska militärer i Afghanistan snarare 1000 man. En av tre svenska soldater tjänstgör med andra ord inte i själva truppkontingenten, gissningsvis utpytsade som rådgivare, förbindelseofficerare och annat.

Nå, när allt detta lagts samman undrade Johanne Hildebrandt hur vettigt det egentligen är att krympa samman den militära huvudfotingen bit för bit. En sådan hopsmältande styrka borde i så fall bara kunna sitta och rulla tummarna, bevaka sitt läger, förbruka proviant och administrera sig själv den sista tiden.

Vore det i så fall inte rimligare att helt sonika plocka hem hela gänget i ett svep istället?

Och där kan Hildebrandt ha en rimlig synpunkt.

Rimlig som sagt, samtidigt missar hon poängen. Vitsen med att det ligger en svensk styrka i Afghanistan är… att det skall ligga en svensk styrka i Afghanistan. Det var också vad Gunnar Åselius talade om. Den skall tjäna som ett bevis för Sveriges kärlek till USA. Om de uträttar något är i stort sett likgiltigt. Med sitt patrullerande, mer eller mindre förströdda eldstrider, sitt förbrukande av militär proviant betyder de att svenska politiker, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har tillträde till förnäma konferensen, får photo op med den amerikanske presidenten och att de är välkomna in på tjänsterummen i Pentagons E-ring.

Det är huvudsaken.

Genom årens lopp har en rad olika argument för den svenska interventionen genljudit. Det sägs handla om att hjälpa afghanska flickor att gå i skolan. Att hjälpa kvinnor att yrkesarbeta. Att förhindra talibanerna från att erövra världsherraväldet och en hel del annat. Av allt detta finns ETT argument som har sannolikhetens prägel: Sverige måste hålla sig väl med Amerika. Måste se till att kunna begära in gentjänster i framtiden om det skulle behövas.

Inget av det är unikt för vårt land. Ett redigt knippe europeiska och andra länder gjorde samma kalkyl vilket resulterade i ett antal mer eller mindre symboliska truppkontingenter detacherades till såväl Irak som Afghanistan.

Många ändrade sig och tänkte om när det förväntade triumftåget blev all knaggligare.

Många, men inte Sverige.

Vid det här laget har svenska soldater för länge sedan slutat att patrullera i vita Toyata Landcruiser bilar utan övergått till olika pansarfordon som under gruvliga kostnader flugits in. I början av 2011 gav överbefälhavare Bengt Göransson styrkan nya insatsregler. Drakoniska regler som snarare är anpassade för en krigförande trupp. Det var…

”…en av skillnaderna av att Sverige numera anses delta i en väpnad konflikt. Soldaterna kan skjuta om de upplever att de är i en trängd situation. De behöver inte avvakta.” ^xiv

Allt enligt Ove Bring, professor i folkrätt. Ett tydligt, byråkratiskt erkännande av att den svenska kontingenten dragits in i kriget.

Överbefälhavare Sverker Göranson kom i slutet av 2009 med ett enkelt förslag. Tillsätt en civil chef för hela verksamheten. En chef som både skulle basa för den militära verksamheten, för biståndsverksamheten, för utbildningen av afghanska poliser och soldater, allt under en hatt. ÖB verkar tänkt sig att man skulle använda den gamla totalförsvarsmodellen, med den skillnaden att det här inte handlar om försvar utan om gerillabekämpningskrig i främmande land.

En skeptiker skulle kanske tycka att det liknade en slags kolonial prokonsul.^xv

Kort sagt så har Sverige sakta men säkert glidit från att medlem av vad som påstods vara en fredsbevarande styrka till att själv bli krigförande i Afghanistan på den förlorande sidan.

●●●

”Vad de rödgröna nu gör är att svika kvinnor och flickor i Afghanistan. De sviker den folkvalda regeringen i Afghanistan. De underkänner bedömningen från Svenska Afghanistankommittén och de sviker Förenta Nationerna.”

Folkpartiledaren Jan Björklund dundrade på under ett valmöte i Stockholm 2010.^xvi

Kanske fanns ett stråk av grämelsen hos en högeligen interventionsglad politiker som nu märkte att marken började gunga under fötterna. Knappt ett år efter försvarsminister Tolgfors förklarat för den amerikanske ambassadören att man för guds skull måste undvika att sätta slutdatum… började man tala om att det var dags att sätta ett slutdatum för den svenska interventionen i Afghanistan.

Det kom med överenskommelsen mellan regeringen och oppositionen, socialdemokraterna och miljöpartiet i början av november 2010.

Det avtalet var en kohandel. Den borgerliga regeringen fick sin förlängning av styrkans mandat. I gengäld tvingades man för första gången viska om att sätta en slutpunkt för alltsammans. Visserligen var överenskommelsen full av glidningar och kryphål.

”Det är vår bedömning att successivt överlämnade av säkerhetsansvar också i den del av Afghanistan som omfattas av Sveriges och Finlands PRT kommer att kunna inledas under 2011.”^xvii

Formuleringarna har kryphål stora nog att köra en långtradare igenom, det är sant. Å andra sidan var återtågs anden nu ute ur sin flaska och gick inte att pressa tillbaka längre.

Och nu på hösten 2011 har återtåget ryckt närmare. Än en gång har regeringen och opposition nått en överenskommelse. Än en gång har den moderatledda regeringen fått sin förlängning av styrkans mandat i utbyte mot att de blev ytterligare ett stycke mer specifika om den förargliga frågan om avveckling av hela företaget. Den svenska Afghanistanstyrkan skulle inte få några fler förstärkningar. Från och med år 2012 skulle den börja minska, återtåget skulle vara klart 2014.^xviii

Kommer det verkligen att bli av? Är det inte naivt att tro det? Också den här gången har överenskommelsen redigt tilltagna kryphål.

Det kan å andra sidan vara naivt att tro att regeringen kan backa när väl återtåget har inletts. Erfarenheten från bland annat Vietnamkriget visar snarare att en militär nedtrappning snart börjar leva sitt eget liv, precis som eskaleringen.

●●●
På hösten 2011 meddelas att den svenska styrkan skulle få sin civile chef, precis som ÖB föreslagit. Han skulle få bo en liten bostadscontainer i Camp Northern light och försöka samordna verksamheten i det krympande Svenska ansvarsområdet.

Det var den före detta riksdagsmannen Henrik Landerholm som fått uppdraget. Han som under den avgörande riksdagsdebatten om den svenska kontingenten år 2002 hade använt hela sitt anförande åt att klaga över att han ville se fotbolls VM i plenisalen.^xix

Jag säger ”nästan” för det är ganska tydligt att Khadaffi regimen under de senaste månaderna alltmer legat på defensiven i inbördeskriget mot oppositionen.

I mars gick fortfarande Khadaffi lojalisterna till anfall, anfall, anfall och åter anfall, i Tripolitanien, i Syrtenviken och Cyrenaica för att återta förlorad terräng.

I juli talade rapporterna om att al-Qawalish befriats. Det ströp Khadaffiregimens förbindelseled till Afrika.

●●●

Zawia blev början. Och början till slutet.

Staden väster om Tripoli Det hade varit en av de hårdast omstridda städerna när revolutionen började i februari – mars. Khadaffis lojalistiska styrkor genomförde en regelrätt belägring.

Staden återtogs den 10 mars.

Lugnt blev det aldrig. Då och då försökte befolkningen protestera. Uppe i bergen i söder rasade upproret vidare. I augusti gjorde rebellerna en framstöt mot Zawia. Angreppet leddes av en styrka från staden som tvingats fly i mars.

De nådde slättlandet och utkanterna. De nådde stadens sydvästar förorter innan Khadaffilojalisternas artilleri inledde sin beskjutning. Enligt Associates Press lyckades en grupp hitta en oförsvarad lucka i stadens västra delar och rullade in i staden centrum.

Hundratals människor jublade. ”Allahu akbar”. ”Gud är stor” löd ropet.

Med Zawia återfick rebellerna ett fäste direkt väster om Tripoli. Lägg därtill att Zawia rymde Libyens enda oljeraffinaderi.[i]

Därmed befinner sig Khadaffi regimen i en neråtgående spiral. Förlust av befolkningscentra och naturresurser undergrävde regimens militära styrka vilket leder till ytterligare förluster av territorium, naturresurser och befolkningscentra vilket ytterligare undergräver…

Av och till hade själva Tripoli skakats av Khadaffi fientliga demonstrationer. Efter att de slagits ner övergick oppositionen till att organisera och börja smuggla in vapen. Upproret började den 20 augusti. Bönerna i stadens moskéer som skulle markera Ramadan fastans brytande ställdes in. Fler och fler unga män samlades och skanderade regimfientliga slagord.

Säkerhetstrupper från regimen dök upp… och försvann hastigt igen. På den 21 började rebell styrkor från Zawia sätta sig i rörelse mot Tripoli, samtidigt tog rebellerna över större och större delar av huvudstaden. På eftermiddagen den dagen behärskade rebellerna huvuddelen av Tripoli och hade nått kontakt med styrkorna från Zawia. Från Misratha skickades förstärkningar med båtar.

Striderna har fortsatt i dagarna som följt. I allt väsentligt har nu styrkeförhållandena mellan opposition och Khadaffi regering kastats om fullständigt.

Khadaffi och hans närmaste män var nu på flykt från sin egen huvudstad.

●●●
Både i Europa och USA har en hel radda potentater haft mycket bråttom att hålla veritabla segerintervjuer för att de libyska rebellerna intagit Zawia och Tripoli. USA:s president, Storbritanniens David Cameron, NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Till och med utrikesminister Carl Bild har känt sig manad att framträda.

Och nu börjar denna bloggare få problem igen.

Självklart är libyerna att gratulera för att ha störtat sin mångårige diktator. Det är tämligen säkert att revolutionen har folkligt stöd.

Problemen finns hos oss, och de finns i synnerhet hos de glada och mycket farliga policy snickare som nu upphetsade börjar pladdra om att man har hittat en ny, genialisk modell för intervention som kommer att fungera, alltid och överallt.

Det kan vara värt att notera att Libyen var en intervention som amerikanerna mycket motvilligt inlät sig på, där man så snart som möjligt överlät ansvaret på Frankrike och Storbritannien.

De betänkligheterna är borta nu.

En medlem av Obamas nationella säkerhetsråd, en viss Ben Rhodes, pladdrade glatt om Barack Obama regeringens genialiska strategi och att den skulle utgöra grundbulten för de militärinterventioner som väntades följa i framtiden.

Visst, Rhodes talar om två principer:

”Den första är att vi tror det är mer legitimt och effektivt att driva regimskifte genom en inhemsk, politisk rörelse än av Förenta Staterna eller främmande makter. För det andra understryker vi delande av bördorna så att USA inte behövda bära huvudbördan.”[ii]

Och nu börjar det bli riskabelt. I Libyen fanns en genuin, inhemsk revolution. De libyska revolutionärerna var visserligen oerfarna men hade god stridsvilja. Motsvarande försök att använda Ahmad Chalabi som ”inhemsk kraft” i Irak var närmast en katastrof.

Ytterligare en viktig faktor är geografin. Libyen hade det nyligen revolutionerade Tunisien i väster och det likaledes revolutionerade Egypten i öst. Europa låg nästgårds. Skulle Khadaffi få stöd från måste det komma från Afrika, en lång och sårbar försörjningslinje som kapades i juli.

Och nu kan det vara värt att leka litet med variablerna. Om den inhemska rörelsen inte varit stark. Om regimen man ville störta kunde försörjas utifrån, ja dååå hade man stått med ett segt utnötningskrig på halsen.

Utnötningskrig är ungefär vad man helt enkelt inte har råd med just nu.

Men, men. Khadaffi regimen har fallit. Alltid något att glädjas sig över. Oron över framtiden kan vänta ett litet tag till.

Sinnessjukdom och internet. Två förklaringar som oftast genljudit i media.

Först och främst: Behring Breivik var abnorm. Bakom en normal fasad sjöd vansinnet. Han var inte ”en av oss”. Han var inte den respektable medelklassnorrman han verkat vara i alla dessa år. Han hade ett normalt umgänge med vänner, flickvännner, var artig mot grannarna, även om han brukade insistera på att de skulle ringa i förväg innan de kom på besök.

Icke en enda viskning om vad som väntade. Verkar aldrig ha pratat bredvid mun. Städade undan alla spår.

Det handlar absolut inte någon av Hollywoods seriemördare som brukar prata med andarna, fullsmetad med blod i en mörk källare med den obligatoriska kollage väggen av bilder på mordoffer, tidningsurklipp och Basquiat inspirerat klotter.

I nio långa år planerade Behring Breivik, samlade material, ammunition och vapen, filade på sitt manifest, undvek upptäckt. Hela tiden höll han en respektabel fasad utåt.

Så frågan är hur mycket täckning det finns för insinuationerna om att karln var vansinnig? Kanske han levde i fantasivärld av religionskrig och ståtliga korsriddare, varav han själv var en. Men den är en fantasivärld som delas av många.

Vilket knyter an till den andra stora förklaringslinjen.

Det beror på Internet.

”Till slut steg det ändå fram i nästan mänsklig skepnad. Monstret: hoptråcklade av hundratusentals hat inlägg på ett myller av sajter på internet som står öppna för var och en som vill vädra sitt förakt för västvärldens demokratiska ordning”, hette det i Dagens Nyheter.[i]

Anders Behring Breivik var förgiftad av hatsajter. Där är problemets kärna.

För oss andra kan det någonstans kännas aningen lugnande. Den onde anden kan visas på dörren. Utstötas ur gemenskapen. Ingen av oss andra behöver känna något ansvar eller vara generad.

Frågan är om det inte är för enkelt det också. Ja det finns en gott om vidriga bloggar och webbsajter. (Det finns å andra sidan en hel del vidriga böcker, flygblad, tidningar och tidskrifter.)

Problemet är att Anders Behring Breiviks världsbild kanske är mer spridd än man vill tro.

I radions förträffliga magasin ”God morgon världen” satt Peter Wolodarski, från Dagens Nyheter och Paulina Neuding från magasinet Neo som kommentatorer. Båda skruvade på sig. Pratade vagt om Anders Behring Breiviks hat mot det demokratiska samhället.

Något de förbigick med tystnad var Behring Breiviks islamofobi. Att hans drivkraft var hatet mot Islam som ansågs kontaminera den rena, västerländska, kristna kulturen. Istället för att angripa muslimer valde han att angripa norska socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøa, just för att de ansågs svika i det stora civilisationskriget.

Resonemanget var: Angrip Utøa så utraderar man en stor del av de norska socialdemokraternas återväxt. Skär man hälsenorna av socialdemokraterna så får man övertaget i det stora ”civilisationskriget”.

Det förklarade han själv:

”Målet var inte att döda så många som möjligt utan att orsaka Arbeiderpartiet största möjliga skada och strypa nyrekryteringar. Partiet har svikit landet och folket.”[ii]

Och notera gärna: alltför ofta under de gångna tio åren kunde Anders Behring Breivik, med sina halvsmälta resonemang om ett stort civilisationskrig, snarast ha varit gästskribent i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsida.

Vad menas det?

Kanske menas att den som har en text som yrar om den Stora Judiska Världskonspirationen hade diskvalificerat sig som seriös debattör. Detsamma hade gällt för den som få in en utredning på temat ”Negrer är lata och opålitliga”. Ingen skulle tveka att en sekund om att det var frågan om något vidrigt.

Inte mig emot. Inte för bråkdelen av en sekund. Bort med skiten.

För den som velat ”diskutera” (läs ösa galla över) ”det muslimska problemet” har det däremot påfallande ofta inte varit något problem att få in en text i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsidor. (”Sverige styrs från det där utrymmet” sa en erfaren redaktör medan han pekade på DN debatts spalter.) Enda förutsättningen har varit att det värsta hatet lindas och presenteras i vissa termer.

Lisbeth Lindeborg levererade en debattartikel på DN debatt vars poäng var att islamismen utgjorde en ”tredje totalitarism”. (En tanke lånad från Paul Berman.) Ett hot lika stort som Tredje Riket eller Sovjetunionen under det kalla kriget. Och det blir snart uppenbart att ”islamism” i själva verket är samma sak som invandrare från Mellanöstern eller Nordafrika.

”Överallt i Europa från norr till söder, från väst till öst, finner vi islamismens utlöpare i städer och finner vi islamismens utlöpare i städer och samhällen. Oavsett vad de otaliga islamistiska föreningarna, grupperna och moskéerna kallar sig så är de förenade i sin strävan att föra det ´civilisationernas krig’ som, som det Muslimska brödraskapet utropade 1928  […] till seger”.

Och till sist verkar vara helt ointressant vad de människorna egentligen gör. De är skyldiga allihopa enligt Lindeborg.

Om de anpassar sig till majoritetssamhället, kompromissar med sina egna traditioner och sedvanor, ja då bevisar det enligt Lisbeth Lindeborg till sist bara att de är ovanligt sluga islamister.[iii]

Den artikeln cirkulerade bland folkpartistiska bloggar. Den mötte stor beundran.

Överlag har tanken på ett stort, härrrligt ”civilisationernas krig” varit varmt omhuldad bland Sveriges liberala debattörer ända sedan den först lanserades. Tidningen Neo s dåvarande redaktör Sofia Nerbrand var tidigt ute med att glödande lovprisa tesen om civilisationskrig.

Man försöker påskina att hatbloggarna uppkommit i något slags tomrum. En dag fanns de bara där.

Inget är mer felaktigt. När det gäller islamofobi och hat har de anonyma bloggarna i sin tur öst från källor som absolut inte är några primitiva råskinn i bomberjackor. Mycket av den ursprungliga inspirationen kommer från figurer som betraktas som framstående lärdomsljus.

Jag skrev ett längre gästinlägg om saken på Rawia Morras blogg.

Som kommer här:

——

Får jag bekänna en sak?

Nå, jag tar sats: här kommer det.

Jag har aldrig riktigt förstått Edward Said och hans bok Orientalism.

Till dess…

Jag vet att det är det sena nittonhundratalets mest inflytelserika bok. Saids resonemang är mycket sinnrikt. Jag var full av beundran…

Men vad menade karln?

Han skrev att den orientalistiska forskningen konstruerade bilden av orientalen som ”den andre”, som främlingen något som mest liknade utomjordingar av antimateria.

Där hängde jag inte med.

De flesta orientalister jag läst och som försöker förklara mellanöstern för en svensk publik gör raka motsatsen såvitt jag kunnat se. Forskare som Jan Hjärpe, Ingmar Karlsson och Michael Norberg berättar om alla kontakter mellan Europa och Mellanöstern som löpt fram och tillbaka genom seklernas lopp. På olika sätt brukar de, såvitt jag kunnat se, utan att skönmåla, ändå förklara och förmänskliga. Inte främmandegöra.

Så vad kan jag ha missat här?

Pratade Edward Said i nattmössan?

Han verkade litet för smart för det. Fanns det en pusselbit som saknades?

Jag gissar läsaren återigen suckar över att jag måste vara så slingrig och rota till alltsammans innan det (eventuellt) kommer något som liknar en poäng från mig.

Den saknade pusselbiten hittar man, tror jag hos Bernard Lewis. Faktum är att Edward Saids bok om orientalism kan läsas som ett enda angrepp på den avdankade Princeton professorn.

Och då blir med en gång alltsammans begripligt.

Lewis är i många avseenden den moderna islamofobins fader. Det var han som först myntade begreppet the Clash of civilisations, den som förutsätts vara oundviklig mellan den kristna och den islamiska världen. Huntington bara lånade frasen från honom.

Lewis anses vara Irak-invasionens gudfader. Alltsammans blev dessutom möjligt just för att han INTE är någon grovhuggare i bomberjacka och hakkorsmärke på ärmen.

Lewis har klass. Han får sitta med i tv soffor, lägga ut texten i Foreign Affairs och New York Times. I många avseenden säger de båda samma saker men från Lewis kommer det oändligt mycket mer belevat och med myckenhet akademiskt lull lull i ryggen.

Och i det läget tenderar ofta en bildad medelklass publik att falla i trans av hänförelse.

Läsaren undrar kanske undrar varför en vithårig forskare från Princetonuniversitetet kan inspirera till terrordåd i Norge. Svaret skulle kunna vara att idéströmningar alltid uppstår i slutna sällskap, tidskrifter med begränsad spridning och dammiga universitetsinstitutioner. Man brukar ofta göra sig lustig över struntpratande intellektuella men det som kläcks i det där slutna klickarna, spridas till den bildade medelklassen och via skollärare och bibliotekarier nå såväl den stora allmänheten som beslutsfattare.

I den miljön är Bernard Lewis inte någon liten lustifikation utan en av formidabel vithaj. Han är The Sage. En man med stor prestige och akademisk tyngd.

Och han har varit i verksamhet sedan 1950-talet.

Bernard Lewis teknik går ut på att prisa den islamiska civilisationen för dess landvinningar inom vetenskap och kultur.

Sedan kommer en redogörelse för dess uppkomst och utveckling lååååång litania om tillkortakommanden, misslyckanden och haverier.

Som läsare blir man till sist känsla av att hela Orienten är något i grunden felkonstruerat. Landvinningarna är glömda. Allt som finns kvar på näthinnan är misslyckandena.

Det andra stora temat hos Bernard Lewis är ett fullständigt ”förfrämmandegörande” av orienten/mellanöstern och människorna som lever där. De skildras närmast som varelser från yttre rymden, nästan helt drivna av sina dunkla kulturella och religiösa drifter.

Helt plötsligt stämmer Edward Saids resonemang som hand i handske. Det om hur man försöker konstruera  bilden av ”orientalen” som ”den andre”. Den som måste övervakas, kontrolleras och domineras.

Edward Said anklagade: bakom en fasad av liberalism och vetenskaplighet var Lewis arbete “aggressivt ideologiskt”[iv]

Said betraktade helt klart Bernard Lewis som livsfarlig och bekämpade honom.

För Lewis var ute efter makt.

Både i Storbritannien och i USA försökte han träget armbåga sig fram till de hörn av regeringarna där policyn drejas fram.

Länge kämpade Bernard Lewis och hans meningsfränder i motvind. Medan han fortfarande arbetade i England försökte Lewis sälja förslaget britterna skulle återupprätta det ottomanska imperiet och använda det för att erövra mellanöstern.

Av någon anledning var det svårt för det brittiska utrikesdepartementet att uppbåda någon som helst entusiasm för det strategiförslaget.

År 1974 hoppade Bernard Lewis på ett erbjudande om en fet professur i Princeton universitetet. I början av 1980-talet blev han amerikansk medborgare och började gravitera mot en krets unga män som samlats kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

I sinom tid skulle de komma kallas för neokonservativa.

Läget var detta i början av sjuttiotalet: USA hade krånglat sig ifrån Vietnamkriget. Samtidigt hade Mellanöstern dykt upp på radarskärmen. Under oktober kriget hade det kommit ett hot om oljeembargo. Det hade på allvar visat hur beroende Amerikas samhälle och försvar var av olja från Mellanöstern. Redan 1973 förekom en del skriande om att Amerika borde ockupera oljefälten.

Det var i det läget som Lewis plockades över. Amerika kom på att man behövde orientalistisk expertis. Lewis kunde alltid passera som en sådan. Den fina poängen var just att från honom skulle etablissemanget få subtila fiendebilder. Tanken började redan då gro att USA en vacker dag skulle börja intervenera i större skala i regionen.

Lewis kallades med andra ord. Lewis kom och började sprida sina teser om att det i själva verket rådde ett civilisationskrig mellan västvärlden och islam.

Han grundade en veritabel tolkningstradition. Bernard Lewis tankegångar togs upp, bland annat av ett helt koppel israeliska orientalister som Rafael Patai, Rafael Israeli och Dan Schueftan.

Kanske var det med det kalla krigets slut som vinden började blåsa åt deras håll. När Sovjetunionen plötsligt försvann började många i konservativa kretsar att yrvaket se sig om kring för att hitta en ny STOR FIENDE. En sådan var Samuel Huntington som hävdade att framtidens konflikter skulle stå mellan stora civilisationsområden.[v]

Huntington tackade i synnerhet Bernard Lewis för inspirationen. Den islamiska civilisationen var Det Stora Problemet.

Går man in på en utpräglat islamofobisk blogg finner man den ofta späckad med länkar till allehanda neokonservativa forskare och kolumnister. De tjänar både som inspirationskällor och som ett slags legitimation. Titta, verkar de vilja utbrista, vi säger bara samma sak som den här superrespektable amerikanske eller brittiske skribenten.

Den stora tiden kom med elfte september 2001.

Helt plötsligt stod Bernard Lewis hela hans sätt att tolka Mellanöstern i ett förklarat ljus. Böckerna såldes i jätteupplagor. Alla ville höra hans åsikt. Allt verkade stämma. Arabvärlden var sjuk och felkonstruerad. Orsaken till den traumatiska attacken stod att finna medeltida skrifter, inte några rationella, politiska orsaker. Allt tal om Israel ockupation eller USA:s brutala sanktioner mot Irak efter Gulfkriget 1991 måste viftas bort. Därtill kom att Lewis vädjade till stormaktspolitikernas rovdjursinstinkter. Arabvärlden var ett skaderivet bytesdjur. Ett lockande byte som bara väntade på fällas. Allt som krävdes var en beslutsam offensiv på någon lämplig punkt, Irak exempelvis.

En hög amerikansk tjänsteman ansåg att den mest avgörande knuffen mot krig var den presentation som Bernard Lewis höll för den mäktige vicepresidenten Dick Cheney.

”Jag tror att det du måste göra med araberna är att drämma till dem mellan ögonen med en stor käpp. De respekterar styrka.”[vi]

Ord och inga visor.

Kanske var det Bernard Lewis stora ögonblick. I decennier hade han kämpat för att bereda marken, skapa fiendebilderna, publicerat böckerna, artiklarna, framträtt i debattprogram. Nu, äntligen skulle alltsammans bära frukt. Nu skulle USA gå till storms mot mellanöstern.

Vicepresident Cheney och Lewis träffades upprepade gånger över middagar. Enligt en som satt med var Lewis ständigt återkommande tema att man skulle gå på mot Irak och mot arabvärlden.

”Slå till. Tveka inte.” Löd ständigt uppmaningen från Lewis.[vii]

Åren har gått. Lewis har både fått uppleva sin seger över Edward Said och därefter hur den segern förvandlades till damm och aska. De många orientalister som länge svurit över Bernard Lewis stora inflytande har gått till storms mot honom.

Invändningarna har varit många:

Först och främst är Lewis expert på det ottomanska imperiet, inte på arabvärlden.

För det andra tycker kritikerna att verkar ha sovit sig igenom Mellanösterns moderna historia. Allt, allt, ALLT som sker verkar hos Bernard Lewis ha sin upprinnelse i olika medeltida handskrifter.

Själv verkar Lewis ha blivit alltmer förgrämd och prillig. Bland annat har han på sista tiden gått omkring och förkunnat att Europa snart kommer att vara muslimskt.

Det förhindrar inte att den typen av tankar har tagits upp och förgrovats av olika konservativa kolumnister där det målas upp fasansfulla visioner av hur muslimerna håller på att ta över förorterna och nu bereder sig att storma stadskärnorna.

Lewis tråd har plockats upp av andra. Hos Bernard Lewis fanns i alla fall en slags fernissa av liberalism och vetenskaplighet. Fast när man läser protokollen från konferenser han deltagit i eller intervjuer han gett noterar att han är mycket flink när det gäller att trycka på rasistiska knappar hos sin medelklasspublik.

Flyttar man blicken till de många som valt att gå i hans fotspår har man helt sonika struntat i det. Hos skribenter som Rafael Israeli, Daniel Pipes, Melanie Philips, Geert Wilders, Bat Ye’or har rashatet varit ohöljt.

Många av dem har fått sina texter publicerade i Neo. Flera av dem nämns som viktiga inspirationskällor i Anders Bering Breiviks långa manifest.

●●●
Kanske Bat Ye’or är en annan grundläggande figur. Hon har lyckat skapa en helt egen litterär gengre.

Eurabialitteraturen.

Bat Ye’or är en pseudonym för Giselle Littman. Pseudonymet skall betyda Nilens dotter, syftar på att Littman var uppvuxen i Egyptens International Settlement. Familjen förlorade allt när Nasser började nationalisera. I sin bok Eurabia: The Euro-Arab Axis har hon lanserat en gigantisk konspirationsteori som går ut på att EU konspirerar med arabvärlden mot Israel. Sammansvärjningen skall ha inletts 1973 – 1974 med ett organ som kallades den euro – arabiska dialogen EAD.

I själva verket är EAD en hemlig regering som beslutat sig för att förråda Israel, svika västvärlden och kapitulera för araberna. Den allsmäktiga EAD genomsyrar alla aspekter, från immigration, till kulturellt och ekonomiskt samarbete.

Självklart är islam helt inriktat på världserövring meddelar Bat Ye’or.

Eurabia liknar Sions vises protokoll men här är allt ställt på huvudet.

Medan Sions vises protokoll var ett falsarium från den tsarryska säkerhetstjänsten som talade om en hemligt judisk världsregering så spinner Eurabia istället en tankevärld om en hemligt världsregering med udden riktad mot Israel. Allt i syfte att delegtimisera, och underminera den judiska staten.

”Det är ett projekt som tänktes ut, planerades och genomdrevs konsekvent genom invandringspolitik, propaganda, stöd från kyrkorna, ekonomiska förbund, och bistånd, kulturellt, massmedia och akademiskt samarbete. Generationer växte upp i det ramverket.”[viii]

Eurabia har gett upphov till en veritabel hord av efterföljare. Där finns något att hämta för de flesta. För kristen höger med rivalitetskomplex mot islam, för rasister som vill ha ett nytt hatobjekt och för frustrerade proisraeliska grupper som vill ha en bekväm förklaring till staten Israels allt sämre ställning i de allmänna opinionerna. Eller bara till varför livet känns fel i största allmänhet. En förklaring som har så litet som möjligt att göra med Israels egen politik. Allt handlar i själva verket om EAD:s dolska manövrer och att EU i all hemlighet beslutat att kapitulera för araberna.

Det hela tänktes ut av de usla fransmännen på sextiotalet.

Och vid det laget undrar den uppmärksamme läsaren om inte det här är en massa dravel? Den som söker efter belägg söker förgäves. Det finns bara svepande påståenden.

Självklart är alltsammans dravel. Det allsmäktiga EAD finns verkligen. Den är organ för dialog mellan EU och arabvärlden men i allt väsentligt handlar det om att EU, ofantligt mycket rikare och med större befolkning, dikterar för arabvärlden vad den vill.

Dravel som sagt var men dravel som lockar och drar.

Till Lewis tanke om ett stort islamiskt hot läggs nu en annan idé. Förutom ett yttre hot finns också ett Stort Förräderi inifrån. De som stod för förräderiet var alla de som vägrade gå med på stora civilisationskriget. Det är dom som kör kniven i ryggen på de tappra.

I normala fall skulle en figur som Bat Ye’or ha skickat ner i källaren tillsammans med UFO forskare och nyutgåvor av Mein Kampf. Istället har hon tagits emot med respekt, hennes böcker har getts ut på respektabla förlag och själv har hon fått lägga ut texten på konferenser med Hudson institutet.

●●●
På Dagens Nyheters ledarsida kom en lång klagovisa om vilken oanständighet det är att ”…koppla företrädare för konservativa och liberala regeringsledamöter i Sverige till ett massmord i Norge.”

Aftonbladet hade tagit sig orådet att påminna om Folkpartiets pågående flört med islamofobin.

Nu borde det råda enighet.

”Det spelar ingen roll om hoten kommer från extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet, våldsbejakande islamistiska nätverk eller något annat”.

Liberaler, konservativa och socialdemokrater tillhör ju alla samma familj menar ledaren. [ix]

Låtom oss alla nu vara vänner och gå på minnesstund tillsammans.

Problemet är bara att varken extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet eller våldsbejakande islamistiska nätverk har minsta gehör för sina idéer i vare sig svensk liberal press eller i folkpartistiska ungdomsförbundets publikationer.

De tillhör helt främmande världar. Idémässigt löper en veritabel järnridå mellan dem.

När det kommer till Anders Behring Breiviks tankar om västerländskt civilisationskrig mot den muslimska världen är de rumsrena inom den respektabla borgerligheten. Ända sedan nittiotalet har de kunnat ventileras i  kolumner, och i morgontidningarna ledar- och debattsidor.

Lägg därtill att varken autonom vänster, nynazister eller islamister har några realistiska utsikter att få se sina idéer förvandlas till regeringspolitik i Sverige.

Vänd nu blicken till islamofobin. Det finns ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna som har den som sin stora publikmagnet. Också Folkpartiet har sedan länge tåflörtat med samma politik med sina många propåer om språktest, slöjförbud, simundervisning och dylikt. Ofta i samband med valrörelse.

Nej, nej, inget sägs rent ut men alla vet vilka som är måltavla.

Kanske är islamofobin speciell för att den utgör en pyramid. I spetsen finns professorer och kolumnister med förtroendeingivande titlar. I botten finns hatbloggarna.

Och längst ner finns Anders Behring Breiviks hånflin medan han förs bort till häktet efter förrättat värv.