Av Claes Engelbrand

Upprorsbekämpning är lågintensivt krig. Men att försöka använda traditionella metoder från krig mellan stater är som att jaga mygg med slägga. Australiensaren David Kilcullen, militär, antropolog, rådgivare till Obama, utvecklar upprorsbekämpningens teori och praktik. Mest känd av hans skrifter i ämnet är boken Counterinsurgency. Han medverkar även i tidskriften Small Wars Journal.

Upprorsbekämpning är under olika namn som konfliktlösning, pacificering m.m., ett sätt att försörja sig och en akademisk karriärväg med professurer, doktorander, studenter, NGO:er, Folke Bernadotte-akademin m.m.

Upprorsbekämpning utmärks också av samhällets militarisering under olika mer eller mindre trovärdiga förevändningar såsom bekämpning av människohandel, knark, internationell brottslighet och förstås terrorism. Seminarierna och övningarna med deltagare från militär, polis, civila myndigheter och olika idealistiska organisationer står som spön i backen. Till exempel ordnar Folke Bernadotte-akademin(som ff.ö. är underställd Försvarsdepartementet) sådana övningar. Enligt David Kilcullen är just sådana breda militär-civila grepp nödvändiga för att slå ner uppror och andra samhällsstörningar.

Eftersom formeln “win hearts and minds ” är central i upprorsbekämpning, börjar jag med den. Rent språkligt är den försåtlig ety den antyder godhet och ärligt uppsåt. Kilcullen klargör att det inte handlar om det.

“Hearts betyder att övertyga människor att deras intressen bäst betjänas av din framgång. Minds betyder att du övertygar dom om att det är meningslöst att bekämpa dig. Observera att inget av koncepten har att göra med om folk gillar dig eller ej. Kalkylerat egenintresse är vad som räknas. Inte känslor“.[i]

Detta illustreras av ett reportage från den svenska Försvarsmakten om ett Taktiskt Psyop Team (TPT) på hösten 2011.

“Vi vill visa folk här ute i byarna (Afghanistan m.a.)att vi är den starkare sidan och att de kan ha förtroende för den afghanska staten… vi vill visa att vi förstår att deras vardag inte är enkel, men att de måste välja sida… När befolkningen har förtroende för oss, får inte talibanerna något stöd, och då är vi på rätt väg,” säger Nils Hansson .[ii]

David Kilcullen förklarar på sid 43 “Upprorsbekämpning är väpnat socialt arbete” För att inte missförstås förtydligar han sig på flera ställen i boken. De militanter som framhärdar ska fysiskt likvideras. Man får inte tveka att utplåna liv om detta är problemets bästa lösning. Men dödandet får inte ske urskillningslöst. Ointelligent våldsanvändning skadar mer än bygger upp eftersom;

“Icke omdömesgill användning av eldkraft skapar blodsfejder, hemlöshet och sociala störningar och underhåller uppror.”[iii]

Från europeiskt, även svenskt håll, hävdas ibland att man utför en mer human krigföring enligt ” winn hearts and minds (ung. vinn hjärta och sinnen). Detta då som ett alternativ till den vulgära amerikanska metoden ” skjut först och fråga sen “.

Det är en pr-förvrängning. Det hör nu till interventionsanhängarnas knep att de ibland låtsas gå emot sina egentliga ledare i Pentagon med ett förment eget recept på human krigföring. På så sätt hoppas man vinna förtroende för fortsatt krigföring när denna har ifrågasatts. De båda koncepten är bara olika sidor av samma mynt. De förutsätter varandra även om det finns verkliga motsättningar om den taktiska och strategiska linjen i Afghanistan. David Kilcullen är taktisk och inser att korten måste spelas väl eftersom interventionsstyrkorna är så få och motståndarna riskerar att bli många. Och inte är samarbetspartnerna pålitliga heller.

Uppror måste dock slås ner eller kanaliseras in i ofarliga banor. David Kilcullen frågar sig inte om upproren är bra eller dåliga. Dock är han medveten om att de oftast har korruption och orättvisor som orsak. Därför förordar han reformer och hederlig förvaltning. Detta är taktiska drag. De mest militanta upprorsmännen ska inte kunna uppeggga befolkningen p.g.a något missförhållanden. Om nu denna befolkning är missnöjd med kolonialstyre och framhärdar i detta, som vietnameserna på sjuttiotalet; nåväl, ge dom då självbestämmande. Det är bättre än att kolonialisterna förlorar allt. Som avskräckande exempel på kolonial dumhet nämner David Kilcullen holländarna som envisades försöka behålla Nederländska Indien (Indonesien) som koloni.

I praktiskt upprorsbekämpningen är den röda tråden att isolera de mest militanta upprosmännen från massan De militanta eller de drivande är alla rörelsers svaga punkt, talibaner eller bostadsrättsföreningar är sak samma. Ett fåtal håller igång verksamheten.

Ställ dessa off-side, isolera, muta, smickra dom. Döda dom om nödvändigt. Men viktigast är att få det därhän att den breda massan inte uppfattar de militanta som ett alternativ värt att stödja.

Varför stöder då massan den ena eller andra sidan? Man förleds att tro att gerillan är stark i ett visst område därför att den där har befolkningens stöd. Detta är en upp och nervänd förklaring. Befolkningens stöd erövras genom att erbjuda människorna trygghet .David Kilcullens beskrivning av talibanerna går på tvärs emot den svenska Försvarsmaktens propagandistiska förenklingar.:

“När man hör talas om Shariadomstolar tänker man sig folk som fått sina händer avhuggna för stöld,kvinnor som stenas för otrohet, halshuggningar m.m. Och detta händer. Men egentligen är det mesta av dessa domstolars verksamhet affärs och civilrätt snarare än brottmål. Dom utfärdar äganderättsbevis och löser dispyter, avgör vatten och odlingstvister, behandlar arv och familjefrågor, utfärdar ID-kort och pass (i namn av Islamiska Emiratet Afghanistan) … de gör lokala uttalanden i dispyter och medling till lokal lag och därmed till politisk makt“.[iv]

För Kilcullen är uppgiften att vända på detta så att i stället den afghanska regeringen gör det. Men det finns problem.:

” …vi måste medge att vi har en legitimitetskris här…våra ansträngningar har utnyttjats av en elit – samma krigsherrar som talibanerna besegrade 1996 – och eliter gör som dom gör, tar för sig och exploaterar befolkningen.”[v]

Den praktiska delen av Kilcullens bok består av 28 paragrafer. De inledande handlar om vikten av underrättelsetjänst och nätverksuppbyggnad. Ta reda på hur området ser ut; topografiskt, mänskligt, ekonomiskt. Bygg sen förbindelser med civila myndigheter såsom polis och brandkår, kommunalkontor, välgörenhetsorganisationer, eftersom, citat sid 32: “… långvarig utveckling och stabilisering genom civila myndigheter kommer slutligen att vinna kriget “. Man ska också visa sig i området genom patrullering. Folk ska inte tro att de är ensamma med gerillan. Men gör inga dumheter mot folk när det finns mobilkameror i närheten som kan vittna på all världens tv-skärmar inom kort.

§ 19 lyder; “Engagera kvinnorna, skydda barnen“. En tilltalande rubrik som dock bara döljer Kilcullens rent taktiska avsikter. Citat sid 40:

“De flesta upprorskämparna är män. Men i traditionella samhällen är kvinnorna synnerligen inflytelserika i att skapa sociala nätverk vilka insurgenterna använder till sitt understöd. Att dra in neutrala eller vänskapligt sinnade kvinnor genom målinriktade sociala och ekonomiska program skapar nätverk av upplyst egenintresse som slutligen underminerar upprorsmakarna. Du måste ha dina egna kvinnliga kontrainsurgenter, inkluderande samhällsaktiva människor för att du ska lyckas. Vinn kvinnorna och du vinner familjen. Vinn familjen och du tar ett stort steg mot att mobilisera befolkningen. Men du måste, märkligt nog, hindra ditt folk från att fraternisera med byns barn. Dina soldater längtar hem. De vill umgås lättsamt med barnen. Men barn har skarpa ögon, de saknar empati och är villiga att begå sådana grymheter som deras föräldrar skulle skygga för…“

Helt i denna anda har USA:s Marinkår utbildat kvinnliga soldater, s.k. Female Engagement Teams (FET) En pr-film visar hur systrarna snokar i en familjs skåp. Av någon anledning tycker de att de afghanska kvinnorna är otacksamma. (Om dessa teams; se på nätet tex: Woman to Woman: A new Strategi in Afghanistan. Soraya Sarhaddi Nelson.)

§ 21 handlar om mytbildningens betydelse. En lämplig mytbildning underlättar. Om det t ex finns ett rykte om att en motståndsman haft något fuffens för sig, kan man förstärka detta rykte och ge det spridning. Detta för att folk inte ska lyssna på denne motståndskämpe. Andra metoder kan vara att framhäva någon helt oförarglig egenskap hos den som ska neutraliseras. Är han lättsam, rolig? Bra. Då kan detta framhävas för att dra bort folks intresse för mer allvarliga ting som han vill framhålla. (Jag minns själv hur lätt författaren Jan Myrdal på detta sätt förvandlades till en lustigkurre av personer i min bekantskapskrets som var hatiska mot Myrdal men inte vågade ta striden mot honom.)

§ 23 handlar om att utnyttja civila hjälporganisationer. Enligt Kilcullens åsikt finns i upprorsbekämpning ingen neutralitet. Svenska Afghanistan Kommittén, är till exempel inte omtyckt i alla militära kretsar eftersom den driver skolor utan att favorisera någon folkgrupp.

§ 25,26: Om rekommendationerna i tidigare paragraferna utförts väl, bör upprorsmakarna nu känna sig så trängda att de måste gå till motattack för att återta initiativet. Om upprorsmännen då försöker att t ex provocera fram bråk mellan religiösa grupper ska detta inte besvaras genom vilt skjutande även om tillfället att utplåna de upproriska nu finns. Satsa i stället på fredsframtvingande åtgärder. Det är bättre att gripa motståndaren än att döda denne. Det är bättre att motståndaren ger upp än att han/hon grips. Det är bättre att han/hon smiter än ger upp. Att hamna i eldstrid ska om möjligt undvikas eftersom det ger intryck av att motståndaren betyder något. Denne kan dessutom av prestigeskäl fortsätta striden.

Kanske är det förmätet men nu har i alla fall äntligen Joe Saccos seriealbum ”Gaza: fotnoter till ett krig” kommit i svensk översättning.

Joe Sacco kommer från Malta. Han är bosatt i Portland i USA. Han började jobba som journalist för att byta till att bli tecknande journalist.

Han har mutat in en delvis egen genre. Bland annat med krigsreportage album från Bosnien på 1990-talet –Fixaren och Safe Area Gorazde- och från Palestina. Något som kräver en duktigt författare, duktig tecknare och reporter.

Den serietecknande krigsreportern, nästan, lyckats vinna full respekt från recensenterna.

Har det inte gjorts dokumentära seriealbum tidigare? Joo, men det har nästan alltid handlat om serietecknare som illustrera historieskrivning andra tidigare har samlat sammanställt. Sacco bedriver egna efterforskningar i krigsområden. Och i detta album har han lyft fram en nästan bortglömd episod, en fotnot. Massakrerna i Khan Younis och Rafah i södra Gaza, den 3, respektive 12 november 1956.

De finns omnämnda i förbigående i de stora standardverken om Mellanöstern konflikten.

Men alla de ”riktiga” historikerna nöjer sig med att citera ur några diplomatrapporter. Joe Sacco tillbringar veckor med att intervjua de gamla i Khan Younis och Rafah om vad som hände de dagarna.

Två handlingar löper parallellt. Man får följa Joe Sacco själv i nutid medan han samlar vittnesmål massakrerna. Året är 2003 och den israeliska armén håller sakta men säkert på att rasera Rafah med sina bulldozrar. Större och större delar av Rafah mals ner. I förbigående noteras hur Rachel Corrie dödas. En illustratör och hans vänner irrar omkring i den söndertrasade staden och försöker hitta vittnen som var med i november 1956.  Mödorna är stora. Vittnena är gamla. De pratar på, tappar tråden, brister i gråt, blandar ihop gamla och nya katastrofer. Pratar om händelser som vid närmare påseende visar sig ha inträffat 1952, 1954, 1957 eller 1967.

För många är det ett töcken, stora och små katastrofer flyter samman i Gaza.

Lik förbaskat…

Ja lik förbaskat känner läsaren att detta är äkta. Det är inga preparerade vittnen som paraderar och drar någon utantilläxa. Det är vanliga män och kvinnor, mödosamt framletade ur flyktinglängren, som försöker minnas de ödesdigra dagarna 1956.

●●●
Idén till projektet infann sig år 2001 när Sacco och journalisten Chris Hedges är på uppdrag till Gaza för Harper’s magazine. Sacco kommer håg ett kort omnämnande i en bok av Noam Chomsky. Han hör sig för i Khan Younis.

Jo det stämmer. Folk kan bekräfta.

När artikeln publiceras har stycket om Khan Youins strukits.

Det retar Sacco. Han beslutar att återkomma.[i] Hela projektet har tagit nästan sju år att genomföra såväl efterforskningar som själva tecknandet. Stilen är inspirerad av från den amerikanske serietecknaren Robert Crumb. (Joe Sacco är kanske litet mer städad). Den väjer inte för några detaljer, ner till minsta vårta i ansikten eller krokigt rör i husruinerna.

Det finns en del garv och ljusa stunder tillsammans med polarna men i allt väsentligt är detta en helvetesvandring.

Helvete då och helvete nu.

Sacco har noga rekonstruerat hela den världen, från Gazaremsans uppkomst 1948, hur hela det samhället började ta form igen efter katastrofen och fördrivningen. Först levde människorna i riskojor och hålor i marken. Sedan i stora tältstäder. Tälten ersattes av hus av soltorkat tegel. Sedan byggdes baracker. Barackerna blev till städer.

Städerna invaderades.

En israelisk bloggare berättade att han blev tvungen att göra långa avbrott i läsningen för att orka. Bloggaren och journalisten Laila El-Hadad blev mycket fascinerad. Hennes mamma hade varit med i Khan Younis och överlevt med en hårsmån. Själv hade hon knappt hört talas om saken.[ii] Den israeliska journalisten Amira Hass var aningen tacksam över att de israeliska soldaterna inte avbildades med uniformerna fullklottrade med davidsstjärnor, som annars är brukligt bland illustratörer. De såg rätt och slätt ut som… ja som soldater brukar göra.[iii]

Det var en tung dokumentär, både dåtid och nutid. En av historiens fotnoter, som någon besvärat sig att fiska upp innan den försvann för gott.

●●●
Fotnoten är nästan glömd. En bortglömd händelse i ett bortglömt krig. Dränkt av bullret från de mer berömda konvulsionerna 1948 och 1967.

Om det inte var för att den fotnoten faktiskt fick följder.

När den israeliska armén återkom under sexdagarskriget möttes de av ett segt och förbittrat motstånd från den av egyptierna organiserade 20 divisionen. Under Suezkriget 1956 hade motståndet fallit samman med närmast pinsam snabbhet. Det blev inte fallet den här gången. Gaza såg några av de blodigaste under sexdagarskriget. Khan Younis höll ut till den 7 juni och slog tillbaka tre israeliska angrepp innan motståndet upphörde.

Israeliska journalister som strosade omkring i kustenklaven efter erövringen noterade två saker. Det ena var att Gazaremsan var överraskande prydligt och välordnat. Fattigt men prydligt. Efter Nakban 1948 hade samhället kommit på fötter igen.

Det andra var att befolkningen var påfallande surmulen och fientlig mot ockupanterna. Av någon anledning. Ganska snart inleddes skärmytslingar och sammanstötningar. Sedan kom ett uppror. Upproret krossades i början av 1970 av Ariel Sharon. Riktigt lugnt ville det aldrig bli.

Uppror flammade upp igen.

Resten är historia.

Recensionerna har överlag varit positiva. ”En lättläst guide som saknar motsvarighet”, förklarade Nils Schwartz i Dagens Nyheter.[i]

Denna bloggare är inte lika entusiastisk.

I sitt förord berättar Shachar hur idén till boken uppstod.

Det hade börjat på hösten 2008 och samtal med några av de främmande korrespondenter som drev omkring i sydöstra Israel efter att Gazaoffensiven inletts och som inte släpptes in i kustenklaven.

Några hade talat om hur de saknade en lättläst handbok om hur ”det här trasslet” uppstått.

En idé föddes. Förläggare vidtalades. Enligt egen uppgift snodde Nathan Shachar samman boken på bara sju månader på engelska, med den internationella marknaden i åtanke. Resultatet är en lättläst, spirituellt och kunnigt skriven bok som nu lyckliggjort den svenska bokmarknaden med en översättning till ärans och hjältarnas språk.

Som man kunde vänta sig. Shachar har gedigen rutin.

Tydligen tänkt att bli ett  slags standardverk för stressade människor som snabbt behöver läsa in sig på vad Gazaremsan är för något, hur den uppstod och varför den idag är vad den är.

Så varför kan denna bloggare inte uppbåda större entusiasm?

Kanske är det för att det går att titt som tätt finna glidningar, halvsanningar, vinklingar eller förtiganden i den spirituella, kunnigt skrivna och lättlästa boken. Jo, det stämmer att en journalist är ofta tvungen att välja och vraka bland tillgängliga fakta när artiklar eller dokumentärböcker skall sammanställas. Utrymmet är alltid begränsat. Det finns också en gräns för hur mycket läsaren orkar kämpa sig igenom. Det går helt enkelt nästan aldrig att ta med varenda liten vinkel och vrå av det som skall skildras. Problemet är bara att i Nathan Shachars fall duggar de tveksamma partierna ovanligt tätt när det kommer till mindre hedersamma inslag i den israeliska politiken under de senaste åren. Faktum är att Nathan Shachars bok nästan bara blir sämre och sämre ju närmare vår egen tid han kommer.

Större faktaslir #1. Rafah och Khan Yunis 1956

Kanske kommer den första glidningen i skildringen av massakrerna den israeliska armén utförde i Rafah och Khan Yunis under Suezkrisen 1956. Näst efter Nakban 1948 var det den händelse som satte ”tonen” i Israels relationer med Gazaremsan.

Man kanske borde säga icke-skildringen. Shachar är vag, undvikande, bagatelliserar antalet dödsoffer. Han uppger antalet låg mellan 48 döda, som israelerna uppgav, och 200. Det skulle ha varit den siffra palestinierna uppger.

Just den episoden skildrades journalisten och den dokumentäre serietecknaren Joe Sacco i hans album ”Gaza – Fotnoter till ett krig”.

Vän av ordning undrar hur det kommer sig att denna bloggare vågar sig på att anföra ett seriealbum mot en erkänd journalist? Svaret är att Joe Sacco ägnat år åt att undersöka vad som hände i Gaza då. Han är dessutom hela tiden skrupulöst noggrann med att redovisa sina metoder och källor. (Detsamma kan man inte alltid säga om Nathan Shachar.)

Siffrorna Joe Sacco har är snarare 275 döda i Khan Yonis och 111 i Rafah.

Och det kan mycket väl vara lågt räknat.

Lägg därtill att Nathan Shachar försöker göra gällande att offren till stor del –eller uteslutande- var Fedayeen, palestinska gerillakämpar som gjorde räder in på israeliskt territorium under den tiden, vilket förmodligen lämnar läsaren med känslan av offren nog ändå fick vad de förtjänade.[ii]

Joe Sacco har där helt andra uppgifter. Enligt vad som framgick av hans intervjuer av överlevande skulle indikera tillhörde inte ett enda av dödsoffren Fedayeen kåren. De kom undan.

Det kan mycket väl stämma. Först och främst framgick att Fedayeen vid tiden för Suezkriget var inte någon stor styrka. Ungefär ett hundratal man. För det andra hade de i motsats till den vanliga civilbefolkningen mycket bättre möjligheter att komma undan när de israeliska trupperna intagit Gaza och inledde sin klappjakt. Fedayeen männen kunde smygvägarna och gled undan utan större problem.

Shachar bör ha haft tillgång till Sacco innan den svenska upplagan av hans bok släpptes.

Vinkling #2. En konvoj kapas

När Shachar kommer till Gazaoffensiven 2008 – 2009 och till kapningen av Ship to Gazas konvoj i maj 2010 blir han vilseledande och sarkastisk. ”…de pittoreska båtresorna där större och mindre celebriteter exponerade sitt fredsengagemang inför inbäddade journalister.” Dödsoffren på konvojen omnämns bara som ”turkiska islamister”. Bordningen av konvojen kallas för en ”sammanstötning”. Läsarens kan förlåtas intryck är att handlade om en sammandrabbning mellan två jämnstarka flottstyrkor.[iii]

Om Gazaoffensiven är han uppriktig. Han erkänner tämligen öppet att det fanns en vapenvila sedan juni 2008. En vapenvila som bröts genom en israelisk kommandoräd. På andra håll i boken återgår däremot Shachar till att recitera Hasbara versionen, om hur Israels regering var ”slutkörd” av kriserna med raketbeskjutningen.

Enligt Lotta Schüllerquist struntade snarare den israeliska regeringen högaktningsfullt i raketbeskjutningen. Den var närmast en mindre irritation, fram till dess beslutet fattats i juni 2008 om att Gaza skulle angripas.

#3. Skrämselbomben

Bruket av vit fosfor nämns i en bildtext som att det uteslutande handlade om rökgranater.

Vit fosfor används för att lägga rökridåer. Enligt folkrätten är det tillåtet. Däremot är det förbjudet att använda som vapen. Vit fosfor vållar vidriga brännsår, och förgiftar dessutom offrens inre organ.

Kritiken från Goldstone kommissionen och Human Rights Watch går ut på vit fosfor granater, temperade för att detonera i luften ovanför målen, användes för att angripa civila mål. Human Rights Watch besökte Gaza i slutet av januari 2009. På plats hittade teamets vapenexpert gott om rester av vit fosforgranater, liksom en del o-detonerade granater, i civila bostadsområden.[iv]

Shachar påstår att den israeliska armén använde sig av en skrämselbomb, ”en bomb som enbart gav ifrån sig rök och buller”. Den skall ha använts för att jaga bort civila från taken.[v]

Förekomsten av en sådan skräckbomb nämns inte i några andra källor. Möjligen har Nathan Shachar blandat ihop bilderna av luftbriserande vit fosforgranater som skapar ett karaktäristiskt bläckfisk format rökmoln.

Det har ofta talats om ljudbomber. Det är troligen ett missförstånd och en felöversättning av uttrycket ”sonic boom” (ljudbang) som lätt uppfattas som ”sonic bomb” (ljudbomb). Det israeliska flygvapnet brukar ofta och gärna ljudbanga över Gazaremsan för att trakassera befolkningen. Man behöver knappast göra sig besväret att specialtillverka några bomber för det syftet.

Summan av alla sannolikheter är att Nathan Shachars skrämselbomb är något han gissade sig till, utan närmare förankring i verkligheten.

#4. Folkrätt är fånigt

Shachar går vidare med att raljera om Goldstonekommissionens rapport.

”Den såkallade Goldstonerapporten, producerad av FN:s människorättsråd, Israels Nemesis på den internationella arenan…”. I den stilen fortsätter det, och Nathan Shachar brister ut i ett långt och förvirrat resonemang om ration i förluster mellan civila / stridande. Allt för att försöka belägga påståenden som rapporten faktiskt aldrig gjort.

#5. Upplösning i konspirations svada på slutet

Den avslutande delen borde Shachar nog ha avstått från helt och hållet. Den är bräddfull spekulationer om hur Iran driver transportleder genom Sudan till Gaza, ”den persiska karavanen”, sedan via Nigeria och Tchad (!). Iran är enligt Nathan Shachars uppfattning den dolda kraften bakom nästan allt som sker i Gaza och annorstädes. Lägg därtill att Al Qaida sägs vara ifärd med att upprätta celler i kustenklaven.[vi] (Det kan kännas aningen märkligt med tanke på att den organisationen numera snarare uppskattas bestå av ett hundratal personer i Afghanistan.[vii])

Summan av kardemumman är att Gazaremsan framstår som en livsfarlig häxkittel och vem kan egentligen klandra de arma israelerna för att de då och då måste genomföra sina straffexpeditioner? Man vet sällan vad som bygger på hårda fakta och vad som är privata spekulationer från Shachar och hans anonyma källor.

I de kapitlen möter en del orimliga påståenden om Israels makt också.

Vid ett tillfälle uppgav att en liten israelisk ubåt stävat genom Suez kanalen. Så mycket är pålitligt rapporterat. Dock: också det fjunet växer raskt till ett par hönsfarmer hos Nathan Shachar:

”Känt är att dock israeliska ubåtar och andra örlogsfartyg på väg mot Persiska viken flitigt utnyttjar Suezkanalen.”[viii]

Måhända värmer det Nathan Shachars hjärta att tänka sig att mäktiga israeliska örlogsflottor stävar mot persiska viken. Problemet är bara att den israeliska flottan är en liten kustförsvarsstyrka som förmodligen skulle gå i kvav om den försökte segla ända till Persiska viken för egen maskin.

Där kommer till sist också långa sjok av ”analys” om hur Hamas rörelsen i Gaza håller på att drabbas av allt svårare diplomatisk och ekonomisk isolering. En analys som redan är något år, och arabiska revolutioner gammal. Denna bloggare kan inte värja sig från intrycket att detta kommer från en begåvad skribent som ändå vid vägs ände har svalt den israeliska Likud regeringens världsbild om ett gigantiskt iranskt hot från Gazaremsan mot världens fjärde starkaste militärmakt. Svalt den med hull och hår.

Så varför denna långa genomgång? Har inte Nathan Shachar rätt att vara subjektiv? Har han inte rätt att fladdra ut i långa och virriga spekulationer?

Jo visst har han rätt till det. Ja till allt. Men om ”Gaza: Från faraoner till islamister” skulle bli den stora standardboken om Gaza ja då finns anledning att bli bekymrad.

En gigantiskt framgång. Hollywoods senaste blockbuster film Avatar uppges ha slagit kassarekord, både i USA och internationellt. Det är den första utländska film som lyckats spela in 100 miljoner dollar i Kina.

Den innehåller ett myller av tekniska innovationer. Det är som det brukar vara när det gäller blockbusters. Den uppges också vara den dyraste film som hittills gjorts och ha spräckt budgeten. Som brukligt med blockbusters.

Regissören James Cameron sägs ha gått och ruvat på idén i flera år men varit tvungen att vänta till dess tekniken hunnit ikapp hans ambitioner. En hel del övrig teknik har det trots det varit tvunget att uppfinna för filmen. Allt för att skapa de nya världar som Cameron vill visa sin publik.

Det är också som det brukar vara.

Recensenterna var svala. Stundtals sarkastiska.

Och också det är som det brukar vara när det gäller blockbusters.

Det går att förstå dem. Ungefär en kvart in i filmen har man kommit underfund hur handlingen kommer att löpa och kan gissa sig till ungefär hur den kommer att sluta. En invalidiserad soldat – Jake Sully, spelat av Sam Worthington – anländer till planeten Pandora, en måne som kretsar kring planeten Polyphemus, 4, 3 ljusår från jorden. Han anländer för att hjälpa ett företag att avhysa en klan av den inhemska befolkningen – de blå Na’avi folket – från dess boplats som råkar ligga på mineralfyndigheter som företaget vill åt. Jake Sully lär känna Na’avi folket, möter en flicka, börjar tvivla på sitt uppdrag… tja resten kan man i stort sett räkna ut.

Så vad är det för fel på publiken då som inte bryr sig om kritiken? Varför envisas den med att strömma till biosalongerna.

Ett svar skulle kunna vara att för de flesta åskådarna handlar det inte så mycket om handlingen som om att få titta in i de världar som regissören skapat åt sin publik. Cameron skickligt upp en främmande planet för sin publik. Främmande kultur, främmande landskap, främmande djurliv. Svävande berg, som hämtade ur en Magritte målning.

Konstnären René Magritte berättade i en intervju att ett mål för honom var att ta sin publik tillbaka till barnastadiet. Till det stadium då man såg allt för första gången. Då man kunde stå upp i barnvagnen och stirra hänförd på en vanlig gråsparv av det enkla skälet att man såg den för första gången.

Kanske föra dem tillbaka till den där hisnande känslan av att världen är ett mirakel.

Var det DET som lockade publiken?

Självklart är också så att när man granskar Camerons värld i sömmarna påminner den märkligt mycket om jorden, trots allt. Djurlivet har lånat friskt både utdöda och levande arter. De hammarhövdade Titanothere liknar dinosaurie tidens Ceratopsider (av vilka Triceratops är den mest berömda). Rovdjuret Thanator har drag av lejon och puma. De flygande bergs Bansheerna och Great Leonopteryxerna liknar dinosaurietidens Ptreodactyler.[i] Na’avi folket har drag av blå katter.

För den som vill peta isär filmen finns en hel del att reta sig på, om man nu till varje pris vill reta sig.

Kanske visar det också hur svårt det är, till och med för den som har en budget på 237 miljoner dollar (andra misstänker mer) att trots allt kunna skapa en helt främmande värld.

Den amerikanska högern hatade filmen.

I det neokonservativa husorganet Weekly Standard klagade John Podhoretz över att den filmen hotade att få publiken att längta efter se amerikanska soldater besegras av rebeller.[ii] Vatikanens husorgan L’Osservatore Romano gnölade över att det handlade om ”en antiimperialistisk, antimilitaristisk allegori”.[iii]

Det går att förstå förbittringen. Hjälten börjar tvivla på uppdraget under pågående krig. Filmens skurk är överste Miles Quaritsh (spelad av Stephen Lang), befälhavare för jordens trupper på Pandora. En skrämmande knekttyp med djupa ärr på huvudet som han fått redan första dan han kom till Pandora. Han arbetar åt ett anonymt företag som är ute efter att exploatera Pandoras mineraltillgångar.

Det är en farlig värld. Den som försöker att aningslöst strosa omkring i det landskapet blir inte långlivad. Miles Quaritsh har fått lära den läxan. Jake Sully får lära den. Sully går vidare och lär känna den planet han kommit till.

Överste Quaritsh har däremot fastnat i en evig försvarsställning mot den värld han kommit till.

Allt-är-farligt-och-måste-bekämpas. Världen han kommit till är inte mycket mer än en uppsättning militära mål. Verktygen för att hantera planeten är målsökande robotar och automatkarbiner.

Det som måste har retat de konservativa skribenterna till vansinne är att både överste Quaritsh och hans soldater är så förbenat amerikanska i sin framtoning. Både uniformer, beväpning och attityder leder direkt tankarna till den amerikanska armén i Vietnam, eller Irak, eller i Afghanistan. Och det fanns en scen med en jättebulldozer som i Vindskupan får tankarna att vandra till Rachel Corrie och Gazaremsan.

En försiktig allusion av regissör eller manusförfattare kanske?

Och både överste Quaritsh och hans män arbetar som legoknektar åt ett privat företag. (Angrepp på näringslivet.)

De ogillade filmens antydningar att kolonialkrig och utplundring av inhemska befolkningar på något sätt skulle vara… tja omoraliska.

Varför denna vrede mot vanlig underhållning, och vrede som kommer från BÅDE neokonservativa och Vatikanen? I Weekly Standard har det förekommit angrepp på Stjärnornas Krig också. Jonathan Last tyckte att slutet var tragiskt. Hela det vackra imperiet raserades.[iv]

Ett möjligt svar skulle kunna vara att Blockbusters både formar och formas av tidsandan. Det var helt givet att efter att Pearl Harbor varit den stora succén 2001 och Independence Day 1996 att den mentala manegen var krattad för ”kriget mot terrorismen”. Det var helt givet att USA:s politiska leding skulle reagera aggressivt och hämdlystet. Och att allmänna oppinionen skulle följa efter.

Hjältar i uniform hyllas. Där berättas om det förlösande i oreflekterad handling och järnhård beslutsamhet. Hela George Bushs melodramatiska proklamation av att invasionen av Irak var fullbordad på hangarfartyget USS Abraham Lincoln var plagierad från Independence Day. George W Bush försökte efter förmåga likna den påhittade president Thomas Whitmore i den filmen, komplett med flyguniform och allt.

Verklighet och Blockbusterfiktion blandades på den världspolitiska scenen. Man kunde notera hur president Bush när han tappade tråden och måste försöka tala spontant började haspla ur sig ett förvirrat sammelsurium av filmrepliker.

Kan det varit så att tidsandan helt har svängt nu 2010? Och att affärsmännen bakom hela företaget vet det.

Bara för några år sedan skulle förmodligen överste Quaritsh istället ha varit dramats Hjälte. Jake Sully och hans medhjälpare dr Grace Augustine – spelad av Sigourney Weaver – skulle enbart ha skildrats som patetiska i sin eftertänksamhet och sin ovilja att bombardera universum till underkastelse. (Apropå dr Grace Augustine kan man notera att de enda vetenskapsmän som framträdde i Independence Day var en skara aningslösa eggheads, som dr Brackish Okun, spelad av Brent Spiner.)

Så vad kan ha ändrats?

För konservativa skribenter som de i Weekly Standard och i Vatikanen är handlar det naturligtvis om ett sabotage mot den vackra tidsandan från 2001 från James Camerons sida.

Frågan är om det är så enkelt. Varken Cameron eller männen bakom honom går omkring med håret fullt av blommor. Filmen Avatar är i själva verket ett genomkommersiellt företag om något.

Det kan ha slukat så mycket som 300 miljoner dollar att producera. Den måste helt enkelt bli en succé för att kunna investerarna skall kunna få tillbaka sina pengar.

Men det räcker inte med det heller. Den måste dessutom bli en m-y-c-k-e-t stor succé över hela jorden för att kunna leverera en vinst ovanpå det. Investerarna har plöjt ner ytterligare 150 miljoner dollar för att sköta om den saken. Både plastdockor och videospel om planeten Pandora låg färdiga redan vid premiären.

Man kan med andra ord misstänka att bakom all Avatars icke-militarism och ekovänlighet har det suttit mer än en civilekonom med blöta pekfingrar i luften för att känna av vindriktningen i folkopinionen. Hur skulle publiken ta emot detta?

Att göra ett anonymt storföretag till dramats skurk, komplett med egen privatarmé… tja för en publik som upplevt en radda finansskandaler, från Enron och Andersen Consulting till AIG och Goldman Sachs sitter det nog inte så illa med en känga åt Big Buissness. Kombinationen av militär / näringsliv är efter Blackwater (numera omdöpt till Xe) trycker nog också på knappar hos publiken. Om hjälten råkar tvivla på uppdraget under pågående krig är det för att en rätt stor del av opinionen börjar göra detsamma efter att krigen mot Irak och Afghanistan har trälat på i snart sju år.

(Hade Avatar tillkommit under slutet av 1960- eller 70 talen när den sociala ingenjörskonsten höll på att blomma ut hade det handlat en anonym, skrämmande stat istället. En myckenhet av science fiction litteraturen och filmerna från den tiden gjorde det.)

Det är med andra ord till sist de omhuldade marknadskrafterna som beslutat att satsningen på Avatar bör få ett antikolonialt tema med udd mot näringslivet för att ha framgång hos publiken.

[ii] “Avatarocious; Another spectacle hits an iceberg and sinks” av John Podhoretz, i Weekly Standard, 28 december 2009.

[iii] ”Vatican hits out at 3D Avatar” osignerad, The Sun, 10 januari 2010.

[iv] ”The Case for the Empire” av Jonathan Last, Weekly Standard, 15 maj 2002.

Det var smickrande. Ganska djärvt av redaktörenockså med tanke på att denne bloggare troligen var den ende som inte hade någon känt namn. Och kanske har den någon inverkan på debatten.

Hemsida Beställning Facebook Twitter

En ny konflikt skakar den anglosaxiska teatervärlden i Storbritannien, USA och Kanada. Det gäller Mellanösternfrågan… ännu en gång.

En och annan läsare kanske undrar varför Vindskupan tycker att det skulle vara någon slags märkvärdighet.

Är det inte en storm i ett litet kulturellt vattenglas?

Kanske inte, trots allt.

Det kan vara värt att hålla i minnet att i den anglofona kulturkretsen är scenkonsten troligen en viktigare arena än hos oss (ungefär som poesi ofta är mycket högt skattad i Arabvärlden). Ofta är det på teater scenen som samhällstrender speglas… och understundom också startas.

Förra gången gällde det My Namne is Rachel Corrie, pjäsen om den amerikanska studentska som dödades i Gaza i mars 2003. Den vållade kontrovers… och pressade samtidigt upp en dörr, icke minst i USA.[i]

Kanske har dörren öppnats ytterligare ett stycke.

Den här gången står striden kring pjäsen Seven Jewish Children – A Play for Gaza. Den skrevs av brittiska dramatikern Caryl Churchill och det blev den 22 dagar långa israeliska Gazaoffensiven som fick arbetet att rulla igång… och gav den dess laddning.

Churchill har en lång och vacker karriär som pjäsförfattare bakom sig. Nästan fyrtio pjäser har hon skrivit sedan det sena 1950-talet. De inkluderar pjäser för BBC, och för scenen.

Många av pjäserna har feministiska teman.

Det noterades också att hon är medlem den brittiska Palestine Solidarity Campaign.

Caryl Churchill skall under sista tiden ha experimenterat med att skala av sina texter, ner till ett ekonomiskt minimum. I Seven Jewish Children drevs det till längre än tidigare. Pjäsen blev en bara tio minuter lång. Längre behövdes inte trots att den täckte in nästan hela Mellanösternkrisens moderna historia.

Skådespelerskan Kathleen Chalfant tyckte att manuset mest av allt liknade en dikt.

Den fick sitt offentliga premiärvisning vid Royal Court Theatre den 10 februari 2009.[ii]

Många proisraeliska judar tog mycket illa vid sig. Därom råder inget tvivel. Melanie Phillips skrev i Spectator:

“Det är en öppen smutskastning av det judiska folket som inte bara upprepar brännande lögner om Israel utan också vädjar till ett uråldrigt judehat. Det vämjeligt och fruktansvärt bortom all gräns att Royal Court Theatre sätter upp detta. [...] Under medeltiden brukade “mysteriespel” som porträtterade judar som demoniska kristusmördare bidra till mördande pogromer mot Europas judar. Med denna pjäs av Caryl Churchill har Royal Court uppfört ett modernt mysteriespel.”[iii]

Jonathan Hoffman, andre vice ordförande för Storbrittaniens och Irlands Sionistiska federation ansåg:

“Det är en grotesk parodi på den judiska historien som på ett förvridet sätt porträtterar israeliska fäder som hjärtlösa hånfullt triumferande och israeliska mödrar som bara bryr sig om vad som är bäst för deras döttrar.”[iv]

Det skrevs protestbrev. Ett par “motpjäser” författades.

Andra var inte lika säkra.

Tony Kushner och Alisa Solomon försvarade pjäsen i The Nations spalter. Pjäsen var, skrev de, “tät, vacker, undflyende och avsiktligt undanglidande“.[v]

De flesta recensenterna gav pjäsen höga betyg. I The Times skrev man att den var medkännande och upplysande.[vi] I The Guardian tyckte Michael Billington att pjäsen mycket fint illustrerade den förändring som drabbat Israel där till sist säkerhet kommer före allt annat.[vii]

●●●

Själva pjäsen bestod av sju akter. Varje akt består utspelar sig under olika tidsepoker.

Därav titeln: “Sju judiska barn”.

Barnen är inte med. Istället diskuterar vuxna, vad man skall berätta för ett barn under sju olika epoker.

Den första akten utspelas under Förintelsen.

Berätta för henne att det är en lek.

Berätta för henne att det är allvar.

Men skräm henne inte.

Berätta inte att de tänker döda henne.

Berätta för henne att det är viktigt att vara tyst.

Berätta för henne att hon får kaka om hon är duktig.

Berätta för henne att hon måste krypa ihop som om hon ligger i sängen

Men att hon inte får sjunga.

Berätta att hon inte får komma ut

Berätta att hon inte komma ut även hon hör skrik

Skräm henne inte

Det påminner, som tidigare sagts, mycket om en dikt. En recensent ansåg att de återkommande “Berätta för henne” närmast påminde om regelbundna hjärtslag.

Det var ett verkningsfullt grepp. Påfallande många av de som skrivit inlägg mot Caryl Churchills pjäs har försökt imitera “Berätta för henne…” modellen i hennes text.[viii]

Den andra akten utspelar sig, förstår vi, omedelbart efter Förintelsen. Man sitter, halvt bedövade, och försöker smälta att nästan hela släkten utraderats.

Berätta för henne att det här är en foto av hennes mormor, hennes morbröder och mig

Berätta för henne att hennes morbröder dog

Berätta för henne att de blev dödade

Skräm henne inte

Berätta för henne att hennes mormor var mycket klok

Säg inte vad de gjorde

Berätta för henne att hon var modig

Berätta för henne att hon lärde mig hur man bakar kakor

Säg inte vad de gjorde

Berätta något

Berätta något när hon blir äldre.

Emigrationen följer.

Berätta för henne att det är soligt där

Berätta för henne vi vänder hem

Berätta för henne att det är det land som gud gav oss

Under fjärde akten kommer den krypande känslan av att något inte stämde, trots allt. Det fanns tydligen andra där, de kallas oftast bara för “dom”, precis som nazisterna.

Barnet för nu höra att det inte var “deras” hem på riktigt.

Hon skall inte få höra att “de” brukade sova i hennes sängkammare.

Sexdagarskriget kommer och går. Inställningen mot “dom” blir allt kallare och hårdare.

Den sjunde och avslutande akten kommer. Det är den som blivit kontroversiell.

Den utspelar sig under Gazaoffensiven. Nu är brutaliteten fullständigt ohämmad.

Berätta för henne att bara några få av oss blivit dödade

Berätta för henne att armén har kommit till vårt försvar

Säg inget om att hennes kusin vägrade att tjänstgöra i armén

Säg inget om hur många av dem som dödats

Berätta för henne att Hamaskämparna dödats

Berätta för henne att dom är terrorister

Berätta för henne att de är avskum

Säg inget

Säg inget om familjen av döda flickor

Berätta för henne att man inte kan tro på allt man ser på teve

Berätta för henne att vi dödade barnen av misstag

Säg inget om armén

Berätta för henne om armén, berätta att hon skall vara stolt över armén. Berätta för henne om familjen av döda flickor, berätta för henna vad de heter, varför inte? Berätta för henne att hela världen vet, varför skulle inte hon veta? Berätta för henne om de döda barnen, såg hon de döda barnen? Berätta för henne att hon inte har något att skämmas över. Berätta för henne att det är deras eget fel. Berätta för henne att de vill att deras barn skall dödas för att folk skall tycka synd om dem. Berätta för henne att jag inte tycker synd om dem. Berätta för henne att hon inte skall tycka synd om dem. Berätta för henne att det är oss det är synd om. Berätta för henne att dom inte kan tala med oss om lidande. Berätta för henne att vi är en järnnäve nu. Berätta för henne att krig är krig. Berätta för henne att vi inte kommer att sluta döda dom förrän vi är säkra. Berätta för henne att jag skrattade när jag såg de döda polismännen. Berätta för henne att dom är djur som lever i ruiner nu. Berätta för henne att jag bryr mig inte även om vi utplånar dem. Berätta för henne att enda problemet är att världen hatar oss. Berätta för henne att jag struntar i om världen hatar oss. Berätta för henne att vi är bättre hatare. Berätta för henne att vi är det utvalda folket. Berätta för henna att jag ser på ett av deras barn täckt av blod och vad känner jag? Berätta för henne att jag bara är glad över att det inte är hon.

Säg inte det.

Berätta för henne att vi älskar henne.

Skräm henne inte.

Så var det sagt. Och det var från den, avslutande monologen som de flesta av anklagelserna för antisemitism tagit sin avstamp.

Somliga tog illa vid sig av frasen “Det utvalda folket”. I ett svar påpekade Caryl Churchill att George W Bush själv använde den frasen i tal inför Knesset och att många energiska försvarare av den israeliska politiken gör detsamma med stor entusiasm.[ix]

En kolumnist skrev i Jerusalem Post ansåg att pjäsen inte kunde betraktas som antisemitisk. Den kulminerande akten var obehaglig, det är sant,  men under de tjugofem år han levt i Israel hade han för sin del hört människor vräka ur sig samma saker och värre. Det hade kommit från vänner, grannar, släktingar och lumparkompisar .[x] I Kanada fördömde å andra sidan Quebecs Judiska Kongress pjäsen å det starkaste. “Vi anser att den är antisemitisk och hatfull… den kulminerar med porträttera judar som dräglande, blodtörstiga och hjärtlösa mördare

Dessutom antyder den att judar har för vana att ljuga och indoktrinera sina barn vilket är chockerande.”

Uttalandet gjordes efter beskedet att Independent Jewish Voices Montreal tänkte sätta upp pjäsen i Montreal.[xi]

I New York tyckte pjäsförfattaren David Zellnik att den illustrerade hur “vi (de amerikanska judarna) behandlas som de sju judiska flickorna av massmedia och av judiska centralorganisationer. Folk sitter bakom stängda dörrar och försöker komma på hur man skall förklara för “barnen” vad som pågår.“[xii]

I mitten av juni 2009 sattes den upp i Tel Aviv.

Det skedde under ett fredsmöte. För regins stod Samieh Jabbarin, en arabiskt-israeliskt scenkonstnär. Han fick regissera via telefon och skype eftersom han befann sig under husarrest.

En av skådespelarna förklarade för en brittisk tidning att Caryl Churchill verkligen förstod hur israelerna hamnat i sin nuvarande situation.

En man ur publiken sa att det var en fascinerande föreställning och “till min sorg finns det mycket sanning i den här pjäsen.”[xiii]

Den som är nyfiken på vad det handlar om kan läsa manuset här.

[ii] “Seven Jewish Children: A Play for Gaza” Royal Court Theatre:s annons.

[iii] “The Royal Court’s mystery play” av Melanie Phillips, kolumn i Spectator, 8 februari 2009.

[iv] “Outrage over ‘demonising’ play for Gaza” av Leon Symons, i Jewish Chronicle, 12 februari 2009.

[v] “Tell Her the Truth” av Tony Kushner och Alisa Solomon, i The Nation, 26 mars 2009.

[vi] “Seven Jewish Children at Royal Court, SW1” av Dominic Maxwell, i The Times, 13 februari 2009.

[vii] “Seven Jewish Children” av Michael Billington, i Guardian, 11 februari 2009.

[viii] Se exempelvis “Seven Muslim Children” på bloggen BlueTruth, 6 april. Och ” Seven themes for Caryl Churchill” på Normblog, 23 mars 2009.

[ix] “Letters: Jacobson on Gaza” Caryl Churchill I The Independents insändarsektion, 21 februari 2009. Skrolla ner innan du kommer till Churchills brev.

[x] “Hearing echoes in ‘Seven Jewish Children’” av Larry Derfner, i Jerusalem Post, 22 april 2009.

[xi] ” ‘Anti-Semitic’ play makes Canadian debut in Montreal ” av David Lazarus, i The Canadian Jewish news, 30 april 2009.

[xii] “Zellnik: ’7 Jewish Children’ reminded me that the media and Jewish organizations have infantilized us” av David Zellnik på bloggen MondoWeiss, 27 mars 2009.

[xiii] “Caryl Churchill’s Seven Jewish Children staged in Tel Aviv” av Rachel Shabi i The Guardian, 12 juni 2009.