Utbildningsminister Jan Björklund blev angripen av en arg kvinnlig bosättare i Hebron. Ministerns obehag var  uteslutande känslomässigt. Hans SÄPO-livvakter hade tydligen snabbt klivit emellan. Varför hon angrep är oklart men tydligen hade utbildningsminister Björklunds sällskap inkluderat palestinier vilket fått bosättaren att se rött.

De israeliska militärer som eskorterade (men tydligen inte ingrep) beslutade raskt att besöket skulle avbrytas.ⁱ

Någon borde kanske upplyst Hebrons bosättare om att besökaren var en av deras bästa vänner. Björklund och hans Folkparti har bland annat genom ett idogt ryckande i allehanda tåtar sett till att Sverige som enda nordiska land röstade nej till det palestinska medlemskapet av UNHCR, utan att nämnvärt bekymra sig över det vållade svenska diplomater runtom i Mellanöstern stor förlägenhet. Björklund offrade med andra ord vitala svenska intressen för att Israels skull.

Kort sagt, det var en av Israels, ockupationens och därmed bosättarnas mest hängivna försvarsadvokater i Sverige som fick en mycket, mycket lätt släng av en knölpåk som under de senaste åren svingats allt oftare och allt hårdare.

Klicka för förstoring

Med det skall förstås att bosättarangreppen på Västbanken har börjat komma allt tätare. Guvernementen i Västbankens södra del brukade vara hårdast drabbade. De är de fortfarande men angreppen börjar komma allt tätare också uppe i norr. Sammanställningar visar på en stadigt växande feberkurva. Mellan åren 2010 till 2011 kom en 39 procentig ökning. Under hela femårsperioden från ökade bosättarnas våld med 315 procent. Under samma period minskade samtidigt de palestinska angreppen med på israeler med 95. En rapport från The Palestine Center i Washington har försökt sammanställa tillgängliga data. Man tycker sig ha hittat några trender:ⁱⁱ

Klicka för förstoring

De flesta angrepp, nästan 90 procent utgår ifrån de delar av Västbanken som kallas område C. Där har Israelerna full kontroll och rörelsefrihet medan det palestinska självstyrets polis, soldater och tjänstemän inte kan ingripa. Befolkningen är omsorgsfullt avväpnad och övervakad. Bosättarna själva är ordentligt försedda med vapen. Många av dem är dessutom militärt tränade. Den israeliska arméns posteringar ligger nära, skulle angriparna råka i underläge kan de raskt undsättas av tungt beväpnade arméförband.

Under ett seminarium på The Palestine Center tog man upp ett exempel, bosättningen Yitzhar söder om Nablus. Den låg på en kulle omgiven av palestinska byar. Man visade bland annat upp bilder som tagits från Yitzhar över den närbelägna byn Arif. Man hade en ypperlig utsikt och det fanns inget, absolut inget som förhindrade bosättarna från att ta sig in i Arif. En kort promenad var allt som krävdes, sen var det fritt fram att kasta sten, slänga in molotov coctails och vandalisera efter behag. Däremot var det nästan omöjligt för palestinier att ta sig från Arif  in i Yitzhar utan att omgående mötas av säkerhetsstängsel och väktare. Därmed var angrepp från bosättningen nästan riskfria. En blick på kartan viskar om en stor paradox. Enligt gängse militär logik borde bosättarna i Yitzhar vara den mest utsatta parten. Deras kulle är omgiven av palestinska byar vars sammanlagda befolkning är större Yitzhars men lik förbaskat är det den palestinska befolkningen som tvingas huka sig under återkommande räder från bosättningen. Palestinierna är den part som utgör enkla måltavlor för angrepp. I område C är det bara den israeliska armén som är stark nog att ingripa men intresset är ljummet. Om andan faller på kan de ingripa. Oftast står de bara vid sidan om och tittar på.

Ibland kan soldaterna ansluta sig bosättarna för att ge dem ett hantag.

Bosättningarna har utvecklats till Israels ”junkerland”, något liknande vad Preussen och Pommern var i Tyskland eller det protestantiska Nordirland var för det brittiska imperiet. Den tid när progressiva judar från kibbutzerna brukade tävla om posterna som elitsoldater, piloter och officerare ligger allt längre i det förgångna. Det utrymmet håller istället på att fyllas av nationalreligiöst anfäktade bosättare.

Av bosättarna landar 61 procent i så kallade stridande förband, jämfört med 44 ,2 procent för den övriga israeliska befolkningen.ⁱⁱⁱ Det finns en rätt stark uppfattning i armén att bosättarna är rejält folk som man skall se till att stötta. På flera olika områden håller bosättarrörelsen på att växa samman med statsmaskineriet. Bland annat har justitieminister Yaakov Neeman hörts diskutera med högerextrema aktivister hur de borde gå tillväga för att få loss fängslade kamrater. Neeman lovade att kontrasignera alla benådningar. Det framgick av inspelningen att det inte heller var första gången som den frågan diskuterades.^iv

Ett annat exempel glimmade till: en advokat – Allan Baker – vars firma var specialiserad på att hjälpa illegala bosättningar att legaliseras plockades in en regeringspanel vars uppgift var att godkänna samma utposter, utan att någon nämnvärt bekymrade sig över jävsfrågor.^v

Den typen av exempel är många. Summan av kardemumman är att bosättare som angriper palestinier mestadels kan räkna på ett mysigt samförstånd från såväl ockupationssoldater, myndighetspersoner och politiker ända upp på regeringsnivå. Det betyder också att för bosättare är angrepp på palestinier en tämligen riskfri sysselsättning. Offren är obeväpnade. Myndigheterna passiva eller sympatiserande. Kanske är det till sist orsaken till att angreppen äger rum. Det går att göra helt enkelt.

En vanlig invändning är båda sidor gör sig skyldiga till våld. Det stämmer nog men skillnaden är att palestinska angrepp ofta handlar om mer eller mindre desperata människor eller grupper. Bosättarrörelsens angrepp är mycket mer omfattande och handlar däremot om överlagda dåd från människor som allt som ofta agerar i skydd av – och tyst samförstånd med – den israeliska armén, polisen och förvaltningen.

SKULLE ockupationsmyndigheterna vara så taskiga att de försöker ingripa mot bosättarna, exempelvis när de upprättar ”utposter” eller ”vilda” minibosättningar, ja då har bosättarna på sista tiden demonstrerat att de inte tvekar att gå till angrepp mot egna armén.^vi Från bosättningen Yitzhar kom ett brev med vänliga råd: soldater ute på uppdrag riktade mot bosättarna borde vara försiktiga. Spikar och vassa föremål kunde dyka upp på vägarna, utrustning kunde oförklarligt bli saboterad.^vii En israelisk reservofficer klagade i en intervju: ”Helt plötsligt blir du angripen, bokstavligt talat av de människor du lämnade hemmet för att försvara.”^viii

Premiärminister Netanyahus första reaktion på nyheten att judiska bosättare angripit israeliska soldater var att dundra att skulle kämpa emot, ”Med all sin kraft” och ta itu med upploppsmakarna, ”med fast hand”.^ix

Den fasta handen förvandlades omgående till en konserverad sparris när det kom praktiskt handling. Istället övergick premiärministern till att kamma bosättarrörelsen medhårs. Ytterligare ett knippe ”vilda” bosättningar förklarades vara lagliga. Ännu fler skattelättnader och subventioner flödade över bosättningarna.^x

Budskapet är att för bosättarnas vidkommande är det bara att fortsätta mot nya djärva mål. En av dem, en viss Benny Katzover förklarade rent ut att han och hans meningsfränder inte brydde sig om att etablera någon demokrati: ”Vi kom hit för att det judiska folket skulle återvända till sitt land”. Skulle demokratin råka i vägen för bosättarrörelsens mål ja då var det demokratin som fick stryka på foten. Det var Benny Katzovers bestämda uppfattning.^xi

●●●
Summan av den här lilla episoden är att Jan Björklunds besök i Hebron fick avbrytas. Kanske kom han ihåg att tacka sina livvakter för deras ingripande. Från Västbanken rapporteras att en viss Maysar Abd Al Majeed Ghanem, 61 år gammal, nu skrivits ut från sjukhuset där hon var inlagd. Den bil hon och hennes man åkte i hade stoppats och angripits av stenkastande bosättare från Yitzhar. En av stenarna gick rätt igenom rutan och träffade Abd Al Majeed Ghanem i huvudet. Hon låg ett dygn på intensivvårdsavdelning med flera skallfrakturer. Det var aningen osäkert ett tag om hon skulle överleva.

Polisrapporter som läckte ut i israelisk press talade om att extremhögern planerade ännu fler våldsaktioner.^xii

Ute i Västbankens byar hade befolkningen börjat upprätta egna hemvärnsgrupper för att hålla vakt om nätterna och om möjligt avvärja bosättarangrepp.

En hög israelisk miltärtjänsteman förklarade sig orolig över att judiska bosättare som genomförde angrepp skulle dödas eller skada. Han berättade att de hade genomfört extra razzior föra att vara säkra på att den palestinska befolkningen förblev obeväpnad.^xiii

Det handlar om Tony Blair. Igen.

Efter sin avgång som premiärminister 2007 fick Blair raskt ett nytt, delikat uppdrag. Han sattes mäkla fred i den evinnerliga Mellanösternkonflikten. Uppdraget är visserligen oavlönat men har alla utgifter betalda.

Uppdragsgivare blev en grupp som kallas Kvartetten. Den består av USA, FN, EU och Ryssland.

I praktiken finns inget riktigt mandat för Blairs uppdrag. Ännu mer i praktiken är det Storbritanniens förre premiärminister själv håller i kopplet.

I en dokumentär från det brittiska Channel 4 -The Wonderful World of Tony Blair- granskades hans göranden. ^[i]

Reaktionerna blev tämligen bestörta på den palestinska sidan. PLO uppgavs i slutet av september fundera på att förklara Blair persona non grata, icke önskvärd. Fathas ungdomsförbund utfärdade en (symbolisk) icke-önskvärd förklaring. Tony Blair kunde knappast betraktas som opartisk.^[ii]

Vad hade då framkommit?

Först och främst att Tony Blair tämligen sorglöst blandat samman sitt medlingsuppdrag med privata affärsintressen.

Och de affärsintressena är omfattande. Storbritanniens förre premiärminister driver åtta företag. Channel 4:s reportrar gissar att de sammanlagt drar in 30, 8 miljoner pund om året, huvudsakligen för allehanda ”rådgivning” till främmande regeringar. Ett av dem Tony Blair Associates consultancy, har kallats för embryot till en investmentbank för superrika.^[iii]

Inkomsterna kan behövas. Blair har sju hem. Samtliga i lyxklass, bland dem ett veritabelt palats i Connaugt Square i London. Hela familjen lever internationellt societetsliv.

Nyckeln till alltsammans är Blairs stöd för invasionen av Irak. Den invasionen öppnade dörrarna in i de finaste av de internationella finrummen för den brittiske premiärministern. Där och då fick han kontakter som ansågs värda miljon arvoden. Litet elakt skulle man kunna säga att det bestående resultatet av de brittiska soldaternas uppoffringar i Basra och Helmand har varit för sin premiärministers husamorteringar.

Och nu fortsätter allt i Mellanöstern.

Både i Kuwait och Abu Dhabi har det förhandlats om lösning av Mellanöstern konflikten (förstrött) och om nya uppdrag för Tony Blair Associates consultancy (med frenesi). För palestiniernas vidkommande har Tony Blair hittills lyckats ordna så att israelerna släppt kontrollen över de frekvenser som behövdes för att upprätta ett nytt mobilnät på Västbanken. Dessutom försöker han utverka så att gasfyndigheterna utanför Gazas kust skall kunna börja utvinnas.

Både mobiloperatören och oljebolaget har anknytning till Tony Blairs klientföretag.

När det förödande israeliska angreppet på Gaza inleddes utfärdade Blair ett litet pressmeddelande om det olämpliga i alltsammans… och åkte på semester.

Alltsammans har  intressekonflikt skrivet på sig. Om Blair hade varit statlig tjänsteman hade det förmodligen resulterat i ett mindre trevligt samtal i en överordnad tjänsterum och nya arbetsuppgifter i postrummet.

Genom att Kvartetten inte har några speciella regler för sina sändebud är det bara att fortsätta som förut.

I början av sitt uppdrag besökte Blair Västbanken 2007, med en civilklädd israelisk general som ciceron.

Enligt uppgift var han genuint chockad av kontrollen och diskrimineringen. Han såg Hebron. Han besökte Jordandalen där palestinska bönder bara tilläts borra sina brunnar en tredjedel så djupa som israeliska bosättningar.^[iv]

Men nästan inget kom ut av det. Ett par år senare tar Tony Blair emot ett pris på en miljon dollar från en israelisk stiftelse som prisar honom för ”exceptionell intelligens och för att ha demonstrerat moraliskt mod och ledarskap”.^[v]

Sedan dess verkar besöken till Västbanken och viljan att ge det israeliska ledarskapet barska besked ha domnat. Blair och hans medarbetare har föredragit att förlägga sin verksamhet till American Colony Hotell i Jerusalem. Ett lyxhotell där Kvartetten har hyrt en hel våning för Blairs räkning. Och när dokumentären från Channel 4 sjunkit in verkar man i det palestinska självstyret ha sett ett antal tjugofemöringar klirrande lägga sig tillrätta i botten på myntinkastet. En mängd konstiga vändningar under förhandlingarnas gång blev ens blev begripliga. Bland annat noterades att Blair mycket tvärt slutade tala om politiska lösningar och istället började uppmana palestinierna att koncentrera sig på ekonomin.

En ”ekonomisk fred”. Frågan om en hållbara stat kan man lika gärna lägga därhän fram till en fjärran, teoretisk framtid.

Den tesen är märkligt lik den israeliska regeringens.

För det andra har Blair bedrivit en energisk lobby kampanj mot självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap, i praktiken internationellt erkännande. Hälften av Kvartettens medlemsländer stödjer den palestinska ansökan. I klartext: snarare än att företräda Kvartetten har Tony Blair ägnat sig sig åt att bära vatten åt USA och den Israeliska regeringen.

Utåt förklarar regeringen i Ramallah att den fortsätter arbeta med Blair.

Bakom scenen och med TV kamerorna avstängda säger höga tjänstemän och politiker i självstyret att förtroendet för Tony Blair är förbrukat, förverkat och dött.^[vi]

●●●
Två tankar infinner sig.

Det första är att att Västvärlden verkar komplett oförmögen att skaffa fram vuxna medlare för Mellanösternkonflikten. USA har sedan Osloprocessen inleddes på nittiotalet placerat sig i förarsätet för den internationella medlingen. På amerikansk sida vilar det hela ytterst i händerna på Dennis Ross i Nationella Säkerhetsrådet. Han är handplockad från AIPAC och anses mest av allt fungera som ”Israels advokat”. Enligt en fransk diplomat var Kvartetten närmast en kuliss för USA den också.

Kort sagt: Israel behöver inte riskera några obehagliga påtryckningar från vare sig USA eller Kvartett.

Det är illa.

Mellanösternkonflikten är till sist en konflikt mellan å ena sidan världens fjärde eller sjätte starkaste militärmakt å ena sidan och å den andra en nation som är ockuperad av denna militärmakt. Summan av alla arrangemang av medlingsdiplomatin är att sagda militärmakt är immun mot alla officiella påtryckningar från Världssamfundet.

Den andra obehagliga tanken som infinner sig är att Tony Blair verkar vandra i fotspår som redan har börjat trampas upp för män i hans ställning.

Istället för att njuta sitt otium, avtackade av respektive nation försöker fler och fler statsministrar cacha in på sina politiska uppdrag efter avgång. Att förtroendeuppdrag översätts till feta konsultarvoden och gamla kontakter mobiliseras åt den som betalar bäst. Exemplen är många. Storbritanniens förre premiärminister John Major har levt högt på styrelseuppdrag i USA efter att ha lånat ut den brittiska armén i Gulfkriget 1991. I Sverige har förre statsministrar Göran Persson inrättat sig på eget gods och jobbar som PR konsul.

Går vi mot en framtid när vi inte längre vet säkert om våra statsministrars beslut fattas utifrån vad som förmodas vara bäst för landet utan ifrån vad som kan främja sagda potentaters förväntade lobbyistarvoden?

En våldsam vår har följts av en het sommar och orolig höst.

Vindskupan har skrivit om saken tidigare. Kanske är denna blogg aningen tjatig men problemet vill inte upphöra, tvärtom verkar det bita sig fast. Judiska bosättare har regelbundet gett sig ut på veritabla härjningståg bland Västbankens befolkning. Odlingar har härjats. Människor har misshandlats, moskéer har satts i brand.

Båda sidor har börjat organisera sig. Ute i byarna har självförsvarsgrupper bildats för att patrullera.

Givetvis obeväpnade.

Det gäller icke för motståndarna. I bosättningarna uppges terroristgrupper ha bildats. Det är känt sedan tidigare. Nu talas om att något ännu större är på gång.

I en del fall hade de palestinska självförsvarsgrupperna lyckats avvärja bosättarangrepp. I byn Yasuf hade exempelvis en skara bosättare dykt upp med hotfulla miner.

Byborna lyckades jaga bort dem med stenkastning.

Den israeliska armén dök upp och började skjuta tårgas… mot byn.ⁱ

Det sista är inte ovanligt. Den israeliska polisen och arméns är i första hand på plats för att skydda bosättarna, inte upprätthålla ordningen. Ett fall som fått en hel del uppmärksamhet i bloggosfären inträffade i närheten av Jerusalem. En palestinsk lantbrukare, hans fru och några israeliska aktivister som kommit för att plantera olivträd blev omringade och brutalt misshandlade av bosättare som strömmade till från Anatot (även kallad Almon).

Bonden fick skallen spräckt. Hans fru blev illa slagen, detsamma gällde åtskilliga av de israeliska aktivisterna.

Och de israeler som varit med om att bli misshandlade förklarade efteråt att flera av angriparna troligen varit tjänstlediga polismän.

De hade varit iklädda fritidströjor av en typ som tilldelas polismän. Beväpningen hade de israeliska aktivisterna känt igen som den egna polisens tjänstevapen.

Senare lyckades någon identifiera en kriminalutredare på ett av fotografierna av angriparna.

”Ordningsmakten” är med andra ord inte mycket att förlita sig på.

Mästerbloggaren Richard Silverstein gjorde en annan illavarslande iakttagelse. Bosättarna i Anatot tillhör INTE gruppen av nationalreligiös avgrundshöger med fradga i mungiporna. De flesta är av genomsnittsisraeler som flyttat till ockuperat område på jakt efter moderna och subventionerade bostäder. Inga extremister med håret fullt av nationalistiska griller.ⁱⁱ

Frågan som infinner sig är vad man i så fall kan förvänta sig av de mest extrema i så fall.

Det är skördetid ute på Västbanken. Det betyder ytterligare en våg sammanstötningar.

Dussintals bosättare från Elon Moreh angrep palestinier som skördade oliver. Palestinierna ville inte överge sin skörd. Slagsmål utbröt.

Den typen av episoder har blivit vanliga. Ockupationsmyndigheterna har dessutom börjat snåla in på passertillstånden för palestinier som behöver skörda och vars marker hamnat på ”fel” sida om Muren eller vars odlingar blivit ”inlåsta” i de nyuppförda bosättningarna. I Burin dök det helt sonika upp en patrull och gav order om att skörden skulle upphöra.

Inga skäl angavs.

En tjänsteman från det palestinska självstyret ansåg att det började likna en organiserad kampanj att förhindra bönderna att bärga årets olivskörd.ⁱⁱⁱ

Det är två sidor står mot varandra som sagt var, men (som vanligt) är den ena bestyckad upp över öronen sedan tidigare.  Lägg därtill att ockupationstrupperna med viss iver börjat delat ut ännu mer vapen bland de judiska bosättningarna inför befarade oroligheter i samband med den palestinska ansökan om FN medlemskap.

Flera källor talar om att bilderna från den arabiska våren, från revolutionerna i Tunisien, Syrien, Egypten och Libyen inte vill lämna de israeliska planerarna någon ro.

Ångesten för att samma sak kommer att ske på Västbanken vill inte släppa. Lägg därtill att politiska protester bland palestinier ute i byarna på ockuperat område är ett spel som säkerhetsstyrkorna verkar ha vanvettigt svårt att hantera. I ett Wikileak dokument uppgav amerikanska tjänsteman att israelerna ofta var mer frustrerade över de icke-våldsamma demonstrationerna, som de återkommande protesterna vid Ni’ilin och Bi’ilin, än över regelrätta angrepp eller terrordåd.

Våld visste de hur de skulle bemöta. Det var vad de var utbildade och utrustade för. De hade gjorde gång på gång under årens lopp.

Rena protester och civil olydnad fick däremot marken att gunga.

”Vi är inte speciellt duktiga på att hantera Gandhi,” klagade en tjänsteman från försvarsdepartementet.^iv

Kanske finns här och där förhoppningen att protesterna äntligen SKA bli våldsamma.

Angrepp på judiska bosättare har varit relativt ovanliga. Det verkar inte spela någon roll. Den israeliska säkerhetstjänsten klagade över att bosättarna inte längre behövde några provokationer som ”triggade” igång dem längre. De har börjat gå till angrepp helt på eget behag.

För att göra det hela intressantare har bland annat högerextrema, proisraeliska grupper i Frankrike ha börjat värva högerextrema judar med militär erfarenhet för att komma till Västbanken och hjälpa till att försvara sina bröder och systrar i bosättningarna. Alla omkostnader uppges vara betalda.^v

Och sist men icke minst: då och då har ockupationsmyndigheterna själva hamnat under angrepp från bosättarna. Vid ett tillfälle hade bosättare brutit sig in i en armébas och vandaliserat fordonen. När en bosättarutpost skulle rivas blir en armépatrull omringad och fler av soldaterna misshandlade.

Visserligen är den israeliska armén och polisens försök att hindra angreppen på palestinier och deras egendom ytterst lama sedan tidigare men till och med det är för mycket för många av bosättarna.^vi

Kanske håller staten Israel själv på att tappa kontrollen över det bosättarsamhälle den skapat på Västbanken. Den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth klagar i en rapport från september över att det har uppstått terroristgrupper i de judiska bosättningarna. Och de grupperna uppges samla information om potentiella mål: palestinska byar, vägar som leder dit, och eventuella flyktvägar.

Dels samlar de information om israeliska ockupationskritiker.

Shin Beth uppger också att de grupperna är vanvettigt svåra att infiltrera och få något grepp om.^vii

●●●
Detaljerna är vaga men mötet skall ha hållits på Nofim bosättningen. Hundratals representanter för olika bosättningar var närvarande. En rad prominenta rabbiner likaså. Beslutet som fattades gick helt enkelt ut på att inrätta en egen skuggregering bland Västbankens judiska bosättare, förutom den israeliska ockupationsförvaltningen och det palestinska självstyret.

En israelisk kommentator:

”En judisk myndighet har tagit form på Västbanken och den har som mål att ersätta staten som suverän auktoritet och så småningom ersätta IDF (Den israeliska försvarsmakten) som myndighet. Vi talar inte om Yesha rådet (Den officiella paraplyorganisationen för bosättningarna) som ”böjer sig” för regeringens auktoritet utan om skapandet av ett nytt vansinne som kommer att stödja terroristorganisationer.”^viii

Den rörelsen verkar såvitt denna bloggare kan bedöma tänka sig en kamp på tre fronter.

Den viktigaste är riktad mot den palestinska befolkning. Den andra är riktad mot de israeliska nonkonformister som motsätter sig ockupationen. Den tredje som riktar sig mot… staten Israel och dess armé… om den försöker hindra bosättarna.

En talesman från det palestinska självstyret vid namn Ghassan Khatib, klagade över att ockupationsmaktens ingripanden mot våld från bosättarna varit lamt. Självstyret hade noterat att 3 000 olivträd och vinstockar hade förstörts, att 83 dunum (hektar) odlingsmark hade bränts, att 40 dunum hade översvämmats, ofta genom att bosättare ledde kloakvatten som fick rinna ut där.

Ghassan Khatib noterade att våldet intensifierades, och att var både ”förlåtet och understöddes av den israeliska regeringen”.

”Det finns inga rapporter att israeliska bosättare hållits ansvariga för dessa brott.”^ix

●●●
En av dem hette Yaakov Teitel. Ursprungligen hade han hetat Jack. Han var född i Florida, han var ortodox och hade emigrerat till Israel år 2000 efter att ha besökt landet allt tätare under nittiotalet. Väl där fortsatte han till bosättningen Shvut Rachel.

Jack Teitel var ovanlig genom att han åkte fast.

Kanske hade inte ens det inträffat om han inte börja bekänna en rad mord efter att ha gripits av polisen efter att ha delat ut flygblad. Mordoffren hade först och främst varit palestinier. En hade varit en fåraherde och en taxichafför.

Andra mål hade varit judiska. Jack Teitel hade detonerat en rörbomb som skadade professor Zeev Sternhall, en kritiker av israels växande extremhöger. Vidare hade han skickat en paketbomb till en familj som tillhörde ett samfund av messianska judar. Ett trossamfund som höll för troligt att Jesus var Messias och förargat de nationalreligiösa å det gruvligaste.

Bomben kreverade och skadade familjens femtonåriga son.

Teitel har också erkänt skottlossning mot en gay klubb i Tel Aviv men det ansågs inte gå att bevisa.

Jack Teitel fick försvarsadvokaten betald från Honenu. Inför rätten förklarade Teitel att det var både ett nöje och en ära att tjäna gud och att han inte tvivlade på gud var nöjd med hans insatser. Till sist förklarades han psykiskt instabil och fick ett relativt lindrigt straff.^x

Kanske har man en parallell till vad som hände i det brittiska Palestina mandatet under fyrtiotalet.

De brittiska mandatmyndigheterna tillät den sionistiska rörelsen att etablera sina egna samhällen, sina egna myndigheter, sin egen ekonomi, och sätta upp egna milisförband. Ibland använde britterna sig av deras miliser mot den palestinska befolkningen. Då och då försökte de litet förstrött förbjuda dem istället.

Till dess britterna under slutet av fyrtiotalet upptäckte att deras skapelse gled ur kontroll och började vända sig emot dem själva med en rad terrordåd.

Och på den tiden var ett viktigt, preliminärt steg på vägen mot den etniska rensningen 1947-48 den inventering av palestinska byar som sionistiska organisationer genomförde i förväg.

Kanske målar denna bloggare fan på väggen men det har noterats att bosättarna gör liknande på Västbanken idag.

Och kanske finns drömmen om att upprepa 1948 igen. Den här gången med staten Israel i den brittiska mandatregeringens ställe. Västbankens bosättningar i den roll som de dåvarande judiska kolonisterna och palestinierna… i rollen som sig själva.

●●●
Det som skedde nyligen är rätt banalt i sig självt. Hotfullt klotter har dykt upp på israeliska fredsaktivisters hem. En moské i Tuba-Zangariya i Galilén har utsatts för ett brandattentat. Palestinska begravningsplatser i Jaffa, både muslimska och kristna, vandaliserades. Slagord klottrats. (”Död åt araberna” bland annat.) Gravstenar välts och slagits sönder.^xi Polisens utredning var förströdd. Det dröjde två dagar innan brottsplatsutredarna behagade infinna sig för att lyfta fingeravtryck.

Boende klagade över att poliserna försökte sudda bort slagord om att det handlade om en prislappsattack.^xii

Två bosättare greps för brandattentatet… och försattes på fri fot igen. En israelisk domare klagade över att det görs medvetna försök att försvåra utredningen.^xiii

Det borde som sagt vara ett utbrott av vandalism… men man kan notera att såväl palestinska som israeliska kommentatorer är övertygade om att det ligger större åskmoln bakom.

Bosättarna håller på att utsträcka sina ”prislappsaangrepp” till det egentliga Israel. På mållistan står såväl israeliska palestinier och judiska ockupationskritiker… och en del homosexuella grupper och religiösa avvikare inom judendomen inströdda här och där.

En speciell rättshjälps organisation, Hanenu, med säte i Västbankens bosättningar ser till att anklagade för högerextrem terrorism får advokater och annat stöd i de fall de hamnar inför rätta. Snarare än att trycka ner den spirande rörelsen försöker premiärminister Netanyahu snarare kamma bosättarna medhårs genom att föreslå att svartbyggda ”utposter” skall legaliseras.

Yariv Oppenheimer från Peace Now anklagade Netanyahu för ge den nymornade terroriströrelsen en rejäl vitamininjektion.^xiv

_____________________

”Det finns finns de som anser att vi är ett onödigt folk, ett oönskat folk i Mellanöstern. Det finns de som tror att det i själva verket saknas en stat som behöver upprättas.”ⁱ

Det palestinska självstyrets president Mahmoud Abbas talade inför FN och fick stående ovationer. Han hade lämnat in självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap.

Tre anföranden hölls. Två var väloljade orationer. En utgjorde en ganska långrandigt föreläsning. Av alla dessa var det den långrandiga föreläsningen som verkligen innehöll något substantiellt.

Abbas gav inte intryck av att vare sig ha gått i retorikskola eller ha haft PR konsulter till sitt förfogande. Framförandet var tämligen fyrkantigt.

På slutet tände det till när Abbas kom in på den dagliga, malande osäkerheten och förödmjukelserna som människorna på Västbanken levde under från markkonfiskationer, vägspärrar och bosättarnas räder. Det vågspel det kunde innebära att skicka ungarna till skolan.

Och att det måste få ett slut till sist.

Två talade emot medlemskap. Den israeliske premiärministern Netanyahu och USA:s president Barack Obama.

Benjamin Netanyahu fyrade av sitt tal på engelska med dånande, välmodulerad stämma.ⁱⁱ I sig var det var skickligt framförd oration, han lyckades knipa fler applåder. I praktiken ett virrvarr av vinklingar och omskrivningar. Inledningsvis talade han om alla Världens oförrätter mot Israel. Det innehöll det gamla vanliga grammofonskivan om hans och Israels stora fredsvilja.

Samtidigt talade han också om villkoren för att han, Netanyahu, skulle gå med på fred.

Israel skulle behålla en omfattande militär närvaro på Västbanken och dess luftrum. Man skulle också fortsättningsvis kontrollera vad som importerades och exporterades.

Han kunde inte förstå varför det var sånt bråk om utbyggnaden av bosättningarna. De kunde man sluta diskutera. Förhandlingar borde väl kunna återupptas även om bosättningarna fortsatte att expandera.

Naturligtvis måste palestinierna också erkänna Staten Israel som en ”Judisk Stat”.

Med andra ord ser premiärminister Netanyahus idealfred ut som så att en självständig palestinska stat fortsätta att ha stora israeliska militärbaser på sitt territorium. Staten Israel skulle dessutom kontrollera luftrummet och behålla stora bosättarblock på dess territorium. Den skulle inte tillåtas ha någon självständig utrikeshandel. Israel skulle fortsätt kontrollera Jordandalen. Därmed skulle en palestinsk stat vara permanent avskuren från kontakt med omvärlden och helt beroende av Israel för sin försörjning.

Ju längre man kommer i den israeliska israeliske premiärministerns önskelista desto mer börjar Netanyahus fred likna en fortsättning på den ockupation som pågår idag.

Att det palestinska självstyret skulle erkänna konceptet med en ”Judisk Stat” är det mest förrädiska av allt. Kravet kan låta nog så anspråkslöst men är i praktiken omöjligt att skriva under för varje palestinsk ledare som har minsta förhoppning att bli tagen på allvar och Netanyahu vet det förmodligen mycket väl om det.

Israel och PLO utbytte ömsesidiga erkännanden redan på nittiotalet i samband med Osloavtalet. Det var inte där skon klämde.

Att erkänna Israel som ”Judisk Stat”, en stat där en viss etnisk/religiös grupp har automatiskt företräde, vore en annan femma. Det skulle i praktiken innebära att det palestinska självstyret tryckte godkännande stämpel på hela det institutionaliserade system av diskriminering som den den palestinska befolkningen i det egentliga Israel lever under. I en TV intervju förklarade Benjamin Netanyhus far, den nästan hundraårige historikern Ben-Zion Netanyahu, att Netanyahu junior överhuvud taget inte var intresserad av fredsavtal, annat än på så hårda villkor att palestinierna aldrig skulle kunna godta dem.ⁱⁱⁱ Detsamma anser Egyptens utrikesminister och rentav expresident Bill Clinton.^iv

Likväl: i sitt tal insisterade Obama på parterna på egen hand måste komma överens. Ingen fick göra något för att tvinga den israeliska regeringen, pressa den eller vålla den något annat känslomässigt obehag.

I praktiken: det som skall ske måste ske helt och hållet ske på premiärminister Netanyahu och utrikesminister Liebermans villkor.

●●●
De mest upprörda ansåg att president Barack Obama med sitt tal gjort Förenta Staterna närmast irrelevant som maktfaktor i Mellanöstern.

Liksom Netanyahu var talet retoriskt skickligt och framfört med välmodulerad stämma.

Och in i minsta detalj rapade den amerikanske presidenten upp alla AIPAC:s talking points.

Där kom en kort rekapitulation av den historiska bakgrunden som kunde ha skrivits av Leon Uris. Det kom inga omnämnanden ockupationen, de påfrestningar det innebar för Västbankens befolkning eller utbyggnaden av israeliska bosättningar, något som de flesta amerikanska regeringar på ett mycket försynt sätt rest invändningar emot.

”När man lyssnar på honom kan man tro att det palestinier som ockuperar Israel,” hördes Hanan Ashrawi säga. Däremot var både premiärminster Netanyahu och utrikesminster Lieberman mycket belåtna. Avigdor Lieberman förklarade rentav att han kunde ha skrivit under det ”med båda händerna”.^v

Poängen är att parterna måste komma överens på egen hand. Något som man på israelisk sida helhjärtat instämmer i.

”Parterna måste själva komma överens”.

Frasen brukar ofta komma från proisraeliska debattörer som svar på alla propåer om sanktioner eller hårdare påtryckningar på Israel.

Det LÅTER sympatiskt och rejält. Bilden manas fram av två förståndiga människor som sitter vid ett bord och jämnar ut sina meningsskiljaktigheter i lugn och ro.

Det finns andra som inte tycker det är en bra idé. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti förklarade att han för död och pina inte ville se den palestinska sidan ”bli lämnad ensam” med den israeliska.

Förutsättningen för att tanken om att ”låta parterna komma överens på egen hand” skall fungera är till sist att det handlar om två jämbördiga parter. Så är icke fallet här. Den ena är Mellanösterns starkaste militärmakt och styrs av alltmer nationalistiskt och religiöst anfäktade politiker. Den andra parten är ockuperad av sagda militärmakt och får dessutom hela tiden sitt territorium koloniserat densamma. Att låta ”parterna komma överens” riskerar snarare att utvecklas till en dialog mellan en hungrig krokodil och en tjudrad get.

Efter att har börjat sitt presidentskap med vissa läten om att palestinska rättigheter ändå måste respekteras har president Obama nu övergått till att rapa upp AIPAC:s partilinje.

Frågan är hur det kommer sig.

Först och främst har AIPAC återigen passat på att visa musklerna.

Under sensommaren 2011 skickades så många som 81 kongressledamöter på ”studieresor” till Israel. Allt arrangerat av en AIPAC:s underorganstationer.^vi

Det var en femtedel av ledamöterna i USA:s representanthus. Bland besökarna fanns den demokratiske gruppledaren Steny Hoyer och den republikanske majoritetsledaren Eric Cantor.

Båda har passat på att förkunna att de stödjer den israeliske premiärministern (inte sin egen presidenten).^vii

(Samma taktik användes för övrigt 2009 för att få president Obama att släppa kravet på att de israeliska bosättningarnas utbyggnad skulle frysas. Också då blev stora skaror kongressledamöter skeppade till Israel och betygade landet sin kärlek. AIPAC har med andra ord passat på att upprepa sin gamla succé inför det palestinska självstyrets förväntade ansökan om fullt FN medlemskap.)

En framgångsrik manöver med andra ord, men en manöver som kanske inte går att upprepa i all oändlighet. Det finns uppgifter om att det har börjat skava hos delar av den amerikanska opinionen. Bland annat har fler av de resande kongressledamöterna fått sina hemsidor dränkta av arga kommentarer över hur de kan komma sig att de beger sig ut på – vad som i praktiken är bjudresor i lobby syfte – och att de deklarerar stöd för främmande stadsöverhuvuden istället för att försöka tackla sina egna valkretsars problem. Inte heller bland amerikanska judar är opinionen entydig. I en pamflett som det israeliska utrikesministeriet skickat uttalade sig flera amerikanska rabbiner. Själva var de naturligtvis övertygade sionister av det rejäla slaget. Däremot klagade de över att många av deras församlingsbarn började känna sig vanvettigt ambivalenta angående Staten Israel och dess verksamhet.

En noterade (ack fasa) att ganska många judar han mötte hördes yppa kritiska ord om den israeliska politiken. En viss rabbi Deborah Zecher:

”Trots att 100 000 ungdomar har deltagit i Födslorättsprogrammet – det program som erbjuder nästan gratis resor till Israel för unga människor i åldern 18-26, så är alltför många unga judar nu ointresserade av, eller rent ut fientliga mot Israel. Och i ärlighetens namn gäller det också många av deras föräldrar och andra vuxna.”^viii

AIPAC uppges ha problem med minskande bidrag.

Vilket leder över till det andra stora lockelsen. Det andra stora skälet till att både president och kongress närmast försöker överträffa varandra i proisraeliskhet. Valrörelse står för dörren. President Obama och ett helt koppel andra politiker börjar snegla åt sina utsikter att vigga kampanjbidrag. Och Jim Lobe från IPS noterade ganska argt att såväl AIPAC som andra liknande organisationer lyckats intala hela det politiska etablissemanget att varenda cent som varenda donator av judisk börd bidrar med ytterst skulle handla om Israel.^ix

Kort sagt, allt är sig likt men saker förändras. Frågan är hur länge det dröjer innan det slår igenom i den förda politiken.

●●●
Bakom scenen pågår det diplomatiska spelet. EU parlamentet har närmast enhälligt förklarat att palestinierna har ”legitim rätt till en självständig stat”. President Abbas och premiärminister Fayyads rival, Hamas rörelsen har också överraskande förklarat att de stödjer ansökan. Det skedde till råga på allt under ett möte i Iran, mitt under näsan på det iranska ledarskapet.^x

Däremot håller den amerikanska kongressens ilska bara på att stegras. Den uppges nu snickra på ett förslag om att hålla inne 200 miljoner dollar i amerikanskt bistånd som straff för dess ansökan om fullt FN medlemskap. Givetvis, det skulle inte drabba självstyrets polis eller säkerhetsstyrkor. Det gällde bara sådant som livsmedelsbistånd och sjukvård.^xi

Att hålla inne biståndet är närmast en ren amerikansk present. Det har inte ens den israeliska regeringen begärt. Tvärtom har den signalerat att den gärna ser att självstyret fortsätter fungera och fortsätter administrera delar av Västbanken å Israels vägnar men, utan kostnad för den israeliska statskassan. Lägg därtill att mycket av det internationella biståndet i praktiken landar i Israeliska fickor eftersom biståndsorganen är ofta tvingade att anlita israeliska varor och tjänster för att överhuvud taget nå fram.

Obama administrationen uppges förtvivla försöka tygla kongressens proisraeliskhet.^xii En frustrerad professor Stephen Walt, mannens som skrev boken om Israels amerikanska lobby klagar. Kongressen håller på att lyckas med kläcka ur sig ett tredubbelt haveri. Den håller på att sjösätta en utrikespolitik som är dåligt för palestinierna som kongressen uppmanar att fortsätta låta sig ockuperas.

Den är dåligt för USA.

I en tid när de allmänna opinionerna i arabvärlden börjar finna sin röst är det inte, säger INTE någon bra ide att visa upp sig som den israeliska ockupationens beskyddare.

Det är till råga på allt en dåligt för staten Israel som nu glatt kan fortsätta på en väg som bara kan leda till ännu starkare högerextremism, isolering, både i Mellanöstern och övriga världen och till sist undergång.^xiii

Det börjar med en ganska färglös ekonom som råkat bli premiärminister.

Och som hade en plan.

Den färglöse ekonomen är Salam Fayyad, som 2007 blev premiärminister för det palestinska självstyret. I augusti 2009 släppte han sin strategiska plan i form av ett ett 35 sidor långt PM med titeln med den engelska titeln ”Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State”.

I korthet skulle självstyret satsa på att bygga upp samhällsinstitutioner, bygga personalens kompetens, bättra på myndighetsmaskineriets effektivitet. Rättsväsendet behövde också en överhalning. Lagstiftningen på Västbanken och Gaza bestod av ett sammelsurium av gamla ottomanska, brittiska, jordanska och israeliska lagar. Det måste strömlinjeformas. Sist men icke minst skulle infrastrukturen byggas upp. Flygplatser skulle öppnas på både Västbanken, Gazas flygplats skulle återuppbyggas. Vägar och järnvägar skulle knyta samman mer avlägsna delar landsbygden. Kort sagt: göra de palestinska områdena självständiga från Israel också när det gäller ekonomi och transporter.

Och här börjar det bli komplicerat igen.

Man kan vara tämligen säker på att det inte, säger INTE är vad israelerna längtar efter. Visserligen har premiärminister Fayyad fått en och annan klapp på huvudet för sitt reformarbete. Det håller samtidigt på att tvinga in Israel, som normalt brukar vara den part som för i dansen i en ovan roll där man mer och mer tvingas reagera på palestinska initiativ i diplomatin.

●●●
Under våren 2011 började rapporterna komma att den palestinska myndighetens institutioner började få godkännande stämplar från det ena internationella organet efter det andra.

Internationella valutafonden meddelade i en rapport att de gillade de reformer som Fayyad genomfört, och:

”PA är nu kapabelt att bedriva en sund ekonomisk politik som förväntas av en framtida, välfungerande palestinsk stat”

En extra poäng var att beroendet av utländskt bistånd kunnat minska något genom besparingar och minskande slöseri och korruption.

Samma sak ansåg FN:s Mellanösternsamordnare.

”Inom sex områden där FN är mest engagerad, är regeringsfunktionerna tillräckliga för en fungerande regering i en stat”

Samtidigt fanns en brasklapp. Både IMF och FN noterade att utan kontroll över inre och yttre gränser kunde utvecklingen bara nå till en viss gräns, sen tog det stopp igen. Salam Fayyad hade gjort vad som kunde göras i de kringskurna enklaver som hans myndighet kontrollerade. Skulle utvecklingen kunna gå vidare måste självstyrets kontroll öka till att omfatta Västbankens inre och yttre gränser.ⁱ

Där sitter man. De rörliga delarna i en fungerande stat sitter på plats. Under en givarkonferens i Bryssel sas uttryckligen av Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre att självstyrets institutioner var över tröskeln för ett fungerande statsmaskineri.ⁱⁱ Och målet var också klart. Regeringen i Ramallah skulle söka erkännande i FN i september 2011. Den palestinska diplomatiska tjänsten hade på kort tid lyckats rada upp en stor skara länder jorden runt som var beredda att erkänna Palestina som självständig stat.

●●●

Alla planer, reformerande och förhoppningar noterades på israelisk sida med växande ångest. Under våren 2011 uppgavs premiärminister Netanyahu rentav överväga taktiska tillbakadraganden på Västbanken för att förhindra en veritabel, diplomatisk tidvattenvåg.ⁱⁱⁱ

Ett hemligt PM som läckt ut i israelisk press skissar upp den tänka motoffensiven.

De olika israeliska ambassaderna skulle ta kontakt med sympatiskt inställda organisationer och lokala judiska samfälligheter. Bland annat talas om att ordföranden för Europas judska kongress skrivit till statschefer, utrikesministrar och andra ledare för att förhindra ett erkännande.^iv

Skulle samfälligheterna visa sig oentusiastiska över att bära vatten åt staten Israels utrikesförvaltning kunde man kanske ordna besök av någon hög israelisk dignitär för att peppa.

Större delarna av Latinamerika, Afrika och Asien kommer att rösta för ett erkännande. USA kommer att motsätta sig. Därmed återstår Europa som det stora slagfältet. Det är den största handelspartnern för både israeler och palestinierna.

Och Europa kan (som vanligt) inte bestämma sig. EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton meddelade i september att hon inte hade någon enig union bakom sig.^v

EU:s medlemsländer delades enligt den israelisk strategirapporten in i tre grupper.

1. Vänner. Länder som har invändningar mot ett erkännande av staten Palestina. Italien och Tyskland räknas till den kategorin.
2. Obeslutsamma. Till den kategorin räknas framför allt de östeuropeiska länderna. Kan kanske påverkas.
3. Hopplösa fall. Till dem räknas Belgien, Irland, Sverige och Holland. De kommer förmodligen ta ställning för palestinierna.

Där såg det israeliska utrikesdepartementet en viss chans. Länder som tänkte rösta för ett erkännande skulle som minimum övertalas att tala tyst om det. Troligen för att undvika att snöbollen skulle växa till en veritabel lavin av erkännanden.^vi

Dock, Israel hade ett trumfkort i världsdiplomatin, ett enda men det var en veritabel atombomb.

USA.

Amerika skulle ingripa, som så ofta förut. Så hade det fungerat sedan sextiotalet.

I april förklarade israeliska politiker att Amerika under alla förhållande skulle lägga in sitt veto i FN:s generalförsamling.^vii Som en påminnelse om AIPAC:s starka grepp om den amerikanska kongressen kom en resolution i senaten som motsatte sig ett erkännande av det det palestinska självstyret som självständig stat. Resolutionen var avrundades med det (vanliga) kraven om att palestinierna måste avsvära sig våld, erkänna Israel, att -i stort sett- aldrig företa sig något över huvud taget som inte den Israeliska regeringen godkänt först.^viii

Den amerikanska kongressens verkar bara bli allt ilsknare. Bland annat finns nu förslag om att stoppa Amerikanska bidrag till både det palestinska självstyret, till FN, till UNRWA FN organet för palestinska flyktingar.^ix Det finns hot om att stänga det palestinska representationskontoret i Washington. En republikan sitter och snickrar på en motion om att Israel skall få rätten att annektera hela Västbanken.

Allt för att stoppa palestiniernas ”farliga planer”.

Trots det, trots att ett amerikanskt veto är nästan garanterat så var somliga israeliska bedömare missmodiga.

”Det faktum att amerikanerna stoppade kvartettens plan visar bara hur djupt beroende vi är av dem. Men den här förseningen kommer inte att spela någon roll i generalförsamlingen, det är en trend vi inte kan ändra.”^x

Läget är med andra ord det att det palestinska självstyret är beslutet att söka erkännande från det international samfundet. USA verkar lika beslutet att inlägga sitt veto som så många gånger förut.

Men den politiska terrängen är helt ny. Både Turkiet, Egypten och Saudiarabien har varnat:

”Saudiarabien kan inte längre samarbeta med Amerika som det har gjort historiskt. Med större delen av arabvärlden i omvälvning kan den ‘speciella relationen’ alltmer ses som pestsmittad av den stora majoriteten araber och muslimer som kräver rättvisa för det palestinska folket.”^xi

Kort sagt: ett veto kommer att resultera i fnurriga relationer med fler av Mellanösterns viktigaste nationer, som efter våren 2011 måste snegla på vad deras respektive allmänna opinioner anser. Från fransk sida hörs dessutom ett visst hummande om att den nuvarande formen för förhandlingarna i stort sett är förbrukad. Israelerna, i synnerhet under Netanyahu gillar att förhandla men har helt enkelt inte en tanke på att låta det hela faktiskt leda till något.

Kanske vore förhandlingar mellan två stater en bättre modell.^xii President Sarkozy har också antytt svalnande entusiasm inför de amerikanska medlings makandet.^xiii Förhandlingarna ligger i träda efter att premiärminister Netanyahu slängde in kravet på att det palestinska självstyret måste erkänna Israel som ”judisk stat”. Ett krav som av många anses ha som syfte att få förhandlingar att köra fast.

Varför det intensiva israeliska motståndet? Ett internationellt erkännande av det palestinska självstyret skulle väl ändå inte kunna lossa det israeliska greppet över vare sig Västbanken eller Gaza. Inte heller skulle det väl stoppa utbyggande av bosättningarna.

Svaret skulle kunna bli nej men det skulle skyffla om den diplomatiska spelplanen i grunden. Ett vanligt argument från proisraeliska debattörer är att Västbanken är ett territorium utan någon riktig ägare.

Det spelar väl ingen roll om man sätter igång att bygga hus på denna allmänning?

I ett slag skulle ett erkännande förvandla Israel till ockupationsmakt över en internationellt erkänd nation.

En viktig poäng: med förbättrad status skulle det palestinska självstyret kunna driva mål mot Israel i den internationella krigsförbrytardomstolen.

Därmed står USA inför ett val mellan två obehagliga alternativ.

1. Lägga in sitt veto mot en pinsamt stor majoritet av världens länder. Antagligen drabbas av försämrade relationer till viktiga Mellanösternnationer och än en gång framstå som som den israeliska ockupations eviga försvarsadvokat. Det i ett läge när Amerika förtvivlat väl skulle behöva litet mer internationell välvilja.
2. Göra ingenting. I så fall kommer ansökan att gå igenom med rungande majoritet. DET skulle varken skada vare sig USA eller Europa men däremot vålla stor hjärtesorg hos AIPAC som i sin tur skulle ställa till med allsköns inrikespolitiskt trubbel för Obama.

Till sist finns en gräns för den amerikanska makten. Visserligen kan USA stoppa Palestina från att bli fullvärdig medlem av FN genom sitt veto i säkerhetsrådet. Problemet är bara att i så fall kan palestinierna övergå till att vända sig till FN:s generalförsamling och vädja om få sin status höjd, från att vara en ”enhet” med observatörstatus till att bli medlem utan rösträtt.^xiv

Diplomater från både Amerika och EU uppges manövrera frenetiskt bakom kulisserna för att försöka stoppa ansökan. De amerikanske sändebuden Dennis Ross och David Hale har gett sig ut på en förhandlingsturné i området, i teorin för att få ingång förhandlingarna igen. I själva verket för att försöka avvärja den palestinska ansökan. Obama regeringen har vädjat till självstyret om att i alla fall vänta med sin ansökan, vänta på…

…ja nånting som USA kanske skulle kunna ordna fram.

Någon gång.

●●●

Våren och sommaren har varit mycket våldsam på Västbanken. Judiska bosättare har löpt amok. Olivlundar och fält har bränts. Brandbomber har kastats in i moskéer och bilar har bränts. Människor har angripits och misshandlat. Angreppen uppges ha ökat.

Som en reaktion har en del byar börjat bilda självförsvarsgrupper tillsammans med en del internationella aktivister.

”Tanken är att grupper av frivilliga […] skall vara beredda att reagera snabbt”, förklarade Jonathan Pollack, en israelisk aktivist som arbetade för den palestinska sidan.^xv

Och ockupationsmakten är oroad, mycket, mycket oroad, i synnerhet efter en arabisk vår av massdemonstrationer som störtat eller hotat gamla välbekanta, regionala kumpaner.

Ännu mer farligare är att den israeliska armén uppges vara i färd att beväpna bosättarna för att slå hjälpa till att slå ner de väntade demonstrationerna. Bosättningarnas egna miliser och medborgargarden har gjorts till en integrerade del av planeringen. Bortsett från att en växande andel av arméns officerare uppges komma från bosättningarna får de nu också militär utbildning av armén.

En medlem av svenska palestinagrupperna skrev om ett möte med en bosättare för några år sedan.

Han satt i Knesset.

Han berättade att om det utropades en palestinsk stat hade bosättarna vapen. Mycket vapen. Långt mer vapen än den israeliska staten kände till. ^xvi

________________

Kanske var detta det senaste offret för de arabiska revolutionerna, förutom Hosni Mobarak och Ben Alis karriärer.

Det palestinska inbördeskriget mellan Fatah och Hamas sjunger på sista versen.

Det dog den 4 maj 2011 efter att de båda partierna efter en del förhandlande i Kairo skrivit avta.

Det nyligen revolutionerade Egypten har stått som värd och medlat i förhandlingarna.[i]

Två politiska partier som bedrivit ett ganska förvirrat inbördeskrig mot varandra har slutit fred. Världshistorien har böjt av i en ny riktning en aning. Och kanske också ett begynnande tecken på att både Amerika och Israel talar med något mindre bokstäver än förut.

●●●
Det började på ryggen av den våg av demonstrationer, revolter, protester och revolutioner som skakat Nordafrika och Mellanöstern. Det var på samma gång en våg, samtidigt är målen lokala. Överallt har människorna tagit till vapen mot lokala orättvisor, lokala tyranner, lokalt missnöje. Och på samma gång har de många lokala revolterna glidit samman till en stor våg.

På Västbanken och Gaza hade man börjat protestera mot alla sina tyranner, såväl den israeliska ockupationen, Fatah och Hamas. I mars vändes mer och mer av uppmärksamheten mot splittringen mellan Hamas och Fatah. Rapporterna talar om demonstrationer som hölls vid Islamiska universitetet i Gaza stad och i Ramallah på Västbanken.

Kravet var att splittringen mellan de båda partierna och mellan Västbanken och Gaza måste upphöra. Både Fatah och Hamas lovade att deras respektive poliser skulle hålla sig på avstånd från demonstrationerna.[ii] Hamas ledaren Ismail Haniye förklarade att han var beredd att avgå som premiärminister för att avtalet skulle kunna gå igenom.[iii]

●●●
Kriget mellan Hamas och Fatah är framför allt produkten av en serie felslagna kalkyler från USA:s förre president George W Bush och hans regering.

Den första kalkylen som slog slint var att hålla val i de palestinska områdena i januari 2006.

Bakgrunden var komplicerad. De internationella protesterna mot USA för invasionen av Irak hotade att växa sig för starka. Svaret från amerikansk sida blev att proklamera ”Freedom agenda”. George Bush hade ett heligt uppdrag att demokratisera Mellanöstern. (De diskussioner som förts fram till dess handlade uteslutande om att skaffa Amerika en prima position vid persiska viken.)

Varningar saknades inte för att ”fel” kandidat riskerade att vinna. Den palestinska myndigheten var i ett uselt skick. År 2002 hade israelerna inlett ett veritabelt fälttåg mot de ockuperade områdena. De slog självstyret sönder och samman. Förvaltningsbyggnader raserades. De palestinska enklaverna –område A och B-  återbesattes.­­ Under lång tid var den palestinska myndigheten helt lamslagen. I stora delar av både Västbanken och Gaza grasserade ren laglöshet. Den palestinska myndigheten kämpade fortfarande för att komma på fötter igen. Folket var missnöjt över laglöshet, korruptionen inom förvaltningen och den envetna bristen på några som helst framsteg i fredsprocessen.

Vilket lämnade fältet vidöppet för Hamas i valet i januari 2006 som vann stort. Hamas fick 74 mandat mot Fatahs 45.

Det var den första felslagna kalkylen.

I Washington beslöts i tysthet att Freedom Agenda var död. Amerika skulle inte propsa på demokrati i Mellanöstern längre.[iv]

Risken fanns att folk röstade fel.

●●●
Kanske var Elliot Abrams den i USA:s regering som gjorde mer än de flesta drev fram det palestinska inbördeskriget.

Han tillhörde den neokonservativa falangen. Han var en av de –då unga- män som flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Elliot Abrams har själv en lång karriär bakom sig. Han nådde maktens tinnar för första gången under Ronald Reagans presidenttid. Abrams blev statssekreterare för interamerikanska angelägenheter. Han medverkade med liv och lust i USA:s politik i Centralamerika. En politik av gerillabekämpning i El Salvador, dödspatruller i länder där gerillakrig hotade att bryta ut och gerillakrig mot sandinistregimen i Nicaragua.

Abrams bråkade ofta med människorättsorganisationer som anklagade honom för att försöka släta över dödspatrullernas härjningar i Centralamerika.

Till sist åkte Elliot Abrams fast för mened. Han hade ljugit för kongressen under de förhör när man försökte få rätsida på Iran – Contras affären. Det skulle ha blivit slutet för karriären men från president George Bush den äldre kom en presidentlig benådning.

Och Abrams kunde i sinom tid ta plats i Bush den yngres nationella säkerhetsråd, med specialansvar för Mellanösternfrågor.

Abrams var en av de som drev igenom invasionen av Irak. Och från sin post i säkerhetsrådet gör Elliot Abrams bushregeringens andra stora felkalkyl.

Ganska tvärt krävdes att Hamas skulle avsvärja sig våld, erkänna Israel, etc.

När Hamas vägrade stängdes bidragen till den palestinska myndigheten.

Inför en delegation tämligen förbryllade palestinska affärsmän förkunnar Abrams att Hamas styret skulle störtas genom en såkallad ”hård kupp” med vapen som USA skulle tillhandahålla.[v]

Och att vapnen skulle komma via Egypten och Jordanien.

På både Västbanken och Gaza började rapporter dugga allt tätare om att beväpnade män angrep Hamas kontrollerade myndighetsbyggnader och tog över. Enligt uppgifter som cirkulerade hade den amerikanska regeringen avsatt 86, 4 miljoner dollar för att beväpna president Abbas säkerhetstrupper för striden. (Som sedan blockerades av kongressen av missriktad omsorg om Israels säkerhet.)

Knappt någon tyckte att ett palestinskt inbördeskrig verkade vara en bra ide. Pentagon avskydde hela projektet. Den amerikanska ambassaden i Israel likaså. Till och med israelerna tyckte det var en dum idé men Elliot Abrams drev oförfärad igenom eländet.[vi] Det skulle bli ett palestinskt inbördeskrig. Därmed basta. Någon tycket att det var just den typ av överslug och hopkrånglade intriger som Abrams och hans meningsfränder brukade kläcka ur sig.

Israelerna gjorde vad de kunde och fångade in (somliga skulle säga ”kidnappade”) alla Hamaspolitiker de kunde lägga vantarna på. Båda parter kidnappade och torterade varandras anhängare. Ett dussintal människor mördades varje månad.

Det faktum att bidragen blockerades betydde att Fatah inte kunde betala sina säkerhetsstyrkor. Det problemet störde inte Hamas.

Det hela slutade med att Fatah blev sittande med kontrollen över de palestinska enklaverna på Västbanken medan Hamas behöll kontrollen över Gaza.

Vanligtvis sägs att Hamas tog makten i en kupp.

Verkligheten är mer komplicerad.

Under sommaren 2007 rasade ett småskaligt inbördeskrig mellan Hamasregeringen och dess anhängare i kustenklaven mot Fatah lojala säkerhetsstyrkor. Ovanpå den explosiva mixen av kringstrykande dödspatruller hade en ny styrka på 500 man anlänt från Egypten i mitten av maj 2007 för att förstärka Fatah. De nya männen SÅG skräckinjagande ut. De hade nya uniformer, stridsvästar, nya automatkarbiner med kikarsikten. (De hade i själva verket bara genomgått en 45 dagars snabbkurs i Egypten.)

Deras ankomst satte fart på ryktena om att Fatah förberedde en kupp med amerikanskt stöd. I juni 2007 gick Hamas till angrepp mot den hatade Preventiva Säkerhetstjänstens byggnader i Jabaliya. Det startade en kedjereaktion där säkerhetstjänstens soldater började retirera. Och allt föll samman som ett korthus. På fem dagar var det hela över.

En amerikansk neokonservativ förklarade att han ansåg att det som inträffade inte så mycket var en kupp av Hamas utan ett kuppförsök från Fatah som föregreps innan det kunde genomföras.[vii]

För Elliot Abrams var kraschen fullständigt. Istället för en Hamasregering under Ismail Haniyeh i Ramallah som det kanske gått att lirka med så satt nu Hamas rörelsen med ett fast grepp om Gaza som det inte gick att rucka på med mindre än att kustenklaven ockuperades.

Elliot Abrams felkalkyl var fullbordad.

På det sättet rullade det på, fram till nu, våren 2011, och de arabiska revolutionerna.

●●●
Den israeliska regeringen var negativ, och då uttrycker man sig milt.

”Korsar en röd linje” förklarade den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman om överenskommelsen.[viii]

Ganska omgående förkunnade Netanyahu regeringen att det palestinska självstyret kunde välja mellan att sluta fred med Hamas eller med Israel, inte med båda. Därtill förkunnades att Hamas måste erkänna Israel, ta avstånd från våld etc.[ix] (Det har aldrig varit tal om att Israel på något motsvarande sätt måste avstå från SITT våld eller erkänna palestiniernas rättigheter. Inte heller anser man sig behöva avstå från att inkludera rena rasister, som Avigdor Lieberman, i regeringarna.)

Benjamin Netanyahu gav sig själv iväg till England och Frankrike för att bedriva lobby mot Hamas-Fatah överenskommelsen.[x] Där kom också ett hårt piskrapp. Den israeliske finansministern tillkännagav att hans regering skulle blockera överförandet av 89 miljoner dollar i palestinska medel till den palestinska myndigheten.[xi] Notera gärna: det handlade om myndighetens egna pengar som på det sättet hölls inne.

Den palestinska myndigheten protesterade och den här gången fick de stöd av EU och rentav USA. Det handlade om palestiniernas egna pengar enligt avtal. Israel var skyldigt överföra dem.[xii] EU hotade att kliva emellan och betala mellanskillnaden till dess pengarna frisläpptes. Ingen ansåg sig ha något att vinna på att PA gick på knäna.

Och det fanns tunga röster som var såg möjligheter.

EU:s socialistiska grupp PES kallade överenskommelsen ett ”modigt steg mot erkännande”. Jimmy Carter förklarade i Washington Post att en enhetsregering nog var en bättre idé än det inbördeskrig som Bushregeringen påbjudit.[xiii]

●●●
Det nya avtalet skall ha firats av tusentals människor i både Gaza på Västbanken.[xiv] Litet i skymundan kommer också beskedet att Egypten inte längre tänker medverka i blockaden av Gaza. Redan i början av april 2011 meddelades att Egypten skulle ställa in arbetet på den underjordiska barriär som var tänkt att spärra vägen för tunnelbyggandet vid Rafah.[xv] Gränsen kommer att öppnas och förbli öppen utan någon israelisk övervakning.[xvi]

Blockaden av Gaza är på väg att upphöra.

 

---

[i] ”Unity deal signed in Cairo” osignerad, Ma’an, 4 maj 2011.

[ii] ” Popular rallies already underway in Gaza” osignerad, Ma’an 14 mars 2011.

[iii] “Hamas PM ‘ready to resign’ for unity” osignerad, AFP, Ma’an, 30 april 2011.

[iv] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[v] ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vi] ”Three Hamas militants killed in clashes with Fatah in Gaza Strip” av Avi Issacharoff, Haaretz, 7 januari 2007. ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vii] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[viii] “Israel FM says Palestinian deal crosses ‘red line’” osignerad, Ma’an, 28 april 2011.

[ix] ”Israel rejects Palestinian government with Hamas” av Aron Heller, AP, 28 april 2011.

[x] “PM lands in London to lobby against Fatah-Hamas deal” av Tovah Lazaroff, Jerusalem Post, 4 maj 2011.

[xi] ”Israel: Cash transfer to Palestinians on hold” av Matti Friedman, AP, 1 maj 2011.

[xii] ”World pressuring Israel not to block Palestinian tax funds” av Barak Ravid, Haaretz, 5 maj 2011.

[xiii] ”EU socialists call unity ‘brave step’ toward recognition” osignerad, Ma’an, 2 maj 2011. “Support the Palestinian unity government” av Jimmy Carter, Washington Post, 4 maj 2011.

[xiv] ”West Bank, Gaza Palestinians celebrate unity deal” osignerad, Ahram online, 4 maj 2011.

[xv] ”Israel concerned about Hamas-Egypt relations” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 11 april 2011.

[xvi] ”Egypt FM: Gaza border crossing to be permanently opened” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 april 2011.

I detta nådens år 2011 har en uppfinning, ett begrepp sett dagens ljus på Västbanken. Det har blivit kraftigt överskuggad av arabiska revolutioner och kriget i Libyen.

Det kallas för prislappsvåld.

●●●
Den israeliska regeringen har varit påfallande nervös över den politiska oron som rasade runtom i Nordafrika och Mellanöstern. Det kan vara värt att hålla i minnet att trots all tårfylld retorik om hur Israel står ensamt emot en vrång arabvärld har man i själva verket trivts rätt bra med figurer som Ben Ali i Tunisien eller Hosni Mobarak i Egypten. De har som regel inte haft några större invändningar vare sig mot återkommande angrepp på palestinier och libaneser, mot ockupation, blockaden av Gaza eller utbyggnaden av bosättningarna.

Man har till och med då och då haft smärre kontakter med Libyens Muammar Khadaffi.

Okänt om det handlade om den nervositet eller ej men i början på mars ges order om att en bosättar utpost, Havat Gilad, skall rivas. Gränspolisen går in. Bråk uppstår och poliserna avlossar enligt uppgift gummikulor (ack fasa) mot bosättarna.

Då tar det eld. Gummikulor och tårgas får gärna brukas mot palestinier men inte, absolut INTE mot israeliska bosättare. De inlämnade omgående petitioner och klagomål mot myndigheterna. Sympatiskt inställda nationalreligiösa politiker klagar hos premiärminister Netanyahu. Och som ytterligare hämnd inleddes en serie prislapps attacker på palestinier, trots att de inte haft med saken att göra. En molotov coctail har kastats in i ett palestinskt hem. Två barn tas in på sjukhus med rökskador. I Hebron krossas vindrutorna på palestinska bilar.

Och det förklaras att det handlar om ”prislapps våld” en hämnd för att bosättare vräkts från Gilad.

”Regeringen måste förstå att det inte lönar sig att förstöra våra hem och att vi kommer att få dem att ångra vad som hände här,” förklarade en viss rabbi Meir Goldmintz.

Goldmintz tillfogde bosättarna tänkte göra mot palestinierna vad den israeliska regeringen egentligen borde göra.[i]

Uppmuntrade av framgångarna i kampen mot lokalbefolkningen utlyser högerextrema bosättare en ”vredens dag”.

Mer brandbomber. Vägar blockeras. Människor misshandlas.[ii] I Hebron vandaliseras butiker och bilar. 500 olivträdsplantor sågas ner.[iii]

Budskapet är klart. Om israeliska regeringen fattar beslut som stör bosättarna kommer de att angripa palestinierna. Om palestinierna stör bosättarna kommer de också att angripa palestinierna.

I mitten av mars noteras att Havat Gilad återuppförs i all tysthet och utan att ockupationsmakten lägger fingrarna emellan.[iv]

Bosättar rabbinen Shalom Dov Wolpo förklarade glatt att staten Israel förmodligen skulle rämna till sist.

…det kommer att sluta som Libyen och andra ställen. Det kommer förmodligen att utmynna i ett krig mellan judar och det är inte bosättarnas fel. Det är armén som bekämpar dem och vill tillfoga dem samma öde som de boende i Gush Katif (bosättarblocket i Gaza som utrymdes 2005). [v]

Det var så klart besked man kan önska. Den israeliska regeringen hade skapa bosättarrörelsen men den hade ingen kontroll över den längre. Försökte israeliska myndigheter ställa sig i vägen skulle bosättarna hämnas genom att angripa den palestinska lokalbefolkningen.

Försöker man hindra DET kommer bosättarrörelsen inte att ha några skrupler mot att störta staten Israel i Inbördeskrig.

Det hotet är inte något skämt. För några decennier sedan kom kärnan i den israeliska krigsmakten från kibbutzer och var mer eller mindre präglade av allehanda socialistiska ideal.

Det är borta. Nu kommer alltfler av Israels officerare och poliser från bosättningar och är anfäktade av nationalreligiösa idéer.

●●●
Inget av detta är någon större nyhet. Sedan många år tillbaka bosättarna på Västbanken tagit ut sina frustrationer på befolkningen. Det som kanske är nytt är, kanske, skalan.

Och att det verkar vara på väg att utvecklas till ett stående inslag i ockupationen.

Över lag är bosättningarna drivhusbänkar för några av de mest extrema religiösa och politiska strömmingarna i Israel. Även en stor andel av innevånarna sökt sig dit av pragmatiska skäl (där får de bostäder och en hel del offentlig service subventionerad) så blir de flesta gradvis alltmer involverade i bosättarprojektet, också mentalt.

Man kanske kan få in viss inblick i den mentalitet som odlas där i en bok en svensk bosättare, Jonathan Freud.[vi]

Inte för att det är någon bra bok. Bland annat plågar Freud sin läsare med en hel hoper dikter så som är förmodligen slår rekord i den svenska litteraturen i nödrimmad uselhet.

Själva bosättningen i sig är utan tvivel en riktigt trivsam miljö i sig, där alla känner varandra och glatt lånar socker och kaffe till varandra.

Inställningen till palestinierna genomsyras av rasism. I övrigt domineras Freuds bok av gnällig självömkan över en illvillig omvärld som inte vill förstå att hela Västbanken rätteligen tillhör Jonathan Freud och hans bosättarkamrater. Och att det är enligt hans uppfattning deras mänskliga rättighet att konfiskera mark, fastigheter och vattentillgångar.

Många utlänningar som besökt bosättningarna fann ofta innevånarna trevliga och otvungna… ända till dess samtalet kom in på politiska frågor och vem som hade den egentliga Rätten till Landet.

Då kunde tvärt de mest hårresande saker börja rinna ur dem. Att Västbankens befolkning borde tvångsdeporteras för att skänka husfrid åt bosättarna tillhör numera närmast menlösa yttrandet.

Pernilla Ahlsén hörde med förvåning en farmor i en bosättning förklara att ”Vi borde vara mer som amerikanerna som vågar utrota en hel by om det behövs.”[vii]

●●●
Den 11 mars mördas familjen Fogel på fem personer, varav tre barn, i den lilla högerextrema bosättningen Itamar.[viii]

Det kom efter en lugn period. Angrepp på israeliska civilpersoner har blivit tämligen ovanliga, trots utbyggnad av bosättningar och prislappsvåld.

Kanske just därför blir uppmärksamheten över mordet på familjen Fogel enorm. Kanske, men inte enbart. Morden på familjen Fogel utnyttjades omgående i propagandasyften.

(Lugnt period och lugn period förresten. Lugnet är en fråga om vilken sida om stridslinjen man befinna sig på. Under perioden som föregick mordet på familjen Fogel hade 41 palestinier dödats. Bland dem en 66 årig man, Omar Qawasmeh som sköts av soldater på nära håll mitt framför sin fru medan han låg och sov i sitt eget hem. Patrullen hade stormat fel lägenhet.)

Israels minister för offentlig diplomati och diaspora affärer Yuli Edelstein (gemenligen kallad propagandaminister) beslutar att brottsplatsbilderna på de blodiga kropparna skall offentliggöras. Och han förklarar dessutom ogenerat att det görs av PR skäl, för att försöka uppamma sympati i en tid av allt mörkare opinionskonjunkturer.[ix]

Bloggaren Richard Silverstein var imponerad av Motti Fogel, bror till ett av offren.

Motti Fogels begravningstal var sorgset och värdigt. De övriga talarna levererade den ena rasistiska och antipalestinska tiraden efter den andra.[x] I New York hölls minnesstund med 1 000 närvarande och ytterligare 2 000 tittare på videosändningen. Den ena talaren efter den andra bedyrade att familjen Fogel hade dödats för att de var judar, inte bosättare. Malcolm Hoenlein, ordförande för Conference of Presidents of Major American Jewish Organizations jämförde morden i Itamar med det förtryck som föregick Förintelsen i Tredje Riket. I framtiden borde man villkorslöst ställa sig bakom bosättarna.

Hoenlein och de övriga talarna verkar förövrigt hetsa upp sig så till den grad att de nära nog förklarar att bosättarna lider för folkets synder.[xi]

Premiärminister Netanyahu proklamerade att 500 nya bostäder skulle byggas. Som ren hämd.[xii]

Kanske tycker sig denna bloggare höra en biton av tillfredsställelse i de många högbröstade av sorgebetygelserna för familjen Fogel. För många som rimligen inte kan känna familjen offren fyller morden syftet kunde användas för att bekräfta fördomar många gärna vill hysa och ösa nytt bränsle på ett hat de redan hyser.

Och på Västbanken sköt vågen av prislapps angrepp ny fart igen.

PLO anklagade den israeliska regeringen för att utnyttja morden i Itamar för att smita undan förhandlingarna. Och de israeliska myndigheterna gjorde inte mycket för att hindra vågen av förföljelse på Västbanken.[xiii]

I byn Awarta, som misstänktes, eller förmodades vara utgångspunkt för morden i Itamar (eller som bara råkade ligga i vägen) belades med utegångsförbud. Soldater genomförde husrannsakan efter husrannsakan i byn med grundlig vandalisering av hemmen. Datorer och telefoner slogs sönder, elledingar kapades till dess det hela mer började likna kollektiv bestraffning än mordutredning.

Och i kölvattnet på soldaterna kom gäng av stenkastande bosättare.

Tre skandinaviska ISM aktivister blev strandsatta i Awarta. Byborna bad dem att försöka stanna kvar eftersom både soldater och bosättare var aningen mindre våldsamma när de visste att det fanns ”internationella” inom synhåll.

Innan soldaterna drog sig tillbaka försökte de samla in alla kameror, och plocka åt sig kamerornas minneskort. Kanhända en läxa armén  lärt sig efter debaclet med kapningen av Gazakonvojen.[xiv]

Söder om Itamar bosättningen drogs 100 olivträd upp med rötterna och fyra vattentankar förstördes av ett gäng på ett dussintal bosättare.[xv] I närheten av Hebron öppnade en bosättare eld mot ett begravningståg, två palestinier, Muhammed Abu Safiyya och Bassam Zaq’aqiq sårades.[xvi]

I en rapport från FN organet UNRWA noterades oroligt att under år 2011 hade antalet rivningar av palestinska hus ökat kraftigt. Ungefär 70 rivningar hade genomförts sedan årsskiftet.[xvii]

I skymundan har dessutom den israeliska armén och flygvapnet genomfört en serie angrepp på Gazaremsan.

Så kanske oroligheterna från den arabiska våren 2011 har nått landet mellan Medelhavet och Jordanfloden.

[ii] ”Rightists plan ‘Day of Rage’ over Gilad Farm violence” av Tova Lazaroff, Jonah Mandel och Ben Hartman, Jerusalem Post, 2 mars 2011. “Hebron: Palestinian cars damaged in ‘price tag’ attack” osignerad, Jerusalem Post, 1 mars 2011. “Settlers block roads, train tracks on ‘Day of Rage’” Jerusalem Post, osignerad, 3 mars 2011.

[iii] “Israel PM warns settlers over ‘price tag’ attacks” osignerad, Yahoo! News, 8 mars 2011.

[iv] ”Settlers resume construction in Havat Gilad” av Yair Altman, Yediot Ahronot, 8 mars 2011.

[v] ”Rabbi Wolpo: Fire rubber bullets back at soldiers” av Kobi Nahshoni, Yediot Ahronot, 8 mars 2011.

[vi] ”En judisk bosättare; Essayer och tankefragment från Benjamins land” Hägglunds förlag, 1990.

[vii] ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” Pernilla Ahlsén, Månpocket / Norsteds, 2006, sid 63.

[viii] Bland annat är Itamar hemort för den förre, militäre överrabbinen Avichai Rontski som blev föremål för en tidigare betraktelse på denna blogg, ”Predika för trupperna” Vindskupan, 30 mars 2009.

[ix] ”Why did Israel release bloody images of the family slain in Itamar?” av Nir Hasson, Haaretz, 15 mars 2011.

[x] ”Itamar: Turning victims into national blood sacrifices” av Richard Silverstein, bloggen Tikkun Olam, 14 mars 2011.

[xi] ”Slain West Bank Israelis Mourned in New York Memorial” av Maia Efrem, The Jewish Daily Forward, 17 mars 2011.

[xii] ”Worrying increase in home demolitions” osignerad, från UNRWA, FN organet för palestinska flyktingar, 21 mars 2011.

[xiii] ”PLO: Israel has exploited Itamar murders” osignerad, Ma’an, 16 mars 2011.

[xiv] ”Tre skandinaviska aktivister fast i by på Västbanken” osignerad, ISM Sverige, 16 mars 2011. ”Israeli forces withdraw from Awarta” osignerad, Ma’an 16 mars 2011.

[xv] ”Settler vandals continue to do damage” osignerad, Ma’an, 17 mars 2011.

[xvi] ”Settler opens fire on funeral procession” Ma’an, 21 mars 2011.

[xvii] ”Worrying increase in home demolitions” osignerad, från UNRWA, FN organet för palestinska flyktingar, 21 mars 2011.

Det under en sluten förhandling och det kom från den palestinske förhandlaren Saeb Erekat.

Det var en av de första stora sensationerna under år 2011.

Kanske är den dömd att hamna i skuggan av de oroligheterna som nu på vårvintern 2011 skakar Nordafrika och Mellanöstern. Den Tunisiska regimen har fallit. Den Egyptiska hotas av protester. Det samma gäller den Yemenitiska.

Och samtidigt har alltså en skräll drabbat i form av 1 700 utläckta dokument som publicerats av Al Jazeera och som handlar om de palestinsk-israeliska förhandlingarna 1999-2010.[i]

Kanske ett palestinskt svar på Wikileaks.

A: Yarkon-Tanninim täkten. Härifrån hämtar staten Israel 340 miljoner kubikmeter vatten, framför allt till Jerusalem och Tel Aviv området. Den anses israelerna vilja behålla under alla förhållanden. Palestinierna tillåts utnyttja 20 miljoner kubikmeter vatten B: Nablus-Gilboa täkten. Härifrån hämtar Israelerna 115 miljoner kubikmeter. Huvudsakligen för jordbrukets behov. C: Den östliga täkten. 40 miljoner kubikmeter tas till israelska bosättningar i Jordandalen. 60 miljoner får tas av palestinier.

Reaktionerna på vad som avslöjats har varit både starka och förvirrade på samma gång. (Kanske också en parallell med Wikileks.) Den palestinska myndigheten brännmärkte omgående Al Jazeera för avslöjandet. Mahmoud Abbas klagade över att emiren av Qatar motarbetade den palestinska myndigheten.[ii] Ett litet demonstrationståg dök upp utanför Al Jazeeras kontor på Västbanken.

Stämningen i det palestinska självstyrets ledning var dyster redan innan. Förhandlingarna har gått i baklås efter att Netanyahu vägrat gå med på ytterligare byggstopp i bosättningarna på Västbanken, trots ett erbjudande om gratis stridsflygplan från USA mot bara ytterligare tre månaders byggpaus.

Och nu denna jätteläcka av dokument visade hur långt de palestinska förhandlarna varit beredda att gå för att få sin överenskommelse.

I Dagens Nyheter var den främsta vinklingen den detta generade det palestinska självstyret. Detta demonstrerade för hela världen hur nära de palestinska säkerhetstjänsterna samarbetade med israelerna.[iii]

Från andra håll, främst från Palestina aktivister, har slutsatsen varit en annan. Avslöjandena är minst lika generande för Israel. Kanske mer.[iv]

Det vanliga påståendet: ”Israel har ingen partner för fred” kapsejsar nästan omgående. Tvärtom har palestinska förhandlare varit beredda till och med tumma på sina heligaste hjärtefrågor. Under förhandlingarna hade de varit beredda att gå med på att israelerna skulle få annektera alla sina bosättningar i östra Jerusalem utom möjligen Jabal Abu Ghneim.[v]

De hade varit beredda att gå med på att man inte utväxlade territorium till en taxa av 1-1.

Frågan om flyktingarnas rätt att återvända hade de också varit beredda att pruta ner. Under en förhandlingsomgång hade den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert föreslagit en symbolisk grupp på 1 000 själar. Motförslaget hade varit 5 000 eller 10 000.

Detta av en flyktingbefolkning på mellan fem till sex miljoner människor.[vi]

Enligt Los Angeles Times kastade dokumenten också ett kallt ljus över påståendet att den palestinska myndigheten inte kan sköta sin diplomati. Det hade varit fallet tidigare när israeliska delegationer kunde sitta fulladdade med expertis i de frågor som skulle avhandlas medan deras palestinska motsvarigheter inte ens var riktigt på det klara med vilken förhandlingslinje de skulle driva. Under de senaste åren hade däremot palestinska förhandlingsdelegationer kommit ordentligt förberedda, bestyckade kartor, expertutlåtanden och förberedda kompromissförslag.[vii]

Till ingen nytta.

Så det var inte där skon klämde heller.

Självstyrets medgörlighet var inte total. De palestinska förhandlarna HADE också satt hårt mot hårt. I synnerhet när bosättningarna Ma’ale Adumim, Ariel, Giv’at Ze’ev, Ephrat och Har Homa var på tapeten. Den palestinske förhandlaren Ahmed Qurei ville inte gå med på att Israel annekterade de bosättningarna. I synnerhet gällde det Ma’ale Adumim och Ariel. Möjligen att de kunde stå kvar under palestinsk överhöghet.[viii]

Det kan ge en fingervisning om hur tänkandet går i det palestinska självstyret. Man är helt enkelt ute efter en lösning det går att leva med på lång sikt. Om Ma’ale Adumim förblir under israelisk kontroll skulle Västbanken förbindelser nära nog klippas av. Kompromisser om Ariel betyder palestinierna tvingas avskriva sig att viktiga vattentäkter. Samtidigt ser israelerna helst att de vattentäkterna landar på deras sida om gränsen.

Mycket handlar om vattentillgångarna.

I båda fallen skulle den drömda, egna staten bli en vansklig konstruktion. Det pekar också på att snarare än att vilja ”förinta Israel” verkar PA:s linje vara att försöka få en lösning de kan leva med på lång sikt.

Man får också en ganska gråmelerad bild av USA:s medlarinsatser. Medlare, som Dennis Ross, Martin Indyk och George Mitchell har inga kort i ärmen, vill inte sätta press på Israel på något sätt. Den fd CIA officeren Robert Grenier ansåg att de palestinska förhandlarna ideligen uppmanats att ta risker ”för freden” bara för att lämnas i sticket när det inte fungerade.[ix]

●●●
Många hårda ord har sagts om det palestinska självstyrets undergivenhet i förhandlingarna. Kanske har denna bloggare aningen mer sympati. Först och främst måste man hålla i minnet att motparten är komplett överlägsen både ekonomiskt och militärt. Israel behöver inte ens spela ut hela sin militära arsenal. Det kan räcka med att strypa ner transporterna för att det palestinska självstyrets ekonomi skall börja knäna.

Det vet man av grundligt god erfarenhet sedan tidigare.

Och där finns USA, den förmodade medlaren, som ofta och gärna pressar palestinierna men aldrig Israel. Ledande amerikanska medlare som Dennis Ross och Martin Indyk är bokstavligen talat värvade ur AIPAC.

Från arabvärlden är ingen hjälp att vänta. Europa är passivt och överlämnar medlarrollen åt USA. Det ger president Mahmoud Abbas och hans förhandlare få, nästan inga kort att spela med i förhandlingarna, annat än att försöka hålla de lynniga israelerna på gott humör. Det antyder också att de kallt räknar med att situationen kommer bestå att i oöverskådligt lång tid.

På andra håll uppges den palestinska diplomatin ha haft större framgångar. Faktiskt så till den grad att både israel och amerikan har börjar skruva på sig.

Klicka för att se kartan förstorad

●●●
En tanke infann sig nästan omgående när Brasilien och Argentina gav fullt diplomatiskt erkännande åt Palestina under de sista veckorna av år 2010.

För somliga var den tanken ett löfte. För andra ett dovt hot, nämligen att detta skulle starta en snöbollseffekt.

Det visade sig stämma.

Chile lämnade fullt erkännande i mitten av januari.[x] Bolivia Peru och Paraguay likaså.[xi] Det lilla Guyana gjorde sammaledes.

Israels ställföreträdande utrikesminister Daniel Ayalon skrev på sin blogg att ”staten Facebook är mer verkligt än staten Palestina.”[xii]

Sydamerika hade varit en stor fläck på världskartan när det gällde länder som ger fullt diplomatiskt erkännande åt den palestinska myndigheten. Den fläcken har nu fyllts under loppet av bara några veckor.

En annan triumf var när den ryske presidenten Dimitrij Medvedev under ett besök i Jeriko meddelade att Ryssland bekräftar Sovjets erkännande av den palestinska staten från 1988 inom 1967 års gränser.

Lägg därtill att president Medvedev åkte direkt till Västbanken, utan att hälsa på israeliska regeringsföreträdare först.[xiii]

”Oansvariga regeringar är snabba med att ’gilla’ den palestinska staten utan att kolla dess profil: en stat utan suveränitet, inga gränser eller territoriellt sammanhållning, ingen ekonomisk förmåga eller demokratisk kultur,” klagade Israels biträdande utrikesminister Daneil Ayalon.[xiv]

Uppenbarligen utan att närmare funderingar över vilken part som ihärdigt förhindrat det mesta på den listan.

De palestinska diplomaternas djärvhet har ökat. Nu glunkas om att utverka ett FN erkännande. Den palestinska myndighetens diplomater uppges vara i full färd med att vigga röster världen runt.[xv]

Alla sarkasmer till trots: de seismiska rörelserna i världsdiplomatin har vållat oro.

Kanske också ett tecken på att konjunkturerna håller på att vända sig emot Israel i både världsopinionen och den internationella diplomatin. Och på att den israeliska diplomatin, till och med amerikanskt understöd börjar få allt svårare att täppa igen hålen.

USA:s representanthus utfärdade en resolution där den palestinska myndigheten å det allvarligaste varnades för att söka erkännande på egen hand, utan israeliskt godkännande.[xvi] EU uppges värja sig från palestinska propåer om att uppgradera de diplomatiska relationerna.[xvii] Däremot har det ena EU landet efter det andra i all tysthet uppgraderat sina relationer med den palestinska myndigheten.[xviii]

Den palestinska myndighetens utrikesminister var nöjd.

”Sådana erkännanden skulle skapa politiskt och legal press på Israel att dra tillbaka sina styrkor från en annan stat som är erkänd inom 1967 år gränser av världssamfundet.”[xix]

Ett annat moln på himlen är att palestinska diplomater har börjat arbeta på en ny FN resolution som tar avstånd från de israeliska bosättningarna. Också det har vållat vrede och arga varningar från Washington.[xx]

På den punkten uppges Obama regeringen ha fått mothugg från en skara pensionerade, höga diplomater och tjänstemän, inklusive förre försvarsministern Frank Carlucci och förre FN ambassadören Thomas Pickering som ansåg att USA:s trovärdighet skulle kvaddas av att lägga in veto.[xxi]

[ii] ”Palestinians give Abbas hero’s welcome after he denounces ‘Palestine papers’”, osignerad, Reuters, 11 januari 2011.

[iii] ”Uppgifterna snuddar vid en mycket ömtålig fråga” av Nathan Shachar, Dagens Nyheter 25 januari 2011.

[iv] ”Bildts politik för Mellanöstern ett totalhaveri” av Jonathan Staczak, i Svenska Dagbladet, 24 januari 2011.

[v] “The biggest Yerushalayim” av Gregg Carlstrom, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[vi] ”PA selling short the refugees” av Laila Al-Arian, Al Jazeera, 25 januari 2011.

[vii] ”Leaked documents show Palestinians ready to deal at 2008 peace talks” av Edmund Sanders, Los Angeles Times, 26 januari 2011.

[viii] “The biggest Yerushalayim” av Gregg Carlstrom, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[ix] ”Risks for peace” av Robert Grenier, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[x] ”Chile recognises Palestinian state” osignerad, Al Jazeera, 8 januari 2011.

[xi] ”Paraguay to recognize Palestinian state in ’11” osignerad, Ma’an News Agency, 26 december 2011.

[xii] ”Deputy FM: ‘The state of Facebook’ is more real than Palestine” osignerad, Haaretz, 26 december 2010.

[xiii] ”Israel concerned Russia will recognize Palestinian state” av Barak Ravid, Haaretz, 18 januari 2011.

[xiv] ”Deputy FM: ‘The state of Facebook’ is more real than Palestine” osignerad, Haaretz, 26 december 2010.

[xv] “Palestinians lobbying to secure state recognition by UN” osignerad, Daily Times, 11 januari 2011.

[xvi] ”H.Res 1765 – Supporting a negotiated solution to the Israeli-Palestinian conflict and condemning unilateral measures to declare or recognize a Palestinian state, and for other purposes” den 15 december 2010.

[xvii] “Latin America Deepens Israeli Isolation” av Pierre Klochendler, Inter Presse Service, 16 januari 2011.

[xviii] ”Paraguay to recognize Palestinian state in ’11” osignerad, Ma’an News Agency, 26 december 2011.

[xix] “Palestinians lobbying to secure state recognition by UN” osignerad, Daily Times, 11 januari 2011.

[xx] ”US warns Palestinians over Security Council resolution” osignerad, AFP, 19 januari 2011.

[xxi] ”Greybeards Urge U.S. not to Veto U.N. Anti-Settlement Resolution” av Jim Lobe, Inter Press Service, 19 januari 2011.

Det är väl ungefär vad mammor världen runt brukar säga men bakgrunden var mörk den här gången, mycket, mycket mörk.

Det hade hänt under de varje vecka återkommande demonstrationerna mot muren i Bi’ilin och det hade hänt på årets sista dag. Demonstrationen hade varit något större än vanligt den här gången. Självaste premiärminister Salam Fayyad hade varit där ett litet tag.

Den här gången sköt soldaterna vanvettigt stora mängder tårgas granater mot demonstranterna. Vinden vände. Gasen drev in. En amerikan som varit med på demonstranternas sida noterade att förutom att alla hostade, grät och snörvlade kände många bröstsmärtor. Så tjock hade tårgasen varit.[i]

Jawaher hade sagt att hon inte orkade mer och sjunkit samman och börjat kräkas.

Hon hade snabbt och rutinerats förts till sjukhus i Ramallah, hon reagerade inte på behandlingen. Jawaher hade glidit in i medvetslöshet och hon hade dött på sjukhuset den 1 januari 2011.[ii]

Kanske hade det varit en ren fotnot, något som inte vållade mer än en förströdd notis, om det inte varit för hennes bror.

Han hade hetat Bassem Abu Rahme hade varit en färgstark lokalaktivist i Bi’ilin. De som känt honom talar om en stor, bussig brumbjörn till karl som gjorde stort intryck både på palestinier och genomresande internationella aktivister. Den 17 april 2009 dödades Bassem vid barriären när en soldat sköt en tårgasgranat rätt i bröstet på honom.

Familjen hade nu förlorat två medlemmar på två år.

Det vållade förstämning i byn och en hel del uppmärksamhet i västmedia.

Och ganska omgående hade propagandakriget inletts.

●●●
En bra sammanfattning av hur det israeliska PR maskineriet, hasbara, fungerar gjordes av ordföranden för den amerikansk-arabiska institutet James Zogby. Den har citerats tidigare på denna blogg men förtjänar att göra det igen. Några punkter på listan klingar välbekant under efterdyningarna till Jawahers död.

Punkt 1.  )

Först och främst strävade från israelisk sida att så snabbt som möjligt valla massmediedrevet i önskad riktning.[iii]

Det finns de som hävdar att den israeliska hasbaran var relativt framgångsrik med den saken under kapningen av Free Gaza rörelsens konvoj i maj 2010.

Ganska snart lyckades det israeliska försvarets talesmannaenhet genom att peppra internationella massmedia med redigerade videoklipp få bort uppmärksamheten från själva angreppet och istället skapa en rätt virrig diskussion om hur fredliga commandosoldater hade överfallits i nattmörkret.[iv]

Punkt 2.)

Stereotyper är ypperliga redskap. Helst skall skapa bilden av hur sympatiska, västerländska israeler står emot orientaliska avgrundsandar.

Punkt 3. )

Räkna med motsidan begår misstag och utnyttja dem maximalt.

Punkt 4. )

Var överallt och säg hela tiden samma sak.

Helst gäller det att få den egna versionen att genljuda från så många olika källor som möjligt. Under Gazaoffensiven distribuerades listor med såkallade diskussionsargument, Talkingpoints, generöst för att få samma argument att genljuda från både officiella talesmän och från proisraeliska kommentatorer.

Punkt 5.)

Ge aldrig efter.

Punkt 6. )

Neka, neka, neka. Även inför överväldigande bevis.

Om verkligheten hotar att bryta sig in brukar israeliska PR ansvariga kvickt skotta upp nya försvarsvallar i form av nya versioner som lägger skulden på motsidan. ”Dom TVINGADE oss att göra det” eller förklaringar om att allt är iscensatt. ”Araber sörjer inte som vi gör”.[v]

Detta enligt James Zogby.

Och nu börjar man komma tillbaka till fallet Jawaher Abu Rahme.

Inledningsvis förklarade den israeliska armén…

Tja ingenting egentligen. Den bara väntade på att allt skulle dunsta bort.

Därefter började uttalandena från arméns sida dugga om att demonstrationen i Bi’ilin hade i sig varit ”våldsam”.[vi]

Därefter började budskapen i kommunikéer och presskonferenser istället handla om att Jawaher ”i själva verket” hade dött av naturliga orsaker. Att hon dött hemma. Att Jawaher hade blivit hedersmördad, att palestinierna själva hade knivhuggit henne i ryggen eller på olika sätt låta förstå att hon dött som en slags PR knep.[vii]

Ett litet triumfkort var att tidsangivelserna inte stämde. Jawaher hade tagits in på Ramallah sjukhus klockan 1520 men i en läkarrapport var tiden noterad 1445.

Därtill upplyste de militära talesmännen om att det var omöjligt att dö av tårgas. Det hade inte hänt på fem år.[viii]

Motsägelserna i läkarrapporten berodde av allt döma på ett misstag på sjukhuset. Någon stressad personal hade helt sonika råkat skriva fel siffra i Jawahers journal.

Ett problem för det israeliska försvarets talesmannaenhet var att den här gången fick de mothugg titt som tätt.

På palestinsk sida hade man sakta men säkert lärt sig nyttan av mediehantering. Bi’ilins folkkommitté hade en presskoordinator, en israelisk aktivist vid namn Jonathan Pollack från gruppen Anarkister mot muren.

Pollack har skymtat då och då, också i svenska reportage. Gissningsvis bör den tjugoårige anarkisten dra en hel del sneda leenden från de vältrimmade informatörerna från det israeliska förvarets talesmannaenhet.

Om så skett bör leendena ha frusit bort de där dagarna i början av januari.

Pollack, som kände familjen Abu Rahme, utvecklade sig till en besvärlig motspelare som snabbt kontrade arméns försök att sälja sina versioner.

Hävdade armén att Jawaher inte varit med i själva demonstrationen? Jonathan Pollack kunde hala fram vittnesmål från Jawahers mamma och flera åskådare som sett henne på plats och varit med när Jawaher hade kollapsat. Till det kom vittnesmål från ambulansföraren som fört henne till Ramallah.

Armén försökte antyda att Jawaher hade dött till följd av någon sjukdom. Pollack hade intyg från Jawahers arbetsgivare, en läkare, om att hon hade varit vid god vigör dagarna innan. Han hade intyg från läkarna som behandlat Jawaher efter att hon tagits in på Ramallahs sjukhus och hävdade att hon hade dött i tårgasförgiftning.

Som kronan på verket understöddes det med en länk till läkarintyget från sjukhuset i Ramallah.[ix] Lägg därtill att Jawaher kort innan sin död genomgått skikt röntgen, på grund av vätska i innerörat efter en förkylning utan att den visade något problem.

●●●
Påståendet att tårgas av den typen, amerikansk CS gas, är ofarlig håller inte vid närmare granskning. Rapporter, stödda av djurförsök, från såväl USA, från brittiska läkartidsskrifter som från israeliska militärläkare har under årens lopp varnat för att amerikansk CS gas i stora koncentrationer kan var dödlig, i synnerhet om den används i slutna utrymmen. Som minimum kan den vålla brännskador.[x] I israelisk press framkom att armén dessutom hade experimenterat med en ny typ av gasgranatkastare, kallad Ringo, som kunde avlossa upp till sex granater samtidigt.

Det hade varit orsaken till att det fanns så mycket gas i luften den dagen.[xi]

De senaste rapporterna talar om att israeliska försvarets talesmannaenhet nu oförfärad har börjat servera en ny version: att Jawaher Abu Rahme dött på grund av felbehandling i Ramallah.[xii]

Som sagt var: ”blåneka” och ”ge aldrig efter”.

Epilog

Jonathan Pollack ställdes inför rätta i Tel Aviv och dömdes till tre månaders fängelse för att ha deltagit i en demonstration mot blockaden av Gaza. Han erbjöds samhällstjänst men avböjde eftersom han inte ansåg sig ha gjort något fel.[xiii]

Från Bi’ilin rapporteras att fredagsdemonstrationerna fortsätter.

[ii] ”Palestinian mother tells of a family tragedy during protest against separation barrier” av Ana Carbajosa, Guardian, 9 januari 2011.

[iii] ”How Israel’s Propaganda Machine Works” av James Zogby, Huffington Post, 9 januari 2009.

[iv] ”Israeli PR machine won Gaza flotilla media battle” av Antony Lerman, Guardian, 4 juni 2010.

[v] ”How Israel’s Propaganda Machine Works” av James Zogby, Huffington Post, 9 januari 2009. Se också Hasbara: En propagandaoffensiv kollapsar, på denna blogg, 29 januari 2009.

[vi] Se gärna den ganska maliciösa sammanställningen av de skiftande versionerna ”IDF on Bil’in: spins, half-truths and lies” av Noam Sheifaz i +972 magazine, 4 januari 2011.

[vii] Se “Bil’in Honor Killing?” av ”Joe Settler” bloggen Muqata, 1 januri 2011.

[viii] ” IDF Press Conference on Death of Abu Rahma” 3 januari 2011, på bloggen Muqata. Via Stephen Walt.

[ix] ”Evidence discredits army’s version of Bil’in woman’s death” av Jonathan Pollack, publicerat Lisa Goldman i +972 magazine, 4 januari 2011.

[x] ”Protest Death Spurs Scrutiny of Israeli Tactics” av Daniella Cheslow, The Jewish Daily Forward, 5 januari 2011.

[xi] ”2004 IDF study: High concentrations of tear gas could be lethal” av Anshel Pfeffer, Haaretz, 7 januari 2011.

[xii] ”IDF: Death of Bil’in woman caused by poor medical care in Ramallah” osignerad, Haaretz, 19 januari 2011.

[xiii] ”How much public influence does a pro-Palestinian Israeli have?” av Amira Hass, i Haaretz, 29 december 2010.

I en rapport från Reut institutet, en tankesmedja som står den israeliska regeringen nära, bedömdes att vågen av bojkottaktioner –eller BDS rörelsen- som det största hotet för närvarande.

Inte Hamas. Inte Libanon. Inte Iran.

Det var bojkottrörelsen.

Som hot betraktas det som så till den milda grad farligt att Reut institutet krävde att den israeliska regeringen skull göra bekämpandet av bojkottrörelsen till sin främsta prioritet.

Efter Gazaoffensiven i december 2008-januari 2009 hade trycket i bojkottansträngningarna ökat.

Efter kapningen av Gaza konvojen ökade de ytterligare.[i]

Pressen kom från två håll. Dels innifrån, från de ockuperade områdena, dels utfrån, från omvärlden. På Västbanken hade den palestinska myndigheten anslutit sig och inlett bojkott mot de företag som arbetade i bosättningarna.

Kan det verkligen ha så stor effekt?

Det är mycket svårt att avgöra. Den israeliske ekonomen Shir Hever har berättat att det ofta är vanvettigt svårt att få fram pålitlig information om saken. Från israeliskt officiellt håll är man synnerligen ovillig att tala om ifall bojkottaktioner som haft kännbar verkan.

Det glimtar till då och då.

I synnerhet bojkottaktionerna som riktar sig mot de företag som upprättats i bosättningarna uppges ha varit kännbara. I det fallet hade det palestinska självstyret under Mahmoud Abbas och Salam Fayyad anslutit sig.

Det var vanvettig viktigt. Även tidigare under konfliktens gång hade man på palestinsk sida försökt sig på bojkottaktioner.

Det hade alltid slagit slint. Från israelisk sida brukade det alltid gå att spela ut byar, landsdelar och olika grupper mot varandra. Att gynna de sammarbetsvilliga och se till att tredskande blev lidande.

Självstyret gav en organisatorisk stadga åt bojkottverksamheten som inte hade funnits tidigare. Enligt Guardian hade myndigheterna sett till att butikshyllorna rakats rena från bosättar tillverkade varor. Det har upprättats en frivillig organisation med 66 000 volontärer som spanade efter syndande butiksägare. I de fallen hotade myndiga myndighetsåtgärder som böter och fängelse. Listor över bosättaranknutna företag cirkulerade.

Det nämns att fabriker i Barkan, ett industriområde som upprättats i bosättningen Ariel, hade tvingats skära ner arbetstiden för att inte behöva avskeda folk. I industriområdet Mishor Adumim, uppges 17 fabriker ha fått stängas.[ii] En representant för bosättningens företagare klagade över att de befann sig i en ”olidlig situation”.[iii] Den israeliske industriministern Benjamin Ben Eliezer hade kallat till sig sin palestinske motsvarighet Hassan Abu Libda och krävt att bojkotten skulle upphöra.[iv]

Minister Hassan Abu Libda ansåg inte det.

”Är de (palestinierna) för kompanjonskap eller för kamp” undrade biträdande premiärminister Dan Meridor.[v]

Från bosättarhåll var tonen både nervös och hotfull. En viss David Ha’ivri från en kommitté för bosättare i norra Västbanken förklarade att de nog snart skulle hitta ersättningsmarknander och då… ja dååå skulle minsann företagen kunna tuffa på igen men de palestinier som arbetat där skulle minsann ha förlorat sina jobb för gott.[vi] En grupp israeliska parlamentsledarmöter föreslog att man skulle belägga det palestinska självstyret med straffavgifter som motsvarade de israeliska företagens förluster.[vii]

Det uppgavs att de internationella bojkotterna gjorde det svårt att hitta de där ersättningsmarknaderna. Många företag övervägde att flytta hem till det egentliga Israel. Andra som tidigare funderat på att etablera verksamhet i bosättningarna gjorde inte det längre. Ja en del uppges rentav förbereda sig att flytta utomlands. Att upphöra att vara israeliska företag.

Betyder det att bojkotterna håller på att få önskad effekt?

Man kanske inte skall ha så bråttom att dra slutsatser. De flesta israeler märker inte av något. I så fall är kanske den kulturella bojkotten betydligt mer kännbar. Det kan verkalitet fånigt men när Elvis Costello eller The Pixies ställer in sina turnéer till Israel då skickar det en skarp signal in i den israeliska bildade medelklassen att omvärlden har påtagliga problem med deras lands politik.

Samma sak när exempelvis den berömde brittisk-judiske dramatikern Mike Leigh ställer in sitt planerade besök där han skulle ha undervisat för teaterstudenter.[viii]

Det gav upphov till en oväntad reaktion i Israel.

●●●
Kultur och idrottministern Limor Livnat gick till angrepp mot det dussintal israeliska skådespelare och konstnärer som tillkännagett att de inte tänkte framträda i det nybyggda kulturcentret i bosättningen Ariel. De hotade att slita sönder det israeliska samhället klagade mininster Livnat. Ett helt knippe teatersällskap var annars inbokade för att framträda Ariels kulturcentrum.

Och nu ville artisterna inte vara med.

Flera av undertecknarna räknades som Israels främsta som skådespelare. Där nämndes skådespelarna Yousef Sweid och Rami Heuberger liksom pjäsförfattaren Joseph Sobol. Cirka 150 föreläsare skrev under på att de inte tänkte arbeta vid Ariels högskola.

Premiärminister Benjamin Netanyahu klagade över att Israel hotades av delegtimisering och bojkott utifrån. Det sista man behövde var att människor i det egna samhället också började bedriva bojkottaktioner mot bosättningarna.[ix]

De israeliske musikpromotorn Shuki Weiss talade förbittrat om ”kulturell terrorism”.[x]

Det snuddar vid något som svårligen låter sig mätas i kronor och ören. Bland israeliska policy drejare talas om det växande hotet om ”delegitimisering”.

Det vill säga, kritik, bojkottaktioner och protester hotar att få legitimiteten att läcka ur det egna nationsbyggandet.

På sätt och vis handlar det en slags dragkamp mellan israel och palestinier. Det har gjort det ända sedan konfliktens första början.

Under decennier har man från israelisk sida ständigt framhållit att de egna aspirationerna är rättmätiga, rimliga och legitima, vare sig det handlar om att upprätta en egen stat i det brittiska Palestina mandatet, att gå till angrepp mot grannländerna, ockupera, annektera och upprätta bosättningar.

De palestinska ambitionerna framställs ofta som löjliga och befängda, ja under många decennier avfärdade ledande israler, som Golda Meir, rentav tanken att det överhuvudtaget skulle finnas ett palestinsk folk.

De kallades bara för ”araberna” och borde helst försvinna någonstans. Någon slags bråkiga infödingar som av ren illvilja envisades med att hävda att de utgjorde ett folk som levde där först.

Korruption inom det palestinska självstyret brukade ofta halas fram med förtjusning som bevis för att det mest av allt handlade om en skara hopplösa typer som envisas med att leka politik.

Och i vår egen del av världen valde de flesta ledande skribenter länge att gå med på de resonemangen. Herbert Tingsten, Jan Olof ”JOLO” Olsson (denne bloggares husgud) kunde i sina spalter snällt återupprepa den israeliska versionen.

Förändringen kom långsamt från och med 1960-talet.

Kanske, ja bara kanske finns nu en gryende rädsla för att förlöjliganden och avfärdanden nu riskerar att slå tillbaka på Israel självt. När Reut institutet skrev sin rapport så oroade man sig inte så mycket för att ekonomin skulle falla samman under alla bojkottaktioner.

Det var att till sist skulle den egna staten delegtimiseras i världens ögon. En israelisk skribent ansåg:

”Paradoxalt nog är det så att medan Israel blir starkare börjar dess legitimitet att smälta bort. En nationell rörelse som började som ’legitimitet utan en enhet’ håller på att bli ’en enhet utan legitimitet’ inför våra ögon.”[xi]

Hotet om delegtimisering är den stora maran för såväl den israeliska statsledningen som dess sympatisörer. I slutet av 2009 ägnade det israeliska utrikesministeriet en stor del av en internationell konferens om bekämpning av antisemitism till att diskutera hur man skulle bekämpa bojkottrörelsen.

Den kampen betecknades som ”en av de avgörande frågorna i vår tid”.

”Nästan varje vecka hör vi om ett nytt universitet, studentkår eller fackförening som överväger bojkott mot israeliska varor, forskare eller idrottslag.

Bojkott kampanjen måste tas på allvar men vi borde inte vara defensiva när vi bekämpar den. Som den israeliske premiärministern sade när han svarade på FN:s säkerhetsråds beslut att sända Goldstonerapporten till Säkerhetsrådet: ’Vi skall nu delegitimisera de som försöker delegtimisera oss.’”[xii]

Uppmärksamhet på högsta nivå med andra ord.

Uppmärksamhet, men knappast något riktigt nytänkande. De flesta israeliska kommentatorer noterar att läget bara blir värre för varje stor militäraktion (Libanon 2006, Gaza 2009, Gazakonvojen 2010). Men knappt någon verkar egentligen se något fel med den förda politiken eller leka med tanken att den skulle behöva läggas om. De skriver ofta skarpsinniga och välformulerade analyser men till sist utmynnar de i maningar till intensifierad propaganda, PR och diplomati.

[ii] ”Palestinian boycott of Israeli settlement goods starts to bite” av Harriet Sherwood, Guardian, 29 juni 2010.

[iii] “Palestinians turn to boycott of Israel in West Bank” av Janine Zacharia, The Washington Post, 16 maj 2010.

[iv] ”Palestinians ‘adamant about continuing boycott on settlement goods’” av Barak Ravid, Haaretz, 12 augusti 2010.

[v] “Palestinians turn to boycott of Israel in West Bank” av Janine Zacharia, The Washington Post, 16 maj 2010.

[vi] ”Palestinian boycott of Israeli settlement goods starts to bite” av Harriet Sherwood, Guardian, 29 juni 2010.

[vii] ”Israel plans to send bill to Palestinians over boycotts” av Catrina Stewart, The Independent, 11 juni 2010.

[viii] ”British director Mike Leigh cancels Israel trip to protest loyalty oath” osignerad, Haaretz, 17 mars 2010.

[ix] “PM blasts artists boycotting Ariel culture center” av Rebecka Anna Stoil, Jerusalem Post, 29 augusti 2010. och “‘Actors’ boycott on settlement Cultural Center will tear Israel apart’” av Chaim Levinson, Haaretz, 28 augusti 2010.

[x] ”Israel plans to send bill to Palestinians over boycotts” av Catrina Stewart, The Independent, 11 juni 2010.

[xi] ”Israel needs legitimacy to wage war and peace” av Ari Shavit, Haaretz, 15 oktober 2009.

[xii] Protokoll från arbetsgruppen med inriktning på bekämpning av BDS ”Delegitimization of Israel: Boycotts, Divestment and Sanctions”. Konferensen avhölls i Jerusalem, 16-17 december 2009. Avigdor Lieberman satt som ordförande. Bland medlemmarna i arbetsgruppen märktes Abraham Foxman och Martin Kramer