”Det finns finns de som anser att vi är ett onödigt folk, ett oönskat folk i Mellanöstern. Det finns de som tror att det i själva verket saknas en stat som behöver upprättas.”ⁱ

Det palestinska självstyrets president Mahmoud Abbas talade inför FN och fick stående ovationer. Han hade lämnat in självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap.

Tre anföranden hölls. Två var väloljade orationer. En utgjorde en ganska långrandigt föreläsning. Av alla dessa var det den långrandiga föreläsningen som verkligen innehöll något substantiellt.

Abbas gav inte intryck av att vare sig ha gått i retorikskola eller ha haft PR konsulter till sitt förfogande. Framförandet var tämligen fyrkantigt.

På slutet tände det till när Abbas kom in på den dagliga, malande osäkerheten och förödmjukelserna som människorna på Västbanken levde under från markkonfiskationer, vägspärrar och bosättarnas räder. Det vågspel det kunde innebära att skicka ungarna till skolan.

Och att det måste få ett slut till sist.

Två talade emot medlemskap. Den israeliske premiärministern Netanyahu och USA:s president Barack Obama.

Benjamin Netanyahu fyrade av sitt tal på engelska med dånande, välmodulerad stämma.ⁱⁱ I sig var det var skickligt framförd oration, han lyckades knipa fler applåder. I praktiken ett virrvarr av vinklingar och omskrivningar. Inledningsvis talade han om alla Världens oförrätter mot Israel. Det innehöll det gamla vanliga grammofonskivan om hans och Israels stora fredsvilja.

Samtidigt talade han också om villkoren för att han, Netanyahu, skulle gå med på fred.

Israel skulle behålla en omfattande militär närvaro på Västbanken och dess luftrum. Man skulle också fortsättningsvis kontrollera vad som importerades och exporterades.

Han kunde inte förstå varför det var sånt bråk om utbyggnaden av bosättningarna. De kunde man sluta diskutera. Förhandlingar borde väl kunna återupptas även om bosättningarna fortsatte att expandera.

Naturligtvis måste palestinierna också erkänna Staten Israel som en ”Judisk Stat”.

Med andra ord ser premiärminister Netanyahus idealfred ut som så att en självständig palestinska stat fortsätta att ha stora israeliska militärbaser på sitt territorium. Staten Israel skulle dessutom kontrollera luftrummet och behålla stora bosättarblock på dess territorium. Den skulle inte tillåtas ha någon självständig utrikeshandel. Israel skulle fortsätt kontrollera Jordandalen. Därmed skulle en palestinsk stat vara permanent avskuren från kontakt med omvärlden och helt beroende av Israel för sin försörjning.

Ju längre man kommer i den israeliska israeliske premiärministerns önskelista desto mer börjar Netanyahus fred likna en fortsättning på den ockupation som pågår idag.

Att det palestinska självstyret skulle erkänna konceptet med en ”Judisk Stat” är det mest förrädiska av allt. Kravet kan låta nog så anspråkslöst men är i praktiken omöjligt att skriva under för varje palestinsk ledare som har minsta förhoppning att bli tagen på allvar och Netanyahu vet det förmodligen mycket väl om det.

Israel och PLO utbytte ömsesidiga erkännanden redan på nittiotalet i samband med Osloavtalet. Det var inte där skon klämde.

Att erkänna Israel som ”Judisk Stat”, en stat där en viss etnisk/religiös grupp har automatiskt företräde, vore en annan femma. Det skulle i praktiken innebära att det palestinska självstyret tryckte godkännande stämpel på hela det institutionaliserade system av diskriminering som den den palestinska befolkningen i det egentliga Israel lever under. I en TV intervju förklarade Benjamin Netanyhus far, den nästan hundraårige historikern Ben-Zion Netanyahu, att Netanyahu junior överhuvud taget inte var intresserad av fredsavtal, annat än på så hårda villkor att palestinierna aldrig skulle kunna godta dem.ⁱⁱⁱ Detsamma anser Egyptens utrikesminister och rentav expresident Bill Clinton.^iv

Likväl: i sitt tal insisterade Obama på parterna på egen hand måste komma överens. Ingen fick göra något för att tvinga den israeliska regeringen, pressa den eller vålla den något annat känslomässigt obehag.

I praktiken: det som skall ske måste ske helt och hållet ske på premiärminister Netanyahu och utrikesminister Liebermans villkor.

●●●
De mest upprörda ansåg att president Barack Obama med sitt tal gjort Förenta Staterna närmast irrelevant som maktfaktor i Mellanöstern.

Liksom Netanyahu var talet retoriskt skickligt och framfört med välmodulerad stämma.

Och in i minsta detalj rapade den amerikanske presidenten upp alla AIPAC:s talking points.

Där kom en kort rekapitulation av den historiska bakgrunden som kunde ha skrivits av Leon Uris. Det kom inga omnämnanden ockupationen, de påfrestningar det innebar för Västbankens befolkning eller utbyggnaden av israeliska bosättningar, något som de flesta amerikanska regeringar på ett mycket försynt sätt rest invändningar emot.

”När man lyssnar på honom kan man tro att det palestinier som ockuperar Israel,” hördes Hanan Ashrawi säga. Däremot var både premiärminster Netanyahu och utrikesminster Lieberman mycket belåtna. Avigdor Lieberman förklarade rentav att han kunde ha skrivit under det ”med båda händerna”.^v

Poängen är att parterna måste komma överens på egen hand. Något som man på israelisk sida helhjärtat instämmer i.

”Parterna måste själva komma överens”.

Frasen brukar ofta komma från proisraeliska debattörer som svar på alla propåer om sanktioner eller hårdare påtryckningar på Israel.

Det LÅTER sympatiskt och rejält. Bilden manas fram av två förståndiga människor som sitter vid ett bord och jämnar ut sina meningsskiljaktigheter i lugn och ro.

Det finns andra som inte tycker det är en bra idé. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti förklarade att han för död och pina inte ville se den palestinska sidan ”bli lämnad ensam” med den israeliska.

Förutsättningen för att tanken om att ”låta parterna komma överens på egen hand” skall fungera är till sist att det handlar om två jämbördiga parter. Så är icke fallet här. Den ena är Mellanösterns starkaste militärmakt och styrs av alltmer nationalistiskt och religiöst anfäktade politiker. Den andra parten är ockuperad av sagda militärmakt och får dessutom hela tiden sitt territorium koloniserat densamma. Att låta ”parterna komma överens” riskerar snarare att utvecklas till en dialog mellan en hungrig krokodil och en tjudrad get.

Efter att har börjat sitt presidentskap med vissa läten om att palestinska rättigheter ändå måste respekteras har president Obama nu övergått till att rapa upp AIPAC:s partilinje.

Frågan är hur det kommer sig.

Först och främst har AIPAC återigen passat på att visa musklerna.

Under sensommaren 2011 skickades så många som 81 kongressledamöter på ”studieresor” till Israel. Allt arrangerat av en AIPAC:s underorganstationer.^vi

Det var en femtedel av ledamöterna i USA:s representanthus. Bland besökarna fanns den demokratiske gruppledaren Steny Hoyer och den republikanske majoritetsledaren Eric Cantor.

Båda har passat på att förkunna att de stödjer den israeliske premiärministern (inte sin egen presidenten).^vii

(Samma taktik användes för övrigt 2009 för att få president Obama att släppa kravet på att de israeliska bosättningarnas utbyggnad skulle frysas. Också då blev stora skaror kongressledamöter skeppade till Israel och betygade landet sin kärlek. AIPAC har med andra ord passat på att upprepa sin gamla succé inför det palestinska självstyrets förväntade ansökan om fullt FN medlemskap.)

En framgångsrik manöver med andra ord, men en manöver som kanske inte går att upprepa i all oändlighet. Det finns uppgifter om att det har börjat skava hos delar av den amerikanska opinionen. Bland annat har fler av de resande kongressledamöterna fått sina hemsidor dränkta av arga kommentarer över hur de kan komma sig att de beger sig ut på – vad som i praktiken är bjudresor i lobby syfte – och att de deklarerar stöd för främmande stadsöverhuvuden istället för att försöka tackla sina egna valkretsars problem. Inte heller bland amerikanska judar är opinionen entydig. I en pamflett som det israeliska utrikesministeriet skickat uttalade sig flera amerikanska rabbiner. Själva var de naturligtvis övertygade sionister av det rejäla slaget. Däremot klagade de över att många av deras församlingsbarn började känna sig vanvettigt ambivalenta angående Staten Israel och dess verksamhet.

En noterade (ack fasa) att ganska många judar han mötte hördes yppa kritiska ord om den israeliska politiken. En viss rabbi Deborah Zecher:

”Trots att 100 000 ungdomar har deltagit i Födslorättsprogrammet – det program som erbjuder nästan gratis resor till Israel för unga människor i åldern 18-26, så är alltför många unga judar nu ointresserade av, eller rent ut fientliga mot Israel. Och i ärlighetens namn gäller det också många av deras föräldrar och andra vuxna.”^viii

AIPAC uppges ha problem med minskande bidrag.

Vilket leder över till det andra stora lockelsen. Det andra stora skälet till att både president och kongress närmast försöker överträffa varandra i proisraeliskhet. Valrörelse står för dörren. President Obama och ett helt koppel andra politiker börjar snegla åt sina utsikter att vigga kampanjbidrag. Och Jim Lobe från IPS noterade ganska argt att såväl AIPAC som andra liknande organisationer lyckats intala hela det politiska etablissemanget att varenda cent som varenda donator av judisk börd bidrar med ytterst skulle handla om Israel.^ix

Kort sagt, allt är sig likt men saker förändras. Frågan är hur länge det dröjer innan det slår igenom i den förda politiken.

●●●
Bakom scenen pågår det diplomatiska spelet. EU parlamentet har närmast enhälligt förklarat att palestinierna har ”legitim rätt till en självständig stat”. President Abbas och premiärminister Fayyads rival, Hamas rörelsen har också överraskande förklarat att de stödjer ansökan. Det skedde till råga på allt under ett möte i Iran, mitt under näsan på det iranska ledarskapet.^x

Däremot håller den amerikanska kongressens ilska bara på att stegras. Den uppges nu snickra på ett förslag om att hålla inne 200 miljoner dollar i amerikanskt bistånd som straff för dess ansökan om fullt FN medlemskap. Givetvis, det skulle inte drabba självstyrets polis eller säkerhetsstyrkor. Det gällde bara sådant som livsmedelsbistånd och sjukvård.^xi

Att hålla inne biståndet är närmast en ren amerikansk present. Det har inte ens den israeliska regeringen begärt. Tvärtom har den signalerat att den gärna ser att självstyret fortsätter fungera och fortsätter administrera delar av Västbanken å Israels vägnar men, utan kostnad för den israeliska statskassan. Lägg därtill att mycket av det internationella biståndet i praktiken landar i Israeliska fickor eftersom biståndsorganen är ofta tvingade att anlita israeliska varor och tjänster för att överhuvud taget nå fram.

Obama administrationen uppges förtvivla försöka tygla kongressens proisraeliskhet.^xii En frustrerad professor Stephen Walt, mannens som skrev boken om Israels amerikanska lobby klagar. Kongressen håller på att lyckas med kläcka ur sig ett tredubbelt haveri. Den håller på att sjösätta en utrikespolitik som är dåligt för palestinierna som kongressen uppmanar att fortsätta låta sig ockuperas.

Den är dåligt för USA.

I en tid när de allmänna opinionerna i arabvärlden börjar finna sin röst är det inte, säger INTE någon bra ide att visa upp sig som den israeliska ockupationens beskyddare.

Det är till råga på allt en dåligt för staten Israel som nu glatt kan fortsätta på en väg som bara kan leda till ännu starkare högerextremism, isolering, både i Mellanöstern och övriga världen och till sist undergång.^xiii

Det börjar med en ganska färglös ekonom som råkat bli premiärminister.

Och som hade en plan.

Den färglöse ekonomen är Salam Fayyad, som 2007 blev premiärminister för det palestinska självstyret. I augusti 2009 släppte han sin strategiska plan i form av ett ett 35 sidor långt PM med titeln med den engelska titeln ”Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State”.

I korthet skulle självstyret satsa på att bygga upp samhällsinstitutioner, bygga personalens kompetens, bättra på myndighetsmaskineriets effektivitet. Rättsväsendet behövde också en överhalning. Lagstiftningen på Västbanken och Gaza bestod av ett sammelsurium av gamla ottomanska, brittiska, jordanska och israeliska lagar. Det måste strömlinjeformas. Sist men icke minst skulle infrastrukturen byggas upp. Flygplatser skulle öppnas på både Västbanken, Gazas flygplats skulle återuppbyggas. Vägar och järnvägar skulle knyta samman mer avlägsna delar landsbygden. Kort sagt: göra de palestinska områdena självständiga från Israel också när det gäller ekonomi och transporter.

Och här börjar det bli komplicerat igen.

Man kan vara tämligen säker på att det inte, säger INTE är vad israelerna längtar efter. Visserligen har premiärminister Fayyad fått en och annan klapp på huvudet för sitt reformarbete. Det håller samtidigt på att tvinga in Israel, som normalt brukar vara den part som för i dansen i en ovan roll där man mer och mer tvingas reagera på palestinska initiativ i diplomatin.

●●●
Under våren 2011 började rapporterna komma att den palestinska myndighetens institutioner började få godkännande stämplar från det ena internationella organet efter det andra.

Internationella valutafonden meddelade i en rapport att de gillade de reformer som Fayyad genomfört, och:

”PA är nu kapabelt att bedriva en sund ekonomisk politik som förväntas av en framtida, välfungerande palestinsk stat”

En extra poäng var att beroendet av utländskt bistånd kunnat minska något genom besparingar och minskande slöseri och korruption.

Samma sak ansåg FN:s Mellanösternsamordnare.

”Inom sex områden där FN är mest engagerad, är regeringsfunktionerna tillräckliga för en fungerande regering i en stat”

Samtidigt fanns en brasklapp. Både IMF och FN noterade att utan kontroll över inre och yttre gränser kunde utvecklingen bara nå till en viss gräns, sen tog det stopp igen. Salam Fayyad hade gjort vad som kunde göras i de kringskurna enklaver som hans myndighet kontrollerade. Skulle utvecklingen kunna gå vidare måste självstyrets kontroll öka till att omfatta Västbankens inre och yttre gränser.ⁱ

Där sitter man. De rörliga delarna i en fungerande stat sitter på plats. Under en givarkonferens i Bryssel sas uttryckligen av Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre att självstyrets institutioner var över tröskeln för ett fungerande statsmaskineri.ⁱⁱ Och målet var också klart. Regeringen i Ramallah skulle söka erkännande i FN i september 2011. Den palestinska diplomatiska tjänsten hade på kort tid lyckats rada upp en stor skara länder jorden runt som var beredda att erkänna Palestina som självständig stat.

●●●

Alla planer, reformerande och förhoppningar noterades på israelisk sida med växande ångest. Under våren 2011 uppgavs premiärminister Netanyahu rentav överväga taktiska tillbakadraganden på Västbanken för att förhindra en veritabel, diplomatisk tidvattenvåg.ⁱⁱⁱ

Ett hemligt PM som läckt ut i israelisk press skissar upp den tänka motoffensiven.

De olika israeliska ambassaderna skulle ta kontakt med sympatiskt inställda organisationer och lokala judiska samfälligheter. Bland annat talas om att ordföranden för Europas judska kongress skrivit till statschefer, utrikesministrar och andra ledare för att förhindra ett erkännande.^iv

Skulle samfälligheterna visa sig oentusiastiska över att bära vatten åt staten Israels utrikesförvaltning kunde man kanske ordna besök av någon hög israelisk dignitär för att peppa.

Större delarna av Latinamerika, Afrika och Asien kommer att rösta för ett erkännande. USA kommer att motsätta sig. Därmed återstår Europa som det stora slagfältet. Det är den största handelspartnern för både israeler och palestinierna.

Och Europa kan (som vanligt) inte bestämma sig. EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton meddelade i september att hon inte hade någon enig union bakom sig.^v

EU:s medlemsländer delades enligt den israelisk strategirapporten in i tre grupper.

1. Vänner. Länder som har invändningar mot ett erkännande av staten Palestina. Italien och Tyskland räknas till den kategorin.
2. Obeslutsamma. Till den kategorin räknas framför allt de östeuropeiska länderna. Kan kanske påverkas.
3. Hopplösa fall. Till dem räknas Belgien, Irland, Sverige och Holland. De kommer förmodligen ta ställning för palestinierna.

Där såg det israeliska utrikesdepartementet en viss chans. Länder som tänkte rösta för ett erkännande skulle som minimum övertalas att tala tyst om det. Troligen för att undvika att snöbollen skulle växa till en veritabel lavin av erkännanden.^vi

Dock, Israel hade ett trumfkort i världsdiplomatin, ett enda men det var en veritabel atombomb.

USA.

Amerika skulle ingripa, som så ofta förut. Så hade det fungerat sedan sextiotalet.

I april förklarade israeliska politiker att Amerika under alla förhållande skulle lägga in sitt veto i FN:s generalförsamling.^vii Som en påminnelse om AIPAC:s starka grepp om den amerikanska kongressen kom en resolution i senaten som motsatte sig ett erkännande av det det palestinska självstyret som självständig stat. Resolutionen var avrundades med det (vanliga) kraven om att palestinierna måste avsvära sig våld, erkänna Israel, att -i stort sett- aldrig företa sig något över huvud taget som inte den Israeliska regeringen godkänt först.^viii

Den amerikanska kongressens verkar bara bli allt ilsknare. Bland annat finns nu förslag om att stoppa Amerikanska bidrag till både det palestinska självstyret, till FN, till UNRWA FN organet för palestinska flyktingar.^ix Det finns hot om att stänga det palestinska representationskontoret i Washington. En republikan sitter och snickrar på en motion om att Israel skall få rätten att annektera hela Västbanken.

Allt för att stoppa palestiniernas ”farliga planer”.

Trots det, trots att ett amerikanskt veto är nästan garanterat så var somliga israeliska bedömare missmodiga.

”Det faktum att amerikanerna stoppade kvartettens plan visar bara hur djupt beroende vi är av dem. Men den här förseningen kommer inte att spela någon roll i generalförsamlingen, det är en trend vi inte kan ändra.”^x

Läget är med andra ord det att det palestinska självstyret är beslutet att söka erkännande från det international samfundet. USA verkar lika beslutet att inlägga sitt veto som så många gånger förut.

Men den politiska terrängen är helt ny. Både Turkiet, Egypten och Saudiarabien har varnat:

”Saudiarabien kan inte längre samarbeta med Amerika som det har gjort historiskt. Med större delen av arabvärlden i omvälvning kan den ‘speciella relationen’ alltmer ses som pestsmittad av den stora majoriteten araber och muslimer som kräver rättvisa för det palestinska folket.”^xi

Kort sagt: ett veto kommer att resultera i fnurriga relationer med fler av Mellanösterns viktigaste nationer, som efter våren 2011 måste snegla på vad deras respektive allmänna opinioner anser. Från fransk sida hörs dessutom ett visst hummande om att den nuvarande formen för förhandlingarna i stort sett är förbrukad. Israelerna, i synnerhet under Netanyahu gillar att förhandla men har helt enkelt inte en tanke på att låta det hela faktiskt leda till något.

Kanske vore förhandlingar mellan två stater en bättre modell.^xii President Sarkozy har också antytt svalnande entusiasm inför de amerikanska medlings makandet.^xiii Förhandlingarna ligger i träda efter att premiärminister Netanyahu slängde in kravet på att det palestinska självstyret måste erkänna Israel som ”judisk stat”. Ett krav som av många anses ha som syfte att få förhandlingar att köra fast.

Varför det intensiva israeliska motståndet? Ett internationellt erkännande av det palestinska självstyret skulle väl ändå inte kunna lossa det israeliska greppet över vare sig Västbanken eller Gaza. Inte heller skulle det väl stoppa utbyggande av bosättningarna.

Svaret skulle kunna bli nej men det skulle skyffla om den diplomatiska spelplanen i grunden. Ett vanligt argument från proisraeliska debattörer är att Västbanken är ett territorium utan någon riktig ägare.

Det spelar väl ingen roll om man sätter igång att bygga hus på denna allmänning?

I ett slag skulle ett erkännande förvandla Israel till ockupationsmakt över en internationellt erkänd nation.

En viktig poäng: med förbättrad status skulle det palestinska självstyret kunna driva mål mot Israel i den internationella krigsförbrytardomstolen.

Därmed står USA inför ett val mellan två obehagliga alternativ.

1. Lägga in sitt veto mot en pinsamt stor majoritet av världens länder. Antagligen drabbas av försämrade relationer till viktiga Mellanösternnationer och än en gång framstå som som den israeliska ockupations eviga försvarsadvokat. Det i ett läge när Amerika förtvivlat väl skulle behöva litet mer internationell välvilja.
2. Göra ingenting. I så fall kommer ansökan att gå igenom med rungande majoritet. DET skulle varken skada vare sig USA eller Europa men däremot vålla stor hjärtesorg hos AIPAC som i sin tur skulle ställa till med allsköns inrikespolitiskt trubbel för Obama.

Till sist finns en gräns för den amerikanska makten. Visserligen kan USA stoppa Palestina från att bli fullvärdig medlem av FN genom sitt veto i säkerhetsrådet. Problemet är bara att i så fall kan palestinierna övergå till att vända sig till FN:s generalförsamling och vädja om få sin status höjd, från att vara en ”enhet” med observatörstatus till att bli medlem utan rösträtt.^xiv

Diplomater från både Amerika och EU uppges manövrera frenetiskt bakom kulisserna för att försöka stoppa ansökan. De amerikanske sändebuden Dennis Ross och David Hale har gett sig ut på en förhandlingsturné i området, i teorin för att få ingång förhandlingarna igen. I själva verket för att försöka avvärja den palestinska ansökan. Obama regeringen har vädjat till självstyret om att i alla fall vänta med sin ansökan, vänta på…

…ja nånting som USA kanske skulle kunna ordna fram.

Någon gång.

●●●

Våren och sommaren har varit mycket våldsam på Västbanken. Judiska bosättare har löpt amok. Olivlundar och fält har bränts. Brandbomber har kastats in i moskéer och bilar har bränts. Människor har angripits och misshandlat. Angreppen uppges ha ökat.

Som en reaktion har en del byar börjat bilda självförsvarsgrupper tillsammans med en del internationella aktivister.

”Tanken är att grupper av frivilliga […] skall vara beredda att reagera snabbt”, förklarade Jonathan Pollack, en israelisk aktivist som arbetade för den palestinska sidan.^xv

Och ockupationsmakten är oroad, mycket, mycket oroad, i synnerhet efter en arabisk vår av massdemonstrationer som störtat eller hotat gamla välbekanta, regionala kumpaner.

Ännu mer farligare är att den israeliska armén uppges vara i färd att beväpna bosättarna för att slå hjälpa till att slå ner de väntade demonstrationerna. Bosättningarnas egna miliser och medborgargarden har gjorts till en integrerade del av planeringen. Bortsett från att en växande andel av arméns officerare uppges komma från bosättningarna får de nu också militär utbildning av armén.

En medlem av svenska palestinagrupperna skrev om ett möte med en bosättare för några år sedan.

Han satt i Knesset.

Han berättade att om det utropades en palestinsk stat hade bosättarna vapen. Mycket vapen. Långt mer vapen än den israeliska staten kände till. ^xvi

________________

Han kidnappades av en rätt suddig slafistisk grupp i Gaza den 14 april. Han återfanns i en tom lägenhet, misshandlad och hängd.

Från vännerna i ISM var reaktionen sorg och förvåning. Arrigoni var pro palestisk. Hade deltagit i försöken att bryta blockaden sedan 2008. Arrigoni tagit sig in i Gaza kort innan den israeliska offensiven började 2008. Han hade skadats av glassplitter på en palestinsk fiskebåt som blev besprutad med vattenkanon.

Så hur kunde han bli mördad av de människor han försökte hjälpa?

Från palestinsk sida verkar reaktionerna dominerats av sorg och skam. Det upplevdes som ett brott mot gästfrihetens lagar.

I det proisraeliska lägret var många kommentarer varit skadeglada. Från historikern och kolumnisten Geoffrey Alderman:

Få händelser – inte ens avrättningen av Osama bin Laden – har gjort mig så förtjust som nyheten att den italienske såkallade fredsaktivisten Vittorio Arrigoni dött.[i]

Aldermans motiv var att Arrigoni var ”judehatare”. Den israeliske fredsaktivisten Jeff Halper som kände Arrigoni avfärdade det. Halper förklarade att det var så dumt att det inte förtjänade kommentar.[ii]

Det kan noteras att Vittorio Arrigonis död också faktiskt är ett starkt tecken att den israeliska politiken mot Gaza inte fungerar och inte kommer att göra det heller.

●●●
Den proklamerade avsikten med blockaden är att underminera Hamasrörelsen. Tanken är att om förhållandena i kustenklaven blir tillräckligt tröstlösa så kommer befolkningen att inse sina misstag, störta Hamas och bli fogliga.

Allt kommer att bli bra då. Det gäller bara att vara konsekvent och visa vem som är boss.

Det finns dessvärre många tecken på att ”hårda tag” inte alls gör Gaza mer hanterligt. Snarare tvärtom.[iii]

En amerikansk ISM aktivist vid namn Lora Gordon var där under den brutala demoleringskampanjen 2003 noterade hur mycket av det sekulära och västerländska inflytandet vittrade bort under trycket från det allt värre eländet.

Före den första intifadan kunde kvinnor stå och röka på gatorna i korta kjolar. Nu säger de att för varje rivet hus bygger folket i Rafah en moské. För varje hem som blir damm kommer en böneutropare som vänder sig fem gånger till gud i desperation. Överallt genljuder koranrecitation från högtalare. Det enda som kan läka vad som inte går att hela.[iv]

Och redan då fanns uppgifter om mer extrema grupper än Hamas började uppstå. Det är med andra ord tämligen osäkert att ett försvagande av Hamas kommer att öppna några dörrar. Snarare finns anledning att befara att järnnävespolitiken istället kommer att öppna portarna för ännu mer fundamentalistiska grupper.

Jared Malsin har en intressant skildring av Gazas salafister.

Det finns fyra grupper: Tawhid wa Al-Jihad som bära ansvaret för kidnappingen av  och mordet på Arrigoni. Där finns Jund Ansar Allah, Jaysh Al-Islam och Jaysh Al-Umma. Antalet anhängare räknas närmast i hundratals snarare än tusen. Ledningarna är ofta lika ivriga motståndare ot varandra som mot Israel. [v]

En del kommer inifrån utan tvivel, annat hänger naturligtvis samman med effekterna av den långa ockupationen.

●●●
Ordet ”ockupation” frammanar bilder av främmande soldater som stövlar fram och tillbaka på gator i någon by som inte är deras.

Det är egentligen bara en enda del av bilden.

Ockupationsmakter lägger sig i ekonomin, kontrollerar, övervakar, bevakar, spionerar och infiltrerar. Som alla fingerfärdiga ockupanter gör israelerna detsamma.

Och ett modernt myndighets maskineri ger rika möjligheter att tubba människor att bli angivare: ”Araberna på Västbanken och Gaza var helt i händerna på den israeliska staten och vi använde oss utan förbarmande av statsmaskineriet,” berättade en israelisk agent.

En palestinier som utvalts till att bli värvad kunde till exempel plötsligt drabbas av jättelika krav från skattemyndigheten. När han var tillräckligt uppskärrad dyker en förstående tjänsteman upp som kan hjälpa till med problemet, jo skulle man kanske kunna tänka sig en del smärre gentjänster? En annan möjlighet var fejkade trafikolyckor. När delinkventen sitter i häktet och ruar sig över framtiden dyker en hygglig polisman upp och… [vi] Studenter, arbetare, människor som behöver läkarbehandling kan alla utsättas för påtryckningar. Passeringen genom vägspärrar kan antingen göras mycket, mycket besvärlig eller tvärtom bli mirakulöst smidig, allt beroende på om man är beredd att göra den där lilla, lilla tjänsten.[vii]

Och den där lilla tjänsten följs snart av ytterligare en tjänst, litet större, och ytterligare en. Allt enligt principen att först be om ett lillfinger och sedan tugga i sig mer och mer av människan. (Israelernas motvilja mot att släppa kontrollen över gränserna beror delvis på att den kontrollen ger så många möjligheter att pressa människor att bli informationslämnare.)

Målet är att proppa varje, grannskap, förening eller sammanslutning med angivare och man är mycket duktig på det. Många brukar göra sig lustig över palestiniers fallenhet för konspirationsteorier men det kan vara värt att notera att de misstankarna titt som tätt faktiskt är helt berättigade.

Principen för de flesta ockupationsmakter är att aldrig tillåta självständiga maktcentra uppkomma i samhället. Det är vad en ockupant gör. Under den israeliska ockupationen som kom på plats efter sexdagarskriget utsågs borgmästare och andra kommunala funktionärer från ockupationsförvaltningen. De beslut som palestinska myndigheter fattade kunde när som helst köras över av ockupationsregeringen som oftast hade de judiska bosättningarnas intressen högre på prioriteringslistan.[viii]

Det gäller för övrigt på nästan varje nivå i samhället. Alla auktoritetsfigurer, moderna och traditionella: lärare, kommunala tjänstemän, muktarer kan när som helst detroniseras, förödmjukas och alla vet om det.

Allt detta har till följd att förtroendet mellan människorna trasas sönder. Det är mycket lätt att misstänksamhet flammar upp.

Där har man samtidigt en av de mest skärande ironierna. Israel som gärna framhåller sig som västvärldens stora skiltvakt i Levanten bidrar med sin eviga järnnäve till att det västerländska och sekulära inflytandet i denna viktiga del av Mellanöstern smälter bort.

Kanske var detta det senaste offret för de arabiska revolutionerna, förutom Hosni Mobarak och Ben Alis karriärer.

Det palestinska inbördeskriget mellan Fatah och Hamas sjunger på sista versen.

Det dog den 4 maj 2011 efter att de båda partierna efter en del förhandlande i Kairo skrivit avta.

Det nyligen revolutionerade Egypten har stått som värd och medlat i förhandlingarna.[i]

Två politiska partier som bedrivit ett ganska förvirrat inbördeskrig mot varandra har slutit fred. Världshistorien har böjt av i en ny riktning en aning. Och kanske också ett begynnande tecken på att både Amerika och Israel talar med något mindre bokstäver än förut.

●●●
Det började på ryggen av den våg av demonstrationer, revolter, protester och revolutioner som skakat Nordafrika och Mellanöstern. Det var på samma gång en våg, samtidigt är målen lokala. Överallt har människorna tagit till vapen mot lokala orättvisor, lokala tyranner, lokalt missnöje. Och på samma gång har de många lokala revolterna glidit samman till en stor våg.

På Västbanken och Gaza hade man börjat protestera mot alla sina tyranner, såväl den israeliska ockupationen, Fatah och Hamas. I mars vändes mer och mer av uppmärksamheten mot splittringen mellan Hamas och Fatah. Rapporterna talar om demonstrationer som hölls vid Islamiska universitetet i Gaza stad och i Ramallah på Västbanken.

Kravet var att splittringen mellan de båda partierna och mellan Västbanken och Gaza måste upphöra. Både Fatah och Hamas lovade att deras respektive poliser skulle hålla sig på avstånd från demonstrationerna.[ii] Hamas ledaren Ismail Haniye förklarade att han var beredd att avgå som premiärminister för att avtalet skulle kunna gå igenom.[iii]

●●●
Kriget mellan Hamas och Fatah är framför allt produkten av en serie felslagna kalkyler från USA:s förre president George W Bush och hans regering.

Den första kalkylen som slog slint var att hålla val i de palestinska områdena i januari 2006.

Bakgrunden var komplicerad. De internationella protesterna mot USA för invasionen av Irak hotade att växa sig för starka. Svaret från amerikansk sida blev att proklamera ”Freedom agenda”. George Bush hade ett heligt uppdrag att demokratisera Mellanöstern. (De diskussioner som förts fram till dess handlade uteslutande om att skaffa Amerika en prima position vid persiska viken.)

Varningar saknades inte för att ”fel” kandidat riskerade att vinna. Den palestinska myndigheten var i ett uselt skick. År 2002 hade israelerna inlett ett veritabelt fälttåg mot de ockuperade områdena. De slog självstyret sönder och samman. Förvaltningsbyggnader raserades. De palestinska enklaverna –område A och B-  återbesattes.­­ Under lång tid var den palestinska myndigheten helt lamslagen. I stora delar av både Västbanken och Gaza grasserade ren laglöshet. Den palestinska myndigheten kämpade fortfarande för att komma på fötter igen. Folket var missnöjt över laglöshet, korruptionen inom förvaltningen och den envetna bristen på några som helst framsteg i fredsprocessen.

Vilket lämnade fältet vidöppet för Hamas i valet i januari 2006 som vann stort. Hamas fick 74 mandat mot Fatahs 45.

Det var den första felslagna kalkylen.

I Washington beslöts i tysthet att Freedom Agenda var död. Amerika skulle inte propsa på demokrati i Mellanöstern längre.[iv]

Risken fanns att folk röstade fel.

●●●
Kanske var Elliot Abrams den i USA:s regering som gjorde mer än de flesta drev fram det palestinska inbördeskriget.

Han tillhörde den neokonservativa falangen. Han var en av de –då unga- män som flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Elliot Abrams har själv en lång karriär bakom sig. Han nådde maktens tinnar för första gången under Ronald Reagans presidenttid. Abrams blev statssekreterare för interamerikanska angelägenheter. Han medverkade med liv och lust i USA:s politik i Centralamerika. En politik av gerillabekämpning i El Salvador, dödspatruller i länder där gerillakrig hotade att bryta ut och gerillakrig mot sandinistregimen i Nicaragua.

Abrams bråkade ofta med människorättsorganisationer som anklagade honom för att försöka släta över dödspatrullernas härjningar i Centralamerika.

Till sist åkte Elliot Abrams fast för mened. Han hade ljugit för kongressen under de förhör när man försökte få rätsida på Iran – Contras affären. Det skulle ha blivit slutet för karriären men från president George Bush den äldre kom en presidentlig benådning.

Och Abrams kunde i sinom tid ta plats i Bush den yngres nationella säkerhetsråd, med specialansvar för Mellanösternfrågor.

Abrams var en av de som drev igenom invasionen av Irak. Och från sin post i säkerhetsrådet gör Elliot Abrams bushregeringens andra stora felkalkyl.

Ganska tvärt krävdes att Hamas skulle avsvärja sig våld, erkänna Israel, etc.

När Hamas vägrade stängdes bidragen till den palestinska myndigheten.

Inför en delegation tämligen förbryllade palestinska affärsmän förkunnar Abrams att Hamas styret skulle störtas genom en såkallad ”hård kupp” med vapen som USA skulle tillhandahålla.[v]

Och att vapnen skulle komma via Egypten och Jordanien.

På både Västbanken och Gaza började rapporter dugga allt tätare om att beväpnade män angrep Hamas kontrollerade myndighetsbyggnader och tog över. Enligt uppgifter som cirkulerade hade den amerikanska regeringen avsatt 86, 4 miljoner dollar för att beväpna president Abbas säkerhetstrupper för striden. (Som sedan blockerades av kongressen av missriktad omsorg om Israels säkerhet.)

Knappt någon tyckte att ett palestinskt inbördeskrig verkade vara en bra ide. Pentagon avskydde hela projektet. Den amerikanska ambassaden i Israel likaså. Till och med israelerna tyckte det var en dum idé men Elliot Abrams drev oförfärad igenom eländet.[vi] Det skulle bli ett palestinskt inbördeskrig. Därmed basta. Någon tycket att det var just den typ av överslug och hopkrånglade intriger som Abrams och hans meningsfränder brukade kläcka ur sig.

Israelerna gjorde vad de kunde och fångade in (somliga skulle säga ”kidnappade”) alla Hamaspolitiker de kunde lägga vantarna på. Båda parter kidnappade och torterade varandras anhängare. Ett dussintal människor mördades varje månad.

Det faktum att bidragen blockerades betydde att Fatah inte kunde betala sina säkerhetsstyrkor. Det problemet störde inte Hamas.

Det hela slutade med att Fatah blev sittande med kontrollen över de palestinska enklaverna på Västbanken medan Hamas behöll kontrollen över Gaza.

Vanligtvis sägs att Hamas tog makten i en kupp.

Verkligheten är mer komplicerad.

Under sommaren 2007 rasade ett småskaligt inbördeskrig mellan Hamasregeringen och dess anhängare i kustenklaven mot Fatah lojala säkerhetsstyrkor. Ovanpå den explosiva mixen av kringstrykande dödspatruller hade en ny styrka på 500 man anlänt från Egypten i mitten av maj 2007 för att förstärka Fatah. De nya männen SÅG skräckinjagande ut. De hade nya uniformer, stridsvästar, nya automatkarbiner med kikarsikten. (De hade i själva verket bara genomgått en 45 dagars snabbkurs i Egypten.)

Deras ankomst satte fart på ryktena om att Fatah förberedde en kupp med amerikanskt stöd. I juni 2007 gick Hamas till angrepp mot den hatade Preventiva Säkerhetstjänstens byggnader i Jabaliya. Det startade en kedjereaktion där säkerhetstjänstens soldater började retirera. Och allt föll samman som ett korthus. På fem dagar var det hela över.

En amerikansk neokonservativ förklarade att han ansåg att det som inträffade inte så mycket var en kupp av Hamas utan ett kuppförsök från Fatah som föregreps innan det kunde genomföras.[vii]

För Elliot Abrams var kraschen fullständigt. Istället för en Hamasregering under Ismail Haniyeh i Ramallah som det kanske gått att lirka med så satt nu Hamas rörelsen med ett fast grepp om Gaza som det inte gick att rucka på med mindre än att kustenklaven ockuperades.

Elliot Abrams felkalkyl var fullbordad.

På det sättet rullade det på, fram till nu, våren 2011, och de arabiska revolutionerna.

●●●
Den israeliska regeringen var negativ, och då uttrycker man sig milt.

”Korsar en röd linje” förklarade den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman om överenskommelsen.[viii]

Ganska omgående förkunnade Netanyahu regeringen att det palestinska självstyret kunde välja mellan att sluta fred med Hamas eller med Israel, inte med båda. Därtill förkunnades att Hamas måste erkänna Israel, ta avstånd från våld etc.[ix] (Det har aldrig varit tal om att Israel på något motsvarande sätt måste avstå från SITT våld eller erkänna palestiniernas rättigheter. Inte heller anser man sig behöva avstå från att inkludera rena rasister, som Avigdor Lieberman, i regeringarna.)

Benjamin Netanyahu gav sig själv iväg till England och Frankrike för att bedriva lobby mot Hamas-Fatah överenskommelsen.[x] Där kom också ett hårt piskrapp. Den israeliske finansministern tillkännagav att hans regering skulle blockera överförandet av 89 miljoner dollar i palestinska medel till den palestinska myndigheten.[xi] Notera gärna: det handlade om myndighetens egna pengar som på det sättet hölls inne.

Den palestinska myndigheten protesterade och den här gången fick de stöd av EU och rentav USA. Det handlade om palestiniernas egna pengar enligt avtal. Israel var skyldigt överföra dem.[xii] EU hotade att kliva emellan och betala mellanskillnaden till dess pengarna frisläpptes. Ingen ansåg sig ha något att vinna på att PA gick på knäna.

Och det fanns tunga röster som var såg möjligheter.

EU:s socialistiska grupp PES kallade överenskommelsen ett ”modigt steg mot erkännande”. Jimmy Carter förklarade i Washington Post att en enhetsregering nog var en bättre idé än det inbördeskrig som Bushregeringen påbjudit.[xiii]

●●●
Det nya avtalet skall ha firats av tusentals människor i både Gaza på Västbanken.[xiv] Litet i skymundan kommer också beskedet att Egypten inte längre tänker medverka i blockaden av Gaza. Redan i början av april 2011 meddelades att Egypten skulle ställa in arbetet på den underjordiska barriär som var tänkt att spärra vägen för tunnelbyggandet vid Rafah.[xv] Gränsen kommer att öppnas och förbli öppen utan någon israelisk övervakning.[xvi]

Blockaden av Gaza är på väg att upphöra.

 

---

[i] ”Unity deal signed in Cairo” osignerad, Ma’an, 4 maj 2011.

[ii] ” Popular rallies already underway in Gaza” osignerad, Ma’an 14 mars 2011.

[iii] “Hamas PM ‘ready to resign’ for unity” osignerad, AFP, Ma’an, 30 april 2011.

[iv] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[v] ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vi] ”Three Hamas militants killed in clashes with Fatah in Gaza Strip” av Avi Issacharoff, Haaretz, 7 januari 2007. ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vii] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[viii] “Israel FM says Palestinian deal crosses ‘red line’” osignerad, Ma’an, 28 april 2011.

[ix] ”Israel rejects Palestinian government with Hamas” av Aron Heller, AP, 28 april 2011.

[x] “PM lands in London to lobby against Fatah-Hamas deal” av Tovah Lazaroff, Jerusalem Post, 4 maj 2011.

[xi] ”Israel: Cash transfer to Palestinians on hold” av Matti Friedman, AP, 1 maj 2011.

[xii] ”World pressuring Israel not to block Palestinian tax funds” av Barak Ravid, Haaretz, 5 maj 2011.

[xiii] ”EU socialists call unity ‘brave step’ toward recognition” osignerad, Ma’an, 2 maj 2011. “Support the Palestinian unity government” av Jimmy Carter, Washington Post, 4 maj 2011.

[xiv] ”West Bank, Gaza Palestinians celebrate unity deal” osignerad, Ahram online, 4 maj 2011.

[xv] ”Israel concerned about Hamas-Egypt relations” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 11 april 2011.

[xvi] ”Egypt FM: Gaza border crossing to be permanently opened” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 april 2011.

När CNN:s team ledsagades till Zawia den 27 februari hade tanken tydligen varit att Khadaffi regimen skulle demonstrera hur den återtagit kontrollen efter ett motanfall. Enligt Nic Robertson upptäckte de snarast att regeringens kontroll höll på att smulas sönder igen. Delar av staden var utbränd och härjad. Soldater de stötte på berättade utan omsvep att de bytt sida och var trötta på Khadaffi styret[i].

Som en bekräftelse på att slutet närmar sig rapporteras att arbetarförstaden Tajoura, tätt inpå Tripoli glidit ur regimens kontroll efter flera dagar av demonstrationer.[ii]

Kort sagt, Khadaffi regimen kontrollerar ett allt mindre område, det mindre området smulas dessutom ständigt upp i allt mindre delar. Det gamla övertaget i militär styrka håller också på att försvinna. Det kommer fler och fler rapporter om att militära förband som gått över till rebellernas håller på att reorganisera sig. Bland annat uppges att trupper från Cyrenaika på att samlas i Zawia och förbereder sig på att gå mot Tripoli för att avsluta alltsammans.[iii]

Reaktioner

Hela den monumentala händelsekedja som började med buller i Tunisien, som växte till en revolution, som tände en annan revolution i Egypten och  som fått hela arabvärlden mellan Atlanten till Persiska viken att formligen bågna av oro, revolter och protest, allt medan yrvakna kommentatorer i Europa och Amerika försöker få rätsida på alltsammans.

Göran Rosenberg skrev att man kanske måste introducera en ny tideräkning i Mellanöstern, före och efter Tahrir-torget.[iv]

Man kan gå tillbaka till spillra från den gamla tideräkningen, från 2002 där den amerikanske policy snickaren Kenneth Pollack lägger ut texten om skälen för att USA borde invadera Irak.

Ett par av de frågor som Pollack funderade över var om vad den arabiska ”gatan” skulle säga om en invasion av Irak.

”Won’t the Arab ”Street” Rise up?”

I sin bok avhandlar Pollack saken på två sidor.  Två sidor av 490.[v]

Han avfärdade tanken efter en tämligen kort fundering. Pollack anförde ”somliga kommentatorer” som förklarade att den ”arabiska gatan” (eller i klartext den arabiska allmänna opinionen) aldrig betytt någonting. Inget att bekymra sig över när planerna skulle ritas upp. Något som politiker i väst och arabiska statschefer själva ryckte på axlarna över, funderade litet förstrött över innan de fortsatte som vanligt.

Kanske var det den gamla inställningen. Nio år avlägsen. Den kunde lika gärna ha kommit från en annan eon.

Nu i slutet februari 2011 har den en gång så lätt avfärdade arabiska allmänna opinionen istället placerat sig bredbent, mitt på scenen. Den kommer inte att kunna viftas bort längre när planerna skall göras upp. Den en gång så ointressanta arabiska allmänna opinionen har redan tvingat två livstidspresidenter att packa sina väskor, en tredje väntar på att störtas, nervösa monarker och presidenter över Nordafrika, Mellanöstern, Arabiska halvön lova reform, bot och bättring.

Utanför arabvärlden har reaktionerna varierat från intresse förtjusning och glada hejarop till surmulna huvudskakningar när den ena livstidspresidenten efter den andra började falla.

Det kan vara värt att dröja litet vid de där surmulna huvudskakningarna litet för titt som tätt kommer de just exakt från de debattörer som tidigare ofta och gärna talade om behovet av politisk reform i arabvärlden.

Kanske just var kom sig surmulenheten av tanken att behöva rucka på ömt vårdade fiendebilder av arabvärlden. Kanske träffade Lennart Franzell på bloggen Det Progressiva USA huvudet på spiken när han påpekade att det här mycket väl kan betyda att bland annat Folkpartiet förlorar sitt ömt vårdade tolkningsföreträde i Mellanösternfrågan.[vi]

I åratal har Per Ahlmark, Cecilia Wikström (och dessförinnan Herbert Tingsten) som lagt ute texten i den svenska debatten om var skåpet skall stå i Mellanösternfrågan och hur araber ”egentligen är”. Kanske en av de mest kända företrädarna för den tanketråden är ”terroristexperten” Magnus Norell som ganska omgående gick ut i Svenska Dagbladet och klagade över att det muslimska brödraskapet skulle ta över Egypten.[vii]

Och som brukligt speglar Magnus Norells expertutlåtanden rådande israelisk inställning.

På ett ganska tidigt stadium hade exempelvis Shaul Mofaz, ordförande i Knessets försvars och utrikesutskott förkunnat att det bästa skulle vara om president Hosni Mobarak lyckades kväsa protesterna.[viii] Och där fanns också en växande ångest över att USA inte på allvar tänkte hindra Moubarak från att falla.

En kommentator kallade det för ”ett skott i ryggen från Uncle Sam”.[ix] Enligt dr Shmuel Bachar höll den israeliska regeringen på att drabbas av panik.[x]

Den ångesten verkade också gripa omkring sig bland USA:s neokonservativa. Daniel Pipes förklarade att det hela i själva verket handlade om ett försök från islamisterna att gripa makten men tillade förhoppningsfullt att militärerna till sist skulle kunna behålla den yttersta kontrollen, både i Egypten och Tunisien.[xi]

Frank Gaffney och Charles Krauthammer sa samma sak i sina kolumner. Visst kunde det vara trevligt med demokrati i mellanöstern MEN…

Sen följde en ström av invändningar, tänk på Iran, tänk på franska revolutionen och kom inte Hitler till makten på demokratiskt sätt?[xii]

Men snart kom en omsvängning.

I mitten av februari levererade det neokonservativa nätverkets inofficiella kronprins William ”Bill” Kristol ett stycke i sin egen tidskrift Weekly Standard som polemiserade mot Krauthammer. Amerika borde ställa upp för frihetens sak med dunder och brak.[xiii]

Det stycket gjorde Hans Bergström alldeles varm i Dagens Nyheter. Här hade man äntligen beviset för att de neokonservativa är orättvist förtalade. Att de i själva verket är idealistiska demokratiivrare.[xiv]

Eller?

Man skulle också kunna ställa sig frågan om inte Bill Kristol i själva verket är mycket slug. Moubarak diktaturen var vid det laget bortom all räddning. I stället för att mana på den döda hästen borde man helt sonika byta. Och vid det laget höll den proteströrelsen på att välta en annan diktatur som länge stått på Amerikas hatlista. Libyen.

Och tämligen omgående har det neokonservativa nätverket övergått till att kräva att president Obama skall låta amerikanska styrkor intervenera för att välta de sista resterna av Khadaffi styret överända.

På sätt och vis har de placerat sig i ett ”vinna vinna” läge. Skulle Obama regeringen gå dem till mötes, ja då har man fått till stånd ytterligare en av de utrikesinterventioner som neokonservativa brukar älska så högt. Skulle det INTE ske ja då har de istället ytterligare tillhyggen mot president Obama. Och ganska omgående har Weekly Standard börjat följa upp med angrepp på Obama regeringen för att inte uppträda tillräckligt ”resolut”.[xv]

Runtomkring i det neokonservativa nätverket har lobbykampanjen inletts. Från Washington Institutet för Nära Östern Politik (The Washington Institute for Near East Policy, Magnus Norells arbetsgivare) kom både lock och pock. Libyen hotades av humanitär katastrof, det fanns en skyldighet att ingripa. Där borde också finnas en chans framhöll de. Den libyska regiment höll på att kollapsa, dess krigsmakt var försvagad.

Vore inte det ett ypperligt tillfälle låta den amerikanska armén få svinga flaggan?[xvi]

Den gamle neocon granskaren Jim Lobe vet att berätta att öppna brev börjat dyka upp, bland annat undertecknade av Bushs förre statssekreterare Paul Wolfowitz, som manar till någon form av ingripande.[xvii] Allt efter inövat mönster för lobbyarbete inför de gamla interventionerna från Balkan och Irak.

●●●
Från Libyen meddelas att Muammar Khadaffi hållit ytterligare rätt osammanhängade ett tal. Bland annat skall han ha sagt att hans folk älskade honom.[xviii]

[ii] ”Tripoli braces for bloody battle” osignerad, The National, 27 februari 2011, The National.

[iii] ”Rebels in Libya Gain Power and Defectors” av David D Kirkpatrick och Kareem Fahim, The New York Times, 27 februari 2011.

[iv] ”Efter Tahrirtorget” Göran Rosenberg, Dagens Nyheter, 15 februari 2011.

[v] ”The Threatening Storm; The Case for Invading Iraq” Kenneth Pollack, Random House, New York, 2002, sid 360.

[vi] ”Jasminrevolutionen, Israel och Folkpartiet förlorar tolkningsrätten till Mellanöstern” av Lennart Franzell, bloggen Det Progressiva USA, 23 februari 2011.

[vii] ”Muslimska brödraskapet en del av problemet” Magnus Norell, Svenska Dagbladet, 8 februari 2011.

[viii] ”Mofaz: It’s best for Israel if Mubarak overcomes protests” av Rebecca Anna Stoil, Jerusalem Post, 1 februari 2011.

[ix] ”Israel shocked by Obama’s “betrayal” of Mubarak” av Douglas Hamilton, Reuters, 31 januari 2011.

[x] “Israel’s government raises alarm at events in Egypt” av Rachel Shabi, Guardian, 4 februari 2011.

[xi] ”PIPES: Turmoil in Egypt” av Daniel Pipes, The Washington Times, 31 januari 2011.

[xii] ”Who doesn’t love a democratic revolution?” av Charles Krauthammer, syndikerad kolumn, 4 februari 2011. ”The Muslim Brotherhood is the enemy” av Frank Gaffney, i The Washington Times, 31 januari 2011.

[xiii] ”Stand for Freedom” av William Kristol, Weekly Standard, 14 februari 2011.

[xiv] ”USA:s svåra roll” kolumn av Hans Bergström, Dagens Nyheter, 11 februari 2011.

[xv] ”Obama Squeaks Up” av William Kristol, Weekley Standard, 7 mars 2011.

[xvi] ”U.S.-NATO Intervention in Libya: Risks and Benefits” av Jason Hanover och Jeffrey White, WINEP, 24 februari 2011.

[xvii] ”U.S.:Neo-Con Hawks Take Flight over Libya” av Jim Lobe, IPS, 27 februari 2011.

[xviii] ”Libya protests: Gaddafi says ‘all my people love me’” BBC, 28 februari 2011. Via Peter Hjukström.

Det under en sluten förhandling och det kom från den palestinske förhandlaren Saeb Erekat.

Det var en av de första stora sensationerna under år 2011.

Kanske är den dömd att hamna i skuggan av de oroligheterna som nu på vårvintern 2011 skakar Nordafrika och Mellanöstern. Den Tunisiska regimen har fallit. Den Egyptiska hotas av protester. Det samma gäller den Yemenitiska.

Och samtidigt har alltså en skräll drabbat i form av 1 700 utläckta dokument som publicerats av Al Jazeera och som handlar om de palestinsk-israeliska förhandlingarna 1999-2010.[i]

Kanske ett palestinskt svar på Wikileaks.

A: Yarkon-Tanninim täkten. Härifrån hämtar staten Israel 340 miljoner kubikmeter vatten, framför allt till Jerusalem och Tel Aviv området. Den anses israelerna vilja behålla under alla förhållanden. Palestinierna tillåts utnyttja 20 miljoner kubikmeter vatten B: Nablus-Gilboa täkten. Härifrån hämtar Israelerna 115 miljoner kubikmeter. Huvudsakligen för jordbrukets behov. C: Den östliga täkten. 40 miljoner kubikmeter tas till israelska bosättningar i Jordandalen. 60 miljoner får tas av palestinier.

Reaktionerna på vad som avslöjats har varit både starka och förvirrade på samma gång. (Kanske också en parallell med Wikileks.) Den palestinska myndigheten brännmärkte omgående Al Jazeera för avslöjandet. Mahmoud Abbas klagade över att emiren av Qatar motarbetade den palestinska myndigheten.[ii] Ett litet demonstrationståg dök upp utanför Al Jazeeras kontor på Västbanken.

Stämningen i det palestinska självstyrets ledning var dyster redan innan. Förhandlingarna har gått i baklås efter att Netanyahu vägrat gå med på ytterligare byggstopp i bosättningarna på Västbanken, trots ett erbjudande om gratis stridsflygplan från USA mot bara ytterligare tre månaders byggpaus.

Och nu denna jätteläcka av dokument visade hur långt de palestinska förhandlarna varit beredda att gå för att få sin överenskommelse.

I Dagens Nyheter var den främsta vinklingen den detta generade det palestinska självstyret. Detta demonstrerade för hela världen hur nära de palestinska säkerhetstjänsterna samarbetade med israelerna.[iii]

Från andra håll, främst från Palestina aktivister, har slutsatsen varit en annan. Avslöjandena är minst lika generande för Israel. Kanske mer.[iv]

Det vanliga påståendet: ”Israel har ingen partner för fred” kapsejsar nästan omgående. Tvärtom har palestinska förhandlare varit beredda till och med tumma på sina heligaste hjärtefrågor. Under förhandlingarna hade de varit beredda att gå med på att israelerna skulle få annektera alla sina bosättningar i östra Jerusalem utom möjligen Jabal Abu Ghneim.[v]

De hade varit beredda att gå med på att man inte utväxlade territorium till en taxa av 1-1.

Frågan om flyktingarnas rätt att återvända hade de också varit beredda att pruta ner. Under en förhandlingsomgång hade den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert föreslagit en symbolisk grupp på 1 000 själar. Motförslaget hade varit 5 000 eller 10 000.

Detta av en flyktingbefolkning på mellan fem till sex miljoner människor.[vi]

Enligt Los Angeles Times kastade dokumenten också ett kallt ljus över påståendet att den palestinska myndigheten inte kan sköta sin diplomati. Det hade varit fallet tidigare när israeliska delegationer kunde sitta fulladdade med expertis i de frågor som skulle avhandlas medan deras palestinska motsvarigheter inte ens var riktigt på det klara med vilken förhandlingslinje de skulle driva. Under de senaste åren hade däremot palestinska förhandlingsdelegationer kommit ordentligt förberedda, bestyckade kartor, expertutlåtanden och förberedda kompromissförslag.[vii]

Till ingen nytta.

Så det var inte där skon klämde heller.

Självstyrets medgörlighet var inte total. De palestinska förhandlarna HADE också satt hårt mot hårt. I synnerhet när bosättningarna Ma’ale Adumim, Ariel, Giv’at Ze’ev, Ephrat och Har Homa var på tapeten. Den palestinske förhandlaren Ahmed Qurei ville inte gå med på att Israel annekterade de bosättningarna. I synnerhet gällde det Ma’ale Adumim och Ariel. Möjligen att de kunde stå kvar under palestinsk överhöghet.[viii]

Det kan ge en fingervisning om hur tänkandet går i det palestinska självstyret. Man är helt enkelt ute efter en lösning det går att leva med på lång sikt. Om Ma’ale Adumim förblir under israelisk kontroll skulle Västbanken förbindelser nära nog klippas av. Kompromisser om Ariel betyder palestinierna tvingas avskriva sig att viktiga vattentäkter. Samtidigt ser israelerna helst att de vattentäkterna landar på deras sida om gränsen.

Mycket handlar om vattentillgångarna.

I båda fallen skulle den drömda, egna staten bli en vansklig konstruktion. Det pekar också på att snarare än att vilja ”förinta Israel” verkar PA:s linje vara att försöka få en lösning de kan leva med på lång sikt.

Man får också en ganska gråmelerad bild av USA:s medlarinsatser. Medlare, som Dennis Ross, Martin Indyk och George Mitchell har inga kort i ärmen, vill inte sätta press på Israel på något sätt. Den fd CIA officeren Robert Grenier ansåg att de palestinska förhandlarna ideligen uppmanats att ta risker ”för freden” bara för att lämnas i sticket när det inte fungerade.[ix]

●●●
Många hårda ord har sagts om det palestinska självstyrets undergivenhet i förhandlingarna. Kanske har denna bloggare aningen mer sympati. Först och främst måste man hålla i minnet att motparten är komplett överlägsen både ekonomiskt och militärt. Israel behöver inte ens spela ut hela sin militära arsenal. Det kan räcka med att strypa ner transporterna för att det palestinska självstyrets ekonomi skall börja knäna.

Det vet man av grundligt god erfarenhet sedan tidigare.

Och där finns USA, den förmodade medlaren, som ofta och gärna pressar palestinierna men aldrig Israel. Ledande amerikanska medlare som Dennis Ross och Martin Indyk är bokstavligen talat värvade ur AIPAC.

Från arabvärlden är ingen hjälp att vänta. Europa är passivt och överlämnar medlarrollen åt USA. Det ger president Mahmoud Abbas och hans förhandlare få, nästan inga kort att spela med i förhandlingarna, annat än att försöka hålla de lynniga israelerna på gott humör. Det antyder också att de kallt räknar med att situationen kommer bestå att i oöverskådligt lång tid.

På andra håll uppges den palestinska diplomatin ha haft större framgångar. Faktiskt så till den grad att både israel och amerikan har börjar skruva på sig.

Klicka för att se kartan förstorad

●●●
En tanke infann sig nästan omgående när Brasilien och Argentina gav fullt diplomatiskt erkännande åt Palestina under de sista veckorna av år 2010.

För somliga var den tanken ett löfte. För andra ett dovt hot, nämligen att detta skulle starta en snöbollseffekt.

Det visade sig stämma.

Chile lämnade fullt erkännande i mitten av januari.[x] Bolivia Peru och Paraguay likaså.[xi] Det lilla Guyana gjorde sammaledes.

Israels ställföreträdande utrikesminister Daniel Ayalon skrev på sin blogg att ”staten Facebook är mer verkligt än staten Palestina.”[xii]

Sydamerika hade varit en stor fläck på världskartan när det gällde länder som ger fullt diplomatiskt erkännande åt den palestinska myndigheten. Den fläcken har nu fyllts under loppet av bara några veckor.

En annan triumf var när den ryske presidenten Dimitrij Medvedev under ett besök i Jeriko meddelade att Ryssland bekräftar Sovjets erkännande av den palestinska staten från 1988 inom 1967 års gränser.

Lägg därtill att president Medvedev åkte direkt till Västbanken, utan att hälsa på israeliska regeringsföreträdare först.[xiii]

”Oansvariga regeringar är snabba med att ’gilla’ den palestinska staten utan att kolla dess profil: en stat utan suveränitet, inga gränser eller territoriellt sammanhållning, ingen ekonomisk förmåga eller demokratisk kultur,” klagade Israels biträdande utrikesminister Daneil Ayalon.[xiv]

Uppenbarligen utan att närmare funderingar över vilken part som ihärdigt förhindrat det mesta på den listan.

De palestinska diplomaternas djärvhet har ökat. Nu glunkas om att utverka ett FN erkännande. Den palestinska myndighetens diplomater uppges vara i full färd med att vigga röster världen runt.[xv]

Alla sarkasmer till trots: de seismiska rörelserna i världsdiplomatin har vållat oro.

Kanske också ett tecken på att konjunkturerna håller på att vända sig emot Israel i både världsopinionen och den internationella diplomatin. Och på att den israeliska diplomatin, till och med amerikanskt understöd börjar få allt svårare att täppa igen hålen.

USA:s representanthus utfärdade en resolution där den palestinska myndigheten å det allvarligaste varnades för att söka erkännande på egen hand, utan israeliskt godkännande.[xvi] EU uppges värja sig från palestinska propåer om att uppgradera de diplomatiska relationerna.[xvii] Däremot har det ena EU landet efter det andra i all tysthet uppgraderat sina relationer med den palestinska myndigheten.[xviii]

Den palestinska myndighetens utrikesminister var nöjd.

”Sådana erkännanden skulle skapa politiskt och legal press på Israel att dra tillbaka sina styrkor från en annan stat som är erkänd inom 1967 år gränser av världssamfundet.”[xix]

Ett annat moln på himlen är att palestinska diplomater har börjat arbeta på en ny FN resolution som tar avstånd från de israeliska bosättningarna. Också det har vållat vrede och arga varningar från Washington.[xx]

På den punkten uppges Obama regeringen ha fått mothugg från en skara pensionerade, höga diplomater och tjänstemän, inklusive förre försvarsministern Frank Carlucci och förre FN ambassadören Thomas Pickering som ansåg att USA:s trovärdighet skulle kvaddas av att lägga in veto.[xxi]

[ii] ”Palestinians give Abbas hero’s welcome after he denounces ‘Palestine papers’”, osignerad, Reuters, 11 januari 2011.

[iii] ”Uppgifterna snuddar vid en mycket ömtålig fråga” av Nathan Shachar, Dagens Nyheter 25 januari 2011.

[iv] ”Bildts politik för Mellanöstern ett totalhaveri” av Jonathan Staczak, i Svenska Dagbladet, 24 januari 2011.

[v] “The biggest Yerushalayim” av Gregg Carlstrom, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[vi] ”PA selling short the refugees” av Laila Al-Arian, Al Jazeera, 25 januari 2011.

[vii] ”Leaked documents show Palestinians ready to deal at 2008 peace talks” av Edmund Sanders, Los Angeles Times, 26 januari 2011.

[viii] “The biggest Yerushalayim” av Gregg Carlstrom, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[ix] ”Risks for peace” av Robert Grenier, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[x] ”Chile recognises Palestinian state” osignerad, Al Jazeera, 8 januari 2011.

[xi] ”Paraguay to recognize Palestinian state in ’11” osignerad, Ma’an News Agency, 26 december 2011.

[xii] ”Deputy FM: ‘The state of Facebook’ is more real than Palestine” osignerad, Haaretz, 26 december 2010.

[xiii] ”Israel concerned Russia will recognize Palestinian state” av Barak Ravid, Haaretz, 18 januari 2011.

[xiv] ”Deputy FM: ‘The state of Facebook’ is more real than Palestine” osignerad, Haaretz, 26 december 2010.

[xv] “Palestinians lobbying to secure state recognition by UN” osignerad, Daily Times, 11 januari 2011.

[xvi] ”H.Res 1765 – Supporting a negotiated solution to the Israeli-Palestinian conflict and condemning unilateral measures to declare or recognize a Palestinian state, and for other purposes” den 15 december 2010.

[xvii] “Latin America Deepens Israeli Isolation” av Pierre Klochendler, Inter Presse Service, 16 januari 2011.

[xviii] ”Paraguay to recognize Palestinian state in ’11” osignerad, Ma’an News Agency, 26 december 2011.

[xix] “Palestinians lobbying to secure state recognition by UN” osignerad, Daily Times, 11 januari 2011.

[xx] ”US warns Palestinians over Security Council resolution” osignerad, AFP, 19 januari 2011.

[xxi] ”Greybeards Urge U.S. not to Veto U.N. Anti-Settlement Resolution” av Jim Lobe, Inter Press Service, 19 januari 2011.

Botten har fallit ur lådan.

Först föll botten ur  i Tunisien, nu i Egypten.

Ben Ali regimen har suttit vid makten sedan 1987. I evigheter. Den verkade kunna fortsätta med det.

Med ens var regimen bortsopad, fanns inte, hade blivit ett med historien.

Det var en händelse. Skulle samma sak hända i Egypten, då är det världshistoria.

Egypten är Mellanösterns verkliga centrum. Landet har en sextusen årig historia. Ett nyckelläge mellan Nordafrika och Mellanöstern och en befolkning på 80 miljoner, den största i arabvärlden. Det är arabvärldens kulturella och ekonomiska centrum. Det som händer i Egypten kommer att få återverkningar över Mellanöstern – och hela världen.

Rapporterna talar om nytt hopp i arabvärlden. Demonstrationer har utbrutit i Algeriet och YemenMånga miljoner människor som hoppas bli kvitt sina egna regimer vädrar morgonluft. Förtjusning i väst… och stor nervositet i regeringskanslierna.

President Obama har varit villrådig. Utrikesminister Hillary Clinton har hörts mumla om att det visserligen vore trevligt om Mubarak regimen kunde reformera sig en aning men att USA inte tänkte kräva dess avgång.

Verkligen inte.[i]

Under Bush epoken hade USA gått till storms mot Irak under dånande propaganda om att sprida demokrati i arabvärlden. När kifaya-rörelsens protester pågick i Egypten 2005 framhöll mången Bushbeundrare i USA (och Sverige) att detta visade att Bush i själva verket var ett misskänt snille.

Nu på vårvintern 2011 var förtjusningen måttlig i samma kretsar.

Bland USA:s neokonservativa råder närmast full ångest. Barry Rubin, chef för Global Research in International Affairs Center:

”Minns ni den iranska revolutionen när alla sorters människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu är Mahmoud Ahamadinejad president.

Minns ni våren i Beirut när människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu styr Hizbollah Libanon.

Minns ni när palestinierna hade fria val? Nu styr Hamas Gaza remsan.”[ii]

”Partilinjen” har förskjutits en aning. Enligt en sammanställning av neokonservativa uttalanden av Eli Clifton för Inter Press Service räkning tyder på man övergått att hävda att demokrati kanske kan vara bra men samtidigt varna för det Muslimska brödraskapet.[iii]

Spelar det någon roll vad de neokonservativa anser? Borde inte de vara slut?

Notera gärna att de långtifrån är uträknade trots sitt monumentala fiasko med Irakkriget. Elliot Abrams, från George Bushs nationella säkerhetsråd kommer att få sitta med i en panel som skall sufflera president Obama om hur den egyptiska krisen skall hanteras.

Det uppges också att Robert Kagans expertis mobiliserats till Obama regerings upplysning.[iv]

●●●
I Israel, ”Mellanösterns enda demokrati”, uppges stämningen vara dyster och spänd över oron i Egypten.

”Nyheterna från grannlandet Egypten sopar bort allt annat från israeliska förstasidor och nyhetsbulletiner. På UD i Jerusalem och försvarshögkvarteret i Tel Aviv har lamporna varit tända nätterna igenom.”[v]

Ofta brukar det sägas att landet står ensamt mot en fientlig arabvärld. I stort sett är det nonsens. I själva verket har det i decennier funnits ett diskret men gott samarbete mellan staten Israel och många av de konservativa arabiska regimerna, som Ben Ali i Tunisien och Mubaraks i Egypten, liksom med Jordanien och Saudiarabien.

Den nya vågen av oro hotar att knuffa ut Israel på hal och bräcklig is ”Utan Egypten har Israel inga vänner i Mellanöstern” hette det i en artikel av Aluf Benn. Israels allians med Turkiet är redan en död bokstav efter kapningen av Free Gazarörelsens konvoj. Om Egypten faller bort återstår inget utom möjligtvis Jordanien.[vi]

(Kung Abdullah II uppges avsky Netanyahu intensivt så den kanalen kanske inte ligger vidöppen.)

Israeliska diplomater uppges ha tryckt på för att amerikanska och europeiska diplomater skall hålla inne med kritiken mot president Mobarak, att understryka vikten av att Egypten var ”stabilt”.[vii]

Biträdande premiärminister Silvan Shalom underströk rentav att ett demokratiskt genombrott i arabvärlden skulle göra slut på det angenäma Status Quo tillståndet för Israels del: ”för ett demokratiskt system skulle styras av en allmänhet som mestadels är emot Israel.”[viii]

Det kan möjligtvis stämma.  Bloggaren Philip Weiss upplevde när han reste med Code Pink konvojen mot Gaza på våren 2009  hur egyptiska byggnadsarbetare la ner verktygen, stod upp och applåderade när bussarna rullade förbi.

Kommentatorn Gideon Levy hade ett litet anspråkslöst förslag. Fyllde inte Israels egen ockupation alla kriterier på ett tyranni det också? Vore det inte en god idé att avveckla ockupationen?

Skulle man inte kunna göra det frivilligt och under samförstånd istället för den gråmelerade dag då man till sist blir tvungen?

Vore inte DET ett sätt att säkra Israels framtid.[ix]

●●●
En gång i tiden var Nathan Shachar en av Dagens Nyheters mest spänstiga korrespondenter.

Denna bloggare har de senaste åren upplevt honom som alltmer fnoskig, prillig och alltmer benägen att bara återge den israeliska regeringens Talking Points. I sin analys antyder Shachar att vågen av oro som går genom arabvärlden i själva verket är ett resultat av Irans manipulationer och är ett led i dess strävan att isolera Israel.

Kanske är det en antydan om hur tankegångarna går i det israeliska etablissemanget.

Han vet att berätta att i försvarshögkvarteret pågår planeringen för fullt för det nya läge som håller på att uppkomma.[x] Bland annat riskerar detta att få botten att ramla ur lådan på blockaden av Gaza.

Från Gaza rapporteras om bränslebrist på grund av oron i Egypten.[xi]

[ii] “Special Report: The Revolt in Egypt and U.S. Policy” av Barry Rubin, bloggen The Rubin Report, 29 januari 2011.

[iii] “January 28th’s Neoconservative Playbook: Boost Democracy; Bash Muslim Brotherhood; Deny Linkage” av Eli Clifton, på Lobelog, IPS, 29 januari 2011.

[iv] ”Former officials, scholars warned of coming instability in Egypt” Laura Rozen, Politico, 30 januari 2011.

[v] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[vi] ”Without Egypt, Israel will be left with no friends in Mideast” av Aluf Benn, Haaretz, 29 januari 2011.

[vii] ”Israel urges world to curb criticism of Egypt’s Mubarak” Barak Ravid, Haaretz, 31 januari 2011.

[viii] ”Israeli deputy Prime Minister: Arab Democracy threats Israel” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 30 januari 2011.

[ix] ”The Egyptian masses won’t play ally to Israel” av Gideon Levy, Haaretz, 30 januari 2011.

[x] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[xi] ”Gazans fear unrest threatens vital supply line” osignerad, Ma’an News Agency, 31 januari 2011.

I en rapport från Reut institutet, en tankesmedja som står den israeliska regeringen nära, bedömdes att vågen av bojkottaktioner –eller BDS rörelsen- som det största hotet för närvarande.

Inte Hamas. Inte Libanon. Inte Iran.

Det var bojkottrörelsen.

Som hot betraktas det som så till den milda grad farligt att Reut institutet krävde att den israeliska regeringen skull göra bekämpandet av bojkottrörelsen till sin främsta prioritet.

Efter Gazaoffensiven i december 2008-januari 2009 hade trycket i bojkottansträngningarna ökat.

Efter kapningen av Gaza konvojen ökade de ytterligare.[i]

Pressen kom från två håll. Dels innifrån, från de ockuperade områdena, dels utfrån, från omvärlden. På Västbanken hade den palestinska myndigheten anslutit sig och inlett bojkott mot de företag som arbetade i bosättningarna.

Kan det verkligen ha så stor effekt?

Det är mycket svårt att avgöra. Den israeliske ekonomen Shir Hever har berättat att det ofta är vanvettigt svårt att få fram pålitlig information om saken. Från israeliskt officiellt håll är man synnerligen ovillig att tala om ifall bojkottaktioner som haft kännbar verkan.

Det glimtar till då och då.

I synnerhet bojkottaktionerna som riktar sig mot de företag som upprättats i bosättningarna uppges ha varit kännbara. I det fallet hade det palestinska självstyret under Mahmoud Abbas och Salam Fayyad anslutit sig.

Det var vanvettig viktigt. Även tidigare under konfliktens gång hade man på palestinsk sida försökt sig på bojkottaktioner.

Det hade alltid slagit slint. Från israelisk sida brukade det alltid gå att spela ut byar, landsdelar och olika grupper mot varandra. Att gynna de sammarbetsvilliga och se till att tredskande blev lidande.

Självstyret gav en organisatorisk stadga åt bojkottverksamheten som inte hade funnits tidigare. Enligt Guardian hade myndigheterna sett till att butikshyllorna rakats rena från bosättar tillverkade varor. Det har upprättats en frivillig organisation med 66 000 volontärer som spanade efter syndande butiksägare. I de fallen hotade myndiga myndighetsåtgärder som böter och fängelse. Listor över bosättaranknutna företag cirkulerade.

Det nämns att fabriker i Barkan, ett industriområde som upprättats i bosättningen Ariel, hade tvingats skära ner arbetstiden för att inte behöva avskeda folk. I industriområdet Mishor Adumim, uppges 17 fabriker ha fått stängas.[ii] En representant för bosättningens företagare klagade över att de befann sig i en ”olidlig situation”.[iii] Den israeliske industriministern Benjamin Ben Eliezer hade kallat till sig sin palestinske motsvarighet Hassan Abu Libda och krävt att bojkotten skulle upphöra.[iv]

Minister Hassan Abu Libda ansåg inte det.

”Är de (palestinierna) för kompanjonskap eller för kamp” undrade biträdande premiärminister Dan Meridor.[v]

Från bosättarhåll var tonen både nervös och hotfull. En viss David Ha’ivri från en kommitté för bosättare i norra Västbanken förklarade att de nog snart skulle hitta ersättningsmarknander och då… ja dååå skulle minsann företagen kunna tuffa på igen men de palestinier som arbetat där skulle minsann ha förlorat sina jobb för gott.[vi] En grupp israeliska parlamentsledarmöter föreslog att man skulle belägga det palestinska självstyret med straffavgifter som motsvarade de israeliska företagens förluster.[vii]

Det uppgavs att de internationella bojkotterna gjorde det svårt att hitta de där ersättningsmarknaderna. Många företag övervägde att flytta hem till det egentliga Israel. Andra som tidigare funderat på att etablera verksamhet i bosättningarna gjorde inte det längre. Ja en del uppges rentav förbereda sig att flytta utomlands. Att upphöra att vara israeliska företag.

Betyder det att bojkotterna håller på att få önskad effekt?

Man kanske inte skall ha så bråttom att dra slutsatser. De flesta israeler märker inte av något. I så fall är kanske den kulturella bojkotten betydligt mer kännbar. Det kan verkalitet fånigt men när Elvis Costello eller The Pixies ställer in sina turnéer till Israel då skickar det en skarp signal in i den israeliska bildade medelklassen att omvärlden har påtagliga problem med deras lands politik.

Samma sak när exempelvis den berömde brittisk-judiske dramatikern Mike Leigh ställer in sitt planerade besök där han skulle ha undervisat för teaterstudenter.[viii]

Det gav upphov till en oväntad reaktion i Israel.

●●●
Kultur och idrottministern Limor Livnat gick till angrepp mot det dussintal israeliska skådespelare och konstnärer som tillkännagett att de inte tänkte framträda i det nybyggda kulturcentret i bosättningen Ariel. De hotade att slita sönder det israeliska samhället klagade mininster Livnat. Ett helt knippe teatersällskap var annars inbokade för att framträda Ariels kulturcentrum.

Och nu ville artisterna inte vara med.

Flera av undertecknarna räknades som Israels främsta som skådespelare. Där nämndes skådespelarna Yousef Sweid och Rami Heuberger liksom pjäsförfattaren Joseph Sobol. Cirka 150 föreläsare skrev under på att de inte tänkte arbeta vid Ariels högskola.

Premiärminister Benjamin Netanyahu klagade över att Israel hotades av delegtimisering och bojkott utifrån. Det sista man behövde var att människor i det egna samhället också började bedriva bojkottaktioner mot bosättningarna.[ix]

De israeliske musikpromotorn Shuki Weiss talade förbittrat om ”kulturell terrorism”.[x]

Det snuddar vid något som svårligen låter sig mätas i kronor och ören. Bland israeliska policy drejare talas om det växande hotet om ”delegitimisering”.

Det vill säga, kritik, bojkottaktioner och protester hotar att få legitimiteten att läcka ur det egna nationsbyggandet.

På sätt och vis handlar det en slags dragkamp mellan israel och palestinier. Det har gjort det ända sedan konfliktens första början.

Under decennier har man från israelisk sida ständigt framhållit att de egna aspirationerna är rättmätiga, rimliga och legitima, vare sig det handlar om att upprätta en egen stat i det brittiska Palestina mandatet, att gå till angrepp mot grannländerna, ockupera, annektera och upprätta bosättningar.

De palestinska ambitionerna framställs ofta som löjliga och befängda, ja under många decennier avfärdade ledande israler, som Golda Meir, rentav tanken att det överhuvudtaget skulle finnas ett palestinsk folk.

De kallades bara för ”araberna” och borde helst försvinna någonstans. Någon slags bråkiga infödingar som av ren illvilja envisades med att hävda att de utgjorde ett folk som levde där först.

Korruption inom det palestinska självstyret brukade ofta halas fram med förtjusning som bevis för att det mest av allt handlade om en skara hopplösa typer som envisas med att leka politik.

Och i vår egen del av världen valde de flesta ledande skribenter länge att gå med på de resonemangen. Herbert Tingsten, Jan Olof ”JOLO” Olsson (denne bloggares husgud) kunde i sina spalter snällt återupprepa den israeliska versionen.

Förändringen kom långsamt från och med 1960-talet.

Kanske, ja bara kanske finns nu en gryende rädsla för att förlöjliganden och avfärdanden nu riskerar att slå tillbaka på Israel självt. När Reut institutet skrev sin rapport så oroade man sig inte så mycket för att ekonomin skulle falla samman under alla bojkottaktioner.

Det var att till sist skulle den egna staten delegtimiseras i världens ögon. En israelisk skribent ansåg:

”Paradoxalt nog är det så att medan Israel blir starkare börjar dess legitimitet att smälta bort. En nationell rörelse som började som ’legitimitet utan en enhet’ håller på att bli ’en enhet utan legitimitet’ inför våra ögon.”[xi]

Hotet om delegtimisering är den stora maran för såväl den israeliska statsledningen som dess sympatisörer. I slutet av 2009 ägnade det israeliska utrikesministeriet en stor del av en internationell konferens om bekämpning av antisemitism till att diskutera hur man skulle bekämpa bojkottrörelsen.

Den kampen betecknades som ”en av de avgörande frågorna i vår tid”.

”Nästan varje vecka hör vi om ett nytt universitet, studentkår eller fackförening som överväger bojkott mot israeliska varor, forskare eller idrottslag.

Bojkott kampanjen måste tas på allvar men vi borde inte vara defensiva när vi bekämpar den. Som den israeliske premiärministern sade när han svarade på FN:s säkerhetsråds beslut att sända Goldstonerapporten till Säkerhetsrådet: ’Vi skall nu delegitimisera de som försöker delegtimisera oss.’”[xii]

Uppmärksamhet på högsta nivå med andra ord.

Uppmärksamhet, men knappast något riktigt nytänkande. De flesta israeliska kommentatorer noterar att läget bara blir värre för varje stor militäraktion (Libanon 2006, Gaza 2009, Gazakonvojen 2010). Men knappt någon verkar egentligen se något fel med den förda politiken eller leka med tanken att den skulle behöva läggas om. De skriver ofta skarpsinniga och välformulerade analyser men till sist utmynnar de i maningar till intensifierad propaganda, PR och diplomati.

[ii] ”Palestinian boycott of Israeli settlement goods starts to bite” av Harriet Sherwood, Guardian, 29 juni 2010.

[iii] “Palestinians turn to boycott of Israel in West Bank” av Janine Zacharia, The Washington Post, 16 maj 2010.

[iv] ”Palestinians ‘adamant about continuing boycott on settlement goods’” av Barak Ravid, Haaretz, 12 augusti 2010.

[v] “Palestinians turn to boycott of Israel in West Bank” av Janine Zacharia, The Washington Post, 16 maj 2010.

[vi] ”Palestinian boycott of Israeli settlement goods starts to bite” av Harriet Sherwood, Guardian, 29 juni 2010.

[vii] ”Israel plans to send bill to Palestinians over boycotts” av Catrina Stewart, The Independent, 11 juni 2010.

[viii] ”British director Mike Leigh cancels Israel trip to protest loyalty oath” osignerad, Haaretz, 17 mars 2010.

[ix] “PM blasts artists boycotting Ariel culture center” av Rebecka Anna Stoil, Jerusalem Post, 29 augusti 2010. och “‘Actors’ boycott on settlement Cultural Center will tear Israel apart’” av Chaim Levinson, Haaretz, 28 augusti 2010.

[x] ”Israel plans to send bill to Palestinians over boycotts” av Catrina Stewart, The Independent, 11 juni 2010.

[xi] ”Israel needs legitimacy to wage war and peace” av Ari Shavit, Haaretz, 15 oktober 2009.

[xii] Protokoll från arbetsgruppen med inriktning på bekämpning av BDS ”Delegitimization of Israel: Boycotts, Divestment and Sanctions”. Konferensen avhölls i Jerusalem, 16-17 december 2009. Avigdor Lieberman satt som ordförande. Bland medlemmarna i arbetsgruppen märktes Abraham Foxman och Martin Kramer

Det blev en smärre avskedstillställning den 21 oktober för mannen som ansågs vara Obamas bästa utnämning skulle avgå.

Obamas fru Michelle var där, vicepresident Joe Biden likaså.

Biden pratade om att han hade känt mannen som varit Obamas bästa utnämning i 25 år.

En av deltagarna tyckte det var en riktigt trevlig tillställning.[i]

●●●
Att utnämna pensionerade generalen James Jones till chef för Barack Obamas nationella säkerhetsråd ansågs på sin tid vara den viktigaste gesten Obama gjorde mot sin progressiva bas.

Jones uppdykande på scenen som fick somliga amerikaner att dra en lättnadens suck medan andra huttrade av obehag. För James Jones hade rykte om sig att inte vara ”en vän av Israel”.

Efter en inspektionsresa till Västbanken hade general Jones författat en otaktiskt rättfram rapport om den israeliska ockupationspolitiken som fått stora delar av Bush regeringen att skruva på sig besvärat. Det var dessutom svårt att avfärda honom som ytterligare en förvirrad nippertippa. Jones var veteran från Vietnamkriget, hade varit befälhavare för marinkåren och NATO överbefälhavare. Han var axelbred och hade fast klarblå blick och passade nästan överdrivet bra in på hur amerikaner brukar vilja föreställa sig sina militärer.

Det som hade varit en black om foten under Bush men framstod snarast som ett löfte när Barack Obama skulle bemanna sin regering.

En ny tanke fanns i luften i Washington när Obama tillträdde, tanken att USA:s nära förhållande till Israel snarare var en black om foten än tillgång. Att de båda ländernas intressen inte är identiska. Att Amerika borde försöka identifiera vilka som var dess egna egentliga intressen i Mellanöstern.

Den hade först ventilerats av professorerna Mearsheimer och Walt i deras bok om Israels amerikanska lobby. Den hade gripit omkring sig alltmer bland amerikanska tjänstemän, diplomater och officerare. Där fanns en nymornad amerikansk palestina-rörelse, vars medlemmar ofta hade jobbat hårt och entusiastiskt i Obamas valrörelse.

Vanligtvis ville man inte se någon brytning mellan länderna. Mearsheimer och Walt ansåg exempelvis att USA gärna kunde komma till Israels undsättning om landet hotades på riktigt.

USA skulle alltså inte vända sig mot staten Israel. Däremot ville många se Amerikanska regeringen inta en mer självständig hållning och sluta skriva ut den ena blanco checken efter den andra. En hållning där man var beredd att understundom ryta ifrån mot den israeliska regeringens påfund vad gäller ockupation och återkommande angrepp på grannländer.

Faktum är att det fanns en hel del israeler som förklarade att också de ansåg att det vore en ypperlig idé. Det skulle förhoppningsvis dämpa ner verksamhetsivern hos Israels nationalreligiösa falang.

Och att plocka in en man som James Jones var en gest mot den växande Israel skeptiska strömningen i Amerika. Kanske han skulle kunna få saker att hända?

●●●
Det fanns en förhoppning som sagt. Den förhoppningen håller på att dö nu. Enligt vad diverse anonyma tjänstemän berättade för Politico så gjorde James Jones en hel del goda och gedigna insatser som emissarie men Obama släppte aldrig in honom i sin inre krets.[ii]

Ganska snart kom också uppgifter om att det pågick en viskningskampanj mot Jones. I en kolumn i Washington Post hävdade Sally Quinn att reportrar runtom i Washington ringdes upp av diverse välplacerade individer och pepprades med skvaller om Nationella säkerhetsrådets chef.[iii]

Han anklagades för att vara lat.

Om James Jones sas det att han bara arbetade nio eller tolv timmar om dagen. Det gjordes gällande att i nationella säkerhetsrådet var man minsann tvungen att jobba 24 timmar om dagen 7 dagar i veckan, (en fysisk orimlighet för den som inte skall drabbas av sammanbrott och hallucinationer efter några veckor). Jones fick inte stå bredvid presidenten när pressbilder skulle tas så James Jones var förmodligen ”ute”.

Den före detta underrättelsemannen Pat Lang gissade på att viskningarna kom från neokonservativt håll, möjligen med bistånd från AIPAC.

Och redan i mitten av maj 2009 ställdes frågan om Barack Obama verkligen var mannen som ställde upp bakom en underordnad som det började blåsa kallt omkring.

●●●
Nu i oktober 2010 kommer beskedet att James Jones efterträdare kommer att bli hans ställföreträdare Thomas Donilon. Den gamle generalen hade inte sparkats men ”inte direkt uppmuntrats att stanna.”[iv]

Reaktionerna har varit blandade. Laura Rozen försökte hurtigt ”skriva upp” Donilon. Han var minsann en duglig administratör. Nu skulle det bli ordning och reda efter den late Jones.[v]

Andra ser på efterträdaren med föga entusiasm.

Donilon var en duglig byråkrat, visst, visst. Han hade en bevisad förmåga att få pappren att flöda smidigt genom regeringsförvaltningen, joo då. Obama trivdes i Thomas Donilons sällskap. Ytterligare en poäng.

Han var en gammal kumpan till vicepresident Joe Biden. Problemet var att det inte fanns mycket mer än så. Han hade aldrig sagt eller gjort något värt att notera. Donilon har aldrig hörts formulera någon briljant strategisk tanke. En diplomat jämförde honom med en kinesisk eller turkisk hoveunuck, en man som tillbringat hela sitt liv inom palatsets och hovets murar.

Han hade aldrig sagt eller gjort något som krävde en gnutta moraliskt mod. [vi] Något som annars hade kunnat behövas i ett land som befann sig i ett allt vanskligare läge.

Något som Thomas Donilon däremot hade ypperliga förbindelse med AIPAC. Bland annat hade han under sin tid som advokat arbetat för familjen Pritzker, Obamas viktigaste kampanj bidragsgivare.[vii]. En av de som Obama regeringen ansåg sig behöva stryka medhårs när det drog ihop sig till mellanårsval i november. Till yttermera visso hade Vita Huset inlett en veritabel propagandaoffensiv för att bevisa sin glödande kärlek till Israel. Både Hillary Clinton och James Jones skickas fram för att hålla anföranden inför proisraeliska tankesmedjor.[viii]

Och den senaste omstuvningen av Nationella säkerhetsrådet föll i god jord på det hållet. AIPAC:s talesman uppgav för Jewish Telegraphic Agency:”Tom Donilon förstår att världen är farlig. I varje ställningstagande genom hans karriär har han varit en stark anhängare av Amerikansk – Israeliska relationer”.[ix]

[ii] ”James Jones never made it to President Obama’s inner circle” av Ben Smith, Glenn Thrush och Laura Rozen, Politico, 8 oktober 2010.

[iii] ”Gen. Jones and the Anonymous Long Knives” av Sally Quinn, The Washington Post, 18 maj 2009.

[iv] ”James Jones never made it to President Obama’s inner circle” av Ben Smith, Glenn Thrush och Laura Rozen, Politico, 8 oktober 2010.

[v] ”James Jones never made it to President Obama’s inner circle” av Ben Smith, Glenn Thrush och Laura Rozen, Politico, 8 oktober 2010.

[vi] ” On Tom Donilon: A few questions and reservations” av Stephen Walt, blogg på Foreign Policy, 12 oktober 2010. “Freeman: Donilon appointment reflects politicization of foreign policy by a solipsistic gov’t” av Chas Freeman, på Bloggen Mondoweiss, 11 oktober 2010.

[vii] “Change: Obama’s New Adviser Close to Israel” av Elad Benari, Arutz Sheva, 13 oktober 2010.

[viii] “W.H. launches Israel P.R. offensive” av Laura Rozen, Politico, 23 april 2010.

[ix] ”New U.S. security chief has solid pro-Israel ties” av Ron Kampeas, Jewish Telegraphic Agency, 8 oktober 2010.

Samtidigt infinner sig frågan om denna bloggare egentligen borde nedlåta sig till att syssla med rykten.

Ofta är rykten just det, rykten. Å andra sidan kan de ibland vara symptom på att något ligger i luften. Under perioden före Gazaoffensiven tisslades titt som tätt att ett angrepp var nära förestående, ömsom mot Iran, eller mot Gaza, eller Syrien, eller mot Libanon.

Det blev Gaza som angreps. Till sist.

En hel del av ryktesspridningen kan mycket väl ha startats från israelisk sida som ett sätt att blanda bort korten. Det brukar kunna förekomma inför större offensiver. Å andra sidan kan det också vara värt att notera att den typen av rökridåer i sig kan vara ett symtom på att en ny militär eruption är på väg.

●●●
På ytan var det en konflikt om ett träd på gränsen mellan Israel – Libanon. Allt skulle kunna vara hämtat ur en lagom fånig serie för att pedagogiskt upplysa små barn om storpolitikens stupiditet. Israelerna hävdade att trädet stod på deras sida. Libaneserna att det stod på deras.

Där upphörde komiken. Israeliska soldater höll på såga ner trädet det när libanesisk militär öppnade eld. Tre libanesiska soldater dödades när en granat slog ner vid deras fordon. En libanesisk journalist stupade också.

En israelisk bataljonschef dödades och en annan officer sårades svårt.[i]

FN bedömde efteråt att trädet stod inne på israelisk sida, trots allt.

Som sagt var, konflikten började lagom fånigt om det inte var för att den omgående hotade att förgrena sig in i storpolitiken.

Först och främst reagerade de proisraeliska påtryckargrupperna i USA omgående genom att kräva det amerikanska militärbiståndet till Libanon skulle kapas.

Bråkar ni med Israel? Inga pengar från kongressen mina herrar.

Till allas förvåning blev det libanesiska svaret trotsigt. Ville inte USA hjälpa Libanons försvarsmakt på fötter igen efter inbördeskrig och härjningar så kunde landet med fördel vända sig åt annat håll. Försvarsminister Elias Murr klagade över det orimliga i att enligt amerikansk uppfattning fick tydligen hans land försvara sitt territorium från alla håll utom ifall hotet kom från Israel.

”Låt dom behålla sina pengar eller ge dem till Israel. Vi kommer att konfrontera Israel med vad vi har.”[ii]

Och nu börjar följderna trädstriden växa.

Ganska omgående signalerade Syrien och Iran att DE gärna kunde kliva in i tomrummet och bli fadder för Libanons försvarsmakt.[iii]

Därmed satt istället den amerikanska regeringen i klämman. Den är piskad att ta hänsyn till den proisraeliska lobbyn. Det är den starkaste inom den amerikanska politiken. Den var uppbyggd och organiserad för ett enda syfte: att skydda och stötta Israel, alltid och under alla förhållanden.

Nu höll samma lobby på att med ett brett leende knuffa Libanon rätt i armarna på Iran och Syrien.

Skulle det verkligen utgöra ett väsentligt amerikanskt intresse?

●●●
Efter att ha vridit händerna ett tag beslutade sig den amerikanska regeringen för återuppta biståndet.[iv] Men det talas allt oftare om att större saker än så är i görningen.

”Kriget om trädet” i början av augusti är i många avseenden ett symtom på växande spänningar. Kanske handlar det om de första seismiska skakningarna inför en ny, militär eruption.

Från israelisk sida är man påfallande stridslysten.

Igen.

En och annan läsare undrar gissningsvis varför och hur det kan komma sig. Svaret måste bli att det helt enkelt är ovetbart och kommer att fortsätta att vara det till den dag då det är dags för historikerna att kamma igenom dittills hemligstämplade dokument, dagböcker och privata anteckningar och gräla om vad de egentligen menade.

Antydningar finns.

Från israelisk sida fortsätter man att elda upp sig över sitt, i stort sett inbillade, iranska hot. När en del israeliska befälhavare uttalar sig lyser dessutom en stark revanschlystnad igenom. Revansch för hur buffertzonen föll samman år 2000, revansch för det snörpligt misslyckade angreppet mot 2006 och för det reslutatlösa, oavgjorda angreppet mot Gaza.

Och militären är en stark politisk maktfaktor. Man brukar ofta säga att Israel, liksom det gamla Preussen, inte är en stat som äger en armé utan en armé som äger en stat.

Det talas om tre alternativ som ligger i stöpsleven.

A: en omfattande flygräd mot Irans kärnanläggningar.

B: ett nytt angrepp mot södra Libanon och / eller…

C: ett angrepp mot Syrien.

I mitten av augusti kom en längre artikel av den amerikanske journalisten Jeffrey Goldberg i tidskriften The Atlantic. Goldberg hade ansåg att Israel snart skulle angripa Iran… om inte USA skulle kunna göra det först.[v]

Det alternativet verkar inte realistiskt.

Likväl…

Ja likafullt duggar rapporterna allt tätare om att omfattande förberedelser pågår för NÅGOT, oklart vad. Enligt en rapport från International Crisis Group pågår fortfarande diskussionerna i den israeliska försvarsledningen om man skall slå mot Libanon, mot Syrien, mot Libanon OCH Syrien samtidigt.[vi] Det ger samtidigt en glimt det absurda i alltsammans. Man anser att Israel står inför ett överväldigande hot, det gäller att slå till först, ett existensiellt hot, etc. Man kan inte bestämma sig riktigt för VILKET hotet egentligen är.

Enligt US Defence Security Cooperation Agency har Israelerna köpt upp kopiösa mänger av militärt bränsle till ett värde av två miljarder dollar, utöver sina normala behov. Handlar det om en diversionsmanöver är den definitivt dyr.

Huvuddelen, en miljard liter, är jetbränsle av typen JP-8 men i ordern ingår också 227 miljoner liter blyfri bensin och 378 miljoner liter dieselbränsle.

Det sista skulle kunna betyda att en markoffensiv skulle kan ingå i planerna också.

Den bloggande flygingenjör som grävt fram den upplysningen tillfogar också olycksbådande att om det dyra flygbränslet skall användas måste det ske snart eftersom bränslets kvalité försämras om det lagras under längre tid.[vii]

Stora övningar hålls i norra Israel och på Golanhöjderna, riktade mot Libanon och Syrien. Förband från södra Israel och från Västbanken har omgrupperats till gränserna i norr för att bekanta sig med terrängen.[viii] Bland dem en brigad från Västbanken som uppges vara specialiserad på strid i bebyggda områden.[ix]

Spaningsflygningarna med obemannade drönare över Syrien och Libanon har ökat. I början av september uppges israeliskt stridsflyg ha genomfört skenafall mot södra Libanon.[x]

Den libanesiska armén uppges ha intagit höjd beredskap.[xi] Den syriska likaså och den har dessutom förstärkt sitt luftvärn.[xii] Libaneser och Syrier uppges börjat samordna sig.

Denna bloggare kan inte låta bli att reflektera över att om man från israelisk sida vill försvaga Hizbollah så går man bakvänt tillväga. Genom att hota med angrepp garanterar man att Hizbollahs milis inte kan avväpnas. Den behövs som en del av det libanesiska försvaret i söder.

Israeliska planerare försöker förutse vilka motåtgärder den libanesiska armén, Hizbollah och Syrierna kommer att vidta. I den israeliska pressen talas om att omfattade, datoriserade krigsspel över hur en invasion av södra Libanon skulle kunna förlöpa genomförts.

Man förutsätter att striderna kommer att koncentreras till de sydlibanesiska byarna. Att förbindelserna bakåt kommer att störas genom gerillakrig och raketbeskjutning. Att framryckningen kommer att hindras av minförsåt.[xiii]

Och armén försöker öva hur den typen av försvar skall kunna besegras.

Överstelöjtnant Amie Epstein, biträdande befälhavare för 7:e pansarbrigaden förklarade:

”I den här sortens krig kommer fienden att försöka stoppa IDF:s manövrer med landminor, pansarvärns eld och andra medel. Vårt mål är att veta hur vi skall kunna övervinna det så snabbt som möjligt och med minimala förluster.”[xiv]

Även om inget är bestämt ännu så har den typen av planerande, förberdande och prat ofta en tendens att börja leva sitt eget liv, något som skedde vid första världskrigets utbrott.

Ett annat, svart orosmoln är att man från Israelisk sida meddelar att ”nästa gång” kommer man att gå fram med ohämmad hänsynslöshet.

”Nästa gång” är det Dahiyareglerna som gäller.

Vad är Dahiyareglerna för något och hur uppkom de?

Man skulle kunna säga att Dahiyareglerna är en ny doktrin i det israeliska försvaret som gett krigsförbrytarutredare, som Richard Goldstone, sysselsättning.

Dahiyareglerna föddes i grämelsen efter det misslyckade angreppet på Libanon 2006.

Enligt alla källor var chocken inom militärledningen gränslös. Den stolta armén, med en radda segrar i bländande blixtkrig sedan 1948 hade kört fast i striderna mot Hizbollah rörelsens milis. Mot något som varje rättänkande israelisk militär betraktade som en samling rövare.

Intrycket är att många befälhavare dragit slutsatsen att de varit för snälla.

Dahiyareglerna fick sitt namn efter stadsdelen Dahiya i Beirut som bombades sönder och samman under angreppet 2006.

Det var rediga tag. SÅ borde de gå till i framtiden (jojomänsan). Det blev slutsatsen. Det är i grund och botten en föresats att gå fram med kollektiva bestraffningar och ohämmad hänsynslöshet vid minsta provokation. DET skulle låsa upp alla motigheter. DET skulle få den gamla blixten att komma tillbaka i krigföringen.

Tanken luftades av general Gadi Eisenkot, befälhavare för israeliska nordkommandot på hösten 2008 i en intervju.

”Det som hände i Beiruts Dahiya kvarter 2006 kommer att drabba varje by som Israel beskjuts ifrån.” förklarade General Eisenkot i en intervju. ”Vi kommer att använda oproportionerligt våld mot den (byn) och vålla stor skada där. Enligt vårt sätt att se på saken är det inte civila byar utan militärbaser”.

Han förklarade också att detta var inte bara någon artig rekommendation från militär sida. Detta var PLANEN och regeringen hade godkänt den.[xv]

En debattör förklarade att nu hade Hizbollah tagit över hela Libanon. Nu kunde man lika gärna slänga alla hänsyn över bord.

”Nu är hela Libanon en Iransk utpost. […] Det är både dåligt och bra. Dåligt för att norr om oss ligger en stat som är fullständigt ondskefull. Det är bra för att det inte längre behövs några komplicerade distinktioner. Israeliska strategers nya ståndpunkt är att Libanon i sin helhet är fienden snarare än ett komplicerat pussel av fraktioner.”

och vidare:

”Palestinierna i Gaza är alla Khaled Meshaal, Libaneserna är alla Nasrallah och iranierna är alla Ahmadinejad.”[xvi]

Richard Goldstone nämnde den doktrinen i sin rapport om vad som skett i Gaza. Efter sitt besök där verkar han inte ha tvivlat på att det var vad som tillämpats i praktiken. Ohämmad hänsynslöshet hade varit normen under den israeliska arméns härjningståg i Gaza 2009.

I ett israeliskt reportage nämnde närmast i förbigående att Dahiyareglerna nu var en stadigt integrerad del av den israeliska armén arbetsmetoder.[xvii]

Israels ÖB Gabi Ashkenazi har svurit på att attackera libanesiska befolkningscentra för att kunna förstöra Hizbollahs högkvarter.[xviii]

Med andra ord, går man till angrepp så blir det med Dahiyareglerna i arsenalen.

Väntan på en Incident

Israelerna meddelar att de kommer att hålla den Libanesiska regeringen ansvarig för alla incidenter, även med Hizbollah.[xix] Och en israelisk tjänsteman uppgav inför International Crisis Group att det fanns många i landets ledning som bara längtade efter en incident för att alltsammans skulle kunna startas.[xx]

[ii] ”Calls to stop funding Lebanese army put Obama in tight spot” av Janine Zacharia, The Washington Post, 13 augusti 2010.

[iii] ”Syria offers support to Lebanese army” Engelska Xinhuanet, 12 augusti 2010.

[iv] ”Report: US to keep aiding Lebanese army” osignerad, Yedioth Ahronoth, 4 september 2010.

[v] ”The Point of No Return” av Jeffrey Goldberg, The Atlantic, september nummret, 2010.

[vi] “Drums of War: Israel and the ‘Axis of Resistance’” Middle East Report #97, International Crisis Group augusti 2010 sid 5

[vii] ”ISRAEL ORDERS MASSIVE MILITARY FUEL STOCKS FAR IN EXCESS OF THAT REQUIRED FOR NORMAL OPERATIONS” av Damian Lataan, Bloggen Telling the History of The Twenty-First Century as It Really Is, 24 augusti 2010. via Richard Silverstein.

[viii] ”IDF ups training in Golan Heights” av Hanan Greenberg i Yedioth Ahronoth, 11 augusti 2010.

[ix] “Israel’s ‘Kfir’ brigade to quit WestBank, join Northern Command;Move hints at preparation for ‘Great War’ with lebanon and Syria”, av Simona Sikimic och Wassim Mroueh, i The Daily Star, Lebanon, 1 september 2010.

[x] “Israeli Warplanes Stage Mock Air Raids over South Lebanon” osignerad notis, Al Manar TV, 5 september 2010.

[xi] ”Lebanon army on alert after reported IDF build-up on border” av Zohar Blumenkrantz , Irit Rosenblum, Amos Harel och Avi Issacharoff, i Haaretz, 9 augusti 2010.

[xii] ”Report: Israel planning to attack Hezbollah arms depots in Syria” av Jack Khoury i Haaretz, 28 augusti 2010.

[xiii] “IDF expects Hizbullah to target roads” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 22 maj 2010.

[xiv] ”IDF ups training in Golan Heights” av Hanan Greenberg, Yedioth Ahronoth, 11 augusti 2010.

[xv] “Israel warns Hizbullah war would invite destruction” osignerad, Yedioth Ahronoth, 3 oktober 2008.

[xvi] “The Dahiya strategy” Yaron London, Yedioth Ahronot, 6 augusti 2008-

[xvii] “It’s a jungle out there” av Amos Harel, i Haaretz, 2 juli 2010.

[xviii] ”Israeli Army to simulate invasion of south Lebanon” osignerad, The Daily Star Lebanon, 23 juli 2010.

[xix] ”Lebanon army on alert after reported IDF build-up on border” av Zohar Blumenkrantz , Irit Rosenblum, Amos Harel och Avi Issacharoff, i Haaretz, 9 augusti

[xx] “Drums of War: Israel and the ‘Axis of Resistance’” Middle East Report #97, International Crisis Group augusti 2010 sid 6.