{I somliga RSS läsare syns inte videospelaren. Gå i så fall över till bloggsidan}

Den förre Mossadchefen Meir Dagan verkar ha repat ytterligare mod efter premiärminister Netanyahus resultatlösa möte med president Obama. I en intervju med “60 minuts” Lesley Stahl återupprepar han att den iranska regimen är rationell. Obehaglig men rationell.

Inte så att karlen blivit pacifist. Det framgår att han gärna fortsätter sina manövrer för att underminera regimen, vilket inkluderat samarbete med rena terroristgrupper som Jundallah och Mujahideen-e Khalq.

Dock, han ser inte ingen tvingande nödvändighet att angripa Iran.

Anfall eller förhandlingar det är valet för den amerikanska utrikespolitiken mot Iran.

Just nu pågår en dragkamp. Å ena sidan finns Israel, AIPAC, den amerikanska kongressen, nästan hela det republikanska partiet och alla hökarna i det demokratiska.

På den andra finns president Obama, den amerikanska försvarsledningen och en förvirrande blandning av fredsaktivister, iransk amerikanska påtryckargrupper, pensionerade militärer och underrättelsetjänstemän som frenetiskt försöker avstyra ett angrepp.

För man skall inte göra sig några illusioner om saken, amerikansk militär är till sist den grupp som förväntas  sköta de tunga lyften när det kommer till själva angreppet.

Visserligen förklarar man från israeliskt håll att de inte kommer att vänta på omvärlden. Vill inte världssamfundet göra jobbet kommer de att göra alltsammans själva (jojjomän). Kanske tror många, både i Israel och omvärlden på det, men i praktiken har staten Israel inte resurser för att göra mer än störa de iranska atomprogrammet litet grann. I praktiken försöker premiärminister Netanyahu och de proisraeliska stödgrupperna manövrera situationen till dess ett amerikanskt angrepp skall bli oundvikligt.

Såväl den amerikanska kongressen som AIPAC har agerat beslutsamt, dels för att hälla mer och mer bränsle på den pyrande krisbrasan, dels för att stänga igen de viktigaste kompromissvägarna. Bland annat har senatorerna Joe Lieberman, Bob Casey och Linsey Graham lagt fram en resolution som på förhand utesluter en politik av avskräckning (ordagrant containment eller tillbakahållning) mot Iran om landet skulle skaffa kärnvapen. Lite i förbigående, i marginalerna, flyttar senatorerna dessutom fram målstolparna. Resolutionen: ”Uppmanar presidenten att inskärpa hur oacceptabelt ett Iran med kärnvapenförmåga är ”.

Notera gärna: nu talas inte längre om att Iran inte får äga kärnvapen. Landet får inte ha den tekniska förmågan att tillverka kärnvapen. Det får därmed inte förekomma civil kärnkraft, anrikning av material för medicinskt bruk, utanbrytning eller nukleär forskning. Allt ska bort.ⁱ

Hur sannolikt är det att man skall kunna komma överens som en diplomatisk lösning på de premisserna?

Irans andlige ledare Ali Khaminei har förklarat att hans land inte planerar att skaffa kärnvapen. Den biten är med andra ord förhandlingsbar.ⁱⁱ Däremot inte själva programmet. Det iranska atomprogrammet har rullat på ända sedan shahens sista tid. Miljarder har investerats i det. Spinn off effekterna från programmet har hjälpt till att få fart på den tekniska utvecklingen inom en rad sektorer. En hel del iransk nationalstolthet är inflätad i projektet. Summan av alltsammans gör det extremt osannolikt den iranska statsledningen bara skulle rycka på axlarna och helt sonika gå med på att skrota alltsammans. Det kravet är ett säkert recept för att skapa permanenta och olösbara motsättningar.

För att göra läget ännu mer komplicerat har kongressen passat på att stoppa in tillägg i en annan resolution som säger att det inte får förekomma kontakter mellan amerikanska statstjänstemän och deras iranska motsvarigheter. Presidenten är tvungen att snällt begära dispens, ansökan måste lämnas in 15 dagar i förväg i varje enskilt fall.ⁱⁱⁱ Därmed är det omöjligt för amerikanska diplomater eller regeringstjänstemän att utnyttja tillfällen som skulle kunna uppstå, exempelvis under internationella konferenser och annat, för att tala informellt med sina iranska kollegor, något som diplomater annars brukar betrakta som en förutsättning för lyckade förhandlingar. Båda tvingas treva sig fram i blindo utan kunna känna varandra på pulsen eller pejla in varandra i förväg.^iv

Med några pennstreck har kongressen skärpt villkoren, uteslutit kompromisser och nära nog förbjudit diplomati mellan Iran och Amerika.^v

”Under de senaste två åren har USA:s kongress antagit resolution efter resolution som fördömer Iran, uppmanar presidenten att göra något fientligt och varnar för förhandlingar. EU:s huvudstäder, hungriga på olja och regionalt inflytande tjatar på Förenta Staterna att agera beslutsamt, vad de nu än tänker göra. Ett komplicerat nät har skapats. Bara stor uppfinningsrikedom och politisk talang skulle kunna krångla loss en amerikansk president idag.”

En annan oroande sak gick att notera: President Obama har hela tiden varit passiv, mest suttit vid sidan om och tittat på medan situationen bit för bit gjorts alltmer svårlöst.^vi

Mycket av det här gick igen under förspelet till invasionen av Irak . Många av metoderna är desamma. Talet om hotande massförstörelsevapen är också detsamma som för tio år sedan.

Men det finns också skillnader. Viktiga och grundläggande skillnader. Den gången var det de neokonservativa som drev på utvecklingen enligt den neocon bevakande veteranreportern Jim Lobe. De övriga: AIPAC, de amerikanska ultranationalisterna och den kristna högern var med på noterna och hjälpte till men det var inte dom som drev.

Den här gången kommer de avgörande impulserna från Israel.

Den israeliska regeringen trycker på AIPAC. AIPAC manar på sina underorganisationer, tankesmedjor, sina utrikespolitiska kommentatorer och sina vänner i kongressen. Det är Lobes bestämda åsikt.^vii Kongressen har gått i förväg, nu har premiärminister Netanyahu dels upprepat vad kongressen bestämt och dessutom skärpt ståndpunkterna ytterligare. Netanyahus krav går ut på att…

● All iransk anrikning av uran måste upphöra innan förhandlingarna överhuvudtaget återupptas. Förhandlingarna måste utmynna i att…

● Irans anrikningsanläggningar monteras ner. I synnerhet den i Qom.

● Iran måste överlämna allt sitt anrikade uran. ”Och då menar jag allt”

● Det får inte förekomma några diplomatiska förhandlingar mellan Iran och ”värdsamfundet”(läs USA). Det riskerar att få sagda världssamfund att fastna i vad Netanyahu kallade ”förhandlingsfällan”. I Netanyahus idealvärld verkar Iran bara tilldelas hårda, praktiskt taget oantagbara, krav. Krav vars avslag kommer att utlösa militära angrepp mot den islamiska republiken.^viii

”USA har under många år till priset av mycket möda och diplomatiskt kapital upprättat internationella sanktioner mot Iran. Och ärligt talat, det har i stort sett gjorde det å Israels vägnar. Nu börjar vi äntligen få resultat: Iran säger att de vill återuppta förhandlingar […]

Israels tack -till Amerika och det internationella samfundet är säga ‘Tyvärr, vi har bestämt att vi inte vill ha några återupptagna förhandlingar.”^ix

Kriget

Om spioneri och terrordåd räknas som krigshandlingar, ja då har kriget redan startat.

Kanske var ett av dem det hittills mest avancerade cyberangreppet som någonsin ägt rum. Ett virus – Stuxnet – släpptes lös mot Irans atomprogram under 2009. Den spred sig från dator till dator tills den nådde den känsligaste anläggningen i Natanz, där fick den centrifugerna för gasseparation att gå med för hög hastighet tills dess de skar ihop medan kontrollrummet hela tiden fick falska, lugnande signaler. Enligt IAEA:s uppskattning tvingades iranierna byta ut så många som en tiondel av alla centrifuger. Experter gjorde stora ögon över hur avancerat Stuxnet var. Absolut inget som någon liten hacker tottat ihop. Bara en stat kan ha skapat något sånt.

Det hela var påhittigt, lyckat och förmodligen komplett bortkastat.

IAEA kunde följa stora delar av förloppet genom övervakningskameror och annat. De skadade maskinerna byttes snabbt. Produktionstakten förblev oförändrad. Säkerhetsluckan som gjort angreppet möjligt täpptes igen.^x

●●●
På morgonen den 11 januari sågs en motorcykel med två män köra genom rusningstrafiken på Teherans gator. De kör ikapp en grå Peugot, sätter fast en magnetisk bomb på dess sida och försvinner. Bomben exploderar. Bilen blåses ur. Föraren dödas. Hans namn var Mostafa Ahmadi Rochan, han var kemist och en av cheferna vid Natanzanläggningen. Han blev det senaste offret i kampanj för att mörda forskare i Irans atomenergiprogram. Under två år har fem forskare angripits och fyra mördats.^xi Som resultat kan det knappast kallas för överväldigande lägg därtill att det skapade nya fnurror i förbindelserna mellan israelisk och amerikanskt underrättelseväsende. För själva genomförandet hade israelerna värvat medlemmar av Jundallah, en sunnimuslimsk extremistgrupp från Pakistan med aptit på terrordåd i Iran, inklusive attentat där kvinnor och barn dödats. En amerikansk underrättelseman berättade:

”Det är helt svindlande vad israelerna trodde de kunde komma undan med. Deras rekryteringsverksamhet var nästan helt öppen. De brydde sig tydligen inte ett skvatt om vad vi tyckte.”

De israeliska agenterna hade varit försedda med amerikanska pass och strött dollarsedlar och antydningar om att de var amerikanska agenter omkring sig. En någotsånär energisk utredare av attentaten i Iran kunde lätt landa i uppfattningen att dåden var anstiftade av CIA. Något som inte uppskattades av det riktiga CIA.

”Oavsett vad folk tror sysslar vi inte med att mörda iranska tjänstemän eller döda iranska civilpersoner.”^xii

Irans reaktioner på allt detta har i många avseenden varit relativt milda, det låter snudd på perverst men läsaren kan kan gärna försöka föreställa sig vilken retorik som skulle genljuda om exempelvis Israel eller USA utsatts för en liknande våg av cyberangrepp, sabotage och mord på öppen gata. Långt om länge har iranierna svarat med att genomföra några rätt klumpiga kontraattentat mot israeliska mål i Georgien och Indien.

Därmed håller ytterligare ett angrepp mot det iranska atomprogrammet på att förklinga utan verkan. Sabotage fungerar inte. Mord fungerar inte.

Återstår bara ett öppet, militärt angrepp för att rasera anläggningarna, som så många gånger förr.

Det är helt klart favorit alternativet för både Benjamin Netanyahu och Ehud Barak. Problemet är bara att det är så vanvettigt svårt att genomföra. Det har gjorts grundliga studier och utsikterna är inte lovande. De iranska anläggningarna ligger till stor del under jord och är dessutom utspridda över nästan hela landet. Avstånden från Israel är långt. En angripare måste antingen koncentrera sig på några få mål och låta de andra vara eller så måste han rikta flera svaga angrepp på många mål samtidigt vilket på sin höjd kommer att kunna skada dem.

För att kunna nå hela vägen till Iran krävs en stor armada på nästan ett hundratal av Israels modernaste attack- och jaktflygplan. För att nå hela vägen fram skulle de tungt lastade planen behöva mellanlanda eller lufttanka. Israelerna äger på sin höjd ett halvdussin lufttankningsplan och samtliga skulle behöva sättas in för att hålla hela armadan i luften. Det kan bara bli frågan om en engångsräd. Ut. Slå till, sedan hem igen. Mot de iranska anläggningarna hade det förmodligen snarare krävts ett långvarigt hamrande från luften under dagar, kanske veckor eller månader.

Det har Israel inte kapacitet till.^xiii

Ett långvarigt flygkrig över de avstånden skulle kräva en veritabel flotta av flygtankningsplan, bombplan med lång räckvidd, hangarfartyg och baser i området… kort sagt, det kräver amerikansk medverkan. Och man kan vara tämligen viss om att trots en hel del morsk retorik försöker Benjamin Netanyahu knuffa fram USA till att genomföra de tunga lyften.

Oppositionen

Det finns åtskilliga amerikaner som hört maningarna till ny örlog med föga entusiasm.

En stor del av dessa bär militär uniform.

För en grupp pensionerade officerare och underrättelsemän (av vilka en var var överste Lawrence Wilkerson, Colin Powells förre stabschef) gick tillsammans med Iransk Amerikanska rådet ut i en helsidesannons i Washington Post där de bönade om att president Obama INTE skulle starta ett nytt krig, i alla fall inte med mindre än att Iran gick till angrepp, antingen mot amerikanska styrkor eller mot någon bundsförvant.

”Militärinsats i det här skedet är inte bara onödigt, det är farligt.”^xiv

En blick på världskartan kan ge en och annan vink varför en och annan amerikan i uniform kan behärska sin iver över att få en ny örlog i den islamiska världen på sitt bord, och den här gången mot ett land med yta på 1 648 195 kvadratkilometer och en befolkning på nästan 80 miljoner. En stor munsbit, även för USA. Lägg därtill att även om det amerikanska flygvapnet kan slå sönder de iranska anläggningarna finns helt enkelt inget sätt att garantera att hela programmet inte återuppstår några år. Kunskaperna är betydligt svårare att rasera.

För amerikanskt vidkommande finns mer överhängande bekymmer än ett hypotetiskt iranskt kärnvapen. De havererade fälttågen i Irak och Afghanistan håller på att avvecklas. Stora delar av det amerikanska försvaret är nerslitet, både personal och materiel.  Omgruppering till Stilla Havet står på dagordningen.

Alltsammans har fått till följd att medan hökarna i den amerikanska politiken formligen överbjuder varandra med löften om olika sorters hårdare tag så har försvarsminister Leon Panetta, USA:s överbefälhavare Martin Dempsey^xv och ett helt koppel stabsofficerare tvärtom strött idel lugnande uttalanden omkring sig.

Det fanns också en kyla i tonen mot de israeliska vännerna som är aningen ny. Under ett möte i januari varnade general Dempsey: tänkte israelerna angripa utan amerikanskt godkännande ja då fick de klara sig på egen hand.

Som att säga: ”Börja slåss om ni så gärna vill men räkna inte med att vi kommer rusande efter och ansluter.”^xvi

Den förre presidentenrådgivaren Zbigniew Brzezinski var så till den milda grad emot tanken att han föreslog att det amerikanska flygvapnet borde skjuta ner israeliska flygplan som försökte angripa Iran utan amerikanskt tillstånd.^xvii

General Dempsey förklarade i en intervju att den iranska regimen enligt hans åsikt kunde betraktas som en ”rationell aktör”. Under den långa tid han själv arbetat med Persiska viken hade han aldrig märk något annat än att den drev sina intressen på ett rationellt och övervägt sätt.^xviii (En tydlig släng åt en lång radda kommentatorer, från Bernard Lewis till Jackie Jakubowski och Ulf Nilson som uttalat sig på temat iranier-är-shiamuslimer-och-därför-binnegalna.^xix)

En annan ny faktor är att AIPAC visserligen är enormt mäktig, med ett gigantiskt inflytande på amerikansk politik men också, för första gången ifrågasatt på allvar. Det hade börjat under protesterna mot invasionen av Irak år 2002 – 2003 inom grupper av specialintresserade. Det hade spritt sig till alternativrörelsen. För en svensk kan kombinationen av stjärnögda fredsaktivister sida vid sida med hårdföra, avdankade yrkesmilitärer och underrättelseofficerare te sig absurd. I protesterna mot AIPAC har kombinationen blivit förvånansvärt vanlig.

Frågan som låg på bordet var om Israels och Amerikas intressen verkligen var gemensamma. Fortsatt israelisk ockupation av Västbanken och Gaza var kanske i den israeliska likud regeringens och de nationalreligiösa bosättarnas intresse. Att Iran sablades ner låg dem också varmt om hjärtat.

Men var det verkligen i Amerikas intresse?

●●●
Vänner, motståndare, mäktiga och obetydliga, alla brukar de komma samman under AIPAC:s årligen återkommande policykongress. En av höjdpunkterna i Washington då både Israels premiärminister, president, den amerikanske presidenten, då republikanska presidentkandidater mitt uppe i sina primärval släpper allt och alla sammanstrålar och ömsesidigt bedyrar att vänskapen mellan evig och orubblig, eller protesterar.

Utåt var allt sig likt den här gången.

Men inte riktigt. Premiärminister Benjamin Netanyahu hade anlänt till AIPAC:s policykongress som en veritabel kejsare för att inkassera sitt krig. Kongressen hade vidtagit alla preliminära steg som skulle göra det oundvikligt.

Efter flera dagar av tal inför AIPAC, möten med president Obama tvingas den israeliske premiärministern åka hem tomhänt, närmast avspisad.

En första varning hade kommit under en intervju med president Obama av den AIPAC närstående journalisten Jeffrey Goldberg. Ja Obama talade tufft om att alla handlingsalternativ låg öppna, att iranska kärnvapen var oacceptabla, men han sa inte ett ljud om Netanyahus kravlista på att alla anläggningar i det iranska atomprogrammet skulle skrotas och hänvisade till general Dempsey om att Irans statsledning troligen var rationell. För att fatta statsmannamässiga beslut – som att sabla ner Iran- krävdes statsmannamässiga skäl. Det räckte inte med att hänvisa till det judiska folkets tragiska historia.^xx

Samma besked fick Netanyahu i Obamas tal inför AIPAC och under deras möte den 5 mars. President Obama lovade att Amerika stod som garant för Israels säkerhet men nej, det kunde inte bli tal om att USA skulle gå i krig mot Iran bara för att Netanyahu krävde det. Barack Obama markerade att frågan om fredsöverenskommelse med palestinierna låg kvar på dagordningen, och man kan vara tämligen säker på att Netanyahu helst såg att frågan försvann.^xxi

●●●
Han skrev efteråt att någonting var nytt i luften den här gången. Hans namn var Scott McConnell och han tillhörde en av de som brukade stå med plakat utanför kongresshallen där AIPAC:s årliga kongress gick av stapeln.

En av med demonstranterna som han kände litet och tyckte var trevlig var Liza Behrendt, från Jewish Voice for Peace . Liza Behrendt hade lyckats smita in på ett av evenemangen där hon prompt rullade upp sin banderoll med texten ”Bosättningar sviker judiska värden” innan hon raskt kastades ut igen.

Den typen av protester hade blivit rätt vanliga under AIPAC:s konferenser de senaste åren.

De många tusen AIPAC delegaterna brukade tidigare passerat, på väg in eller ut,  förbi demonstranterna med sina skyltar. En och annan brukade le litet nedlåtande åt demonstranterna. Somliga tittade och skakade på huvudet.

Någon hade en kommentar om McConnells mössa. Allt sånt som man kan kosta på sig när man vet sig tillhöra en stor och ointagligt mäktig lobbyorganisation och motståndaren är en samling obetydligheter.

Den här gången, på våren 2012 var stämningen annorlunda. AIPAC delegaterna passerade förbi demonstranterna, tysta, sammanbitna. En och annan gjorde långfingret-upp gesten eller svor hatiskt.

Vinden höll på att vända sig emot dem, och de visste om det.^xxii

”Allt oftare hörs röster av israeliska politiker, militärer och opinionsbildare som ger uttryck för en hittills sällan skådad pessimism och oro. De talar om det existensiella hot Israel står inför och de drar paralleller till 1930-talets Europa.”ⁱ

För Jackie Jakubowskis del kommer den stora inspirationen till hans oro från Israel. Han tar emot den och slussar den vidare efter förmåga till sina läsare i Sverige.

Man kan lätt få intrycket att den israeliska oron är något helt nytt, en följd av det växande hotet från det iranska kärnvapenprogrammet. Frågan är om krisen verkligen är så ny. Redan år 2007 hördes en journalist från Financial Times efter att ha varit på Herzliya konferensen (en uppförstorad israelisk motsvarighet till Folk och Försvars Sälenkonferens) berätta att han tappat räkning på hur många gånger frasen ”existentiellt hot” genljöd i konferenshallen. Newt Gingrich från USA var där och öste på med ved och bensin på den flammande förföljelsemanin:

”Våra fiender är lika beslutsamma som Nazityskland och mer beslutsamma än Sovjetunionen. Våra fiender kommer att döda oss så fort de får en chans. Det finns inget sätt att förneka det. Det är klart att problemen är större än de politiska systemen i Israel och USA kan hantera.”ⁱⁱ

Till de svindlande höjderna nådde man redan 2007.

Denne bloggare kan inte undgå intrycket att bland annat Hertzliya konferensen är sammankomster av israeliska och amerikanska hökar som alla tänker lika, pratar om samma saker som ständigt bekräftar och förstärker varandras värsta farhågor.

Det fanns andra israeler som Jackie Jakubowski och Ulf Nilson inte verkar lika intresserade av. Den pensionerade brigadgeneralen Uzi Eilam har exempelvis förklarat att Iran troligen var ”mycket, mycket långt ifrån att få kärnvapenkapacitet.” Enligt Eilams åsikt handlade det snarare om att folk ur det israeliska försvaret och underrättelsetjänsterna spred larmrykten för att kapa åt sig större andelar av budgeten. Han ansåg också att många politiker gjorde detsamma föra att slippa diskutera inrikespolitiska problem.ⁱⁱⁱ

En annan grupp som gärna viftade med det iranska hotet var israeliska diplomater som ville slippa ifrån förargliga frågor om ockupation, utbyggnad av bosättningar och mänskliga rättigheter under sagda ockupation. Wolfgang Hansson från Aftonbladet berättade exempelvis om ett möte med israeliska diplomater 2009.

”Vi sitter runt ett frukostbord på Östermalm. Sex företrädare från Sveriges största medier och två höga israeliska regeringstjänstemän på propagandaturné.

[…]

Stockholm är bara en av många huvudstäder de besöker. Uppdraget är entydigt. Förklara för länder som inte vill ta i med hårdhandskarna mot Iran att om världen inte gör något snart så tänker Israel bomba Irans kärnprogram sönder och samman.

Våra frågor om fredsförhandlingar med palestinierna och om israeliska bosättningar viftas snabbt bort av toppdiplomaterna. Iran är akut. Palestinierna kan vänta.”^iv

Man kan notera två saker: Först och främst hur snabbt och smärtfritt de besvärade frågorna om ockupation gick att vifta bort med hjälp av det ”iranska hotet”. Notera också, hotet var tydligen lika akut, lika överväldigande och lika nära att förverkligas åren, 2007, 2009, 2010 som 2012. (År 2010 hade en viss general Amos Yadin förklarat att Iran troligen skulle ha sin första bomb vid årets slut. Jackie Jakubowski för sin del förklarade ”de flesta bedömare är överens om att Iran inom ett år skulle kunna producera sin första atombomb”. Detta kom år 2012.^v)

Israels före detta underrättelsechef Meir Dagan förklarade för sin del att HANS stora bekymmer snarare var att männen som ledde hans land ”saknade omdöme” och att ett angrepp på Iran var en ”korkad idé”.^vi

Om det nu verkligen är sant att israeliska politiker och militärer använder sitt kära iranska hot för att slippa diskutera inhemska problem så har de behoven ökat. Under 2011 noterades med viss fasa att det israeliska försvaret drabbats av ett budgetunderskott på nästan nio miljarder shekel. En stor del av den summan hade försvarsledningen till råga på eländet slarvat bort.^vii Samma år skakades Israel av stora sociala protester, framför allt i Tel Aviv. Från den politiska ledningen började man för första gången humma om att landets gigantiska försvarsbudget nog måste bantas.

Ganska omgående började varningarna för det iranska atomprogrammet komma allt tätare och bli mer och mer nattsvarta.

Betyder det att alla larmen i själva verket är kalkylerade falsklarm då? Är faran över?

Ack frestas man utbrista, om det vore så enkelt. Ett starkt intryck är snarare att männen i den israeliska statsledning ganska snart börjat tro på sina egna påståenden. Farhågorna och paranoian har börjat leva sitt eget liv utan att någon riktigt kan kontrollera dem längre.^viii

Rädslan är också immun mot alla invändningar. Att USA:s förenade underrättelsetjänster upprepade gånger förklarat att det inte finns något iranskt kärnvapenprogram borstas bort som irriterande damm. När USA:s ÖB general Dempsey litet försynt anmärkte att ett Israeliskt angrepp på Iran kanske inte skulle vara en speciellt klok idé blev han prompt attackerad av premiärminister Netanyahu.

”Vi har gjort klart för Donilon [amerikanskt sändebud] att alla de där uttalandena och föredragningarna bara tjänar iranierna. Iranierna ser att det finns meningsskiljaktigheter mellan Förenta Staterna och Israel och att amerikanerna invänder mot handling.”^ix

Situationen är egentligen smått svindlande. Företrädare för ett litet land med en befolkning på cirka sju miljoner innevånare, som mottar mängder med ekonomiskt, diplomatiskt och militärt bistånd från världens starkaste militärmakt domderar för sagda militärmakts företrädare vad de får och inte får säga. Regeringen Netanyahu vill inte höra något lugnande tal och därmed basta.

Enligt den förre underrättelsechefen Meir Dagan har en annan viktig spärr försvunnit. Tre av topparna i det israeliska försvarsetablissemanget som motsatte sig ett angrepp på Iran har numera lämnat scenen. De var Meir Dagan själv, överbefälhavaren Gabi Ashkenazi och chefen för säkerhetstjänsten Yuval Diskin. Den trion hade tillsammans tillräcklig tyngd för att hålla tillbaka de anfallsglada i regeringen. Nu har den spärren upplösts. Under 2011 och 2012 har deras tjänsteförordnanden gått ut och de har lämnat sina poster. Därmed lämnas fältet fritt låt-oss-angripa-Iran falangen, framför allt premiärminister Netanyahu och försvarsminister Barak.^x Ingen, med undantag för den avgångne underrättelsechefen Meir Dagan vågar längre opponera sig, i alla fall öppet.

En del uppgifter talar om att den israeliska försvarsledningen visserligen sitter och skruvar rätt oroligt inför vad deras politiska chefer håller på att koka ihop. Ett israeliskt angrepp mot Irans atomprogram skulle tvinga dem att försöka rasera en stor mängd underjordiska anläggningar, utspridda över ett land vars yta är åtta åttio gånger större än det egna landets, vars befolkning är tio gånger större och som dessutom ligger tusen kilometer bort. Generallöjtnant Amnon Lipkin-Shahak klagade i en intervju litet lågmält över att nästan ingen i regeringen verkade ägna någon större tanke åt svårigheterna eller den digra listan av dagen-efter-angreppet problem.^xi

Premiärminister Netanyahu har å sin sida försökt få en ny flygvapenchef tillsatt. En som inte reser en massa trista, tekniska invändningar mot premiärministerns planer.^xii

Det är här rätt frestande att kasta en blick bakåt mot den aktuella, svenska debatten. Medan skribenter som Ulf Nilson kan kalla den iranske presidenten för ”binnegalen”, medan Jackie Jakubowski fyller på med att Iran leds av messianska ideologer som sätter sin lit till den dolde imamen så kan en man som den förre mossad chefen Meir Dagan klaga över att det varken är palestinier eller iranier han oroar sig över utan de äventyr den egna statsledningen kan tänkas ställa till med.

Uppdatering: Christian Science Monitor har gjort en rätt maliciös sammanställning av alla larm om att Iran står i begrepp att snart skaffa kärnvapen. De har kommit då och då ända sedan 1970-talet.

”Det finns finns de som anser att vi är ett onödigt folk, ett oönskat folk i Mellanöstern. Det finns de som tror att det i själva verket saknas en stat som behöver upprättas.”ⁱ

Det palestinska självstyrets president Mahmoud Abbas talade inför FN och fick stående ovationer. Han hade lämnat in självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap.

Tre anföranden hölls. Två var väloljade orationer. En utgjorde en ganska långrandigt föreläsning. Av alla dessa var det den långrandiga föreläsningen som verkligen innehöll något substantiellt.

Abbas gav inte intryck av att vare sig ha gått i retorikskola eller ha haft PR konsulter till sitt förfogande. Framförandet var tämligen fyrkantigt.

På slutet tände det till när Abbas kom in på den dagliga, malande osäkerheten och förödmjukelserna som människorna på Västbanken levde under från markkonfiskationer, vägspärrar och bosättarnas räder. Det vågspel det kunde innebära att skicka ungarna till skolan.

Och att det måste få ett slut till sist.

Två talade emot medlemskap. Den israeliske premiärministern Netanyahu och USA:s president Barack Obama.

Benjamin Netanyahu fyrade av sitt tal på engelska med dånande, välmodulerad stämma.ⁱⁱ I sig var det var skickligt framförd oration, han lyckades knipa fler applåder. I praktiken ett virrvarr av vinklingar och omskrivningar. Inledningsvis talade han om alla Världens oförrätter mot Israel. Det innehöll det gamla vanliga grammofonskivan om hans och Israels stora fredsvilja.

Samtidigt talade han också om villkoren för att han, Netanyahu, skulle gå med på fred.

Israel skulle behålla en omfattande militär närvaro på Västbanken och dess luftrum. Man skulle också fortsättningsvis kontrollera vad som importerades och exporterades.

Han kunde inte förstå varför det var sånt bråk om utbyggnaden av bosättningarna. De kunde man sluta diskutera. Förhandlingar borde väl kunna återupptas även om bosättningarna fortsatte att expandera.

Naturligtvis måste palestinierna också erkänna Staten Israel som en ”Judisk Stat”.

Med andra ord ser premiärminister Netanyahus idealfred ut som så att en självständig palestinska stat fortsätta att ha stora israeliska militärbaser på sitt territorium. Staten Israel skulle dessutom kontrollera luftrummet och behålla stora bosättarblock på dess territorium. Den skulle inte tillåtas ha någon självständig utrikeshandel. Israel skulle fortsätt kontrollera Jordandalen. Därmed skulle en palestinsk stat vara permanent avskuren från kontakt med omvärlden och helt beroende av Israel för sin försörjning.

Ju längre man kommer i den israeliska israeliske premiärministerns önskelista desto mer börjar Netanyahus fred likna en fortsättning på den ockupation som pågår idag.

Att det palestinska självstyret skulle erkänna konceptet med en ”Judisk Stat” är det mest förrädiska av allt. Kravet kan låta nog så anspråkslöst men är i praktiken omöjligt att skriva under för varje palestinsk ledare som har minsta förhoppning att bli tagen på allvar och Netanyahu vet det förmodligen mycket väl om det.

Israel och PLO utbytte ömsesidiga erkännanden redan på nittiotalet i samband med Osloavtalet. Det var inte där skon klämde.

Att erkänna Israel som ”Judisk Stat”, en stat där en viss etnisk/religiös grupp har automatiskt företräde, vore en annan femma. Det skulle i praktiken innebära att det palestinska självstyret tryckte godkännande stämpel på hela det institutionaliserade system av diskriminering som den den palestinska befolkningen i det egentliga Israel lever under. I en TV intervju förklarade Benjamin Netanyhus far, den nästan hundraårige historikern Ben-Zion Netanyahu, att Netanyahu junior överhuvud taget inte var intresserad av fredsavtal, annat än på så hårda villkor att palestinierna aldrig skulle kunna godta dem.ⁱⁱⁱ Detsamma anser Egyptens utrikesminister och rentav expresident Bill Clinton.^iv

Likväl: i sitt tal insisterade Obama på parterna på egen hand måste komma överens. Ingen fick göra något för att tvinga den israeliska regeringen, pressa den eller vålla den något annat känslomässigt obehag.

I praktiken: det som skall ske måste ske helt och hållet ske på premiärminister Netanyahu och utrikesminister Liebermans villkor.

●●●
De mest upprörda ansåg att president Barack Obama med sitt tal gjort Förenta Staterna närmast irrelevant som maktfaktor i Mellanöstern.

Liksom Netanyahu var talet retoriskt skickligt och framfört med välmodulerad stämma.

Och in i minsta detalj rapade den amerikanske presidenten upp alla AIPAC:s talking points.

Där kom en kort rekapitulation av den historiska bakgrunden som kunde ha skrivits av Leon Uris. Det kom inga omnämnanden ockupationen, de påfrestningar det innebar för Västbankens befolkning eller utbyggnaden av israeliska bosättningar, något som de flesta amerikanska regeringar på ett mycket försynt sätt rest invändningar emot.

”När man lyssnar på honom kan man tro att det palestinier som ockuperar Israel,” hördes Hanan Ashrawi säga. Däremot var både premiärminster Netanyahu och utrikesminster Lieberman mycket belåtna. Avigdor Lieberman förklarade rentav att han kunde ha skrivit under det ”med båda händerna”.^v

Poängen är att parterna måste komma överens på egen hand. Något som man på israelisk sida helhjärtat instämmer i.

”Parterna måste själva komma överens”.

Frasen brukar ofta komma från proisraeliska debattörer som svar på alla propåer om sanktioner eller hårdare påtryckningar på Israel.

Det LÅTER sympatiskt och rejält. Bilden manas fram av två förståndiga människor som sitter vid ett bord och jämnar ut sina meningsskiljaktigheter i lugn och ro.

Det finns andra som inte tycker det är en bra idé. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti förklarade att han för död och pina inte ville se den palestinska sidan ”bli lämnad ensam” med den israeliska.

Förutsättningen för att tanken om att ”låta parterna komma överens på egen hand” skall fungera är till sist att det handlar om två jämbördiga parter. Så är icke fallet här. Den ena är Mellanösterns starkaste militärmakt och styrs av alltmer nationalistiskt och religiöst anfäktade politiker. Den andra parten är ockuperad av sagda militärmakt och får dessutom hela tiden sitt territorium koloniserat densamma. Att låta ”parterna komma överens” riskerar snarare att utvecklas till en dialog mellan en hungrig krokodil och en tjudrad get.

Efter att har börjat sitt presidentskap med vissa läten om att palestinska rättigheter ändå måste respekteras har president Obama nu övergått till att rapa upp AIPAC:s partilinje.

Frågan är hur det kommer sig.

Först och främst har AIPAC återigen passat på att visa musklerna.

Under sensommaren 2011 skickades så många som 81 kongressledamöter på ”studieresor” till Israel. Allt arrangerat av en AIPAC:s underorganstationer.^vi

Det var en femtedel av ledamöterna i USA:s representanthus. Bland besökarna fanns den demokratiske gruppledaren Steny Hoyer och den republikanske majoritetsledaren Eric Cantor.

Båda har passat på att förkunna att de stödjer den israeliske premiärministern (inte sin egen presidenten).^vii

(Samma taktik användes för övrigt 2009 för att få president Obama att släppa kravet på att de israeliska bosättningarnas utbyggnad skulle frysas. Också då blev stora skaror kongressledamöter skeppade till Israel och betygade landet sin kärlek. AIPAC har med andra ord passat på att upprepa sin gamla succé inför det palestinska självstyrets förväntade ansökan om fullt FN medlemskap.)

En framgångsrik manöver med andra ord, men en manöver som kanske inte går att upprepa i all oändlighet. Det finns uppgifter om att det har börjat skava hos delar av den amerikanska opinionen. Bland annat har fler av de resande kongressledamöterna fått sina hemsidor dränkta av arga kommentarer över hur de kan komma sig att de beger sig ut på – vad som i praktiken är bjudresor i lobby syfte – och att de deklarerar stöd för främmande stadsöverhuvuden istället för att försöka tackla sina egna valkretsars problem. Inte heller bland amerikanska judar är opinionen entydig. I en pamflett som det israeliska utrikesministeriet skickat uttalade sig flera amerikanska rabbiner. Själva var de naturligtvis övertygade sionister av det rejäla slaget. Däremot klagade de över att många av deras församlingsbarn började känna sig vanvettigt ambivalenta angående Staten Israel och dess verksamhet.

En noterade (ack fasa) att ganska många judar han mötte hördes yppa kritiska ord om den israeliska politiken. En viss rabbi Deborah Zecher:

”Trots att 100 000 ungdomar har deltagit i Födslorättsprogrammet – det program som erbjuder nästan gratis resor till Israel för unga människor i åldern 18-26, så är alltför många unga judar nu ointresserade av, eller rent ut fientliga mot Israel. Och i ärlighetens namn gäller det också många av deras föräldrar och andra vuxna.”^viii

AIPAC uppges ha problem med minskande bidrag.

Vilket leder över till det andra stora lockelsen. Det andra stora skälet till att både president och kongress närmast försöker överträffa varandra i proisraeliskhet. Valrörelse står för dörren. President Obama och ett helt koppel andra politiker börjar snegla åt sina utsikter att vigga kampanjbidrag. Och Jim Lobe från IPS noterade ganska argt att såväl AIPAC som andra liknande organisationer lyckats intala hela det politiska etablissemanget att varenda cent som varenda donator av judisk börd bidrar med ytterst skulle handla om Israel.^ix

Kort sagt, allt är sig likt men saker förändras. Frågan är hur länge det dröjer innan det slår igenom i den förda politiken.

●●●
Bakom scenen pågår det diplomatiska spelet. EU parlamentet har närmast enhälligt förklarat att palestinierna har ”legitim rätt till en självständig stat”. President Abbas och premiärminister Fayyads rival, Hamas rörelsen har också överraskande förklarat att de stödjer ansökan. Det skedde till råga på allt under ett möte i Iran, mitt under näsan på det iranska ledarskapet.^x

Däremot håller den amerikanska kongressens ilska bara på att stegras. Den uppges nu snickra på ett förslag om att hålla inne 200 miljoner dollar i amerikanskt bistånd som straff för dess ansökan om fullt FN medlemskap. Givetvis, det skulle inte drabba självstyrets polis eller säkerhetsstyrkor. Det gällde bara sådant som livsmedelsbistånd och sjukvård.^xi

Att hålla inne biståndet är närmast en ren amerikansk present. Det har inte ens den israeliska regeringen begärt. Tvärtom har den signalerat att den gärna ser att självstyret fortsätter fungera och fortsätter administrera delar av Västbanken å Israels vägnar men, utan kostnad för den israeliska statskassan. Lägg därtill att mycket av det internationella biståndet i praktiken landar i Israeliska fickor eftersom biståndsorganen är ofta tvingade att anlita israeliska varor och tjänster för att överhuvud taget nå fram.

Obama administrationen uppges förtvivla försöka tygla kongressens proisraeliskhet.^xii En frustrerad professor Stephen Walt, mannens som skrev boken om Israels amerikanska lobby klagar. Kongressen håller på att lyckas med kläcka ur sig ett tredubbelt haveri. Den håller på att sjösätta en utrikespolitik som är dåligt för palestinierna som kongressen uppmanar att fortsätta låta sig ockuperas.

Den är dåligt för USA.

I en tid när de allmänna opinionerna i arabvärlden börjar finna sin röst är det inte, säger INTE någon bra ide att visa upp sig som den israeliska ockupationens beskyddare.

Det är till råga på allt en dåligt för staten Israel som nu glatt kan fortsätta på en väg som bara kan leda till ännu starkare högerextremism, isolering, både i Mellanöstern och övriga världen och till sist undergång.^xiii

Det börjar med en ganska färglös ekonom som råkat bli premiärminister.

Och som hade en plan.

Den färglöse ekonomen är Salam Fayyad, som 2007 blev premiärminister för det palestinska självstyret. I augusti 2009 släppte han sin strategiska plan i form av ett ett 35 sidor långt PM med titeln med den engelska titeln ”Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State”.

I korthet skulle självstyret satsa på att bygga upp samhällsinstitutioner, bygga personalens kompetens, bättra på myndighetsmaskineriets effektivitet. Rättsväsendet behövde också en överhalning. Lagstiftningen på Västbanken och Gaza bestod av ett sammelsurium av gamla ottomanska, brittiska, jordanska och israeliska lagar. Det måste strömlinjeformas. Sist men icke minst skulle infrastrukturen byggas upp. Flygplatser skulle öppnas på både Västbanken, Gazas flygplats skulle återuppbyggas. Vägar och järnvägar skulle knyta samman mer avlägsna delar landsbygden. Kort sagt: göra de palestinska områdena självständiga från Israel också när det gäller ekonomi och transporter.

Och här börjar det bli komplicerat igen.

Man kan vara tämligen säker på att det inte, säger INTE är vad israelerna längtar efter. Visserligen har premiärminister Fayyad fått en och annan klapp på huvudet för sitt reformarbete. Det håller samtidigt på att tvinga in Israel, som normalt brukar vara den part som för i dansen i en ovan roll där man mer och mer tvingas reagera på palestinska initiativ i diplomatin.

●●●
Under våren 2011 började rapporterna komma att den palestinska myndighetens institutioner började få godkännande stämplar från det ena internationella organet efter det andra.

Internationella valutafonden meddelade i en rapport att de gillade de reformer som Fayyad genomfört, och:

”PA är nu kapabelt att bedriva en sund ekonomisk politik som förväntas av en framtida, välfungerande palestinsk stat”

En extra poäng var att beroendet av utländskt bistånd kunnat minska något genom besparingar och minskande slöseri och korruption.

Samma sak ansåg FN:s Mellanösternsamordnare.

”Inom sex områden där FN är mest engagerad, är regeringsfunktionerna tillräckliga för en fungerande regering i en stat”

Samtidigt fanns en brasklapp. Både IMF och FN noterade att utan kontroll över inre och yttre gränser kunde utvecklingen bara nå till en viss gräns, sen tog det stopp igen. Salam Fayyad hade gjort vad som kunde göras i de kringskurna enklaver som hans myndighet kontrollerade. Skulle utvecklingen kunna gå vidare måste självstyrets kontroll öka till att omfatta Västbankens inre och yttre gränser.ⁱ

Där sitter man. De rörliga delarna i en fungerande stat sitter på plats. Under en givarkonferens i Bryssel sas uttryckligen av Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre att självstyrets institutioner var över tröskeln för ett fungerande statsmaskineri.ⁱⁱ Och målet var också klart. Regeringen i Ramallah skulle söka erkännande i FN i september 2011. Den palestinska diplomatiska tjänsten hade på kort tid lyckats rada upp en stor skara länder jorden runt som var beredda att erkänna Palestina som självständig stat.

●●●

Alla planer, reformerande och förhoppningar noterades på israelisk sida med växande ångest. Under våren 2011 uppgavs premiärminister Netanyahu rentav överväga taktiska tillbakadraganden på Västbanken för att förhindra en veritabel, diplomatisk tidvattenvåg.ⁱⁱⁱ

Ett hemligt PM som läckt ut i israelisk press skissar upp den tänka motoffensiven.

De olika israeliska ambassaderna skulle ta kontakt med sympatiskt inställda organisationer och lokala judiska samfälligheter. Bland annat talas om att ordföranden för Europas judska kongress skrivit till statschefer, utrikesministrar och andra ledare för att förhindra ett erkännande.^iv

Skulle samfälligheterna visa sig oentusiastiska över att bära vatten åt staten Israels utrikesförvaltning kunde man kanske ordna besök av någon hög israelisk dignitär för att peppa.

Större delarna av Latinamerika, Afrika och Asien kommer att rösta för ett erkännande. USA kommer att motsätta sig. Därmed återstår Europa som det stora slagfältet. Det är den största handelspartnern för både israeler och palestinierna.

Och Europa kan (som vanligt) inte bestämma sig. EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton meddelade i september att hon inte hade någon enig union bakom sig.^v

EU:s medlemsländer delades enligt den israelisk strategirapporten in i tre grupper.

1. Vänner. Länder som har invändningar mot ett erkännande av staten Palestina. Italien och Tyskland räknas till den kategorin.
2. Obeslutsamma. Till den kategorin räknas framför allt de östeuropeiska länderna. Kan kanske påverkas.
3. Hopplösa fall. Till dem räknas Belgien, Irland, Sverige och Holland. De kommer förmodligen ta ställning för palestinierna.

Där såg det israeliska utrikesdepartementet en viss chans. Länder som tänkte rösta för ett erkännande skulle som minimum övertalas att tala tyst om det. Troligen för att undvika att snöbollen skulle växa till en veritabel lavin av erkännanden.^vi

Dock, Israel hade ett trumfkort i världsdiplomatin, ett enda men det var en veritabel atombomb.

USA.

Amerika skulle ingripa, som så ofta förut. Så hade det fungerat sedan sextiotalet.

I april förklarade israeliska politiker att Amerika under alla förhållande skulle lägga in sitt veto i FN:s generalförsamling.^vii Som en påminnelse om AIPAC:s starka grepp om den amerikanska kongressen kom en resolution i senaten som motsatte sig ett erkännande av det det palestinska självstyret som självständig stat. Resolutionen var avrundades med det (vanliga) kraven om att palestinierna måste avsvära sig våld, erkänna Israel, att -i stort sett- aldrig företa sig något över huvud taget som inte den Israeliska regeringen godkänt först.^viii

Den amerikanska kongressens verkar bara bli allt ilsknare. Bland annat finns nu förslag om att stoppa Amerikanska bidrag till både det palestinska självstyret, till FN, till UNRWA FN organet för palestinska flyktingar.^ix Det finns hot om att stänga det palestinska representationskontoret i Washington. En republikan sitter och snickrar på en motion om att Israel skall få rätten att annektera hela Västbanken.

Allt för att stoppa palestiniernas ”farliga planer”.

Trots det, trots att ett amerikanskt veto är nästan garanterat så var somliga israeliska bedömare missmodiga.

”Det faktum att amerikanerna stoppade kvartettens plan visar bara hur djupt beroende vi är av dem. Men den här förseningen kommer inte att spela någon roll i generalförsamlingen, det är en trend vi inte kan ändra.”^x

Läget är med andra ord det att det palestinska självstyret är beslutet att söka erkännande från det international samfundet. USA verkar lika beslutet att inlägga sitt veto som så många gånger förut.

Men den politiska terrängen är helt ny. Både Turkiet, Egypten och Saudiarabien har varnat:

”Saudiarabien kan inte längre samarbeta med Amerika som det har gjort historiskt. Med större delen av arabvärlden i omvälvning kan den ‘speciella relationen’ alltmer ses som pestsmittad av den stora majoriteten araber och muslimer som kräver rättvisa för det palestinska folket.”^xi

Kort sagt: ett veto kommer att resultera i fnurriga relationer med fler av Mellanösterns viktigaste nationer, som efter våren 2011 måste snegla på vad deras respektive allmänna opinioner anser. Från fransk sida hörs dessutom ett visst hummande om att den nuvarande formen för förhandlingarna i stort sett är förbrukad. Israelerna, i synnerhet under Netanyahu gillar att förhandla men har helt enkelt inte en tanke på att låta det hela faktiskt leda till något.

Kanske vore förhandlingar mellan två stater en bättre modell.^xii President Sarkozy har också antytt svalnande entusiasm inför de amerikanska medlings makandet.^xiii Förhandlingarna ligger i träda efter att premiärminister Netanyahu slängde in kravet på att det palestinska självstyret måste erkänna Israel som ”judisk stat”. Ett krav som av många anses ha som syfte att få förhandlingar att köra fast.

Varför det intensiva israeliska motståndet? Ett internationellt erkännande av det palestinska självstyret skulle väl ändå inte kunna lossa det israeliska greppet över vare sig Västbanken eller Gaza. Inte heller skulle det väl stoppa utbyggande av bosättningarna.

Svaret skulle kunna bli nej men det skulle skyffla om den diplomatiska spelplanen i grunden. Ett vanligt argument från proisraeliska debattörer är att Västbanken är ett territorium utan någon riktig ägare.

Det spelar väl ingen roll om man sätter igång att bygga hus på denna allmänning?

I ett slag skulle ett erkännande förvandla Israel till ockupationsmakt över en internationellt erkänd nation.

En viktig poäng: med förbättrad status skulle det palestinska självstyret kunna driva mål mot Israel i den internationella krigsförbrytardomstolen.

Därmed står USA inför ett val mellan två obehagliga alternativ.

1. Lägga in sitt veto mot en pinsamt stor majoritet av världens länder. Antagligen drabbas av försämrade relationer till viktiga Mellanösternnationer och än en gång framstå som som den israeliska ockupations eviga försvarsadvokat. Det i ett läge när Amerika förtvivlat väl skulle behöva litet mer internationell välvilja.
2. Göra ingenting. I så fall kommer ansökan att gå igenom med rungande majoritet. DET skulle varken skada vare sig USA eller Europa men däremot vålla stor hjärtesorg hos AIPAC som i sin tur skulle ställa till med allsköns inrikespolitiskt trubbel för Obama.

Till sist finns en gräns för den amerikanska makten. Visserligen kan USA stoppa Palestina från att bli fullvärdig medlem av FN genom sitt veto i säkerhetsrådet. Problemet är bara att i så fall kan palestinierna övergå till att vända sig till FN:s generalförsamling och vädja om få sin status höjd, från att vara en ”enhet” med observatörstatus till att bli medlem utan rösträtt.^xiv

Diplomater från både Amerika och EU uppges manövrera frenetiskt bakom kulisserna för att försöka stoppa ansökan. De amerikanske sändebuden Dennis Ross och David Hale har gett sig ut på en förhandlingsturné i området, i teorin för att få ingång förhandlingarna igen. I själva verket för att försöka avvärja den palestinska ansökan. Obama regeringen har vädjat till självstyret om att i alla fall vänta med sin ansökan, vänta på…

…ja nånting som USA kanske skulle kunna ordna fram.

Någon gång.

●●●

Våren och sommaren har varit mycket våldsam på Västbanken. Judiska bosättare har löpt amok. Olivlundar och fält har bränts. Brandbomber har kastats in i moskéer och bilar har bränts. Människor har angripits och misshandlat. Angreppen uppges ha ökat.

Som en reaktion har en del byar börjat bilda självförsvarsgrupper tillsammans med en del internationella aktivister.

”Tanken är att grupper av frivilliga […] skall vara beredda att reagera snabbt”, förklarade Jonathan Pollack, en israelisk aktivist som arbetade för den palestinska sidan.^xv

Och ockupationsmakten är oroad, mycket, mycket oroad, i synnerhet efter en arabisk vår av massdemonstrationer som störtat eller hotat gamla välbekanta, regionala kumpaner.

Ännu mer farligare är att den israeliska armén uppges vara i färd att beväpna bosättarna för att slå hjälpa till att slå ner de väntade demonstrationerna. Bosättningarnas egna miliser och medborgargarden har gjorts till en integrerade del av planeringen. Bortsett från att en växande andel av arméns officerare uppges komma från bosättningarna får de nu också militär utbildning av armén.

En medlem av svenska palestinagrupperna skrev om ett möte med en bosättare för några år sedan.

Han satt i Knesset.

Han berättade att om det utropades en palestinsk stat hade bosättarna vapen. Mycket vapen. Långt mer vapen än den israeliska staten kände till. ^xvi

________________

Han kidnappades av en rätt suddig slafistisk grupp i Gaza den 14 april. Han återfanns i en tom lägenhet, misshandlad och hängd.

Från vännerna i ISM var reaktionen sorg och förvåning. Arrigoni var pro palestisk. Hade deltagit i försöken att bryta blockaden sedan 2008. Arrigoni tagit sig in i Gaza kort innan den israeliska offensiven började 2008. Han hade skadats av glassplitter på en palestinsk fiskebåt som blev besprutad med vattenkanon.

Så hur kunde han bli mördad av de människor han försökte hjälpa?

Från palestinsk sida verkar reaktionerna dominerats av sorg och skam. Det upplevdes som ett brott mot gästfrihetens lagar.

I det proisraeliska lägret var många kommentarer varit skadeglada. Från historikern och kolumnisten Geoffrey Alderman:

Få händelser – inte ens avrättningen av Osama bin Laden – har gjort mig så förtjust som nyheten att den italienske såkallade fredsaktivisten Vittorio Arrigoni dött.[i]

Aldermans motiv var att Arrigoni var ”judehatare”. Den israeliske fredsaktivisten Jeff Halper som kände Arrigoni avfärdade det. Halper förklarade att det var så dumt att det inte förtjänade kommentar.[ii]

Det kan noteras att Vittorio Arrigonis död också faktiskt är ett starkt tecken att den israeliska politiken mot Gaza inte fungerar och inte kommer att göra det heller.

●●●
Den proklamerade avsikten med blockaden är att underminera Hamasrörelsen. Tanken är att om förhållandena i kustenklaven blir tillräckligt tröstlösa så kommer befolkningen att inse sina misstag, störta Hamas och bli fogliga.

Allt kommer att bli bra då. Det gäller bara att vara konsekvent och visa vem som är boss.

Det finns dessvärre många tecken på att ”hårda tag” inte alls gör Gaza mer hanterligt. Snarare tvärtom.[iii]

En amerikansk ISM aktivist vid namn Lora Gordon var där under den brutala demoleringskampanjen 2003 noterade hur mycket av det sekulära och västerländska inflytandet vittrade bort under trycket från det allt värre eländet.

Före den första intifadan kunde kvinnor stå och röka på gatorna i korta kjolar. Nu säger de att för varje rivet hus bygger folket i Rafah en moské. För varje hem som blir damm kommer en böneutropare som vänder sig fem gånger till gud i desperation. Överallt genljuder koranrecitation från högtalare. Det enda som kan läka vad som inte går att hela.[iv]

Och redan då fanns uppgifter om mer extrema grupper än Hamas började uppstå. Det är med andra ord tämligen osäkert att ett försvagande av Hamas kommer att öppna några dörrar. Snarare finns anledning att befara att järnnävespolitiken istället kommer att öppna portarna för ännu mer fundamentalistiska grupper.

Jared Malsin har en intressant skildring av Gazas salafister.

Det finns fyra grupper: Tawhid wa Al-Jihad som bära ansvaret för kidnappingen av  och mordet på Arrigoni. Där finns Jund Ansar Allah, Jaysh Al-Islam och Jaysh Al-Umma. Antalet anhängare räknas närmast i hundratals snarare än tusen. Ledningarna är ofta lika ivriga motståndare ot varandra som mot Israel. [v]

En del kommer inifrån utan tvivel, annat hänger naturligtvis samman med effekterna av den långa ockupationen.

●●●
Ordet ”ockupation” frammanar bilder av främmande soldater som stövlar fram och tillbaka på gator i någon by som inte är deras.

Det är egentligen bara en enda del av bilden.

Ockupationsmakter lägger sig i ekonomin, kontrollerar, övervakar, bevakar, spionerar och infiltrerar. Som alla fingerfärdiga ockupanter gör israelerna detsamma.

Och ett modernt myndighets maskineri ger rika möjligheter att tubba människor att bli angivare: ”Araberna på Västbanken och Gaza var helt i händerna på den israeliska staten och vi använde oss utan förbarmande av statsmaskineriet,” berättade en israelisk agent.

En palestinier som utvalts till att bli värvad kunde till exempel plötsligt drabbas av jättelika krav från skattemyndigheten. När han var tillräckligt uppskärrad dyker en förstående tjänsteman upp som kan hjälpa till med problemet, jo skulle man kanske kunna tänka sig en del smärre gentjänster? En annan möjlighet var fejkade trafikolyckor. När delinkventen sitter i häktet och ruar sig över framtiden dyker en hygglig polisman upp och… [vi] Studenter, arbetare, människor som behöver läkarbehandling kan alla utsättas för påtryckningar. Passeringen genom vägspärrar kan antingen göras mycket, mycket besvärlig eller tvärtom bli mirakulöst smidig, allt beroende på om man är beredd att göra den där lilla, lilla tjänsten.[vii]

Och den där lilla tjänsten följs snart av ytterligare en tjänst, litet större, och ytterligare en. Allt enligt principen att först be om ett lillfinger och sedan tugga i sig mer och mer av människan. (Israelernas motvilja mot att släppa kontrollen över gränserna beror delvis på att den kontrollen ger så många möjligheter att pressa människor att bli informationslämnare.)

Målet är att proppa varje, grannskap, förening eller sammanslutning med angivare och man är mycket duktig på det. Många brukar göra sig lustig över palestiniers fallenhet för konspirationsteorier men det kan vara värt att notera att de misstankarna titt som tätt faktiskt är helt berättigade.

Principen för de flesta ockupationsmakter är att aldrig tillåta självständiga maktcentra uppkomma i samhället. Det är vad en ockupant gör. Under den israeliska ockupationen som kom på plats efter sexdagarskriget utsågs borgmästare och andra kommunala funktionärer från ockupationsförvaltningen. De beslut som palestinska myndigheter fattade kunde när som helst köras över av ockupationsregeringen som oftast hade de judiska bosättningarnas intressen högre på prioriteringslistan.[viii]

Det gäller för övrigt på nästan varje nivå i samhället. Alla auktoritetsfigurer, moderna och traditionella: lärare, kommunala tjänstemän, muktarer kan när som helst detroniseras, förödmjukas och alla vet om det.

Allt detta har till följd att förtroendet mellan människorna trasas sönder. Det är mycket lätt att misstänksamhet flammar upp.

Där har man samtidigt en av de mest skärande ironierna. Israel som gärna framhåller sig som västvärldens stora skiltvakt i Levanten bidrar med sin eviga järnnäve till att det västerländska och sekulära inflytandet i denna viktiga del av Mellanöstern smälter bort.

Kanske var detta det senaste offret för de arabiska revolutionerna, förutom Hosni Mobarak och Ben Alis karriärer.

Det palestinska inbördeskriget mellan Fatah och Hamas sjunger på sista versen.

Det dog den 4 maj 2011 efter att de båda partierna efter en del förhandlande i Kairo skrivit avta.

Det nyligen revolutionerade Egypten har stått som värd och medlat i förhandlingarna.[i]

Två politiska partier som bedrivit ett ganska förvirrat inbördeskrig mot varandra har slutit fred. Världshistorien har böjt av i en ny riktning en aning. Och kanske också ett begynnande tecken på att både Amerika och Israel talar med något mindre bokstäver än förut.

●●●
Det började på ryggen av den våg av demonstrationer, revolter, protester och revolutioner som skakat Nordafrika och Mellanöstern. Det var på samma gång en våg, samtidigt är målen lokala. Överallt har människorna tagit till vapen mot lokala orättvisor, lokala tyranner, lokalt missnöje. Och på samma gång har de många lokala revolterna glidit samman till en stor våg.

På Västbanken och Gaza hade man börjat protestera mot alla sina tyranner, såväl den israeliska ockupationen, Fatah och Hamas. I mars vändes mer och mer av uppmärksamheten mot splittringen mellan Hamas och Fatah. Rapporterna talar om demonstrationer som hölls vid Islamiska universitetet i Gaza stad och i Ramallah på Västbanken.

Kravet var att splittringen mellan de båda partierna och mellan Västbanken och Gaza måste upphöra. Både Fatah och Hamas lovade att deras respektive poliser skulle hålla sig på avstånd från demonstrationerna.[ii] Hamas ledaren Ismail Haniye förklarade att han var beredd att avgå som premiärminister för att avtalet skulle kunna gå igenom.[iii]

●●●
Kriget mellan Hamas och Fatah är framför allt produkten av en serie felslagna kalkyler från USA:s förre president George W Bush och hans regering.

Den första kalkylen som slog slint var att hålla val i de palestinska områdena i januari 2006.

Bakgrunden var komplicerad. De internationella protesterna mot USA för invasionen av Irak hotade att växa sig för starka. Svaret från amerikansk sida blev att proklamera ”Freedom agenda”. George Bush hade ett heligt uppdrag att demokratisera Mellanöstern. (De diskussioner som förts fram till dess handlade uteslutande om att skaffa Amerika en prima position vid persiska viken.)

Varningar saknades inte för att ”fel” kandidat riskerade att vinna. Den palestinska myndigheten var i ett uselt skick. År 2002 hade israelerna inlett ett veritabelt fälttåg mot de ockuperade områdena. De slog självstyret sönder och samman. Förvaltningsbyggnader raserades. De palestinska enklaverna –område A och B-  återbesattes.­­ Under lång tid var den palestinska myndigheten helt lamslagen. I stora delar av både Västbanken och Gaza grasserade ren laglöshet. Den palestinska myndigheten kämpade fortfarande för att komma på fötter igen. Folket var missnöjt över laglöshet, korruptionen inom förvaltningen och den envetna bristen på några som helst framsteg i fredsprocessen.

Vilket lämnade fältet vidöppet för Hamas i valet i januari 2006 som vann stort. Hamas fick 74 mandat mot Fatahs 45.

Det var den första felslagna kalkylen.

I Washington beslöts i tysthet att Freedom Agenda var död. Amerika skulle inte propsa på demokrati i Mellanöstern längre.[iv]

Risken fanns att folk röstade fel.

●●●
Kanske var Elliot Abrams den i USA:s regering som gjorde mer än de flesta drev fram det palestinska inbördeskriget.

Han tillhörde den neokonservativa falangen. Han var en av de –då unga- män som flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Elliot Abrams har själv en lång karriär bakom sig. Han nådde maktens tinnar för första gången under Ronald Reagans presidenttid. Abrams blev statssekreterare för interamerikanska angelägenheter. Han medverkade med liv och lust i USA:s politik i Centralamerika. En politik av gerillabekämpning i El Salvador, dödspatruller i länder där gerillakrig hotade att bryta ut och gerillakrig mot sandinistregimen i Nicaragua.

Abrams bråkade ofta med människorättsorganisationer som anklagade honom för att försöka släta över dödspatrullernas härjningar i Centralamerika.

Till sist åkte Elliot Abrams fast för mened. Han hade ljugit för kongressen under de förhör när man försökte få rätsida på Iran – Contras affären. Det skulle ha blivit slutet för karriären men från president George Bush den äldre kom en presidentlig benådning.

Och Abrams kunde i sinom tid ta plats i Bush den yngres nationella säkerhetsråd, med specialansvar för Mellanösternfrågor.

Abrams var en av de som drev igenom invasionen av Irak. Och från sin post i säkerhetsrådet gör Elliot Abrams bushregeringens andra stora felkalkyl.

Ganska tvärt krävdes att Hamas skulle avsvärja sig våld, erkänna Israel, etc.

När Hamas vägrade stängdes bidragen till den palestinska myndigheten.

Inför en delegation tämligen förbryllade palestinska affärsmän förkunnar Abrams att Hamas styret skulle störtas genom en såkallad ”hård kupp” med vapen som USA skulle tillhandahålla.[v]

Och att vapnen skulle komma via Egypten och Jordanien.

På både Västbanken och Gaza började rapporter dugga allt tätare om att beväpnade män angrep Hamas kontrollerade myndighetsbyggnader och tog över. Enligt uppgifter som cirkulerade hade den amerikanska regeringen avsatt 86, 4 miljoner dollar för att beväpna president Abbas säkerhetstrupper för striden. (Som sedan blockerades av kongressen av missriktad omsorg om Israels säkerhet.)

Knappt någon tyckte att ett palestinskt inbördeskrig verkade vara en bra ide. Pentagon avskydde hela projektet. Den amerikanska ambassaden i Israel likaså. Till och med israelerna tyckte det var en dum idé men Elliot Abrams drev oförfärad igenom eländet.[vi] Det skulle bli ett palestinskt inbördeskrig. Därmed basta. Någon tycket att det var just den typ av överslug och hopkrånglade intriger som Abrams och hans meningsfränder brukade kläcka ur sig.

Israelerna gjorde vad de kunde och fångade in (somliga skulle säga ”kidnappade”) alla Hamaspolitiker de kunde lägga vantarna på. Båda parter kidnappade och torterade varandras anhängare. Ett dussintal människor mördades varje månad.

Det faktum att bidragen blockerades betydde att Fatah inte kunde betala sina säkerhetsstyrkor. Det problemet störde inte Hamas.

Det hela slutade med att Fatah blev sittande med kontrollen över de palestinska enklaverna på Västbanken medan Hamas behöll kontrollen över Gaza.

Vanligtvis sägs att Hamas tog makten i en kupp.

Verkligheten är mer komplicerad.

Under sommaren 2007 rasade ett småskaligt inbördeskrig mellan Hamasregeringen och dess anhängare i kustenklaven mot Fatah lojala säkerhetsstyrkor. Ovanpå den explosiva mixen av kringstrykande dödspatruller hade en ny styrka på 500 man anlänt från Egypten i mitten av maj 2007 för att förstärka Fatah. De nya männen SÅG skräckinjagande ut. De hade nya uniformer, stridsvästar, nya automatkarbiner med kikarsikten. (De hade i själva verket bara genomgått en 45 dagars snabbkurs i Egypten.)

Deras ankomst satte fart på ryktena om att Fatah förberedde en kupp med amerikanskt stöd. I juni 2007 gick Hamas till angrepp mot den hatade Preventiva Säkerhetstjänstens byggnader i Jabaliya. Det startade en kedjereaktion där säkerhetstjänstens soldater började retirera. Och allt föll samman som ett korthus. På fem dagar var det hela över.

En amerikansk neokonservativ förklarade att han ansåg att det som inträffade inte så mycket var en kupp av Hamas utan ett kuppförsök från Fatah som föregreps innan det kunde genomföras.[vii]

För Elliot Abrams var kraschen fullständigt. Istället för en Hamasregering under Ismail Haniyeh i Ramallah som det kanske gått att lirka med så satt nu Hamas rörelsen med ett fast grepp om Gaza som det inte gick att rucka på med mindre än att kustenklaven ockuperades.

Elliot Abrams felkalkyl var fullbordad.

På det sättet rullade det på, fram till nu, våren 2011, och de arabiska revolutionerna.

●●●
Den israeliska regeringen var negativ, och då uttrycker man sig milt.

”Korsar en röd linje” förklarade den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman om överenskommelsen.[viii]

Ganska omgående förkunnade Netanyahu regeringen att det palestinska självstyret kunde välja mellan att sluta fred med Hamas eller med Israel, inte med båda. Därtill förkunnades att Hamas måste erkänna Israel, ta avstånd från våld etc.[ix] (Det har aldrig varit tal om att Israel på något motsvarande sätt måste avstå från SITT våld eller erkänna palestiniernas rättigheter. Inte heller anser man sig behöva avstå från att inkludera rena rasister, som Avigdor Lieberman, i regeringarna.)

Benjamin Netanyahu gav sig själv iväg till England och Frankrike för att bedriva lobby mot Hamas-Fatah överenskommelsen.[x] Där kom också ett hårt piskrapp. Den israeliske finansministern tillkännagav att hans regering skulle blockera överförandet av 89 miljoner dollar i palestinska medel till den palestinska myndigheten.[xi] Notera gärna: det handlade om myndighetens egna pengar som på det sättet hölls inne.

Den palestinska myndigheten protesterade och den här gången fick de stöd av EU och rentav USA. Det handlade om palestiniernas egna pengar enligt avtal. Israel var skyldigt överföra dem.[xii] EU hotade att kliva emellan och betala mellanskillnaden till dess pengarna frisläpptes. Ingen ansåg sig ha något att vinna på att PA gick på knäna.

Och det fanns tunga röster som var såg möjligheter.

EU:s socialistiska grupp PES kallade överenskommelsen ett ”modigt steg mot erkännande”. Jimmy Carter förklarade i Washington Post att en enhetsregering nog var en bättre idé än det inbördeskrig som Bushregeringen påbjudit.[xiii]

●●●
Det nya avtalet skall ha firats av tusentals människor i både Gaza på Västbanken.[xiv] Litet i skymundan kommer också beskedet att Egypten inte längre tänker medverka i blockaden av Gaza. Redan i början av april 2011 meddelades att Egypten skulle ställa in arbetet på den underjordiska barriär som var tänkt att spärra vägen för tunnelbyggandet vid Rafah.[xv] Gränsen kommer att öppnas och förbli öppen utan någon israelisk övervakning.[xvi]

Blockaden av Gaza är på väg att upphöra.

 

---

[i] ”Unity deal signed in Cairo” osignerad, Ma’an, 4 maj 2011.

[ii] ” Popular rallies already underway in Gaza” osignerad, Ma’an 14 mars 2011.

[iii] “Hamas PM ‘ready to resign’ for unity” osignerad, AFP, Ma’an, 30 april 2011.

[iv] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[v] ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vi] ”Three Hamas militants killed in clashes with Fatah in Gaza Strip” av Avi Issacharoff, Haaretz, 7 januari 2007. ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vii] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[viii] “Israel FM says Palestinian deal crosses ‘red line’” osignerad, Ma’an, 28 april 2011.

[ix] ”Israel rejects Palestinian government with Hamas” av Aron Heller, AP, 28 april 2011.

[x] “PM lands in London to lobby against Fatah-Hamas deal” av Tovah Lazaroff, Jerusalem Post, 4 maj 2011.

[xi] ”Israel: Cash transfer to Palestinians on hold” av Matti Friedman, AP, 1 maj 2011.

[xii] ”World pressuring Israel not to block Palestinian tax funds” av Barak Ravid, Haaretz, 5 maj 2011.

[xiii] ”EU socialists call unity ‘brave step’ toward recognition” osignerad, Ma’an, 2 maj 2011. “Support the Palestinian unity government” av Jimmy Carter, Washington Post, 4 maj 2011.

[xiv] ”West Bank, Gaza Palestinians celebrate unity deal” osignerad, Ahram online, 4 maj 2011.

[xv] ”Israel concerned about Hamas-Egypt relations” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 11 april 2011.

[xvi] ”Egypt FM: Gaza border crossing to be permanently opened” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 april 2011.

När CNN:s team ledsagades till Zawia den 27 februari hade tanken tydligen varit att Khadaffi regimen skulle demonstrera hur den återtagit kontrollen efter ett motanfall. Enligt Nic Robertson upptäckte de snarast att regeringens kontroll höll på att smulas sönder igen. Delar av staden var utbränd och härjad. Soldater de stötte på berättade utan omsvep att de bytt sida och var trötta på Khadaffi styret[i].

Som en bekräftelse på att slutet närmar sig rapporteras att arbetarförstaden Tajoura, tätt inpå Tripoli glidit ur regimens kontroll efter flera dagar av demonstrationer.[ii]

Kort sagt, Khadaffi regimen kontrollerar ett allt mindre område, det mindre området smulas dessutom ständigt upp i allt mindre delar. Det gamla övertaget i militär styrka håller också på att försvinna. Det kommer fler och fler rapporter om att militära förband som gått över till rebellernas håller på att reorganisera sig. Bland annat uppges att trupper från Cyrenaika på att samlas i Zawia och förbereder sig på att gå mot Tripoli för att avsluta alltsammans.[iii]

Reaktioner

Hela den monumentala händelsekedja som började med buller i Tunisien, som växte till en revolution, som tände en annan revolution i Egypten och  som fått hela arabvärlden mellan Atlanten till Persiska viken att formligen bågna av oro, revolter och protest, allt medan yrvakna kommentatorer i Europa och Amerika försöker få rätsida på alltsammans.

Göran Rosenberg skrev att man kanske måste introducera en ny tideräkning i Mellanöstern, före och efter Tahrir-torget.[iv]

Man kan gå tillbaka till spillra från den gamla tideräkningen, från 2002 där den amerikanske policy snickaren Kenneth Pollack lägger ut texten om skälen för att USA borde invadera Irak.

Ett par av de frågor som Pollack funderade över var om vad den arabiska ”gatan” skulle säga om en invasion av Irak.

”Won’t the Arab ”Street” Rise up?”

I sin bok avhandlar Pollack saken på två sidor.  Två sidor av 490.[v]

Han avfärdade tanken efter en tämligen kort fundering. Pollack anförde ”somliga kommentatorer” som förklarade att den ”arabiska gatan” (eller i klartext den arabiska allmänna opinionen) aldrig betytt någonting. Inget att bekymra sig över när planerna skulle ritas upp. Något som politiker i väst och arabiska statschefer själva ryckte på axlarna över, funderade litet förstrött över innan de fortsatte som vanligt.

Kanske var det den gamla inställningen. Nio år avlägsen. Den kunde lika gärna ha kommit från en annan eon.

Nu i slutet februari 2011 har den en gång så lätt avfärdade arabiska allmänna opinionen istället placerat sig bredbent, mitt på scenen. Den kommer inte att kunna viftas bort längre när planerna skall göras upp. Den en gång så ointressanta arabiska allmänna opinionen har redan tvingat två livstidspresidenter att packa sina väskor, en tredje väntar på att störtas, nervösa monarker och presidenter över Nordafrika, Mellanöstern, Arabiska halvön lova reform, bot och bättring.

Utanför arabvärlden har reaktionerna varierat från intresse förtjusning och glada hejarop till surmulna huvudskakningar när den ena livstidspresidenten efter den andra började falla.

Det kan vara värt att dröja litet vid de där surmulna huvudskakningarna litet för titt som tätt kommer de just exakt från de debattörer som tidigare ofta och gärna talade om behovet av politisk reform i arabvärlden.

Kanske just var kom sig surmulenheten av tanken att behöva rucka på ömt vårdade fiendebilder av arabvärlden. Kanske träffade Lennart Franzell på bloggen Det Progressiva USA huvudet på spiken när han påpekade att det här mycket väl kan betyda att bland annat Folkpartiet förlorar sitt ömt vårdade tolkningsföreträde i Mellanösternfrågan.[vi]

I åratal har Per Ahlmark, Cecilia Wikström (och dessförinnan Herbert Tingsten) som lagt ute texten i den svenska debatten om var skåpet skall stå i Mellanösternfrågan och hur araber ”egentligen är”. Kanske en av de mest kända företrädarna för den tanketråden är ”terroristexperten” Magnus Norell som ganska omgående gick ut i Svenska Dagbladet och klagade över att det muslimska brödraskapet skulle ta över Egypten.[vii]

Och som brukligt speglar Magnus Norells expertutlåtanden rådande israelisk inställning.

På ett ganska tidigt stadium hade exempelvis Shaul Mofaz, ordförande i Knessets försvars och utrikesutskott förkunnat att det bästa skulle vara om president Hosni Mobarak lyckades kväsa protesterna.[viii] Och där fanns också en växande ångest över att USA inte på allvar tänkte hindra Moubarak från att falla.

En kommentator kallade det för ”ett skott i ryggen från Uncle Sam”.[ix] Enligt dr Shmuel Bachar höll den israeliska regeringen på att drabbas av panik.[x]

Den ångesten verkade också gripa omkring sig bland USA:s neokonservativa. Daniel Pipes förklarade att det hela i själva verket handlade om ett försök från islamisterna att gripa makten men tillade förhoppningsfullt att militärerna till sist skulle kunna behålla den yttersta kontrollen, både i Egypten och Tunisien.[xi]

Frank Gaffney och Charles Krauthammer sa samma sak i sina kolumner. Visst kunde det vara trevligt med demokrati i mellanöstern MEN…

Sen följde en ström av invändningar, tänk på Iran, tänk på franska revolutionen och kom inte Hitler till makten på demokratiskt sätt?[xii]

Men snart kom en omsvängning.

I mitten av februari levererade det neokonservativa nätverkets inofficiella kronprins William ”Bill” Kristol ett stycke i sin egen tidskrift Weekly Standard som polemiserade mot Krauthammer. Amerika borde ställa upp för frihetens sak med dunder och brak.[xiii]

Det stycket gjorde Hans Bergström alldeles varm i Dagens Nyheter. Här hade man äntligen beviset för att de neokonservativa är orättvist förtalade. Att de i själva verket är idealistiska demokratiivrare.[xiv]

Eller?

Man skulle också kunna ställa sig frågan om inte Bill Kristol i själva verket är mycket slug. Moubarak diktaturen var vid det laget bortom all räddning. I stället för att mana på den döda hästen borde man helt sonika byta. Och vid det laget höll den proteströrelsen på att välta en annan diktatur som länge stått på Amerikas hatlista. Libyen.

Och tämligen omgående har det neokonservativa nätverket övergått till att kräva att president Obama skall låta amerikanska styrkor intervenera för att välta de sista resterna av Khadaffi styret överända.

På sätt och vis har de placerat sig i ett ”vinna vinna” läge. Skulle Obama regeringen gå dem till mötes, ja då har man fått till stånd ytterligare en av de utrikesinterventioner som neokonservativa brukar älska så högt. Skulle det INTE ske ja då har de istället ytterligare tillhyggen mot president Obama. Och ganska omgående har Weekly Standard börjat följa upp med angrepp på Obama regeringen för att inte uppträda tillräckligt ”resolut”.[xv]

Runtomkring i det neokonservativa nätverket har lobbykampanjen inletts. Från Washington Institutet för Nära Östern Politik (The Washington Institute for Near East Policy, Magnus Norells arbetsgivare) kom både lock och pock. Libyen hotades av humanitär katastrof, det fanns en skyldighet att ingripa. Där borde också finnas en chans framhöll de. Den libyska regiment höll på att kollapsa, dess krigsmakt var försvagad.

Vore inte det ett ypperligt tillfälle låta den amerikanska armén få svinga flaggan?[xvi]

Den gamle neocon granskaren Jim Lobe vet att berätta att öppna brev börjat dyka upp, bland annat undertecknade av Bushs förre statssekreterare Paul Wolfowitz, som manar till någon form av ingripande.[xvii] Allt efter inövat mönster för lobbyarbete inför de gamla interventionerna från Balkan och Irak.

●●●
Från Libyen meddelas att Muammar Khadaffi hållit ytterligare rätt osammanhängade ett tal. Bland annat skall han ha sagt att hans folk älskade honom.[xviii]

[ii] ”Tripoli braces for bloody battle” osignerad, The National, 27 februari 2011, The National.

[iii] ”Rebels in Libya Gain Power and Defectors” av David D Kirkpatrick och Kareem Fahim, The New York Times, 27 februari 2011.

[iv] ”Efter Tahrirtorget” Göran Rosenberg, Dagens Nyheter, 15 februari 2011.

[v] ”The Threatening Storm; The Case for Invading Iraq” Kenneth Pollack, Random House, New York, 2002, sid 360.

[vi] ”Jasminrevolutionen, Israel och Folkpartiet förlorar tolkningsrätten till Mellanöstern” av Lennart Franzell, bloggen Det Progressiva USA, 23 februari 2011.

[vii] ”Muslimska brödraskapet en del av problemet” Magnus Norell, Svenska Dagbladet, 8 februari 2011.

[viii] ”Mofaz: It’s best for Israel if Mubarak overcomes protests” av Rebecca Anna Stoil, Jerusalem Post, 1 februari 2011.

[ix] ”Israel shocked by Obama’s “betrayal” of Mubarak” av Douglas Hamilton, Reuters, 31 januari 2011.

[x] “Israel’s government raises alarm at events in Egypt” av Rachel Shabi, Guardian, 4 februari 2011.

[xi] ”PIPES: Turmoil in Egypt” av Daniel Pipes, The Washington Times, 31 januari 2011.

[xii] ”Who doesn’t love a democratic revolution?” av Charles Krauthammer, syndikerad kolumn, 4 februari 2011. ”The Muslim Brotherhood is the enemy” av Frank Gaffney, i The Washington Times, 31 januari 2011.

[xiii] ”Stand for Freedom” av William Kristol, Weekly Standard, 14 februari 2011.

[xiv] ”USA:s svåra roll” kolumn av Hans Bergström, Dagens Nyheter, 11 februari 2011.

[xv] ”Obama Squeaks Up” av William Kristol, Weekley Standard, 7 mars 2011.

[xvi] ”U.S.-NATO Intervention in Libya: Risks and Benefits” av Jason Hanover och Jeffrey White, WINEP, 24 februari 2011.

[xvii] ”U.S.:Neo-Con Hawks Take Flight over Libya” av Jim Lobe, IPS, 27 februari 2011.

[xviii] ”Libya protests: Gaddafi says ‘all my people love me’” BBC, 28 februari 2011. Via Peter Hjukström.

Det under en sluten förhandling och det kom från den palestinske förhandlaren Saeb Erekat.

Det var en av de första stora sensationerna under år 2011.

Kanske är den dömd att hamna i skuggan av de oroligheterna som nu på vårvintern 2011 skakar Nordafrika och Mellanöstern. Den Tunisiska regimen har fallit. Den Egyptiska hotas av protester. Det samma gäller den Yemenitiska.

Och samtidigt har alltså en skräll drabbat i form av 1 700 utläckta dokument som publicerats av Al Jazeera och som handlar om de palestinsk-israeliska förhandlingarna 1999-2010.[i]

Kanske ett palestinskt svar på Wikileaks.

A: Yarkon-Tanninim täkten. Härifrån hämtar staten Israel 340 miljoner kubikmeter vatten, framför allt till Jerusalem och Tel Aviv området. Den anses israelerna vilja behålla under alla förhållanden. Palestinierna tillåts utnyttja 20 miljoner kubikmeter vatten B: Nablus-Gilboa täkten. Härifrån hämtar Israelerna 115 miljoner kubikmeter. Huvudsakligen för jordbrukets behov. C: Den östliga täkten. 40 miljoner kubikmeter tas till israelska bosättningar i Jordandalen. 60 miljoner får tas av palestinier.

Reaktionerna på vad som avslöjats har varit både starka och förvirrade på samma gång. (Kanske också en parallell med Wikileks.) Den palestinska myndigheten brännmärkte omgående Al Jazeera för avslöjandet. Mahmoud Abbas klagade över att emiren av Qatar motarbetade den palestinska myndigheten.[ii] Ett litet demonstrationståg dök upp utanför Al Jazeeras kontor på Västbanken.

Stämningen i det palestinska självstyrets ledning var dyster redan innan. Förhandlingarna har gått i baklås efter att Netanyahu vägrat gå med på ytterligare byggstopp i bosättningarna på Västbanken, trots ett erbjudande om gratis stridsflygplan från USA mot bara ytterligare tre månaders byggpaus.

Och nu denna jätteläcka av dokument visade hur långt de palestinska förhandlarna varit beredda att gå för att få sin överenskommelse.

I Dagens Nyheter var den främsta vinklingen den detta generade det palestinska självstyret. Detta demonstrerade för hela världen hur nära de palestinska säkerhetstjänsterna samarbetade med israelerna.[iii]

Från andra håll, främst från Palestina aktivister, har slutsatsen varit en annan. Avslöjandena är minst lika generande för Israel. Kanske mer.[iv]

Det vanliga påståendet: ”Israel har ingen partner för fred” kapsejsar nästan omgående. Tvärtom har palestinska förhandlare varit beredda till och med tumma på sina heligaste hjärtefrågor. Under förhandlingarna hade de varit beredda att gå med på att israelerna skulle få annektera alla sina bosättningar i östra Jerusalem utom möjligen Jabal Abu Ghneim.[v]

De hade varit beredda att gå med på att man inte utväxlade territorium till en taxa av 1-1.

Frågan om flyktingarnas rätt att återvända hade de också varit beredda att pruta ner. Under en förhandlingsomgång hade den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert föreslagit en symbolisk grupp på 1 000 själar. Motförslaget hade varit 5 000 eller 10 000.

Detta av en flyktingbefolkning på mellan fem till sex miljoner människor.[vi]

Enligt Los Angeles Times kastade dokumenten också ett kallt ljus över påståendet att den palestinska myndigheten inte kan sköta sin diplomati. Det hade varit fallet tidigare när israeliska delegationer kunde sitta fulladdade med expertis i de frågor som skulle avhandlas medan deras palestinska motsvarigheter inte ens var riktigt på det klara med vilken förhandlingslinje de skulle driva. Under de senaste åren hade däremot palestinska förhandlingsdelegationer kommit ordentligt förberedda, bestyckade kartor, expertutlåtanden och förberedda kompromissförslag.[vii]

Till ingen nytta.

Så det var inte där skon klämde heller.

Självstyrets medgörlighet var inte total. De palestinska förhandlarna HADE också satt hårt mot hårt. I synnerhet när bosättningarna Ma’ale Adumim, Ariel, Giv’at Ze’ev, Ephrat och Har Homa var på tapeten. Den palestinske förhandlaren Ahmed Qurei ville inte gå med på att Israel annekterade de bosättningarna. I synnerhet gällde det Ma’ale Adumim och Ariel. Möjligen att de kunde stå kvar under palestinsk överhöghet.[viii]

Det kan ge en fingervisning om hur tänkandet går i det palestinska självstyret. Man är helt enkelt ute efter en lösning det går att leva med på lång sikt. Om Ma’ale Adumim förblir under israelisk kontroll skulle Västbanken förbindelser nära nog klippas av. Kompromisser om Ariel betyder palestinierna tvingas avskriva sig att viktiga vattentäkter. Samtidigt ser israelerna helst att de vattentäkterna landar på deras sida om gränsen.

Mycket handlar om vattentillgångarna.

I båda fallen skulle den drömda, egna staten bli en vansklig konstruktion. Det pekar också på att snarare än att vilja ”förinta Israel” verkar PA:s linje vara att försöka få en lösning de kan leva med på lång sikt.

Man får också en ganska gråmelerad bild av USA:s medlarinsatser. Medlare, som Dennis Ross, Martin Indyk och George Mitchell har inga kort i ärmen, vill inte sätta press på Israel på något sätt. Den fd CIA officeren Robert Grenier ansåg att de palestinska förhandlarna ideligen uppmanats att ta risker ”för freden” bara för att lämnas i sticket när det inte fungerade.[ix]

●●●
Många hårda ord har sagts om det palestinska självstyrets undergivenhet i förhandlingarna. Kanske har denna bloggare aningen mer sympati. Först och främst måste man hålla i minnet att motparten är komplett överlägsen både ekonomiskt och militärt. Israel behöver inte ens spela ut hela sin militära arsenal. Det kan räcka med att strypa ner transporterna för att det palestinska självstyrets ekonomi skall börja knäna.

Det vet man av grundligt god erfarenhet sedan tidigare.

Och där finns USA, den förmodade medlaren, som ofta och gärna pressar palestinierna men aldrig Israel. Ledande amerikanska medlare som Dennis Ross och Martin Indyk är bokstavligen talat värvade ur AIPAC.

Från arabvärlden är ingen hjälp att vänta. Europa är passivt och överlämnar medlarrollen åt USA. Det ger president Mahmoud Abbas och hans förhandlare få, nästan inga kort att spela med i förhandlingarna, annat än att försöka hålla de lynniga israelerna på gott humör. Det antyder också att de kallt räknar med att situationen kommer bestå att i oöverskådligt lång tid.

På andra håll uppges den palestinska diplomatin ha haft större framgångar. Faktiskt så till den grad att både israel och amerikan har börjar skruva på sig.

Klicka för att se kartan förstorad

●●●
En tanke infann sig nästan omgående när Brasilien och Argentina gav fullt diplomatiskt erkännande åt Palestina under de sista veckorna av år 2010.

För somliga var den tanken ett löfte. För andra ett dovt hot, nämligen att detta skulle starta en snöbollseffekt.

Det visade sig stämma.

Chile lämnade fullt erkännande i mitten av januari.[x] Bolivia Peru och Paraguay likaså.[xi] Det lilla Guyana gjorde sammaledes.

Israels ställföreträdande utrikesminister Daniel Ayalon skrev på sin blogg att ”staten Facebook är mer verkligt än staten Palestina.”[xii]

Sydamerika hade varit en stor fläck på världskartan när det gällde länder som ger fullt diplomatiskt erkännande åt den palestinska myndigheten. Den fläcken har nu fyllts under loppet av bara några veckor.

En annan triumf var när den ryske presidenten Dimitrij Medvedev under ett besök i Jeriko meddelade att Ryssland bekräftar Sovjets erkännande av den palestinska staten från 1988 inom 1967 års gränser.

Lägg därtill att president Medvedev åkte direkt till Västbanken, utan att hälsa på israeliska regeringsföreträdare först.[xiii]

”Oansvariga regeringar är snabba med att ’gilla’ den palestinska staten utan att kolla dess profil: en stat utan suveränitet, inga gränser eller territoriellt sammanhållning, ingen ekonomisk förmåga eller demokratisk kultur,” klagade Israels biträdande utrikesminister Daneil Ayalon.[xiv]

Uppenbarligen utan att närmare funderingar över vilken part som ihärdigt förhindrat det mesta på den listan.

De palestinska diplomaternas djärvhet har ökat. Nu glunkas om att utverka ett FN erkännande. Den palestinska myndighetens diplomater uppges vara i full färd med att vigga röster världen runt.[xv]

Alla sarkasmer till trots: de seismiska rörelserna i världsdiplomatin har vållat oro.

Kanske också ett tecken på att konjunkturerna håller på att vända sig emot Israel i både världsopinionen och den internationella diplomatin. Och på att den israeliska diplomatin, till och med amerikanskt understöd börjar få allt svårare att täppa igen hålen.

USA:s representanthus utfärdade en resolution där den palestinska myndigheten å det allvarligaste varnades för att söka erkännande på egen hand, utan israeliskt godkännande.[xvi] EU uppges värja sig från palestinska propåer om att uppgradera de diplomatiska relationerna.[xvii] Däremot har det ena EU landet efter det andra i all tysthet uppgraderat sina relationer med den palestinska myndigheten.[xviii]

Den palestinska myndighetens utrikesminister var nöjd.

”Sådana erkännanden skulle skapa politiskt och legal press på Israel att dra tillbaka sina styrkor från en annan stat som är erkänd inom 1967 år gränser av världssamfundet.”[xix]

Ett annat moln på himlen är att palestinska diplomater har börjat arbeta på en ny FN resolution som tar avstånd från de israeliska bosättningarna. Också det har vållat vrede och arga varningar från Washington.[xx]

På den punkten uppges Obama regeringen ha fått mothugg från en skara pensionerade, höga diplomater och tjänstemän, inklusive förre försvarsministern Frank Carlucci och förre FN ambassadören Thomas Pickering som ansåg att USA:s trovärdighet skulle kvaddas av att lägga in veto.[xxi]

[ii] ”Palestinians give Abbas hero’s welcome after he denounces ‘Palestine papers’”, osignerad, Reuters, 11 januari 2011.

[iii] ”Uppgifterna snuddar vid en mycket ömtålig fråga” av Nathan Shachar, Dagens Nyheter 25 januari 2011.

[iv] ”Bildts politik för Mellanöstern ett totalhaveri” av Jonathan Staczak, i Svenska Dagbladet, 24 januari 2011.

[v] “The biggest Yerushalayim” av Gregg Carlstrom, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[vi] ”PA selling short the refugees” av Laila Al-Arian, Al Jazeera, 25 januari 2011.

[vii] ”Leaked documents show Palestinians ready to deal at 2008 peace talks” av Edmund Sanders, Los Angeles Times, 26 januari 2011.

[viii] “The biggest Yerushalayim” av Gregg Carlstrom, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[ix] ”Risks for peace” av Robert Grenier, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[x] ”Chile recognises Palestinian state” osignerad, Al Jazeera, 8 januari 2011.

[xi] ”Paraguay to recognize Palestinian state in ’11” osignerad, Ma’an News Agency, 26 december 2011.

[xii] ”Deputy FM: ‘The state of Facebook’ is more real than Palestine” osignerad, Haaretz, 26 december 2010.

[xiii] ”Israel concerned Russia will recognize Palestinian state” av Barak Ravid, Haaretz, 18 januari 2011.

[xiv] ”Deputy FM: ‘The state of Facebook’ is more real than Palestine” osignerad, Haaretz, 26 december 2010.

[xv] “Palestinians lobbying to secure state recognition by UN” osignerad, Daily Times, 11 januari 2011.

[xvi] ”H.Res 1765 – Supporting a negotiated solution to the Israeli-Palestinian conflict and condemning unilateral measures to declare or recognize a Palestinian state, and for other purposes” den 15 december 2010.

[xvii] “Latin America Deepens Israeli Isolation” av Pierre Klochendler, Inter Presse Service, 16 januari 2011.

[xviii] ”Paraguay to recognize Palestinian state in ’11” osignerad, Ma’an News Agency, 26 december 2011.

[xix] “Palestinians lobbying to secure state recognition by UN” osignerad, Daily Times, 11 januari 2011.

[xx] ”US warns Palestinians over Security Council resolution” osignerad, AFP, 19 januari 2011.

[xxi] ”Greybeards Urge U.S. not to Veto U.N. Anti-Settlement Resolution” av Jim Lobe, Inter Press Service, 19 januari 2011.

Botten har fallit ur lådan.

Först föll botten ur  i Tunisien, nu i Egypten.

Ben Ali regimen har suttit vid makten sedan 1987. I evigheter. Den verkade kunna fortsätta med det.

Med ens var regimen bortsopad, fanns inte, hade blivit ett med historien.

Det var en händelse. Skulle samma sak hända i Egypten, då är det världshistoria.

Egypten är Mellanösterns verkliga centrum. Landet har en sextusen årig historia. Ett nyckelläge mellan Nordafrika och Mellanöstern och en befolkning på 80 miljoner, den största i arabvärlden. Det är arabvärldens kulturella och ekonomiska centrum. Det som händer i Egypten kommer att få återverkningar över Mellanöstern – och hela världen.

Rapporterna talar om nytt hopp i arabvärlden. Demonstrationer har utbrutit i Algeriet och YemenMånga miljoner människor som hoppas bli kvitt sina egna regimer vädrar morgonluft. Förtjusning i väst… och stor nervositet i regeringskanslierna.

President Obama har varit villrådig. Utrikesminister Hillary Clinton har hörts mumla om att det visserligen vore trevligt om Mubarak regimen kunde reformera sig en aning men att USA inte tänkte kräva dess avgång.

Verkligen inte.[i]

Under Bush epoken hade USA gått till storms mot Irak under dånande propaganda om att sprida demokrati i arabvärlden. När kifaya-rörelsens protester pågick i Egypten 2005 framhöll mången Bushbeundrare i USA (och Sverige) att detta visade att Bush i själva verket var ett misskänt snille.

Nu på vårvintern 2011 var förtjusningen måttlig i samma kretsar.

Bland USA:s neokonservativa råder närmast full ångest. Barry Rubin, chef för Global Research in International Affairs Center:

”Minns ni den iranska revolutionen när alla sorters människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu är Mahmoud Ahamadinejad president.

Minns ni våren i Beirut när människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu styr Hizbollah Libanon.

Minns ni när palestinierna hade fria val? Nu styr Hamas Gaza remsan.”[ii]

”Partilinjen” har förskjutits en aning. Enligt en sammanställning av neokonservativa uttalanden av Eli Clifton för Inter Press Service räkning tyder på man övergått att hävda att demokrati kanske kan vara bra men samtidigt varna för det Muslimska brödraskapet.[iii]

Spelar det någon roll vad de neokonservativa anser? Borde inte de vara slut?

Notera gärna att de långtifrån är uträknade trots sitt monumentala fiasko med Irakkriget. Elliot Abrams, från George Bushs nationella säkerhetsråd kommer att få sitta med i en panel som skall sufflera president Obama om hur den egyptiska krisen skall hanteras.

Det uppges också att Robert Kagans expertis mobiliserats till Obama regerings upplysning.[iv]

●●●
I Israel, ”Mellanösterns enda demokrati”, uppges stämningen vara dyster och spänd över oron i Egypten.

”Nyheterna från grannlandet Egypten sopar bort allt annat från israeliska förstasidor och nyhetsbulletiner. På UD i Jerusalem och försvarshögkvarteret i Tel Aviv har lamporna varit tända nätterna igenom.”[v]

Ofta brukar det sägas att landet står ensamt mot en fientlig arabvärld. I stort sett är det nonsens. I själva verket har det i decennier funnits ett diskret men gott samarbete mellan staten Israel och många av de konservativa arabiska regimerna, som Ben Ali i Tunisien och Mubaraks i Egypten, liksom med Jordanien och Saudiarabien.

Den nya vågen av oro hotar att knuffa ut Israel på hal och bräcklig is ”Utan Egypten har Israel inga vänner i Mellanöstern” hette det i en artikel av Aluf Benn. Israels allians med Turkiet är redan en död bokstav efter kapningen av Free Gazarörelsens konvoj. Om Egypten faller bort återstår inget utom möjligtvis Jordanien.[vi]

(Kung Abdullah II uppges avsky Netanyahu intensivt så den kanalen kanske inte ligger vidöppen.)

Israeliska diplomater uppges ha tryckt på för att amerikanska och europeiska diplomater skall hålla inne med kritiken mot president Mobarak, att understryka vikten av att Egypten var ”stabilt”.[vii]

Biträdande premiärminister Silvan Shalom underströk rentav att ett demokratiskt genombrott i arabvärlden skulle göra slut på det angenäma Status Quo tillståndet för Israels del: ”för ett demokratiskt system skulle styras av en allmänhet som mestadels är emot Israel.”[viii]

Det kan möjligtvis stämma.  Bloggaren Philip Weiss upplevde när han reste med Code Pink konvojen mot Gaza på våren 2009  hur egyptiska byggnadsarbetare la ner verktygen, stod upp och applåderade när bussarna rullade förbi.

Kommentatorn Gideon Levy hade ett litet anspråkslöst förslag. Fyllde inte Israels egen ockupation alla kriterier på ett tyranni det också? Vore det inte en god idé att avveckla ockupationen?

Skulle man inte kunna göra det frivilligt och under samförstånd istället för den gråmelerade dag då man till sist blir tvungen?

Vore inte DET ett sätt att säkra Israels framtid.[ix]

●●●
En gång i tiden var Nathan Shachar en av Dagens Nyheters mest spänstiga korrespondenter.

Denna bloggare har de senaste åren upplevt honom som alltmer fnoskig, prillig och alltmer benägen att bara återge den israeliska regeringens Talking Points. I sin analys antyder Shachar att vågen av oro som går genom arabvärlden i själva verket är ett resultat av Irans manipulationer och är ett led i dess strävan att isolera Israel.

Kanske är det en antydan om hur tankegångarna går i det israeliska etablissemanget.

Han vet att berätta att i försvarshögkvarteret pågår planeringen för fullt för det nya läge som håller på att uppkomma.[x] Bland annat riskerar detta att få botten att ramla ur lådan på blockaden av Gaza.

Från Gaza rapporteras om bränslebrist på grund av oron i Egypten.[xi]

[ii] “Special Report: The Revolt in Egypt and U.S. Policy” av Barry Rubin, bloggen The Rubin Report, 29 januari 2011.

[iii] “January 28th’s Neoconservative Playbook: Boost Democracy; Bash Muslim Brotherhood; Deny Linkage” av Eli Clifton, på Lobelog, IPS, 29 januari 2011.

[iv] ”Former officials, scholars warned of coming instability in Egypt” Laura Rozen, Politico, 30 januari 2011.

[v] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[vi] ”Without Egypt, Israel will be left with no friends in Mideast” av Aluf Benn, Haaretz, 29 januari 2011.

[vii] ”Israel urges world to curb criticism of Egypt’s Mubarak” Barak Ravid, Haaretz, 31 januari 2011.

[viii] ”Israeli deputy Prime Minister: Arab Democracy threats Israel” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 30 januari 2011.

[ix] ”The Egyptian masses won’t play ally to Israel” av Gideon Levy, Haaretz, 30 januari 2011.

[x] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[xi] ”Gazans fear unrest threatens vital supply line” osignerad, Ma’an News Agency, 31 januari 2011.