Det handlar om Tony Blair. Igen.

Efter sin avgång som premiärminister 2007 fick Blair raskt ett nytt, delikat uppdrag. Han sattes mäkla fred i den evinnerliga Mellanösternkonflikten. Uppdraget är visserligen oavlönat men har alla utgifter betalda.

Uppdragsgivare blev en grupp som kallas Kvartetten. Den består av USA, FN, EU och Ryssland.

I praktiken finns inget riktigt mandat för Blairs uppdrag. Ännu mer i praktiken är det Storbritanniens förre premiärminister själv håller i kopplet.

I en dokumentär från det brittiska Channel 4 -The Wonderful World of Tony Blair- granskades hans göranden. ^[i]

Reaktionerna blev tämligen bestörta på den palestinska sidan. PLO uppgavs i slutet av september fundera på att förklara Blair persona non grata, icke önskvärd. Fathas ungdomsförbund utfärdade en (symbolisk) icke-önskvärd förklaring. Tony Blair kunde knappast betraktas som opartisk.^[ii]

Vad hade då framkommit?

Först och främst att Tony Blair tämligen sorglöst blandat samman sitt medlingsuppdrag med privata affärsintressen.

Och de affärsintressena är omfattande. Storbritanniens förre premiärminister driver åtta företag. Channel 4:s reportrar gissar att de sammanlagt drar in 30, 8 miljoner pund om året, huvudsakligen för allehanda ”rådgivning” till främmande regeringar. Ett av dem Tony Blair Associates consultancy, har kallats för embryot till en investmentbank för superrika.^[iii]

Inkomsterna kan behövas. Blair har sju hem. Samtliga i lyxklass, bland dem ett veritabelt palats i Connaugt Square i London. Hela familjen lever internationellt societetsliv.

Nyckeln till alltsammans är Blairs stöd för invasionen av Irak. Den invasionen öppnade dörrarna in i de finaste av de internationella finrummen för den brittiske premiärministern. Där och då fick han kontakter som ansågs värda miljon arvoden. Litet elakt skulle man kunna säga att det bestående resultatet av de brittiska soldaternas uppoffringar i Basra och Helmand har varit för sin premiärministers husamorteringar.

Och nu fortsätter allt i Mellanöstern.

Både i Kuwait och Abu Dhabi har det förhandlats om lösning av Mellanöstern konflikten (förstrött) och om nya uppdrag för Tony Blair Associates consultancy (med frenesi). För palestiniernas vidkommande har Tony Blair hittills lyckats ordna så att israelerna släppt kontrollen över de frekvenser som behövdes för att upprätta ett nytt mobilnät på Västbanken. Dessutom försöker han utverka så att gasfyndigheterna utanför Gazas kust skall kunna börja utvinnas.

Både mobiloperatören och oljebolaget har anknytning till Tony Blairs klientföretag.

När det förödande israeliska angreppet på Gaza inleddes utfärdade Blair ett litet pressmeddelande om det olämpliga i alltsammans… och åkte på semester.

Alltsammans har  intressekonflikt skrivet på sig. Om Blair hade varit statlig tjänsteman hade det förmodligen resulterat i ett mindre trevligt samtal i en överordnad tjänsterum och nya arbetsuppgifter i postrummet.

Genom att Kvartetten inte har några speciella regler för sina sändebud är det bara att fortsätta som förut.

I början av sitt uppdrag besökte Blair Västbanken 2007, med en civilklädd israelisk general som ciceron.

Enligt uppgift var han genuint chockad av kontrollen och diskrimineringen. Han såg Hebron. Han besökte Jordandalen där palestinska bönder bara tilläts borra sina brunnar en tredjedel så djupa som israeliska bosättningar.^[iv]

Men nästan inget kom ut av det. Ett par år senare tar Tony Blair emot ett pris på en miljon dollar från en israelisk stiftelse som prisar honom för ”exceptionell intelligens och för att ha demonstrerat moraliskt mod och ledarskap”.^[v]

Sedan dess verkar besöken till Västbanken och viljan att ge det israeliska ledarskapet barska besked ha domnat. Blair och hans medarbetare har föredragit att förlägga sin verksamhet till American Colony Hotell i Jerusalem. Ett lyxhotell där Kvartetten har hyrt en hel våning för Blairs räkning. Och när dokumentären från Channel 4 sjunkit in verkar man i det palestinska självstyret ha sett ett antal tjugofemöringar klirrande lägga sig tillrätta i botten på myntinkastet. En mängd konstiga vändningar under förhandlingarnas gång blev ens blev begripliga. Bland annat noterades att Blair mycket tvärt slutade tala om politiska lösningar och istället började uppmana palestinierna att koncentrera sig på ekonomin.

En ”ekonomisk fred”. Frågan om en hållbara stat kan man lika gärna lägga därhän fram till en fjärran, teoretisk framtid.

Den tesen är märkligt lik den israeliska regeringens.

För det andra har Blair bedrivit en energisk lobby kampanj mot självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap, i praktiken internationellt erkännande. Hälften av Kvartettens medlemsländer stödjer den palestinska ansökan. I klartext: snarare än att företräda Kvartetten har Tony Blair ägnat sig sig åt att bära vatten åt USA och den Israeliska regeringen.

Utåt förklarar regeringen i Ramallah att den fortsätter arbeta med Blair.

Bakom scenen och med TV kamerorna avstängda säger höga tjänstemän och politiker i självstyret att förtroendet för Tony Blair är förbrukat, förverkat och dött.^[vi]

●●●
Två tankar infinner sig.

Det första är att att Västvärlden verkar komplett oförmögen att skaffa fram vuxna medlare för Mellanösternkonflikten. USA har sedan Osloprocessen inleddes på nittiotalet placerat sig i förarsätet för den internationella medlingen. På amerikansk sida vilar det hela ytterst i händerna på Dennis Ross i Nationella Säkerhetsrådet. Han är handplockad från AIPAC och anses mest av allt fungera som ”Israels advokat”. Enligt en fransk diplomat var Kvartetten närmast en kuliss för USA den också.

Kort sagt: Israel behöver inte riskera några obehagliga påtryckningar från vare sig USA eller Kvartett.

Det är illa.

Mellanösternkonflikten är till sist en konflikt mellan å ena sidan världens fjärde eller sjätte starkaste militärmakt å ena sidan och å den andra en nation som är ockuperad av denna militärmakt. Summan av alla arrangemang av medlingsdiplomatin är att sagda militärmakt är immun mot alla officiella påtryckningar från Världssamfundet.

Den andra obehagliga tanken som infinner sig är att Tony Blair verkar vandra i fotspår som redan har börjat trampas upp för män i hans ställning.

Istället för att njuta sitt otium, avtackade av respektive nation försöker fler och fler statsministrar cacha in på sina politiska uppdrag efter avgång. Att förtroendeuppdrag översätts till feta konsultarvoden och gamla kontakter mobiliseras åt den som betalar bäst. Exemplen är många. Storbritanniens förre premiärminister John Major har levt högt på styrelseuppdrag i USA efter att ha lånat ut den brittiska armén i Gulfkriget 1991. I Sverige har förre statsministrar Göran Persson inrättat sig på eget gods och jobbar som PR konsul.

Går vi mot en framtid när vi inte längre vet säkert om våra statsministrars beslut fattas utifrån vad som förmodas vara bäst för landet utan ifrån vad som kan främja sagda potentaters förväntade lobbyistarvoden?

Han kidnappades av en rätt suddig slafistisk grupp i Gaza den 14 april. Han återfanns i en tom lägenhet, misshandlad och hängd.

Från vännerna i ISM var reaktionen sorg och förvåning. Arrigoni var pro palestisk. Hade deltagit i försöken att bryta blockaden sedan 2008. Arrigoni tagit sig in i Gaza kort innan den israeliska offensiven började 2008. Han hade skadats av glassplitter på en palestinsk fiskebåt som blev besprutad med vattenkanon.

Så hur kunde han bli mördad av de människor han försökte hjälpa?

Från palestinsk sida verkar reaktionerna dominerats av sorg och skam. Det upplevdes som ett brott mot gästfrihetens lagar.

I det proisraeliska lägret var många kommentarer varit skadeglada. Från historikern och kolumnisten Geoffrey Alderman:

Få händelser – inte ens avrättningen av Osama bin Laden – har gjort mig så förtjust som nyheten att den italienske såkallade fredsaktivisten Vittorio Arrigoni dött.[i]

Aldermans motiv var att Arrigoni var ”judehatare”. Den israeliske fredsaktivisten Jeff Halper som kände Arrigoni avfärdade det. Halper förklarade att det var så dumt att det inte förtjänade kommentar.[ii]

Det kan noteras att Vittorio Arrigonis död också faktiskt är ett starkt tecken att den israeliska politiken mot Gaza inte fungerar och inte kommer att göra det heller.

●●●
Den proklamerade avsikten med blockaden är att underminera Hamasrörelsen. Tanken är att om förhållandena i kustenklaven blir tillräckligt tröstlösa så kommer befolkningen att inse sina misstag, störta Hamas och bli fogliga.

Allt kommer att bli bra då. Det gäller bara att vara konsekvent och visa vem som är boss.

Det finns dessvärre många tecken på att ”hårda tag” inte alls gör Gaza mer hanterligt. Snarare tvärtom.[iii]

En amerikansk ISM aktivist vid namn Lora Gordon var där under den brutala demoleringskampanjen 2003 noterade hur mycket av det sekulära och västerländska inflytandet vittrade bort under trycket från det allt värre eländet.

Före den första intifadan kunde kvinnor stå och röka på gatorna i korta kjolar. Nu säger de att för varje rivet hus bygger folket i Rafah en moské. För varje hem som blir damm kommer en böneutropare som vänder sig fem gånger till gud i desperation. Överallt genljuder koranrecitation från högtalare. Det enda som kan läka vad som inte går att hela.[iv]

Och redan då fanns uppgifter om mer extrema grupper än Hamas började uppstå. Det är med andra ord tämligen osäkert att ett försvagande av Hamas kommer att öppna några dörrar. Snarare finns anledning att befara att järnnävespolitiken istället kommer att öppna portarna för ännu mer fundamentalistiska grupper.

Jared Malsin har en intressant skildring av Gazas salafister.

Det finns fyra grupper: Tawhid wa Al-Jihad som bära ansvaret för kidnappingen av  och mordet på Arrigoni. Där finns Jund Ansar Allah, Jaysh Al-Islam och Jaysh Al-Umma. Antalet anhängare räknas närmast i hundratals snarare än tusen. Ledningarna är ofta lika ivriga motståndare ot varandra som mot Israel. [v]

En del kommer inifrån utan tvivel, annat hänger naturligtvis samman med effekterna av den långa ockupationen.

●●●
Ordet ”ockupation” frammanar bilder av främmande soldater som stövlar fram och tillbaka på gator i någon by som inte är deras.

Det är egentligen bara en enda del av bilden.

Ockupationsmakter lägger sig i ekonomin, kontrollerar, övervakar, bevakar, spionerar och infiltrerar. Som alla fingerfärdiga ockupanter gör israelerna detsamma.

Och ett modernt myndighets maskineri ger rika möjligheter att tubba människor att bli angivare: ”Araberna på Västbanken och Gaza var helt i händerna på den israeliska staten och vi använde oss utan förbarmande av statsmaskineriet,” berättade en israelisk agent.

En palestinier som utvalts till att bli värvad kunde till exempel plötsligt drabbas av jättelika krav från skattemyndigheten. När han var tillräckligt uppskärrad dyker en förstående tjänsteman upp som kan hjälpa till med problemet, jo skulle man kanske kunna tänka sig en del smärre gentjänster? En annan möjlighet var fejkade trafikolyckor. När delinkventen sitter i häktet och ruar sig över framtiden dyker en hygglig polisman upp och… [vi] Studenter, arbetare, människor som behöver läkarbehandling kan alla utsättas för påtryckningar. Passeringen genom vägspärrar kan antingen göras mycket, mycket besvärlig eller tvärtom bli mirakulöst smidig, allt beroende på om man är beredd att göra den där lilla, lilla tjänsten.[vii]

Och den där lilla tjänsten följs snart av ytterligare en tjänst, litet större, och ytterligare en. Allt enligt principen att först be om ett lillfinger och sedan tugga i sig mer och mer av människan. (Israelernas motvilja mot att släppa kontrollen över gränserna beror delvis på att den kontrollen ger så många möjligheter att pressa människor att bli informationslämnare.)

Målet är att proppa varje, grannskap, förening eller sammanslutning med angivare och man är mycket duktig på det. Många brukar göra sig lustig över palestiniers fallenhet för konspirationsteorier men det kan vara värt att notera att de misstankarna titt som tätt faktiskt är helt berättigade.

Principen för de flesta ockupationsmakter är att aldrig tillåta självständiga maktcentra uppkomma i samhället. Det är vad en ockupant gör. Under den israeliska ockupationen som kom på plats efter sexdagarskriget utsågs borgmästare och andra kommunala funktionärer från ockupationsförvaltningen. De beslut som palestinska myndigheter fattade kunde när som helst köras över av ockupationsregeringen som oftast hade de judiska bosättningarnas intressen högre på prioriteringslistan.[viii]

Det gäller för övrigt på nästan varje nivå i samhället. Alla auktoritetsfigurer, moderna och traditionella: lärare, kommunala tjänstemän, muktarer kan när som helst detroniseras, förödmjukas och alla vet om det.

Allt detta har till följd att förtroendet mellan människorna trasas sönder. Det är mycket lätt att misstänksamhet flammar upp.

Där har man samtidigt en av de mest skärande ironierna. Israel som gärna framhåller sig som västvärldens stora skiltvakt i Levanten bidrar med sin eviga järnnäve till att det västerländska och sekulära inflytandet i denna viktiga del av Mellanöstern smälter bort.

Kanske är det förmätet men nu har i alla fall äntligen Joe Saccos seriealbum ”Gaza: fotnoter till ett krig” kommit i svensk översättning.

Joe Sacco kommer från Malta. Han är bosatt i Portland i USA. Han började jobba som journalist för att byta till att bli tecknande journalist.

Han har mutat in en delvis egen genre. Bland annat med krigsreportage album från Bosnien på 1990-talet –Fixaren och Safe Area Gorazde- och från Palestina. Något som kräver en duktigt författare, duktig tecknare och reporter.

Den serietecknande krigsreportern, nästan, lyckats vinna full respekt från recensenterna.

Har det inte gjorts dokumentära seriealbum tidigare? Joo, men det har nästan alltid handlat om serietecknare som illustrera historieskrivning andra tidigare har samlat sammanställt. Sacco bedriver egna efterforskningar i krigsområden. Och i detta album har han lyft fram en nästan bortglömd episod, en fotnot. Massakrerna i Khan Younis och Rafah i södra Gaza, den 3, respektive 12 november 1956.

De finns omnämnda i förbigående i de stora standardverken om Mellanöstern konflikten.

Men alla de ”riktiga” historikerna nöjer sig med att citera ur några diplomatrapporter. Joe Sacco tillbringar veckor med att intervjua de gamla i Khan Younis och Rafah om vad som hände de dagarna.

Två handlingar löper parallellt. Man får följa Joe Sacco själv i nutid medan han samlar vittnesmål massakrerna. Året är 2003 och den israeliska armén håller sakta men säkert på att rasera Rafah med sina bulldozrar. Större och större delar av Rafah mals ner. I förbigående noteras hur Rachel Corrie dödas. En illustratör och hans vänner irrar omkring i den söndertrasade staden och försöker hitta vittnen som var med i november 1956.  Mödorna är stora. Vittnena är gamla. De pratar på, tappar tråden, brister i gråt, blandar ihop gamla och nya katastrofer. Pratar om händelser som vid närmare påseende visar sig ha inträffat 1952, 1954, 1957 eller 1967.

För många är det ett töcken, stora och små katastrofer flyter samman i Gaza.

Lik förbaskat…

Ja lik förbaskat känner läsaren att detta är äkta. Det är inga preparerade vittnen som paraderar och drar någon utantilläxa. Det är vanliga män och kvinnor, mödosamt framletade ur flyktinglängren, som försöker minnas de ödesdigra dagarna 1956.

●●●
Idén till projektet infann sig år 2001 när Sacco och journalisten Chris Hedges är på uppdrag till Gaza för Harper’s magazine. Sacco kommer håg ett kort omnämnande i en bok av Noam Chomsky. Han hör sig för i Khan Younis.

Jo det stämmer. Folk kan bekräfta.

När artikeln publiceras har stycket om Khan Youins strukits.

Det retar Sacco. Han beslutar att återkomma.[i] Hela projektet har tagit nästan sju år att genomföra såväl efterforskningar som själva tecknandet. Stilen är inspirerad av från den amerikanske serietecknaren Robert Crumb. (Joe Sacco är kanske litet mer städad). Den väjer inte för några detaljer, ner till minsta vårta i ansikten eller krokigt rör i husruinerna.

Det finns en del garv och ljusa stunder tillsammans med polarna men i allt väsentligt är detta en helvetesvandring.

Helvete då och helvete nu.

Sacco har noga rekonstruerat hela den världen, från Gazaremsans uppkomst 1948, hur hela det samhället började ta form igen efter katastrofen och fördrivningen. Först levde människorna i riskojor och hålor i marken. Sedan i stora tältstäder. Tälten ersattes av hus av soltorkat tegel. Sedan byggdes baracker. Barackerna blev till städer.

Städerna invaderades.

En israelisk bloggare berättade att han blev tvungen att göra långa avbrott i läsningen för att orka. Bloggaren och journalisten Laila El-Hadad blev mycket fascinerad. Hennes mamma hade varit med i Khan Younis och överlevt med en hårsmån. Själv hade hon knappt hört talas om saken.[ii] Den israeliska journalisten Amira Hass var aningen tacksam över att de israeliska soldaterna inte avbildades med uniformerna fullklottrade med davidsstjärnor, som annars är brukligt bland illustratörer. De såg rätt och slätt ut som… ja som soldater brukar göra.[iii]

Det var en tung dokumentär, både dåtid och nutid. En av historiens fotnoter, som någon besvärat sig att fiska upp innan den försvann för gott.

●●●
Fotnoten är nästan glömd. En bortglömd händelse i ett bortglömt krig. Dränkt av bullret från de mer berömda konvulsionerna 1948 och 1967.

Om det inte var för att den fotnoten faktiskt fick följder.

När den israeliska armén återkom under sexdagarskriget möttes de av ett segt och förbittrat motstånd från den av egyptierna organiserade 20 divisionen. Under Suezkriget 1956 hade motståndet fallit samman med närmast pinsam snabbhet. Det blev inte fallet den här gången. Gaza såg några av de blodigaste under sexdagarskriget. Khan Younis höll ut till den 7 juni och slog tillbaka tre israeliska angrepp innan motståndet upphörde.

Israeliska journalister som strosade omkring i kustenklaven efter erövringen noterade två saker. Det ena var att Gazaremsan var överraskande prydligt och välordnat. Fattigt men prydligt. Efter Nakban 1948 hade samhället kommit på fötter igen.

Det andra var att befolkningen var påfallande surmulen och fientlig mot ockupanterna. Av någon anledning. Ganska snart inleddes skärmytslingar och sammanstötningar. Sedan kom ett uppror. Upproret krossades i början av 1970 av Ariel Sharon. Riktigt lugnt ville det aldrig bli.

Uppror flammade upp igen.

Resten är historia.

Recensionerna har överlag varit positiva. ”En lättläst guide som saknar motsvarighet”, förklarade Nils Schwartz i Dagens Nyheter.[i]

Denna bloggare är inte lika entusiastisk.

I sitt förord berättar Shachar hur idén till boken uppstod.

Det hade börjat på hösten 2008 och samtal med några av de främmande korrespondenter som drev omkring i sydöstra Israel efter att Gazaoffensiven inletts och som inte släpptes in i kustenklaven.

Några hade talat om hur de saknade en lättläst handbok om hur ”det här trasslet” uppstått.

En idé föddes. Förläggare vidtalades. Enligt egen uppgift snodde Nathan Shachar samman boken på bara sju månader på engelska, med den internationella marknaden i åtanke. Resultatet är en lättläst, spirituellt och kunnigt skriven bok som nu lyckliggjort den svenska bokmarknaden med en översättning till ärans och hjältarnas språk.

Som man kunde vänta sig. Shachar har gedigen rutin.

Tydligen tänkt att bli ett  slags standardverk för stressade människor som snabbt behöver läsa in sig på vad Gazaremsan är för något, hur den uppstod och varför den idag är vad den är.

Så varför kan denna bloggare inte uppbåda större entusiasm?

Kanske är det för att det går att titt som tätt finna glidningar, halvsanningar, vinklingar eller förtiganden i den spirituella, kunnigt skrivna och lättlästa boken. Jo, det stämmer att en journalist är ofta tvungen att välja och vraka bland tillgängliga fakta när artiklar eller dokumentärböcker skall sammanställas. Utrymmet är alltid begränsat. Det finns också en gräns för hur mycket läsaren orkar kämpa sig igenom. Det går helt enkelt nästan aldrig att ta med varenda liten vinkel och vrå av det som skall skildras. Problemet är bara att i Nathan Shachars fall duggar de tveksamma partierna ovanligt tätt när det kommer till mindre hedersamma inslag i den israeliska politiken under de senaste åren. Faktum är att Nathan Shachars bok nästan bara blir sämre och sämre ju närmare vår egen tid han kommer.

Större faktaslir #1. Rafah och Khan Yunis 1956

Kanske kommer den första glidningen i skildringen av massakrerna den israeliska armén utförde i Rafah och Khan Yunis under Suezkrisen 1956. Näst efter Nakban 1948 var det den händelse som satte ”tonen” i Israels relationer med Gazaremsan.

Man kanske borde säga icke-skildringen. Shachar är vag, undvikande, bagatelliserar antalet dödsoffer. Han uppger antalet låg mellan 48 döda, som israelerna uppgav, och 200. Det skulle ha varit den siffra palestinierna uppger.

Just den episoden skildrades journalisten och den dokumentäre serietecknaren Joe Sacco i hans album ”Gaza – Fotnoter till ett krig”.

Vän av ordning undrar hur det kommer sig att denna bloggare vågar sig på att anföra ett seriealbum mot en erkänd journalist? Svaret är att Joe Sacco ägnat år åt att undersöka vad som hände i Gaza då. Han är dessutom hela tiden skrupulöst noggrann med att redovisa sina metoder och källor. (Detsamma kan man inte alltid säga om Nathan Shachar.)

Siffrorna Joe Sacco har är snarare 275 döda i Khan Yonis och 111 i Rafah.

Och det kan mycket väl vara lågt räknat.

Lägg därtill att Nathan Shachar försöker göra gällande att offren till stor del –eller uteslutande- var Fedayeen, palestinska gerillakämpar som gjorde räder in på israeliskt territorium under den tiden, vilket förmodligen lämnar läsaren med känslan av offren nog ändå fick vad de förtjänade.[ii]

Joe Sacco har där helt andra uppgifter. Enligt vad som framgick av hans intervjuer av överlevande skulle indikera tillhörde inte ett enda av dödsoffren Fedayeen kåren. De kom undan.

Det kan mycket väl stämma. Först och främst framgick att Fedayeen vid tiden för Suezkriget var inte någon stor styrka. Ungefär ett hundratal man. För det andra hade de i motsats till den vanliga civilbefolkningen mycket bättre möjligheter att komma undan när de israeliska trupperna intagit Gaza och inledde sin klappjakt. Fedayeen männen kunde smygvägarna och gled undan utan större problem.

Shachar bör ha haft tillgång till Sacco innan den svenska upplagan av hans bok släpptes.

Vinkling #2. En konvoj kapas

När Shachar kommer till Gazaoffensiven 2008 – 2009 och till kapningen av Ship to Gazas konvoj i maj 2010 blir han vilseledande och sarkastisk. ”…de pittoreska båtresorna där större och mindre celebriteter exponerade sitt fredsengagemang inför inbäddade journalister.” Dödsoffren på konvojen omnämns bara som ”turkiska islamister”. Bordningen av konvojen kallas för en ”sammanstötning”. Läsarens kan förlåtas intryck är att handlade om en sammandrabbning mellan två jämnstarka flottstyrkor.[iii]

Om Gazaoffensiven är han uppriktig. Han erkänner tämligen öppet att det fanns en vapenvila sedan juni 2008. En vapenvila som bröts genom en israelisk kommandoräd. På andra håll i boken återgår däremot Shachar till att recitera Hasbara versionen, om hur Israels regering var ”slutkörd” av kriserna med raketbeskjutningen.

Enligt Lotta Schüllerquist struntade snarare den israeliska regeringen högaktningsfullt i raketbeskjutningen. Den var närmast en mindre irritation, fram till dess beslutet fattats i juni 2008 om att Gaza skulle angripas.

#3. Skrämselbomben

Bruket av vit fosfor nämns i en bildtext som att det uteslutande handlade om rökgranater.

Vit fosfor används för att lägga rökridåer. Enligt folkrätten är det tillåtet. Däremot är det förbjudet att använda som vapen. Vit fosfor vållar vidriga brännsår, och förgiftar dessutom offrens inre organ.

Kritiken från Goldstone kommissionen och Human Rights Watch går ut på vit fosfor granater, temperade för att detonera i luften ovanför målen, användes för att angripa civila mål. Human Rights Watch besökte Gaza i slutet av januari 2009. På plats hittade teamets vapenexpert gott om rester av vit fosforgranater, liksom en del o-detonerade granater, i civila bostadsområden.[iv]

Shachar påstår att den israeliska armén använde sig av en skrämselbomb, ”en bomb som enbart gav ifrån sig rök och buller”. Den skall ha använts för att jaga bort civila från taken.[v]

Förekomsten av en sådan skräckbomb nämns inte i några andra källor. Möjligen har Nathan Shachar blandat ihop bilderna av luftbriserande vit fosforgranater som skapar ett karaktäristiskt bläckfisk format rökmoln.

Det har ofta talats om ljudbomber. Det är troligen ett missförstånd och en felöversättning av uttrycket ”sonic boom” (ljudbang) som lätt uppfattas som ”sonic bomb” (ljudbomb). Det israeliska flygvapnet brukar ofta och gärna ljudbanga över Gazaremsan för att trakassera befolkningen. Man behöver knappast göra sig besväret att specialtillverka några bomber för det syftet.

Summan av alla sannolikheter är att Nathan Shachars skrämselbomb är något han gissade sig till, utan närmare förankring i verkligheten.

#4. Folkrätt är fånigt

Shachar går vidare med att raljera om Goldstonekommissionens rapport.

”Den såkallade Goldstonerapporten, producerad av FN:s människorättsråd, Israels Nemesis på den internationella arenan…”. I den stilen fortsätter det, och Nathan Shachar brister ut i ett långt och förvirrat resonemang om ration i förluster mellan civila / stridande. Allt för att försöka belägga påståenden som rapporten faktiskt aldrig gjort.

#5. Upplösning i konspirations svada på slutet

Den avslutande delen borde Shachar nog ha avstått från helt och hållet. Den är bräddfull spekulationer om hur Iran driver transportleder genom Sudan till Gaza, ”den persiska karavanen”, sedan via Nigeria och Tchad (!). Iran är enligt Nathan Shachars uppfattning den dolda kraften bakom nästan allt som sker i Gaza och annorstädes. Lägg därtill att Al Qaida sägs vara ifärd med att upprätta celler i kustenklaven.[vi] (Det kan kännas aningen märkligt med tanke på att den organisationen numera snarare uppskattas bestå av ett hundratal personer i Afghanistan.[vii])

Summan av kardemumman är att Gazaremsan framstår som en livsfarlig häxkittel och vem kan egentligen klandra de arma israelerna för att de då och då måste genomföra sina straffexpeditioner? Man vet sällan vad som bygger på hårda fakta och vad som är privata spekulationer från Shachar och hans anonyma källor.

I de kapitlen möter en del orimliga påståenden om Israels makt också.

Vid ett tillfälle uppgav att en liten israelisk ubåt stävat genom Suez kanalen. Så mycket är pålitligt rapporterat. Dock: också det fjunet växer raskt till ett par hönsfarmer hos Nathan Shachar:

”Känt är att dock israeliska ubåtar och andra örlogsfartyg på väg mot Persiska viken flitigt utnyttjar Suezkanalen.”[viii]

Måhända värmer det Nathan Shachars hjärta att tänka sig att mäktiga israeliska örlogsflottor stävar mot persiska viken. Problemet är bara att den israeliska flottan är en liten kustförsvarsstyrka som förmodligen skulle gå i kvav om den försökte segla ända till Persiska viken för egen maskin.

Där kommer till sist också långa sjok av ”analys” om hur Hamas rörelsen i Gaza håller på att drabbas av allt svårare diplomatisk och ekonomisk isolering. En analys som redan är något år, och arabiska revolutioner gammal. Denna bloggare kan inte värja sig från intrycket att detta kommer från en begåvad skribent som ändå vid vägs ände har svalt den israeliska Likud regeringens världsbild om ett gigantiskt iranskt hot från Gazaremsan mot världens fjärde starkaste militärmakt. Svalt den med hull och hår.

Så varför denna långa genomgång? Har inte Nathan Shachar rätt att vara subjektiv? Har han inte rätt att fladdra ut i långa och virriga spekulationer?

Jo visst har han rätt till det. Ja till allt. Men om ”Gaza: Från faraoner till islamister” skulle bli den stora standardboken om Gaza ja då finns anledning att bli bekymrad.

Kanske var detta det senaste offret för de arabiska revolutionerna, förutom Hosni Mobarak och Ben Alis karriärer.

Det palestinska inbördeskriget mellan Fatah och Hamas sjunger på sista versen.

Det dog den 4 maj 2011 efter att de båda partierna efter en del förhandlande i Kairo skrivit avta.

Det nyligen revolutionerade Egypten har stått som värd och medlat i förhandlingarna.[i]

Två politiska partier som bedrivit ett ganska förvirrat inbördeskrig mot varandra har slutit fred. Världshistorien har böjt av i en ny riktning en aning. Och kanske också ett begynnande tecken på att både Amerika och Israel talar med något mindre bokstäver än förut.

●●●
Det började på ryggen av den våg av demonstrationer, revolter, protester och revolutioner som skakat Nordafrika och Mellanöstern. Det var på samma gång en våg, samtidigt är målen lokala. Överallt har människorna tagit till vapen mot lokala orättvisor, lokala tyranner, lokalt missnöje. Och på samma gång har de många lokala revolterna glidit samman till en stor våg.

På Västbanken och Gaza hade man börjat protestera mot alla sina tyranner, såväl den israeliska ockupationen, Fatah och Hamas. I mars vändes mer och mer av uppmärksamheten mot splittringen mellan Hamas och Fatah. Rapporterna talar om demonstrationer som hölls vid Islamiska universitetet i Gaza stad och i Ramallah på Västbanken.

Kravet var att splittringen mellan de båda partierna och mellan Västbanken och Gaza måste upphöra. Både Fatah och Hamas lovade att deras respektive poliser skulle hålla sig på avstånd från demonstrationerna.[ii] Hamas ledaren Ismail Haniye förklarade att han var beredd att avgå som premiärminister för att avtalet skulle kunna gå igenom.[iii]

●●●
Kriget mellan Hamas och Fatah är framför allt produkten av en serie felslagna kalkyler från USA:s förre president George W Bush och hans regering.

Den första kalkylen som slog slint var att hålla val i de palestinska områdena i januari 2006.

Bakgrunden var komplicerad. De internationella protesterna mot USA för invasionen av Irak hotade att växa sig för starka. Svaret från amerikansk sida blev att proklamera ”Freedom agenda”. George Bush hade ett heligt uppdrag att demokratisera Mellanöstern. (De diskussioner som förts fram till dess handlade uteslutande om att skaffa Amerika en prima position vid persiska viken.)

Varningar saknades inte för att ”fel” kandidat riskerade att vinna. Den palestinska myndigheten var i ett uselt skick. År 2002 hade israelerna inlett ett veritabelt fälttåg mot de ockuperade områdena. De slog självstyret sönder och samman. Förvaltningsbyggnader raserades. De palestinska enklaverna –område A och B-  återbesattes.­­ Under lång tid var den palestinska myndigheten helt lamslagen. I stora delar av både Västbanken och Gaza grasserade ren laglöshet. Den palestinska myndigheten kämpade fortfarande för att komma på fötter igen. Folket var missnöjt över laglöshet, korruptionen inom förvaltningen och den envetna bristen på några som helst framsteg i fredsprocessen.

Vilket lämnade fältet vidöppet för Hamas i valet i januari 2006 som vann stort. Hamas fick 74 mandat mot Fatahs 45.

Det var den första felslagna kalkylen.

I Washington beslöts i tysthet att Freedom Agenda var död. Amerika skulle inte propsa på demokrati i Mellanöstern längre.[iv]

Risken fanns att folk röstade fel.

●●●
Kanske var Elliot Abrams den i USA:s regering som gjorde mer än de flesta drev fram det palestinska inbördeskriget.

Han tillhörde den neokonservativa falangen. Han var en av de –då unga- män som flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Elliot Abrams har själv en lång karriär bakom sig. Han nådde maktens tinnar för första gången under Ronald Reagans presidenttid. Abrams blev statssekreterare för interamerikanska angelägenheter. Han medverkade med liv och lust i USA:s politik i Centralamerika. En politik av gerillabekämpning i El Salvador, dödspatruller i länder där gerillakrig hotade att bryta ut och gerillakrig mot sandinistregimen i Nicaragua.

Abrams bråkade ofta med människorättsorganisationer som anklagade honom för att försöka släta över dödspatrullernas härjningar i Centralamerika.

Till sist åkte Elliot Abrams fast för mened. Han hade ljugit för kongressen under de förhör när man försökte få rätsida på Iran – Contras affären. Det skulle ha blivit slutet för karriären men från president George Bush den äldre kom en presidentlig benådning.

Och Abrams kunde i sinom tid ta plats i Bush den yngres nationella säkerhetsråd, med specialansvar för Mellanösternfrågor.

Abrams var en av de som drev igenom invasionen av Irak. Och från sin post i säkerhetsrådet gör Elliot Abrams bushregeringens andra stora felkalkyl.

Ganska tvärt krävdes att Hamas skulle avsvärja sig våld, erkänna Israel, etc.

När Hamas vägrade stängdes bidragen till den palestinska myndigheten.

Inför en delegation tämligen förbryllade palestinska affärsmän förkunnar Abrams att Hamas styret skulle störtas genom en såkallad ”hård kupp” med vapen som USA skulle tillhandahålla.[v]

Och att vapnen skulle komma via Egypten och Jordanien.

På både Västbanken och Gaza började rapporter dugga allt tätare om att beväpnade män angrep Hamas kontrollerade myndighetsbyggnader och tog över. Enligt uppgifter som cirkulerade hade den amerikanska regeringen avsatt 86, 4 miljoner dollar för att beväpna president Abbas säkerhetstrupper för striden. (Som sedan blockerades av kongressen av missriktad omsorg om Israels säkerhet.)

Knappt någon tyckte att ett palestinskt inbördeskrig verkade vara en bra ide. Pentagon avskydde hela projektet. Den amerikanska ambassaden i Israel likaså. Till och med israelerna tyckte det var en dum idé men Elliot Abrams drev oförfärad igenom eländet.[vi] Det skulle bli ett palestinskt inbördeskrig. Därmed basta. Någon tycket att det var just den typ av överslug och hopkrånglade intriger som Abrams och hans meningsfränder brukade kläcka ur sig.

Israelerna gjorde vad de kunde och fångade in (somliga skulle säga ”kidnappade”) alla Hamaspolitiker de kunde lägga vantarna på. Båda parter kidnappade och torterade varandras anhängare. Ett dussintal människor mördades varje månad.

Det faktum att bidragen blockerades betydde att Fatah inte kunde betala sina säkerhetsstyrkor. Det problemet störde inte Hamas.

Det hela slutade med att Fatah blev sittande med kontrollen över de palestinska enklaverna på Västbanken medan Hamas behöll kontrollen över Gaza.

Vanligtvis sägs att Hamas tog makten i en kupp.

Verkligheten är mer komplicerad.

Under sommaren 2007 rasade ett småskaligt inbördeskrig mellan Hamasregeringen och dess anhängare i kustenklaven mot Fatah lojala säkerhetsstyrkor. Ovanpå den explosiva mixen av kringstrykande dödspatruller hade en ny styrka på 500 man anlänt från Egypten i mitten av maj 2007 för att förstärka Fatah. De nya männen SÅG skräckinjagande ut. De hade nya uniformer, stridsvästar, nya automatkarbiner med kikarsikten. (De hade i själva verket bara genomgått en 45 dagars snabbkurs i Egypten.)

Deras ankomst satte fart på ryktena om att Fatah förberedde en kupp med amerikanskt stöd. I juni 2007 gick Hamas till angrepp mot den hatade Preventiva Säkerhetstjänstens byggnader i Jabaliya. Det startade en kedjereaktion där säkerhetstjänstens soldater började retirera. Och allt föll samman som ett korthus. På fem dagar var det hela över.

En amerikansk neokonservativ förklarade att han ansåg att det som inträffade inte så mycket var en kupp av Hamas utan ett kuppförsök från Fatah som föregreps innan det kunde genomföras.[vii]

För Elliot Abrams var kraschen fullständigt. Istället för en Hamasregering under Ismail Haniyeh i Ramallah som det kanske gått att lirka med så satt nu Hamas rörelsen med ett fast grepp om Gaza som det inte gick att rucka på med mindre än att kustenklaven ockuperades.

Elliot Abrams felkalkyl var fullbordad.

På det sättet rullade det på, fram till nu, våren 2011, och de arabiska revolutionerna.

●●●
Den israeliska regeringen var negativ, och då uttrycker man sig milt.

”Korsar en röd linje” förklarade den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman om överenskommelsen.[viii]

Ganska omgående förkunnade Netanyahu regeringen att det palestinska självstyret kunde välja mellan att sluta fred med Hamas eller med Israel, inte med båda. Därtill förkunnades att Hamas måste erkänna Israel, ta avstånd från våld etc.[ix] (Det har aldrig varit tal om att Israel på något motsvarande sätt måste avstå från SITT våld eller erkänna palestiniernas rättigheter. Inte heller anser man sig behöva avstå från att inkludera rena rasister, som Avigdor Lieberman, i regeringarna.)

Benjamin Netanyahu gav sig själv iväg till England och Frankrike för att bedriva lobby mot Hamas-Fatah överenskommelsen.[x] Där kom också ett hårt piskrapp. Den israeliske finansministern tillkännagav att hans regering skulle blockera överförandet av 89 miljoner dollar i palestinska medel till den palestinska myndigheten.[xi] Notera gärna: det handlade om myndighetens egna pengar som på det sättet hölls inne.

Den palestinska myndigheten protesterade och den här gången fick de stöd av EU och rentav USA. Det handlade om palestiniernas egna pengar enligt avtal. Israel var skyldigt överföra dem.[xii] EU hotade att kliva emellan och betala mellanskillnaden till dess pengarna frisläpptes. Ingen ansåg sig ha något att vinna på att PA gick på knäna.

Och det fanns tunga röster som var såg möjligheter.

EU:s socialistiska grupp PES kallade överenskommelsen ett ”modigt steg mot erkännande”. Jimmy Carter förklarade i Washington Post att en enhetsregering nog var en bättre idé än det inbördeskrig som Bushregeringen påbjudit.[xiii]

●●●
Det nya avtalet skall ha firats av tusentals människor i både Gaza på Västbanken.[xiv] Litet i skymundan kommer också beskedet att Egypten inte längre tänker medverka i blockaden av Gaza. Redan i början av april 2011 meddelades att Egypten skulle ställa in arbetet på den underjordiska barriär som var tänkt att spärra vägen för tunnelbyggandet vid Rafah.[xv] Gränsen kommer att öppnas och förbli öppen utan någon israelisk övervakning.[xvi]

Blockaden av Gaza är på väg att upphöra.

 

---

[i] ”Unity deal signed in Cairo” osignerad, Ma’an, 4 maj 2011.

[ii] ” Popular rallies already underway in Gaza” osignerad, Ma’an 14 mars 2011.

[iii] “Hamas PM ‘ready to resign’ for unity” osignerad, AFP, Ma’an, 30 april 2011.

[iv] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[v] ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vi] ”Three Hamas militants killed in clashes with Fatah in Gaza Strip” av Avi Issacharoff, Haaretz, 7 januari 2007. ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vii] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[viii] “Israel FM says Palestinian deal crosses ‘red line’” osignerad, Ma’an, 28 april 2011.

[ix] ”Israel rejects Palestinian government with Hamas” av Aron Heller, AP, 28 april 2011.

[x] “PM lands in London to lobby against Fatah-Hamas deal” av Tovah Lazaroff, Jerusalem Post, 4 maj 2011.

[xi] ”Israel: Cash transfer to Palestinians on hold” av Matti Friedman, AP, 1 maj 2011.

[xii] ”World pressuring Israel not to block Palestinian tax funds” av Barak Ravid, Haaretz, 5 maj 2011.

[xiii] ”EU socialists call unity ‘brave step’ toward recognition” osignerad, Ma’an, 2 maj 2011. “Support the Palestinian unity government” av Jimmy Carter, Washington Post, 4 maj 2011.

[xiv] ”West Bank, Gaza Palestinians celebrate unity deal” osignerad, Ahram online, 4 maj 2011.

[xv] ”Israel concerned about Hamas-Egypt relations” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 11 april 2011.

[xvi] ”Egypt FM: Gaza border crossing to be permanently opened” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 april 2011.

Först kom rapporten.

Sedan ett återtagande, som egentligen inte är ett återtagande utan en reservation på några punkter.[i]

Nu tar de övriga medlemmarna av Richard Goldstones kommission avstånd från avståndstagandet.

●●●
Från FN:s sida har det redan förklarats att Goldstonerapporten INTE kommer att skrotas. Officiella FN rapporter återkallas när alla medlemmar av kommissionen begär det eller när FN:s generalförsamling beslutar. Icke när ordföranden skriver vaga återtaganden i Washington Post.[ii]

I ett gemensamt uttalande från de övriga medlemmarna av den undersökningskommission som Richard Goldstone ledde och som försökte få rätsida på vad som skedde under Gazaoffensiven 2008-2009, ja i det uttalandet sägs tvärtom att de övriga medlemmarna: domarna Christine Chinkin, Hila Jilani och  den före detta officeren Desmond Travers står fast vid rapporten.

”Medlemmar av kommissionen, undertecknarna av detta uttalande finner det nödvändigt att skingra intrycket att den senare utvecklingen innebär att någon del av kommissionens rapport är obestyrkt, felaktig eller missvisande.”[iii]

Goldstone nämns inte.

Dock noterar de övriga kommissionsmedlemmarna Chinkin, Jilani och Travers att det bedrivits ”kampanjer”. Likaså att medlemmar av kommissionen hamnat under vanvettigt hårda personangrepp och påtryckningar.

Det påpekas att Goldstone troligen fått Aspegren – Davis rapporten om bakfoten. (Avsiktligt?)

Vi anser att uppmaningarna att ompröva eller ta tillbaka rapporten liksom försöken att snedvrida beskrivningarna av dess syfte som ett åsidosättande av offrens rättighet, både palestinska och israeliskas, till sanning och rättvisa.

Med andra ord: ryktet om Goldstonerapportens död är överdrivet.

Det noteras å andra sidan att ett motionsförslag cirkulerar i Amerikas representanthus. Ett förslag om lite ogenerad utpressning.

Enligt det kommer USA att vägra betala sin andel av FN:s budget om inte Förenta Nationerna går med på att slutgiltigt skrota Goldstonerapporten.[iv]

Sägs det.

Det kom i en debattartikel av Goldstone i Washington Post som publicerades, av alla dagar, den 1 april. [i]

Från rapportens talrika kritiker blev reaktionen närmast triumfartad. ”Vi visste sanningen och hade inga tvivel om att den till sist skulle komma ut,” förklarade Israels utrikesminister Avigdor Lieberman.[ii] Benjamin Netanyahu krävde att rapportens skulle skrotas och att man skulle ”vrida klockan bakåt för att minska den enorma skadan av denna smutskastning”.[iii]

I Svenska Dagbladet klagade Sanna Rayman över att Sveriges Radio inte framhållit att Richard Goldstone hade ändrat sig.[iv] Avrom Krengel, ordföranden för Sydafrikas sionistiska federation har hållit veritabla segerintervjuer. [v]

Och där berättade han också hur han upptäckt något viktig om Richard Goldstone när de möttes om. Något som kan ha bidragit till att rubba domaren.

●●●
Rapporten beställdes av FN:s råd för mänskliga rättigheter år 2009 för att utreda anklagelserna om att den israeliska armén begått krigsförbrytelser under Gazaoffensiven 2008-2009. En kommission tillsattes. I den ingick Christine Chinkin från Storbritannien professor i straffrätt, Hina Jilani från Pakistan, ledamot av Pakistans högsta domstol och Desmond Travers, före detta officer från Irland. Den sydafrikanske folkrättsjuristen Richard Goldstone ombads leda.

Han hade tvekat. Begärt att få fria händer och att mandatet skulle vidgas till att också utreda palestinska angrepp på israeler.

Det beviljades.

Rapporten las fram i september 2009. [vi]

Titeln var ”Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict”. Den kallas nästan bara för Goldstonerapporten. Det var oundvikligt att Richard Goldstone hamnade i förgrunden från första början. Han var världens främsta folkrättsexpert och hade åtalat krigsförbrytare i Bosnien och Rwanda.

Goldstone och hans kommission fick beröm från juridiskt håll. Från Israelisk sida blev reaktionen förbittrad. Israeliska och amerikanska diplomater gick omgående till offensiven.[vii] Och den tog ganska omgående sikte på domare Richard Goldstone personligen. Bland annat förkunnade den israeliske finansministern Yuval Steinitz att Richard Goldstone var en hemlig antisemit.[viii] Michael Oren, Israels USA ambassadör, skrev i ett förvirrat inlägg att Förintelsen, Irans president Ahmadinejad och Goldstonerapporten var de största hoten Staten Israel stod inför.

”Genom att göra kopplingen mellan Förintelsen och dess förnekare, det iranska atomprogrammet och Goldstonerapporten har premiärminister avslöjat det korrupta syftet som är tänkt att sluta med Israels förlamning.”[ix]

USA:s FN ambassadör Susan Rice lovade att Amerika skulle stå vid Israels sida. Också hon blandade samman Goldstonerapporten med Ahmadinejad.[x]

(I USA skulle juridikprofessorn och AIPAC demagogen Allan Dershowitz jämföra Richard Goldstone med den nazistiske läkaren Josef Mengele.[xi])

Efter att en synagoga i Kalifornien utsatts för skottlossning förkunnade Knessetledarmoten Danny Danon att det också var av Goldstonerapportens fel.[xii]

Mot slutet av år 2009 antog den amerikanska kongressen en resolution, H. Res 867, som uppmanade president och utrikesminister att motarbeta Goldstonerapporten (där man skenheligt påstår att Kommissionen inte tänkte undersöka Hamas beskjutning av israeliska områden.)[xiii] Den mäktige chefen för Anti-Defamation Leage i USA, Abraham Foxman uppmanade Goldstone att ta avstånd från sin egen rapport. Goldstone var ju av judisk börd, inte sant? Han hade en dotter som levde i Israel, eller hur? Och så satt han i styrelsen för det Hebreiska universitetet. Inte kunde han väl strunta i det?[xiv]

Den israeliske presidenten Shimon Peres kallade under ett samtal med den brasilianske presidenten Lula da Silva Goldstone för ”en liten man, utan något sinne för rättvisa eller rättsvetenskapen”.[xv]( Tydligen ett av Peres stora expertområden.) Nobelpristagaren Elie Wiesel kunde i samma intervju kräva att den iranske presidenten Ahmadinejad skulle ställas inför den internationella krigsförbrytardomstolen och därefter förklara att Goldstonerapporten var ”ett brott mot det judiska folket.”[xvi]

Sen var det Bar Mitzvah affären.

I april 2010 meddelades att Richard Goldstone inte skulle få delta i sin dottersons Bar Mitzvah ceremoni i Sandton hemma i Sydafrika. (Bar Mitzvah innebär att en judisk pojke blir religiöst myndig, motsvarande ceremonin för flickor kallas Bat Mitzvah.)

Denne bloggare tror sig förstå att den högtiden i judiska familjer ofta (inte alltid) är en viktig sak. Hos en del familjer kan förberedelserna pågå i flera år.

Och nu skulle Richard Goldstone som sagt var inte få delta i sin dottersons Bar Mitzvah, med dunkla hot om ”obehagligheter” annars. Avrom Krengel tillfogade nådigt att man inte skulle störa ceremonin om bara Richard Goldstone höll sig borta. Detta med tanke på att det visst fanns en trettonårig pojke med i bilden också.[xvii]

Den här gången kom en skur av protester från progressiva judiska grupper över att man skulle förödmjuka domaren så till den milda grad.[xviii] Skandal hotade. Till sist fick Goldstone tillåtelse att närvara vid sin sonsons Bar Mitzvah, trots allt.

Besöket skedde enligt uppgift i en fientlig atmosfär och omgiven av livvakter.[xix]

Och det var då som Avrom Krengel fick korn på Richard Goldstones svaga punkt.

●●●
Ett villkor för att Goldstone skulle få vara med på sin dottersons Bar Mitzvah var att han gick med på ett möte med ett tiotal av spetsarna i Sydafrikas judiska samfund.

Det mötet skall ha haft en stor inverkan på domaren.

Med belåtenhet konstaterades att ”det verkligen skakade om honom” och att domaren överöstes med anklagelser. Bland annat skall Goldstone fått höra att det var hans fel att många som tjänstgjorde i den israeliska armén numera inte vågade besöka släktingar utomlands av rädsla att fastna i krigsförbrytaråtal.

Avrom Krengel noterade en viktig sak om Richard Goldstone: ”Han är ingen assimilerad jude. Han betraktar sig som en del av samfundet. Det spelar alltid in. Han är inte Finkelstein eller Chomsky.”

Norman Finkelstein och Noam Chomsky var båda stolt judiska men är kända för att högaktningsfullt strunta i vad samfundets etablissemang tyckte eller om de inte inbjöds att vara hedersledarmöter någonstans. En nackdel om man vill ha en glänsande karriär men en fördel för den som skall leverera obekväma uttalanden.

Det kunde inte Richard Goldstone.

Det handlade trots allt inte om påtryckningar från obskyra krigsförbrytare i Bosnien eller Rwanda. Detta handlade om press från spetsarna i hans eget samfund. En av domarens vänner berättade i en intervju att det varit som att se en oskyldig man pryglas vid en påle. [xx] En reporter som mötte Richard Goldstone i början av 2011 tyckte han verkade trött och sliten.

Inte så att Richard Goldstone saknat stöd. Han har tilldelats The Stockholm Human Rights Award från det internationella advokatsamfundet. Hundratals judiska vänsterintellektuella med Tony Judt i spetsen hade skrivit på upprop i protest mot behandlingen av Goldstone. Uppropet hade anklagat den israeliska regeringen för att ”försöka förtala en sanningssägare och undertrycka sanningen om den israeliska regeringens brott mot det palestinska folket.”[xxi] När bråket om Goldstones sonsons Bar Mitzvah blev känt blev familjen ganska omgående erbjuden att hålla ceremonin hos en liberal församling i Kalifornien istället.

Så stöd hade inte saknats, men till sist var det av allt att döma etablissemangets kärlek han längtade efter. Kanske att återigen få sitta  som hedersledamot för Hebreiska Universitetet (en post han petats ifrån i mitten av 2010).[xxii]

●●●
Så vad betyder detta? Är det bara att kasta hela Goldstonerapporten i papperskorgen efter den 1 april 2011?

Inte så säkert.

Först och främst har Richard Goldstone inte, säger INTE, tagit tillbaka hela rapporten. Bara backat på en punkt. Den där han uppger att det av allt att döma var de israeliska militärernas avsikt att vålla svåra civila förluster och att de inte har utrett saken.

Som grund för sin ändrade åsikt hänvisar han till en uppföljande utredning av den amerikanska domaren Mary McGowan Davis och svensken Lennart Aspegren.

Där sägs att den israeliska försvarsmakten gjort grundliga undersökningar.

Eller…?

När Sveriges Radio försökte undersöka närmare skakade Lennart Aspegren energiskt på huvudet. Goldstone har helt enkelt anfört de citerade vittnesmålen i Aspegren – Davis rapporten utan att notera om rapporten instämmer i dem eller ej. (Det gör den inte).[xxiii]

Lägg därtill att Goldstones undersökningskommission hade ytterligare tre medlemmar. Ingen av de övriga ledamöterna har tagit tillbaka något.

Kanske letade Richard Goldstone bara desperat efter en ursäkt att göra en pudel. Denna bloggare har aningen svårt att förstå hur en så erfaren jurist, i vars jobb läsandet av utredningar borde ingå,  skulle kunna göra sån miss.

Folkrätts experten Ove Bring ansåg att Richard Goldstone riskerar att ha förstört sitt rykte i folkrättsjuridiska kretsar.

Bring förstod inte varför. Flera israeliska skribenter gissar att det helt enkelt handlade om två år av oavbrutet, växande tryck och moralisk utpressning. Och det handlade om tryck som kom från själva hjärtat av det etablissemang som Goldstone själv ville vara en del av.[xxiv]

Har han funnit nåd hos sina gamla vedersakare? Allan Dershowitz anser inte att det räcker. Goldstone måste göra teshuvah, fullständig botgörning, vilket väl får tolkas som att han vill att Richard Goldstone måste ta tillbaka rapporten i sin helhet.[xxv]

Avrom Krengel från Sydafrikas sionistiska federation var mer försonlig.

”Vi har bevisat vår poäng. Vi är inte hämndlystna. Vi kommer inte att angripa honom mer.”[xxvi]

[i] ”Reconsidering the Goldstone Report on Israel and war crimes” av Richard Goldstone, The Washington Post, 1 april 2011.

[ii] ”Lieberman lauds new Goldstone conclusions about Gaza war” osignerad, Haaretz, 2 april 2011.

[iii] ”Israel kräver att FN-rapport skrotas” osignerad, Sveriges Radio, 3 april 2011.

[iv] ”Ekots konstiga Goldstonerapportering” av Sanna Rayman, Svenska Dagbladets ledarblogg, 4 april 2011.

[v] ”Did a Private Meeting Prompt Goldstone To Change His Mind?” av Claudia Braude, Gal Beckerman och Larry Cohler-Esses, The Jewish Daily Forward, 6 april 2011.

[vi] “UN mission finds evidence of war crimes by both sides in Gaza conflict” osignerad, UN News Centre, 15 september 2009.

[vii] “Israel, U.S. working to limit damage of Goldstone report” av Nathan Guttman, Haaretz, 27 september 2009.

[viii] “Israel, U.S. working to limit damage of Goldstone report” av Nathan Guttman, Haaretz, 27 september 2009.

[ix] ”Deep Denial” av Michael B. Oren, The New Republic, 6 oktober 2009.

[x] ”U.S. to stand by Israel in the fight against Goldstone report” av Jonathan Lis, Haaretz, 21 oktober 2009.

[xi]

[xii] ”ADL voices ‘deep concern’ over L.A. synagogue shooting” av Natasha Mozgovaya, Haaretz, 29 oktober 2009.

[xiii] “Calling on the President and the Secretary of State to oppose unequivocally any endorsement or further consideration of the “Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict” in multilateral fora.” Antagen 3 november 2009.

[xiv] “U.S. House backs resolution to condemn Goldstone Gaza report” av Natasha Mozgovaya och Barak Ravid, Haaretz, 3 november 2009.

[xv] “Peres: Goldstone is a small man out to hurt Israel” av Shuki Sadeh, Haaretz, 12 november 2009.

[xvi] “Nobel Prize laureates back Elie Wiesel anti-Ahmadinejad ad” av Shlomo Shamir, Haaretz, 5 februari 2010.

[xvii] ”Report: Zionist group bans Goldstone from grandson’s bar mitzvah” osignerad, Haaretz, 15 april 2010.

[xviii] ”South African Jewry Relents, Invites Goldstone to Grandson’s Bar Mitzvah” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 23 april 2010.

[xix] “Goldstone’s road to atonement long” av Aviel Magnezi, Yedioth Ahronoth, 3 april 2011.

[xx] ”Did a Private Meeting Prompt Goldstone To Change His Mind?” av Claudia Braude, Gal Beckerman och Larry Cohler-Esses, The Jewish Daily Forward, 6 april 2011.

[xxi] ”Leftist Jews to Israel: Stop villifying Goldstone” av Natasha Mozgovaya i Haaretz, 4 november 2009.

[xxii] ”Goldstone stripped of honorary Hebrew U governorship” av Abe Selig, Jerusalem Post, 6 maj 2010.

[xxiii]

[xxiv] “Goldstone’s ‘regret’ is a result of emotional pressure” av Oudeh Basharat, Haaretz, 8 april 2011.

[xxv] ”Goldstone needs to do teshuva” av Alan Dershowitz, Forward, 4 april 2011

[xxvi] “Goldstone’s road to atonement long” av Aviel Magnezi, Yedioth Ahronoth, 3 april 2011.

I detta nådens år 2011 har en uppfinning, ett begrepp sett dagens ljus på Västbanken. Det har blivit kraftigt överskuggad av arabiska revolutioner och kriget i Libyen.

Det kallas för prislappsvåld.

●●●
Den israeliska regeringen har varit påfallande nervös över den politiska oron som rasade runtom i Nordafrika och Mellanöstern. Det kan vara värt att hålla i minnet att trots all tårfylld retorik om hur Israel står ensamt emot en vrång arabvärld har man i själva verket trivts rätt bra med figurer som Ben Ali i Tunisien eller Hosni Mobarak i Egypten. De har som regel inte haft några större invändningar vare sig mot återkommande angrepp på palestinier och libaneser, mot ockupation, blockaden av Gaza eller utbyggnaden av bosättningarna.

Man har till och med då och då haft smärre kontakter med Libyens Muammar Khadaffi.

Okänt om det handlade om den nervositet eller ej men i början på mars ges order om att en bosättar utpost, Havat Gilad, skall rivas. Gränspolisen går in. Bråk uppstår och poliserna avlossar enligt uppgift gummikulor (ack fasa) mot bosättarna.

Då tar det eld. Gummikulor och tårgas får gärna brukas mot palestinier men inte, absolut INTE mot israeliska bosättare. De inlämnade omgående petitioner och klagomål mot myndigheterna. Sympatiskt inställda nationalreligiösa politiker klagar hos premiärminister Netanyahu. Och som ytterligare hämnd inleddes en serie prislapps attacker på palestinier, trots att de inte haft med saken att göra. En molotov coctail har kastats in i ett palestinskt hem. Två barn tas in på sjukhus med rökskador. I Hebron krossas vindrutorna på palestinska bilar.

Och det förklaras att det handlar om ”prislapps våld” en hämnd för att bosättare vräkts från Gilad.

”Regeringen måste förstå att det inte lönar sig att förstöra våra hem och att vi kommer att få dem att ångra vad som hände här,” förklarade en viss rabbi Meir Goldmintz.

Goldmintz tillfogde bosättarna tänkte göra mot palestinierna vad den israeliska regeringen egentligen borde göra.[i]

Uppmuntrade av framgångarna i kampen mot lokalbefolkningen utlyser högerextrema bosättare en ”vredens dag”.

Mer brandbomber. Vägar blockeras. Människor misshandlas.[ii] I Hebron vandaliseras butiker och bilar. 500 olivträdsplantor sågas ner.[iii]

Budskapet är klart. Om israeliska regeringen fattar beslut som stör bosättarna kommer de att angripa palestinierna. Om palestinierna stör bosättarna kommer de också att angripa palestinierna.

I mitten av mars noteras att Havat Gilad återuppförs i all tysthet och utan att ockupationsmakten lägger fingrarna emellan.[iv]

Bosättar rabbinen Shalom Dov Wolpo förklarade glatt att staten Israel förmodligen skulle rämna till sist.

…det kommer att sluta som Libyen och andra ställen. Det kommer förmodligen att utmynna i ett krig mellan judar och det är inte bosättarnas fel. Det är armén som bekämpar dem och vill tillfoga dem samma öde som de boende i Gush Katif (bosättarblocket i Gaza som utrymdes 2005). [v]

Det var så klart besked man kan önska. Den israeliska regeringen hade skapa bosättarrörelsen men den hade ingen kontroll över den längre. Försökte israeliska myndigheter ställa sig i vägen skulle bosättarna hämnas genom att angripa den palestinska lokalbefolkningen.

Försöker man hindra DET kommer bosättarrörelsen inte att ha några skrupler mot att störta staten Israel i Inbördeskrig.

Det hotet är inte något skämt. För några decennier sedan kom kärnan i den israeliska krigsmakten från kibbutzer och var mer eller mindre präglade av allehanda socialistiska ideal.

Det är borta. Nu kommer alltfler av Israels officerare och poliser från bosättningar och är anfäktade av nationalreligiösa idéer.

●●●
Inget av detta är någon större nyhet. Sedan många år tillbaka bosättarna på Västbanken tagit ut sina frustrationer på befolkningen. Det som kanske är nytt är, kanske, skalan.

Och att det verkar vara på väg att utvecklas till ett stående inslag i ockupationen.

Över lag är bosättningarna drivhusbänkar för några av de mest extrema religiösa och politiska strömmingarna i Israel. Även en stor andel av innevånarna sökt sig dit av pragmatiska skäl (där får de bostäder och en hel del offentlig service subventionerad) så blir de flesta gradvis alltmer involverade i bosättarprojektet, också mentalt.

Man kanske kan få in viss inblick i den mentalitet som odlas där i en bok en svensk bosättare, Jonathan Freud.[vi]

Inte för att det är någon bra bok. Bland annat plågar Freud sin läsare med en hel hoper dikter så som är förmodligen slår rekord i den svenska litteraturen i nödrimmad uselhet.

Själva bosättningen i sig är utan tvivel en riktigt trivsam miljö i sig, där alla känner varandra och glatt lånar socker och kaffe till varandra.

Inställningen till palestinierna genomsyras av rasism. I övrigt domineras Freuds bok av gnällig självömkan över en illvillig omvärld som inte vill förstå att hela Västbanken rätteligen tillhör Jonathan Freud och hans bosättarkamrater. Och att det är enligt hans uppfattning deras mänskliga rättighet att konfiskera mark, fastigheter och vattentillgångar.

Många utlänningar som besökt bosättningarna fann ofta innevånarna trevliga och otvungna… ända till dess samtalet kom in på politiska frågor och vem som hade den egentliga Rätten till Landet.

Då kunde tvärt de mest hårresande saker börja rinna ur dem. Att Västbankens befolkning borde tvångsdeporteras för att skänka husfrid åt bosättarna tillhör numera närmast menlösa yttrandet.

Pernilla Ahlsén hörde med förvåning en farmor i en bosättning förklara att ”Vi borde vara mer som amerikanerna som vågar utrota en hel by om det behövs.”[vii]

●●●
Den 11 mars mördas familjen Fogel på fem personer, varav tre barn, i den lilla högerextrema bosättningen Itamar.[viii]

Det kom efter en lugn period. Angrepp på israeliska civilpersoner har blivit tämligen ovanliga, trots utbyggnad av bosättningar och prislappsvåld.

Kanske just därför blir uppmärksamheten över mordet på familjen Fogel enorm. Kanske, men inte enbart. Morden på familjen Fogel utnyttjades omgående i propagandasyften.

(Lugnt period och lugn period förresten. Lugnet är en fråga om vilken sida om stridslinjen man befinna sig på. Under perioden som föregick mordet på familjen Fogel hade 41 palestinier dödats. Bland dem en 66 årig man, Omar Qawasmeh som sköts av soldater på nära håll mitt framför sin fru medan han låg och sov i sitt eget hem. Patrullen hade stormat fel lägenhet.)

Israels minister för offentlig diplomati och diaspora affärer Yuli Edelstein (gemenligen kallad propagandaminister) beslutar att brottsplatsbilderna på de blodiga kropparna skall offentliggöras. Och han förklarar dessutom ogenerat att det görs av PR skäl, för att försöka uppamma sympati i en tid av allt mörkare opinionskonjunkturer.[ix]

Bloggaren Richard Silverstein var imponerad av Motti Fogel, bror till ett av offren.

Motti Fogels begravningstal var sorgset och värdigt. De övriga talarna levererade den ena rasistiska och antipalestinska tiraden efter den andra.[x] I New York hölls minnesstund med 1 000 närvarande och ytterligare 2 000 tittare på videosändningen. Den ena talaren efter den andra bedyrade att familjen Fogel hade dödats för att de var judar, inte bosättare. Malcolm Hoenlein, ordförande för Conference of Presidents of Major American Jewish Organizations jämförde morden i Itamar med det förtryck som föregick Förintelsen i Tredje Riket. I framtiden borde man villkorslöst ställa sig bakom bosättarna.

Hoenlein och de övriga talarna verkar förövrigt hetsa upp sig så till den grad att de nära nog förklarar att bosättarna lider för folkets synder.[xi]

Premiärminister Netanyahu proklamerade att 500 nya bostäder skulle byggas. Som ren hämd.[xii]

Kanske tycker sig denna bloggare höra en biton av tillfredsställelse i de många högbröstade av sorgebetygelserna för familjen Fogel. För många som rimligen inte kan känna familjen offren fyller morden syftet kunde användas för att bekräfta fördomar många gärna vill hysa och ösa nytt bränsle på ett hat de redan hyser.

Och på Västbanken sköt vågen av prislapps angrepp ny fart igen.

PLO anklagade den israeliska regeringen för att utnyttja morden i Itamar för att smita undan förhandlingarna. Och de israeliska myndigheterna gjorde inte mycket för att hindra vågen av förföljelse på Västbanken.[xiii]

I byn Awarta, som misstänktes, eller förmodades vara utgångspunkt för morden i Itamar (eller som bara råkade ligga i vägen) belades med utegångsförbud. Soldater genomförde husrannsakan efter husrannsakan i byn med grundlig vandalisering av hemmen. Datorer och telefoner slogs sönder, elledingar kapades till dess det hela mer började likna kollektiv bestraffning än mordutredning.

Och i kölvattnet på soldaterna kom gäng av stenkastande bosättare.

Tre skandinaviska ISM aktivister blev strandsatta i Awarta. Byborna bad dem att försöka stanna kvar eftersom både soldater och bosättare var aningen mindre våldsamma när de visste att det fanns ”internationella” inom synhåll.

Innan soldaterna drog sig tillbaka försökte de samla in alla kameror, och plocka åt sig kamerornas minneskort. Kanhända en läxa armén  lärt sig efter debaclet med kapningen av Gazakonvojen.[xiv]

Söder om Itamar bosättningen drogs 100 olivträd upp med rötterna och fyra vattentankar förstördes av ett gäng på ett dussintal bosättare.[xv] I närheten av Hebron öppnade en bosättare eld mot ett begravningståg, två palestinier, Muhammed Abu Safiyya och Bassam Zaq’aqiq sårades.[xvi]

I en rapport från FN organet UNRWA noterades oroligt att under år 2011 hade antalet rivningar av palestinska hus ökat kraftigt. Ungefär 70 rivningar hade genomförts sedan årsskiftet.[xvii]

I skymundan har dessutom den israeliska armén och flygvapnet genomfört en serie angrepp på Gazaremsan.

Så kanske oroligheterna från den arabiska våren 2011 har nått landet mellan Medelhavet och Jordanfloden.

[ii] ”Rightists plan ‘Day of Rage’ over Gilad Farm violence” av Tova Lazaroff, Jonah Mandel och Ben Hartman, Jerusalem Post, 2 mars 2011. “Hebron: Palestinian cars damaged in ‘price tag’ attack” osignerad, Jerusalem Post, 1 mars 2011. “Settlers block roads, train tracks on ‘Day of Rage’” Jerusalem Post, osignerad, 3 mars 2011.

[iii] “Israel PM warns settlers over ‘price tag’ attacks” osignerad, Yahoo! News, 8 mars 2011.

[iv] ”Settlers resume construction in Havat Gilad” av Yair Altman, Yediot Ahronot, 8 mars 2011.

[v] ”Rabbi Wolpo: Fire rubber bullets back at soldiers” av Kobi Nahshoni, Yediot Ahronot, 8 mars 2011.

[vi] ”En judisk bosättare; Essayer och tankefragment från Benjamins land” Hägglunds förlag, 1990.

[vii] ”En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva” Pernilla Ahlsén, Månpocket / Norsteds, 2006, sid 63.

[viii] Bland annat är Itamar hemort för den förre, militäre överrabbinen Avichai Rontski som blev föremål för en tidigare betraktelse på denna blogg, ”Predika för trupperna” Vindskupan, 30 mars 2009.

[ix] ”Why did Israel release bloody images of the family slain in Itamar?” av Nir Hasson, Haaretz, 15 mars 2011.

[x] ”Itamar: Turning victims into national blood sacrifices” av Richard Silverstein, bloggen Tikkun Olam, 14 mars 2011.

[xi] ”Slain West Bank Israelis Mourned in New York Memorial” av Maia Efrem, The Jewish Daily Forward, 17 mars 2011.

[xii] ”Worrying increase in home demolitions” osignerad, från UNRWA, FN organet för palestinska flyktingar, 21 mars 2011.

[xiii] ”PLO: Israel has exploited Itamar murders” osignerad, Ma’an, 16 mars 2011.

[xiv] ”Tre skandinaviska aktivister fast i by på Västbanken” osignerad, ISM Sverige, 16 mars 2011. ”Israeli forces withdraw from Awarta” osignerad, Ma’an 16 mars 2011.

[xv] ”Settler vandals continue to do damage” osignerad, Ma’an, 17 mars 2011.

[xvi] ”Settler opens fire on funeral procession” Ma’an, 21 mars 2011.

[xvii] ”Worrying increase in home demolitions” osignerad, från UNRWA, FN organet för palestinska flyktingar, 21 mars 2011.

Det under en sluten förhandling och det kom från den palestinske förhandlaren Saeb Erekat.

Det var en av de första stora sensationerna under år 2011.

Kanske är den dömd att hamna i skuggan av de oroligheterna som nu på vårvintern 2011 skakar Nordafrika och Mellanöstern. Den Tunisiska regimen har fallit. Den Egyptiska hotas av protester. Det samma gäller den Yemenitiska.

Och samtidigt har alltså en skräll drabbat i form av 1 700 utläckta dokument som publicerats av Al Jazeera och som handlar om de palestinsk-israeliska förhandlingarna 1999-2010.[i]

Kanske ett palestinskt svar på Wikileaks.

A: Yarkon-Tanninim täkten. Härifrån hämtar staten Israel 340 miljoner kubikmeter vatten, framför allt till Jerusalem och Tel Aviv området. Den anses israelerna vilja behålla under alla förhållanden. Palestinierna tillåts utnyttja 20 miljoner kubikmeter vatten B: Nablus-Gilboa täkten. Härifrån hämtar Israelerna 115 miljoner kubikmeter. Huvudsakligen för jordbrukets behov. C: Den östliga täkten. 40 miljoner kubikmeter tas till israelska bosättningar i Jordandalen. 60 miljoner får tas av palestinier.

Reaktionerna på vad som avslöjats har varit både starka och förvirrade på samma gång. (Kanske också en parallell med Wikileks.) Den palestinska myndigheten brännmärkte omgående Al Jazeera för avslöjandet. Mahmoud Abbas klagade över att emiren av Qatar motarbetade den palestinska myndigheten.[ii] Ett litet demonstrationståg dök upp utanför Al Jazeeras kontor på Västbanken.

Stämningen i det palestinska självstyrets ledning var dyster redan innan. Förhandlingarna har gått i baklås efter att Netanyahu vägrat gå med på ytterligare byggstopp i bosättningarna på Västbanken, trots ett erbjudande om gratis stridsflygplan från USA mot bara ytterligare tre månaders byggpaus.

Och nu denna jätteläcka av dokument visade hur långt de palestinska förhandlarna varit beredda att gå för att få sin överenskommelse.

I Dagens Nyheter var den främsta vinklingen den detta generade det palestinska självstyret. Detta demonstrerade för hela världen hur nära de palestinska säkerhetstjänsterna samarbetade med israelerna.[iii]

Från andra håll, främst från Palestina aktivister, har slutsatsen varit en annan. Avslöjandena är minst lika generande för Israel. Kanske mer.[iv]

Det vanliga påståendet: ”Israel har ingen partner för fred” kapsejsar nästan omgående. Tvärtom har palestinska förhandlare varit beredda till och med tumma på sina heligaste hjärtefrågor. Under förhandlingarna hade de varit beredda att gå med på att israelerna skulle få annektera alla sina bosättningar i östra Jerusalem utom möjligen Jabal Abu Ghneim.[v]

De hade varit beredda att gå med på att man inte utväxlade territorium till en taxa av 1-1.

Frågan om flyktingarnas rätt att återvända hade de också varit beredda att pruta ner. Under en förhandlingsomgång hade den dåvarande israeliske premiärministern Ehud Olmert föreslagit en symbolisk grupp på 1 000 själar. Motförslaget hade varit 5 000 eller 10 000.

Detta av en flyktingbefolkning på mellan fem till sex miljoner människor.[vi]

Enligt Los Angeles Times kastade dokumenten också ett kallt ljus över påståendet att den palestinska myndigheten inte kan sköta sin diplomati. Det hade varit fallet tidigare när israeliska delegationer kunde sitta fulladdade med expertis i de frågor som skulle avhandlas medan deras palestinska motsvarigheter inte ens var riktigt på det klara med vilken förhandlingslinje de skulle driva. Under de senaste åren hade däremot palestinska förhandlingsdelegationer kommit ordentligt förberedda, bestyckade kartor, expertutlåtanden och förberedda kompromissförslag.[vii]

Till ingen nytta.

Så det var inte där skon klämde heller.

Självstyrets medgörlighet var inte total. De palestinska förhandlarna HADE också satt hårt mot hårt. I synnerhet när bosättningarna Ma’ale Adumim, Ariel, Giv’at Ze’ev, Ephrat och Har Homa var på tapeten. Den palestinske förhandlaren Ahmed Qurei ville inte gå med på att Israel annekterade de bosättningarna. I synnerhet gällde det Ma’ale Adumim och Ariel. Möjligen att de kunde stå kvar under palestinsk överhöghet.[viii]

Det kan ge en fingervisning om hur tänkandet går i det palestinska självstyret. Man är helt enkelt ute efter en lösning det går att leva med på lång sikt. Om Ma’ale Adumim förblir under israelisk kontroll skulle Västbanken förbindelser nära nog klippas av. Kompromisser om Ariel betyder palestinierna tvingas avskriva sig att viktiga vattentäkter. Samtidigt ser israelerna helst att de vattentäkterna landar på deras sida om gränsen.

Mycket handlar om vattentillgångarna.

I båda fallen skulle den drömda, egna staten bli en vansklig konstruktion. Det pekar också på att snarare än att vilja ”förinta Israel” verkar PA:s linje vara att försöka få en lösning de kan leva med på lång sikt.

Man får också en ganska gråmelerad bild av USA:s medlarinsatser. Medlare, som Dennis Ross, Martin Indyk och George Mitchell har inga kort i ärmen, vill inte sätta press på Israel på något sätt. Den fd CIA officeren Robert Grenier ansåg att de palestinska förhandlarna ideligen uppmanats att ta risker ”för freden” bara för att lämnas i sticket när det inte fungerade.[ix]

●●●
Många hårda ord har sagts om det palestinska självstyrets undergivenhet i förhandlingarna. Kanske har denna bloggare aningen mer sympati. Först och främst måste man hålla i minnet att motparten är komplett överlägsen både ekonomiskt och militärt. Israel behöver inte ens spela ut hela sin militära arsenal. Det kan räcka med att strypa ner transporterna för att det palestinska självstyrets ekonomi skall börja knäna.

Det vet man av grundligt god erfarenhet sedan tidigare.

Och där finns USA, den förmodade medlaren, som ofta och gärna pressar palestinierna men aldrig Israel. Ledande amerikanska medlare som Dennis Ross och Martin Indyk är bokstavligen talat värvade ur AIPAC.

Från arabvärlden är ingen hjälp att vänta. Europa är passivt och överlämnar medlarrollen åt USA. Det ger president Mahmoud Abbas och hans förhandlare få, nästan inga kort att spela med i förhandlingarna, annat än att försöka hålla de lynniga israelerna på gott humör. Det antyder också att de kallt räknar med att situationen kommer bestå att i oöverskådligt lång tid.

På andra håll uppges den palestinska diplomatin ha haft större framgångar. Faktiskt så till den grad att både israel och amerikan har börjar skruva på sig.

Klicka för att se kartan förstorad

●●●
En tanke infann sig nästan omgående när Brasilien och Argentina gav fullt diplomatiskt erkännande åt Palestina under de sista veckorna av år 2010.

För somliga var den tanken ett löfte. För andra ett dovt hot, nämligen att detta skulle starta en snöbollseffekt.

Det visade sig stämma.

Chile lämnade fullt erkännande i mitten av januari.[x] Bolivia Peru och Paraguay likaså.[xi] Det lilla Guyana gjorde sammaledes.

Israels ställföreträdande utrikesminister Daniel Ayalon skrev på sin blogg att ”staten Facebook är mer verkligt än staten Palestina.”[xii]

Sydamerika hade varit en stor fläck på världskartan när det gällde länder som ger fullt diplomatiskt erkännande åt den palestinska myndigheten. Den fläcken har nu fyllts under loppet av bara några veckor.

En annan triumf var när den ryske presidenten Dimitrij Medvedev under ett besök i Jeriko meddelade att Ryssland bekräftar Sovjets erkännande av den palestinska staten från 1988 inom 1967 års gränser.

Lägg därtill att president Medvedev åkte direkt till Västbanken, utan att hälsa på israeliska regeringsföreträdare först.[xiii]

”Oansvariga regeringar är snabba med att ’gilla’ den palestinska staten utan att kolla dess profil: en stat utan suveränitet, inga gränser eller territoriellt sammanhållning, ingen ekonomisk förmåga eller demokratisk kultur,” klagade Israels biträdande utrikesminister Daneil Ayalon.[xiv]

Uppenbarligen utan att närmare funderingar över vilken part som ihärdigt förhindrat det mesta på den listan.

De palestinska diplomaternas djärvhet har ökat. Nu glunkas om att utverka ett FN erkännande. Den palestinska myndighetens diplomater uppges vara i full färd med att vigga röster världen runt.[xv]

Alla sarkasmer till trots: de seismiska rörelserna i världsdiplomatin har vållat oro.

Kanske också ett tecken på att konjunkturerna håller på att vända sig emot Israel i både världsopinionen och den internationella diplomatin. Och på att den israeliska diplomatin, till och med amerikanskt understöd börjar få allt svårare att täppa igen hålen.

USA:s representanthus utfärdade en resolution där den palestinska myndigheten å det allvarligaste varnades för att söka erkännande på egen hand, utan israeliskt godkännande.[xvi] EU uppges värja sig från palestinska propåer om att uppgradera de diplomatiska relationerna.[xvii] Däremot har det ena EU landet efter det andra i all tysthet uppgraderat sina relationer med den palestinska myndigheten.[xviii]

Den palestinska myndighetens utrikesminister var nöjd.

”Sådana erkännanden skulle skapa politiskt och legal press på Israel att dra tillbaka sina styrkor från en annan stat som är erkänd inom 1967 år gränser av världssamfundet.”[xix]

Ett annat moln på himlen är att palestinska diplomater har börjat arbeta på en ny FN resolution som tar avstånd från de israeliska bosättningarna. Också det har vållat vrede och arga varningar från Washington.[xx]

På den punkten uppges Obama regeringen ha fått mothugg från en skara pensionerade, höga diplomater och tjänstemän, inklusive förre försvarsministern Frank Carlucci och förre FN ambassadören Thomas Pickering som ansåg att USA:s trovärdighet skulle kvaddas av att lägga in veto.[xxi]

[ii] ”Palestinians give Abbas hero’s welcome after he denounces ‘Palestine papers’”, osignerad, Reuters, 11 januari 2011.

[iii] ”Uppgifterna snuddar vid en mycket ömtålig fråga” av Nathan Shachar, Dagens Nyheter 25 januari 2011.

[iv] ”Bildts politik för Mellanöstern ett totalhaveri” av Jonathan Staczak, i Svenska Dagbladet, 24 januari 2011.

[v] “The biggest Yerushalayim” av Gregg Carlstrom, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[vi] ”PA selling short the refugees” av Laila Al-Arian, Al Jazeera, 25 januari 2011.

[vii] ”Leaked documents show Palestinians ready to deal at 2008 peace talks” av Edmund Sanders, Los Angeles Times, 26 januari 2011.

[viii] “The biggest Yerushalayim” av Gregg Carlstrom, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[ix] ”Risks for peace” av Robert Grenier, Al Jazeera, 23 januari 2011.

[x] ”Chile recognises Palestinian state” osignerad, Al Jazeera, 8 januari 2011.

[xi] ”Paraguay to recognize Palestinian state in ’11” osignerad, Ma’an News Agency, 26 december 2011.

[xii] ”Deputy FM: ‘The state of Facebook’ is more real than Palestine” osignerad, Haaretz, 26 december 2010.

[xiii] ”Israel concerned Russia will recognize Palestinian state” av Barak Ravid, Haaretz, 18 januari 2011.

[xiv] ”Deputy FM: ‘The state of Facebook’ is more real than Palestine” osignerad, Haaretz, 26 december 2010.

[xv] “Palestinians lobbying to secure state recognition by UN” osignerad, Daily Times, 11 januari 2011.

[xvi] ”H.Res 1765 – Supporting a negotiated solution to the Israeli-Palestinian conflict and condemning unilateral measures to declare or recognize a Palestinian state, and for other purposes” den 15 december 2010.

[xvii] “Latin America Deepens Israeli Isolation” av Pierre Klochendler, Inter Presse Service, 16 januari 2011.

[xviii] ”Paraguay to recognize Palestinian state in ’11” osignerad, Ma’an News Agency, 26 december 2011.

[xix] “Palestinians lobbying to secure state recognition by UN” osignerad, Daily Times, 11 januari 2011.

[xx] ”US warns Palestinians over Security Council resolution” osignerad, AFP, 19 januari 2011.

[xxi] ”Greybeards Urge U.S. not to Veto U.N. Anti-Settlement Resolution” av Jim Lobe, Inter Press Service, 19 januari 2011.

Botten har fallit ur lådan.

Först föll botten ur  i Tunisien, nu i Egypten.

Ben Ali regimen har suttit vid makten sedan 1987. I evigheter. Den verkade kunna fortsätta med det.

Med ens var regimen bortsopad, fanns inte, hade blivit ett med historien.

Det var en händelse. Skulle samma sak hända i Egypten, då är det världshistoria.

Egypten är Mellanösterns verkliga centrum. Landet har en sextusen årig historia. Ett nyckelläge mellan Nordafrika och Mellanöstern och en befolkning på 80 miljoner, den största i arabvärlden. Det är arabvärldens kulturella och ekonomiska centrum. Det som händer i Egypten kommer att få återverkningar över Mellanöstern – och hela världen.

Rapporterna talar om nytt hopp i arabvärlden. Demonstrationer har utbrutit i Algeriet och YemenMånga miljoner människor som hoppas bli kvitt sina egna regimer vädrar morgonluft. Förtjusning i väst… och stor nervositet i regeringskanslierna.

President Obama har varit villrådig. Utrikesminister Hillary Clinton har hörts mumla om att det visserligen vore trevligt om Mubarak regimen kunde reformera sig en aning men att USA inte tänkte kräva dess avgång.

Verkligen inte.[i]

Under Bush epoken hade USA gått till storms mot Irak under dånande propaganda om att sprida demokrati i arabvärlden. När kifaya-rörelsens protester pågick i Egypten 2005 framhöll mången Bushbeundrare i USA (och Sverige) att detta visade att Bush i själva verket var ett misskänt snille.

Nu på vårvintern 2011 var förtjusningen måttlig i samma kretsar.

Bland USA:s neokonservativa råder närmast full ångest. Barry Rubin, chef för Global Research in International Affairs Center:

”Minns ni den iranska revolutionen när alla sorters människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu är Mahmoud Ahamadinejad president.

Minns ni våren i Beirut när människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu styr Hizbollah Libanon.

Minns ni när palestinierna hade fria val? Nu styr Hamas Gaza remsan.”[ii]

”Partilinjen” har förskjutits en aning. Enligt en sammanställning av neokonservativa uttalanden av Eli Clifton för Inter Press Service räkning tyder på man övergått att hävda att demokrati kanske kan vara bra men samtidigt varna för det Muslimska brödraskapet.[iii]

Spelar det någon roll vad de neokonservativa anser? Borde inte de vara slut?

Notera gärna att de långtifrån är uträknade trots sitt monumentala fiasko med Irakkriget. Elliot Abrams, från George Bushs nationella säkerhetsråd kommer att få sitta med i en panel som skall sufflera president Obama om hur den egyptiska krisen skall hanteras.

Det uppges också att Robert Kagans expertis mobiliserats till Obama regerings upplysning.[iv]

●●●
I Israel, ”Mellanösterns enda demokrati”, uppges stämningen vara dyster och spänd över oron i Egypten.

”Nyheterna från grannlandet Egypten sopar bort allt annat från israeliska förstasidor och nyhetsbulletiner. På UD i Jerusalem och försvarshögkvarteret i Tel Aviv har lamporna varit tända nätterna igenom.”[v]

Ofta brukar det sägas att landet står ensamt mot en fientlig arabvärld. I stort sett är det nonsens. I själva verket har det i decennier funnits ett diskret men gott samarbete mellan staten Israel och många av de konservativa arabiska regimerna, som Ben Ali i Tunisien och Mubaraks i Egypten, liksom med Jordanien och Saudiarabien.

Den nya vågen av oro hotar att knuffa ut Israel på hal och bräcklig is ”Utan Egypten har Israel inga vänner i Mellanöstern” hette det i en artikel av Aluf Benn. Israels allians med Turkiet är redan en död bokstav efter kapningen av Free Gazarörelsens konvoj. Om Egypten faller bort återstår inget utom möjligtvis Jordanien.[vi]

(Kung Abdullah II uppges avsky Netanyahu intensivt så den kanalen kanske inte ligger vidöppen.)

Israeliska diplomater uppges ha tryckt på för att amerikanska och europeiska diplomater skall hålla inne med kritiken mot president Mobarak, att understryka vikten av att Egypten var ”stabilt”.[vii]

Biträdande premiärminister Silvan Shalom underströk rentav att ett demokratiskt genombrott i arabvärlden skulle göra slut på det angenäma Status Quo tillståndet för Israels del: ”för ett demokratiskt system skulle styras av en allmänhet som mestadels är emot Israel.”[viii]

Det kan möjligtvis stämma.  Bloggaren Philip Weiss upplevde när han reste med Code Pink konvojen mot Gaza på våren 2009  hur egyptiska byggnadsarbetare la ner verktygen, stod upp och applåderade när bussarna rullade förbi.

Kommentatorn Gideon Levy hade ett litet anspråkslöst förslag. Fyllde inte Israels egen ockupation alla kriterier på ett tyranni det också? Vore det inte en god idé att avveckla ockupationen?

Skulle man inte kunna göra det frivilligt och under samförstånd istället för den gråmelerade dag då man till sist blir tvungen?

Vore inte DET ett sätt att säkra Israels framtid.[ix]

●●●
En gång i tiden var Nathan Shachar en av Dagens Nyheters mest spänstiga korrespondenter.

Denna bloggare har de senaste åren upplevt honom som alltmer fnoskig, prillig och alltmer benägen att bara återge den israeliska regeringens Talking Points. I sin analys antyder Shachar att vågen av oro som går genom arabvärlden i själva verket är ett resultat av Irans manipulationer och är ett led i dess strävan att isolera Israel.

Kanske är det en antydan om hur tankegångarna går i det israeliska etablissemanget.

Han vet att berätta att i försvarshögkvarteret pågår planeringen för fullt för det nya läge som håller på att uppkomma.[x] Bland annat riskerar detta att få botten att ramla ur lådan på blockaden av Gaza.

Från Gaza rapporteras om bränslebrist på grund av oron i Egypten.[xi]

[ii] “Special Report: The Revolt in Egypt and U.S. Policy” av Barry Rubin, bloggen The Rubin Report, 29 januari 2011.

[iii] “January 28th’s Neoconservative Playbook: Boost Democracy; Bash Muslim Brotherhood; Deny Linkage” av Eli Clifton, på Lobelog, IPS, 29 januari 2011.

[iv] ”Former officials, scholars warned of coming instability in Egypt” Laura Rozen, Politico, 30 januari 2011.

[v] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[vi] ”Without Egypt, Israel will be left with no friends in Mideast” av Aluf Benn, Haaretz, 29 januari 2011.

[vii] ”Israel urges world to curb criticism of Egypt’s Mubarak” Barak Ravid, Haaretz, 31 januari 2011.

[viii] ”Israeli deputy Prime Minister: Arab Democracy threats Israel” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 30 januari 2011.

[ix] ”The Egyptian masses won’t play ally to Israel” av Gideon Levy, Haaretz, 30 januari 2011.

[x] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[xi] ”Gazans fear unrest threatens vital supply line” osignerad, Ma’an News Agency, 31 januari 2011.