Det handlar om Tony Blair. Igen.

Efter sin avgång som premiärminister 2007 fick Blair raskt ett nytt, delikat uppdrag. Han sattes mäkla fred i den evinnerliga Mellanösternkonflikten. Uppdraget är visserligen oavlönat men har alla utgifter betalda.

Uppdragsgivare blev en grupp som kallas Kvartetten. Den består av USA, FN, EU och Ryssland.

I praktiken finns inget riktigt mandat för Blairs uppdrag. Ännu mer i praktiken är det Storbritanniens förre premiärminister själv håller i kopplet.

I en dokumentär från det brittiska Channel 4 -The Wonderful World of Tony Blair- granskades hans göranden. ^[i]

Reaktionerna blev tämligen bestörta på den palestinska sidan. PLO uppgavs i slutet av september fundera på att förklara Blair persona non grata, icke önskvärd. Fathas ungdomsförbund utfärdade en (symbolisk) icke-önskvärd förklaring. Tony Blair kunde knappast betraktas som opartisk.^[ii]

Vad hade då framkommit?

Först och främst att Tony Blair tämligen sorglöst blandat samman sitt medlingsuppdrag med privata affärsintressen.

Och de affärsintressena är omfattande. Storbritanniens förre premiärminister driver åtta företag. Channel 4:s reportrar gissar att de sammanlagt drar in 30, 8 miljoner pund om året, huvudsakligen för allehanda ”rådgivning” till främmande regeringar. Ett av dem Tony Blair Associates consultancy, har kallats för embryot till en investmentbank för superrika.^[iii]

Inkomsterna kan behövas. Blair har sju hem. Samtliga i lyxklass, bland dem ett veritabelt palats i Connaugt Square i London. Hela familjen lever internationellt societetsliv.

Nyckeln till alltsammans är Blairs stöd för invasionen av Irak. Den invasionen öppnade dörrarna in i de finaste av de internationella finrummen för den brittiske premiärministern. Där och då fick han kontakter som ansågs värda miljon arvoden. Litet elakt skulle man kunna säga att det bestående resultatet av de brittiska soldaternas uppoffringar i Basra och Helmand har varit för sin premiärministers husamorteringar.

Och nu fortsätter allt i Mellanöstern.

Både i Kuwait och Abu Dhabi har det förhandlats om lösning av Mellanöstern konflikten (förstrött) och om nya uppdrag för Tony Blair Associates consultancy (med frenesi). För palestiniernas vidkommande har Tony Blair hittills lyckats ordna så att israelerna släppt kontrollen över de frekvenser som behövdes för att upprätta ett nytt mobilnät på Västbanken. Dessutom försöker han utverka så att gasfyndigheterna utanför Gazas kust skall kunna börja utvinnas.

Både mobiloperatören och oljebolaget har anknytning till Tony Blairs klientföretag.

När det förödande israeliska angreppet på Gaza inleddes utfärdade Blair ett litet pressmeddelande om det olämpliga i alltsammans… och åkte på semester.

Alltsammans har  intressekonflikt skrivet på sig. Om Blair hade varit statlig tjänsteman hade det förmodligen resulterat i ett mindre trevligt samtal i en överordnad tjänsterum och nya arbetsuppgifter i postrummet.

Genom att Kvartetten inte har några speciella regler för sina sändebud är det bara att fortsätta som förut.

I början av sitt uppdrag besökte Blair Västbanken 2007, med en civilklädd israelisk general som ciceron.

Enligt uppgift var han genuint chockad av kontrollen och diskrimineringen. Han såg Hebron. Han besökte Jordandalen där palestinska bönder bara tilläts borra sina brunnar en tredjedel så djupa som israeliska bosättningar.^[iv]

Men nästan inget kom ut av det. Ett par år senare tar Tony Blair emot ett pris på en miljon dollar från en israelisk stiftelse som prisar honom för ”exceptionell intelligens och för att ha demonstrerat moraliskt mod och ledarskap”.^[v]

Sedan dess verkar besöken till Västbanken och viljan att ge det israeliska ledarskapet barska besked ha domnat. Blair och hans medarbetare har föredragit att förlägga sin verksamhet till American Colony Hotell i Jerusalem. Ett lyxhotell där Kvartetten har hyrt en hel våning för Blairs räkning. Och när dokumentären från Channel 4 sjunkit in verkar man i det palestinska självstyret ha sett ett antal tjugofemöringar klirrande lägga sig tillrätta i botten på myntinkastet. En mängd konstiga vändningar under förhandlingarnas gång blev ens blev begripliga. Bland annat noterades att Blair mycket tvärt slutade tala om politiska lösningar och istället började uppmana palestinierna att koncentrera sig på ekonomin.

En ”ekonomisk fred”. Frågan om en hållbara stat kan man lika gärna lägga därhän fram till en fjärran, teoretisk framtid.

Den tesen är märkligt lik den israeliska regeringens.

För det andra har Blair bedrivit en energisk lobby kampanj mot självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap, i praktiken internationellt erkännande. Hälften av Kvartettens medlemsländer stödjer den palestinska ansökan. I klartext: snarare än att företräda Kvartetten har Tony Blair ägnat sig sig åt att bära vatten åt USA och den Israeliska regeringen.

Utåt förklarar regeringen i Ramallah att den fortsätter arbeta med Blair.

Bakom scenen och med TV kamerorna avstängda säger höga tjänstemän och politiker i självstyret att förtroendet för Tony Blair är förbrukat, förverkat och dött.^[vi]

●●●
Två tankar infinner sig.

Det första är att att Västvärlden verkar komplett oförmögen att skaffa fram vuxna medlare för Mellanösternkonflikten. USA har sedan Osloprocessen inleddes på nittiotalet placerat sig i förarsätet för den internationella medlingen. På amerikansk sida vilar det hela ytterst i händerna på Dennis Ross i Nationella Säkerhetsrådet. Han är handplockad från AIPAC och anses mest av allt fungera som ”Israels advokat”. Enligt en fransk diplomat var Kvartetten närmast en kuliss för USA den också.

Kort sagt: Israel behöver inte riskera några obehagliga påtryckningar från vare sig USA eller Kvartett.

Det är illa.

Mellanösternkonflikten är till sist en konflikt mellan å ena sidan världens fjärde eller sjätte starkaste militärmakt å ena sidan och å den andra en nation som är ockuperad av denna militärmakt. Summan av alla arrangemang av medlingsdiplomatin är att sagda militärmakt är immun mot alla officiella påtryckningar från Världssamfundet.

Den andra obehagliga tanken som infinner sig är att Tony Blair verkar vandra i fotspår som redan har börjat trampas upp för män i hans ställning.

Istället för att njuta sitt otium, avtackade av respektive nation försöker fler och fler statsministrar cacha in på sina politiska uppdrag efter avgång. Att förtroendeuppdrag översätts till feta konsultarvoden och gamla kontakter mobiliseras åt den som betalar bäst. Exemplen är många. Storbritanniens förre premiärminister John Major har levt högt på styrelseuppdrag i USA efter att ha lånat ut den brittiska armén i Gulfkriget 1991. I Sverige har förre statsministrar Göran Persson inrättat sig på eget gods och jobbar som PR konsul.

Går vi mot en framtid när vi inte längre vet säkert om våra statsministrars beslut fattas utifrån vad som förmodas vara bäst för landet utan ifrån vad som kan främja sagda potentaters förväntade lobbyistarvoden?

En våldsam vår har följts av en het sommar och orolig höst.

Vindskupan har skrivit om saken tidigare. Kanske är denna blogg aningen tjatig men problemet vill inte upphöra, tvärtom verkar det bita sig fast. Judiska bosättare har regelbundet gett sig ut på veritabla härjningståg bland Västbankens befolkning. Odlingar har härjats. Människor har misshandlats, moskéer har satts i brand.

Båda sidor har börjat organisera sig. Ute i byarna har självförsvarsgrupper bildats för att patrullera.

Givetvis obeväpnade.

Det gäller icke för motståndarna. I bosättningarna uppges terroristgrupper ha bildats. Det är känt sedan tidigare. Nu talas om att något ännu större är på gång.

I en del fall hade de palestinska självförsvarsgrupperna lyckats avvärja bosättarangrepp. I byn Yasuf hade exempelvis en skara bosättare dykt upp med hotfulla miner.

Byborna lyckades jaga bort dem med stenkastning.

Den israeliska armén dök upp och började skjuta tårgas… mot byn.ⁱ

Det sista är inte ovanligt. Den israeliska polisen och arméns är i första hand på plats för att skydda bosättarna, inte upprätthålla ordningen. Ett fall som fått en hel del uppmärksamhet i bloggosfären inträffade i närheten av Jerusalem. En palestinsk lantbrukare, hans fru och några israeliska aktivister som kommit för att plantera olivträd blev omringade och brutalt misshandlade av bosättare som strömmade till från Anatot (även kallad Almon).

Bonden fick skallen spräckt. Hans fru blev illa slagen, detsamma gällde åtskilliga av de israeliska aktivisterna.

Och de israeler som varit med om att bli misshandlade förklarade efteråt att flera av angriparna troligen varit tjänstlediga polismän.

De hade varit iklädda fritidströjor av en typ som tilldelas polismän. Beväpningen hade de israeliska aktivisterna känt igen som den egna polisens tjänstevapen.

Senare lyckades någon identifiera en kriminalutredare på ett av fotografierna av angriparna.

”Ordningsmakten” är med andra ord inte mycket att förlita sig på.

Mästerbloggaren Richard Silverstein gjorde en annan illavarslande iakttagelse. Bosättarna i Anatot tillhör INTE gruppen av nationalreligiös avgrundshöger med fradga i mungiporna. De flesta är av genomsnittsisraeler som flyttat till ockuperat område på jakt efter moderna och subventionerade bostäder. Inga extremister med håret fullt av nationalistiska griller.ⁱⁱ

Frågan som infinner sig är vad man i så fall kan förvänta sig av de mest extrema i så fall.

Det är skördetid ute på Västbanken. Det betyder ytterligare en våg sammanstötningar.

Dussintals bosättare från Elon Moreh angrep palestinier som skördade oliver. Palestinierna ville inte överge sin skörd. Slagsmål utbröt.

Den typen av episoder har blivit vanliga. Ockupationsmyndigheterna har dessutom börjat snåla in på passertillstånden för palestinier som behöver skörda och vars marker hamnat på ”fel” sida om Muren eller vars odlingar blivit ”inlåsta” i de nyuppförda bosättningarna. I Burin dök det helt sonika upp en patrull och gav order om att skörden skulle upphöra.

Inga skäl angavs.

En tjänsteman från det palestinska självstyret ansåg att det började likna en organiserad kampanj att förhindra bönderna att bärga årets olivskörd.ⁱⁱⁱ

Det är två sidor står mot varandra som sagt var, men (som vanligt) är den ena bestyckad upp över öronen sedan tidigare.  Lägg därtill att ockupationstrupperna med viss iver börjat delat ut ännu mer vapen bland de judiska bosättningarna inför befarade oroligheter i samband med den palestinska ansökan om FN medlemskap.

Flera källor talar om att bilderna från den arabiska våren, från revolutionerna i Tunisien, Syrien, Egypten och Libyen inte vill lämna de israeliska planerarna någon ro.

Ångesten för att samma sak kommer att ske på Västbanken vill inte släppa. Lägg därtill att politiska protester bland palestinier ute i byarna på ockuperat område är ett spel som säkerhetsstyrkorna verkar ha vanvettigt svårt att hantera. I ett Wikileak dokument uppgav amerikanska tjänsteman att israelerna ofta var mer frustrerade över de icke-våldsamma demonstrationerna, som de återkommande protesterna vid Ni’ilin och Bi’ilin, än över regelrätta angrepp eller terrordåd.

Våld visste de hur de skulle bemöta. Det var vad de var utbildade och utrustade för. De hade gjorde gång på gång under årens lopp.

Rena protester och civil olydnad fick däremot marken att gunga.

”Vi är inte speciellt duktiga på att hantera Gandhi,” klagade en tjänsteman från försvarsdepartementet.^iv

Kanske finns här och där förhoppningen att protesterna äntligen SKA bli våldsamma.

Angrepp på judiska bosättare har varit relativt ovanliga. Det verkar inte spela någon roll. Den israeliska säkerhetstjänsten klagade över att bosättarna inte längre behövde några provokationer som ”triggade” igång dem längre. De har börjat gå till angrepp helt på eget behag.

För att göra det hela intressantare har bland annat högerextrema, proisraeliska grupper i Frankrike ha börjat värva högerextrema judar med militär erfarenhet för att komma till Västbanken och hjälpa till att försvara sina bröder och systrar i bosättningarna. Alla omkostnader uppges vara betalda.^v

Och sist men icke minst: då och då har ockupationsmyndigheterna själva hamnat under angrepp från bosättarna. Vid ett tillfälle hade bosättare brutit sig in i en armébas och vandaliserat fordonen. När en bosättarutpost skulle rivas blir en armépatrull omringad och fler av soldaterna misshandlade.

Visserligen är den israeliska armén och polisens försök att hindra angreppen på palestinier och deras egendom ytterst lama sedan tidigare men till och med det är för mycket för många av bosättarna.^vi

Kanske håller staten Israel själv på att tappa kontrollen över det bosättarsamhälle den skapat på Västbanken. Den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth klagar i en rapport från september över att det har uppstått terroristgrupper i de judiska bosättningarna. Och de grupperna uppges samla information om potentiella mål: palestinska byar, vägar som leder dit, och eventuella flyktvägar.

Dels samlar de information om israeliska ockupationskritiker.

Shin Beth uppger också att de grupperna är vanvettigt svåra att infiltrera och få något grepp om.^vii

●●●
Detaljerna är vaga men mötet skall ha hållits på Nofim bosättningen. Hundratals representanter för olika bosättningar var närvarande. En rad prominenta rabbiner likaså. Beslutet som fattades gick helt enkelt ut på att inrätta en egen skuggregering bland Västbankens judiska bosättare, förutom den israeliska ockupationsförvaltningen och det palestinska självstyret.

En israelisk kommentator:

”En judisk myndighet har tagit form på Västbanken och den har som mål att ersätta staten som suverän auktoritet och så småningom ersätta IDF (Den israeliska försvarsmakten) som myndighet. Vi talar inte om Yesha rådet (Den officiella paraplyorganisationen för bosättningarna) som ”böjer sig” för regeringens auktoritet utan om skapandet av ett nytt vansinne som kommer att stödja terroristorganisationer.”^viii

Den rörelsen verkar såvitt denna bloggare kan bedöma tänka sig en kamp på tre fronter.

Den viktigaste är riktad mot den palestinska befolkning. Den andra är riktad mot de israeliska nonkonformister som motsätter sig ockupationen. Den tredje som riktar sig mot… staten Israel och dess armé… om den försöker hindra bosättarna.

En talesman från det palestinska självstyret vid namn Ghassan Khatib, klagade över att ockupationsmaktens ingripanden mot våld från bosättarna varit lamt. Självstyret hade noterat att 3 000 olivträd och vinstockar hade förstörts, att 83 dunum (hektar) odlingsmark hade bränts, att 40 dunum hade översvämmats, ofta genom att bosättare ledde kloakvatten som fick rinna ut där.

Ghassan Khatib noterade att våldet intensifierades, och att var både ”förlåtet och understöddes av den israeliska regeringen”.

”Det finns inga rapporter att israeliska bosättare hållits ansvariga för dessa brott.”^ix

●●●
En av dem hette Yaakov Teitel. Ursprungligen hade han hetat Jack. Han var född i Florida, han var ortodox och hade emigrerat till Israel år 2000 efter att ha besökt landet allt tätare under nittiotalet. Väl där fortsatte han till bosättningen Shvut Rachel.

Jack Teitel var ovanlig genom att han åkte fast.

Kanske hade inte ens det inträffat om han inte börja bekänna en rad mord efter att ha gripits av polisen efter att ha delat ut flygblad. Mordoffren hade först och främst varit palestinier. En hade varit en fåraherde och en taxichafför.

Andra mål hade varit judiska. Jack Teitel hade detonerat en rörbomb som skadade professor Zeev Sternhall, en kritiker av israels växande extremhöger. Vidare hade han skickat en paketbomb till en familj som tillhörde ett samfund av messianska judar. Ett trossamfund som höll för troligt att Jesus var Messias och förargat de nationalreligiösa å det gruvligaste.

Bomben kreverade och skadade familjens femtonåriga son.

Teitel har också erkänt skottlossning mot en gay klubb i Tel Aviv men det ansågs inte gå att bevisa.

Jack Teitel fick försvarsadvokaten betald från Honenu. Inför rätten förklarade Teitel att det var både ett nöje och en ära att tjäna gud och att han inte tvivlade på gud var nöjd med hans insatser. Till sist förklarades han psykiskt instabil och fick ett relativt lindrigt straff.^x

Kanske har man en parallell till vad som hände i det brittiska Palestina mandatet under fyrtiotalet.

De brittiska mandatmyndigheterna tillät den sionistiska rörelsen att etablera sina egna samhällen, sina egna myndigheter, sin egen ekonomi, och sätta upp egna milisförband. Ibland använde britterna sig av deras miliser mot den palestinska befolkningen. Då och då försökte de litet förstrött förbjuda dem istället.

Till dess britterna under slutet av fyrtiotalet upptäckte att deras skapelse gled ur kontroll och började vända sig emot dem själva med en rad terrordåd.

Och på den tiden var ett viktigt, preliminärt steg på vägen mot den etniska rensningen 1947-48 den inventering av palestinska byar som sionistiska organisationer genomförde i förväg.

Kanske målar denna bloggare fan på väggen men det har noterats att bosättarna gör liknande på Västbanken idag.

Och kanske finns drömmen om att upprepa 1948 igen. Den här gången med staten Israel i den brittiska mandatregeringens ställe. Västbankens bosättningar i den roll som de dåvarande judiska kolonisterna och palestinierna… i rollen som sig själva.

●●●
Det som skedde nyligen är rätt banalt i sig självt. Hotfullt klotter har dykt upp på israeliska fredsaktivisters hem. En moské i Tuba-Zangariya i Galilén har utsatts för ett brandattentat. Palestinska begravningsplatser i Jaffa, både muslimska och kristna, vandaliserades. Slagord klottrats. (”Död åt araberna” bland annat.) Gravstenar välts och slagits sönder.^xi Polisens utredning var förströdd. Det dröjde två dagar innan brottsplatsutredarna behagade infinna sig för att lyfta fingeravtryck.

Boende klagade över att poliserna försökte sudda bort slagord om att det handlade om en prislappsattack.^xii

Två bosättare greps för brandattentatet… och försattes på fri fot igen. En israelisk domare klagade över att det görs medvetna försök att försvåra utredningen.^xiii

Det borde som sagt vara ett utbrott av vandalism… men man kan notera att såväl palestinska som israeliska kommentatorer är övertygade om att det ligger större åskmoln bakom.

Bosättarna håller på att utsträcka sina ”prislappsaangrepp” till det egentliga Israel. På mållistan står såväl israeliska palestinier och judiska ockupationskritiker… och en del homosexuella grupper och religiösa avvikare inom judendomen inströdda här och där.

En speciell rättshjälps organisation, Hanenu, med säte i Västbankens bosättningar ser till att anklagade för högerextrem terrorism får advokater och annat stöd i de fall de hamnar inför rätta. Snarare än att trycka ner den spirande rörelsen försöker premiärminister Netanyahu snarare kamma bosättarna medhårs genom att föreslå att svartbyggda ”utposter” skall legaliseras.

Yariv Oppenheimer från Peace Now anklagade Netanyahu för ge den nymornade terroriströrelsen en rejäl vitamininjektion.^xiv

_____________________

”Det finns finns de som anser att vi är ett onödigt folk, ett oönskat folk i Mellanöstern. Det finns de som tror att det i själva verket saknas en stat som behöver upprättas.”ⁱ

Det palestinska självstyrets president Mahmoud Abbas talade inför FN och fick stående ovationer. Han hade lämnat in självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap.

Tre anföranden hölls. Två var väloljade orationer. En utgjorde en ganska långrandigt föreläsning. Av alla dessa var det den långrandiga föreläsningen som verkligen innehöll något substantiellt.

Abbas gav inte intryck av att vare sig ha gått i retorikskola eller ha haft PR konsulter till sitt förfogande. Framförandet var tämligen fyrkantigt.

På slutet tände det till när Abbas kom in på den dagliga, malande osäkerheten och förödmjukelserna som människorna på Västbanken levde under från markkonfiskationer, vägspärrar och bosättarnas räder. Det vågspel det kunde innebära att skicka ungarna till skolan.

Och att det måste få ett slut till sist.

Två talade emot medlemskap. Den israeliske premiärministern Netanyahu och USA:s president Barack Obama.

Benjamin Netanyahu fyrade av sitt tal på engelska med dånande, välmodulerad stämma.ⁱⁱ I sig var det var skickligt framförd oration, han lyckades knipa fler applåder. I praktiken ett virrvarr av vinklingar och omskrivningar. Inledningsvis talade han om alla Världens oförrätter mot Israel. Det innehöll det gamla vanliga grammofonskivan om hans och Israels stora fredsvilja.

Samtidigt talade han också om villkoren för att han, Netanyahu, skulle gå med på fred.

Israel skulle behålla en omfattande militär närvaro på Västbanken och dess luftrum. Man skulle också fortsättningsvis kontrollera vad som importerades och exporterades.

Han kunde inte förstå varför det var sånt bråk om utbyggnaden av bosättningarna. De kunde man sluta diskutera. Förhandlingar borde väl kunna återupptas även om bosättningarna fortsatte att expandera.

Naturligtvis måste palestinierna också erkänna Staten Israel som en ”Judisk Stat”.

Med andra ord ser premiärminister Netanyahus idealfred ut som så att en självständig palestinska stat fortsätta att ha stora israeliska militärbaser på sitt territorium. Staten Israel skulle dessutom kontrollera luftrummet och behålla stora bosättarblock på dess territorium. Den skulle inte tillåtas ha någon självständig utrikeshandel. Israel skulle fortsätt kontrollera Jordandalen. Därmed skulle en palestinsk stat vara permanent avskuren från kontakt med omvärlden och helt beroende av Israel för sin försörjning.

Ju längre man kommer i den israeliska israeliske premiärministerns önskelista desto mer börjar Netanyahus fred likna en fortsättning på den ockupation som pågår idag.

Att det palestinska självstyret skulle erkänna konceptet med en ”Judisk Stat” är det mest förrädiska av allt. Kravet kan låta nog så anspråkslöst men är i praktiken omöjligt att skriva under för varje palestinsk ledare som har minsta förhoppning att bli tagen på allvar och Netanyahu vet det förmodligen mycket väl om det.

Israel och PLO utbytte ömsesidiga erkännanden redan på nittiotalet i samband med Osloavtalet. Det var inte där skon klämde.

Att erkänna Israel som ”Judisk Stat”, en stat där en viss etnisk/religiös grupp har automatiskt företräde, vore en annan femma. Det skulle i praktiken innebära att det palestinska självstyret tryckte godkännande stämpel på hela det institutionaliserade system av diskriminering som den den palestinska befolkningen i det egentliga Israel lever under. I en TV intervju förklarade Benjamin Netanyhus far, den nästan hundraårige historikern Ben-Zion Netanyahu, att Netanyahu junior överhuvud taget inte var intresserad av fredsavtal, annat än på så hårda villkor att palestinierna aldrig skulle kunna godta dem.ⁱⁱⁱ Detsamma anser Egyptens utrikesminister och rentav expresident Bill Clinton.^iv

Likväl: i sitt tal insisterade Obama på parterna på egen hand måste komma överens. Ingen fick göra något för att tvinga den israeliska regeringen, pressa den eller vålla den något annat känslomässigt obehag.

I praktiken: det som skall ske måste ske helt och hållet ske på premiärminister Netanyahu och utrikesminister Liebermans villkor.

●●●
De mest upprörda ansåg att president Barack Obama med sitt tal gjort Förenta Staterna närmast irrelevant som maktfaktor i Mellanöstern.

Liksom Netanyahu var talet retoriskt skickligt och framfört med välmodulerad stämma.

Och in i minsta detalj rapade den amerikanske presidenten upp alla AIPAC:s talking points.

Där kom en kort rekapitulation av den historiska bakgrunden som kunde ha skrivits av Leon Uris. Det kom inga omnämnanden ockupationen, de påfrestningar det innebar för Västbankens befolkning eller utbyggnaden av israeliska bosättningar, något som de flesta amerikanska regeringar på ett mycket försynt sätt rest invändningar emot.

”När man lyssnar på honom kan man tro att det palestinier som ockuperar Israel,” hördes Hanan Ashrawi säga. Däremot var både premiärminster Netanyahu och utrikesminster Lieberman mycket belåtna. Avigdor Lieberman förklarade rentav att han kunde ha skrivit under det ”med båda händerna”.^v

Poängen är att parterna måste komma överens på egen hand. Något som man på israelisk sida helhjärtat instämmer i.

”Parterna måste själva komma överens”.

Frasen brukar ofta komma från proisraeliska debattörer som svar på alla propåer om sanktioner eller hårdare påtryckningar på Israel.

Det LÅTER sympatiskt och rejält. Bilden manas fram av två förståndiga människor som sitter vid ett bord och jämnar ut sina meningsskiljaktigheter i lugn och ro.

Det finns andra som inte tycker det är en bra idé. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti förklarade att han för död och pina inte ville se den palestinska sidan ”bli lämnad ensam” med den israeliska.

Förutsättningen för att tanken om att ”låta parterna komma överens på egen hand” skall fungera är till sist att det handlar om två jämbördiga parter. Så är icke fallet här. Den ena är Mellanösterns starkaste militärmakt och styrs av alltmer nationalistiskt och religiöst anfäktade politiker. Den andra parten är ockuperad av sagda militärmakt och får dessutom hela tiden sitt territorium koloniserat densamma. Att låta ”parterna komma överens” riskerar snarare att utvecklas till en dialog mellan en hungrig krokodil och en tjudrad get.

Efter att har börjat sitt presidentskap med vissa läten om att palestinska rättigheter ändå måste respekteras har president Obama nu övergått till att rapa upp AIPAC:s partilinje.

Frågan är hur det kommer sig.

Först och främst har AIPAC återigen passat på att visa musklerna.

Under sensommaren 2011 skickades så många som 81 kongressledamöter på ”studieresor” till Israel. Allt arrangerat av en AIPAC:s underorganstationer.^vi

Det var en femtedel av ledamöterna i USA:s representanthus. Bland besökarna fanns den demokratiske gruppledaren Steny Hoyer och den republikanske majoritetsledaren Eric Cantor.

Båda har passat på att förkunna att de stödjer den israeliske premiärministern (inte sin egen presidenten).^vii

(Samma taktik användes för övrigt 2009 för att få president Obama att släppa kravet på att de israeliska bosättningarnas utbyggnad skulle frysas. Också då blev stora skaror kongressledamöter skeppade till Israel och betygade landet sin kärlek. AIPAC har med andra ord passat på att upprepa sin gamla succé inför det palestinska självstyrets förväntade ansökan om fullt FN medlemskap.)

En framgångsrik manöver med andra ord, men en manöver som kanske inte går att upprepa i all oändlighet. Det finns uppgifter om att det har börjat skava hos delar av den amerikanska opinionen. Bland annat har fler av de resande kongressledamöterna fått sina hemsidor dränkta av arga kommentarer över hur de kan komma sig att de beger sig ut på – vad som i praktiken är bjudresor i lobby syfte – och att de deklarerar stöd för främmande stadsöverhuvuden istället för att försöka tackla sina egna valkretsars problem. Inte heller bland amerikanska judar är opinionen entydig. I en pamflett som det israeliska utrikesministeriet skickat uttalade sig flera amerikanska rabbiner. Själva var de naturligtvis övertygade sionister av det rejäla slaget. Däremot klagade de över att många av deras församlingsbarn började känna sig vanvettigt ambivalenta angående Staten Israel och dess verksamhet.

En noterade (ack fasa) att ganska många judar han mötte hördes yppa kritiska ord om den israeliska politiken. En viss rabbi Deborah Zecher:

”Trots att 100 000 ungdomar har deltagit i Födslorättsprogrammet – det program som erbjuder nästan gratis resor till Israel för unga människor i åldern 18-26, så är alltför många unga judar nu ointresserade av, eller rent ut fientliga mot Israel. Och i ärlighetens namn gäller det också många av deras föräldrar och andra vuxna.”^viii

AIPAC uppges ha problem med minskande bidrag.

Vilket leder över till det andra stora lockelsen. Det andra stora skälet till att både president och kongress närmast försöker överträffa varandra i proisraeliskhet. Valrörelse står för dörren. President Obama och ett helt koppel andra politiker börjar snegla åt sina utsikter att vigga kampanjbidrag. Och Jim Lobe från IPS noterade ganska argt att såväl AIPAC som andra liknande organisationer lyckats intala hela det politiska etablissemanget att varenda cent som varenda donator av judisk börd bidrar med ytterst skulle handla om Israel.^ix

Kort sagt, allt är sig likt men saker förändras. Frågan är hur länge det dröjer innan det slår igenom i den förda politiken.

●●●
Bakom scenen pågår det diplomatiska spelet. EU parlamentet har närmast enhälligt förklarat att palestinierna har ”legitim rätt till en självständig stat”. President Abbas och premiärminister Fayyads rival, Hamas rörelsen har också överraskande förklarat att de stödjer ansökan. Det skedde till råga på allt under ett möte i Iran, mitt under näsan på det iranska ledarskapet.^x

Däremot håller den amerikanska kongressens ilska bara på att stegras. Den uppges nu snickra på ett förslag om att hålla inne 200 miljoner dollar i amerikanskt bistånd som straff för dess ansökan om fullt FN medlemskap. Givetvis, det skulle inte drabba självstyrets polis eller säkerhetsstyrkor. Det gällde bara sådant som livsmedelsbistånd och sjukvård.^xi

Att hålla inne biståndet är närmast en ren amerikansk present. Det har inte ens den israeliska regeringen begärt. Tvärtom har den signalerat att den gärna ser att självstyret fortsätter fungera och fortsätter administrera delar av Västbanken å Israels vägnar men, utan kostnad för den israeliska statskassan. Lägg därtill att mycket av det internationella biståndet i praktiken landar i Israeliska fickor eftersom biståndsorganen är ofta tvingade att anlita israeliska varor och tjänster för att överhuvud taget nå fram.

Obama administrationen uppges förtvivla försöka tygla kongressens proisraeliskhet.^xii En frustrerad professor Stephen Walt, mannens som skrev boken om Israels amerikanska lobby klagar. Kongressen håller på att lyckas med kläcka ur sig ett tredubbelt haveri. Den håller på att sjösätta en utrikespolitik som är dåligt för palestinierna som kongressen uppmanar att fortsätta låta sig ockuperas.

Den är dåligt för USA.

I en tid när de allmänna opinionerna i arabvärlden börjar finna sin röst är det inte, säger INTE någon bra ide att visa upp sig som den israeliska ockupationens beskyddare.

Det är till råga på allt en dåligt för staten Israel som nu glatt kan fortsätta på en väg som bara kan leda till ännu starkare högerextremism, isolering, både i Mellanöstern och övriga världen och till sist undergång.^xiii

Det börjar med en ganska färglös ekonom som råkat bli premiärminister.

Och som hade en plan.

Den färglöse ekonomen är Salam Fayyad, som 2007 blev premiärminister för det palestinska självstyret. I augusti 2009 släppte han sin strategiska plan i form av ett ett 35 sidor långt PM med titeln med den engelska titeln ”Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State”.

I korthet skulle självstyret satsa på att bygga upp samhällsinstitutioner, bygga personalens kompetens, bättra på myndighetsmaskineriets effektivitet. Rättsväsendet behövde också en överhalning. Lagstiftningen på Västbanken och Gaza bestod av ett sammelsurium av gamla ottomanska, brittiska, jordanska och israeliska lagar. Det måste strömlinjeformas. Sist men icke minst skulle infrastrukturen byggas upp. Flygplatser skulle öppnas på både Västbanken, Gazas flygplats skulle återuppbyggas. Vägar och järnvägar skulle knyta samman mer avlägsna delar landsbygden. Kort sagt: göra de palestinska områdena självständiga från Israel också när det gäller ekonomi och transporter.

Och här börjar det bli komplicerat igen.

Man kan vara tämligen säker på att det inte, säger INTE är vad israelerna längtar efter. Visserligen har premiärminister Fayyad fått en och annan klapp på huvudet för sitt reformarbete. Det håller samtidigt på att tvinga in Israel, som normalt brukar vara den part som för i dansen i en ovan roll där man mer och mer tvingas reagera på palestinska initiativ i diplomatin.

●●●
Under våren 2011 började rapporterna komma att den palestinska myndighetens institutioner började få godkännande stämplar från det ena internationella organet efter det andra.

Internationella valutafonden meddelade i en rapport att de gillade de reformer som Fayyad genomfört, och:

”PA är nu kapabelt att bedriva en sund ekonomisk politik som förväntas av en framtida, välfungerande palestinsk stat”

En extra poäng var att beroendet av utländskt bistånd kunnat minska något genom besparingar och minskande slöseri och korruption.

Samma sak ansåg FN:s Mellanösternsamordnare.

”Inom sex områden där FN är mest engagerad, är regeringsfunktionerna tillräckliga för en fungerande regering i en stat”

Samtidigt fanns en brasklapp. Både IMF och FN noterade att utan kontroll över inre och yttre gränser kunde utvecklingen bara nå till en viss gräns, sen tog det stopp igen. Salam Fayyad hade gjort vad som kunde göras i de kringskurna enklaver som hans myndighet kontrollerade. Skulle utvecklingen kunna gå vidare måste självstyrets kontroll öka till att omfatta Västbankens inre och yttre gränser.ⁱ

Där sitter man. De rörliga delarna i en fungerande stat sitter på plats. Under en givarkonferens i Bryssel sas uttryckligen av Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre att självstyrets institutioner var över tröskeln för ett fungerande statsmaskineri.ⁱⁱ Och målet var också klart. Regeringen i Ramallah skulle söka erkännande i FN i september 2011. Den palestinska diplomatiska tjänsten hade på kort tid lyckats rada upp en stor skara länder jorden runt som var beredda att erkänna Palestina som självständig stat.

●●●

Alla planer, reformerande och förhoppningar noterades på israelisk sida med växande ångest. Under våren 2011 uppgavs premiärminister Netanyahu rentav överväga taktiska tillbakadraganden på Västbanken för att förhindra en veritabel, diplomatisk tidvattenvåg.ⁱⁱⁱ

Ett hemligt PM som läckt ut i israelisk press skissar upp den tänka motoffensiven.

De olika israeliska ambassaderna skulle ta kontakt med sympatiskt inställda organisationer och lokala judiska samfälligheter. Bland annat talas om att ordföranden för Europas judska kongress skrivit till statschefer, utrikesministrar och andra ledare för att förhindra ett erkännande.^iv

Skulle samfälligheterna visa sig oentusiastiska över att bära vatten åt staten Israels utrikesförvaltning kunde man kanske ordna besök av någon hög israelisk dignitär för att peppa.

Större delarna av Latinamerika, Afrika och Asien kommer att rösta för ett erkännande. USA kommer att motsätta sig. Därmed återstår Europa som det stora slagfältet. Det är den största handelspartnern för både israeler och palestinierna.

Och Europa kan (som vanligt) inte bestämma sig. EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton meddelade i september att hon inte hade någon enig union bakom sig.^v

EU:s medlemsländer delades enligt den israelisk strategirapporten in i tre grupper.

1. Vänner. Länder som har invändningar mot ett erkännande av staten Palestina. Italien och Tyskland räknas till den kategorin.
2. Obeslutsamma. Till den kategorin räknas framför allt de östeuropeiska länderna. Kan kanske påverkas.
3. Hopplösa fall. Till dem räknas Belgien, Irland, Sverige och Holland. De kommer förmodligen ta ställning för palestinierna.

Där såg det israeliska utrikesdepartementet en viss chans. Länder som tänkte rösta för ett erkännande skulle som minimum övertalas att tala tyst om det. Troligen för att undvika att snöbollen skulle växa till en veritabel lavin av erkännanden.^vi

Dock, Israel hade ett trumfkort i världsdiplomatin, ett enda men det var en veritabel atombomb.

USA.

Amerika skulle ingripa, som så ofta förut. Så hade det fungerat sedan sextiotalet.

I april förklarade israeliska politiker att Amerika under alla förhållande skulle lägga in sitt veto i FN:s generalförsamling.^vii Som en påminnelse om AIPAC:s starka grepp om den amerikanska kongressen kom en resolution i senaten som motsatte sig ett erkännande av det det palestinska självstyret som självständig stat. Resolutionen var avrundades med det (vanliga) kraven om att palestinierna måste avsvära sig våld, erkänna Israel, att -i stort sett- aldrig företa sig något över huvud taget som inte den Israeliska regeringen godkänt först.^viii

Den amerikanska kongressens verkar bara bli allt ilsknare. Bland annat finns nu förslag om att stoppa Amerikanska bidrag till både det palestinska självstyret, till FN, till UNRWA FN organet för palestinska flyktingar.^ix Det finns hot om att stänga det palestinska representationskontoret i Washington. En republikan sitter och snickrar på en motion om att Israel skall få rätten att annektera hela Västbanken.

Allt för att stoppa palestiniernas ”farliga planer”.

Trots det, trots att ett amerikanskt veto är nästan garanterat så var somliga israeliska bedömare missmodiga.

”Det faktum att amerikanerna stoppade kvartettens plan visar bara hur djupt beroende vi är av dem. Men den här förseningen kommer inte att spela någon roll i generalförsamlingen, det är en trend vi inte kan ändra.”^x

Läget är med andra ord det att det palestinska självstyret är beslutet att söka erkännande från det international samfundet. USA verkar lika beslutet att inlägga sitt veto som så många gånger förut.

Men den politiska terrängen är helt ny. Både Turkiet, Egypten och Saudiarabien har varnat:

”Saudiarabien kan inte längre samarbeta med Amerika som det har gjort historiskt. Med större delen av arabvärlden i omvälvning kan den ‘speciella relationen’ alltmer ses som pestsmittad av den stora majoriteten araber och muslimer som kräver rättvisa för det palestinska folket.”^xi

Kort sagt: ett veto kommer att resultera i fnurriga relationer med fler av Mellanösterns viktigaste nationer, som efter våren 2011 måste snegla på vad deras respektive allmänna opinioner anser. Från fransk sida hörs dessutom ett visst hummande om att den nuvarande formen för förhandlingarna i stort sett är förbrukad. Israelerna, i synnerhet under Netanyahu gillar att förhandla men har helt enkelt inte en tanke på att låta det hela faktiskt leda till något.

Kanske vore förhandlingar mellan två stater en bättre modell.^xii President Sarkozy har också antytt svalnande entusiasm inför de amerikanska medlings makandet.^xiii Förhandlingarna ligger i träda efter att premiärminister Netanyahu slängde in kravet på att det palestinska självstyret måste erkänna Israel som ”judisk stat”. Ett krav som av många anses ha som syfte att få förhandlingar att köra fast.

Varför det intensiva israeliska motståndet? Ett internationellt erkännande av det palestinska självstyret skulle väl ändå inte kunna lossa det israeliska greppet över vare sig Västbanken eller Gaza. Inte heller skulle det väl stoppa utbyggande av bosättningarna.

Svaret skulle kunna bli nej men det skulle skyffla om den diplomatiska spelplanen i grunden. Ett vanligt argument från proisraeliska debattörer är att Västbanken är ett territorium utan någon riktig ägare.

Det spelar väl ingen roll om man sätter igång att bygga hus på denna allmänning?

I ett slag skulle ett erkännande förvandla Israel till ockupationsmakt över en internationellt erkänd nation.

En viktig poäng: med förbättrad status skulle det palestinska självstyret kunna driva mål mot Israel i den internationella krigsförbrytardomstolen.

Därmed står USA inför ett val mellan två obehagliga alternativ.

1. Lägga in sitt veto mot en pinsamt stor majoritet av världens länder. Antagligen drabbas av försämrade relationer till viktiga Mellanösternnationer och än en gång framstå som som den israeliska ockupations eviga försvarsadvokat. Det i ett läge när Amerika förtvivlat väl skulle behöva litet mer internationell välvilja.
2. Göra ingenting. I så fall kommer ansökan att gå igenom med rungande majoritet. DET skulle varken skada vare sig USA eller Europa men däremot vålla stor hjärtesorg hos AIPAC som i sin tur skulle ställa till med allsköns inrikespolitiskt trubbel för Obama.

Till sist finns en gräns för den amerikanska makten. Visserligen kan USA stoppa Palestina från att bli fullvärdig medlem av FN genom sitt veto i säkerhetsrådet. Problemet är bara att i så fall kan palestinierna övergå till att vända sig till FN:s generalförsamling och vädja om få sin status höjd, från att vara en ”enhet” med observatörstatus till att bli medlem utan rösträtt.^xiv

Diplomater från både Amerika och EU uppges manövrera frenetiskt bakom kulisserna för att försöka stoppa ansökan. De amerikanske sändebuden Dennis Ross och David Hale har gett sig ut på en förhandlingsturné i området, i teorin för att få ingång förhandlingarna igen. I själva verket för att försöka avvärja den palestinska ansökan. Obama regeringen har vädjat till självstyret om att i alla fall vänta med sin ansökan, vänta på…

…ja nånting som USA kanske skulle kunna ordna fram.

Någon gång.

●●●

Våren och sommaren har varit mycket våldsam på Västbanken. Judiska bosättare har löpt amok. Olivlundar och fält har bränts. Brandbomber har kastats in i moskéer och bilar har bränts. Människor har angripits och misshandlat. Angreppen uppges ha ökat.

Som en reaktion har en del byar börjat bilda självförsvarsgrupper tillsammans med en del internationella aktivister.

”Tanken är att grupper av frivilliga […] skall vara beredda att reagera snabbt”, förklarade Jonathan Pollack, en israelisk aktivist som arbetade för den palestinska sidan.^xv

Och ockupationsmakten är oroad, mycket, mycket oroad, i synnerhet efter en arabisk vår av massdemonstrationer som störtat eller hotat gamla välbekanta, regionala kumpaner.

Ännu mer farligare är att den israeliska armén uppges vara i färd att beväpna bosättarna för att slå hjälpa till att slå ner de väntade demonstrationerna. Bosättningarnas egna miliser och medborgargarden har gjorts till en integrerade del av planeringen. Bortsett från att en växande andel av arméns officerare uppges komma från bosättningarna får de nu också militär utbildning av armén.

En medlem av svenska palestinagrupperna skrev om ett möte med en bosättare för några år sedan.

Han satt i Knesset.

Han berättade att om det utropades en palestinsk stat hade bosättarna vapen. Mycket vapen. Långt mer vapen än den israeliska staten kände till. ^xvi

________________

Han kidnappades av en rätt suddig slafistisk grupp i Gaza den 14 april. Han återfanns i en tom lägenhet, misshandlad och hängd.

Från vännerna i ISM var reaktionen sorg och förvåning. Arrigoni var pro palestisk. Hade deltagit i försöken att bryta blockaden sedan 2008. Arrigoni tagit sig in i Gaza kort innan den israeliska offensiven började 2008. Han hade skadats av glassplitter på en palestinsk fiskebåt som blev besprutad med vattenkanon.

Så hur kunde han bli mördad av de människor han försökte hjälpa?

Från palestinsk sida verkar reaktionerna dominerats av sorg och skam. Det upplevdes som ett brott mot gästfrihetens lagar.

I det proisraeliska lägret var många kommentarer varit skadeglada. Från historikern och kolumnisten Geoffrey Alderman:

Få händelser – inte ens avrättningen av Osama bin Laden – har gjort mig så förtjust som nyheten att den italienske såkallade fredsaktivisten Vittorio Arrigoni dött.[i]

Aldermans motiv var att Arrigoni var ”judehatare”. Den israeliske fredsaktivisten Jeff Halper som kände Arrigoni avfärdade det. Halper förklarade att det var så dumt att det inte förtjänade kommentar.[ii]

Det kan noteras att Vittorio Arrigonis död också faktiskt är ett starkt tecken att den israeliska politiken mot Gaza inte fungerar och inte kommer att göra det heller.

●●●
Den proklamerade avsikten med blockaden är att underminera Hamasrörelsen. Tanken är att om förhållandena i kustenklaven blir tillräckligt tröstlösa så kommer befolkningen att inse sina misstag, störta Hamas och bli fogliga.

Allt kommer att bli bra då. Det gäller bara att vara konsekvent och visa vem som är boss.

Det finns dessvärre många tecken på att ”hårda tag” inte alls gör Gaza mer hanterligt. Snarare tvärtom.[iii]

En amerikansk ISM aktivist vid namn Lora Gordon var där under den brutala demoleringskampanjen 2003 noterade hur mycket av det sekulära och västerländska inflytandet vittrade bort under trycket från det allt värre eländet.

Före den första intifadan kunde kvinnor stå och röka på gatorna i korta kjolar. Nu säger de att för varje rivet hus bygger folket i Rafah en moské. För varje hem som blir damm kommer en böneutropare som vänder sig fem gånger till gud i desperation. Överallt genljuder koranrecitation från högtalare. Det enda som kan läka vad som inte går att hela.[iv]

Och redan då fanns uppgifter om mer extrema grupper än Hamas började uppstå. Det är med andra ord tämligen osäkert att ett försvagande av Hamas kommer att öppna några dörrar. Snarare finns anledning att befara att järnnävespolitiken istället kommer att öppna portarna för ännu mer fundamentalistiska grupper.

Jared Malsin har en intressant skildring av Gazas salafister.

Det finns fyra grupper: Tawhid wa Al-Jihad som bära ansvaret för kidnappingen av  och mordet på Arrigoni. Där finns Jund Ansar Allah, Jaysh Al-Islam och Jaysh Al-Umma. Antalet anhängare räknas närmast i hundratals snarare än tusen. Ledningarna är ofta lika ivriga motståndare ot varandra som mot Israel. [v]

En del kommer inifrån utan tvivel, annat hänger naturligtvis samman med effekterna av den långa ockupationen.

●●●
Ordet ”ockupation” frammanar bilder av främmande soldater som stövlar fram och tillbaka på gator i någon by som inte är deras.

Det är egentligen bara en enda del av bilden.

Ockupationsmakter lägger sig i ekonomin, kontrollerar, övervakar, bevakar, spionerar och infiltrerar. Som alla fingerfärdiga ockupanter gör israelerna detsamma.

Och ett modernt myndighets maskineri ger rika möjligheter att tubba människor att bli angivare: ”Araberna på Västbanken och Gaza var helt i händerna på den israeliska staten och vi använde oss utan förbarmande av statsmaskineriet,” berättade en israelisk agent.

En palestinier som utvalts till att bli värvad kunde till exempel plötsligt drabbas av jättelika krav från skattemyndigheten. När han var tillräckligt uppskärrad dyker en förstående tjänsteman upp som kan hjälpa till med problemet, jo skulle man kanske kunna tänka sig en del smärre gentjänster? En annan möjlighet var fejkade trafikolyckor. När delinkventen sitter i häktet och ruar sig över framtiden dyker en hygglig polisman upp och… [vi] Studenter, arbetare, människor som behöver läkarbehandling kan alla utsättas för påtryckningar. Passeringen genom vägspärrar kan antingen göras mycket, mycket besvärlig eller tvärtom bli mirakulöst smidig, allt beroende på om man är beredd att göra den där lilla, lilla tjänsten.[vii]

Och den där lilla tjänsten följs snart av ytterligare en tjänst, litet större, och ytterligare en. Allt enligt principen att först be om ett lillfinger och sedan tugga i sig mer och mer av människan. (Israelernas motvilja mot att släppa kontrollen över gränserna beror delvis på att den kontrollen ger så många möjligheter att pressa människor att bli informationslämnare.)

Målet är att proppa varje, grannskap, förening eller sammanslutning med angivare och man är mycket duktig på det. Många brukar göra sig lustig över palestiniers fallenhet för konspirationsteorier men det kan vara värt att notera att de misstankarna titt som tätt faktiskt är helt berättigade.

Principen för de flesta ockupationsmakter är att aldrig tillåta självständiga maktcentra uppkomma i samhället. Det är vad en ockupant gör. Under den israeliska ockupationen som kom på plats efter sexdagarskriget utsågs borgmästare och andra kommunala funktionärer från ockupationsförvaltningen. De beslut som palestinska myndigheter fattade kunde när som helst köras över av ockupationsregeringen som oftast hade de judiska bosättningarnas intressen högre på prioriteringslistan.[viii]

Det gäller för övrigt på nästan varje nivå i samhället. Alla auktoritetsfigurer, moderna och traditionella: lärare, kommunala tjänstemän, muktarer kan när som helst detroniseras, förödmjukas och alla vet om det.

Allt detta har till följd att förtroendet mellan människorna trasas sönder. Det är mycket lätt att misstänksamhet flammar upp.

Där har man samtidigt en av de mest skärande ironierna. Israel som gärna framhåller sig som västvärldens stora skiltvakt i Levanten bidrar med sin eviga järnnäve till att det västerländska och sekulära inflytandet i denna viktiga del av Mellanöstern smälter bort.

Kanske är det förmätet men nu har i alla fall äntligen Joe Saccos seriealbum ”Gaza: fotnoter till ett krig” kommit i svensk översättning.

Joe Sacco kommer från Malta. Han är bosatt i Portland i USA. Han började jobba som journalist för att byta till att bli tecknande journalist.

Han har mutat in en delvis egen genre. Bland annat med krigsreportage album från Bosnien på 1990-talet –Fixaren och Safe Area Gorazde- och från Palestina. Något som kräver en duktigt författare, duktig tecknare och reporter.

Den serietecknande krigsreportern, nästan, lyckats vinna full respekt från recensenterna.

Har det inte gjorts dokumentära seriealbum tidigare? Joo, men det har nästan alltid handlat om serietecknare som illustrera historieskrivning andra tidigare har samlat sammanställt. Sacco bedriver egna efterforskningar i krigsområden. Och i detta album har han lyft fram en nästan bortglömd episod, en fotnot. Massakrerna i Khan Younis och Rafah i södra Gaza, den 3, respektive 12 november 1956.

De finns omnämnda i förbigående i de stora standardverken om Mellanöstern konflikten.

Men alla de ”riktiga” historikerna nöjer sig med att citera ur några diplomatrapporter. Joe Sacco tillbringar veckor med att intervjua de gamla i Khan Younis och Rafah om vad som hände de dagarna.

Två handlingar löper parallellt. Man får följa Joe Sacco själv i nutid medan han samlar vittnesmål massakrerna. Året är 2003 och den israeliska armén håller sakta men säkert på att rasera Rafah med sina bulldozrar. Större och större delar av Rafah mals ner. I förbigående noteras hur Rachel Corrie dödas. En illustratör och hans vänner irrar omkring i den söndertrasade staden och försöker hitta vittnen som var med i november 1956.  Mödorna är stora. Vittnena är gamla. De pratar på, tappar tråden, brister i gråt, blandar ihop gamla och nya katastrofer. Pratar om händelser som vid närmare påseende visar sig ha inträffat 1952, 1954, 1957 eller 1967.

För många är det ett töcken, stora och små katastrofer flyter samman i Gaza.

Lik förbaskat…

Ja lik förbaskat känner läsaren att detta är äkta. Det är inga preparerade vittnen som paraderar och drar någon utantilläxa. Det är vanliga män och kvinnor, mödosamt framletade ur flyktinglängren, som försöker minnas de ödesdigra dagarna 1956.

●●●
Idén till projektet infann sig år 2001 när Sacco och journalisten Chris Hedges är på uppdrag till Gaza för Harper’s magazine. Sacco kommer håg ett kort omnämnande i en bok av Noam Chomsky. Han hör sig för i Khan Younis.

Jo det stämmer. Folk kan bekräfta.

När artikeln publiceras har stycket om Khan Youins strukits.

Det retar Sacco. Han beslutar att återkomma.[i] Hela projektet har tagit nästan sju år att genomföra såväl efterforskningar som själva tecknandet. Stilen är inspirerad av från den amerikanske serietecknaren Robert Crumb. (Joe Sacco är kanske litet mer städad). Den väjer inte för några detaljer, ner till minsta vårta i ansikten eller krokigt rör i husruinerna.

Det finns en del garv och ljusa stunder tillsammans med polarna men i allt väsentligt är detta en helvetesvandring.

Helvete då och helvete nu.

Sacco har noga rekonstruerat hela den världen, från Gazaremsans uppkomst 1948, hur hela det samhället började ta form igen efter katastrofen och fördrivningen. Först levde människorna i riskojor och hålor i marken. Sedan i stora tältstäder. Tälten ersattes av hus av soltorkat tegel. Sedan byggdes baracker. Barackerna blev till städer.

Städerna invaderades.

En israelisk bloggare berättade att han blev tvungen att göra långa avbrott i läsningen för att orka. Bloggaren och journalisten Laila El-Hadad blev mycket fascinerad. Hennes mamma hade varit med i Khan Younis och överlevt med en hårsmån. Själv hade hon knappt hört talas om saken.[ii] Den israeliska journalisten Amira Hass var aningen tacksam över att de israeliska soldaterna inte avbildades med uniformerna fullklottrade med davidsstjärnor, som annars är brukligt bland illustratörer. De såg rätt och slätt ut som… ja som soldater brukar göra.[iii]

Det var en tung dokumentär, både dåtid och nutid. En av historiens fotnoter, som någon besvärat sig att fiska upp innan den försvann för gott.

●●●
Fotnoten är nästan glömd. En bortglömd händelse i ett bortglömt krig. Dränkt av bullret från de mer berömda konvulsionerna 1948 och 1967.

Om det inte var för att den fotnoten faktiskt fick följder.

När den israeliska armén återkom under sexdagarskriget möttes de av ett segt och förbittrat motstånd från den av egyptierna organiserade 20 divisionen. Under Suezkriget 1956 hade motståndet fallit samman med närmast pinsam snabbhet. Det blev inte fallet den här gången. Gaza såg några av de blodigaste under sexdagarskriget. Khan Younis höll ut till den 7 juni och slog tillbaka tre israeliska angrepp innan motståndet upphörde.

Israeliska journalister som strosade omkring i kustenklaven efter erövringen noterade två saker. Det ena var att Gazaremsan var överraskande prydligt och välordnat. Fattigt men prydligt. Efter Nakban 1948 hade samhället kommit på fötter igen.

Det andra var att befolkningen var påfallande surmulen och fientlig mot ockupanterna. Av någon anledning. Ganska snart inleddes skärmytslingar och sammanstötningar. Sedan kom ett uppror. Upproret krossades i början av 1970 av Ariel Sharon. Riktigt lugnt ville det aldrig bli.

Uppror flammade upp igen.

Resten är historia.

Recensionerna har överlag varit positiva. ”En lättläst guide som saknar motsvarighet”, förklarade Nils Schwartz i Dagens Nyheter.[i]

Denna bloggare är inte lika entusiastisk.

I sitt förord berättar Shachar hur idén till boken uppstod.

Det hade börjat på hösten 2008 och samtal med några av de främmande korrespondenter som drev omkring i sydöstra Israel efter att Gazaoffensiven inletts och som inte släpptes in i kustenklaven.

Några hade talat om hur de saknade en lättläst handbok om hur ”det här trasslet” uppstått.

En idé föddes. Förläggare vidtalades. Enligt egen uppgift snodde Nathan Shachar samman boken på bara sju månader på engelska, med den internationella marknaden i åtanke. Resultatet är en lättläst, spirituellt och kunnigt skriven bok som nu lyckliggjort den svenska bokmarknaden med en översättning till ärans och hjältarnas språk.

Som man kunde vänta sig. Shachar har gedigen rutin.

Tydligen tänkt att bli ett  slags standardverk för stressade människor som snabbt behöver läsa in sig på vad Gazaremsan är för något, hur den uppstod och varför den idag är vad den är.

Så varför kan denna bloggare inte uppbåda större entusiasm?

Kanske är det för att det går att titt som tätt finna glidningar, halvsanningar, vinklingar eller förtiganden i den spirituella, kunnigt skrivna och lättlästa boken. Jo, det stämmer att en journalist är ofta tvungen att välja och vraka bland tillgängliga fakta när artiklar eller dokumentärböcker skall sammanställas. Utrymmet är alltid begränsat. Det finns också en gräns för hur mycket läsaren orkar kämpa sig igenom. Det går helt enkelt nästan aldrig att ta med varenda liten vinkel och vrå av det som skall skildras. Problemet är bara att i Nathan Shachars fall duggar de tveksamma partierna ovanligt tätt när det kommer till mindre hedersamma inslag i den israeliska politiken under de senaste åren. Faktum är att Nathan Shachars bok nästan bara blir sämre och sämre ju närmare vår egen tid han kommer.

Större faktaslir #1. Rafah och Khan Yunis 1956

Kanske kommer den första glidningen i skildringen av massakrerna den israeliska armén utförde i Rafah och Khan Yunis under Suezkrisen 1956. Näst efter Nakban 1948 var det den händelse som satte ”tonen” i Israels relationer med Gazaremsan.

Man kanske borde säga icke-skildringen. Shachar är vag, undvikande, bagatelliserar antalet dödsoffer. Han uppger antalet låg mellan 48 döda, som israelerna uppgav, och 200. Det skulle ha varit den siffra palestinierna uppger.

Just den episoden skildrades journalisten och den dokumentäre serietecknaren Joe Sacco i hans album ”Gaza – Fotnoter till ett krig”.

Vän av ordning undrar hur det kommer sig att denna bloggare vågar sig på att anföra ett seriealbum mot en erkänd journalist? Svaret är att Joe Sacco ägnat år åt att undersöka vad som hände i Gaza då. Han är dessutom hela tiden skrupulöst noggrann med att redovisa sina metoder och källor. (Detsamma kan man inte alltid säga om Nathan Shachar.)

Siffrorna Joe Sacco har är snarare 275 döda i Khan Yonis och 111 i Rafah.

Och det kan mycket väl vara lågt räknat.

Lägg därtill att Nathan Shachar försöker göra gällande att offren till stor del –eller uteslutande- var Fedayeen, palestinska gerillakämpar som gjorde räder in på israeliskt territorium under den tiden, vilket förmodligen lämnar läsaren med känslan av offren nog ändå fick vad de förtjänade.[ii]

Joe Sacco har där helt andra uppgifter. Enligt vad som framgick av hans intervjuer av överlevande skulle indikera tillhörde inte ett enda av dödsoffren Fedayeen kåren. De kom undan.

Det kan mycket väl stämma. Först och främst framgick att Fedayeen vid tiden för Suezkriget var inte någon stor styrka. Ungefär ett hundratal man. För det andra hade de i motsats till den vanliga civilbefolkningen mycket bättre möjligheter att komma undan när de israeliska trupperna intagit Gaza och inledde sin klappjakt. Fedayeen männen kunde smygvägarna och gled undan utan större problem.

Shachar bör ha haft tillgång till Sacco innan den svenska upplagan av hans bok släpptes.

Vinkling #2. En konvoj kapas

När Shachar kommer till Gazaoffensiven 2008 – 2009 och till kapningen av Ship to Gazas konvoj i maj 2010 blir han vilseledande och sarkastisk. ”…de pittoreska båtresorna där större och mindre celebriteter exponerade sitt fredsengagemang inför inbäddade journalister.” Dödsoffren på konvojen omnämns bara som ”turkiska islamister”. Bordningen av konvojen kallas för en ”sammanstötning”. Läsarens kan förlåtas intryck är att handlade om en sammandrabbning mellan två jämnstarka flottstyrkor.[iii]

Om Gazaoffensiven är han uppriktig. Han erkänner tämligen öppet att det fanns en vapenvila sedan juni 2008. En vapenvila som bröts genom en israelisk kommandoräd. På andra håll i boken återgår däremot Shachar till att recitera Hasbara versionen, om hur Israels regering var ”slutkörd” av kriserna med raketbeskjutningen.

Enligt Lotta Schüllerquist struntade snarare den israeliska regeringen högaktningsfullt i raketbeskjutningen. Den var närmast en mindre irritation, fram till dess beslutet fattats i juni 2008 om att Gaza skulle angripas.

#3. Skrämselbomben

Bruket av vit fosfor nämns i en bildtext som att det uteslutande handlade om rökgranater.

Vit fosfor används för att lägga rökridåer. Enligt folkrätten är det tillåtet. Däremot är det förbjudet att använda som vapen. Vit fosfor vållar vidriga brännsår, och förgiftar dessutom offrens inre organ.

Kritiken från Goldstone kommissionen och Human Rights Watch går ut på vit fosfor granater, temperade för att detonera i luften ovanför målen, användes för att angripa civila mål. Human Rights Watch besökte Gaza i slutet av januari 2009. På plats hittade teamets vapenexpert gott om rester av vit fosforgranater, liksom en del o-detonerade granater, i civila bostadsområden.[iv]

Shachar påstår att den israeliska armén använde sig av en skrämselbomb, ”en bomb som enbart gav ifrån sig rök och buller”. Den skall ha använts för att jaga bort civila från taken.[v]

Förekomsten av en sådan skräckbomb nämns inte i några andra källor. Möjligen har Nathan Shachar blandat ihop bilderna av luftbriserande vit fosforgranater som skapar ett karaktäristiskt bläckfisk format rökmoln.

Det har ofta talats om ljudbomber. Det är troligen ett missförstånd och en felöversättning av uttrycket ”sonic boom” (ljudbang) som lätt uppfattas som ”sonic bomb” (ljudbomb). Det israeliska flygvapnet brukar ofta och gärna ljudbanga över Gazaremsan för att trakassera befolkningen. Man behöver knappast göra sig besväret att specialtillverka några bomber för det syftet.

Summan av alla sannolikheter är att Nathan Shachars skrämselbomb är något han gissade sig till, utan närmare förankring i verkligheten.

#4. Folkrätt är fånigt

Shachar går vidare med att raljera om Goldstonekommissionens rapport.

”Den såkallade Goldstonerapporten, producerad av FN:s människorättsråd, Israels Nemesis på den internationella arenan…”. I den stilen fortsätter det, och Nathan Shachar brister ut i ett långt och förvirrat resonemang om ration i förluster mellan civila / stridande. Allt för att försöka belägga påståenden som rapporten faktiskt aldrig gjort.

#5. Upplösning i konspirations svada på slutet

Den avslutande delen borde Shachar nog ha avstått från helt och hållet. Den är bräddfull spekulationer om hur Iran driver transportleder genom Sudan till Gaza, ”den persiska karavanen”, sedan via Nigeria och Tchad (!). Iran är enligt Nathan Shachars uppfattning den dolda kraften bakom nästan allt som sker i Gaza och annorstädes. Lägg därtill att Al Qaida sägs vara ifärd med att upprätta celler i kustenklaven.[vi] (Det kan kännas aningen märkligt med tanke på att den organisationen numera snarare uppskattas bestå av ett hundratal personer i Afghanistan.[vii])

Summan av kardemumman är att Gazaremsan framstår som en livsfarlig häxkittel och vem kan egentligen klandra de arma israelerna för att de då och då måste genomföra sina straffexpeditioner? Man vet sällan vad som bygger på hårda fakta och vad som är privata spekulationer från Shachar och hans anonyma källor.

I de kapitlen möter en del orimliga påståenden om Israels makt också.

Vid ett tillfälle uppgav att en liten israelisk ubåt stävat genom Suez kanalen. Så mycket är pålitligt rapporterat. Dock: också det fjunet växer raskt till ett par hönsfarmer hos Nathan Shachar:

”Känt är att dock israeliska ubåtar och andra örlogsfartyg på väg mot Persiska viken flitigt utnyttjar Suezkanalen.”[viii]

Måhända värmer det Nathan Shachars hjärta att tänka sig att mäktiga israeliska örlogsflottor stävar mot persiska viken. Problemet är bara att den israeliska flottan är en liten kustförsvarsstyrka som förmodligen skulle gå i kvav om den försökte segla ända till Persiska viken för egen maskin.

Där kommer till sist också långa sjok av ”analys” om hur Hamas rörelsen i Gaza håller på att drabbas av allt svårare diplomatisk och ekonomisk isolering. En analys som redan är något år, och arabiska revolutioner gammal. Denna bloggare kan inte värja sig från intrycket att detta kommer från en begåvad skribent som ändå vid vägs ände har svalt den israeliska Likud regeringens världsbild om ett gigantiskt iranskt hot från Gazaremsan mot världens fjärde starkaste militärmakt. Svalt den med hull och hår.

Så varför denna långa genomgång? Har inte Nathan Shachar rätt att vara subjektiv? Har han inte rätt att fladdra ut i långa och virriga spekulationer?

Jo visst har han rätt till det. Ja till allt. Men om ”Gaza: Från faraoner till islamister” skulle bli den stora standardboken om Gaza ja då finns anledning att bli bekymrad.

Kanske var detta det senaste offret för de arabiska revolutionerna, förutom Hosni Mobarak och Ben Alis karriärer.

Det palestinska inbördeskriget mellan Fatah och Hamas sjunger på sista versen.

Det dog den 4 maj 2011 efter att de båda partierna efter en del förhandlande i Kairo skrivit avta.

Det nyligen revolutionerade Egypten har stått som värd och medlat i förhandlingarna.[i]

Två politiska partier som bedrivit ett ganska förvirrat inbördeskrig mot varandra har slutit fred. Världshistorien har böjt av i en ny riktning en aning. Och kanske också ett begynnande tecken på att både Amerika och Israel talar med något mindre bokstäver än förut.

●●●
Det började på ryggen av den våg av demonstrationer, revolter, protester och revolutioner som skakat Nordafrika och Mellanöstern. Det var på samma gång en våg, samtidigt är målen lokala. Överallt har människorna tagit till vapen mot lokala orättvisor, lokala tyranner, lokalt missnöje. Och på samma gång har de många lokala revolterna glidit samman till en stor våg.

På Västbanken och Gaza hade man börjat protestera mot alla sina tyranner, såväl den israeliska ockupationen, Fatah och Hamas. I mars vändes mer och mer av uppmärksamheten mot splittringen mellan Hamas och Fatah. Rapporterna talar om demonstrationer som hölls vid Islamiska universitetet i Gaza stad och i Ramallah på Västbanken.

Kravet var att splittringen mellan de båda partierna och mellan Västbanken och Gaza måste upphöra. Både Fatah och Hamas lovade att deras respektive poliser skulle hålla sig på avstånd från demonstrationerna.[ii] Hamas ledaren Ismail Haniye förklarade att han var beredd att avgå som premiärminister för att avtalet skulle kunna gå igenom.[iii]

●●●
Kriget mellan Hamas och Fatah är framför allt produkten av en serie felslagna kalkyler från USA:s förre president George W Bush och hans regering.

Den första kalkylen som slog slint var att hålla val i de palestinska områdena i januari 2006.

Bakgrunden var komplicerad. De internationella protesterna mot USA för invasionen av Irak hotade att växa sig för starka. Svaret från amerikansk sida blev att proklamera ”Freedom agenda”. George Bush hade ett heligt uppdrag att demokratisera Mellanöstern. (De diskussioner som förts fram till dess handlade uteslutande om att skaffa Amerika en prima position vid persiska viken.)

Varningar saknades inte för att ”fel” kandidat riskerade att vinna. Den palestinska myndigheten var i ett uselt skick. År 2002 hade israelerna inlett ett veritabelt fälttåg mot de ockuperade områdena. De slog självstyret sönder och samman. Förvaltningsbyggnader raserades. De palestinska enklaverna –område A och B-  återbesattes.­­ Under lång tid var den palestinska myndigheten helt lamslagen. I stora delar av både Västbanken och Gaza grasserade ren laglöshet. Den palestinska myndigheten kämpade fortfarande för att komma på fötter igen. Folket var missnöjt över laglöshet, korruptionen inom förvaltningen och den envetna bristen på några som helst framsteg i fredsprocessen.

Vilket lämnade fältet vidöppet för Hamas i valet i januari 2006 som vann stort. Hamas fick 74 mandat mot Fatahs 45.

Det var den första felslagna kalkylen.

I Washington beslöts i tysthet att Freedom Agenda var död. Amerika skulle inte propsa på demokrati i Mellanöstern längre.[iv]

Risken fanns att folk röstade fel.

●●●
Kanske var Elliot Abrams den i USA:s regering som gjorde mer än de flesta drev fram det palestinska inbördeskriget.

Han tillhörde den neokonservativa falangen. Han var en av de –då unga- män som flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Elliot Abrams har själv en lång karriär bakom sig. Han nådde maktens tinnar för första gången under Ronald Reagans presidenttid. Abrams blev statssekreterare för interamerikanska angelägenheter. Han medverkade med liv och lust i USA:s politik i Centralamerika. En politik av gerillabekämpning i El Salvador, dödspatruller i länder där gerillakrig hotade att bryta ut och gerillakrig mot sandinistregimen i Nicaragua.

Abrams bråkade ofta med människorättsorganisationer som anklagade honom för att försöka släta över dödspatrullernas härjningar i Centralamerika.

Till sist åkte Elliot Abrams fast för mened. Han hade ljugit för kongressen under de förhör när man försökte få rätsida på Iran – Contras affären. Det skulle ha blivit slutet för karriären men från president George Bush den äldre kom en presidentlig benådning.

Och Abrams kunde i sinom tid ta plats i Bush den yngres nationella säkerhetsråd, med specialansvar för Mellanösternfrågor.

Abrams var en av de som drev igenom invasionen av Irak. Och från sin post i säkerhetsrådet gör Elliot Abrams bushregeringens andra stora felkalkyl.

Ganska tvärt krävdes att Hamas skulle avsvärja sig våld, erkänna Israel, etc.

När Hamas vägrade stängdes bidragen till den palestinska myndigheten.

Inför en delegation tämligen förbryllade palestinska affärsmän förkunnar Abrams att Hamas styret skulle störtas genom en såkallad ”hård kupp” med vapen som USA skulle tillhandahålla.[v]

Och att vapnen skulle komma via Egypten och Jordanien.

På både Västbanken och Gaza började rapporter dugga allt tätare om att beväpnade män angrep Hamas kontrollerade myndighetsbyggnader och tog över. Enligt uppgifter som cirkulerade hade den amerikanska regeringen avsatt 86, 4 miljoner dollar för att beväpna president Abbas säkerhetstrupper för striden. (Som sedan blockerades av kongressen av missriktad omsorg om Israels säkerhet.)

Knappt någon tyckte att ett palestinskt inbördeskrig verkade vara en bra ide. Pentagon avskydde hela projektet. Den amerikanska ambassaden i Israel likaså. Till och med israelerna tyckte det var en dum idé men Elliot Abrams drev oförfärad igenom eländet.[vi] Det skulle bli ett palestinskt inbördeskrig. Därmed basta. Någon tycket att det var just den typ av överslug och hopkrånglade intriger som Abrams och hans meningsfränder brukade kläcka ur sig.

Israelerna gjorde vad de kunde och fångade in (somliga skulle säga ”kidnappade”) alla Hamaspolitiker de kunde lägga vantarna på. Båda parter kidnappade och torterade varandras anhängare. Ett dussintal människor mördades varje månad.

Det faktum att bidragen blockerades betydde att Fatah inte kunde betala sina säkerhetsstyrkor. Det problemet störde inte Hamas.

Det hela slutade med att Fatah blev sittande med kontrollen över de palestinska enklaverna på Västbanken medan Hamas behöll kontrollen över Gaza.

Vanligtvis sägs att Hamas tog makten i en kupp.

Verkligheten är mer komplicerad.

Under sommaren 2007 rasade ett småskaligt inbördeskrig mellan Hamasregeringen och dess anhängare i kustenklaven mot Fatah lojala säkerhetsstyrkor. Ovanpå den explosiva mixen av kringstrykande dödspatruller hade en ny styrka på 500 man anlänt från Egypten i mitten av maj 2007 för att förstärka Fatah. De nya männen SÅG skräckinjagande ut. De hade nya uniformer, stridsvästar, nya automatkarbiner med kikarsikten. (De hade i själva verket bara genomgått en 45 dagars snabbkurs i Egypten.)

Deras ankomst satte fart på ryktena om att Fatah förberedde en kupp med amerikanskt stöd. I juni 2007 gick Hamas till angrepp mot den hatade Preventiva Säkerhetstjänstens byggnader i Jabaliya. Det startade en kedjereaktion där säkerhetstjänstens soldater började retirera. Och allt föll samman som ett korthus. På fem dagar var det hela över.

En amerikansk neokonservativ förklarade att han ansåg att det som inträffade inte så mycket var en kupp av Hamas utan ett kuppförsök från Fatah som föregreps innan det kunde genomföras.[vii]

För Elliot Abrams var kraschen fullständigt. Istället för en Hamasregering under Ismail Haniyeh i Ramallah som det kanske gått att lirka med så satt nu Hamas rörelsen med ett fast grepp om Gaza som det inte gick att rucka på med mindre än att kustenklaven ockuperades.

Elliot Abrams felkalkyl var fullbordad.

På det sättet rullade det på, fram till nu, våren 2011, och de arabiska revolutionerna.

●●●
Den israeliska regeringen var negativ, och då uttrycker man sig milt.

”Korsar en röd linje” förklarade den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman om överenskommelsen.[viii]

Ganska omgående förkunnade Netanyahu regeringen att det palestinska självstyret kunde välja mellan att sluta fred med Hamas eller med Israel, inte med båda. Därtill förkunnades att Hamas måste erkänna Israel, ta avstånd från våld etc.[ix] (Det har aldrig varit tal om att Israel på något motsvarande sätt måste avstå från SITT våld eller erkänna palestiniernas rättigheter. Inte heller anser man sig behöva avstå från att inkludera rena rasister, som Avigdor Lieberman, i regeringarna.)

Benjamin Netanyahu gav sig själv iväg till England och Frankrike för att bedriva lobby mot Hamas-Fatah överenskommelsen.[x] Där kom också ett hårt piskrapp. Den israeliske finansministern tillkännagav att hans regering skulle blockera överförandet av 89 miljoner dollar i palestinska medel till den palestinska myndigheten.[xi] Notera gärna: det handlade om myndighetens egna pengar som på det sättet hölls inne.

Den palestinska myndigheten protesterade och den här gången fick de stöd av EU och rentav USA. Det handlade om palestiniernas egna pengar enligt avtal. Israel var skyldigt överföra dem.[xii] EU hotade att kliva emellan och betala mellanskillnaden till dess pengarna frisläpptes. Ingen ansåg sig ha något att vinna på att PA gick på knäna.

Och det fanns tunga röster som var såg möjligheter.

EU:s socialistiska grupp PES kallade överenskommelsen ett ”modigt steg mot erkännande”. Jimmy Carter förklarade i Washington Post att en enhetsregering nog var en bättre idé än det inbördeskrig som Bushregeringen påbjudit.[xiii]

●●●
Det nya avtalet skall ha firats av tusentals människor i både Gaza på Västbanken.[xiv] Litet i skymundan kommer också beskedet att Egypten inte längre tänker medverka i blockaden av Gaza. Redan i början av april 2011 meddelades att Egypten skulle ställa in arbetet på den underjordiska barriär som var tänkt att spärra vägen för tunnelbyggandet vid Rafah.[xv] Gränsen kommer att öppnas och förbli öppen utan någon israelisk övervakning.[xvi]

Blockaden av Gaza är på väg att upphöra.

 

---

[i] ”Unity deal signed in Cairo” osignerad, Ma’an, 4 maj 2011.

[ii] ” Popular rallies already underway in Gaza” osignerad, Ma’an 14 mars 2011.

[iii] “Hamas PM ‘ready to resign’ for unity” osignerad, AFP, Ma’an, 30 april 2011.

[iv] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[v] ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vi] ”Three Hamas militants killed in clashes with Fatah in Gaza Strip” av Avi Issacharoff, Haaretz, 7 januari 2007. ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vii] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[viii] “Israel FM says Palestinian deal crosses ‘red line’” osignerad, Ma’an, 28 april 2011.

[ix] ”Israel rejects Palestinian government with Hamas” av Aron Heller, AP, 28 april 2011.

[x] “PM lands in London to lobby against Fatah-Hamas deal” av Tovah Lazaroff, Jerusalem Post, 4 maj 2011.

[xi] ”Israel: Cash transfer to Palestinians on hold” av Matti Friedman, AP, 1 maj 2011.

[xii] ”World pressuring Israel not to block Palestinian tax funds” av Barak Ravid, Haaretz, 5 maj 2011.

[xiii] ”EU socialists call unity ‘brave step’ toward recognition” osignerad, Ma’an, 2 maj 2011. “Support the Palestinian unity government” av Jimmy Carter, Washington Post, 4 maj 2011.

[xiv] ”West Bank, Gaza Palestinians celebrate unity deal” osignerad, Ahram online, 4 maj 2011.

[xv] ”Israel concerned about Hamas-Egypt relations” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 11 april 2011.

[xvi] ”Egypt FM: Gaza border crossing to be permanently opened” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 april 2011.

Först kom rapporten.

Sedan ett återtagande, som egentligen inte är ett återtagande utan en reservation på några punkter.[i]

Nu tar de övriga medlemmarna av Richard Goldstones kommission avstånd från avståndstagandet.

●●●
Från FN:s sida har det redan förklarats att Goldstonerapporten INTE kommer att skrotas. Officiella FN rapporter återkallas när alla medlemmar av kommissionen begär det eller när FN:s generalförsamling beslutar. Icke när ordföranden skriver vaga återtaganden i Washington Post.[ii]

I ett gemensamt uttalande från de övriga medlemmarna av den undersökningskommission som Richard Goldstone ledde och som försökte få rätsida på vad som skedde under Gazaoffensiven 2008-2009, ja i det uttalandet sägs tvärtom att de övriga medlemmarna: domarna Christine Chinkin, Hila Jilani och  den före detta officeren Desmond Travers står fast vid rapporten.

”Medlemmar av kommissionen, undertecknarna av detta uttalande finner det nödvändigt att skingra intrycket att den senare utvecklingen innebär att någon del av kommissionens rapport är obestyrkt, felaktig eller missvisande.”[iii]

Goldstone nämns inte.

Dock noterar de övriga kommissionsmedlemmarna Chinkin, Jilani och Travers att det bedrivits ”kampanjer”. Likaså att medlemmar av kommissionen hamnat under vanvettigt hårda personangrepp och påtryckningar.

Det påpekas att Goldstone troligen fått Aspegren – Davis rapporten om bakfoten. (Avsiktligt?)

Vi anser att uppmaningarna att ompröva eller ta tillbaka rapporten liksom försöken att snedvrida beskrivningarna av dess syfte som ett åsidosättande av offrens rättighet, både palestinska och israeliskas, till sanning och rättvisa.

Med andra ord: ryktet om Goldstonerapportens död är överdrivet.

Det noteras å andra sidan att ett motionsförslag cirkulerar i Amerikas representanthus. Ett förslag om lite ogenerad utpressning.

Enligt det kommer USA att vägra betala sin andel av FN:s budget om inte Förenta Nationerna går med på att slutgiltigt skrota Goldstonerapporten.[iv]

Sägs det.

Det kom i en debattartikel av Goldstone i Washington Post som publicerades, av alla dagar, den 1 april. [i]

Från rapportens talrika kritiker blev reaktionen närmast triumfartad. ”Vi visste sanningen och hade inga tvivel om att den till sist skulle komma ut,” förklarade Israels utrikesminister Avigdor Lieberman.[ii] Benjamin Netanyahu krävde att rapportens skulle skrotas och att man skulle ”vrida klockan bakåt för att minska den enorma skadan av denna smutskastning”.[iii]

I Svenska Dagbladet klagade Sanna Rayman över att Sveriges Radio inte framhållit att Richard Goldstone hade ändrat sig.[iv] Avrom Krengel, ordföranden för Sydafrikas sionistiska federation har hållit veritabla segerintervjuer. [v]

Och där berättade han också hur han upptäckt något viktig om Richard Goldstone när de möttes om. Något som kan ha bidragit till att rubba domaren.

●●●
Rapporten beställdes av FN:s råd för mänskliga rättigheter år 2009 för att utreda anklagelserna om att den israeliska armén begått krigsförbrytelser under Gazaoffensiven 2008-2009. En kommission tillsattes. I den ingick Christine Chinkin från Storbritannien professor i straffrätt, Hina Jilani från Pakistan, ledamot av Pakistans högsta domstol och Desmond Travers, före detta officer från Irland. Den sydafrikanske folkrättsjuristen Richard Goldstone ombads leda.

Han hade tvekat. Begärt att få fria händer och att mandatet skulle vidgas till att också utreda palestinska angrepp på israeler.

Det beviljades.

Rapporten las fram i september 2009. [vi]

Titeln var ”Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict”. Den kallas nästan bara för Goldstonerapporten. Det var oundvikligt att Richard Goldstone hamnade i förgrunden från första början. Han var världens främsta folkrättsexpert och hade åtalat krigsförbrytare i Bosnien och Rwanda.

Goldstone och hans kommission fick beröm från juridiskt håll. Från Israelisk sida blev reaktionen förbittrad. Israeliska och amerikanska diplomater gick omgående till offensiven.[vii] Och den tog ganska omgående sikte på domare Richard Goldstone personligen. Bland annat förkunnade den israeliske finansministern Yuval Steinitz att Richard Goldstone var en hemlig antisemit.[viii] Michael Oren, Israels USA ambassadör, skrev i ett förvirrat inlägg att Förintelsen, Irans president Ahmadinejad och Goldstonerapporten var de största hoten Staten Israel stod inför.

”Genom att göra kopplingen mellan Förintelsen och dess förnekare, det iranska atomprogrammet och Goldstonerapporten har premiärminister avslöjat det korrupta syftet som är tänkt att sluta med Israels förlamning.”[ix]

USA:s FN ambassadör Susan Rice lovade att Amerika skulle stå vid Israels sida. Också hon blandade samman Goldstonerapporten med Ahmadinejad.[x]

(I USA skulle juridikprofessorn och AIPAC demagogen Allan Dershowitz jämföra Richard Goldstone med den nazistiske läkaren Josef Mengele.[xi])

Efter att en synagoga i Kalifornien utsatts för skottlossning förkunnade Knessetledarmoten Danny Danon att det också var av Goldstonerapportens fel.[xii]

Mot slutet av år 2009 antog den amerikanska kongressen en resolution, H. Res 867, som uppmanade president och utrikesminister att motarbeta Goldstonerapporten (där man skenheligt påstår att Kommissionen inte tänkte undersöka Hamas beskjutning av israeliska områden.)[xiii] Den mäktige chefen för Anti-Defamation Leage i USA, Abraham Foxman uppmanade Goldstone att ta avstånd från sin egen rapport. Goldstone var ju av judisk börd, inte sant? Han hade en dotter som levde i Israel, eller hur? Och så satt han i styrelsen för det Hebreiska universitetet. Inte kunde han väl strunta i det?[xiv]

Den israeliske presidenten Shimon Peres kallade under ett samtal med den brasilianske presidenten Lula da Silva Goldstone för ”en liten man, utan något sinne för rättvisa eller rättsvetenskapen”.[xv]( Tydligen ett av Peres stora expertområden.) Nobelpristagaren Elie Wiesel kunde i samma intervju kräva att den iranske presidenten Ahmadinejad skulle ställas inför den internationella krigsförbrytardomstolen och därefter förklara att Goldstonerapporten var ”ett brott mot det judiska folket.”[xvi]

Sen var det Bar Mitzvah affären.

I april 2010 meddelades att Richard Goldstone inte skulle få delta i sin dottersons Bar Mitzvah ceremoni i Sandton hemma i Sydafrika. (Bar Mitzvah innebär att en judisk pojke blir religiöst myndig, motsvarande ceremonin för flickor kallas Bat Mitzvah.)

Denne bloggare tror sig förstå att den högtiden i judiska familjer ofta (inte alltid) är en viktig sak. Hos en del familjer kan förberedelserna pågå i flera år.

Och nu skulle Richard Goldstone som sagt var inte få delta i sin dottersons Bar Mitzvah, med dunkla hot om ”obehagligheter” annars. Avrom Krengel tillfogade nådigt att man inte skulle störa ceremonin om bara Richard Goldstone höll sig borta. Detta med tanke på att det visst fanns en trettonårig pojke med i bilden också.[xvii]

Den här gången kom en skur av protester från progressiva judiska grupper över att man skulle förödmjuka domaren så till den milda grad.[xviii] Skandal hotade. Till sist fick Goldstone tillåtelse att närvara vid sin sonsons Bar Mitzvah, trots allt.

Besöket skedde enligt uppgift i en fientlig atmosfär och omgiven av livvakter.[xix]

Och det var då som Avrom Krengel fick korn på Richard Goldstones svaga punkt.

●●●
Ett villkor för att Goldstone skulle få vara med på sin dottersons Bar Mitzvah var att han gick med på ett möte med ett tiotal av spetsarna i Sydafrikas judiska samfund.

Det mötet skall ha haft en stor inverkan på domaren.

Med belåtenhet konstaterades att ”det verkligen skakade om honom” och att domaren överöstes med anklagelser. Bland annat skall Goldstone fått höra att det var hans fel att många som tjänstgjorde i den israeliska armén numera inte vågade besöka släktingar utomlands av rädsla att fastna i krigsförbrytaråtal.

Avrom Krengel noterade en viktig sak om Richard Goldstone: ”Han är ingen assimilerad jude. Han betraktar sig som en del av samfundet. Det spelar alltid in. Han är inte Finkelstein eller Chomsky.”

Norman Finkelstein och Noam Chomsky var båda stolt judiska men är kända för att högaktningsfullt strunta i vad samfundets etablissemang tyckte eller om de inte inbjöds att vara hedersledarmöter någonstans. En nackdel om man vill ha en glänsande karriär men en fördel för den som skall leverera obekväma uttalanden.

Det kunde inte Richard Goldstone.

Det handlade trots allt inte om påtryckningar från obskyra krigsförbrytare i Bosnien eller Rwanda. Detta handlade om press från spetsarna i hans eget samfund. En av domarens vänner berättade i en intervju att det varit som att se en oskyldig man pryglas vid en påle. [xx] En reporter som mötte Richard Goldstone i början av 2011 tyckte han verkade trött och sliten.

Inte så att Richard Goldstone saknat stöd. Han har tilldelats The Stockholm Human Rights Award från det internationella advokatsamfundet. Hundratals judiska vänsterintellektuella med Tony Judt i spetsen hade skrivit på upprop i protest mot behandlingen av Goldstone. Uppropet hade anklagat den israeliska regeringen för att ”försöka förtala en sanningssägare och undertrycka sanningen om den israeliska regeringens brott mot det palestinska folket.”[xxi] När bråket om Goldstones sonsons Bar Mitzvah blev känt blev familjen ganska omgående erbjuden att hålla ceremonin hos en liberal församling i Kalifornien istället.

Så stöd hade inte saknats, men till sist var det av allt att döma etablissemangets kärlek han längtade efter. Kanske att återigen få sitta  som hedersledamot för Hebreiska Universitetet (en post han petats ifrån i mitten av 2010).[xxii]

●●●
Så vad betyder detta? Är det bara att kasta hela Goldstonerapporten i papperskorgen efter den 1 april 2011?

Inte så säkert.

Först och främst har Richard Goldstone inte, säger INTE, tagit tillbaka hela rapporten. Bara backat på en punkt. Den där han uppger att det av allt att döma var de israeliska militärernas avsikt att vålla svåra civila förluster och att de inte har utrett saken.

Som grund för sin ändrade åsikt hänvisar han till en uppföljande utredning av den amerikanska domaren Mary McGowan Davis och svensken Lennart Aspegren.

Där sägs att den israeliska försvarsmakten gjort grundliga undersökningar.

Eller…?

När Sveriges Radio försökte undersöka närmare skakade Lennart Aspegren energiskt på huvudet. Goldstone har helt enkelt anfört de citerade vittnesmålen i Aspegren – Davis rapporten utan att notera om rapporten instämmer i dem eller ej. (Det gör den inte).[xxiii]

Lägg därtill att Goldstones undersökningskommission hade ytterligare tre medlemmar. Ingen av de övriga ledamöterna har tagit tillbaka något.

Kanske letade Richard Goldstone bara desperat efter en ursäkt att göra en pudel. Denna bloggare har aningen svårt att förstå hur en så erfaren jurist, i vars jobb läsandet av utredningar borde ingå,  skulle kunna göra sån miss.

Folkrätts experten Ove Bring ansåg att Richard Goldstone riskerar att ha förstört sitt rykte i folkrättsjuridiska kretsar.

Bring förstod inte varför. Flera israeliska skribenter gissar att det helt enkelt handlade om två år av oavbrutet, växande tryck och moralisk utpressning. Och det handlade om tryck som kom från själva hjärtat av det etablissemang som Goldstone själv ville vara en del av.[xxiv]

Har han funnit nåd hos sina gamla vedersakare? Allan Dershowitz anser inte att det räcker. Goldstone måste göra teshuvah, fullständig botgörning, vilket väl får tolkas som att han vill att Richard Goldstone måste ta tillbaka rapporten i sin helhet.[xxv]

Avrom Krengel från Sydafrikas sionistiska federation var mer försonlig.

”Vi har bevisat vår poäng. Vi är inte hämndlystna. Vi kommer inte att angripa honom mer.”[xxvi]

[i] ”Reconsidering the Goldstone Report on Israel and war crimes” av Richard Goldstone, The Washington Post, 1 april 2011.

[ii] ”Lieberman lauds new Goldstone conclusions about Gaza war” osignerad, Haaretz, 2 april 2011.

[iii] ”Israel kräver att FN-rapport skrotas” osignerad, Sveriges Radio, 3 april 2011.

[iv] ”Ekots konstiga Goldstonerapportering” av Sanna Rayman, Svenska Dagbladets ledarblogg, 4 april 2011.

[v] ”Did a Private Meeting Prompt Goldstone To Change His Mind?” av Claudia Braude, Gal Beckerman och Larry Cohler-Esses, The Jewish Daily Forward, 6 april 2011.

[vi] “UN mission finds evidence of war crimes by both sides in Gaza conflict” osignerad, UN News Centre, 15 september 2009.

[vii] “Israel, U.S. working to limit damage of Goldstone report” av Nathan Guttman, Haaretz, 27 september 2009.

[viii] “Israel, U.S. working to limit damage of Goldstone report” av Nathan Guttman, Haaretz, 27 september 2009.

[ix] ”Deep Denial” av Michael B. Oren, The New Republic, 6 oktober 2009.

[x] ”U.S. to stand by Israel in the fight against Goldstone report” av Jonathan Lis, Haaretz, 21 oktober 2009.

[xi]

[xii] ”ADL voices ‘deep concern’ over L.A. synagogue shooting” av Natasha Mozgovaya, Haaretz, 29 oktober 2009.

[xiii] “Calling on the President and the Secretary of State to oppose unequivocally any endorsement or further consideration of the “Report of the United Nations Fact Finding Mission on the Gaza Conflict” in multilateral fora.” Antagen 3 november 2009.

[xiv] “U.S. House backs resolution to condemn Goldstone Gaza report” av Natasha Mozgovaya och Barak Ravid, Haaretz, 3 november 2009.

[xv] “Peres: Goldstone is a small man out to hurt Israel” av Shuki Sadeh, Haaretz, 12 november 2009.

[xvi] “Nobel Prize laureates back Elie Wiesel anti-Ahmadinejad ad” av Shlomo Shamir, Haaretz, 5 februari 2010.

[xvii] ”Report: Zionist group bans Goldstone from grandson’s bar mitzvah” osignerad, Haaretz, 15 april 2010.

[xviii] ”South African Jewry Relents, Invites Goldstone to Grandson’s Bar Mitzvah” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 23 april 2010.

[xix] “Goldstone’s road to atonement long” av Aviel Magnezi, Yedioth Ahronoth, 3 april 2011.

[xx] ”Did a Private Meeting Prompt Goldstone To Change His Mind?” av Claudia Braude, Gal Beckerman och Larry Cohler-Esses, The Jewish Daily Forward, 6 april 2011.

[xxi] ”Leftist Jews to Israel: Stop villifying Goldstone” av Natasha Mozgovaya i Haaretz, 4 november 2009.

[xxii] ”Goldstone stripped of honorary Hebrew U governorship” av Abe Selig, Jerusalem Post, 6 maj 2010.

[xxiii]

[xxiv] “Goldstone’s ‘regret’ is a result of emotional pressure” av Oudeh Basharat, Haaretz, 8 april 2011.

[xxv] ”Goldstone needs to do teshuva” av Alan Dershowitz, Forward, 4 april 2011

[xxvi] “Goldstone’s road to atonement long” av Aviel Magnezi, Yedioth Ahronoth, 3 april 2011.