Av Rawia Morra

De första gångerna jag såg honom på tv började skratta jag högt för mig själv.

Det tog en stund innan jag själv förstod varför.

Trots allvaret i det han sa och trots hans fantastiska språk och argument kunde jag för min inre syn se alla palestinska män jag någonsin träffat från min far, farfar och morfar till mina syskon, mina lärare, vänner och grannar skymta genom hans ansiktsdrag och hans gester. Till och med rösten var en finstämd blandning av allas våra röster. Med sin heshet, sin barnslighet, sin sorg, sin glädje och sin oerhörda kraft.

Herr Palestina, kallade jag honom för mig själv.

Igår var det fem år sedan Azmi Bishara bestämde sig för att inte återvända till Palestina. Det var förmodligen ett klokt beslut  i även om det måste ha varit tungt. Israelerna anklagade honom helt sonika för samarbete med fienden, den libanesiska Hizbollah rörelsen. Där hade de ytterligare en förklaring till misslyckandet i kriget mot Libanon 2006 och samtidigt ett tillfälle bli av med någon som var farlig, Azmi Bishara, Nazareths son.

Hans hälsa skulle inte klara vistelsen i ett israeliskt fängelse. De är kända för att bryta ner även fullt friska. Och Azmi Bishara, det har jag fått veta senare var inte fullt frisk.

Azmi som jag senare kom att förstå, måste ha framstått som Israels värsta mardröm. Här var en oerhört stark man, en intellektuell med en tankeförmåga vars like det var svårt att finna söder om Medelhavet. Med doktors grad i politisk filosofi från ett tyskt universitet och rötter så djupt i den palestinska myllan att han kan tävla med Marias son om palestiniernas och alla arabers kärlek.

För han är lika älskad av både muslimska och kristna araber. Och Azmi Bisharas lärjungar, som är långt fler än tolv, och som är såväl kristna, muslimer som icketroende. I sin person, i sina ord och i sin kärlek till sitt folk och sitt land. Men hans kärlek var större, den omfattade hela arabvärlden. Därför kallar han sig aldrig för palestinier när han framträder i media, i föreläsningar eller i andra sammanhang. Där var han helt enkelt arab.

Azmi Bishara förvandlade det israeliska skällsordet ”arab” till en hedersbenämning.

Redan i gymnasiet bildade han landets första elevkår för gymnasieelever av palestinskt ursprung. Därmed var han med i det politiska livet och var en av dem som instiftade ”Jordens Dag”, den återkommande protestdagen för israeliska araber, den 30 mars varje år.

Ett slag har han redan utdelat, mot landets rasistiska natur och apartheidssystem genom bildandet av Nationella Demokratiska Samlingen 1995. Ett år senare kom han in i det israeliska parlamentet Knesset som medlem och representant för det partiet.

Men Azmi Bisharas storhet kom trots i dagen i all sin prakt när han började tala till araberna i hela världen. Med sin hesa röst riktade han sig både till de skarpaste intellektuella och till de helt obildade och alla som är däremellan med ord som alla förstod samtidigt. Och han har skrivit en hel del sedan dess. Det han skrivit har han upprepat många gånger via tv-kanalen Aljazeera och på många andra ställen. Och han var allas älskade Azmi Bishara när den arabiska våren bröt ut.

Själv minns jag min desperation när den egyptiska revolutionen stod och trampade vatten. Plötsligt hör jag Bishara förklara för folkmassorna på Tahrirtorget om vad de bör göra och hur de skulle gå vidare. Egyptierna förstod. Man monterade upp stora skärmar på Tahrirtorget och lite varstans för att inte missa ett ord av det han hade att säga.

Mubarak föll. Khadaffi föll. Och så var det dags för Syrien. Assadregimen hade vid det här laget mobiliserat för fullt, allt för att misskreditera Bishara som spion och israelisk agent etc. etc.

I min mail började jag själv få konstiga meddelanden om ”förrädaren” Azmi Bishara. Jag avfärdade, argumenterade emot litet milt och sa ifrån. Brevskrivarna framstod inte direkt som ljushuvuden. Gradvis insåg jag att det var större än så. Att tevekanaler och hela hopar av arabiska intellektuella attackerade Azmi för hans stöd för den syriska revolutionen. De menade att han ville fälla regimen därför att den var den enda som utgjorde ett hot mot Israel.

Som om den syriska regimen tappert skulle ha fortsatt att kämpa vidare på egen hand mot israelerna efter att Golanhöjderna ockuperats 1967.

Och nu har Azmi Bishara etablerat en av arabvärldens mest ansedda forskningscentra i Doha, Qatar. Han har skrivit otaliga och ovärderliga böcker om livsviktiga frågor. Som exempel kan jag bara nämna ”Kopternas sak i Egypen” och ”Den ärofulla tunisiska revolutionen”, utöver olika texter som på olika sätt belyser frågan om hur det är att vara arab idag, om de utmaningar som vår del av världen står inför. Men han har också hunnit skriva en del skönlitteratur.

Det har undsluppit honom att han gjorde det för att överleva.

Och med den syriska revolutionen hamnade han ur askan i elden. Av Israel anklagades Azmi Bishara en gång i tiden för att sammarbeta med Hizbollah.

Av Hizbollah anklagas han nu för att vara förrädare och samarbetsman för Israel.

Han har slutat uttala sig i media. Jag misstänker att det är ett klokt beslut. Arabvärlden hungrar efter folk av hans kaliber men att låta sig förbrukas kan varken hjälpa arabvärlden eller Azmi Bishara själv. Med en kropp som behöver medicinsk vård, med sitt privatliv som far, make, vän, kamrat, bror, etc. Själv kan jag bara önska honom lugn och ro att ägna sig åt det han värdesätter mest själv. Det han uträttat hittills är mer än vad en halv generation kunnat åstadkomma tillsammans, framför allt förankrandet av idén om demokratiska samhällen för alla dess medborgare hos en stor del av den yngre generationen araber, kan vara mer än tillräcklig. Bishara, olivträdet som slår rot på många ställen söder om Medelhavet idag. Det är en tröst som räcker länge.

{I somliga RSS läsare syns inte videospelaren. Gå i så fall över till bloggsidan}

Den förre Mossadchefen Meir Dagan verkar ha repat ytterligare mod efter premiärminister Netanyahus resultatlösa möte med president Obama. I en intervju med “60 minuts” Lesley Stahl återupprepar han att den iranska regimen är rationell. Obehaglig men rationell.

Inte så att karlen blivit pacifist. Det framgår att han gärna fortsätter sina manövrer för att underminera regimen, vilket inkluderat samarbete med rena terroristgrupper som Jundallah och Mujahideen-e Khalq.

Dock, han ser inte ingen tvingande nödvändighet att angripa Iran.

Anfall eller förhandlingar det är valet för den amerikanska utrikespolitiken mot Iran.

Just nu pågår en dragkamp. Å ena sidan finns Israel, AIPAC, den amerikanska kongressen, nästan hela det republikanska partiet och alla hökarna i det demokratiska.

På den andra finns president Obama, den amerikanska försvarsledningen och en förvirrande blandning av fredsaktivister, iransk amerikanska påtryckargrupper, pensionerade militärer och underrättelsetjänstemän som frenetiskt försöker avstyra ett angrepp.

För man skall inte göra sig några illusioner om saken, amerikansk militär är till sist den grupp som förväntas  sköta de tunga lyften när det kommer till själva angreppet.

Visserligen förklarar man från israeliskt håll att de inte kommer att vänta på omvärlden. Vill inte världssamfundet göra jobbet kommer de att göra alltsammans själva (jojjomän). Kanske tror många, både i Israel och omvärlden på det, men i praktiken har staten Israel inte resurser för att göra mer än störa de iranska atomprogrammet litet grann. I praktiken försöker premiärminister Netanyahu och de proisraeliska stödgrupperna manövrera situationen till dess ett amerikanskt angrepp skall bli oundvikligt.

Såväl den amerikanska kongressen som AIPAC har agerat beslutsamt, dels för att hälla mer och mer bränsle på den pyrande krisbrasan, dels för att stänga igen de viktigaste kompromissvägarna. Bland annat har senatorerna Joe Lieberman, Bob Casey och Linsey Graham lagt fram en resolution som på förhand utesluter en politik av avskräckning (ordagrant containment eller tillbakahållning) mot Iran om landet skulle skaffa kärnvapen. Lite i förbigående, i marginalerna, flyttar senatorerna dessutom fram målstolparna. Resolutionen: ”Uppmanar presidenten att inskärpa hur oacceptabelt ett Iran med kärnvapenförmåga är ”.

Notera gärna: nu talas inte längre om att Iran inte får äga kärnvapen. Landet får inte ha den tekniska förmågan att tillverka kärnvapen. Det får därmed inte förekomma civil kärnkraft, anrikning av material för medicinskt bruk, utanbrytning eller nukleär forskning. Allt ska bort.ⁱ

Hur sannolikt är det att man skall kunna komma överens som en diplomatisk lösning på de premisserna?

Irans andlige ledare Ali Khaminei har förklarat att hans land inte planerar att skaffa kärnvapen. Den biten är med andra ord förhandlingsbar.ⁱⁱ Däremot inte själva programmet. Det iranska atomprogrammet har rullat på ända sedan shahens sista tid. Miljarder har investerats i det. Spinn off effekterna från programmet har hjälpt till att få fart på den tekniska utvecklingen inom en rad sektorer. En hel del iransk nationalstolthet är inflätad i projektet. Summan av alltsammans gör det extremt osannolikt den iranska statsledningen bara skulle rycka på axlarna och helt sonika gå med på att skrota alltsammans. Det kravet är ett säkert recept för att skapa permanenta och olösbara motsättningar.

För att göra läget ännu mer komplicerat har kongressen passat på att stoppa in tillägg i en annan resolution som säger att det inte får förekomma kontakter mellan amerikanska statstjänstemän och deras iranska motsvarigheter. Presidenten är tvungen att snällt begära dispens, ansökan måste lämnas in 15 dagar i förväg i varje enskilt fall.ⁱⁱⁱ Därmed är det omöjligt för amerikanska diplomater eller regeringstjänstemän att utnyttja tillfällen som skulle kunna uppstå, exempelvis under internationella konferenser och annat, för att tala informellt med sina iranska kollegor, något som diplomater annars brukar betrakta som en förutsättning för lyckade förhandlingar. Båda tvingas treva sig fram i blindo utan kunna känna varandra på pulsen eller pejla in varandra i förväg.^iv

Med några pennstreck har kongressen skärpt villkoren, uteslutit kompromisser och nära nog förbjudit diplomati mellan Iran och Amerika.^v

”Under de senaste två åren har USA:s kongress antagit resolution efter resolution som fördömer Iran, uppmanar presidenten att göra något fientligt och varnar för förhandlingar. EU:s huvudstäder, hungriga på olja och regionalt inflytande tjatar på Förenta Staterna att agera beslutsamt, vad de nu än tänker göra. Ett komplicerat nät har skapats. Bara stor uppfinningsrikedom och politisk talang skulle kunna krångla loss en amerikansk president idag.”

En annan oroande sak gick att notera: President Obama har hela tiden varit passiv, mest suttit vid sidan om och tittat på medan situationen bit för bit gjorts alltmer svårlöst.^vi

Mycket av det här gick igen under förspelet till invasionen av Irak . Många av metoderna är desamma. Talet om hotande massförstörelsevapen är också detsamma som för tio år sedan.

Men det finns också skillnader. Viktiga och grundläggande skillnader. Den gången var det de neokonservativa som drev på utvecklingen enligt den neocon bevakande veteranreportern Jim Lobe. De övriga: AIPAC, de amerikanska ultranationalisterna och den kristna högern var med på noterna och hjälpte till men det var inte dom som drev.

Den här gången kommer de avgörande impulserna från Israel.

Den israeliska regeringen trycker på AIPAC. AIPAC manar på sina underorganisationer, tankesmedjor, sina utrikespolitiska kommentatorer och sina vänner i kongressen. Det är Lobes bestämda åsikt.^vii Kongressen har gått i förväg, nu har premiärminister Netanyahu dels upprepat vad kongressen bestämt och dessutom skärpt ståndpunkterna ytterligare. Netanyahus krav går ut på att…

● All iransk anrikning av uran måste upphöra innan förhandlingarna överhuvudtaget återupptas. Förhandlingarna måste utmynna i att…

● Irans anrikningsanläggningar monteras ner. I synnerhet den i Qom.

● Iran måste överlämna allt sitt anrikade uran. ”Och då menar jag allt”

● Det får inte förekomma några diplomatiska förhandlingar mellan Iran och ”värdsamfundet”(läs USA). Det riskerar att få sagda världssamfund att fastna i vad Netanyahu kallade ”förhandlingsfällan”. I Netanyahus idealvärld verkar Iran bara tilldelas hårda, praktiskt taget oantagbara, krav. Krav vars avslag kommer att utlösa militära angrepp mot den islamiska republiken.^viii

”USA har under många år till priset av mycket möda och diplomatiskt kapital upprättat internationella sanktioner mot Iran. Och ärligt talat, det har i stort sett gjorde det å Israels vägnar. Nu börjar vi äntligen få resultat: Iran säger att de vill återuppta förhandlingar […]

Israels tack -till Amerika och det internationella samfundet är säga ‘Tyvärr, vi har bestämt att vi inte vill ha några återupptagna förhandlingar.”^ix

Kriget

Om spioneri och terrordåd räknas som krigshandlingar, ja då har kriget redan startat.

Kanske var ett av dem det hittills mest avancerade cyberangreppet som någonsin ägt rum. Ett virus – Stuxnet – släpptes lös mot Irans atomprogram under 2009. Den spred sig från dator till dator tills den nådde den känsligaste anläggningen i Natanz, där fick den centrifugerna för gasseparation att gå med för hög hastighet tills dess de skar ihop medan kontrollrummet hela tiden fick falska, lugnande signaler. Enligt IAEA:s uppskattning tvingades iranierna byta ut så många som en tiondel av alla centrifuger. Experter gjorde stora ögon över hur avancerat Stuxnet var. Absolut inget som någon liten hacker tottat ihop. Bara en stat kan ha skapat något sånt.

Det hela var påhittigt, lyckat och förmodligen komplett bortkastat.

IAEA kunde följa stora delar av förloppet genom övervakningskameror och annat. De skadade maskinerna byttes snabbt. Produktionstakten förblev oförändrad. Säkerhetsluckan som gjort angreppet möjligt täpptes igen.^x

●●●
På morgonen den 11 januari sågs en motorcykel med två män köra genom rusningstrafiken på Teherans gator. De kör ikapp en grå Peugot, sätter fast en magnetisk bomb på dess sida och försvinner. Bomben exploderar. Bilen blåses ur. Föraren dödas. Hans namn var Mostafa Ahmadi Rochan, han var kemist och en av cheferna vid Natanzanläggningen. Han blev det senaste offret i kampanj för att mörda forskare i Irans atomenergiprogram. Under två år har fem forskare angripits och fyra mördats.^xi Som resultat kan det knappast kallas för överväldigande lägg därtill att det skapade nya fnurror i förbindelserna mellan israelisk och amerikanskt underrättelseväsende. För själva genomförandet hade israelerna värvat medlemmar av Jundallah, en sunnimuslimsk extremistgrupp från Pakistan med aptit på terrordåd i Iran, inklusive attentat där kvinnor och barn dödats. En amerikansk underrättelseman berättade:

”Det är helt svindlande vad israelerna trodde de kunde komma undan med. Deras rekryteringsverksamhet var nästan helt öppen. De brydde sig tydligen inte ett skvatt om vad vi tyckte.”

De israeliska agenterna hade varit försedda med amerikanska pass och strött dollarsedlar och antydningar om att de var amerikanska agenter omkring sig. En någotsånär energisk utredare av attentaten i Iran kunde lätt landa i uppfattningen att dåden var anstiftade av CIA. Något som inte uppskattades av det riktiga CIA.

”Oavsett vad folk tror sysslar vi inte med att mörda iranska tjänstemän eller döda iranska civilpersoner.”^xii

Irans reaktioner på allt detta har i många avseenden varit relativt milda, det låter snudd på perverst men läsaren kan kan gärna försöka föreställa sig vilken retorik som skulle genljuda om exempelvis Israel eller USA utsatts för en liknande våg av cyberangrepp, sabotage och mord på öppen gata. Långt om länge har iranierna svarat med att genomföra några rätt klumpiga kontraattentat mot israeliska mål i Georgien och Indien.

Därmed håller ytterligare ett angrepp mot det iranska atomprogrammet på att förklinga utan verkan. Sabotage fungerar inte. Mord fungerar inte.

Återstår bara ett öppet, militärt angrepp för att rasera anläggningarna, som så många gånger förr.

Det är helt klart favorit alternativet för både Benjamin Netanyahu och Ehud Barak. Problemet är bara att det är så vanvettigt svårt att genomföra. Det har gjorts grundliga studier och utsikterna är inte lovande. De iranska anläggningarna ligger till stor del under jord och är dessutom utspridda över nästan hela landet. Avstånden från Israel är långt. En angripare måste antingen koncentrera sig på några få mål och låta de andra vara eller så måste han rikta flera svaga angrepp på många mål samtidigt vilket på sin höjd kommer att kunna skada dem.

För att kunna nå hela vägen till Iran krävs en stor armada på nästan ett hundratal av Israels modernaste attack- och jaktflygplan. För att nå hela vägen fram skulle de tungt lastade planen behöva mellanlanda eller lufttanka. Israelerna äger på sin höjd ett halvdussin lufttankningsplan och samtliga skulle behöva sättas in för att hålla hela armadan i luften. Det kan bara bli frågan om en engångsräd. Ut. Slå till, sedan hem igen. Mot de iranska anläggningarna hade det förmodligen snarare krävts ett långvarigt hamrande från luften under dagar, kanske veckor eller månader.

Det har Israel inte kapacitet till.^xiii

Ett långvarigt flygkrig över de avstånden skulle kräva en veritabel flotta av flygtankningsplan, bombplan med lång räckvidd, hangarfartyg och baser i området… kort sagt, det kräver amerikansk medverkan. Och man kan vara tämligen viss om att trots en hel del morsk retorik försöker Benjamin Netanyahu knuffa fram USA till att genomföra de tunga lyften.

Oppositionen

Det finns åtskilliga amerikaner som hört maningarna till ny örlog med föga entusiasm.

En stor del av dessa bär militär uniform.

För en grupp pensionerade officerare och underrättelsemän (av vilka en var var överste Lawrence Wilkerson, Colin Powells förre stabschef) gick tillsammans med Iransk Amerikanska rådet ut i en helsidesannons i Washington Post där de bönade om att president Obama INTE skulle starta ett nytt krig, i alla fall inte med mindre än att Iran gick till angrepp, antingen mot amerikanska styrkor eller mot någon bundsförvant.

”Militärinsats i det här skedet är inte bara onödigt, det är farligt.”^xiv

En blick på världskartan kan ge en och annan vink varför en och annan amerikan i uniform kan behärska sin iver över att få en ny örlog i den islamiska världen på sitt bord, och den här gången mot ett land med yta på 1 648 195 kvadratkilometer och en befolkning på nästan 80 miljoner. En stor munsbit, även för USA. Lägg därtill att även om det amerikanska flygvapnet kan slå sönder de iranska anläggningarna finns helt enkelt inget sätt att garantera att hela programmet inte återuppstår några år. Kunskaperna är betydligt svårare att rasera.

För amerikanskt vidkommande finns mer överhängande bekymmer än ett hypotetiskt iranskt kärnvapen. De havererade fälttågen i Irak och Afghanistan håller på att avvecklas. Stora delar av det amerikanska försvaret är nerslitet, både personal och materiel.  Omgruppering till Stilla Havet står på dagordningen.

Alltsammans har fått till följd att medan hökarna i den amerikanska politiken formligen överbjuder varandra med löften om olika sorters hårdare tag så har försvarsminister Leon Panetta, USA:s överbefälhavare Martin Dempsey^xv och ett helt koppel stabsofficerare tvärtom strött idel lugnande uttalanden omkring sig.

Det fanns också en kyla i tonen mot de israeliska vännerna som är aningen ny. Under ett möte i januari varnade general Dempsey: tänkte israelerna angripa utan amerikanskt godkännande ja då fick de klara sig på egen hand.

Som att säga: ”Börja slåss om ni så gärna vill men räkna inte med att vi kommer rusande efter och ansluter.”^xvi

Den förre presidentenrådgivaren Zbigniew Brzezinski var så till den milda grad emot tanken att han föreslog att det amerikanska flygvapnet borde skjuta ner israeliska flygplan som försökte angripa Iran utan amerikanskt tillstånd.^xvii

General Dempsey förklarade i en intervju att den iranska regimen enligt hans åsikt kunde betraktas som en ”rationell aktör”. Under den långa tid han själv arbetat med Persiska viken hade han aldrig märk något annat än att den drev sina intressen på ett rationellt och övervägt sätt.^xviii (En tydlig släng åt en lång radda kommentatorer, från Bernard Lewis till Jackie Jakubowski och Ulf Nilson som uttalat sig på temat iranier-är-shiamuslimer-och-därför-binnegalna.^xix)

En annan ny faktor är att AIPAC visserligen är enormt mäktig, med ett gigantiskt inflytande på amerikansk politik men också, för första gången ifrågasatt på allvar. Det hade börjat under protesterna mot invasionen av Irak år 2002 – 2003 inom grupper av specialintresserade. Det hade spritt sig till alternativrörelsen. För en svensk kan kombinationen av stjärnögda fredsaktivister sida vid sida med hårdföra, avdankade yrkesmilitärer och underrättelseofficerare te sig absurd. I protesterna mot AIPAC har kombinationen blivit förvånansvärt vanlig.

Frågan som låg på bordet var om Israels och Amerikas intressen verkligen var gemensamma. Fortsatt israelisk ockupation av Västbanken och Gaza var kanske i den israeliska likud regeringens och de nationalreligiösa bosättarnas intresse. Att Iran sablades ner låg dem också varmt om hjärtat.

Men var det verkligen i Amerikas intresse?

●●●
Vänner, motståndare, mäktiga och obetydliga, alla brukar de komma samman under AIPAC:s årligen återkommande policykongress. En av höjdpunkterna i Washington då både Israels premiärminister, president, den amerikanske presidenten, då republikanska presidentkandidater mitt uppe i sina primärval släpper allt och alla sammanstrålar och ömsesidigt bedyrar att vänskapen mellan evig och orubblig, eller protesterar.

Utåt var allt sig likt den här gången.

Men inte riktigt. Premiärminister Benjamin Netanyahu hade anlänt till AIPAC:s policykongress som en veritabel kejsare för att inkassera sitt krig. Kongressen hade vidtagit alla preliminära steg som skulle göra det oundvikligt.

Efter flera dagar av tal inför AIPAC, möten med president Obama tvingas den israeliske premiärministern åka hem tomhänt, närmast avspisad.

En första varning hade kommit under en intervju med president Obama av den AIPAC närstående journalisten Jeffrey Goldberg. Ja Obama talade tufft om att alla handlingsalternativ låg öppna, att iranska kärnvapen var oacceptabla, men han sa inte ett ljud om Netanyahus kravlista på att alla anläggningar i det iranska atomprogrammet skulle skrotas och hänvisade till general Dempsey om att Irans statsledning troligen var rationell. För att fatta statsmannamässiga beslut – som att sabla ner Iran- krävdes statsmannamässiga skäl. Det räckte inte med att hänvisa till det judiska folkets tragiska historia.^xx

Samma besked fick Netanyahu i Obamas tal inför AIPAC och under deras möte den 5 mars. President Obama lovade att Amerika stod som garant för Israels säkerhet men nej, det kunde inte bli tal om att USA skulle gå i krig mot Iran bara för att Netanyahu krävde det. Barack Obama markerade att frågan om fredsöverenskommelse med palestinierna låg kvar på dagordningen, och man kan vara tämligen säker på att Netanyahu helst såg att frågan försvann.^xxi

●●●
Han skrev efteråt att någonting var nytt i luften den här gången. Hans namn var Scott McConnell och han tillhörde en av de som brukade stå med plakat utanför kongresshallen där AIPAC:s årliga kongress gick av stapeln.

En av med demonstranterna som han kände litet och tyckte var trevlig var Liza Behrendt, från Jewish Voice for Peace . Liza Behrendt hade lyckats smita in på ett av evenemangen där hon prompt rullade upp sin banderoll med texten ”Bosättningar sviker judiska värden” innan hon raskt kastades ut igen.

Den typen av protester hade blivit rätt vanliga under AIPAC:s konferenser de senaste åren.

De många tusen AIPAC delegaterna brukade tidigare passerat, på väg in eller ut,  förbi demonstranterna med sina skyltar. En och annan brukade le litet nedlåtande åt demonstranterna. Somliga tittade och skakade på huvudet.

Någon hade en kommentar om McConnells mössa. Allt sånt som man kan kosta på sig när man vet sig tillhöra en stor och ointagligt mäktig lobbyorganisation och motståndaren är en samling obetydligheter.

Den här gången, på våren 2012 var stämningen annorlunda. AIPAC delegaterna passerade förbi demonstranterna, tysta, sammanbitna. En och annan gjorde långfingret-upp gesten eller svor hatiskt.

Vinden höll på att vända sig emot dem, och de visste om det.^xxii

”Allt oftare hörs röster av israeliska politiker, militärer och opinionsbildare som ger uttryck för en hittills sällan skådad pessimism och oro. De talar om det existensiella hot Israel står inför och de drar paralleller till 1930-talets Europa.”ⁱ

För Jackie Jakubowskis del kommer den stora inspirationen till hans oro från Israel. Han tar emot den och slussar den vidare efter förmåga till sina läsare i Sverige.

Man kan lätt få intrycket att den israeliska oron är något helt nytt, en följd av det växande hotet från det iranska kärnvapenprogrammet. Frågan är om krisen verkligen är så ny. Redan år 2007 hördes en journalist från Financial Times efter att ha varit på Herzliya konferensen (en uppförstorad israelisk motsvarighet till Folk och Försvars Sälenkonferens) berätta att han tappat räkning på hur många gånger frasen ”existentiellt hot” genljöd i konferenshallen. Newt Gingrich från USA var där och öste på med ved och bensin på den flammande förföljelsemanin:

”Våra fiender är lika beslutsamma som Nazityskland och mer beslutsamma än Sovjetunionen. Våra fiender kommer att döda oss så fort de får en chans. Det finns inget sätt att förneka det. Det är klart att problemen är större än de politiska systemen i Israel och USA kan hantera.”ⁱⁱ

Till de svindlande höjderna nådde man redan 2007.

Denne bloggare kan inte undgå intrycket att bland annat Hertzliya konferensen är sammankomster av israeliska och amerikanska hökar som alla tänker lika, pratar om samma saker som ständigt bekräftar och förstärker varandras värsta farhågor.

Det fanns andra israeler som Jackie Jakubowski och Ulf Nilson inte verkar lika intresserade av. Den pensionerade brigadgeneralen Uzi Eilam har exempelvis förklarat att Iran troligen var ”mycket, mycket långt ifrån att få kärnvapenkapacitet.” Enligt Eilams åsikt handlade det snarare om att folk ur det israeliska försvaret och underrättelsetjänsterna spred larmrykten för att kapa åt sig större andelar av budgeten. Han ansåg också att många politiker gjorde detsamma föra att slippa diskutera inrikespolitiska problem.ⁱⁱⁱ

En annan grupp som gärna viftade med det iranska hotet var israeliska diplomater som ville slippa ifrån förargliga frågor om ockupation, utbyggnad av bosättningar och mänskliga rättigheter under sagda ockupation. Wolfgang Hansson från Aftonbladet berättade exempelvis om ett möte med israeliska diplomater 2009.

”Vi sitter runt ett frukostbord på Östermalm. Sex företrädare från Sveriges största medier och två höga israeliska regeringstjänstemän på propagandaturné.

[…]

Stockholm är bara en av många huvudstäder de besöker. Uppdraget är entydigt. Förklara för länder som inte vill ta i med hårdhandskarna mot Iran att om världen inte gör något snart så tänker Israel bomba Irans kärnprogram sönder och samman.

Våra frågor om fredsförhandlingar med palestinierna och om israeliska bosättningar viftas snabbt bort av toppdiplomaterna. Iran är akut. Palestinierna kan vänta.”^iv

Man kan notera två saker: Först och främst hur snabbt och smärtfritt de besvärade frågorna om ockupation gick att vifta bort med hjälp av det ”iranska hotet”. Notera också, hotet var tydligen lika akut, lika överväldigande och lika nära att förverkligas åren, 2007, 2009, 2010 som 2012. (År 2010 hade en viss general Amos Yadin förklarat att Iran troligen skulle ha sin första bomb vid årets slut. Jackie Jakubowski för sin del förklarade ”de flesta bedömare är överens om att Iran inom ett år skulle kunna producera sin första atombomb”. Detta kom år 2012.^v)

Israels före detta underrättelsechef Meir Dagan förklarade för sin del att HANS stora bekymmer snarare var att männen som ledde hans land ”saknade omdöme” och att ett angrepp på Iran var en ”korkad idé”.^vi

Om det nu verkligen är sant att israeliska politiker och militärer använder sitt kära iranska hot för att slippa diskutera inhemska problem så har de behoven ökat. Under 2011 noterades med viss fasa att det israeliska försvaret drabbats av ett budgetunderskott på nästan nio miljarder shekel. En stor del av den summan hade försvarsledningen till råga på eländet slarvat bort.^vii Samma år skakades Israel av stora sociala protester, framför allt i Tel Aviv. Från den politiska ledningen började man för första gången humma om att landets gigantiska försvarsbudget nog måste bantas.

Ganska omgående började varningarna för det iranska atomprogrammet komma allt tätare och bli mer och mer nattsvarta.

Betyder det att alla larmen i själva verket är kalkylerade falsklarm då? Är faran över?

Ack frestas man utbrista, om det vore så enkelt. Ett starkt intryck är snarare att männen i den israeliska statsledning ganska snart börjat tro på sina egna påståenden. Farhågorna och paranoian har börjat leva sitt eget liv utan att någon riktigt kan kontrollera dem längre.^viii

Rädslan är också immun mot alla invändningar. Att USA:s förenade underrättelsetjänster upprepade gånger förklarat att det inte finns något iranskt kärnvapenprogram borstas bort som irriterande damm. När USA:s ÖB general Dempsey litet försynt anmärkte att ett Israeliskt angrepp på Iran kanske inte skulle vara en speciellt klok idé blev han prompt attackerad av premiärminister Netanyahu.

”Vi har gjort klart för Donilon [amerikanskt sändebud] att alla de där uttalandena och föredragningarna bara tjänar iranierna. Iranierna ser att det finns meningsskiljaktigheter mellan Förenta Staterna och Israel och att amerikanerna invänder mot handling.”^ix

Situationen är egentligen smått svindlande. Företrädare för ett litet land med en befolkning på cirka sju miljoner innevånare, som mottar mängder med ekonomiskt, diplomatiskt och militärt bistånd från världens starkaste militärmakt domderar för sagda militärmakts företrädare vad de får och inte får säga. Regeringen Netanyahu vill inte höra något lugnande tal och därmed basta.

Enligt den förre underrättelsechefen Meir Dagan har en annan viktig spärr försvunnit. Tre av topparna i det israeliska försvarsetablissemanget som motsatte sig ett angrepp på Iran har numera lämnat scenen. De var Meir Dagan själv, överbefälhavaren Gabi Ashkenazi och chefen för säkerhetstjänsten Yuval Diskin. Den trion hade tillsammans tillräcklig tyngd för att hålla tillbaka de anfallsglada i regeringen. Nu har den spärren upplösts. Under 2011 och 2012 har deras tjänsteförordnanden gått ut och de har lämnat sina poster. Därmed lämnas fältet fritt låt-oss-angripa-Iran falangen, framför allt premiärminister Netanyahu och försvarsminister Barak.^x Ingen, med undantag för den avgångne underrättelsechefen Meir Dagan vågar längre opponera sig, i alla fall öppet.

En del uppgifter talar om att den israeliska försvarsledningen visserligen sitter och skruvar rätt oroligt inför vad deras politiska chefer håller på att koka ihop. Ett israeliskt angrepp mot Irans atomprogram skulle tvinga dem att försöka rasera en stor mängd underjordiska anläggningar, utspridda över ett land vars yta är åtta åttio gånger större än det egna landets, vars befolkning är tio gånger större och som dessutom ligger tusen kilometer bort. Generallöjtnant Amnon Lipkin-Shahak klagade i en intervju litet lågmält över att nästan ingen i regeringen verkade ägna någon större tanke åt svårigheterna eller den digra listan av dagen-efter-angreppet problem.^xi

Premiärminister Netanyahu har å sin sida försökt få en ny flygvapenchef tillsatt. En som inte reser en massa trista, tekniska invändningar mot premiärministerns planer.^xii

Det är här rätt frestande att kasta en blick bakåt mot den aktuella, svenska debatten. Medan skribenter som Ulf Nilson kan kalla den iranske presidenten för ”binnegalen”, medan Jackie Jakubowski fyller på med att Iran leds av messianska ideologer som sätter sin lit till den dolde imamen så kan en man som den förre mossad chefen Meir Dagan klaga över att det varken är palestinier eller iranier han oroar sig över utan de äventyr den egna statsledningen kan tänkas ställa till med.

Uppdatering: Christian Science Monitor har gjort en rätt maliciös sammanställning av alla larm om att Iran står i begrepp att snart skaffa kärnvapen. De har kommit då och då ända sedan 1970-talet.

Utbildningsminister Jan Björklund blev angripen av en arg kvinnlig bosättare i Hebron. Ministerns obehag var  uteslutande känslomässigt. Hans SÄPO-livvakter hade tydligen snabbt klivit emellan. Varför hon angrep är oklart men tydligen hade utbildningsminister Björklunds sällskap inkluderat palestinier vilket fått bosättaren att se rött.

De israeliska militärer som eskorterade (men tydligen inte ingrep) beslutade raskt att besöket skulle avbrytas.ⁱ

Någon borde kanske upplyst Hebrons bosättare om att besökaren var en av deras bästa vänner. Björklund och hans Folkparti har bland annat genom ett idogt ryckande i allehanda tåtar sett till att Sverige som enda nordiska land röstade nej till det palestinska medlemskapet av UNHCR, utan att nämnvärt bekymra sig över det vållade svenska diplomater runtom i Mellanöstern stor förlägenhet. Björklund offrade med andra ord vitala svenska intressen för att Israels skull.

Kort sagt, det var en av Israels, ockupationens och därmed bosättarnas mest hängivna försvarsadvokater i Sverige som fick en mycket, mycket lätt släng av en knölpåk som under de senaste åren svingats allt oftare och allt hårdare.

Klicka för förstoring

Med det skall förstås att bosättarangreppen på Västbanken har börjat komma allt tätare. Guvernementen i Västbankens södra del brukade vara hårdast drabbade. De är de fortfarande men angreppen börjar komma allt tätare också uppe i norr. Sammanställningar visar på en stadigt växande feberkurva. Mellan åren 2010 till 2011 kom en 39 procentig ökning. Under hela femårsperioden från ökade bosättarnas våld med 315 procent. Under samma period minskade samtidigt de palestinska angreppen med på israeler med 95. En rapport från The Palestine Center i Washington har försökt sammanställa tillgängliga data. Man tycker sig ha hittat några trender:ⁱⁱ

Klicka för förstoring

De flesta angrepp, nästan 90 procent utgår ifrån de delar av Västbanken som kallas område C. Där har Israelerna full kontroll och rörelsefrihet medan det palestinska självstyrets polis, soldater och tjänstemän inte kan ingripa. Befolkningen är omsorgsfullt avväpnad och övervakad. Bosättarna själva är ordentligt försedda med vapen. Många av dem är dessutom militärt tränade. Den israeliska arméns posteringar ligger nära, skulle angriparna råka i underläge kan de raskt undsättas av tungt beväpnade arméförband.

Under ett seminarium på The Palestine Center tog man upp ett exempel, bosättningen Yitzhar söder om Nablus. Den låg på en kulle omgiven av palestinska byar. Man visade bland annat upp bilder som tagits från Yitzhar över den närbelägna byn Arif. Man hade en ypperlig utsikt och det fanns inget, absolut inget som förhindrade bosättarna från att ta sig in i Arif. En kort promenad var allt som krävdes, sen var det fritt fram att kasta sten, slänga in molotov coctails och vandalisera efter behag. Däremot var det nästan omöjligt för palestinier att ta sig från Arif  in i Yitzhar utan att omgående mötas av säkerhetsstängsel och väktare. Därmed var angrepp från bosättningen nästan riskfria. En blick på kartan viskar om en stor paradox. Enligt gängse militär logik borde bosättarna i Yitzhar vara den mest utsatta parten. Deras kulle är omgiven av palestinska byar vars sammanlagda befolkning är större Yitzhars men lik förbaskat är det den palestinska befolkningen som tvingas huka sig under återkommande räder från bosättningen. Palestinierna är den part som utgör enkla måltavlor för angrepp. I område C är det bara den israeliska armén som är stark nog att ingripa men intresset är ljummet. Om andan faller på kan de ingripa. Oftast står de bara vid sidan om och tittar på.

Ibland kan soldaterna ansluta sig bosättarna för att ge dem ett hantag.

Bosättningarna har utvecklats till Israels ”junkerland”, något liknande vad Preussen och Pommern var i Tyskland eller det protestantiska Nordirland var för det brittiska imperiet. Den tid när progressiva judar från kibbutzerna brukade tävla om posterna som elitsoldater, piloter och officerare ligger allt längre i det förgångna. Det utrymmet håller istället på att fyllas av nationalreligiöst anfäktade bosättare.

Av bosättarna landar 61 procent i så kallade stridande förband, jämfört med 44 ,2 procent för den övriga israeliska befolkningen.ⁱⁱⁱ Det finns en rätt stark uppfattning i armén att bosättarna är rejält folk som man skall se till att stötta. På flera olika områden håller bosättarrörelsen på att växa samman med statsmaskineriet. Bland annat har justitieminister Yaakov Neeman hörts diskutera med högerextrema aktivister hur de borde gå tillväga för att få loss fängslade kamrater. Neeman lovade att kontrasignera alla benådningar. Det framgick av inspelningen att det inte heller var första gången som den frågan diskuterades.^iv

Ett annat exempel glimmade till: en advokat – Allan Baker – vars firma var specialiserad på att hjälpa illegala bosättningar att legaliseras plockades in en regeringspanel vars uppgift var att godkänna samma utposter, utan att någon nämnvärt bekymrade sig över jävsfrågor.^v

Den typen av exempel är många. Summan av kardemumman är att bosättare som angriper palestinier mestadels kan räkna på ett mysigt samförstånd från såväl ockupationssoldater, myndighetspersoner och politiker ända upp på regeringsnivå. Det betyder också att för bosättare är angrepp på palestinier en tämligen riskfri sysselsättning. Offren är obeväpnade. Myndigheterna passiva eller sympatiserande. Kanske är det till sist orsaken till att angreppen äger rum. Det går att göra helt enkelt.

En vanlig invändning är båda sidor gör sig skyldiga till våld. Det stämmer nog men skillnaden är att palestinska angrepp ofta handlar om mer eller mindre desperata människor eller grupper. Bosättarrörelsens angrepp är mycket mer omfattande och handlar däremot om överlagda dåd från människor som allt som ofta agerar i skydd av – och tyst samförstånd med – den israeliska armén, polisen och förvaltningen.

SKULLE ockupationsmyndigheterna vara så taskiga att de försöker ingripa mot bosättarna, exempelvis när de upprättar ”utposter” eller ”vilda” minibosättningar, ja då har bosättarna på sista tiden demonstrerat att de inte tvekar att gå till angrepp mot egna armén.^vi Från bosättningen Yitzhar kom ett brev med vänliga råd: soldater ute på uppdrag riktade mot bosättarna borde vara försiktiga. Spikar och vassa föremål kunde dyka upp på vägarna, utrustning kunde oförklarligt bli saboterad.^vii En israelisk reservofficer klagade i en intervju: ”Helt plötsligt blir du angripen, bokstavligt talat av de människor du lämnade hemmet för att försvara.”^viii

Premiärminister Netanyahus första reaktion på nyheten att judiska bosättare angripit israeliska soldater var att dundra att skulle kämpa emot, ”Med all sin kraft” och ta itu med upploppsmakarna, ”med fast hand”.^ix

Den fasta handen förvandlades omgående till en konserverad sparris när det kom praktiskt handling. Istället övergick premiärministern till att kamma bosättarrörelsen medhårs. Ytterligare ett knippe ”vilda” bosättningar förklarades vara lagliga. Ännu fler skattelättnader och subventioner flödade över bosättningarna.^x

Budskapet är att för bosättarnas vidkommande är det bara att fortsätta mot nya djärva mål. En av dem, en viss Benny Katzover förklarade rent ut att han och hans meningsfränder inte brydde sig om att etablera någon demokrati: ”Vi kom hit för att det judiska folket skulle återvända till sitt land”. Skulle demokratin råka i vägen för bosättarrörelsens mål ja då var det demokratin som fick stryka på foten. Det var Benny Katzovers bestämda uppfattning.^xi

●●●
Summan av den här lilla episoden är att Jan Björklunds besök i Hebron fick avbrytas. Kanske kom han ihåg att tacka sina livvakter för deras ingripande. Från Västbanken rapporteras att en viss Maysar Abd Al Majeed Ghanem, 61 år gammal, nu skrivits ut från sjukhuset där hon var inlagd. Den bil hon och hennes man åkte i hade stoppats och angripits av stenkastande bosättare från Yitzhar. En av stenarna gick rätt igenom rutan och träffade Abd Al Majeed Ghanem i huvudet. Hon låg ett dygn på intensivvårdsavdelning med flera skallfrakturer. Det var aningen osäkert ett tag om hon skulle överleva.

Polisrapporter som läckte ut i israelisk press talade om att extremhögern planerade ännu fler våldsaktioner.^xii

Ute i Västbankens byar hade befolkningen börjat upprätta egna hemvärnsgrupper för att hålla vakt om nätterna och om möjligt avvärja bosättarangrepp.

En hög israelisk miltärtjänsteman förklarade sig orolig över att judiska bosättare som genomförde angrepp skulle dödas eller skada. Han berättade att de hade genomfört extra razzior föra att vara säkra på att den palestinska befolkningen förblev obeväpnad.^xiii

Det handlar om Tony Blair. Igen.

Efter sin avgång som premiärminister 2007 fick Blair raskt ett nytt, delikat uppdrag. Han sattes mäkla fred i den evinnerliga Mellanösternkonflikten. Uppdraget är visserligen oavlönat men har alla utgifter betalda.

Uppdragsgivare blev en grupp som kallas Kvartetten. Den består av USA, FN, EU och Ryssland.

I praktiken finns inget riktigt mandat för Blairs uppdrag. Ännu mer i praktiken är det Storbritanniens förre premiärminister själv håller i kopplet.

I en dokumentär från det brittiska Channel 4 -The Wonderful World of Tony Blair- granskades hans göranden. ^[i]

Reaktionerna blev tämligen bestörta på den palestinska sidan. PLO uppgavs i slutet av september fundera på att förklara Blair persona non grata, icke önskvärd. Fathas ungdomsförbund utfärdade en (symbolisk) icke-önskvärd förklaring. Tony Blair kunde knappast betraktas som opartisk.^[ii]

Vad hade då framkommit?

Först och främst att Tony Blair tämligen sorglöst blandat samman sitt medlingsuppdrag med privata affärsintressen.

Och de affärsintressena är omfattande. Storbritanniens förre premiärminister driver åtta företag. Channel 4:s reportrar gissar att de sammanlagt drar in 30, 8 miljoner pund om året, huvudsakligen för allehanda ”rådgivning” till främmande regeringar. Ett av dem Tony Blair Associates consultancy, har kallats för embryot till en investmentbank för superrika.^[iii]

Inkomsterna kan behövas. Blair har sju hem. Samtliga i lyxklass, bland dem ett veritabelt palats i Connaugt Square i London. Hela familjen lever internationellt societetsliv.

Nyckeln till alltsammans är Blairs stöd för invasionen av Irak. Den invasionen öppnade dörrarna in i de finaste av de internationella finrummen för den brittiske premiärministern. Där och då fick han kontakter som ansågs värda miljon arvoden. Litet elakt skulle man kunna säga att det bestående resultatet av de brittiska soldaternas uppoffringar i Basra och Helmand har varit för sin premiärministers husamorteringar.

Och nu fortsätter allt i Mellanöstern.

Både i Kuwait och Abu Dhabi har det förhandlats om lösning av Mellanöstern konflikten (förstrött) och om nya uppdrag för Tony Blair Associates consultancy (med frenesi). För palestiniernas vidkommande har Tony Blair hittills lyckats ordna så att israelerna släppt kontrollen över de frekvenser som behövdes för att upprätta ett nytt mobilnät på Västbanken. Dessutom försöker han utverka så att gasfyndigheterna utanför Gazas kust skall kunna börja utvinnas.

Både mobiloperatören och oljebolaget har anknytning till Tony Blairs klientföretag.

När det förödande israeliska angreppet på Gaza inleddes utfärdade Blair ett litet pressmeddelande om det olämpliga i alltsammans… och åkte på semester.

Alltsammans har  intressekonflikt skrivet på sig. Om Blair hade varit statlig tjänsteman hade det förmodligen resulterat i ett mindre trevligt samtal i en överordnad tjänsterum och nya arbetsuppgifter i postrummet.

Genom att Kvartetten inte har några speciella regler för sina sändebud är det bara att fortsätta som förut.

I början av sitt uppdrag besökte Blair Västbanken 2007, med en civilklädd israelisk general som ciceron.

Enligt uppgift var han genuint chockad av kontrollen och diskrimineringen. Han såg Hebron. Han besökte Jordandalen där palestinska bönder bara tilläts borra sina brunnar en tredjedel så djupa som israeliska bosättningar.^[iv]

Men nästan inget kom ut av det. Ett par år senare tar Tony Blair emot ett pris på en miljon dollar från en israelisk stiftelse som prisar honom för ”exceptionell intelligens och för att ha demonstrerat moraliskt mod och ledarskap”.^[v]

Sedan dess verkar besöken till Västbanken och viljan att ge det israeliska ledarskapet barska besked ha domnat. Blair och hans medarbetare har föredragit att förlägga sin verksamhet till American Colony Hotell i Jerusalem. Ett lyxhotell där Kvartetten har hyrt en hel våning för Blairs räkning. Och när dokumentären från Channel 4 sjunkit in verkar man i det palestinska självstyret ha sett ett antal tjugofemöringar klirrande lägga sig tillrätta i botten på myntinkastet. En mängd konstiga vändningar under förhandlingarnas gång blev ens blev begripliga. Bland annat noterades att Blair mycket tvärt slutade tala om politiska lösningar och istället började uppmana palestinierna att koncentrera sig på ekonomin.

En ”ekonomisk fred”. Frågan om en hållbara stat kan man lika gärna lägga därhän fram till en fjärran, teoretisk framtid.

Den tesen är märkligt lik den israeliska regeringens.

För det andra har Blair bedrivit en energisk lobby kampanj mot självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap, i praktiken internationellt erkännande. Hälften av Kvartettens medlemsländer stödjer den palestinska ansökan. I klartext: snarare än att företräda Kvartetten har Tony Blair ägnat sig sig åt att bära vatten åt USA och den Israeliska regeringen.

Utåt förklarar regeringen i Ramallah att den fortsätter arbeta med Blair.

Bakom scenen och med TV kamerorna avstängda säger höga tjänstemän och politiker i självstyret att förtroendet för Tony Blair är förbrukat, förverkat och dött.^[vi]

●●●
Två tankar infinner sig.

Det första är att att Västvärlden verkar komplett oförmögen att skaffa fram vuxna medlare för Mellanösternkonflikten. USA har sedan Osloprocessen inleddes på nittiotalet placerat sig i förarsätet för den internationella medlingen. På amerikansk sida vilar det hela ytterst i händerna på Dennis Ross i Nationella Säkerhetsrådet. Han är handplockad från AIPAC och anses mest av allt fungera som ”Israels advokat”. Enligt en fransk diplomat var Kvartetten närmast en kuliss för USA den också.

Kort sagt: Israel behöver inte riskera några obehagliga påtryckningar från vare sig USA eller Kvartett.

Det är illa.

Mellanösternkonflikten är till sist en konflikt mellan å ena sidan världens fjärde eller sjätte starkaste militärmakt å ena sidan och å den andra en nation som är ockuperad av denna militärmakt. Summan av alla arrangemang av medlingsdiplomatin är att sagda militärmakt är immun mot alla officiella påtryckningar från Världssamfundet.

Den andra obehagliga tanken som infinner sig är att Tony Blair verkar vandra i fotspår som redan har börjat trampas upp för män i hans ställning.

Istället för att njuta sitt otium, avtackade av respektive nation försöker fler och fler statsministrar cacha in på sina politiska uppdrag efter avgång. Att förtroendeuppdrag översätts till feta konsultarvoden och gamla kontakter mobiliseras åt den som betalar bäst. Exemplen är många. Storbritanniens förre premiärminister John Major har levt högt på styrelseuppdrag i USA efter att ha lånat ut den brittiska armén i Gulfkriget 1991. I Sverige har förre statsministrar Göran Persson inrättat sig på eget gods och jobbar som PR konsul.

Går vi mot en framtid när vi inte längre vet säkert om våra statsministrars beslut fattas utifrån vad som förmodas vara bäst för landet utan ifrån vad som kan främja sagda potentaters förväntade lobbyistarvoden?

En våldsam vår har följts av en het sommar och orolig höst.

Vindskupan har skrivit om saken tidigare. Kanske är denna blogg aningen tjatig men problemet vill inte upphöra, tvärtom verkar det bita sig fast. Judiska bosättare har regelbundet gett sig ut på veritabla härjningståg bland Västbankens befolkning. Odlingar har härjats. Människor har misshandlats, moskéer har satts i brand.

Båda sidor har börjat organisera sig. Ute i byarna har självförsvarsgrupper bildats för att patrullera.

Givetvis obeväpnade.

Det gäller icke för motståndarna. I bosättningarna uppges terroristgrupper ha bildats. Det är känt sedan tidigare. Nu talas om att något ännu större är på gång.

I en del fall hade de palestinska självförsvarsgrupperna lyckats avvärja bosättarangrepp. I byn Yasuf hade exempelvis en skara bosättare dykt upp med hotfulla miner.

Byborna lyckades jaga bort dem med stenkastning.

Den israeliska armén dök upp och började skjuta tårgas… mot byn.ⁱ

Det sista är inte ovanligt. Den israeliska polisen och arméns är i första hand på plats för att skydda bosättarna, inte upprätthålla ordningen. Ett fall som fått en hel del uppmärksamhet i bloggosfären inträffade i närheten av Jerusalem. En palestinsk lantbrukare, hans fru och några israeliska aktivister som kommit för att plantera olivträd blev omringade och brutalt misshandlade av bosättare som strömmade till från Anatot (även kallad Almon).

Bonden fick skallen spräckt. Hans fru blev illa slagen, detsamma gällde åtskilliga av de israeliska aktivisterna.

Och de israeler som varit med om att bli misshandlade förklarade efteråt att flera av angriparna troligen varit tjänstlediga polismän.

De hade varit iklädda fritidströjor av en typ som tilldelas polismän. Beväpningen hade de israeliska aktivisterna känt igen som den egna polisens tjänstevapen.

Senare lyckades någon identifiera en kriminalutredare på ett av fotografierna av angriparna.

”Ordningsmakten” är med andra ord inte mycket att förlita sig på.

Mästerbloggaren Richard Silverstein gjorde en annan illavarslande iakttagelse. Bosättarna i Anatot tillhör INTE gruppen av nationalreligiös avgrundshöger med fradga i mungiporna. De flesta är av genomsnittsisraeler som flyttat till ockuperat område på jakt efter moderna och subventionerade bostäder. Inga extremister med håret fullt av nationalistiska griller.ⁱⁱ

Frågan som infinner sig är vad man i så fall kan förvänta sig av de mest extrema i så fall.

Det är skördetid ute på Västbanken. Det betyder ytterligare en våg sammanstötningar.

Dussintals bosättare från Elon Moreh angrep palestinier som skördade oliver. Palestinierna ville inte överge sin skörd. Slagsmål utbröt.

Den typen av episoder har blivit vanliga. Ockupationsmyndigheterna har dessutom börjat snåla in på passertillstånden för palestinier som behöver skörda och vars marker hamnat på ”fel” sida om Muren eller vars odlingar blivit ”inlåsta” i de nyuppförda bosättningarna. I Burin dök det helt sonika upp en patrull och gav order om att skörden skulle upphöra.

Inga skäl angavs.

En tjänsteman från det palestinska självstyret ansåg att det började likna en organiserad kampanj att förhindra bönderna att bärga årets olivskörd.ⁱⁱⁱ

Det är två sidor står mot varandra som sagt var, men (som vanligt) är den ena bestyckad upp över öronen sedan tidigare.  Lägg därtill att ockupationstrupperna med viss iver börjat delat ut ännu mer vapen bland de judiska bosättningarna inför befarade oroligheter i samband med den palestinska ansökan om FN medlemskap.

Flera källor talar om att bilderna från den arabiska våren, från revolutionerna i Tunisien, Syrien, Egypten och Libyen inte vill lämna de israeliska planerarna någon ro.

Ångesten för att samma sak kommer att ske på Västbanken vill inte släppa. Lägg därtill att politiska protester bland palestinier ute i byarna på ockuperat område är ett spel som säkerhetsstyrkorna verkar ha vanvettigt svårt att hantera. I ett Wikileak dokument uppgav amerikanska tjänsteman att israelerna ofta var mer frustrerade över de icke-våldsamma demonstrationerna, som de återkommande protesterna vid Ni’ilin och Bi’ilin, än över regelrätta angrepp eller terrordåd.

Våld visste de hur de skulle bemöta. Det var vad de var utbildade och utrustade för. De hade gjorde gång på gång under årens lopp.

Rena protester och civil olydnad fick däremot marken att gunga.

”Vi är inte speciellt duktiga på att hantera Gandhi,” klagade en tjänsteman från försvarsdepartementet.^iv

Kanske finns här och där förhoppningen att protesterna äntligen SKA bli våldsamma.

Angrepp på judiska bosättare har varit relativt ovanliga. Det verkar inte spela någon roll. Den israeliska säkerhetstjänsten klagade över att bosättarna inte längre behövde några provokationer som ”triggade” igång dem längre. De har börjat gå till angrepp helt på eget behag.

För att göra det hela intressantare har bland annat högerextrema, proisraeliska grupper i Frankrike ha börjat värva högerextrema judar med militär erfarenhet för att komma till Västbanken och hjälpa till att försvara sina bröder och systrar i bosättningarna. Alla omkostnader uppges vara betalda.^v

Och sist men icke minst: då och då har ockupationsmyndigheterna själva hamnat under angrepp från bosättarna. Vid ett tillfälle hade bosättare brutit sig in i en armébas och vandaliserat fordonen. När en bosättarutpost skulle rivas blir en armépatrull omringad och fler av soldaterna misshandlade.

Visserligen är den israeliska armén och polisens försök att hindra angreppen på palestinier och deras egendom ytterst lama sedan tidigare men till och med det är för mycket för många av bosättarna.^vi

Kanske håller staten Israel själv på att tappa kontrollen över det bosättarsamhälle den skapat på Västbanken. Den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth klagar i en rapport från september över att det har uppstått terroristgrupper i de judiska bosättningarna. Och de grupperna uppges samla information om potentiella mål: palestinska byar, vägar som leder dit, och eventuella flyktvägar.

Dels samlar de information om israeliska ockupationskritiker.

Shin Beth uppger också att de grupperna är vanvettigt svåra att infiltrera och få något grepp om.^vii

●●●
Detaljerna är vaga men mötet skall ha hållits på Nofim bosättningen. Hundratals representanter för olika bosättningar var närvarande. En rad prominenta rabbiner likaså. Beslutet som fattades gick helt enkelt ut på att inrätta en egen skuggregering bland Västbankens judiska bosättare, förutom den israeliska ockupationsförvaltningen och det palestinska självstyret.

En israelisk kommentator:

”En judisk myndighet har tagit form på Västbanken och den har som mål att ersätta staten som suverän auktoritet och så småningom ersätta IDF (Den israeliska försvarsmakten) som myndighet. Vi talar inte om Yesha rådet (Den officiella paraplyorganisationen för bosättningarna) som ”böjer sig” för regeringens auktoritet utan om skapandet av ett nytt vansinne som kommer att stödja terroristorganisationer.”^viii

Den rörelsen verkar såvitt denna bloggare kan bedöma tänka sig en kamp på tre fronter.

Den viktigaste är riktad mot den palestinska befolkning. Den andra är riktad mot de israeliska nonkonformister som motsätter sig ockupationen. Den tredje som riktar sig mot… staten Israel och dess armé… om den försöker hindra bosättarna.

En talesman från det palestinska självstyret vid namn Ghassan Khatib, klagade över att ockupationsmaktens ingripanden mot våld från bosättarna varit lamt. Självstyret hade noterat att 3 000 olivträd och vinstockar hade förstörts, att 83 dunum (hektar) odlingsmark hade bränts, att 40 dunum hade översvämmats, ofta genom att bosättare ledde kloakvatten som fick rinna ut där.

Ghassan Khatib noterade att våldet intensifierades, och att var både ”förlåtet och understöddes av den israeliska regeringen”.

”Det finns inga rapporter att israeliska bosättare hållits ansvariga för dessa brott.”^ix

●●●
En av dem hette Yaakov Teitel. Ursprungligen hade han hetat Jack. Han var född i Florida, han var ortodox och hade emigrerat till Israel år 2000 efter att ha besökt landet allt tätare under nittiotalet. Väl där fortsatte han till bosättningen Shvut Rachel.

Jack Teitel var ovanlig genom att han åkte fast.

Kanske hade inte ens det inträffat om han inte börja bekänna en rad mord efter att ha gripits av polisen efter att ha delat ut flygblad. Mordoffren hade först och främst varit palestinier. En hade varit en fåraherde och en taxichafför.

Andra mål hade varit judiska. Jack Teitel hade detonerat en rörbomb som skadade professor Zeev Sternhall, en kritiker av israels växande extremhöger. Vidare hade han skickat en paketbomb till en familj som tillhörde ett samfund av messianska judar. Ett trossamfund som höll för troligt att Jesus var Messias och förargat de nationalreligiösa å det gruvligaste.

Bomben kreverade och skadade familjens femtonåriga son.

Teitel har också erkänt skottlossning mot en gay klubb i Tel Aviv men det ansågs inte gå att bevisa.

Jack Teitel fick försvarsadvokaten betald från Honenu. Inför rätten förklarade Teitel att det var både ett nöje och en ära att tjäna gud och att han inte tvivlade på gud var nöjd med hans insatser. Till sist förklarades han psykiskt instabil och fick ett relativt lindrigt straff.^x

Kanske har man en parallell till vad som hände i det brittiska Palestina mandatet under fyrtiotalet.

De brittiska mandatmyndigheterna tillät den sionistiska rörelsen att etablera sina egna samhällen, sina egna myndigheter, sin egen ekonomi, och sätta upp egna milisförband. Ibland använde britterna sig av deras miliser mot den palestinska befolkningen. Då och då försökte de litet förstrött förbjuda dem istället.

Till dess britterna under slutet av fyrtiotalet upptäckte att deras skapelse gled ur kontroll och började vända sig emot dem själva med en rad terrordåd.

Och på den tiden var ett viktigt, preliminärt steg på vägen mot den etniska rensningen 1947-48 den inventering av palestinska byar som sionistiska organisationer genomförde i förväg.

Kanske målar denna bloggare fan på väggen men det har noterats att bosättarna gör liknande på Västbanken idag.

Och kanske finns drömmen om att upprepa 1948 igen. Den här gången med staten Israel i den brittiska mandatregeringens ställe. Västbankens bosättningar i den roll som de dåvarande judiska kolonisterna och palestinierna… i rollen som sig själva.

●●●
Det som skedde nyligen är rätt banalt i sig självt. Hotfullt klotter har dykt upp på israeliska fredsaktivisters hem. En moské i Tuba-Zangariya i Galilén har utsatts för ett brandattentat. Palestinska begravningsplatser i Jaffa, både muslimska och kristna, vandaliserades. Slagord klottrats. (”Död åt araberna” bland annat.) Gravstenar välts och slagits sönder.^xi Polisens utredning var förströdd. Det dröjde två dagar innan brottsplatsutredarna behagade infinna sig för att lyfta fingeravtryck.

Boende klagade över att poliserna försökte sudda bort slagord om att det handlade om en prislappsattack.^xii

Två bosättare greps för brandattentatet… och försattes på fri fot igen. En israelisk domare klagade över att det görs medvetna försök att försvåra utredningen.^xiii

Det borde som sagt vara ett utbrott av vandalism… men man kan notera att såväl palestinska som israeliska kommentatorer är övertygade om att det ligger större åskmoln bakom.

Bosättarna håller på att utsträcka sina ”prislappsaangrepp” till det egentliga Israel. På mållistan står såväl israeliska palestinier och judiska ockupationskritiker… och en del homosexuella grupper och religiösa avvikare inom judendomen inströdda här och där.

En speciell rättshjälps organisation, Hanenu, med säte i Västbankens bosättningar ser till att anklagade för högerextrem terrorism får advokater och annat stöd i de fall de hamnar inför rätta. Snarare än att trycka ner den spirande rörelsen försöker premiärminister Netanyahu snarare kamma bosättarna medhårs genom att föreslå att svartbyggda ”utposter” skall legaliseras.

Yariv Oppenheimer från Peace Now anklagade Netanyahu för ge den nymornade terroriströrelsen en rejäl vitamininjektion.^xiv

_____________________

”Det finns finns de som anser att vi är ett onödigt folk, ett oönskat folk i Mellanöstern. Det finns de som tror att det i själva verket saknas en stat som behöver upprättas.”ⁱ

Det palestinska självstyrets president Mahmoud Abbas talade inför FN och fick stående ovationer. Han hade lämnat in självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap.

Tre anföranden hölls. Två var väloljade orationer. En utgjorde en ganska långrandigt föreläsning. Av alla dessa var det den långrandiga föreläsningen som verkligen innehöll något substantiellt.

Abbas gav inte intryck av att vare sig ha gått i retorikskola eller ha haft PR konsulter till sitt förfogande. Framförandet var tämligen fyrkantigt.

På slutet tände det till när Abbas kom in på den dagliga, malande osäkerheten och förödmjukelserna som människorna på Västbanken levde under från markkonfiskationer, vägspärrar och bosättarnas räder. Det vågspel det kunde innebära att skicka ungarna till skolan.

Och att det måste få ett slut till sist.

Två talade emot medlemskap. Den israeliske premiärministern Netanyahu och USA:s president Barack Obama.

Benjamin Netanyahu fyrade av sitt tal på engelska med dånande, välmodulerad stämma.ⁱⁱ I sig var det var skickligt framförd oration, han lyckades knipa fler applåder. I praktiken ett virrvarr av vinklingar och omskrivningar. Inledningsvis talade han om alla Världens oförrätter mot Israel. Det innehöll det gamla vanliga grammofonskivan om hans och Israels stora fredsvilja.

Samtidigt talade han också om villkoren för att han, Netanyahu, skulle gå med på fred.

Israel skulle behålla en omfattande militär närvaro på Västbanken och dess luftrum. Man skulle också fortsättningsvis kontrollera vad som importerades och exporterades.

Han kunde inte förstå varför det var sånt bråk om utbyggnaden av bosättningarna. De kunde man sluta diskutera. Förhandlingar borde väl kunna återupptas även om bosättningarna fortsatte att expandera.

Naturligtvis måste palestinierna också erkänna Staten Israel som en ”Judisk Stat”.

Med andra ord ser premiärminister Netanyahus idealfred ut som så att en självständig palestinska stat fortsätta att ha stora israeliska militärbaser på sitt territorium. Staten Israel skulle dessutom kontrollera luftrummet och behålla stora bosättarblock på dess territorium. Den skulle inte tillåtas ha någon självständig utrikeshandel. Israel skulle fortsätt kontrollera Jordandalen. Därmed skulle en palestinsk stat vara permanent avskuren från kontakt med omvärlden och helt beroende av Israel för sin försörjning.

Ju längre man kommer i den israeliska israeliske premiärministerns önskelista desto mer börjar Netanyahus fred likna en fortsättning på den ockupation som pågår idag.

Att det palestinska självstyret skulle erkänna konceptet med en ”Judisk Stat” är det mest förrädiska av allt. Kravet kan låta nog så anspråkslöst men är i praktiken omöjligt att skriva under för varje palestinsk ledare som har minsta förhoppning att bli tagen på allvar och Netanyahu vet det förmodligen mycket väl om det.

Israel och PLO utbytte ömsesidiga erkännanden redan på nittiotalet i samband med Osloavtalet. Det var inte där skon klämde.

Att erkänna Israel som ”Judisk Stat”, en stat där en viss etnisk/religiös grupp har automatiskt företräde, vore en annan femma. Det skulle i praktiken innebära att det palestinska självstyret tryckte godkännande stämpel på hela det institutionaliserade system av diskriminering som den den palestinska befolkningen i det egentliga Israel lever under. I en TV intervju förklarade Benjamin Netanyhus far, den nästan hundraårige historikern Ben-Zion Netanyahu, att Netanyahu junior överhuvud taget inte var intresserad av fredsavtal, annat än på så hårda villkor att palestinierna aldrig skulle kunna godta dem.ⁱⁱⁱ Detsamma anser Egyptens utrikesminister och rentav expresident Bill Clinton.^iv

Likväl: i sitt tal insisterade Obama på parterna på egen hand måste komma överens. Ingen fick göra något för att tvinga den israeliska regeringen, pressa den eller vålla den något annat känslomässigt obehag.

I praktiken: det som skall ske måste ske helt och hållet ske på premiärminister Netanyahu och utrikesminister Liebermans villkor.

●●●
De mest upprörda ansåg att president Barack Obama med sitt tal gjort Förenta Staterna närmast irrelevant som maktfaktor i Mellanöstern.

Liksom Netanyahu var talet retoriskt skickligt och framfört med välmodulerad stämma.

Och in i minsta detalj rapade den amerikanske presidenten upp alla AIPAC:s talking points.

Där kom en kort rekapitulation av den historiska bakgrunden som kunde ha skrivits av Leon Uris. Det kom inga omnämnanden ockupationen, de påfrestningar det innebar för Västbankens befolkning eller utbyggnaden av israeliska bosättningar, något som de flesta amerikanska regeringar på ett mycket försynt sätt rest invändningar emot.

”När man lyssnar på honom kan man tro att det palestinier som ockuperar Israel,” hördes Hanan Ashrawi säga. Däremot var både premiärminster Netanyahu och utrikesminster Lieberman mycket belåtna. Avigdor Lieberman förklarade rentav att han kunde ha skrivit under det ”med båda händerna”.^v

Poängen är att parterna måste komma överens på egen hand. Något som man på israelisk sida helhjärtat instämmer i.

”Parterna måste själva komma överens”.

Frasen brukar ofta komma från proisraeliska debattörer som svar på alla propåer om sanktioner eller hårdare påtryckningar på Israel.

Det LÅTER sympatiskt och rejält. Bilden manas fram av två förståndiga människor som sitter vid ett bord och jämnar ut sina meningsskiljaktigheter i lugn och ro.

Det finns andra som inte tycker det är en bra idé. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti förklarade att han för död och pina inte ville se den palestinska sidan ”bli lämnad ensam” med den israeliska.

Förutsättningen för att tanken om att ”låta parterna komma överens på egen hand” skall fungera är till sist att det handlar om två jämbördiga parter. Så är icke fallet här. Den ena är Mellanösterns starkaste militärmakt och styrs av alltmer nationalistiskt och religiöst anfäktade politiker. Den andra parten är ockuperad av sagda militärmakt och får dessutom hela tiden sitt territorium koloniserat densamma. Att låta ”parterna komma överens” riskerar snarare att utvecklas till en dialog mellan en hungrig krokodil och en tjudrad get.

Efter att har börjat sitt presidentskap med vissa läten om att palestinska rättigheter ändå måste respekteras har president Obama nu övergått till att rapa upp AIPAC:s partilinje.

Frågan är hur det kommer sig.

Först och främst har AIPAC återigen passat på att visa musklerna.

Under sensommaren 2011 skickades så många som 81 kongressledamöter på ”studieresor” till Israel. Allt arrangerat av en AIPAC:s underorganstationer.^vi

Det var en femtedel av ledamöterna i USA:s representanthus. Bland besökarna fanns den demokratiske gruppledaren Steny Hoyer och den republikanske majoritetsledaren Eric Cantor.

Båda har passat på att förkunna att de stödjer den israeliske premiärministern (inte sin egen presidenten).^vii

(Samma taktik användes för övrigt 2009 för att få president Obama att släppa kravet på att de israeliska bosättningarnas utbyggnad skulle frysas. Också då blev stora skaror kongressledamöter skeppade till Israel och betygade landet sin kärlek. AIPAC har med andra ord passat på att upprepa sin gamla succé inför det palestinska självstyrets förväntade ansökan om fullt FN medlemskap.)

En framgångsrik manöver med andra ord, men en manöver som kanske inte går att upprepa i all oändlighet. Det finns uppgifter om att det har börjat skava hos delar av den amerikanska opinionen. Bland annat har fler av de resande kongressledamöterna fått sina hemsidor dränkta av arga kommentarer över hur de kan komma sig att de beger sig ut på – vad som i praktiken är bjudresor i lobby syfte – och att de deklarerar stöd för främmande stadsöverhuvuden istället för att försöka tackla sina egna valkretsars problem. Inte heller bland amerikanska judar är opinionen entydig. I en pamflett som det israeliska utrikesministeriet skickat uttalade sig flera amerikanska rabbiner. Själva var de naturligtvis övertygade sionister av det rejäla slaget. Däremot klagade de över att många av deras församlingsbarn började känna sig vanvettigt ambivalenta angående Staten Israel och dess verksamhet.

En noterade (ack fasa) att ganska många judar han mötte hördes yppa kritiska ord om den israeliska politiken. En viss rabbi Deborah Zecher:

”Trots att 100 000 ungdomar har deltagit i Födslorättsprogrammet – det program som erbjuder nästan gratis resor till Israel för unga människor i åldern 18-26, så är alltför många unga judar nu ointresserade av, eller rent ut fientliga mot Israel. Och i ärlighetens namn gäller det också många av deras föräldrar och andra vuxna.”^viii

AIPAC uppges ha problem med minskande bidrag.

Vilket leder över till det andra stora lockelsen. Det andra stora skälet till att både president och kongress närmast försöker överträffa varandra i proisraeliskhet. Valrörelse står för dörren. President Obama och ett helt koppel andra politiker börjar snegla åt sina utsikter att vigga kampanjbidrag. Och Jim Lobe från IPS noterade ganska argt att såväl AIPAC som andra liknande organisationer lyckats intala hela det politiska etablissemanget att varenda cent som varenda donator av judisk börd bidrar med ytterst skulle handla om Israel.^ix

Kort sagt, allt är sig likt men saker förändras. Frågan är hur länge det dröjer innan det slår igenom i den förda politiken.

●●●
Bakom scenen pågår det diplomatiska spelet. EU parlamentet har närmast enhälligt förklarat att palestinierna har ”legitim rätt till en självständig stat”. President Abbas och premiärminister Fayyads rival, Hamas rörelsen har också överraskande förklarat att de stödjer ansökan. Det skedde till råga på allt under ett möte i Iran, mitt under näsan på det iranska ledarskapet.^x

Däremot håller den amerikanska kongressens ilska bara på att stegras. Den uppges nu snickra på ett förslag om att hålla inne 200 miljoner dollar i amerikanskt bistånd som straff för dess ansökan om fullt FN medlemskap. Givetvis, det skulle inte drabba självstyrets polis eller säkerhetsstyrkor. Det gällde bara sådant som livsmedelsbistånd och sjukvård.^xi

Att hålla inne biståndet är närmast en ren amerikansk present. Det har inte ens den israeliska regeringen begärt. Tvärtom har den signalerat att den gärna ser att självstyret fortsätter fungera och fortsätter administrera delar av Västbanken å Israels vägnar men, utan kostnad för den israeliska statskassan. Lägg därtill att mycket av det internationella biståndet i praktiken landar i Israeliska fickor eftersom biståndsorganen är ofta tvingade att anlita israeliska varor och tjänster för att överhuvud taget nå fram.

Obama administrationen uppges förtvivla försöka tygla kongressens proisraeliskhet.^xii En frustrerad professor Stephen Walt, mannens som skrev boken om Israels amerikanska lobby klagar. Kongressen håller på att lyckas med kläcka ur sig ett tredubbelt haveri. Den håller på att sjösätta en utrikespolitik som är dåligt för palestinierna som kongressen uppmanar att fortsätta låta sig ockuperas.

Den är dåligt för USA.

I en tid när de allmänna opinionerna i arabvärlden börjar finna sin röst är det inte, säger INTE någon bra ide att visa upp sig som den israeliska ockupationens beskyddare.

Det är till råga på allt en dåligt för staten Israel som nu glatt kan fortsätta på en väg som bara kan leda till ännu starkare högerextremism, isolering, både i Mellanöstern och övriga världen och till sist undergång.^xiii

Det börjar med en ganska färglös ekonom som råkat bli premiärminister.

Och som hade en plan.

Den färglöse ekonomen är Salam Fayyad, som 2007 blev premiärminister för det palestinska självstyret. I augusti 2009 släppte han sin strategiska plan i form av ett ett 35 sidor långt PM med titeln med den engelska titeln ”Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State”.

I korthet skulle självstyret satsa på att bygga upp samhällsinstitutioner, bygga personalens kompetens, bättra på myndighetsmaskineriets effektivitet. Rättsväsendet behövde också en överhalning. Lagstiftningen på Västbanken och Gaza bestod av ett sammelsurium av gamla ottomanska, brittiska, jordanska och israeliska lagar. Det måste strömlinjeformas. Sist men icke minst skulle infrastrukturen byggas upp. Flygplatser skulle öppnas på både Västbanken, Gazas flygplats skulle återuppbyggas. Vägar och järnvägar skulle knyta samman mer avlägsna delar landsbygden. Kort sagt: göra de palestinska områdena självständiga från Israel också när det gäller ekonomi och transporter.

Och här börjar det bli komplicerat igen.

Man kan vara tämligen säker på att det inte, säger INTE är vad israelerna längtar efter. Visserligen har premiärminister Fayyad fått en och annan klapp på huvudet för sitt reformarbete. Det håller samtidigt på att tvinga in Israel, som normalt brukar vara den part som för i dansen i en ovan roll där man mer och mer tvingas reagera på palestinska initiativ i diplomatin.

●●●
Under våren 2011 började rapporterna komma att den palestinska myndighetens institutioner började få godkännande stämplar från det ena internationella organet efter det andra.

Internationella valutafonden meddelade i en rapport att de gillade de reformer som Fayyad genomfört, och:

”PA är nu kapabelt att bedriva en sund ekonomisk politik som förväntas av en framtida, välfungerande palestinsk stat”

En extra poäng var att beroendet av utländskt bistånd kunnat minska något genom besparingar och minskande slöseri och korruption.

Samma sak ansåg FN:s Mellanösternsamordnare.

”Inom sex områden där FN är mest engagerad, är regeringsfunktionerna tillräckliga för en fungerande regering i en stat”

Samtidigt fanns en brasklapp. Både IMF och FN noterade att utan kontroll över inre och yttre gränser kunde utvecklingen bara nå till en viss gräns, sen tog det stopp igen. Salam Fayyad hade gjort vad som kunde göras i de kringskurna enklaver som hans myndighet kontrollerade. Skulle utvecklingen kunna gå vidare måste självstyrets kontroll öka till att omfatta Västbankens inre och yttre gränser.ⁱ

Där sitter man. De rörliga delarna i en fungerande stat sitter på plats. Under en givarkonferens i Bryssel sas uttryckligen av Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre att självstyrets institutioner var över tröskeln för ett fungerande statsmaskineri.ⁱⁱ Och målet var också klart. Regeringen i Ramallah skulle söka erkännande i FN i september 2011. Den palestinska diplomatiska tjänsten hade på kort tid lyckats rada upp en stor skara länder jorden runt som var beredda att erkänna Palestina som självständig stat.

●●●

Alla planer, reformerande och förhoppningar noterades på israelisk sida med växande ångest. Under våren 2011 uppgavs premiärminister Netanyahu rentav överväga taktiska tillbakadraganden på Västbanken för att förhindra en veritabel, diplomatisk tidvattenvåg.ⁱⁱⁱ

Ett hemligt PM som läckt ut i israelisk press skissar upp den tänka motoffensiven.

De olika israeliska ambassaderna skulle ta kontakt med sympatiskt inställda organisationer och lokala judiska samfälligheter. Bland annat talas om att ordföranden för Europas judska kongress skrivit till statschefer, utrikesministrar och andra ledare för att förhindra ett erkännande.^iv

Skulle samfälligheterna visa sig oentusiastiska över att bära vatten åt staten Israels utrikesförvaltning kunde man kanske ordna besök av någon hög israelisk dignitär för att peppa.

Större delarna av Latinamerika, Afrika och Asien kommer att rösta för ett erkännande. USA kommer att motsätta sig. Därmed återstår Europa som det stora slagfältet. Det är den största handelspartnern för både israeler och palestinierna.

Och Europa kan (som vanligt) inte bestämma sig. EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton meddelade i september att hon inte hade någon enig union bakom sig.^v

EU:s medlemsländer delades enligt den israelisk strategirapporten in i tre grupper.

1. Vänner. Länder som har invändningar mot ett erkännande av staten Palestina. Italien och Tyskland räknas till den kategorin.
2. Obeslutsamma. Till den kategorin räknas framför allt de östeuropeiska länderna. Kan kanske påverkas.
3. Hopplösa fall. Till dem räknas Belgien, Irland, Sverige och Holland. De kommer förmodligen ta ställning för palestinierna.

Där såg det israeliska utrikesdepartementet en viss chans. Länder som tänkte rösta för ett erkännande skulle som minimum övertalas att tala tyst om det. Troligen för att undvika att snöbollen skulle växa till en veritabel lavin av erkännanden.^vi

Dock, Israel hade ett trumfkort i världsdiplomatin, ett enda men det var en veritabel atombomb.

USA.

Amerika skulle ingripa, som så ofta förut. Så hade det fungerat sedan sextiotalet.

I april förklarade israeliska politiker att Amerika under alla förhållande skulle lägga in sitt veto i FN:s generalförsamling.^vii Som en påminnelse om AIPAC:s starka grepp om den amerikanska kongressen kom en resolution i senaten som motsatte sig ett erkännande av det det palestinska självstyret som självständig stat. Resolutionen var avrundades med det (vanliga) kraven om att palestinierna måste avsvära sig våld, erkänna Israel, att -i stort sett- aldrig företa sig något över huvud taget som inte den Israeliska regeringen godkänt först.^viii

Den amerikanska kongressens verkar bara bli allt ilsknare. Bland annat finns nu förslag om att stoppa Amerikanska bidrag till både det palestinska självstyret, till FN, till UNRWA FN organet för palestinska flyktingar.^ix Det finns hot om att stänga det palestinska representationskontoret i Washington. En republikan sitter och snickrar på en motion om att Israel skall få rätten att annektera hela Västbanken.

Allt för att stoppa palestiniernas ”farliga planer”.

Trots det, trots att ett amerikanskt veto är nästan garanterat så var somliga israeliska bedömare missmodiga.

”Det faktum att amerikanerna stoppade kvartettens plan visar bara hur djupt beroende vi är av dem. Men den här förseningen kommer inte att spela någon roll i generalförsamlingen, det är en trend vi inte kan ändra.”^x

Läget är med andra ord det att det palestinska självstyret är beslutet att söka erkännande från det international samfundet. USA verkar lika beslutet att inlägga sitt veto som så många gånger förut.

Men den politiska terrängen är helt ny. Både Turkiet, Egypten och Saudiarabien har varnat:

”Saudiarabien kan inte längre samarbeta med Amerika som det har gjort historiskt. Med större delen av arabvärlden i omvälvning kan den ‘speciella relationen’ alltmer ses som pestsmittad av den stora majoriteten araber och muslimer som kräver rättvisa för det palestinska folket.”^xi

Kort sagt: ett veto kommer att resultera i fnurriga relationer med fler av Mellanösterns viktigaste nationer, som efter våren 2011 måste snegla på vad deras respektive allmänna opinioner anser. Från fransk sida hörs dessutom ett visst hummande om att den nuvarande formen för förhandlingarna i stort sett är förbrukad. Israelerna, i synnerhet under Netanyahu gillar att förhandla men har helt enkelt inte en tanke på att låta det hela faktiskt leda till något.

Kanske vore förhandlingar mellan två stater en bättre modell.^xii President Sarkozy har också antytt svalnande entusiasm inför de amerikanska medlings makandet.^xiii Förhandlingarna ligger i träda efter att premiärminister Netanyahu slängde in kravet på att det palestinska självstyret måste erkänna Israel som ”judisk stat”. Ett krav som av många anses ha som syfte att få förhandlingar att köra fast.

Varför det intensiva israeliska motståndet? Ett internationellt erkännande av det palestinska självstyret skulle väl ändå inte kunna lossa det israeliska greppet över vare sig Västbanken eller Gaza. Inte heller skulle det väl stoppa utbyggande av bosättningarna.

Svaret skulle kunna bli nej men det skulle skyffla om den diplomatiska spelplanen i grunden. Ett vanligt argument från proisraeliska debattörer är att Västbanken är ett territorium utan någon riktig ägare.

Det spelar väl ingen roll om man sätter igång att bygga hus på denna allmänning?

I ett slag skulle ett erkännande förvandla Israel till ockupationsmakt över en internationellt erkänd nation.

En viktig poäng: med förbättrad status skulle det palestinska självstyret kunna driva mål mot Israel i den internationella krigsförbrytardomstolen.

Därmed står USA inför ett val mellan två obehagliga alternativ.

1. Lägga in sitt veto mot en pinsamt stor majoritet av världens länder. Antagligen drabbas av försämrade relationer till viktiga Mellanösternnationer och än en gång framstå som som den israeliska ockupations eviga försvarsadvokat. Det i ett läge när Amerika förtvivlat väl skulle behöva litet mer internationell välvilja.
2. Göra ingenting. I så fall kommer ansökan att gå igenom med rungande majoritet. DET skulle varken skada vare sig USA eller Europa men däremot vålla stor hjärtesorg hos AIPAC som i sin tur skulle ställa till med allsköns inrikespolitiskt trubbel för Obama.

Till sist finns en gräns för den amerikanska makten. Visserligen kan USA stoppa Palestina från att bli fullvärdig medlem av FN genom sitt veto i säkerhetsrådet. Problemet är bara att i så fall kan palestinierna övergå till att vända sig till FN:s generalförsamling och vädja om få sin status höjd, från att vara en ”enhet” med observatörstatus till att bli medlem utan rösträtt.^xiv

Diplomater från både Amerika och EU uppges manövrera frenetiskt bakom kulisserna för att försöka stoppa ansökan. De amerikanske sändebuden Dennis Ross och David Hale har gett sig ut på en förhandlingsturné i området, i teorin för att få ingång förhandlingarna igen. I själva verket för att försöka avvärja den palestinska ansökan. Obama regeringen har vädjat till självstyret om att i alla fall vänta med sin ansökan, vänta på…

…ja nånting som USA kanske skulle kunna ordna fram.

Någon gång.

●●●

Våren och sommaren har varit mycket våldsam på Västbanken. Judiska bosättare har löpt amok. Olivlundar och fält har bränts. Brandbomber har kastats in i moskéer och bilar har bränts. Människor har angripits och misshandlat. Angreppen uppges ha ökat.

Som en reaktion har en del byar börjat bilda självförsvarsgrupper tillsammans med en del internationella aktivister.

”Tanken är att grupper av frivilliga […] skall vara beredda att reagera snabbt”, förklarade Jonathan Pollack, en israelisk aktivist som arbetade för den palestinska sidan.^xv

Och ockupationsmakten är oroad, mycket, mycket oroad, i synnerhet efter en arabisk vår av massdemonstrationer som störtat eller hotat gamla välbekanta, regionala kumpaner.

Ännu mer farligare är att den israeliska armén uppges vara i färd att beväpna bosättarna för att slå hjälpa till att slå ner de väntade demonstrationerna. Bosättningarnas egna miliser och medborgargarden har gjorts till en integrerade del av planeringen. Bortsett från att en växande andel av arméns officerare uppges komma från bosättningarna får de nu också militär utbildning av armén.

En medlem av svenska palestinagrupperna skrev om ett möte med en bosättare för några år sedan.

Han satt i Knesset.

Han berättade att om det utropades en palestinsk stat hade bosättarna vapen. Mycket vapen. Långt mer vapen än den israeliska staten kände till. ^xvi

________________

Han kidnappades av en rätt suddig slafistisk grupp i Gaza den 14 april. Han återfanns i en tom lägenhet, misshandlad och hängd.

Från vännerna i ISM var reaktionen sorg och förvåning. Arrigoni var pro palestisk. Hade deltagit i försöken att bryta blockaden sedan 2008. Arrigoni tagit sig in i Gaza kort innan den israeliska offensiven började 2008. Han hade skadats av glassplitter på en palestinsk fiskebåt som blev besprutad med vattenkanon.

Så hur kunde han bli mördad av de människor han försökte hjälpa?

Från palestinsk sida verkar reaktionerna dominerats av sorg och skam. Det upplevdes som ett brott mot gästfrihetens lagar.

I det proisraeliska lägret var många kommentarer varit skadeglada. Från historikern och kolumnisten Geoffrey Alderman:

Få händelser – inte ens avrättningen av Osama bin Laden – har gjort mig så förtjust som nyheten att den italienske såkallade fredsaktivisten Vittorio Arrigoni dött.[i]

Aldermans motiv var att Arrigoni var ”judehatare”. Den israeliske fredsaktivisten Jeff Halper som kände Arrigoni avfärdade det. Halper förklarade att det var så dumt att det inte förtjänade kommentar.[ii]

Det kan noteras att Vittorio Arrigonis död också faktiskt är ett starkt tecken att den israeliska politiken mot Gaza inte fungerar och inte kommer att göra det heller.

●●●
Den proklamerade avsikten med blockaden är att underminera Hamasrörelsen. Tanken är att om förhållandena i kustenklaven blir tillräckligt tröstlösa så kommer befolkningen att inse sina misstag, störta Hamas och bli fogliga.

Allt kommer att bli bra då. Det gäller bara att vara konsekvent och visa vem som är boss.

Det finns dessvärre många tecken på att ”hårda tag” inte alls gör Gaza mer hanterligt. Snarare tvärtom.[iii]

En amerikansk ISM aktivist vid namn Lora Gordon var där under den brutala demoleringskampanjen 2003 noterade hur mycket av det sekulära och västerländska inflytandet vittrade bort under trycket från det allt värre eländet.

Före den första intifadan kunde kvinnor stå och röka på gatorna i korta kjolar. Nu säger de att för varje rivet hus bygger folket i Rafah en moské. För varje hem som blir damm kommer en böneutropare som vänder sig fem gånger till gud i desperation. Överallt genljuder koranrecitation från högtalare. Det enda som kan läka vad som inte går att hela.[iv]

Och redan då fanns uppgifter om mer extrema grupper än Hamas började uppstå. Det är med andra ord tämligen osäkert att ett försvagande av Hamas kommer att öppna några dörrar. Snarare finns anledning att befara att järnnävespolitiken istället kommer att öppna portarna för ännu mer fundamentalistiska grupper.

Jared Malsin har en intressant skildring av Gazas salafister.

Det finns fyra grupper: Tawhid wa Al-Jihad som bära ansvaret för kidnappingen av  och mordet på Arrigoni. Där finns Jund Ansar Allah, Jaysh Al-Islam och Jaysh Al-Umma. Antalet anhängare räknas närmast i hundratals snarare än tusen. Ledningarna är ofta lika ivriga motståndare ot varandra som mot Israel. [v]

En del kommer inifrån utan tvivel, annat hänger naturligtvis samman med effekterna av den långa ockupationen.

●●●
Ordet ”ockupation” frammanar bilder av främmande soldater som stövlar fram och tillbaka på gator i någon by som inte är deras.

Det är egentligen bara en enda del av bilden.

Ockupationsmakter lägger sig i ekonomin, kontrollerar, övervakar, bevakar, spionerar och infiltrerar. Som alla fingerfärdiga ockupanter gör israelerna detsamma.

Och ett modernt myndighets maskineri ger rika möjligheter att tubba människor att bli angivare: ”Araberna på Västbanken och Gaza var helt i händerna på den israeliska staten och vi använde oss utan förbarmande av statsmaskineriet,” berättade en israelisk agent.

En palestinier som utvalts till att bli värvad kunde till exempel plötsligt drabbas av jättelika krav från skattemyndigheten. När han var tillräckligt uppskärrad dyker en förstående tjänsteman upp som kan hjälpa till med problemet, jo skulle man kanske kunna tänka sig en del smärre gentjänster? En annan möjlighet var fejkade trafikolyckor. När delinkventen sitter i häktet och ruar sig över framtiden dyker en hygglig polisman upp och… [vi] Studenter, arbetare, människor som behöver läkarbehandling kan alla utsättas för påtryckningar. Passeringen genom vägspärrar kan antingen göras mycket, mycket besvärlig eller tvärtom bli mirakulöst smidig, allt beroende på om man är beredd att göra den där lilla, lilla tjänsten.[vii]

Och den där lilla tjänsten följs snart av ytterligare en tjänst, litet större, och ytterligare en. Allt enligt principen att först be om ett lillfinger och sedan tugga i sig mer och mer av människan. (Israelernas motvilja mot att släppa kontrollen över gränserna beror delvis på att den kontrollen ger så många möjligheter att pressa människor att bli informationslämnare.)

Målet är att proppa varje, grannskap, förening eller sammanslutning med angivare och man är mycket duktig på det. Många brukar göra sig lustig över palestiniers fallenhet för konspirationsteorier men det kan vara värt att notera att de misstankarna titt som tätt faktiskt är helt berättigade.

Principen för de flesta ockupationsmakter är att aldrig tillåta självständiga maktcentra uppkomma i samhället. Det är vad en ockupant gör. Under den israeliska ockupationen som kom på plats efter sexdagarskriget utsågs borgmästare och andra kommunala funktionärer från ockupationsförvaltningen. De beslut som palestinska myndigheter fattade kunde när som helst köras över av ockupationsregeringen som oftast hade de judiska bosättningarnas intressen högre på prioriteringslistan.[viii]

Det gäller för övrigt på nästan varje nivå i samhället. Alla auktoritetsfigurer, moderna och traditionella: lärare, kommunala tjänstemän, muktarer kan när som helst detroniseras, förödmjukas och alla vet om det.

Allt detta har till följd att förtroendet mellan människorna trasas sönder. Det är mycket lätt att misstänksamhet flammar upp.

Där har man samtidigt en av de mest skärande ironierna. Israel som gärna framhåller sig som västvärldens stora skiltvakt i Levanten bidrar med sin eviga järnnäve till att det västerländska och sekulära inflytandet i denna viktiga del av Mellanöstern smälter bort.