De skäl, eller förklaringar, eller vad man nu skall kalla det som flödat över allmänheten har hela tiden varierat. Det har hetat att man måste hålla militär närvaro på plats för att biståndet skall nå fram, för att afghanska flickor skall kunna gå i skola, för att förhindra att talibanerna tar världsherraväldet eller för att kvinnorna skall kunna yrkesarbeta.

Ur denna soppa av olika, understundom motstridiga förklaringar finns en som går igen. Ett som har viss biton av trovärdighet: Sverige måste hålla sig väl med USA. Det gäller att kunna kräva in gentjänster om vårt land skulle råka i knipa.

Det finns en tanke bland de som sitter med händerna i Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Såvitt denna bloggare kunnat pussla samman den så går den tanken ut på att vårt land inte har resurser att försvara sig självt om det skulle utsättas för angrepp utifrån. För det behövs hjälp utifrån. Stora, alltför stora delar av försvaret har lagts ner. Anläggningar för armé, flotta och flygvapen är skrotade. Det skulle kosta miljarder och ta dussintals år att sätta dem i stånd igen.

Det kommer knappast att ske.

Inget etablerat politiskt parti gör någon som helst min av skjuta till de erforderliga många miljarderna under ett dussintal år. Alltså börjar man snegla utanför landets gränser efter lämpliga, säkerhetspolitiska kombinationer.

Fram till 1990-talet bestod Sveriges utrikespolitik, i alla fall utåt, i att vara alliansfritt i fred. Sverige skulle själv stå för sitt försvar, man skulle också stödja FN och hålla på folkrätten. (För NATO:s vidkommande passade den ordningen utmärkt. Sverige skyddade deras norra flank utan att det kostade Atlantpakten något.)

Kanske kom vändpunkten i Bosnien.

Sverige gick med i FN:s fredsbevarande styrkor UNPROFOR år 1993 men efter Dayton avtalet 1995 landade den svenska kontingenten som en del av en NATO styrka, utan några större protester.

Det började då.

Och på den vägen har det fortsatt. Många tyckte sig ha funnit ett fin fint handlingsmönster. Ett som man borde hålla fast vid hädanefter. Ett beslutsamt amerikanskt ingripande, utan att nämnvärt bekymra sig över folkrätten, uppföljd av en USA-ledd NATO styrka med svensk medverkan, symboliskt godkänd av FN. Hela modellen repeterades därefter i Kosovo.

Allt verkade fungera som smort.

Hos många svenskar som sysslade med säkerhetspolitiska frågor slog en enkel tanke rot. Det var SÅ HÄR det skulle, och borde, gå till i framtiden.

Så olika personer som överste Ulf Henricsson och journalisterna Johanne Hildbrandt och Staffan Heimerson har hörs pladdra om att de hade sett en underbar modell  födas i Bosnien på nittiotalet, en modell som Sverige som ren självklarhet borde haka på. Man skulle både lösa den ena utrikespolitiska krisen efter den andra på det sättet och Sverige skulle dessutom få sin egen säkerhet ordnad på köpet.

Allt för många tittar än idag  ut över 2000 talets Irak och Afghanistan men kan bara se Bosniens berg.

Är Amerika verkligen en rationell aktör i världspolitiken?

Om Sverige tänker sig en framtid som bihang till USA och leende skicka truppkontingenter litet härs och tvärs finns en vanvettigt viktig förutsättning som inte får klicka: Den amerikanska regeringen måste vara en rationell aktör och den behöver också förbli det i all framtid. Är den inte det blir rentut farligt att hänga upp Sveriges säkerhetspolitik på den kroken.

Agerar Amerika inte rationellt riskerar både Sverige och övriga Europa istället dras in i det ena militära och diplomatiska stolleprovet efter det andra.

Så hur förståndig är den amerikanska utrikespolitiken egentligen? Hur klokt är det anförtro de säkerhetspolitiska familjejuvelerna åt männen i Washington?

Frågan om Amerika är en pålitligt rationell aktör i världspolitiken brukar utlösa anklagelser om antiamerikanism.

Kanske. Men det kan också vara värt att hålla i minnet att de som sitter med händerna i USA:s utrikespolitiska strategi inte med naturnödvändighet är speciellt mycket mer ädla än stormaktspolitiker brukar vara. Tankesmedjor i Washington spelar  en allt viktigare roll när utrikespolitikens huvuddrag skall läggas fast. I synnerhet under de senaste åren är det därifrån som de utrikespolitiska rådgivarna hämtas. Den lobbyorganisation vars tankesmedja ligger bra till hos den vinnande kandidaten blir den som får bemanna posterna som rådgivare och politiska tjänstemän.

AIPAC och den kristna högern är mycket flitiga när det gäller att försöka knuffa den amerikanska utrikespolitiken åt sitt håll. Många av dem rider diverse käpphästar i form av ”civilisationernas krig”.

Under det senaste decenniet har de fått rätt mycket av vad de begärt: Irak invaderades. Sydsudans självständighet stöddes. Georgien uppmuntrades att gå bröstgängse tillväga mot Moskva. Israel får stöd i både vått och torrt. Det pågår ett intensivt lobbyarbete för att få igång någon form av örlog mot Iran. Försök att hitta en förhandlingslösning mellan USA och Iran har omsorgsfullt kortslutits.

Ytterligare ett problem är att folkrätten har underminerats. Under det allt som ofta har det under det gångna tio åren gjorts klart att man i Washington mest av allt betraktar statuter om angreppskrig, om tortyr och annat som rundningsmärken. Något som snabbt manövrera sig förbi.

På lång sikt är det mycket farligt, också för Sverige. Ett regelverk som ingen bryr sig om (president Bush var på sin tid öppet raljant), det regelverket blir till sist en död bokstav.

Och vad händer när nya, framväxande maktcentra i Kina, Indien, Ryssland och Brasilien börjar kräva samma rätt att bomba och bränna av anfallskrig som USA har reserverat åt sig självt? Det kan exempelvis visa sig aningen knepigt att klaga över Rysslands politik mot Georgien för amerikanskt vidkommande med en hel radda överfall i bagaget, från Grenada till Irak.

Inget av det här ligger i Sveriges eller Europas intresse. Tvärtom. Vi i vår del av världen har ingen nytta av det ”civilisationskrig” som neokonservativa, amerikanska ultranationalister och kristen höger försöker sälja. VI behöver normala, fungerande relationer med länderna söder och öster om Medelhavet. USA kan alltid återvända till sin egen kontinent men Mellanöstern och Nordafrika kommer alltid att ligga direkt söder och sydöst om Europa. Det som händer där riskerar ideligen att spilla över till vår kontinent.

Nej, denna bloggare försöker inte hävda att hela USA:s utrikespolitik styrs av idel dreglande monster eller rasande dårfinkar. Det finns många diplomater och rådgivare som är både förståndiga, ansvarskännande och tänker långsiktigt. Men det är viktigt att hålla i minnet att det också finns fraktioner, stora och mäktiga fraktioner,  som ligger MYCKET långt oss (och kontakt med verkligheten).

De har upprepade gånger lyckats styra utrikespolitiken åt sitt håll. Och de har ingen tanke på att sluta. Det krävs bara ett val, eller en omgång tjänstetillsättningar så är de tillbaka i kontrollrummet igen.

För alla extrema de extrema fraktionerna finns kvar. De hade sina hängivna beundrare här i Sverige också. När ”kriget mot terrorismen” seglade upp 2001-2003 kunde fortfarande en spydig kommentar om George Bush i ett kommentarsfält resultera i en störtskur av ilskna protester från arga folkpartistiska och moderata bloggare.

Det har i stort sett upphört. Man försöker inte längre hävda att George Bush är ett missförstått geni. Idag brukar samma insändarskribenter hävda att okej, det kanske var aningen snett på Bushs tid, men det var då. Allt det där obehagliga, storhetsvansinnet, brutaliteten, det usla omdömet är FULLSTÄNDIGT borta efter regeringsskiftet.

Ack om det vore sant.

Jo, det stämmer att såväl neokonservativa, kristen höger och ultranationalister inte längre bemannar ett myller av politiska tjänstemanna poster i försvarsdepartement och utrikesdepartement som de gjorde under Busheran. Däremot sitter de kvar i sina tankesmedjor, sina tidskrifter och som kolumnister i de fina morgontidningarna. De kan påverka, de påverkar och när somhelst kan de vara tillbaka i centrum igen. Bland de republikanska presidentkandidaterna finns män som, om de hamnade i det ovala rummet, skulle kunna få världen att längta tillbaka till Bush som en epok då det rådde sans och måttfullhet.

●●●
Inför allt detta har Sverige och andra likasinnade länder valt att titta åt andra hållet. Vi låtsades som om det regnar tvärs igenom George Bushs ryckiga och brutala utrikespolitik. En del av de som som ansvarar för vår säkerhetspolitik har kanske bett en och annan stilla bön för att allt kanske skulle återgå till det normala. I stort sett fanns inget val. Skall vi hänga upp vår säkerhet på USA är vi också tvingade att le och samtycka, oavsett vad männen i Washington hittar på.

Det kan i sin tur mycket väl bidra till att snedvrida den amerikanska utrikespolitiken ytterligare ett par snäpp.

En sak är solklar när man försöker förstå hur tankegångarna gick i Washington under upptakten till invasionen av Irak: de allierade skulle följa efter automatiskt. Det var knappt något man behövde tänka på. Policyforskaren Kenneth Pollack skrev som en ren självklarhet om att ”skicka in europeiska, asiatiska och regionala” truppkontingenter i Irak efter invasionen.ⁱ Den neokonservative åldermannen Irving Kristol förklarade att Amerika bara behövde tuta och köra, de europeiska staterna måste betraktas som gravt osjälvständiga. Européerna verkade enligt Kristol helt nöjda med att låta USA ta hand om deras utrikespolitik medan de själva reducerades till en större upplaga av något så föraktligt som Sverige.

”Och vem går till Sverige för att finna nycklarna till framtiden?”ⁱⁱ

Hur länge kommer Amerika förbli supermakt?

I religiösa kretsar finns ett uttryck som ofta återkommer. Den kyrka som ingår äktenskap med tidsandan riskerar att bli en änka i nästa generation.

Riskerar Sverige på samma sätt att bli en säkerhetspolitisk änka i nästa generation?

Ett av de ganska slentrianmässiga antagandena bakom den nuvarande politiken är att USA kommer att förbli en supermakt i evigheters evighet, amen.

För bara tio år sedan verkade det vara ett ganska rimligt antagande.

Nu på nyåret 2012 håller fälttågen i både Irak och Afghanistan på att trappas ner. Amerika är hårt skuldsatt och har lidit strategiska nederlag på båda fronterna. Det kommer inte att bli någon ny maktsfär i Mellanöstern. I många avseenden visar dagens Amerika alla de klassiska tecknen på en stormakt som passerat kulmen. Nya erövringar ger inga krafttillskott utan blir bara kvarnstenar kring halsen. Alternativa maktcentra håller på att uppstå runtom i världen och växa sig starkare. USA:s enda riktigt pålitliga triumfkort är försvaret. I mångt och mycket är det snart det enda som gör landet till en märkvärdighet och till och med det triumfkortet har visat sig överraskande svagt. Amerika kan visserligen angripa allt som president och kongress behagar peka på men det kan helt enkelt inte sätta sig i varaktig besittning av något. För vart år blir det amerikanska försvaret bara dyrare, medan antalet soldater, örlogsfartyg och flygmaskiner krymper.

I den svenska debatten har mycket litet av det lyst igenom. En del konservativa skribenter har noterat saken.

Noterat och reaktionen har varit att mana till strid. Sverige och övriga Europa måste öka insatserna på Amerikas sida. Allt för att rädda USA:s vacklande ställning, helst kapsla in den i bärnsten.

Frågan är hur realistiskt det är.

Den amerikanska regeringen stod inför ett liknande dilemma under 1940-talet. Man var allierat med Storbritannien i andra världskriget. Det brittiska imperiet började försvagas. Redan då började många bedömare gissa att det inte skulle gå att hålla samman i det långa loppet. Amerikanerna var osentimentala. Reinhold Neibuhr noterade att det brittiska imperiet troligen var dödsdömt under alla förhållanden och att det inte var någon idé att ge konstgjord andning åt det liket.

Fransmannen Emmanuel Todd föreslog en liknande linje när det gällde USA. Det viktigaste var inte att bevara Amerikas maktställning som den såg ut 2001. Det var av allt att döma omöjligt. Istället gällde att försöka få avvecklingen att gå så smidigt som möjligt.

Är de över huvud taget intresserade? Egentligen?

Om man nu struntar i de problem som denna bloggare räknat upp, hur mycket amerikanskt bistånd kan Sverige verkligen räkna med som belöning för att ha följt med till Afghanistan?

Det är en mycket, mycket bra fråga.

Flera rapporter talar snarare om att de som sitter med Amerikas riktigt långsiktiga, strategiska planering snarare ser Stilla Havet som sin beramade ”nästa front”. (Svenskar och övriga Européer tenderar ofta att glömma bort att USA lika mycket är en Stilla Havsmakt som en Atlantmakt.)

I praktiken kan det bara handla om Kina som udden är riktad mot.

Förhoppningarna om att upprätta en intressesfär i Mellanöstern är i praktiken avskriven. Gerillabekämpning likaså enligt en viss amiral Winnefeld. Framtidens krig skulle bli mycket mer ”tekniskt krävande”. ⁱⁱⁱ(Det får väl tolkas som att motståndaren kan förväntas äga modernt luftförsvar.)

Redan nu, medan uttåget ur Irak fortfarande pågår och nerdragningen i Afghanistan nyligen inletts, har Obamaadministrationen i all stillhet börjat föra över resurser till Stilla Havsområdet. En marinkårsstyrka skall förläggas till Darwin i norra Australien.

Kina protesterar. Omgrupperingen, tillsammans med en rad diplomatisk framstötar i Australien, Filipinerna och Burma upplevs som riktad mot Kina.^iv

Därmed håller Amerika på att krypa samman i försvarsställning i Stilla Havet. Nästan tillbaka där man började 1942. Detta handlar inte om några lösa spekulationer. Detta är en långsiktig plan som kommer att bli av, den har i själva verket redan satts i verket. Både den amerikanska flottan och marinkåren uppges vara stormförtjusta. I Stilla Havet räknar de glatt med att få spela huvudrollerna, istället för att bara agera hjälpgummor åt armén i de nuvarande inlandskrigen.^v Det växande intresset för Stilla Havet och Kina riskerar å sin sida att fungera som en självuppfyllande profetia genom att utlösa ytterligare kinesisk upprustning som i sin tur dra med ytterliga amerikansk… etc. etc.

Och där har vi nästa stora, skärande ironi. Svenska soldater har i tio års tid harvat runt i sina afghanska provinser, fem har stupat, och allt för att skänka Sverige inkasseringsbara, säkerhetspolitiska checker i en bank som håller på att krascha.

USA:s militära styrka håller på att vittra. Det strategiska intresset håller på att riktas åt andra håll.

Till råga på eländet: det finns ingen, upprepar INGEN, fraktion av de som sitter med händerna i Amerikas strategiska policyforskning som så mycket som andas intresse för engagemang i Östersjöområdet.

Vad är alternativen?

I nästan tjugo år har Sveriges säkerhetspolitik traskat på i samma hjulspår. Sverige försöker ligga bra till i Washington, allt i förhoppningen att få hjälp om något militärt hot skulle materialiseras imorgon. Försöker man få något besked från de ansvariga om hur vettigt det är svarar de bara att allt måste fortsätta. Något alternativ finns inte till att, som Björn von Sydow uttryckte det, ”engagera Amerika i Östersjön”.

Nu eller någon gång den närmsta tiden är det nödvändigt att börja söka efter en annan väg för svensk säkerhetspolitik annat än vad som alltmer börjar likna ett blindspår. Det finns egentligen bara tre riktiga val.

1. Fortsätt som nu. Hoppas på att USA utrikespolitik är rationell. Att Amerika förblir en supermakt och dessutom hyser något slags intresse för Östersjöområdet, eller…
2. Börja treva sig omkring efter nya samarbetspartners, och / eller…
3. Satsa mer på vårt eget försvar, med betoning just på försvar av landets eget territorium.

Ett kapitel i världshistorien håller på att avslutas och ett nytt kan snart börja skrivas.

Ibland kommer historien instövlande med dunder och brak. Ett par skyskrapor störtar samman, ett land invaderas, ett slag utkämpas.

Alla kan se, alla kan förstå.

I bland tassar den förbi så tyst att man först långt efteråt inser att den funnits i rummet… och gått igen.

Så hur kan då beskedet att PX butiken i Camp Victory utanför Bagdad stängts och tömts vara en sån märkvärdighet?

Litet bakgrund först: Alla amerikanska baser med självrespekt har sin egen PX. De kan variera i storlek, från en liten butik till veritabla snabbköp. Det är ett sätt att tillhandahålla fringisar åt grabbarna i uniform, i synnerhet de som befinner sig i konfliktområden där sånt som nya gymnastikskor eller MP 3 spelare kan vara kinkiga att komma över. Ofta utgör PX butiken en viktig del av basens inre liv.

En del som nu stängts, tömts och rakats ren på sitt innehåll av rakvatten, deodorant, solglasögon, DVD skivor, kalsonger, skivspelare och mycket, mycket mer.

Det handlar inte om vilken PX butik som helst och Camp Victory är inte vilken bas som helst. Den utgör ankaret i en veritabel klunga av militärläger i och runt Bagdad och Bagdads internationella flygplats. Tillsammans med den Gröna Zonen i centrala Bagdad är, eller var, den kärnan i den amerikanska ockupationen av Irak. Det tillsammans med en helt jättelik ambassad som ursprungligen var tänkt att rymma 3 000 ambassadtjänstemän.

Camp Victory tillhörde de baser som amerikanerna i det längsta ville hålla kvar vid. Med sitt läge direkt utanför Bagdad skulle den utgöra tung, amerikansk militärkänga på en framtida irakisk regerings nacke. I mars 2004 rapporterades att amerikanska ingenjörstrupper koncentrerade sig på att uppföra 14 gigantiska, permanenta baser runtom i Irak samtidigt som de gamla baserna i nordöstra Saudiarabien utrymdes.ⁱ

Det var en av de stora förhoppningarna bakom ockupationen av Irak. Att kunna släppa baserna i Saudiarabien som man haft sedan Gulfkriget 1991 och flytta över alltsammans till Irak istället.

Förhållandet till Saudiarabien hade surnat. Baserna hade gradvis belagts med fler och fler restriktioner. Ersättning behövdes.

Ett ockuperat Irak borde väl vara mer lätthanterligt än Saudiarabien.

●●●
Det skulle bli en enkel match, det hävdade alla debattörer som räknades medan nedräkningen för invasionen tickade.

”Cakewalk in Iraq” var rubriken i på ett inlägg 2002.

Det angav fyra skäl.

1. Det var en enkel match (cakewalk) förra gången (gulfkriget 1991).
2. ”De” (irakierna) har blivit mycket svagare.
3. USA har blivit mycket starkare.
4. Den här gången tänker amerikanerna stanna.ⁱⁱ

”Den här gången tänker vi stanna”.

Bokstavligen ”we’re playing for keeps”

I efterhand har det talats mycket Bushregeringens goda avsikter, att man ville sprida demokrati, framsteg, göra världen bättre, befrämja vackert väder, göra alla snälla etc. etc.

Det är till stor del efterhandskonstruktioner. Den typen av slagord började genljuda först kring år 2002 när kriget skulle marknadsföras till allmänheten. Dessförinnan handlade den amerikanska debatten snarare om att erövra en stark ställning, i somliga kretsar talades öppet om att ett imperium väntade om hörnet. Bush talskrivare David Frum gissade litet drömskt att en amerikansk invasion skulle göra USA till Mellanösterns dominerande makt med större kontroll än någon annan makt ”sedan ottomanerna, eller kanske romarna”.ⁱⁱⁱ

För vissa hägrade ytterligare en lysande möjlighet. Detta skulle lösa den eviga Mellanösternkonflikten.

”Plocka bort” Saddam Hussein och Irak ur ekvationen. Då skulle säkert palestinierna äntligen bli fogliga och till sist skriva under efter USA:s och Israels diktat. Den tanken kom bland annat från författaren George Packer men denna bloggare har intrycket att den verkar ha legat luften i de amerikanska strategi snickarnas korridorer.^iv

Drömmarna var storslagna, på gränsen till grandiosa. Förhoppningarna om vad militär makt kunde uträtta likaså. Charles Krauthammer:

”Amerika är inte längre bara en internationell medborgare. Det är världens dominerande makt, mer dominerande än Rom. Därför kan Amerika omskapa normerna, ändra förväntningarna och skapa nya verkligheter. Hur? Genom att ogenerat och obändig uppvisning av vilja.”^v

Invasionen av Irak var tänkt att bli just en första, sådan viljedemonstration. Genom ryande och domderande skulle mer tveksamma nationer att automatiskt följa efter.

Där har man också stämningarna i Washington inför krigsutbrottet.

●●●

”Ibland får jag e-mail som ber mig föreslå lösningar eller komma med förslag. Okej. Dagens första lektion: våldta inte, döda inte och ge er iväg medan ni kan, medan det fortfarande ser ut som om ni har ett val… Kaos? Inbördeskrig? Blodbad? Vi får ta våra chanser- bara ta era marionetter, era stridsvagnar, era smarta vapen, era dumma politiker, era lögner, era tomma löften, era våldtäktsmän, era sadistiska torterare och försvinn.”^vi

Den som skrev det kallas bara för ”Riverbend”. Man tror sig veta att det handlar om en välutbildad irakisk kvinna av blandad, sunnimuslimsk och shiitisk bakgrund. Hon började skriva bloggkomentarer på engelska 2003 när ockupationen börjat. Hon fick stor publik. Hennes blogg sammanställdes till en bok.

De sista inläggen sista kom 2007. Där meddelades att hon och hennes familj gick i landsflykt till Syrien.

Därefter blev det tyst.

Vid det laget hade allt gått galet.

Istället för se Amerikansk Makt bre ut sig över Irak och övriga Mellanöstern hade invasionen fått till följd att ett myller av lokala maktcentra uppstått i Saddam regimens ställe. Det förargliga var att amerikanska armén helt enkelt inte hade krafter att sätta allihopa under klacken. Försökte amerikanerna trycka ner ett så växte sig genast två andra starkare. Amerikanernas försök att styra landet genom en ockupationsregering, CPA, var ett ömkligt fiasko och den tvingades ge upp efter och utlysa allmänna val efter ett år.

Valet 2005 proklamerades utåt som en framgång av episka proportioner för Bushregeringens påstådda demokratiseringsambitioner. I själva verket var valutgången en ren katastrof för de amerikanska förhoppningarna om en maktställning vid Persiska viken. När rösterna räknats samman hade de ”amerikanska” kandidaterna Iyad Allawi och Ahmad Chalabi fallit igenom trots många miljoner i diskret bistånd och rådgivning från amerikanska valstrateger.

Istället kom Iran vänliga kandidater till makten. Allt detta hade bara Amerika att foga sig efter – om de inte ville återgå till att försöka styra landet direkt på egen hand istället och vara utsatta för prickskytte från alla möjliga håll.

Kanske blev det avgörande de segdragna förhandlingarna om Status of Forces Agreement eller SOFA mellan Amerika och Irak. I all sin sega långtråkighet var de en tydlig mätare av USA:s bortskrumpnande makt och prestige. President Bush inledde med kräva 50 permanenta militärbaser och delvis kontroll över Iraks luftrum. Amerika skulle ha fri rätt att bedriva militära operationer från Iraks territorium utan att behöva fråga regeringen i Bagdad om lov.

Från den förhoppningsfulla starten kom sen en långsam, krypande reträtt. Den irakiska regeringen vägrade, och vägrade och vägrade.

Till sist hade man hamrat fram ett färdigt avtal. Vid det laget fanns inget kvar. Inga militärbaser, inga speciella rättigheter. Allt var struket och borta. Det enda som återstod en text om att USA skulle dra sig ur mot slutet av år 2011.

Kort sagt: efter unilateral invasion, ockupation, uppror och förödelse har USA till sist bärgat ett löfte om ett utbyte i form av… ingenting.^vii

Kanske var det avtalet vändpunkten, dödsstöten åt alla våta imperiedrömmar från sekelskiftet. Kanske kommer framtidens historiker att betrakta det som början till slutet för Amerikas ställning som supermakt.

Det fanns en vettig invändning 2008: avtalet var just ett avtal. Ett stycke papper. Vad garanterar att det verkligen blir så det kommer att gå? Frågan var befogad. Obama regeringen har då och då gjort lama försök att få avtalet ändrat till att ändå inkludera någon form av truppnärvaro.

Nu på hösten 2011 i skuggan av en serie arabiska revolutioner och lynchningen av Libyens störtade diktator Khadaffi, kommer beskedet: SOFA avtalet kommer att verkställas. USA kommer att lämna Irak utan att få någon behållning av årtusendets första krig.

●●●
”Kriget i Irak är över”. Det var temat för Obamas tal den 21 oktober. De sista amerikanska soldaterna, cirka 40 000 skulle under de kommande månaderna packa och sätta sig i rörelse mot gränsen.^viii

Han tillfogade att det var i enlighet med hans vallöfte.

På den punkten är Obama rätt skenhelig. In i det sista fortsatte försöken att rädda någon form av amerikansk närvaro. Under september och oktober fortsatte de amerikanska försöken att bärga åtminstone någon slags behållning. Hökar i den amerikanska kongressen ville helst ha kvar minst 10 000 man även efter årsskiftet. USA:s ÖB Michael Mullen gjorde sig synlig i Bagdad med några påstötningar om att det där förargliga SOFA avtalet från 2008 var de väl inte så noga med eller hur?

Runtom i Irak rasade samtidigt demonstrationer mot att den amerikanska truppnärvaron skulle förlängas. Både Shiiter och Sunnimuslimer protesterade, liksom under SOFA förhandlingarna 2008.^ix

En vanlig litania från konservativa debattörer, som förklaring till att den amerikanska ockupation gick så snett, är att Irak aldrig varit ett riktigt land utan bara några avdankade ottomanska provinser som britterna snott samman och utropat till en stat på 1920 talet, etc. etc.

På vissa sätt var det också så som det hade fungerat efter 2003 när hela landet sprack upp i sina etnisk/religiösa fogar. Andra har varnat för att trots det underskatta irakisk patriotism. Under SOFA förhandlarna 2008 började den göra sig gällande. Precis som under förhandlingarna 2011.

Det gick inte att komma överens.

Den stora knäckfrågan, det man satt och tragglade om och till sist stjälpte alltsammans var att amerikanerna krävde åtalsimmunitet för sina soldater.^x Ingen amerikansk militär skulle behöva riskera att ställas inför Irakisk domstol menade de amerikanska förhandlarna.

Det kunde irakierna å andra sidan inte skriva under på.

Först och främst har amerikanska soldater upprepade gånger begått svåra övergrepp mot irakisk civilpersoner under ockupationen, såväl mord, stöld som tortyr. Abu Ghraib fängelset lever i minnet. Lägg därtill att förtroendet för att USA skulle kunna sköta saken på egen hand hängde på sniskan. Det amerikanska rättsväsendet var hela tiden notoriskt slapphänt mot den typen av brott. Förövarna blev antingen frikända, fick låga straff eller släpptes i förtid.

För det andra: för många irakier osade åtalsimmunitet kolonialtidens exterritorialrätt. Det var exakt den sortens löften som britterna på sin tid tilltvingat sig.

För det tredje: Muqtadar al Sadr, ledare för Sadrrörelsen, den starkaste rörelsen bland Iraks fattiga Shia muslimer, motsatte sig en fortsatt amerikansk närvaro. Det fanns ett hot med i bilden. Försökte amerikanerna krångla hotade Sadrrörelsen att återuppta sina angrepp på amerikanska trupper. Även om premiärminister Nouri al Maliki kunde tänka sig att behålla amerikanska förband för att träna den irakiska armén ville parlamentet I-C-K-E gå med åtalsimmunitet. Vid det här laget hade dessutom Sadrrörelsen flera ministerposter. När månaden oktober började rinna ut hade det fortfarande inte kommit en överenskommelse.^xi

●●●
Och i mitten av oktober 2011 började ett nytt besked sippra ut: Obama regeringen har gett upp. Det blir ingen åtalsimmunitet för amerikanska soldater i Irak. Det blir ingen fortsatt truppnärvaro eller militärbaser. I januari 2012 skall alla amerikanska soldater att vara borta. Allt som återstår nu är att packa samman det stora ockupationsmaskineriet. Det amerikanska flygvapnet har överlämnat ansvaret för Iraks luftrum. Två av tre regionala högkvarter har stängts.^xii SOFA avtalet gäller. Det kommer inte att omförhandlas. Efter åtta år och sju månader håller det amerikanska äventyret i Irak, officiellt, på att ta slut.^xiii

Mellan då och nu, mellan krigsutbrott och krigsavslut finns en gigantiska skillnad, praktiskt taget en maktpolitisk revolution. Det land som sände sina soldater över den irakiska gränsen 2003 var en Supermakt, ja inte ens det uttrycket ville riktigt förslå.

Somliga talade om en veritabel Hypermakt.

Det var då.

Trots Obamas bedyranden om att trupperna tågar ut ”med högburet huvud, stolta över sin framgång” så har något ändrats, ändrats i grunden. Det land de återvänder till är stukat, kört i botten, skuldsatt och har inte fått något utbyte av alltsammans. Av 2003 års triumferande hypermakt finns nu bara ett skal kvar. Amerika kan knappt ens kallas en supermakt längre.

Epilog. ”Vem förlorade”

Den neokonservative kolumnisten Charles Krauthammer skrev ett rasande inlägg. ”Who lost Iraq?”

Rasande och tämligen bakslugt. Felet vilade på president Obama menade Krauthammer. Kriget var en gigantisk framgång förklarade han. Enda problemet var att nu höll presidenten på att sjabbla bort segern, hela den genialiska planen, genom att han inte kunde få det där förargliga SOFA avtalet omförhandlat.^xiv

Krauthammer var i alla fall ärlig på så sätt att han inte försökte dölja att det handlade om ett gigantiskt, strategiskt nederlag. Att lägga skulden på Obama är däremot en fräck lögn. Det var Bush och hans regering som gick med på SOFA avtalet, det var också under Bush som den viktiga shiamuslimska gruppen vände sig emot amerikansk närvaro.

En annan gråtfylld kommentator är Kenneth Pollack, före detta medlem av nationella säkerhetsrådet under presidenten Clinton och energiskt propagerade för invasionen. Allt berodde på en serie FULLSTÄNDIGT obegripliga felbedömningar under Obama regeringen.^xv

Mer rättvist är nog att den stora felbedömningen var att överhuvudtaget börja kriget.

Det utlöste ingen demokrativåg i Mellanöstern. Revolutionerna i Tunisien och Egypten har gjort det. I den mån Irak spelat någon roll i arabvärlden, i Egypten, Tunisien och Libyen har det mest av allt figurerat som ett avskräckande exempel.

”För guds skull, det får inte bli som i Irak,” har varit ett återkommande mantra.

Det fanns en annan, stor strategisk tanke när kriget började. Från sin ställning i Irak skulle USA kunna pressa Iran och Syrien.

Det kan man också glömma. Istället är Irak under ett växande Iranskt inflytande. Större delen av den nuvarande ledningen har suttit i exil i Iran under Saddam-åren.

Till förlorarna hör Charles Krauthammer och hans vänner i Amerikas neokonservativa nätverk. De pratade, trixade och manövrerade Amerika in i kriget.

Deras planer kapsejsade efter att ha sjösatts.

Epilog II. Omgruppering

Uttåget ur Irak kommer nästan direkt att följas av en uppbyggnad av amerikanska styrkor i de små Gulfstaterna. Syftet är att hålla ett öga på Iran och på Irak(!).

I USA har Kenneth Pollack och många med honom övergått till att propagera för ett nytt krig, ett krig mot Iran den här gången.^xvi

Men för vad det än kan vara värt: Amerikas krig mot Irak kommer snart att vara slut.

Sinnessjukdom och internet. Två förklaringar som oftast genljudit i media.

Först och främst: Behring Breivik var abnorm. Bakom en normal fasad sjöd vansinnet. Han var inte ”en av oss”. Han var inte den respektable medelklassnorrman han verkat vara i alla dessa år. Han hade ett normalt umgänge med vänner, flickvännner, var artig mot grannarna, även om han brukade insistera på att de skulle ringa i förväg innan de kom på besök.

Icke en enda viskning om vad som väntade. Verkar aldrig ha pratat bredvid mun. Städade undan alla spår.

Det handlar absolut inte någon av Hollywoods seriemördare som brukar prata med andarna, fullsmetad med blod i en mörk källare med den obligatoriska kollage väggen av bilder på mordoffer, tidningsurklipp och Basquiat inspirerat klotter.

I nio långa år planerade Behring Breivik, samlade material, ammunition och vapen, filade på sitt manifest, undvek upptäckt. Hela tiden höll han en respektabel fasad utåt.

Så frågan är hur mycket täckning det finns för insinuationerna om att karln var vansinnig? Kanske han levde i fantasivärld av religionskrig och ståtliga korsriddare, varav han själv var en. Men den är en fantasivärld som delas av många.

Vilket knyter an till den andra stora förklaringslinjen.

Det beror på Internet.

”Till slut steg det ändå fram i nästan mänsklig skepnad. Monstret: hoptråcklade av hundratusentals hat inlägg på ett myller av sajter på internet som står öppna för var och en som vill vädra sitt förakt för västvärldens demokratiska ordning”, hette det i Dagens Nyheter.[i]

Anders Behring Breivik var förgiftad av hatsajter. Där är problemets kärna.

För oss andra kan det någonstans kännas aningen lugnande. Den onde anden kan visas på dörren. Utstötas ur gemenskapen. Ingen av oss andra behöver känna något ansvar eller vara generad.

Frågan är om det inte är för enkelt det också. Ja det finns en gott om vidriga bloggar och webbsajter. (Det finns å andra sidan en hel del vidriga böcker, flygblad, tidningar och tidskrifter.)

Problemet är att Anders Behring Breiviks världsbild kanske är mer spridd än man vill tro.

I radions förträffliga magasin ”God morgon världen” satt Peter Wolodarski, från Dagens Nyheter och Paulina Neuding från magasinet Neo som kommentatorer. Båda skruvade på sig. Pratade vagt om Anders Behring Breiviks hat mot det demokratiska samhället.

Något de förbigick med tystnad var Behring Breiviks islamofobi. Att hans drivkraft var hatet mot Islam som ansågs kontaminera den rena, västerländska, kristna kulturen. Istället för att angripa muslimer valde han att angripa norska socialdemokratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøa, just för att de ansågs svika i det stora civilisationskriget.

Resonemanget var: Angrip Utøa så utraderar man en stor del av de norska socialdemokraternas återväxt. Skär man hälsenorna av socialdemokraterna så får man övertaget i det stora ”civilisationskriget”.

Det förklarade han själv:

”Målet var inte att döda så många som möjligt utan att orsaka Arbeiderpartiet största möjliga skada och strypa nyrekryteringar. Partiet har svikit landet och folket.”[ii]

Och notera gärna: alltför ofta under de gångna tio åren kunde Anders Behring Breivik, med sina halvsmälta resonemang om ett stort civilisationskrig, snarast ha varit gästskribent i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsida.

Vad menas det?

Kanske menas att den som har en text som yrar om den Stora Judiska Världskonspirationen hade diskvalificerat sig som seriös debattör. Detsamma hade gällt för den som få in en utredning på temat ”Negrer är lata och opålitliga”. Ingen skulle tveka att en sekund om att det var frågan om något vidrigt.

Inte mig emot. Inte för bråkdelen av en sekund. Bort med skiten.

För den som velat ”diskutera” (läs ösa galla över) ”det muslimska problemet” har det däremot påfallande ofta inte varit något problem att få in en text i såväl Neo som Dagens Nyheters debatt och ledarsidor. (”Sverige styrs från det där utrymmet” sa en erfaren redaktör medan han pekade på DN debatts spalter.) Enda förutsättningen har varit att det värsta hatet lindas och presenteras i vissa termer.

Lisbeth Lindeborg levererade en debattartikel på DN debatt vars poäng var att islamismen utgjorde en ”tredje totalitarism”. (En tanke lånad från Paul Berman.) Ett hot lika stort som Tredje Riket eller Sovjetunionen under det kalla kriget. Och det blir snart uppenbart att ”islamism” i själva verket är samma sak som invandrare från Mellanöstern eller Nordafrika.

”Överallt i Europa från norr till söder, från väst till öst, finner vi islamismens utlöpare i städer och finner vi islamismens utlöpare i städer och samhällen. Oavsett vad de otaliga islamistiska föreningarna, grupperna och moskéerna kallar sig så är de förenade i sin strävan att föra det ´civilisationernas krig’ som, som det Muslimska brödraskapet utropade 1928  […] till seger”.

Och till sist verkar vara helt ointressant vad de människorna egentligen gör. De är skyldiga allihopa enligt Lindeborg.

Om de anpassar sig till majoritetssamhället, kompromissar med sina egna traditioner och sedvanor, ja då bevisar det enligt Lisbeth Lindeborg till sist bara att de är ovanligt sluga islamister.[iii]

Den artikeln cirkulerade bland folkpartistiska bloggar. Den mötte stor beundran.

Överlag har tanken på ett stort, härrrligt ”civilisationernas krig” varit varmt omhuldad bland Sveriges liberala debattörer ända sedan den först lanserades. Tidningen Neo s dåvarande redaktör Sofia Nerbrand var tidigt ute med att glödande lovprisa tesen om civilisationskrig.

Man försöker påskina att hatbloggarna uppkommit i något slags tomrum. En dag fanns de bara där.

Inget är mer felaktigt. När det gäller islamofobi och hat har de anonyma bloggarna i sin tur öst från källor som absolut inte är några primitiva råskinn i bomberjackor. Mycket av den ursprungliga inspirationen kommer från figurer som betraktas som framstående lärdomsljus.

Jag skrev ett längre gästinlägg om saken på Rawia Morras blogg.

Som kommer här:

——

Får jag bekänna en sak?

Nå, jag tar sats: här kommer det.

Jag har aldrig riktigt förstått Edward Said och hans bok Orientalism.

Till dess…

Jag vet att det är det sena nittonhundratalets mest inflytelserika bok. Saids resonemang är mycket sinnrikt. Jag var full av beundran…

Men vad menade karln?

Han skrev att den orientalistiska forskningen konstruerade bilden av orientalen som ”den andre”, som främlingen något som mest liknade utomjordingar av antimateria.

Där hängde jag inte med.

De flesta orientalister jag läst och som försöker förklara mellanöstern för en svensk publik gör raka motsatsen såvitt jag kunnat se. Forskare som Jan Hjärpe, Ingmar Karlsson och Michael Norberg berättar om alla kontakter mellan Europa och Mellanöstern som löpt fram och tillbaka genom seklernas lopp. På olika sätt brukar de, såvitt jag kunnat se, utan att skönmåla, ändå förklara och förmänskliga. Inte främmandegöra.

Så vad kan jag ha missat här?

Pratade Edward Said i nattmössan?

Han verkade litet för smart för det. Fanns det en pusselbit som saknades?

Jag gissar läsaren återigen suckar över att jag måste vara så slingrig och rota till alltsammans innan det (eventuellt) kommer något som liknar en poäng från mig.

Den saknade pusselbiten hittar man, tror jag hos Bernard Lewis. Faktum är att Edward Saids bok om orientalism kan läsas som ett enda angrepp på den avdankade Princeton professorn.

Och då blir med en gång alltsammans begripligt.

Lewis är i många avseenden den moderna islamofobins fader. Det var han som först myntade begreppet the Clash of civilisations, den som förutsätts vara oundviklig mellan den kristna och den islamiska världen. Huntington bara lånade frasen från honom.

Lewis anses vara Irak-invasionens gudfader. Alltsammans blev dessutom möjligt just för att han INTE är någon grovhuggare i bomberjacka och hakkorsmärke på ärmen.

Lewis har klass. Han får sitta med i tv soffor, lägga ut texten i Foreign Affairs och New York Times. I många avseenden säger de båda samma saker men från Lewis kommer det oändligt mycket mer belevat och med myckenhet akademiskt lull lull i ryggen.

Och i det läget tenderar ofta en bildad medelklass publik att falla i trans av hänförelse.

Läsaren undrar kanske undrar varför en vithårig forskare från Princetonuniversitetet kan inspirera till terrordåd i Norge. Svaret skulle kunna vara att idéströmningar alltid uppstår i slutna sällskap, tidskrifter med begränsad spridning och dammiga universitetsinstitutioner. Man brukar ofta göra sig lustig över struntpratande intellektuella men det som kläcks i det där slutna klickarna, spridas till den bildade medelklassen och via skollärare och bibliotekarier nå såväl den stora allmänheten som beslutsfattare.

I den miljön är Bernard Lewis inte någon liten lustifikation utan en av formidabel vithaj. Han är The Sage. En man med stor prestige och akademisk tyngd.

Och han har varit i verksamhet sedan 1950-talet.

Bernard Lewis teknik går ut på att prisa den islamiska civilisationen för dess landvinningar inom vetenskap och kultur.

Sedan kommer en redogörelse för dess uppkomst och utveckling lååååång litania om tillkortakommanden, misslyckanden och haverier.

Som läsare blir man till sist känsla av att hela Orienten är något i grunden felkonstruerat. Landvinningarna är glömda. Allt som finns kvar på näthinnan är misslyckandena.

Det andra stora temat hos Bernard Lewis är ett fullständigt ”förfrämmandegörande” av orienten/mellanöstern och människorna som lever där. De skildras närmast som varelser från yttre rymden, nästan helt drivna av sina dunkla kulturella och religiösa drifter.

Helt plötsligt stämmer Edward Saids resonemang som hand i handske. Det om hur man försöker konstruera  bilden av ”orientalen” som ”den andre”. Den som måste övervakas, kontrolleras och domineras.

Edward Said anklagade: bakom en fasad av liberalism och vetenskaplighet var Lewis arbete “aggressivt ideologiskt”[iv]

Said betraktade helt klart Bernard Lewis som livsfarlig och bekämpade honom.

För Lewis var ute efter makt.

Både i Storbritannien och i USA försökte han träget armbåga sig fram till de hörn av regeringarna där policyn drejas fram.

Länge kämpade Bernard Lewis och hans meningsfränder i motvind. Medan han fortfarande arbetade i England försökte Lewis sälja förslaget britterna skulle återupprätta det ottomanska imperiet och använda det för att erövra mellanöstern.

Av någon anledning var det svårt för det brittiska utrikesdepartementet att uppbåda någon som helst entusiasm för det strategiförslaget.

År 1974 hoppade Bernard Lewis på ett erbjudande om en fet professur i Princeton universitetet. I början av 1980-talet blev han amerikansk medborgare och började gravitera mot en krets unga män som samlats kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

I sinom tid skulle de komma kallas för neokonservativa.

Läget var detta i början av sjuttiotalet: USA hade krånglat sig ifrån Vietnamkriget. Samtidigt hade Mellanöstern dykt upp på radarskärmen. Under oktober kriget hade det kommit ett hot om oljeembargo. Det hade på allvar visat hur beroende Amerikas samhälle och försvar var av olja från Mellanöstern. Redan 1973 förekom en del skriande om att Amerika borde ockupera oljefälten.

Det var i det läget som Lewis plockades över. Amerika kom på att man behövde orientalistisk expertis. Lewis kunde alltid passera som en sådan. Den fina poängen var just att från honom skulle etablissemanget få subtila fiendebilder. Tanken började redan då gro att USA en vacker dag skulle börja intervenera i större skala i regionen.

Lewis kallades med andra ord. Lewis kom och började sprida sina teser om att det i själva verket rådde ett civilisationskrig mellan västvärlden och islam.

Han grundade en veritabel tolkningstradition. Bernard Lewis tankegångar togs upp, bland annat av ett helt koppel israeliska orientalister som Rafael Patai, Rafael Israeli och Dan Schueftan.

Kanske var det med det kalla krigets slut som vinden började blåsa åt deras håll. När Sovjetunionen plötsligt försvann började många i konservativa kretsar att yrvaket se sig om kring för att hitta en ny STOR FIENDE. En sådan var Samuel Huntington som hävdade att framtidens konflikter skulle stå mellan stora civilisationsområden.[v]

Huntington tackade i synnerhet Bernard Lewis för inspirationen. Den islamiska civilisationen var Det Stora Problemet.

Går man in på en utpräglat islamofobisk blogg finner man den ofta späckad med länkar till allehanda neokonservativa forskare och kolumnister. De tjänar både som inspirationskällor och som ett slags legitimation. Titta, verkar de vilja utbrista, vi säger bara samma sak som den här superrespektable amerikanske eller brittiske skribenten.

Den stora tiden kom med elfte september 2001.

Helt plötsligt stod Bernard Lewis hela hans sätt att tolka Mellanöstern i ett förklarat ljus. Böckerna såldes i jätteupplagor. Alla ville höra hans åsikt. Allt verkade stämma. Arabvärlden var sjuk och felkonstruerad. Orsaken till den traumatiska attacken stod att finna medeltida skrifter, inte några rationella, politiska orsaker. Allt tal om Israel ockupation eller USA:s brutala sanktioner mot Irak efter Gulfkriget 1991 måste viftas bort. Därtill kom att Lewis vädjade till stormaktspolitikernas rovdjursinstinkter. Arabvärlden var ett skaderivet bytesdjur. Ett lockande byte som bara väntade på fällas. Allt som krävdes var en beslutsam offensiv på någon lämplig punkt, Irak exempelvis.

En hög amerikansk tjänsteman ansåg att den mest avgörande knuffen mot krig var den presentation som Bernard Lewis höll för den mäktige vicepresidenten Dick Cheney.

”Jag tror att det du måste göra med araberna är att drämma till dem mellan ögonen med en stor käpp. De respekterar styrka.”[vi]

Ord och inga visor.

Kanske var det Bernard Lewis stora ögonblick. I decennier hade han kämpat för att bereda marken, skapa fiendebilderna, publicerat böckerna, artiklarna, framträtt i debattprogram. Nu, äntligen skulle alltsammans bära frukt. Nu skulle USA gå till storms mot mellanöstern.

Vicepresident Cheney och Lewis träffades upprepade gånger över middagar. Enligt en som satt med var Lewis ständigt återkommande tema att man skulle gå på mot Irak och mot arabvärlden.

”Slå till. Tveka inte.” Löd ständigt uppmaningen från Lewis.[vii]

Åren har gått. Lewis har både fått uppleva sin seger över Edward Said och därefter hur den segern förvandlades till damm och aska. De många orientalister som länge svurit över Bernard Lewis stora inflytande har gått till storms mot honom.

Invändningarna har varit många:

Först och främst är Lewis expert på det ottomanska imperiet, inte på arabvärlden.

För det andra tycker kritikerna att verkar ha sovit sig igenom Mellanösterns moderna historia. Allt, allt, ALLT som sker verkar hos Bernard Lewis ha sin upprinnelse i olika medeltida handskrifter.

Själv verkar Lewis ha blivit alltmer förgrämd och prillig. Bland annat har han på sista tiden gått omkring och förkunnat att Europa snart kommer att vara muslimskt.

Det förhindrar inte att den typen av tankar har tagits upp och förgrovats av olika konservativa kolumnister där det målas upp fasansfulla visioner av hur muslimerna håller på att ta över förorterna och nu bereder sig att storma stadskärnorna.

Lewis tråd har plockats upp av andra. Hos Bernard Lewis fanns i alla fall en slags fernissa av liberalism och vetenskaplighet. Fast när man läser protokollen från konferenser han deltagit i eller intervjuer han gett noterar att han är mycket flink när det gäller att trycka på rasistiska knappar hos sin medelklasspublik.

Flyttar man blicken till de många som valt att gå i hans fotspår har man helt sonika struntat i det. Hos skribenter som Rafael Israeli, Daniel Pipes, Melanie Philips, Geert Wilders, Bat Ye’or har rashatet varit ohöljt.

Många av dem har fått sina texter publicerade i Neo. Flera av dem nämns som viktiga inspirationskällor i Anders Bering Breiviks långa manifest.

●●●
Kanske Bat Ye’or är en annan grundläggande figur. Hon har lyckat skapa en helt egen litterär gengre.

Eurabialitteraturen.

Bat Ye’or är en pseudonym för Giselle Littman. Pseudonymet skall betyda Nilens dotter, syftar på att Littman var uppvuxen i Egyptens International Settlement. Familjen förlorade allt när Nasser började nationalisera. I sin bok Eurabia: The Euro-Arab Axis har hon lanserat en gigantisk konspirationsteori som går ut på att EU konspirerar med arabvärlden mot Israel. Sammansvärjningen skall ha inletts 1973 – 1974 med ett organ som kallades den euro – arabiska dialogen EAD.

I själva verket är EAD en hemlig regering som beslutat sig för att förråda Israel, svika västvärlden och kapitulera för araberna. Den allsmäktiga EAD genomsyrar alla aspekter, från immigration, till kulturellt och ekonomiskt samarbete.

Självklart är islam helt inriktat på världserövring meddelar Bat Ye’or.

Eurabia liknar Sions vises protokoll men här är allt ställt på huvudet.

Medan Sions vises protokoll var ett falsarium från den tsarryska säkerhetstjänsten som talade om en hemligt judisk världsregering så spinner Eurabia istället en tankevärld om en hemligt världsregering med udden riktad mot Israel. Allt i syfte att delegtimisera, och underminera den judiska staten.

”Det är ett projekt som tänktes ut, planerades och genomdrevs konsekvent genom invandringspolitik, propaganda, stöd från kyrkorna, ekonomiska förbund, och bistånd, kulturellt, massmedia och akademiskt samarbete. Generationer växte upp i det ramverket.”[viii]

Eurabia har gett upphov till en veritabel hord av efterföljare. Där finns något att hämta för de flesta. För kristen höger med rivalitetskomplex mot islam, för rasister som vill ha ett nytt hatobjekt och för frustrerade proisraeliska grupper som vill ha en bekväm förklaring till staten Israels allt sämre ställning i de allmänna opinionerna. Eller bara till varför livet känns fel i största allmänhet. En förklaring som har så litet som möjligt att göra med Israels egen politik. Allt handlar i själva verket om EAD:s dolska manövrer och att EU i all hemlighet beslutat att kapitulera för araberna.

Det hela tänktes ut av de usla fransmännen på sextiotalet.

Och vid det laget undrar den uppmärksamme läsaren om inte det här är en massa dravel? Den som söker efter belägg söker förgäves. Det finns bara svepande påståenden.

Självklart är alltsammans dravel. Det allsmäktiga EAD finns verkligen. Den är organ för dialog mellan EU och arabvärlden men i allt väsentligt handlar det om att EU, ofantligt mycket rikare och med större befolkning, dikterar för arabvärlden vad den vill.

Dravel som sagt var men dravel som lockar och drar.

Till Lewis tanke om ett stort islamiskt hot läggs nu en annan idé. Förutom ett yttre hot finns också ett Stort Förräderi inifrån. De som stod för förräderiet var alla de som vägrade gå med på stora civilisationskriget. Det är dom som kör kniven i ryggen på de tappra.

I normala fall skulle en figur som Bat Ye’or ha skickat ner i källaren tillsammans med UFO forskare och nyutgåvor av Mein Kampf. Istället har hon tagits emot med respekt, hennes böcker har getts ut på respektabla förlag och själv har hon fått lägga ut texten på konferenser med Hudson institutet.

●●●
På Dagens Nyheters ledarsida kom en lång klagovisa om vilken oanständighet det är att ”…koppla företrädare för konservativa och liberala regeringsledamöter i Sverige till ett massmord i Norge.”

Aftonbladet hade tagit sig orådet att påminna om Folkpartiets pågående flört med islamofobin.

Nu borde det råda enighet.

”Det spelar ingen roll om hoten kommer från extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet, våldsbejakande islamistiska nätverk eller något annat”.

Liberaler, konservativa och socialdemokrater tillhör ju alla samma familj menar ledaren. [ix]

Låtom oss alla nu vara vänner och gå på minnesstund tillsammans.

Problemet är bara att varken extremhöger, autonom vänster, organiserad brottslighet eller våldsbejakande islamistiska nätverk har minsta gehör för sina idéer i vare sig svensk liberal press eller i folkpartistiska ungdomsförbundets publikationer.

De tillhör helt främmande världar. Idémässigt löper en veritabel järnridå mellan dem.

När det kommer till Anders Behring Breiviks tankar om västerländskt civilisationskrig mot den muslimska världen är de rumsrena inom den respektabla borgerligheten. Ända sedan nittiotalet har de kunnat ventileras i  kolumner, och i morgontidningarna ledar- och debattsidor.

Lägg därtill att varken autonom vänster, nynazister eller islamister har några realistiska utsikter att få se sina idéer förvandlas till regeringspolitik i Sverige.

Vänd nu blicken till islamofobin. Det finns ett riksdagsparti, Sverigedemokraterna som har den som sin stora publikmagnet. Också Folkpartiet har sedan länge tåflörtat med samma politik med sina många propåer om språktest, slöjförbud, simundervisning och dylikt. Ofta i samband med valrörelse.

Nej, nej, inget sägs rent ut men alla vet vilka som är måltavla.

Kanske är islamofobin speciell för att den utgör en pyramid. I spetsen finns professorer och kolumnister med förtroendeingivande titlar. I botten finns hatbloggarna.

Och längst ner finns Anders Behring Breiviks hånflin medan han förs bort till häktet efter förrättat värv.

Kanske var detta det senaste offret för de arabiska revolutionerna, förutom Hosni Mobarak och Ben Alis karriärer.

Det palestinska inbördeskriget mellan Fatah och Hamas sjunger på sista versen.

Det dog den 4 maj 2011 efter att de båda partierna efter en del förhandlande i Kairo skrivit avta.

Det nyligen revolutionerade Egypten har stått som värd och medlat i förhandlingarna.[i]

Två politiska partier som bedrivit ett ganska förvirrat inbördeskrig mot varandra har slutit fred. Världshistorien har böjt av i en ny riktning en aning. Och kanske också ett begynnande tecken på att både Amerika och Israel talar med något mindre bokstäver än förut.

●●●
Det började på ryggen av den våg av demonstrationer, revolter, protester och revolutioner som skakat Nordafrika och Mellanöstern. Det var på samma gång en våg, samtidigt är målen lokala. Överallt har människorna tagit till vapen mot lokala orättvisor, lokala tyranner, lokalt missnöje. Och på samma gång har de många lokala revolterna glidit samman till en stor våg.

På Västbanken och Gaza hade man börjat protestera mot alla sina tyranner, såväl den israeliska ockupationen, Fatah och Hamas. I mars vändes mer och mer av uppmärksamheten mot splittringen mellan Hamas och Fatah. Rapporterna talar om demonstrationer som hölls vid Islamiska universitetet i Gaza stad och i Ramallah på Västbanken.

Kravet var att splittringen mellan de båda partierna och mellan Västbanken och Gaza måste upphöra. Både Fatah och Hamas lovade att deras respektive poliser skulle hålla sig på avstånd från demonstrationerna.[ii] Hamas ledaren Ismail Haniye förklarade att han var beredd att avgå som premiärminister för att avtalet skulle kunna gå igenom.[iii]

●●●
Kriget mellan Hamas och Fatah är framför allt produkten av en serie felslagna kalkyler från USA:s förre president George W Bush och hans regering.

Den första kalkylen som slog slint var att hålla val i de palestinska områdena i januari 2006.

Bakgrunden var komplicerad. De internationella protesterna mot USA för invasionen av Irak hotade att växa sig för starka. Svaret från amerikansk sida blev att proklamera ”Freedom agenda”. George Bush hade ett heligt uppdrag att demokratisera Mellanöstern. (De diskussioner som förts fram till dess handlade uteslutande om att skaffa Amerika en prima position vid persiska viken.)

Varningar saknades inte för att ”fel” kandidat riskerade att vinna. Den palestinska myndigheten var i ett uselt skick. År 2002 hade israelerna inlett ett veritabelt fälttåg mot de ockuperade områdena. De slog självstyret sönder och samman. Förvaltningsbyggnader raserades. De palestinska enklaverna –område A och B-  återbesattes.­­ Under lång tid var den palestinska myndigheten helt lamslagen. I stora delar av både Västbanken och Gaza grasserade ren laglöshet. Den palestinska myndigheten kämpade fortfarande för att komma på fötter igen. Folket var missnöjt över laglöshet, korruptionen inom förvaltningen och den envetna bristen på några som helst framsteg i fredsprocessen.

Vilket lämnade fältet vidöppet för Hamas i valet i januari 2006 som vann stort. Hamas fick 74 mandat mot Fatahs 45.

Det var den första felslagna kalkylen.

I Washington beslöts i tysthet att Freedom Agenda var död. Amerika skulle inte propsa på demokrati i Mellanöstern längre.[iv]

Risken fanns att folk röstade fel.

●●●
Kanske var Elliot Abrams den i USA:s regering som gjorde mer än de flesta drev fram det palestinska inbördeskriget.

Han tillhörde den neokonservativa falangen. Han var en av de –då unga- män som flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Elliot Abrams har själv en lång karriär bakom sig. Han nådde maktens tinnar för första gången under Ronald Reagans presidenttid. Abrams blev statssekreterare för interamerikanska angelägenheter. Han medverkade med liv och lust i USA:s politik i Centralamerika. En politik av gerillabekämpning i El Salvador, dödspatruller i länder där gerillakrig hotade att bryta ut och gerillakrig mot sandinistregimen i Nicaragua.

Abrams bråkade ofta med människorättsorganisationer som anklagade honom för att försöka släta över dödspatrullernas härjningar i Centralamerika.

Till sist åkte Elliot Abrams fast för mened. Han hade ljugit för kongressen under de förhör när man försökte få rätsida på Iran – Contras affären. Det skulle ha blivit slutet för karriären men från president George Bush den äldre kom en presidentlig benådning.

Och Abrams kunde i sinom tid ta plats i Bush den yngres nationella säkerhetsråd, med specialansvar för Mellanösternfrågor.

Abrams var en av de som drev igenom invasionen av Irak. Och från sin post i säkerhetsrådet gör Elliot Abrams bushregeringens andra stora felkalkyl.

Ganska tvärt krävdes att Hamas skulle avsvärja sig våld, erkänna Israel, etc.

När Hamas vägrade stängdes bidragen till den palestinska myndigheten.

Inför en delegation tämligen förbryllade palestinska affärsmän förkunnar Abrams att Hamas styret skulle störtas genom en såkallad ”hård kupp” med vapen som USA skulle tillhandahålla.[v]

Och att vapnen skulle komma via Egypten och Jordanien.

På både Västbanken och Gaza började rapporter dugga allt tätare om att beväpnade män angrep Hamas kontrollerade myndighetsbyggnader och tog över. Enligt uppgifter som cirkulerade hade den amerikanska regeringen avsatt 86, 4 miljoner dollar för att beväpna president Abbas säkerhetstrupper för striden. (Som sedan blockerades av kongressen av missriktad omsorg om Israels säkerhet.)

Knappt någon tyckte att ett palestinskt inbördeskrig verkade vara en bra ide. Pentagon avskydde hela projektet. Den amerikanska ambassaden i Israel likaså. Till och med israelerna tyckte det var en dum idé men Elliot Abrams drev oförfärad igenom eländet.[vi] Det skulle bli ett palestinskt inbördeskrig. Därmed basta. Någon tycket att det var just den typ av överslug och hopkrånglade intriger som Abrams och hans meningsfränder brukade kläcka ur sig.

Israelerna gjorde vad de kunde och fångade in (somliga skulle säga ”kidnappade”) alla Hamaspolitiker de kunde lägga vantarna på. Båda parter kidnappade och torterade varandras anhängare. Ett dussintal människor mördades varje månad.

Det faktum att bidragen blockerades betydde att Fatah inte kunde betala sina säkerhetsstyrkor. Det problemet störde inte Hamas.

Det hela slutade med att Fatah blev sittande med kontrollen över de palestinska enklaverna på Västbanken medan Hamas behöll kontrollen över Gaza.

Vanligtvis sägs att Hamas tog makten i en kupp.

Verkligheten är mer komplicerad.

Under sommaren 2007 rasade ett småskaligt inbördeskrig mellan Hamasregeringen och dess anhängare i kustenklaven mot Fatah lojala säkerhetsstyrkor. Ovanpå den explosiva mixen av kringstrykande dödspatruller hade en ny styrka på 500 man anlänt från Egypten i mitten av maj 2007 för att förstärka Fatah. De nya männen SÅG skräckinjagande ut. De hade nya uniformer, stridsvästar, nya automatkarbiner med kikarsikten. (De hade i själva verket bara genomgått en 45 dagars snabbkurs i Egypten.)

Deras ankomst satte fart på ryktena om att Fatah förberedde en kupp med amerikanskt stöd. I juni 2007 gick Hamas till angrepp mot den hatade Preventiva Säkerhetstjänstens byggnader i Jabaliya. Det startade en kedjereaktion där säkerhetstjänstens soldater började retirera. Och allt föll samman som ett korthus. På fem dagar var det hela över.

En amerikansk neokonservativ förklarade att han ansåg att det som inträffade inte så mycket var en kupp av Hamas utan ett kuppförsök från Fatah som föregreps innan det kunde genomföras.[vii]

För Elliot Abrams var kraschen fullständigt. Istället för en Hamasregering under Ismail Haniyeh i Ramallah som det kanske gått att lirka med så satt nu Hamas rörelsen med ett fast grepp om Gaza som det inte gick att rucka på med mindre än att kustenklaven ockuperades.

Elliot Abrams felkalkyl var fullbordad.

På det sättet rullade det på, fram till nu, våren 2011, och de arabiska revolutionerna.

●●●
Den israeliska regeringen var negativ, och då uttrycker man sig milt.

”Korsar en röd linje” förklarade den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman om överenskommelsen.[viii]

Ganska omgående förkunnade Netanyahu regeringen att det palestinska självstyret kunde välja mellan att sluta fred med Hamas eller med Israel, inte med båda. Därtill förkunnades att Hamas måste erkänna Israel, ta avstånd från våld etc.[ix] (Det har aldrig varit tal om att Israel på något motsvarande sätt måste avstå från SITT våld eller erkänna palestiniernas rättigheter. Inte heller anser man sig behöva avstå från att inkludera rena rasister, som Avigdor Lieberman, i regeringarna.)

Benjamin Netanyahu gav sig själv iväg till England och Frankrike för att bedriva lobby mot Hamas-Fatah överenskommelsen.[x] Där kom också ett hårt piskrapp. Den israeliske finansministern tillkännagav att hans regering skulle blockera överförandet av 89 miljoner dollar i palestinska medel till den palestinska myndigheten.[xi] Notera gärna: det handlade om myndighetens egna pengar som på det sättet hölls inne.

Den palestinska myndigheten protesterade och den här gången fick de stöd av EU och rentav USA. Det handlade om palestiniernas egna pengar enligt avtal. Israel var skyldigt överföra dem.[xii] EU hotade att kliva emellan och betala mellanskillnaden till dess pengarna frisläpptes. Ingen ansåg sig ha något att vinna på att PA gick på knäna.

Och det fanns tunga röster som var såg möjligheter.

EU:s socialistiska grupp PES kallade överenskommelsen ett ”modigt steg mot erkännande”. Jimmy Carter förklarade i Washington Post att en enhetsregering nog var en bättre idé än det inbördeskrig som Bushregeringen påbjudit.[xiii]

●●●
Det nya avtalet skall ha firats av tusentals människor i både Gaza på Västbanken.[xiv] Litet i skymundan kommer också beskedet att Egypten inte längre tänker medverka i blockaden av Gaza. Redan i början av april 2011 meddelades att Egypten skulle ställa in arbetet på den underjordiska barriär som var tänkt att spärra vägen för tunnelbyggandet vid Rafah.[xv] Gränsen kommer att öppnas och förbli öppen utan någon israelisk övervakning.[xvi]

Blockaden av Gaza är på väg att upphöra.

 

---

[i] ”Unity deal signed in Cairo” osignerad, Ma’an, 4 maj 2011.

[ii] ” Popular rallies already underway in Gaza” osignerad, Ma’an 14 mars 2011.

[iii] “Hamas PM ‘ready to resign’ for unity” osignerad, AFP, Ma’an, 30 april 2011.

[iv] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[v] ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vi] ”Three Hamas militants killed in clashes with Fatah in Gaza Strip” av Avi Issacharoff, Haaretz, 7 januari 2007. ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vii] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[viii] “Israel FM says Palestinian deal crosses ‘red line’” osignerad, Ma’an, 28 april 2011.

[ix] ”Israel rejects Palestinian government with Hamas” av Aron Heller, AP, 28 april 2011.

[x] “PM lands in London to lobby against Fatah-Hamas deal” av Tovah Lazaroff, Jerusalem Post, 4 maj 2011.

[xi] ”Israel: Cash transfer to Palestinians on hold” av Matti Friedman, AP, 1 maj 2011.

[xii] ”World pressuring Israel not to block Palestinian tax funds” av Barak Ravid, Haaretz, 5 maj 2011.

[xiii] ”EU socialists call unity ‘brave step’ toward recognition” osignerad, Ma’an, 2 maj 2011. “Support the Palestinian unity government” av Jimmy Carter, Washington Post, 4 maj 2011.

[xiv] ”West Bank, Gaza Palestinians celebrate unity deal” osignerad, Ahram online, 4 maj 2011.

[xv] ”Israel concerned about Hamas-Egypt relations” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 11 april 2011.

[xvi] ”Egypt FM: Gaza border crossing to be permanently opened” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 april 2011.

Omsvängningen kom snabbt, rasande snabb.  Under lördagen inleddes de franska flygräderna mot de Khadaffi – lojalistiska styrkor som höll på att avancera in i i Cyrenaika.

I lördags slogs man fortfarande i västra Benghazi. På måndagen är man tillbaka vid Ajdabia, 150 kilometer söderut. Telegrahs korrespondent Rob Crilly som följt med en rebellkolonn noterade att det fortfarande pågick strider i staden. En rebellstryka i staden hade blivit inringad men hade lyckats hålla ut.

Utanför Ajdabia råkade kolonnen som Crilly följde i ett bakhåll och tvingades göra halt. Fyra man hade stupat.

Det gick inte att undsätta den belägrade garnisonen i Ajdabia tills vidare.[i] Khadaffi lojaliterna hade grävt ner sig och verkar vilja blockera vägen mot Sirte. Lägg därtill att man, som vanligt, hade kört ifrån sitt underhåll.[ii]

●●●
Redan medan Khadaffilojalisterna fortfarande ryckte fram fanns bedömare som ansåg att han styrkor höll på att bli uttänjda över ett alltför stort område. Lägg därtill att det kommit till sega strider mot rebellerna i Ras Lanuf, Brega och Ajdabia som slukat tid och krafter.

Kanske var rusningen mot Benghazi närmast en chansning, ett försök att leverera ett knockoutslag innan det var försent.

Efter att koalitionens flygräder inletts var det försent.

●●●
Nyheten att flygkriget startat hälsades närmast med lättnad i västvärlden.

Ett slags ”där fick han”.

Bland USA:s högsta militära ledning är aptiten på det nya företaget däremot måttlig, för att uttrycka sig milt. Försvarsminister Robert Gates citerade general MacArthur i ett tal till officersaspiranter om att varje försvarsminister som föreslog att man skulle sända en stor armé till ”Asien, eller Mellanöstern eller Afrika” borde få sitt huvud undersökt.[iii]

I förväg hade försvarsminister Gates varnat: att införa en flygförbudszon över Libyen betydde att man måste slå ut dess luftförsvar. I praktiken: krig.[iv] USA:s ÖB Michael Mullen jämrade sig i en intervju över att hamrandet från luften, efter den första tidens jubel, kunde urarta i ett stillestånd.[v]

Istället uppges president Obama, mycket motvilligt, ha omvänts av tre interventionsglada medarbetare, utrikesminister Hillary Clinton, FN ambassadören Susan Rice, och Samantha Power, en amerikansk-irländsk före detta journalist och jurist som stoppats in som special assistent vid nationella säkerhetsrådet. Hillary Clinton hade svängt och anslutit sig till Rice och Power.

Det hade avgjort saken.[vi]

Andra har inte varit lika lyckliga.

Försvarsminister Gates och ÖB Mullen står med ansvaret för två tämligen havererade fälttåg, Irak och Afghanistan. Att få ytterligare en tung och dyr militär börda var inte attraktivt när stora delar av krigsmakten är nersliten.

Och Robert Gates har förklarat att USA kommer att lämna ifrån sig det militära ansvaret till andra så snart som möjligt.

Kanske inom några dagar.[vii]

Obama verkar ha landat i en slags kompromiss. Ja, USA skall gå till storms mot Khadaffi regimen men nej, men kommer att backa ut ur hela företaget så snart som möjligt.

●●●
Så hur skall man ställa sig?

I Sverige har Vänsterpartiet, normalt interventionskritiskt ställt sig bakom. Vänsterdebattören Andreas Malm ville rentav att Sverige skall delta med JAS-plan.

Det finns goda argument för interventionen. Malm ger dem. Utan ingripande skulle Khadaffi kunna slå ner upproret. Därmed skulle luften kunna gå ur hela den revolutionsvåg som svept genom arabvärlden varefter grodorna kan återta sitt kväkande.[viii]

Denne bloggare håller med, dock utan entusiasm.

Det finns invändningar.

Ett är att libyerna tappar äganderätten till sin revolution. Att revolutionen övergår till att bli ett amerikanskt och europeiskt krig mot Khadaffi regimen med rebellerna som ombud.

Ett annat problem är att det mycket väl kan urarta i en långvarig affär. Flyganfall kan sällan på egen hand störta en regim. Det måste till ett markanfall för det skall ske. I en intervju verkar Andreas Malm tänka sig att rebellerna snabbt kommer att kunna svepa in i Tripoli med sitt nyförvärvade flygunderstöd.

Det är tvivelaktigt. Rebellernas styrka består för närvarnade av glada amatörer. Modiga men odisciplinerade. (Efter en strid i början av konflikten noterades att de flesta av rebellernas sårade hade träffats av den egna sidans eld).[ix] Att förvandla dem till något som liknar en armé tar tid. Kanske år. De långa avstånden i Libyen var ett problem som på sin tid fick luften att gå ur många offensiver under striderna mellan den tyska Afrikakåren och den brittiska armén. Det tyska överkommandot uppskattade att för smidigt kunna att försörja Afrikakåren hela vägen från Tripoli till Kairo skulle det behövas en tross på fler lastbilar än vad hela östfronten förfogade.

Det var ständigt samma historia. En framgångsrik offensiv gjorde att trängväsendet inte hann med att försörja trupperna med bränsle och ammunition. Fordon havererade i massor på grund allt ökendamm som trängde in i motorer och rörliga delar. Det var ett problem som på sin tid också fick mycket välutrustade och diciplinerade arméer rynka på pannan. För att kunna vinna skulle med andra ord behövas TVÅ arméer. En armé av stridande soldater som anfaller. En andra, stor armé av trängförband som håller den stridande armén försörjd. Trängen skulle troligen behöva förbruka mer bränsle än den för fram till fronten.

Ett annat mörkt hot ruvar i USA.

De mest extrema hökarna, framför allt de neokonservativa, men också deras motsvarigheter bland demokraterna, har varit grundligt och befogat utskämda efter fiaskot i Irak.

Libyen har fått dem alla att piggna till. Paul Wolfowitz –mannen som pratade igenom invasionen av Irak- har börjat framträda i debattprogrammen igen. Återigen är Wolfowitz och hans vänner betraktade som ett framstående utrikespolitiskt orakel och  återigen är de förlåtna för sina aningen felaktiga prognoser när det gällde Irak. Bill Kristol, redaktör för Weekly Standard vill rentav sätta in amerikanska marktrupper i Libyen. (Han säger inte hur de skall skakas fram med armén uppbunden av två fälttåg samtidigt.)[x]

Det handlar om en kategori rådgivare som är notoriskt dåraktiga, som ständigt vill gå till angrepp, och som ständigt underskattar svårigheterna. Får de händerna på de utrikespolitiska styrspakarna kommer de inte att hejda sig förrän de slutgiltigt har kört Amerika in i bergväggen. Med all sannolikhet kommer de nu att peka på Libyen som ett lysande prejudikat.

Med all sannolikhet agitationen för ett angrepp på Iran återupptas med förnyad styrka. (”Men vad bråkar ni över? Ni var ju med på angreppet på Libyen.”)

Men, men. En sak i sänder.

Och nu går fronten vid Ajdabia igen.

[ii] ”Rebels report air strikes, eye Libya east town” av Mohammed Abbas, Reuters, 21 mars 2011.

[iii] ”Gates tells cadets to continue changing Army culture”, FtLeavenworthLamp.com, 3 mars 2011.

[iv] “Gates: Libyan no-fly zone means attacking Libya” av David Martin, bloggen Political Hotsheet, på CBS news, 2 mars 2011.

[v] ”US commander warns of Libya stalemate” osignerad, Al Jazeera, 20 mars 2011.

[vi] “Obama Takes Hard Line With Libya After Shift by Clinton” av Helene Cooper och Steven Lee Myers, The New York Times, 18 mars 2011.

[vii] ”Robert Gates: Libya Mission Handoff In Days, U.S. Will Not Have ‘Preeminent Role” osignerad, Huffington Post, 20 mars 2011.

[viii] ”Försvara Libyens folk med svenska JAS-plan” av Andreas Malm, SVTdebatt, 20 mars 2011.

[ix] ”Libya braces for prolonged conflict” osigerad, Al Jazeera, 7 mars 2011.

[x] ”Bill Kristol calls for U.S. ground forces in Libya” av David Edwards, The Raw Story, 20 mars 2011.

När CNN:s team ledsagades till Zawia den 27 februari hade tanken tydligen varit att Khadaffi regimen skulle demonstrera hur den återtagit kontrollen efter ett motanfall. Enligt Nic Robertson upptäckte de snarast att regeringens kontroll höll på att smulas sönder igen. Delar av staden var utbränd och härjad. Soldater de stötte på berättade utan omsvep att de bytt sida och var trötta på Khadaffi styret[i].

Som en bekräftelse på att slutet närmar sig rapporteras att arbetarförstaden Tajoura, tätt inpå Tripoli glidit ur regimens kontroll efter flera dagar av demonstrationer.[ii]

Kort sagt, Khadaffi regimen kontrollerar ett allt mindre område, det mindre området smulas dessutom ständigt upp i allt mindre delar. Det gamla övertaget i militär styrka håller också på att försvinna. Det kommer fler och fler rapporter om att militära förband som gått över till rebellernas håller på att reorganisera sig. Bland annat uppges att trupper från Cyrenaika på att samlas i Zawia och förbereder sig på att gå mot Tripoli för att avsluta alltsammans.[iii]

Reaktioner

Hela den monumentala händelsekedja som började med buller i Tunisien, som växte till en revolution, som tände en annan revolution i Egypten och  som fått hela arabvärlden mellan Atlanten till Persiska viken att formligen bågna av oro, revolter och protest, allt medan yrvakna kommentatorer i Europa och Amerika försöker få rätsida på alltsammans.

Göran Rosenberg skrev att man kanske måste introducera en ny tideräkning i Mellanöstern, före och efter Tahrir-torget.[iv]

Man kan gå tillbaka till spillra från den gamla tideräkningen, från 2002 där den amerikanske policy snickaren Kenneth Pollack lägger ut texten om skälen för att USA borde invadera Irak.

Ett par av de frågor som Pollack funderade över var om vad den arabiska ”gatan” skulle säga om en invasion av Irak.

”Won’t the Arab ”Street” Rise up?”

I sin bok avhandlar Pollack saken på två sidor.  Två sidor av 490.[v]

Han avfärdade tanken efter en tämligen kort fundering. Pollack anförde ”somliga kommentatorer” som förklarade att den ”arabiska gatan” (eller i klartext den arabiska allmänna opinionen) aldrig betytt någonting. Inget att bekymra sig över när planerna skulle ritas upp. Något som politiker i väst och arabiska statschefer själva ryckte på axlarna över, funderade litet förstrött över innan de fortsatte som vanligt.

Kanske var det den gamla inställningen. Nio år avlägsen. Den kunde lika gärna ha kommit från en annan eon.

Nu i slutet februari 2011 har den en gång så lätt avfärdade arabiska allmänna opinionen istället placerat sig bredbent, mitt på scenen. Den kommer inte att kunna viftas bort längre när planerna skall göras upp. Den en gång så ointressanta arabiska allmänna opinionen har redan tvingat två livstidspresidenter att packa sina väskor, en tredje väntar på att störtas, nervösa monarker och presidenter över Nordafrika, Mellanöstern, Arabiska halvön lova reform, bot och bättring.

Utanför arabvärlden har reaktionerna varierat från intresse förtjusning och glada hejarop till surmulna huvudskakningar när den ena livstidspresidenten efter den andra började falla.

Det kan vara värt att dröja litet vid de där surmulna huvudskakningarna litet för titt som tätt kommer de just exakt från de debattörer som tidigare ofta och gärna talade om behovet av politisk reform i arabvärlden.

Kanske just var kom sig surmulenheten av tanken att behöva rucka på ömt vårdade fiendebilder av arabvärlden. Kanske träffade Lennart Franzell på bloggen Det Progressiva USA huvudet på spiken när han påpekade att det här mycket väl kan betyda att bland annat Folkpartiet förlorar sitt ömt vårdade tolkningsföreträde i Mellanösternfrågan.[vi]

I åratal har Per Ahlmark, Cecilia Wikström (och dessförinnan Herbert Tingsten) som lagt ute texten i den svenska debatten om var skåpet skall stå i Mellanösternfrågan och hur araber ”egentligen är”. Kanske en av de mest kända företrädarna för den tanketråden är ”terroristexperten” Magnus Norell som ganska omgående gick ut i Svenska Dagbladet och klagade över att det muslimska brödraskapet skulle ta över Egypten.[vii]

Och som brukligt speglar Magnus Norells expertutlåtanden rådande israelisk inställning.

På ett ganska tidigt stadium hade exempelvis Shaul Mofaz, ordförande i Knessets försvars och utrikesutskott förkunnat att det bästa skulle vara om president Hosni Mobarak lyckades kväsa protesterna.[viii] Och där fanns också en växande ångest över att USA inte på allvar tänkte hindra Moubarak från att falla.

En kommentator kallade det för ”ett skott i ryggen från Uncle Sam”.[ix] Enligt dr Shmuel Bachar höll den israeliska regeringen på att drabbas av panik.[x]

Den ångesten verkade också gripa omkring sig bland USA:s neokonservativa. Daniel Pipes förklarade att det hela i själva verket handlade om ett försök från islamisterna att gripa makten men tillade förhoppningsfullt att militärerna till sist skulle kunna behålla den yttersta kontrollen, både i Egypten och Tunisien.[xi]

Frank Gaffney och Charles Krauthammer sa samma sak i sina kolumner. Visst kunde det vara trevligt med demokrati i mellanöstern MEN…

Sen följde en ström av invändningar, tänk på Iran, tänk på franska revolutionen och kom inte Hitler till makten på demokratiskt sätt?[xii]

Men snart kom en omsvängning.

I mitten av februari levererade det neokonservativa nätverkets inofficiella kronprins William ”Bill” Kristol ett stycke i sin egen tidskrift Weekly Standard som polemiserade mot Krauthammer. Amerika borde ställa upp för frihetens sak med dunder och brak.[xiii]

Det stycket gjorde Hans Bergström alldeles varm i Dagens Nyheter. Här hade man äntligen beviset för att de neokonservativa är orättvist förtalade. Att de i själva verket är idealistiska demokratiivrare.[xiv]

Eller?

Man skulle också kunna ställa sig frågan om inte Bill Kristol i själva verket är mycket slug. Moubarak diktaturen var vid det laget bortom all räddning. I stället för att mana på den döda hästen borde man helt sonika byta. Och vid det laget höll den proteströrelsen på att välta en annan diktatur som länge stått på Amerikas hatlista. Libyen.

Och tämligen omgående har det neokonservativa nätverket övergått till att kräva att president Obama skall låta amerikanska styrkor intervenera för att välta de sista resterna av Khadaffi styret överända.

På sätt och vis har de placerat sig i ett ”vinna vinna” läge. Skulle Obama regeringen gå dem till mötes, ja då har man fått till stånd ytterligare en av de utrikesinterventioner som neokonservativa brukar älska så högt. Skulle det INTE ske ja då har de istället ytterligare tillhyggen mot president Obama. Och ganska omgående har Weekly Standard börjat följa upp med angrepp på Obama regeringen för att inte uppträda tillräckligt ”resolut”.[xv]

Runtomkring i det neokonservativa nätverket har lobbykampanjen inletts. Från Washington Institutet för Nära Östern Politik (The Washington Institute for Near East Policy, Magnus Norells arbetsgivare) kom både lock och pock. Libyen hotades av humanitär katastrof, det fanns en skyldighet att ingripa. Där borde också finnas en chans framhöll de. Den libyska regiment höll på att kollapsa, dess krigsmakt var försvagad.

Vore inte det ett ypperligt tillfälle låta den amerikanska armén få svinga flaggan?[xvi]

Den gamle neocon granskaren Jim Lobe vet att berätta att öppna brev börjat dyka upp, bland annat undertecknade av Bushs förre statssekreterare Paul Wolfowitz, som manar till någon form av ingripande.[xvii] Allt efter inövat mönster för lobbyarbete inför de gamla interventionerna från Balkan och Irak.

●●●
Från Libyen meddelas att Muammar Khadaffi hållit ytterligare rätt osammanhängade ett tal. Bland annat skall han ha sagt att hans folk älskade honom.[xviii]

[ii] ”Tripoli braces for bloody battle” osignerad, The National, 27 februari 2011, The National.

[iii] ”Rebels in Libya Gain Power and Defectors” av David D Kirkpatrick och Kareem Fahim, The New York Times, 27 februari 2011.

[iv] ”Efter Tahrirtorget” Göran Rosenberg, Dagens Nyheter, 15 februari 2011.

[v] ”The Threatening Storm; The Case for Invading Iraq” Kenneth Pollack, Random House, New York, 2002, sid 360.

[vi] ”Jasminrevolutionen, Israel och Folkpartiet förlorar tolkningsrätten till Mellanöstern” av Lennart Franzell, bloggen Det Progressiva USA, 23 februari 2011.

[vii] ”Muslimska brödraskapet en del av problemet” Magnus Norell, Svenska Dagbladet, 8 februari 2011.

[viii] ”Mofaz: It’s best for Israel if Mubarak overcomes protests” av Rebecca Anna Stoil, Jerusalem Post, 1 februari 2011.

[ix] ”Israel shocked by Obama’s “betrayal” of Mubarak” av Douglas Hamilton, Reuters, 31 januari 2011.

[x] “Israel’s government raises alarm at events in Egypt” av Rachel Shabi, Guardian, 4 februari 2011.

[xi] ”PIPES: Turmoil in Egypt” av Daniel Pipes, The Washington Times, 31 januari 2011.

[xii] ”Who doesn’t love a democratic revolution?” av Charles Krauthammer, syndikerad kolumn, 4 februari 2011. ”The Muslim Brotherhood is the enemy” av Frank Gaffney, i The Washington Times, 31 januari 2011.

[xiii] ”Stand for Freedom” av William Kristol, Weekly Standard, 14 februari 2011.

[xiv] ”USA:s svåra roll” kolumn av Hans Bergström, Dagens Nyheter, 11 februari 2011.

[xv] ”Obama Squeaks Up” av William Kristol, Weekley Standard, 7 mars 2011.

[xvi] ”U.S.-NATO Intervention in Libya: Risks and Benefits” av Jason Hanover och Jeffrey White, WINEP, 24 februari 2011.

[xvii] ”U.S.:Neo-Con Hawks Take Flight over Libya” av Jim Lobe, IPS, 27 februari 2011.

[xviii] ”Libya protests: Gaddafi says ‘all my people love me’” BBC, 28 februari 2011. Via Peter Hjukström.

Botten har fallit ur lådan.

Först föll botten ur  i Tunisien, nu i Egypten.

Ben Ali regimen har suttit vid makten sedan 1987. I evigheter. Den verkade kunna fortsätta med det.

Med ens var regimen bortsopad, fanns inte, hade blivit ett med historien.

Det var en händelse. Skulle samma sak hända i Egypten, då är det världshistoria.

Egypten är Mellanösterns verkliga centrum. Landet har en sextusen årig historia. Ett nyckelläge mellan Nordafrika och Mellanöstern och en befolkning på 80 miljoner, den största i arabvärlden. Det är arabvärldens kulturella och ekonomiska centrum. Det som händer i Egypten kommer att få återverkningar över Mellanöstern – och hela världen.

Rapporterna talar om nytt hopp i arabvärlden. Demonstrationer har utbrutit i Algeriet och YemenMånga miljoner människor som hoppas bli kvitt sina egna regimer vädrar morgonluft. Förtjusning i väst… och stor nervositet i regeringskanslierna.

President Obama har varit villrådig. Utrikesminister Hillary Clinton har hörts mumla om att det visserligen vore trevligt om Mubarak regimen kunde reformera sig en aning men att USA inte tänkte kräva dess avgång.

Verkligen inte.[i]

Under Bush epoken hade USA gått till storms mot Irak under dånande propaganda om att sprida demokrati i arabvärlden. När kifaya-rörelsens protester pågick i Egypten 2005 framhöll mången Bushbeundrare i USA (och Sverige) att detta visade att Bush i själva verket var ett misskänt snille.

Nu på vårvintern 2011 var förtjusningen måttlig i samma kretsar.

Bland USA:s neokonservativa råder närmast full ångest. Barry Rubin, chef för Global Research in International Affairs Center:

”Minns ni den iranska revolutionen när alla sorters människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu är Mahmoud Ahamadinejad president.

Minns ni våren i Beirut när människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu styr Hizbollah Libanon.

Minns ni när palestinierna hade fria val? Nu styr Hamas Gaza remsan.”[ii]

”Partilinjen” har förskjutits en aning. Enligt en sammanställning av neokonservativa uttalanden av Eli Clifton för Inter Press Service räkning tyder på man övergått att hävda att demokrati kanske kan vara bra men samtidigt varna för det Muslimska brödraskapet.[iii]

Spelar det någon roll vad de neokonservativa anser? Borde inte de vara slut?

Notera gärna att de långtifrån är uträknade trots sitt monumentala fiasko med Irakkriget. Elliot Abrams, från George Bushs nationella säkerhetsråd kommer att få sitta med i en panel som skall sufflera president Obama om hur den egyptiska krisen skall hanteras.

Det uppges också att Robert Kagans expertis mobiliserats till Obama regerings upplysning.[iv]

●●●
I Israel, ”Mellanösterns enda demokrati”, uppges stämningen vara dyster och spänd över oron i Egypten.

”Nyheterna från grannlandet Egypten sopar bort allt annat från israeliska förstasidor och nyhetsbulletiner. På UD i Jerusalem och försvarshögkvarteret i Tel Aviv har lamporna varit tända nätterna igenom.”[v]

Ofta brukar det sägas att landet står ensamt mot en fientlig arabvärld. I stort sett är det nonsens. I själva verket har det i decennier funnits ett diskret men gott samarbete mellan staten Israel och många av de konservativa arabiska regimerna, som Ben Ali i Tunisien och Mubaraks i Egypten, liksom med Jordanien och Saudiarabien.

Den nya vågen av oro hotar att knuffa ut Israel på hal och bräcklig is ”Utan Egypten har Israel inga vänner i Mellanöstern” hette det i en artikel av Aluf Benn. Israels allians med Turkiet är redan en död bokstav efter kapningen av Free Gazarörelsens konvoj. Om Egypten faller bort återstår inget utom möjligtvis Jordanien.[vi]

(Kung Abdullah II uppges avsky Netanyahu intensivt så den kanalen kanske inte ligger vidöppen.)

Israeliska diplomater uppges ha tryckt på för att amerikanska och europeiska diplomater skall hålla inne med kritiken mot president Mobarak, att understryka vikten av att Egypten var ”stabilt”.[vii]

Biträdande premiärminister Silvan Shalom underströk rentav att ett demokratiskt genombrott i arabvärlden skulle göra slut på det angenäma Status Quo tillståndet för Israels del: ”för ett demokratiskt system skulle styras av en allmänhet som mestadels är emot Israel.”[viii]

Det kan möjligtvis stämma.  Bloggaren Philip Weiss upplevde när han reste med Code Pink konvojen mot Gaza på våren 2009  hur egyptiska byggnadsarbetare la ner verktygen, stod upp och applåderade när bussarna rullade förbi.

Kommentatorn Gideon Levy hade ett litet anspråkslöst förslag. Fyllde inte Israels egen ockupation alla kriterier på ett tyranni det också? Vore det inte en god idé att avveckla ockupationen?

Skulle man inte kunna göra det frivilligt och under samförstånd istället för den gråmelerade dag då man till sist blir tvungen?

Vore inte DET ett sätt att säkra Israels framtid.[ix]

●●●
En gång i tiden var Nathan Shachar en av Dagens Nyheters mest spänstiga korrespondenter.

Denna bloggare har de senaste åren upplevt honom som alltmer fnoskig, prillig och alltmer benägen att bara återge den israeliska regeringens Talking Points. I sin analys antyder Shachar att vågen av oro som går genom arabvärlden i själva verket är ett resultat av Irans manipulationer och är ett led i dess strävan att isolera Israel.

Kanske är det en antydan om hur tankegångarna går i det israeliska etablissemanget.

Han vet att berätta att i försvarshögkvarteret pågår planeringen för fullt för det nya läge som håller på att uppkomma.[x] Bland annat riskerar detta att få botten att ramla ur lådan på blockaden av Gaza.

Från Gaza rapporteras om bränslebrist på grund av oron i Egypten.[xi]

[ii] “Special Report: The Revolt in Egypt and U.S. Policy” av Barry Rubin, bloggen The Rubin Report, 29 januari 2011.

[iii] “January 28th’s Neoconservative Playbook: Boost Democracy; Bash Muslim Brotherhood; Deny Linkage” av Eli Clifton, på Lobelog, IPS, 29 januari 2011.

[iv] ”Former officials, scholars warned of coming instability in Egypt” Laura Rozen, Politico, 30 januari 2011.

[v] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[vi] ”Without Egypt, Israel will be left with no friends in Mideast” av Aluf Benn, Haaretz, 29 januari 2011.

[vii] ”Israel urges world to curb criticism of Egypt’s Mubarak” Barak Ravid, Haaretz, 31 januari 2011.

[viii] ”Israeli deputy Prime Minister: Arab Democracy threats Israel” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 30 januari 2011.

[ix] ”The Egyptian masses won’t play ally to Israel” av Gideon Levy, Haaretz, 30 januari 2011.

[x] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[xi] ”Gazans fear unrest threatens vital supply line” osignerad, Ma’an News Agency, 31 januari 2011.

Det blev en smärre avskedstillställning den 21 oktober för mannen som ansågs vara Obamas bästa utnämning skulle avgå.

Obamas fru Michelle var där, vicepresident Joe Biden likaså.

Biden pratade om att han hade känt mannen som varit Obamas bästa utnämning i 25 år.

En av deltagarna tyckte det var en riktigt trevlig tillställning.[i]

●●●
Att utnämna pensionerade generalen James Jones till chef för Barack Obamas nationella säkerhetsråd ansågs på sin tid vara den viktigaste gesten Obama gjorde mot sin progressiva bas.

Jones uppdykande på scenen som fick somliga amerikaner att dra en lättnadens suck medan andra huttrade av obehag. För James Jones hade rykte om sig att inte vara ”en vän av Israel”.

Efter en inspektionsresa till Västbanken hade general Jones författat en otaktiskt rättfram rapport om den israeliska ockupationspolitiken som fått stora delar av Bush regeringen att skruva på sig besvärat. Det var dessutom svårt att avfärda honom som ytterligare en förvirrad nippertippa. Jones var veteran från Vietnamkriget, hade varit befälhavare för marinkåren och NATO överbefälhavare. Han var axelbred och hade fast klarblå blick och passade nästan överdrivet bra in på hur amerikaner brukar vilja föreställa sig sina militärer.

Det som hade varit en black om foten under Bush men framstod snarast som ett löfte när Barack Obama skulle bemanna sin regering.

En ny tanke fanns i luften i Washington när Obama tillträdde, tanken att USA:s nära förhållande till Israel snarare var en black om foten än tillgång. Att de båda ländernas intressen inte är identiska. Att Amerika borde försöka identifiera vilka som var dess egna egentliga intressen i Mellanöstern.

Den hade först ventilerats av professorerna Mearsheimer och Walt i deras bok om Israels amerikanska lobby. Den hade gripit omkring sig alltmer bland amerikanska tjänstemän, diplomater och officerare. Där fanns en nymornad amerikansk palestina-rörelse, vars medlemmar ofta hade jobbat hårt och entusiastiskt i Obamas valrörelse.

Vanligtvis ville man inte se någon brytning mellan länderna. Mearsheimer och Walt ansåg exempelvis att USA gärna kunde komma till Israels undsättning om landet hotades på riktigt.

USA skulle alltså inte vända sig mot staten Israel. Däremot ville många se Amerikanska regeringen inta en mer självständig hållning och sluta skriva ut den ena blanco checken efter den andra. En hållning där man var beredd att understundom ryta ifrån mot den israeliska regeringens påfund vad gäller ockupation och återkommande angrepp på grannländer.

Faktum är att det fanns en hel del israeler som förklarade att också de ansåg att det vore en ypperlig idé. Det skulle förhoppningsvis dämpa ner verksamhetsivern hos Israels nationalreligiösa falang.

Och att plocka in en man som James Jones var en gest mot den växande Israel skeptiska strömningen i Amerika. Kanske han skulle kunna få saker att hända?

●●●
Det fanns en förhoppning som sagt. Den förhoppningen håller på att dö nu. Enligt vad diverse anonyma tjänstemän berättade för Politico så gjorde James Jones en hel del goda och gedigna insatser som emissarie men Obama släppte aldrig in honom i sin inre krets.[ii]

Ganska snart kom också uppgifter om att det pågick en viskningskampanj mot Jones. I en kolumn i Washington Post hävdade Sally Quinn att reportrar runtom i Washington ringdes upp av diverse välplacerade individer och pepprades med skvaller om Nationella säkerhetsrådets chef.[iii]

Han anklagades för att vara lat.

Om James Jones sas det att han bara arbetade nio eller tolv timmar om dagen. Det gjordes gällande att i nationella säkerhetsrådet var man minsann tvungen att jobba 24 timmar om dagen 7 dagar i veckan, (en fysisk orimlighet för den som inte skall drabbas av sammanbrott och hallucinationer efter några veckor). Jones fick inte stå bredvid presidenten när pressbilder skulle tas så James Jones var förmodligen ”ute”.

Den före detta underrättelsemannen Pat Lang gissade på att viskningarna kom från neokonservativt håll, möjligen med bistånd från AIPAC.

Och redan i mitten av maj 2009 ställdes frågan om Barack Obama verkligen var mannen som ställde upp bakom en underordnad som det började blåsa kallt omkring.

●●●
Nu i oktober 2010 kommer beskedet att James Jones efterträdare kommer att bli hans ställföreträdare Thomas Donilon. Den gamle generalen hade inte sparkats men ”inte direkt uppmuntrats att stanna.”[iv]

Reaktionerna har varit blandade. Laura Rozen försökte hurtigt ”skriva upp” Donilon. Han var minsann en duglig administratör. Nu skulle det bli ordning och reda efter den late Jones.[v]

Andra ser på efterträdaren med föga entusiasm.

Donilon var en duglig byråkrat, visst, visst. Han hade en bevisad förmåga att få pappren att flöda smidigt genom regeringsförvaltningen, joo då. Obama trivdes i Thomas Donilons sällskap. Ytterligare en poäng.

Han var en gammal kumpan till vicepresident Joe Biden. Problemet var att det inte fanns mycket mer än så. Han hade aldrig sagt eller gjort något värt att notera. Donilon har aldrig hörts formulera någon briljant strategisk tanke. En diplomat jämförde honom med en kinesisk eller turkisk hoveunuck, en man som tillbringat hela sitt liv inom palatsets och hovets murar.

Han hade aldrig sagt eller gjort något som krävde en gnutta moraliskt mod. [vi] Något som annars hade kunnat behövas i ett land som befann sig i ett allt vanskligare läge.

Något som Thomas Donilon däremot hade ypperliga förbindelse med AIPAC. Bland annat hade han under sin tid som advokat arbetat för familjen Pritzker, Obamas viktigaste kampanj bidragsgivare.[vii]. En av de som Obama regeringen ansåg sig behöva stryka medhårs när det drog ihop sig till mellanårsval i november. Till yttermera visso hade Vita Huset inlett en veritabel propagandaoffensiv för att bevisa sin glödande kärlek till Israel. Både Hillary Clinton och James Jones skickas fram för att hålla anföranden inför proisraeliska tankesmedjor.[viii]

Och den senaste omstuvningen av Nationella säkerhetsrådet föll i god jord på det hållet. AIPAC:s talesman uppgav för Jewish Telegraphic Agency:”Tom Donilon förstår att världen är farlig. I varje ställningstagande genom hans karriär har han varit en stark anhängare av Amerikansk – Israeliska relationer”.[ix]

[ii] ”James Jones never made it to President Obama’s inner circle” av Ben Smith, Glenn Thrush och Laura Rozen, Politico, 8 oktober 2010.

[iii] ”Gen. Jones and the Anonymous Long Knives” av Sally Quinn, The Washington Post, 18 maj 2009.

[iv] ”James Jones never made it to President Obama’s inner circle” av Ben Smith, Glenn Thrush och Laura Rozen, Politico, 8 oktober 2010.

[v] ”James Jones never made it to President Obama’s inner circle” av Ben Smith, Glenn Thrush och Laura Rozen, Politico, 8 oktober 2010.

[vi] ” On Tom Donilon: A few questions and reservations” av Stephen Walt, blogg på Foreign Policy, 12 oktober 2010. “Freeman: Donilon appointment reflects politicization of foreign policy by a solipsistic gov’t” av Chas Freeman, på Bloggen Mondoweiss, 11 oktober 2010.

[vii] “Change: Obama’s New Adviser Close to Israel” av Elad Benari, Arutz Sheva, 13 oktober 2010.

[viii] “W.H. launches Israel P.R. offensive” av Laura Rozen, Politico, 23 april 2010.

[ix] ”New U.S. security chief has solid pro-Israel ties” av Ron Kampeas, Jewish Telegraphic Agency, 8 oktober 2010.

Dragkampen om USA:s Iran politik

Ingen är nöjd.

En av parterna har nått sitt mål men båda är missnöjda.

Vilken politik skall USA ha mot Iran. Dragkampen fortsätter. Å ena sidan: regeringen Obama som valdes på ett mandat att förbättra Amerikas relationer med länder som Iran och Syrien. Det skulle behövas för att de inte skulle försvåra den hett efterlängtade återtåget från Irak och Afghanistan.

Å andra sidan av dragkampen står USA:s neokonservativa, AIPAC, den kristna högern, förstärkta med en den såkallade liberala hökar

Och vågskålen håller på att tippa ner åt de senares håll.

Två delsegrar har kommit. USA:s kongress har antagit motion HR 2 194 om eknomiska sanktioner mot Iran. Efter ett halvårs påtryckningar från USA och Israel har FN i nyligen antagit resolution 1 929 med samma innehåll.[i]

Men ingen är riktigt nöjd som sagt. Efter att FN:s resolution om sanktioner mot Iran så rasade flera neokonservativa. Regeringen försökte slingra sig ifrån att låta allt utmynna i en örlog. Sanktionerna saknade bett.[ii]

Allt det här är naturligtvis inget gemene man sitter och diskuterar med kompisarna under lunchrasten. Det som sker utspelar sig i skymundan. Byråkratiska beslut som vandrar med den övriga strömmen av motioner och antas med en gäspning.

Ända fram dess samme gemene man nås av beskedet att ett nytt krig står för dörren.

Tar inte Vindskupan i nu? Är det inte lika bra att drämma till det iranska prästväldet med ett knippe sanktioner?

Beror på vad det hela är tänkt att utmynna i.  Som tidigare nämnts så finns mycket starka misstankar om att det här är tänkt att bli början på en process med allt hårdare sanktioner och fördömanden till dess någonslags amerikanskt angrepp mot Iran inte bara blir logiskt utan nästintill ounvikligt.

Många sneglar oroligt på hur det gick till när invasionen av Irak drevs fram (och i mindre skala det israeliska angreppet på Gaza 2008-2009). En serie gradvis allt hårdare fördömanden och sanktioner. Det ena steget kommer att ge det andra. Kompromissvägar blockeras målmedvetet. Sen: öppet krig.

”Medvetet eller omedvetet håller president Obama på att följa en neocon-utstakad väg parallell med den George W Bush följde till kriget mot Irak – skruva upp sanktionerna mot ”fienden”, vägran att tolerera fredliga lösningar, vräk på med skrävel  tillsammans med propagandistisk tuffhet i större amerikanska nyhetsmedia.”[iii]

Och man kan vara tämligen viss om att det är vad USA:s neokonservativa nätverk gärna vill se. Under de glada dagarna när Irak invaderades gjordes mer eller mindre klart att Iran var nästa land på listan. Än i dag gör den neonkonservative gruppens inofficielle kronprins Bill Kristol tämligen klart att det är hans eget favoritalternativ.[iv] Den ständigt lika aggressive Daniel Pipes försöker rentav locka med att Obama skulle kunna rädda sin karriär som president. Siffrorna håller på att sjunka. Här finns chansen. Allt han behöver göra är att låta bomba Iran så kommer amerikanerna att börja älska honom igen.[v]

Ja, kära läsare det här verkar galet. Det ÄR galet men man bör nog befara att de menar exakt vad de säger.

Det har läckt uppgifter om att försvarsminister Robert Gates är allvarligt oroad. Obama håller på att låta sig manövreras in i ett tvångsläge där han till sist blir tvingad att presidera över ett angrepp mot Iran. Det talades om ”the slippery slope”. Att Obama knuffats fram mot den där hala, slippriga sluttningen som kommer att sluta i ett nytt krig, ja där ett krig till sist skulle vara hans enda återstående alternativ.

Försvarsminister Gates uppges ha fullt stöd från militärt håll för sitt motstånd. De högre befälhavarna kan enligt uppgift behärska sin iver efter att få ytterligare ett fälttåg på halsen.[vi]

Många försöker varna. Inte av omtanke av det iranska prästväldet eller det iranska folket utan av omtanke om USA:s ställning.

Stora delar USA:s försvar är illa nerslitet efter åratal av tröslöst harvande i Irak och Afghanistan. Lägg därtill att den amerikanska ekonomin är i allt värre olag. För första gången hörs nu ångestkvidanden över att krigsfinansieringen börjar bli ett verkligt problem.[vii]

Och Iran är mer än tre gånger så stort som Sverige och har en befolkning på 67 miljoner människor. Ett fälttåg skulle bli vanvettigt svårt och dyrt. Ja i praktiken är det näst intill ogenomförbart. Lägg därtill att det iranska kärnvapenhotet med all sannolikhet är hopfantiserat. Och just där ligger det märkliga, ja närmast bisarra i hela situationen. En rörelse, en glidning om man så vill har inletts.

Förespråkarna verkar trosvisst övertygade om att när det gäller militär förmåga visar almanackan fortfarande september 2001. Att Amerika fortfarande har en oförbrukad krigsmakt, en ekonomi i balans och att iranierna prompt kommer att börja vifta med stjärnbaneret och sjunga God Bless America så snart bomberna börjar falla.

●●●
Stephen Walt suckade i maj över att det inte gick att se vem som ledde Amerikas Iran policy längre. Allt driver, och det driver i en riktning som inte känns bra. Den knuffades som ett stycke drivved som flyter på vattenytan i en dogmatisk och fantasilös riktning.

En riktning som saknade realistiska mål.[viii] Kanske bekräftar han bara vad en journalist noterade i januari. Obama verkar ha tappat greppet om Amerikas utrikespolitik gentemot Iran.

Intiativet ligger mer och mer i händerna på en skara av demokratiska hökar, högerkristna och neokonservativa, understödda av israeler och AIPAC.

Kanske började det i slutet av 2009. Alltmer ilska över Obamas ointresse för det påstådda iranska hotet började man istället kringgå presidenten genom att bearbeta kongressen och byråkratin. ”Om inte Obama regeringen vill ta itu med den här regimen så får kongressen göra det,” förklarade ledamot Mitch McConnel.[ix]

Titt som tätt dök det upp larmrapporter om Irans kärnvapenprogram i massmedia.

Något som det inte talades lika högt om var att de ideligen visade sig vara nyhetsankor.

Det upptäcktes exempelvis att iranierna i hemlighet byggt ut en anrikningsanläggning i Qom.

Vid en närmare kontroll visades att iranierna i själva verket hade anmält den ”hemliga” utbyggnaden till och tillåtit inspektion av IAEA, laglydigt och punktligt. Kanske hade de dröjt en aning, men påståenden om brott mot Icke Spridingsavtalet var av allt att döma överdrivet.[x]

En rapport om att Iran utvecklade kärnstridsspetsar dök upp i senatens kommitté för utrikesrelationer i maj 2009. Källan var med all sannolikhet den israeliska underrättelsetjänsten som matat dem till den iranska oppositionsgruppen Mujaheddin E Khalq, för vidarebefordran till USA.[xi]

I början av 2010 gick larmet i massmedia än en gång. Ett brev från IAEA nämnde att Iran begått en “technical violation”. Det gick inte in på några specifika anklagelser. Misstanken finns att det mest handlade om en mindre smäll på fingrarna.

I massmedia blev det till en kris.

AP och CNN hoppade på. Från AP meddelades att ”FN:s atomenergi organ är oroligt för att Iran arbetar med vapen”.[xii]

Faktum är att IAEA:s nye chef kort dessförinnan sagt raka motsatsen. Det fanns inga konkreta bevis för att Iran utvecklade kärnvapen. Anrikning av uran för att använda kärnbränsle ja men inget av så hög halt att det gick att använda som kärnvapen.[xiii]

Ryktet återgavs på Sveriges Radio den 19 februari 2010. Det kom ingen dementi efter att AP erkände att det handlade om en anka.

Dragandet i tåtar, undertecknandet av petitioner tilltog i styrka. I december 2009 antog kongressen en lag med den behändiga beteckningen ”Iran Refined Petroleum Sanctions Act” och den nästan lika behändiga förkortningen IRPSA, serienummer HR 2 194. Den gick igenom med 412 röster, 12 mot och 4 nerlagda.

Både AIPAC och J Street uppgavs stå bakom resolutionen.[xiv]

En uppenbarligen rosenrasande Stephen Walt citerade Mark Twain om hur USA:s kongress hyste ”de trångaste sinnen, de mest själviska själar och de fegaste hjärtan som gud skapar”. Enligt hans åsikt kunde det bara vålla lidande för vanliga iranier och dessutom göra Amerikas egen ställning i regionen svårare. Allt för att kongressen skulle demonstrera trohet mot AIPAC.[xv]

En kongressledamot protesterade.

Republikanen Ron Paul klagade över att det hela kändes en dålig repris på upptakten till invasionen av Irak under år 2002. Han tyckte sig höra samma lögner och vinklingar nu som då.

Och samma överdrifter.

Han upprepade vad många försökt säga tidigare: Iran hade inte kapacitet att anrika uran i de mängder och av den grad som hade behövts för kärnvapen. Inte heller verkade iranierna sträva efter den.

Så varför hetsa upp sig? Varför kläcka ur sig något som närmast liknade en ekonomisk krigsförklaring?[xvi]

Mannen som kläckte idén till motionen, den demokratiske representanthus ledamoten Howard Berman, förklarade det hela med att det i själva verket var en slags hjälp åt Obama. Regeringen hade varken sagt bu eller bä medan han samlade stöd för motionen. Obama verkar mest av all ha låtit händelserna ha sin gång.[xvii]

Man kan notera hur nästan ingen av kritikerna – varav en alltså är republikansk politiker – verkar tvivla en sekund på att lobbyverksamheten har krig som sitt slutliga mål.

Glidningen på den slippriga sluttningen hade börjat. De första stegen mot en eventuell konfrontation som Amerika egentligen inte har kraft eller resurser kvar att utkämpa. Så till den milda grad planlöst har utrikespolitiken blivit.

Och ganska omgående börjar amerikaner och israeler bearbeta FN för att pilla fram en resolution om internationella sanktioner. Ganska omgående har dessutom EU förklarat sitt stöd för sanktionstanken. Som motiv anförs den där hopfantiserade uppgiften om en hemlig kärnanläggning i Qom.[xviii]

Med andra ord avger politiker, som borde ha allt de kan önska i form av diplomat rapporter, vetenskapliga underlag och information från underrättelsetjänsterna, nu en deklaration som binder Europa till att stödja USA i en konfrontation med Iran. Alltsammans byggt på en tidningsanka.

Ett rätt oroande mönster börjar framträda. Ett där USA:s neokonservativa drar i en riktning, där AIPAC, demokratiska hökar, amerikanska ultranationalister och den kristna högern ansluter. Regeringen börjar traska efter som varefter Europa sluter upp som en slö kossa utan att fråga sig vad det handlar om. Steg efter steg tas i form av rutinbeslut som glider igenom under gäspningar… till dess det är för sent att backa.

Försök att ladda ur krisen hälsas som något som katten släpat in.

I februari 2010 meddelar Irans president Ahmadinjad att han tyckte att ett kompromissförslag från IAEA om anrikning av en tredje part var helt acceptabelt.[xix]

Amerikaner och européer erbjuds i ett slag vad de tjatat om i månader.

Från västs sida var reaktionen närmast sur. Den franske utrikesministern förklarade att iranierna bara försökte ”köpa tid”.

Det amerikanska svaret var kryptiskt men negativt.[xx]

Det påstås vara en stor förolämpning när Iran meddelar att de tänker inleda anrikning av uran för medicinska isotoper. De skulle anrikas till 20 procent, visserligen mer än de 3-5 procent som iranierna normalt anrikade men fortfarande låååångt ifrån de 80-90 procent som skulle behövas för kärnvapen.

FN sanktioner sägs nu vara enda lösningen.[xxi]

I juni 2010 kommer ytterligare ett förargligt medlingsförslag från Turkiet och Brasilien. Återigen förslås att Irans uran skall anrikas av en tredje part.

Den amerikanska regeringen avvisar förslaget. Det sägs vara ”för sent”.

Turkiet angrips hårt för ofoget att ha framställt det, liksom det ännu större ofoget att ha lagt ner sin röst i FN när sanktioner skulle röstas igenom. Det sägs att det utgör ”ett slag i ansiktet” på USA.

I den amerikanska rikspressen förlöjligas initiativet.[xxii]

När FN till sist antog resolution 1 929 låg ett halvårs förhandlande bakom, i synnerhet från USA och Frankrike (president Sarkozy är mycket angelägen att ligga bra till i Washington). Utan Kina och Rysslands medverkan hade sanktioner mot Iran varit meningslösa. Ja de skulle inte åstadkomma mycket mer än att beröva europeiska företag affärstillfällen i Iran och överlämna dem till kinesiska. Alltså krävdes en hel del manglanden, viskande i öron, dragande tåtar innan FN:s säkerhets råd antog resolution 1 929.

Detta förkunnades vara en stor triumf för president Obama.[xxiii]

En bloggare som granskat resolutionen anser att det handlar om en Pyrrhusseger. Turkiet, Brasilien och Libanon vägrar stödja den. I resolutionens bilagor, där sanktionernas mål definieras är ser det magert ut.

Det finns fyra bilagor. En handlar om personer som skall svartlistas. Den listan upptar i realiteten bara en enda individ. På listan över iranska banker är det samma historia. Den tar bara upp en enda bank som inte redan är svartlistad. Listan på företag som kontrolleras av det iranska revolutionsgardet verkar lång men det är i själva verket samma sak där. Det enda listade företaget är egentligen byggfirman Khatam al Anbiya. De övriga 14 företagsnamnen på listan är antingen dotterföretag till Khatam al Anbiya eller dotterföretag till dotterföretagen[xxiv]

Inte mycket med andra ord.

Den som vill kan införa symboliska sanktioner. Den som föredrar drakoniska sanktioner skulle kunna införa sådana det men kommer troligen bara att få se affärstillfällen i Iran gå upp i gå till rivaler.

Från israelisk sida konstateras som en ren självklarhet att sanktionerna kommer att skärpas. Det skall göra genom att bearbeta Amerikaner och européer.[xxv]

I EU är den franske presidenten Nicolas Sarkozy eld och lågor för förslaget att gå bröstgängse till väga mot Iran. Ja han försöker rentav överträffa Obama i hökaktighet och genomdriver hårda sanktioner inom EU.[xxvi]

Obama själv verkar märkligt apatisk. Han försöker varken driva på eller hindra utvecklingen.

Processen upprepar sig, än en gång. Neokonservativa drar med sig liberala hökar, den kristna högern och AIPAC. Den amerikanska regeringen ger efter utan att fundera på saken. Européerna hakar på. Ingen verkar ha någon klar idé om hur färden på den där slippriga, hala sluttningen började eller hur den skall kunna stoppas.

[ii] ”The myth of Iran’s ‘isolation’” av Charles Krauthammer, i The Washington Post, 11 juni 2010.

[iii] “Obama Goes with Neocon Flow on Iran” av Robert Parry, Consortiumnews.com, 10 juni 2010.

[iv] ”To only say Iranian nukes are unacceptable is to accept them” av William Kristol, The Washington Post.

[v] ”How to Save the Obama Presidency: Bomb Iran” av Daniel Pipes, 2 februari 2010.

[vi] ”The slippery slope to strikes on Iran” av Flynt Leverett och Hillary Mann Leverett, Politico, 26 april 2010. “Petraeus says strike on Iran could spark nationalism” Reuters, 1 april 2010.

[vii] Så uppges försvarsminister Gates börja få svårigheter att pressa fram extra anslag till försvarets verksamhet. ”Pentagon Needs War Funding By July 4, Says Gates” av Robert Hune-Kalter, Talk Radio News Service, 16 juni 2010.

[viii] ”Sleepwalking with Iran” av Stephen Walt, blogg på tidsskriften Foreign Policy:s sajt, 26 maj 2010.

[ix] “Obama Losing Control of Iran Policy” av Ali Gharib, Inter Press Service, 29 januari 2010.

[x] ”Moving Again Toward Confrontation” av Jim Lobe, Inter Press Service, 30 november 2009. “UN nuclear watchdog inspects Iranian facility” osignerad, CBS, oktober 2009.

[xi] “Report Ties Dubious Iran Nuclear Docs to Israel” av Gareth Porter, Inter Press Service, 3 juni 2009.

[xii] “IAEA Letter Fuels CNN Alarmism Over Iran” av Rick Sanchez, Antiwar.com, 18 februari 2010.

[xiii] “Incoming IAEA chief: No evidence Iran seeking nuclear weapons” osignerad, Haaretz, 3 augusti 2009.

[xiv] ”One Step Closer to Unilateral Sanctions Against Iran” av Eli Clifton, Inter Press Service, 9 december 2009.

[xv] “The smallest minds … selfishest souls … and cowardliest hearts that God makes” av Stephen Walt, blogg på tidsskriften Foreign Policy:s sajt, 26 maj 2010.

[xvi] ”Statement on Motion to Instruct Conferees on HR 2194, Comprehensive Iran Sanctions, Accountability and Divestment Act” uttalande av Ron Paul, kongressens webbsajt, 22 april 2010.

[xvii] ”Berman: Iran sanctions bill empowers Obama” av Laura Rozen, blogg på Politico:s sajt 15 2009.

[xviii] “European Council 10/11 december 2009, Conclusions”, 11 december 2009.

[xix] ”Iran says ready to send uranium abroad as UN wants” av Nasser Karimi, AP, 2 februari 2010.

[xx] ”West offers skeptical reaction to Iran nuke plan” av George Jahn, Guardian, 3 februari 2010.

[xxi] ”US, EU united on Iran nuclear issue” osignerad, Jerusalem Post, 9 februari 2010.

[xxii] ”US: Iran Nuclear Deal Will Not Slow UN Sanctions Drive” osignerad, Voice of America, 17 maj 2010. “Obama Goes with Neocon Flow on Iran” av Robert Parry, Consortiumnews.com, 10 juni 2010. “U.S. sources: Turkey vote against Iran sanctions – a slap in the face” av Natasha Mozvovaya, Haaretz, 10 juni 2010.

[xxiii] ”Clinton: Iran sanctions a victory for Obama” av Matthew Lee, AP, 9 juni 2010.

[xxiv] ”Obama’s charade on Iran Sanctions” av Flynt Leverett och Hillary Mann Leverett, Bloggen The Race for Iran, 9 juni 2010.

[xxv] ”MESS Report / It will be the next round of U.S. sanctions that really hurts Iran” av Amos Harel och Avi Issacharoff, Haaretz, 10 juni 2010.

[xxvi] “European Union approves the toughest Iran sanctions ever” av Warren Strobel, McClatchy Newspapers, 17 juni 2010.

Allt är Turkens Fel.

Skrällen från kapningen av Gaza konvojen fortsätter att eka, genljuda och runtom i världen ger den upphov till nya reaktioner och motreaktioner.

Nya konvojer till Gaza har aviserats. Frenetiska försök att hitta något diplomatiskt arrangemang för att lätta på blockaden pågår bakom kulisserna.

Och långt borta i USA har det neokonservativa nätverket vaknat till liv igen.

I det här sammanhanget skall termen ”neokonservativ” förstås som den grupp skriftställare, politiska tjänstemän och policy drejare som först flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Kanske är neokonservatismen ett typexemplet på ett projekt som börjar behjärtansvärt, bara för att urarta allt värre, ju längre tiden går.

Kongressledamoten Henry ”Scoop” Jackson hade besökt koncentrationslägret Buchenwald bara några dagar efter att det befriats. Det märkte honom.

Som senator blev Jackson filosemitisk och villkorslöst proisraelisk. Behjärtansvärd och rimlig reaktion, tvärsigenom.

Det ledde i sin tur att ett antal, då unga, män med likartad inställning graviterade mot senator Jackson. Där fanns Richard Perle, Frank Gaffney och Douglas Feith och en del andra. Det blir där de lär sig systemet, hur man bedriver påtryckningar, bedriver lobbyingarbete och annat riskabelt.

Det handlar inte om någon sammansvärjning. Det finns ingen organisation med huvudkontor, styrelse, ordförande eller kassör. Vad som finns är ett antal herrar (och ett fåtal kvinnor) av ungefär samma ålder, samma sociala bakgrund och med en likartad inställning som står i nära kontakt med varandra. Som ständigt läser varandras artiklar, kolumner och rapporter. Som tycker och tänker på samma sätt om hur utrikespolitiken borde fungera. Att människor med samma inställning klumpar sig samman på det sättet är mycket vanligt i både kultur och politik.

De var de kallaste krigarna under kalla kriget. De hade sett till att stoppa försöken till avspänning och nedrustning under 1970-talet. Under Reagan epoken var de engagerade med liv och lust i interventionen i Centralamerika.

Gruppen har hängt med, år efter år. Ständigt har de dykt upp i nya positioner och olika konstellationer. Somliga medlemmar har fallit ifrån. Irving Kristol har dött, Norman Podhoretz har pensionerat sig,  Francis Fukuyama tog avstånd från neokonservatismen (tillfälligt).

Andra har tillkommit. Nätverket har förstärkts med amerikanska ultranationalister som John Bolton och James Woolsey. En journalist som följt neokonservatismens utveckling förklarade att de bildat en egen liten subkultur där likudsympatiserande prosionister, kristen höger och amerikanska ultranationalister geggat sig samman och utbyter idéer. Extrema prosionister har lärt sig ultranationalism av ultranationalisterna och viceversa.

Det blev den neokonservativa kamarillan som pratade fram invasionen av Irak.

Det gick dåligt. Sedan dess har nätverket varit aningen avdomnat.[i]

Eller rättare sagt, det har legat lågt, men nätverket är inte dött.

Neokonservativa skriftställare får fortfarande lägga ut texten som kolumnister i Washington Post. De kallas fortfarande in som kommentatorer när nyhetsprogrammen vill ha en kostymklädd figur med en vacker titel som lägger ut texten om Mellanösternkrisen. De har viktiga styrelseuppdrag i AIPAC. De sitter fortfarande kvar på sina tidskrifter, som Wall Street Journal, National Review, Weekly Standard och Commentary Magazine. Prestige blad som personer ur övre medelklassen med intellektuella pretentioner gärna bläddrar i.

Kort sagt: de har fortfarande goda möjligheter att få ut sin version och de har förmågan att nå stora delar av  den läsande och diskuterande delen av allmänheten. Därifrån brukar deras synpunkter sippra ”ner” i ”folkliga” (läs skränigt högerpopulistiska) media som Fox News eller till radiopratare som Rush Limbaugh som gärna viftar med en av deras intellektuella böcker då och då för att bekräfta deras utläggningar.

Och neokonservativt tankegods har en benägenhet att sippra över till Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets ledarsidor, till konservativa bloggare som Dick Erixon, och vidare ner i lunchrums konversationerna på arbetsplatser. Troligen mest av bekvämlighet än till följd av någon uppgjord plan.

Och varför kan inte denna bloggare komma till saken någon gång? Läsaren får ursäkta. Kanske har Vindskupan än en gång förirrat sig ut i en massa utläggningar.

Men det är trots inte oviktigt att veta att när den neokonservativa kamarillan nu börjar få Turkiet i sina kikarsikten ja då finns risken för att det får konsekvenser och att det hamnar på Washingtons politiska dagordning.

Ganska omgående efter angreppet på konvojen kom klagomål från neokonservativa, som exempelvis Elliot Abrams, om att Obama regeringen hade sölat med att ställa sig bakom den israeliska aktionen.[ii]

Och kapningen av Gazakonvojen har utlöst ett veritabelt generalangrepp mot Turkiet från neokonservativt håll.[iii]

Daniel Pipes, en aggressiv och redigt rasistiskt anstruken neokonservativ skribent, förkunnar i en intervju att i själva verket är det Turkiet och Iran som ligger bakom. Turkiet har i själva verket i hemlighet allierat sig med Iran. En pensionerad general (den högerkristne William Boykin) vet att berätta att Turken i hemlighet planerar att återupprätta det Ottomanska imperiet.

”Västvärlden står inför en utmaning man inte sett sedan medeltiden.”

Där förkunnades också att Israel var sagda västvärlds utpost.[iv]

(Det faktum att det skedde i Pat Robertsons kristna TV kanal pekar också på kopplingarna mellan neokonservatismen och USA:s högerkristna rörelse.)

Verkar det här nipprigt?

Det är nipprigt. I allra högsta grad.

Samtidigt kan man hålla i minnet att det inte handlar om några förryckta pensionärer som sitter vid små köksbord och skriver konspirationsteorispäckade  insändare  i ortens lokaltidning. Troligen är det så här som man i stora delar av de amerikanska och israeliska eliterna faktiskt ser på den pågående konvojkrisen.

Det är ett sätt få den krängande världsbilden att stämma igen. Ett nattligt överfall på en obeväpnad konvoj på internationellt vatten där civilpersoner dödas, misshandlades och plundrades på allt de ägde förvandlas i en handvändning från ett sjaskigt överfall till en Ärorik Seger i Det Stora Civilisationskriget.

Och nu kan både israeler och deras internationella stödgrupper känna sig bättre till mods igen.

Kontentan är att Israel kapade en civil hjälp konvoj till Gaza på internationellt vatten och nu måste Turkiet straffas.

Och nu börjar raseriet mot den turkiska hjälporganisationen IHH att bli begriplig. Det uppges att en rad av AIPAC:s underorganisationer, framför allt det mäktiga Anti Defamation League, har uppvaktat utrikesminister Hillary Clinton och finansminister Timothy Geithner med krav om att IHH skall terroriststämplas.[v]

Tankegången är tydligen den att den turkiska regeringen kontrollerar IHH (eller kanske det var tvärtom) och att IHH å sin sida dirigerar hela konvoj verksamheten.

Kanske finns det ett taktiskt drag också. Det är mycket tyst om de övriga, icke turkiska fartygen och deltagarna. I själva verket var det en ganska brokig koalition av organisationer och människor från en rad länder som låg bakom konvojen. Flera av fartygen i konvojen var grekiska, hade grekisk besättning, de flesta startade från grekiska hamnar. Ett var svenskt. Från neokonservativt håll råder besvärad tystnad om den Stora Grekiska eller Svenska sammansvärjningen.

Raseriet vänds mot Turkiet.

Kanske ansågs Turkiet vara en tacksammare måltavla. Tillräckligt orientaliskt för att tjäna som hatobjekt. Tillräckligt stort för att kunna utmålas som ett hot. Lägg därtill att landet har en milt islamistisk regering.

(Något liknande inträffade under upptakten till invasionen av Irak då USA drabbades av motstånd från en rad länder, inklusive sina grannländer Mexiko och Kanada. Av alla dessa valde man ut Frankrike för hat, misstänkliggöranden och förlöjliganden.)

IHH är nyckeln. Det utgör den felande länken. Efter kapningen av konvojen har det som tidigare noterats på denna blogg börjat bubbla fram en massa, tidigare okända ”fakta” om att IHH skulle ha band till Hamas och Al Qaida. Man kan notera att det neokonservativa husorganet Weekly Standard kom med sin första artikel om saken redan den 31 maj, dagen för angreppet. Det kan tyda på att det var en på förhand förberedd linje och att texterna låg färdiga.

Försök av denna och andra bloggare att spåra bevisen för IHH:s fundamentalistiska kontakter tillbaka till dess ursprung har hittills resulterat att de leder tillbaka till rykten och andrahandsuppgifter från israeliska myndigheter, tankesmedjor eller lobbyorganisationer. Till insinuationer, påståenden och olika hopkrånglade guilt-by-association resonemang.[vi]

Ett stadigt knippe ”bevis” för IHH:s terroranknytning har dessutom bubblat upp just efter den 31 maj 2010, det vill säga efter kapningen av konvojen, och efter att Israels stora PR kampanj dragit igång.[vii]

Det har avfyrats bredsidor från en rad neokonservativa organ med budskapet att Turkiet har svikit, Turkarna har gått över till fundamentalismen, Turkiet måste behandlas som en fiende. Det beskedet kommer nu från Weekly Standard, National Review, Wall Street Journal och Commentary Magazine. Det kommer från tankesmedjor som American Enterprise Institute och The Jewish Institue for National Security Affairs (JINSA).[viii]

Den amerikanska rikspressen har hakat på.

Washington Post har i ledare angripit Turkiet, och rapar lydigt upp Weekly Standards konspirationsteorier om IHH.[ix] I New York Times förklarades att Turkiet springer omkring i regionen och gör saker som går på tvärs mot regionala stormakters önskemål. (Vilka “stormakter” det handlar om mer exakt sägs inte.)[x] Christian Science Monitors tyckte att Turkiet blivit alltför vänskapligt med Iran.[xi]

Beskedet är entydigt. Israel är i klistret och allt är den turkens fel som bör straffas och stötas ut. Daniel Pipes förkunnar:

”…Turkiet har återvänt till mitten av Mellanöstern och till Umma (den muslimska religiösa gemenskapen). Men det förtjänar inte längre fullt NATO medlemskap och dess oppositionspartier förtjänar stöd.”[xii]

Samma besked kommer från tankesmedjan Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA). Steg borde tas för att stöta ut Turkiet ur NATO.[xiii] Man föredrar att låta blockaden av Gaza fortsätta och helst bli ännu strängare. I en rapport retade sig JINSA på att Obama tagit sig orådet att säga att palestinierna i Gaza förtjänar ett bättre liv.

”Varför ”förtjänar” de ett bättre liv. De röstade på Hamas. Om de gjorde ett misstag de nu ångrar är vi ledsna att de är ledsna.”

Men biståndet borde strypas.[xiv]

Med andra ord: ett ansökarland till EU, som står unionen nära, bör uteslutas ur NATO och USA borde börja blanda sig i dess inre angelägenheter. Den sista livlinan till Gaza borde klippas och blockaden fortsätta.

●●●
I Sverige Radios program ”Konflikt” framkastades en alternativ förklaring till vad Turkiet försöker göra, alternativ till spekulationerna om landet försöker återupprätta det Ottomanska imperiet eller att det blivit islamistiskt.

Från International Crisis Group har det istället framkastats att turken helt enkelt tillämpar sina erfarenheter från EU på sitt närområde. Precis som EU strävar Turkiet efter att öppna gränser lösa gamla konflikter. Ja, Turkiet under Erdoğan HAR förbättrat relationerna med Iran. Man har gjort samma sak med Ryssland och Grekland.

Precis som EU vill Turkiet slippa konflikter i sitt närområde.

Liksom EU är det svårt för regeringen att strunta i allmänna opinionen.

Och liksom i Europa är stora delar av opinionen upprörd över Israels ockupation och behandlingen av palestinierna. ”Det enda oeuropeiska med Turkiet är att Turkiet faktiskt försöker göra något åt saken.”[xv]

●●●
Det har sagts tidigare och det förtjänar att sägas igen: hur korkade, och brutala de här tankegångarna än verkar så är det faktiskt i den här fantasivärlden som stora delar av de amerikanska och israeliska eliterna lever i.

Och en del av den svenska också för den delen.

För många inflytelserika människor är det en ren självklarhet att Turkiet blivit fundamentalistiskt, att IHH är en terroristorganisation, att man villkorslöst måste backa Israel mot den fundamentalistiska sammansvärjningen.

De fantasivärldarna är mycket lätt att dras in i.

Om USA:s neokonservativa kamarilla pekar ut en färdriktning bör en klok resenär skynda sig i motsatt riktning. Deras planer har en ettrig benägenhet att falla samman. Vare sig Sverige eller Europa har något intresse av att låta sig värvas i deras civilisationskrig. Tvärtom, vi behöver fungerande relationer med länderna i söder och sydöst.

[ii] “Israel’s Defenders Mobilise, Threaten” av Jim Lobe, Inter Press Service, 2 juni 2010.

[iii] ”Neo-Conservatives Lead Charge Against Turkey” av Jim Lobe, Inter Press Service, 9 juni 2010.

[iv] “Pipes: Flotilla Raid a War for World’s Future” av Chris Mitchell, CBN, 4 juni 2010.

[v] ”Tag Turkish aid group as terrorist, groups ask State Dept” osignerad, Jewish Telegraphic Agency, 10 juni 2010.

[vi] Se dissekerandet av Per Jönssons artikel ”Turkiska islamister ser attacken som en seger” av Per Jönsson, Dagens Nyheter, 3 juni 2010, dels på Vindskupan (”Efterdyningar”, Vindskupan, 3 juni 2010.) dels på bloggen Aproximationer (”Massakerns första offer” 7 juni 2010.)

[vii] Se artikel i det neokonservativa husorganet Weekly Standard, ”The Terror Finance Flottillia” av Jonathan Schanzer, 31 maj 2010.

[viii] ”Neo-Conservatives Lead Charge Against Turkey” av Jim Lobe, Inter Press Service, 9 juni 2010.

[ix] “Turkey’s Erdogan bears responsibility in flotilla fiasco” osignerad ledare, The Washington Post, 5 juni 2010. Den ledaren återupprepar I stort sett vad Weekly Standard skriver om IHH i ”The Terror Finance Flottillia” av Jonathan Schanzer, 31 maj 2010.

[x] “Turkey Goes From Pliable Ally to Thorn for U.S.” av  Sabrina Tavernise och Michael Slackman i The New York Times, 8 juni 2010.

[xi] “Turkey must tone down the Gaza flotilla rhetoric” osignerad ledare i Christian Science Monitor, 4 juni 2010.

[xii] “Islamist Turkey Overreaches” av Daniel Pipes, National Review, 8 juni 2010.

[xiii] ” It Is About the United States” JINSA Report #995, 8 juni 2010.

[xiv] “Throwing Money at Gaza” JINSA Report # 996, 10 juni 2010.

[xv] ”Konflikt” 12 juni 2010, intervju med Hugh Pope. Sammanfattning ”Turkey and the Middle East: Ambitions and Constraints” rapport från Internationa Crisis Group, 7 april 2010.