De skäl, eller förklaringar, eller vad man nu skall kalla det som flödat över allmänheten har hela tiden varierat. Det har hetat att man måste hålla militär närvaro på plats för att biståndet skall nå fram, för att afghanska flickor skall kunna gå i skola, för att förhindra att talibanerna tar världsherraväldet eller för att kvinnorna skall kunna yrkesarbeta.

Ur denna soppa av olika, understundom motstridiga förklaringar finns en som går igen. Ett som har viss biton av trovärdighet: Sverige måste hålla sig väl med USA. Det gäller att kunna kräva in gentjänster om vårt land skulle råka i knipa.

Det finns en tanke bland de som sitter med händerna i Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Såvitt denna bloggare kunnat pussla samman den så går den tanken ut på att vårt land inte har resurser att försvara sig självt om det skulle utsättas för angrepp utifrån. För det behövs hjälp utifrån. Stora, alltför stora delar av försvaret har lagts ner. Anläggningar för armé, flotta och flygvapen är skrotade. Det skulle kosta miljarder och ta dussintals år att sätta dem i stånd igen.

Det kommer knappast att ske.

Inget etablerat politiskt parti gör någon som helst min av skjuta till de erforderliga många miljarderna under ett dussintal år. Alltså börjar man snegla utanför landets gränser efter lämpliga, säkerhetspolitiska kombinationer.

Fram till 1990-talet bestod Sveriges utrikespolitik, i alla fall utåt, i att vara alliansfritt i fred. Sverige skulle själv stå för sitt försvar, man skulle också stödja FN och hålla på folkrätten. (För NATO:s vidkommande passade den ordningen utmärkt. Sverige skyddade deras norra flank utan att det kostade Atlantpakten något.)

Kanske kom vändpunkten i Bosnien.

Sverige gick med i FN:s fredsbevarande styrkor UNPROFOR år 1993 men efter Dayton avtalet 1995 landade den svenska kontingenten som en del av en NATO styrka, utan några större protester.

Det började då.

Och på den vägen har det fortsatt. Många tyckte sig ha funnit ett fin fint handlingsmönster. Ett som man borde hålla fast vid hädanefter. Ett beslutsamt amerikanskt ingripande, utan att nämnvärt bekymra sig över folkrätten, uppföljd av en USA-ledd NATO styrka med svensk medverkan, symboliskt godkänd av FN. Hela modellen repeterades därefter i Kosovo.

Allt verkade fungera som smort.

Hos många svenskar som sysslade med säkerhetspolitiska frågor slog en enkel tanke rot. Det var SÅ HÄR det skulle, och borde, gå till i framtiden.

Så olika personer som överste Ulf Henricsson och journalisterna Johanne Hildbrandt och Staffan Heimerson har hörs pladdra om att de hade sett en underbar modell  födas i Bosnien på nittiotalet, en modell som Sverige som ren självklarhet borde haka på. Man skulle både lösa den ena utrikespolitiska krisen efter den andra på det sättet och Sverige skulle dessutom få sin egen säkerhet ordnad på köpet.

Allt för många tittar än idag  ut över 2000 talets Irak och Afghanistan men kan bara se Bosniens berg.

Är Amerika verkligen en rationell aktör i världspolitiken?

Om Sverige tänker sig en framtid som bihang till USA och leende skicka truppkontingenter litet härs och tvärs finns en vanvettigt viktig förutsättning som inte får klicka: Den amerikanska regeringen måste vara en rationell aktör och den behöver också förbli det i all framtid. Är den inte det blir rentut farligt att hänga upp Sveriges säkerhetspolitik på den kroken.

Agerar Amerika inte rationellt riskerar både Sverige och övriga Europa istället dras in i det ena militära och diplomatiska stolleprovet efter det andra.

Så hur förståndig är den amerikanska utrikespolitiken egentligen? Hur klokt är det anförtro de säkerhetspolitiska familjejuvelerna åt männen i Washington?

Frågan om Amerika är en pålitligt rationell aktör i världspolitiken brukar utlösa anklagelser om antiamerikanism.

Kanske. Men det kan också vara värt att hålla i minnet att de som sitter med händerna i USA:s utrikespolitiska strategi inte med naturnödvändighet är speciellt mycket mer ädla än stormaktspolitiker brukar vara. Tankesmedjor i Washington spelar  en allt viktigare roll när utrikespolitikens huvuddrag skall läggas fast. I synnerhet under de senaste åren är det därifrån som de utrikespolitiska rådgivarna hämtas. Den lobbyorganisation vars tankesmedja ligger bra till hos den vinnande kandidaten blir den som får bemanna posterna som rådgivare och politiska tjänstemän.

AIPAC och den kristna högern är mycket flitiga när det gäller att försöka knuffa den amerikanska utrikespolitiken åt sitt håll. Många av dem rider diverse käpphästar i form av ”civilisationernas krig”.

Under det senaste decenniet har de fått rätt mycket av vad de begärt: Irak invaderades. Sydsudans självständighet stöddes. Georgien uppmuntrades att gå bröstgängse tillväga mot Moskva. Israel får stöd i både vått och torrt. Det pågår ett intensivt lobbyarbete för att få igång någon form av örlog mot Iran. Försök att hitta en förhandlingslösning mellan USA och Iran har omsorgsfullt kortslutits.

Ytterligare ett problem är att folkrätten har underminerats. Under det allt som ofta har det under det gångna tio åren gjorts klart att man i Washington mest av allt betraktar statuter om angreppskrig, om tortyr och annat som rundningsmärken. Något som snabbt manövrera sig förbi.

På lång sikt är det mycket farligt, också för Sverige. Ett regelverk som ingen bryr sig om (president Bush var på sin tid öppet raljant), det regelverket blir till sist en död bokstav.

Och vad händer när nya, framväxande maktcentra i Kina, Indien, Ryssland och Brasilien börjar kräva samma rätt att bomba och bränna av anfallskrig som USA har reserverat åt sig självt? Det kan exempelvis visa sig aningen knepigt att klaga över Rysslands politik mot Georgien för amerikanskt vidkommande med en hel radda överfall i bagaget, från Grenada till Irak.

Inget av det här ligger i Sveriges eller Europas intresse. Tvärtom. Vi i vår del av världen har ingen nytta av det ”civilisationskrig” som neokonservativa, amerikanska ultranationalister och kristen höger försöker sälja. VI behöver normala, fungerande relationer med länderna söder och öster om Medelhavet. USA kan alltid återvända till sin egen kontinent men Mellanöstern och Nordafrika kommer alltid att ligga direkt söder och sydöst om Europa. Det som händer där riskerar ideligen att spilla över till vår kontinent.

Nej, denna bloggare försöker inte hävda att hela USA:s utrikespolitik styrs av idel dreglande monster eller rasande dårfinkar. Det finns många diplomater och rådgivare som är både förståndiga, ansvarskännande och tänker långsiktigt. Men det är viktigt att hålla i minnet att det också finns fraktioner, stora och mäktiga fraktioner,  som ligger MYCKET långt oss (och kontakt med verkligheten).

De har upprepade gånger lyckats styra utrikespolitiken åt sitt håll. Och de har ingen tanke på att sluta. Det krävs bara ett val, eller en omgång tjänstetillsättningar så är de tillbaka i kontrollrummet igen.

För alla extrema de extrema fraktionerna finns kvar. De hade sina hängivna beundrare här i Sverige också. När ”kriget mot terrorismen” seglade upp 2001-2003 kunde fortfarande en spydig kommentar om George Bush i ett kommentarsfält resultera i en störtskur av ilskna protester från arga folkpartistiska och moderata bloggare.

Det har i stort sett upphört. Man försöker inte längre hävda att George Bush är ett missförstått geni. Idag brukar samma insändarskribenter hävda att okej, det kanske var aningen snett på Bushs tid, men det var då. Allt det där obehagliga, storhetsvansinnet, brutaliteten, det usla omdömet är FULLSTÄNDIGT borta efter regeringsskiftet.

Ack om det vore sant.

Jo, det stämmer att såväl neokonservativa, kristen höger och ultranationalister inte längre bemannar ett myller av politiska tjänstemanna poster i försvarsdepartement och utrikesdepartement som de gjorde under Busheran. Däremot sitter de kvar i sina tankesmedjor, sina tidskrifter och som kolumnister i de fina morgontidningarna. De kan påverka, de påverkar och när somhelst kan de vara tillbaka i centrum igen. Bland de republikanska presidentkandidaterna finns män som, om de hamnade i det ovala rummet, skulle kunna få världen att längta tillbaka till Bush som en epok då det rådde sans och måttfullhet.

●●●
Inför allt detta har Sverige och andra likasinnade länder valt att titta åt andra hållet. Vi låtsades som om det regnar tvärs igenom George Bushs ryckiga och brutala utrikespolitik. En del av de som som ansvarar för vår säkerhetspolitik har kanske bett en och annan stilla bön för att allt kanske skulle återgå till det normala. I stort sett fanns inget val. Skall vi hänga upp vår säkerhet på USA är vi också tvingade att le och samtycka, oavsett vad männen i Washington hittar på.

Det kan i sin tur mycket väl bidra till att snedvrida den amerikanska utrikespolitiken ytterligare ett par snäpp.

En sak är solklar när man försöker förstå hur tankegångarna gick i Washington under upptakten till invasionen av Irak: de allierade skulle följa efter automatiskt. Det var knappt något man behövde tänka på. Policyforskaren Kenneth Pollack skrev som en ren självklarhet om att ”skicka in europeiska, asiatiska och regionala” truppkontingenter i Irak efter invasionen.ⁱ Den neokonservative åldermannen Irving Kristol förklarade att Amerika bara behövde tuta och köra, de europeiska staterna måste betraktas som gravt osjälvständiga. Européerna verkade enligt Kristol helt nöjda med att låta USA ta hand om deras utrikespolitik medan de själva reducerades till en större upplaga av något så föraktligt som Sverige.

”Och vem går till Sverige för att finna nycklarna till framtiden?”ⁱⁱ

Hur länge kommer Amerika förbli supermakt?

I religiösa kretsar finns ett uttryck som ofta återkommer. Den kyrka som ingår äktenskap med tidsandan riskerar att bli en änka i nästa generation.

Riskerar Sverige på samma sätt att bli en säkerhetspolitisk änka i nästa generation?

Ett av de ganska slentrianmässiga antagandena bakom den nuvarande politiken är att USA kommer att förbli en supermakt i evigheters evighet, amen.

För bara tio år sedan verkade det vara ett ganska rimligt antagande.

Nu på nyåret 2012 håller fälttågen i både Irak och Afghanistan på att trappas ner. Amerika är hårt skuldsatt och har lidit strategiska nederlag på båda fronterna. Det kommer inte att bli någon ny maktsfär i Mellanöstern. I många avseenden visar dagens Amerika alla de klassiska tecknen på en stormakt som passerat kulmen. Nya erövringar ger inga krafttillskott utan blir bara kvarnstenar kring halsen. Alternativa maktcentra håller på att uppstå runtom i världen och växa sig starkare. USA:s enda riktigt pålitliga triumfkort är försvaret. I mångt och mycket är det snart det enda som gör landet till en märkvärdighet och till och med det triumfkortet har visat sig överraskande svagt. Amerika kan visserligen angripa allt som president och kongress behagar peka på men det kan helt enkelt inte sätta sig i varaktig besittning av något. För vart år blir det amerikanska försvaret bara dyrare, medan antalet soldater, örlogsfartyg och flygmaskiner krymper.

I den svenska debatten har mycket litet av det lyst igenom. En del konservativa skribenter har noterat saken.

Noterat och reaktionen har varit att mana till strid. Sverige och övriga Europa måste öka insatserna på Amerikas sida. Allt för att rädda USA:s vacklande ställning, helst kapsla in den i bärnsten.

Frågan är hur realistiskt det är.

Den amerikanska regeringen stod inför ett liknande dilemma under 1940-talet. Man var allierat med Storbritannien i andra världskriget. Det brittiska imperiet började försvagas. Redan då började många bedömare gissa att det inte skulle gå att hålla samman i det långa loppet. Amerikanerna var osentimentala. Reinhold Neibuhr noterade att det brittiska imperiet troligen var dödsdömt under alla förhållanden och att det inte var någon idé att ge konstgjord andning åt det liket.

Fransmannen Emmanuel Todd föreslog en liknande linje när det gällde USA. Det viktigaste var inte att bevara Amerikas maktställning som den såg ut 2001. Det var av allt att döma omöjligt. Istället gällde att försöka få avvecklingen att gå så smidigt som möjligt.

Är de över huvud taget intresserade? Egentligen?

Om man nu struntar i de problem som denna bloggare räknat upp, hur mycket amerikanskt bistånd kan Sverige verkligen räkna med som belöning för att ha följt med till Afghanistan?

Det är en mycket, mycket bra fråga.

Flera rapporter talar snarare om att de som sitter med Amerikas riktigt långsiktiga, strategiska planering snarare ser Stilla Havet som sin beramade ”nästa front”. (Svenskar och övriga Européer tenderar ofta att glömma bort att USA lika mycket är en Stilla Havsmakt som en Atlantmakt.)

I praktiken kan det bara handla om Kina som udden är riktad mot.

Förhoppningarna om att upprätta en intressesfär i Mellanöstern är i praktiken avskriven. Gerillabekämpning likaså enligt en viss amiral Winnefeld. Framtidens krig skulle bli mycket mer ”tekniskt krävande”. ⁱⁱⁱ(Det får väl tolkas som att motståndaren kan förväntas äga modernt luftförsvar.)

Redan nu, medan uttåget ur Irak fortfarande pågår och nerdragningen i Afghanistan nyligen inletts, har Obamaadministrationen i all stillhet börjat föra över resurser till Stilla Havsområdet. En marinkårsstyrka skall förläggas till Darwin i norra Australien.

Kina protesterar. Omgrupperingen, tillsammans med en rad diplomatisk framstötar i Australien, Filipinerna och Burma upplevs som riktad mot Kina.^iv

Därmed håller Amerika på att krypa samman i försvarsställning i Stilla Havet. Nästan tillbaka där man började 1942. Detta handlar inte om några lösa spekulationer. Detta är en långsiktig plan som kommer att bli av, den har i själva verket redan satts i verket. Både den amerikanska flottan och marinkåren uppges vara stormförtjusta. I Stilla Havet räknar de glatt med att få spela huvudrollerna, istället för att bara agera hjälpgummor åt armén i de nuvarande inlandskrigen.^v Det växande intresset för Stilla Havet och Kina riskerar å sin sida att fungera som en självuppfyllande profetia genom att utlösa ytterligare kinesisk upprustning som i sin tur dra med ytterliga amerikansk… etc. etc.

Och där har vi nästa stora, skärande ironi. Svenska soldater har i tio års tid harvat runt i sina afghanska provinser, fem har stupat, och allt för att skänka Sverige inkasseringsbara, säkerhetspolitiska checker i en bank som håller på att krascha.

USA:s militära styrka håller på att vittra. Det strategiska intresset håller på att riktas åt andra håll.

Till råga på eländet: det finns ingen, upprepar INGEN, fraktion av de som sitter med händerna i Amerikas strategiska policyforskning som så mycket som andas intresse för engagemang i Östersjöområdet.

Vad är alternativen?

I nästan tjugo år har Sveriges säkerhetspolitik traskat på i samma hjulspår. Sverige försöker ligga bra till i Washington, allt i förhoppningen att få hjälp om något militärt hot skulle materialiseras imorgon. Försöker man få något besked från de ansvariga om hur vettigt det är svarar de bara att allt måste fortsätta. Något alternativ finns inte till att, som Björn von Sydow uttryckte det, ”engagera Amerika i Östersjön”.

Nu eller någon gång den närmsta tiden är det nödvändigt att börja söka efter en annan väg för svensk säkerhetspolitik annat än vad som alltmer börjar likna ett blindspår. Det finns egentligen bara tre riktiga val.

1. Fortsätt som nu. Hoppas på att USA utrikespolitik är rationell. Att Amerika förblir en supermakt och dessutom hyser något slags intresse för Östersjöområdet, eller…
2. Börja treva sig omkring efter nya samarbetspartners, och / eller…
3. Satsa mer på vårt eget försvar, med betoning just på försvar av landets eget territorium.

Föreställ dig att  du är utrikesminister eller i alla fall en person med händerna i närheten av utrikespolitiken. En dag kontaktas du av herr B, en hygglig kille som du arbetat med i samma styrelse.

Du kommer ihåg att du och herr B kom bra överens. Du tror dig också minnas att han Känner Folk. Någonstans i reptilhjärnan poppar en liten tanke upp om att han kanske skulle kunna ordna in dig på ett eller ett par nya styrelseuppdrag när din politiska karriär är över om några år.

B frågar om inte du skulle vilja skriva under ett öppet brev till förmån för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter någonstans i världen, vi kan kalla det för X-land.

Visst, inga problem. Det gör du snabbt och villigt. Du vet, eller tror dig veta, att regimen där är tämligen obehaglig och B är som sagt en hygglig kille.

Tiden går. En dag ringer herr B upp igen. Du är litet stressad med många olika frågor runtom i hela världen som kommer och går och du får frågan om du inte skulle vilja skriva på ytterligare ett upprop om kvinnors och barns rättigheter i X-land och dessutom en offentlig deklaration som tar avstånd från regimen. Du skriver på som du gjorde förra gången. Regimen där är obehaglig, inte tu tal om saken. Inga problem.

Efter ytterligare en tid kommer ett förslag till proposition från herr B och några andra personer om att man skall införa vissa ekonomiska sanktioner mot X-land. Inget allvarligt. Frysande av export av viss högteknologi och så. Flera av dina kollegor runtom i Europa har redan skrivit under liknande förslag och du vill inte sticka ut flocken.

Du tänker än en gång på att herr B kanske kan hjälpa dig till ett fett pastorat på en tankesmedja i USA när din politiska karriär är över. Du skriver under igen och propositionen glider vidare. Det är en period då en stadig bunt trista rutinfrågor behandlas och ingen orkar bekymra sig. Varken massmedia, oppositionen eller allmänna opinionen.

Tiden går. Du tragglar vidare med en rad olika diplomatiska frågor runtom världen. Då och då, mitt i allt detta brus dyker herr B upp och ber om din underskrift på öppna brev om  X-land.

Det börjar bli rutin. Kanske noterar du att avståndstaganden och sanktioner gradvis blir allt hårdare.

En dag kommer beskedet att USA tänker att gå till angrepp mot X-land.

Det är naturligtvis inte frågan om att du egentligen har något att säga till om i den frågan. Det är ett beslutat faktum. Det kommer att hända. Punkt slut. Men du skulle kanske vilja deklarera att du stödjer det å Sveriges vägnar?

Självklart kommer du inte protestera eller resa invändningar om vad folkrätten säger.

Först nu inser du att du sitter fast i klistret. I själva verket fastnade redan när du skrev under de där första, skenbart harmlösa uppropen. För varje nytt steg har det bara blivit värre. En konflikt har avsiktligt skapats, kompromissvägar har målmedvetet stängts. Gradvis har den gjorts alltmer oförsonlig och infekterad. Till sist förkunnas allt oftare att krig är o-und-vik-lig och att du är insyltad. Ger du ditt stöd kanske den där lilla förhoppningen om en reträtt stol på en tankesmedja eller sinnekur på en sponsrad universitetsinstitution kan växa ytterligare.

Kanske skriver du under ytterligare en gång, slött och mekaniskt helt enkelt för det är vad du nu blivit van vid. Kanske börjar du skruva på dig när angreppet är ett faktum, när blod, eld och söndertrasade människokroppar kreverar på tidningarnas löpsedlar, på TV skärmarna och det demonstreras på Stockholms gator.

Men det var väl ändå inte det här som allt skulle sluta i?

Kanske råkar du låta känslor av obehag slippa ur dig. Man kommer ganska omgående att påminna dig om alla öppna brev, deklarationer och annat som du skrivit under fram till nu. Kanske kommer herr B att ringa upp och vänligt be dig att sluta upp att tramsa dig, ”vi var ju överens, inte sant?” Kanske påminner han om hur flera av dina kollegor redan anslutit sig och lovat att ordna truppkontingenter. Tänker du börja sticka ut från flocken nu? Han kan förebrående fråga om du glömt det där med kvinnor och barnens rättigheter. Har du blivit motståndare till det helt plötslig? Det kommande kriget kommer ju att göra verklighet av alltsammans, inte sant?

Sluta tjafsa nu.

Ni var ju överens?

●●●
Vän av ordning undrar kanske vad detta är för fria fantasier. Kanske inte så fria, och inte så mycket fantasi trots allt. Frågan dök upp under en diskussion om hur det kom sig att de neokonservativa lyckades samla så många framstående namn till sina öppna brev och upprop inför invasionen av Irak. (Bland dem Carl Bildt och Urban Ahlin.) Det var så som marken bereddes för Amerikas invasion av Irak och Israels angrepp på Gaza.

Först några harmlösa upprop. Sen gradvis allt hårdare resolutioner och drakoniska krav.

Kanske håller det på att hända igen. Den här gången med Iran som måltavla. Och det har sagts öppet att det är så man kommer att gå tillväga.[i]

Det finns och har länge funnits glada funderingar på att få igång en ny amerikansk örlog i Mellanöstern. Redan medan man höll på att prata fram invasionen av Irak talades om att egentligen, ja EGENTLIGEN borde man drämma till Iran. Ett uttryck som cirkulerade i Washington löd ”alla vill till Bagdad. Riktiga män vill till Teheran.”

Man kan gissa att till avdelningen ”riktiga män” räknade de neokonservativa framför allt sig själva.

Och det finns nu en ny tillförsikt hos dem. President Barack Obamas presidentperiod var tydligen inte så illa som befarat trots allt. Kommentatorer som högljutt beskärmat sig övergick i en mening till att spinna som katter. Bill Kristol, den neokonservativa rörelsens kronprins, klagade över att Barack Obama höll på att förskingra Amerikas Unika Öde. Nu kallar han förtjust Obama ”En krigspresident”.[ii] Nu hade Obama beslutat att satsa för fullt på ett nytt fälttåg i Afghanistan. Och hoppet om en konflikt med Iran brinner med allt klarare låga. Robert Kagan  sekunderar. Nu när man beslutat att satsa på kriget i Afghanistan är det lika bra att börja tänka på vad man skall göra med Iran också.

Journalisten Jim Lobe, en man som bevakat den neokonservativa kamarillan i 30 år, är klart oroad. Han tycker sig notera hur de neokonservativa börjar försöka återknyta sina gamla allianser med republikanerna och med demokraternas högerflygel. De antyder att de kan vara nyttiga för president Obama genom att se till att den republikanska oppositionen kommer att hålla sig i styr i utrikespolitiska frågor.[iii]

Med andra ord: en politisk fraktion som borde vara grundligt bortgjord efter invasionen av Irak håller i all tysthet på att göra comeback.

Vad ett angrepp på Iran skulle utmynna i sägs inte. Det räknas tydligen glatt med att ett angrepp skulle leda till att Iran sjunker ner i kaos. Andra förmodar att Irans olika etniska grupper (azerbajdzjaner, kurder etc) tillhandahåller en ”bördig mark” för att skapa inbördeskrig såsom skett i Irak.[iv]

●●●
Från den stora allmänhetens sida hälsades beslutet med en gäspning. Bland de som granskade den eviga dragkampen om policyn med rynkade pannor var reaktionen bitter. Stephen Walt citerade Mark Twains yttrande om hur kongressen bestod av ”de trångaste sinnena… mest själviska själarna… och fegaste hjärtan som gud skapar.”

Representanthuset hade just antagit den resolution som förbjöd export av raffinerade petroleum produkter till Iran.[v] Stephen Walt misstänkte att det skulle visa sig vara en korkad utrikespolitik. Det folkliga missnöjet i Iran riskerade att riktas bort från regimen och mot USA.[vi]. Utan stöd från Ryssland och Kina kommer sanktionerna under alla förhållanden att bli föga mer än pappersdeklarationer.

Men det är mer än så. Många befarar mer eller mindre öppet att det här är det första stegen mot ett angrepp. Den före detta underrättelsemannen Philip Giraldi, en ofta välunderrättad källa för denna blogg, var grundligt desillusionerad. Han ansåg att det hela troligen skulle utmynna i krig till sist.[vii]

Och EU har slappt och litet rutinmässigt förklarat sitt stöd för alltsammans.[viii] Det sker i skymundan och under gäspningar från allmänhet och massmedia.

Radioprataren Rush Limbaugh manade till ”massiva bombräder” och till att störta regimen.[ix]

En fråga som kommer smygande är om neokonservativa och deras följeslagare borde vara bekymrade över att den amerikanska armén redan sitter i klistret i två krig? Att det vore livsfarligt att råka in i en tredje konflikt också?

Konstigt nog: Nej. Inställningen verkar mest av allt vara ett sorglöst ”det fixar sig nog”. Denna bloggare har intrycket att många av dem framför allt betraktar det hela som en fråga om vilja. Om man bara demonstrerar en kompromisslös vilja så kommer den andra sidan att ge vika. David Frum förklarade exempelvis att visserligen är den amerikanska armén utslagen men att USA fortfarande har sin flotta och sitt flygvapen kvar.

Det framgick inte om det var för att använda eller att rasera.

[ii] ”A war president” av Bill Kristol, Washington Post, 1 december 2009. Via “What a Difference a Week Makes for Bill Kristol” Eli Clifton, 2 december 2009.

[iii] ”Now (Robert) Kagan Pivots, Too” av Jim Lobe, på bloggen LobelLog.com på Inter Press Service sajt, 13 december 2009.

[iv] Se exempelvis den pensionerade flygvapengeneralen Thomas McInerneys artikel ”Target: Iran” i det neokonservativa husorganet Weekly Standard, 24 april 2006. Han gissade att några amerikanska angrepp skulle leda till att hela Iran sjönk ner i kaos. Nyligen var representanthusledarmoten Jane Harman ute pladdrade om samma sak. Den iransk-amerikanska lobbyn protesterade. Jane Harman tog tillbaka. Trots det kan man nog vara tämligen säker på att det är ungefär i de banorna man tänker inför ett angrepp mot Iran.

[v] “The smallest minds … selfishest souls … and cowardliest hearts that God makes” av Stephen M. Walt, blogg på hos tidsskriften Foreign Policy, 16 december 2009.

[vi] “Looking for one good man (or woman)” av Stephen M. Walt, blogg på hos tidsskriften Foreign Policy, 16 december 2009.

[vii] “Five Good Reasons to Avoid a War with Iran” av Philip Giraldi, på Campaign for Liberty, 7 december 2009.

[viii] “EU supports UNSC Iran action” Laura Rozen, Politico, 11 december 2009.

[ix] ” Limbaugh Calls For “Massive Bombing Raids,” War With Iran (AUDIO)” The Huffington Post, 18 december 2009.

Sedan årsskiftet är han gästforskare i en av AIPAC:s främsta tankesmedjor med den pampiga titeln Washington Institute for Near Eastern Policy eller WINEP.

Vän av ordning invänder kanske att Vindskupan helt enkelt försöker förtala en seriöst och hårt arbetade forskare som haft turen att bli engagerad av ett självständigt forskningsinstitut.

För det är väl självständigt eller hur? Det är vad Washington Institutet bedyrar i presentationen av sig själv. Institutet är partiöverskridande och åberopar stöd från både den neokonservative kolumnisten Charles Krauthammer och förre vicepresidenten Al Gore.[i]

Och joo då visst är det institutet självständigt… på pappret i alla fall…

Väldigt mycket på pappret.

Det finns goda grunder för att hävda att Washington Institutet mest av allt fungerar som en underavdelning till AIPAC. Enligt Stephen Walt – professor i statsvetenskap och den ena halvan av duon Mearsheimer och Walt som skrivit om AIPAC:s uppkomst och verksamhet – så grundades Washington Institutet av AIPAC:s forskningschef Martin Indyk tillsammans med AIPAC:s ordförande Larry Weinberg år 1985. Kolumnisten M J Rosenberg  som arbetade i AIPAC:s högkvarter på den tiden uppger att Washington Institutets första kontor efter grundandet låg i samma hus, bara några dörrar bort. Och att Washington Institutet i själva verket utgjordes av AIPAC:s forskningsavdelning som avsöndrats från lobbyorganisationen och förklarats vara en självständig tankesmedja.

Och det bemannades med AIPAC anställda. Så nära var de båda organisationerna.

Indyk och Weinberg såg sig ha uppfattat nyttan av ha ”…en ’vetenskaplig’ organisation som driver en i grunden proisraelisk linje som inte öppet var bunden till en lobbyorganisation som AIPAC.”[ii]

Därtill fanns fördelar när det gällde att attrahera bidrag. Somliga filantroper hade ingen lust att donera till en öppet politisk organisation som AIPAC men de kunde däremot gärna skänka bidrag ett formellt opoplitiskt institut, som Washington Institutet.

Kort sagt: Washington Institutet skapades för det enda syftet att ge akademiskt (eller i alla fall kvasiakademiskt) eldunderstöd åt AIPAC. Det har sagts att man som anställd där i princip kan skriva säga vad som faller en in om länder som Tunisien eller Marocko. När det gäller Israel kan man på sin höjd avvika en eller två grader från den fastlagda kursen.

Bland de som passerat genom organisationen finns flera neokonservativa som Paul Wolfowitz, Martin Kramer och Joshua Muravchik. Där finns också flera av demokraternas policydrejare som Dennis Ross… och Martin Indyk. Listan över gästforskare omfattar förutom Magnus Norell också den starkt rasistiske neokonservative skriftställaren Daniel Pipes.[iii] En man med araber och muslimer som sina främsta hatobjekt.

Man skall naturligtvis inge förenkla. Stephen Walt understryker att en del av Washington Institutets forskare är seriösa. Samtidigt gäller den gamla järnlagen att den som tillhandahåller pengarna är också den som till sist är den som pekar ut färdriktningen. En politisk tankesmedja i USA arbetar oftast som en politisk reklambyrå och ”forskarna” fungerar då snarare som politiska copywriters. Jo, det stämmer att de har titlar som skall mima vetenskaplighet och deras texter kan vara layoutade som universitetsuppsatser och rentav ha en och annan fotnot men de är skrivna för att vara lättlästa och för att driva en politisk linje snarare än att förmedla någon slags vetenskaplig sanning.

Ungefär som reklamskribenter gör för sina kunder med andra ord.

Och en sådan politisk reklamskribent är vid det här laget Magnus Norell.

Vindskupan slängde iväg en förfrågan till Washington Institutet om hur länge han varit engagerad.

Då försvann presentationen av Norell från WINEP:s hemsida.

Efter några veckor kom den tillbaka igen, den här gången utan länklistan till de artiklar som Norell skrivit för WINEP:s räkning eller seminarier han medverkat i.[iv] Där hade man i så fall bland annat funnit en artikel om hur man skulle ”hantera” (läs desarmera) FN-sändebudet Richard Falks kritiska rapport om israels anfall på Gaza i januari 2009.

Norell verkar inte ha några som helst problem med det angreppet. Understundom är han rent ut lögnaktig, (som när han hävdar att Israel ville förlänga vapenstilleståndet medan Hamas avvisade det). Norell föreslår att man skall se till att skapa ”motrapporter” och att USA borde utnyttja sin nya ställning som medlem av UNHCR för att se till att de blir ”balanserade”.

Den texten signalerar tydligt att Magnus Norell inte hamnat i vare sig Washington Institutets (eller AIPAC:s) armar efter att ha gått vilse i blåbärsskogen. Han är med på noterna. Framför allt när det gäller att skärma av Israel från kritik efter de svåra civila förlusterna i Gaza.[v]

Med andra ord: En man som Sveriges skattebetalare avlönar med en halv miljon kronor om året för sitt arbete på FOI, som tidigare arbetat på Försvarashögskolan, den militära underrättelsetjänsten och SÄPO, som av och till får lägga ut texten om både terrorism och Mellanöstern inför svenska officersaspiranter och politiker ja den mannen extraknäcker dessutom åt en lobbyorganisation som arbetar för främmande makts räkning och levererar rekommendationer om hur en av Sverige stödd FN-organisation skall kunna undermineras.

Magnus Norell verkar själv vara mycket stolt över sin upphöjelse. På utrikesbloggen presenterar hans sig –förutom sin ordinarie tjänst på FOI-  just som gästforskare vid Washington Institutet.

Kanske, ja kanske var det dit han varit på väg sen början av sin karriär.

●●●

Hans Magnus Norell är ”terroristexpert”. Frågan är hur man blir ”terroristexpert” egentligen? Ämnet kan knappast studeras på högskola. Han har ingen polisiär erfarenhet.

Så hur började det?

Enligt ett CV från en konsultfirma som Magnus Norell varit knuten till och som i det delar som kunnat kontrolleras visat sig stämma så inledde Sveriges främste terroristexpert sin bana som assistent vid Svenska utlandskyrkan i Liverpool 1982 – 1983.[vi]

Därefter drog han sig tillbaka till universitetsmiljö och har stort sett stannat där.

Det blev studier i ekumenik, i freds- och konflikt lösning för att fortsätta med statsvetenskap.

Magnus Norell graviterar tidigt mot Israel. Han var bosatt där under ett år ( cirka 1986-87) för att plugga vid Haifa universitetet. Norell återkommer för en lång period vid Hebreiska universitetet 1991 – 1993.[vii] Enligt sin presentationssida på Washington Institutet skall Magnus Norell dessutom tala Hebreiska.

Sveriges Militära underrättelsetjänst fattar nu intresse för den förre kyrkoarbetaren och anställer honom som analytiker.

Hur kom det sig? Det går bara att spekulera men en stark gissning är att Sveriges underrättelse- och försvars etablissemang gillade Norells språkkunskaper och kontakter och bedömde honom som användbar. En av hans första texter i sin nya befattning uppges ha varit en text från 1994 om muslimsk fundamentalism som hot. Det var så det började. Så har det fortsatt.

Under hela sin karriär har Norell specialiserat sig på lägga ut texten om Islamisk terrorism och fundamentalism i dess olika former.

Det finns bara en hake när Norell uttalar sig. Har han några speciella informationskällor eller kontakter bör de rimligen vara av israeliskt ursprung. Det finns inga noteringar om att Norell skulle ha en enda poäng orientalistiska studier, att han bott och studerat i andra Mellanöstern-länder än Israel. Inte heller finns det noteringar om att han skulle ha några arabiska, turkiska eller persiska språkkunskaper.

Kort sagt så finns det inga noteringar om att Magnus Norell på något vis skaffat sig några speciella kunskaper om de länder som han ofta och självsäkert uttalar sig om. Däremot, som sagt, goda kontakter på den israeliska sidan dit han enligt egen uppgift förutom att ha bott också brukar komma på kortare besök varje år.[viii]

Vindskupan vill inte hävda att Norell inte skulle ha rätt till sina åsikter, inte heller hävdar vi att svenskt underrättelseväsende inte bör ha sina känselspröt ute åt alla möjliga håll. Däremot kan och bör man fråga sig om dessa kontakter skall leda till att den israeliska världsbilden slukas med hull och hår av vare sig Magnus Norell – eller via honom – av det säkerhetspolitiska etablissemanget. Man kan säkert få veta en del matnyttigt från israeliska experter. Problemet med dem är bara att de inte kan bedriva fältarbete i Mellanöstern. De flesta grundlägger både sina kunskapar och attityder under tjänstgöring i underrättelsetjänst eller ockupationsförvaltning. Med det kommer en stark benägenhet att se arabvärlden “genom ett gevärssikte”.

Och det mest slående med Magnus Norell är hans analyser titt som tätt är identiska med den israeliska regeringens ståndpunkter.

Man kan föreställa sig vilken reaktionen skulle bli om en av FOI:s analytiker hade samma typ av band till Iran eller Ryssland.

Ett av de få tillfällen då Norell lämnat sin skriv kammare var i slutet av 1990-talet då han och Magnus Ranstorp ”skapade en hemlig underhands kanal” mellan Israel och den libanesiska Hizbollah rörelsen. Det verkar enligt Dagens Nyheter mest ha bestått i att Norell och Ranstorp agerade springpojkar mellan den israeliska politikern Yossi Beilin och Hizbollahs ledning.[ix] För Norell och Ranstorp var det stora målet att öppna vägen för ett israeliskt återtåg från södra Libanon, ett återtåg vars fina poäng var att det inte skulle behöva leda till någon diplomatisk process med Syrien. Till det kommer ytterligare en sak: Magnus Ranstorp verkar ha intalat sig själv och Norell att Israel skulle kunna behålla sin maktsfär i Södra Libanon. De verkade verkar närmast ha blivit snopna när den prompt ramlade ihop efter återtåget.[x] I en Expressenartikel anklagade han världssamfundet för svek mot Libanon.[xi] Man hade försummat att avväpna Hizbollah. Magnus Norell betraktar dessutom det israeliska angreppet på södra Libanon som en seger, en seger som nu höll på att förskingras av att EU och FN inte följde upp och med alla till buds stående medel demonterade Hizbollah.

Det kan vara värt att ta en funderare på saken. Hur vettigt är det egentligen? Hizbollah rörelsen uppkom under ett nästan tjugo år långt gerilla krig mot israeliska ockupationen av södra Libanon. Att krossa den rörelsen skulle kräva en m-y-c-k-e-t omfattande och långvarig militär insats (den israeliska armén klarade inte av att göra det under nästan två decennier).

Skulle det verkligen vara ett trängande libanesiskt intresse att drabbas av ytterligare en konflikt?

Bitarna faller på plats om man går igenom Norells artikel och byter ut ”Libanon” mot ”Israel”. Att inte krossa Hizbollah utgjorde ett svek mot Israel.

Ett angrepp på Iran betraktar han som en finfin idé. På samma gång noterar han att det iranska ”kärnvapenhotet” förmodligen till stor del är hopfantiserat men att Iran bör krossas i alla fall, “för säkerhets skull”.[xii] Framför allt: terrorism från mellanöstern förklaras hos Norell hela tiden utifrån modeller om kulturella skillnader. ”Förövarna baserar sig på specifika tolkningar av religiösa texter där tonvikt läggs på aktivt deltagande i en närmast kosmisk kamp mellan gott och ont.”[xiii]

”De självmordsattacker Hamas utför är resultatet av en typ av religiös indoktrinering som det är mycket svårt att skydda sig mot.”[xiv] Allt, verkligen ALLT handlar om ett gigantiskt religiöst attitydproblem i Mellanöstern och: ”Hamas terrordåd har belyst de dilemman som det palestinska samhället måste ta itu med när det gäller accepterandet av Israel.”[xv]

Kort sagt: problemets kärna är att muslimerna har ett teologiskt betingat attitydproblem och de måste lära sig att “acceptera Israel”.

Det handlar om en variant av orientalisten Bernard Lewis läror som är mycket omhuldade från israelisk sida. Allt som sker i Mellanöstern kan enligt den skolan förklaras utifrån olika medeltida islamska handskrifter.[xvi] Inget utifrån modern historia, politiska meningsmotsättningar eller ekonomi. I ett svårartat förvirrat inlägg på DN-debatt verkar Norell närmast få ett smärre vredesutbrott mot alla de som inte vill se konflikten kulturellt betingad.[xvii] Glöm allt tal om historiska oförrätter, glöm också att en stor del av den befolkning som står emot Israel är kristen. Det handlar om teologi, inget annat. I en intervju ansåg han rentav att blockaden av Gaza borde göras ännu tätare.

Man kan lätt framställa Magnus Norell som en skämtfigur men det kan vara värt att hålla i minnet att han sedan 1993 har varit del av det mest kvarlificerat hemliga som Sverige äger, som glidit in och ut på MUST, SÄPO och Försvarshögskolan innan han till sist stoppas in på FOI. Möjligen med tanken att han skulle kunna vegetera där i lugn och ro. Kanske skulle det blivit så om det inte varit för elfte september attentaten  2001 och”kriget mot terrorismen”. Det var då som ”terroristexperter” blev massmedialt högvilt. Stundtals verkade det knappt gå en vecka utan att Magnus Norell intervjuades i Radio, TV eller lade ut texten i egna artiklar i Framsyn (FOI:s tidsskrift), Internationella Studier, Dagens Nyheter debatt, Expressen, Göteborgs-Posten, Folket i Bild Kulturfront, Nerikes Allehanda, Vår Lösen och en del till.

Samtidigt som Magnus Norell blev en offentlig figur så tog hans årslön på FOI ett glädjeskutt upp på 100 000 till att landa på ganska exakt en halv miljon kronor om året. (I sinom tid skulle kumpanen Magnus Ranstorp få anställning på Försvarshögskolan med en årslön på baxnande 800 000.[xviii] Lika mycket som en verkställande direktör.)

Till det kommer att Magnus Norell vid sidan om startat en egen konsultfirma.

Därmed tog Magnus Norell – liksom Magnus Ranstorp – klivet över i den skaran av ”terrorist experter”, säkerhetsexperter, gerillabekämpnings experter och säkerhetsvakter som vuxit och frodats i skuggan av ”kriget mot terrorismen”. Samtidigt finns en paradox inbyggd. De är inkallade för att Lösa Problemet samtidigt som deras lilla söta egenintresse säger att det egentligen aldrig får lösas.

Mycket riktigt brukar många av dem då och då trycka på larmknappen för att terrorhotet är växande / oförändrat stort / eller i alla fall gruvligt stort. En hemskhet som inte får glömmas. När allt kommer omkring var det detta som gav Norell och många av hans kollegor lönehöjningar och befordringar.

[ii] E-brev från professor Stephen Walt till Vindskupan, 24 augusti 2009.

[iii] ”Our People” från WINEP:s hemsida.

[iv] I sådana lägen är Vindskupan tacksam för sin vana att ofta och gärna spara material. Magnus Norells ursprungliga presentationssida finns som PDF.

[v] “Misdirected Fire: The UNHRC Report on Gaza” av Magnus Norell, 6 april 2009.

[vi] ”Dr. Magnus Norell” på Marcus Evans Defense. Sidan har försvunnit. En kopia på Norells CV finns som nerladdningsbar PDF.

[vii] Uppgift i Norells egen doktorsavhandling, Democracy and Dissent, The case of an israeli peace movement, Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, sid 44-45.

[viii] Uppgift i Norells egen doktorsavhandling, Democracy and Dissent, The case of an israeli peace movement, Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, sid 44-45.

[ix] ”Svenska budbärare i hemligt fredsspel” av Nathan Shachar, Dagens Nyheter, 2000-06-17.

[x] ”Israels längsta krig” av Jan-Ivar Askelin, i Framsyn, 2006, häfte 4.

[xi] ”Världssamfundet sviker Libanon igen” av Magnus Norell i Expressen 17 augusti 2006.

[xii] ”Därför kan ett anfall på Iran bli nödvändigt” av Magnus Norell i Expressen, 2007 02 12.

[xiii] ”Underskatta inte kraften i extrem islamism” av Magnus Norell, Göteborgs-Posten, 2005-07-16.

[xiv] “Hamas – terrorns anatomi” av Magnus Norell, i Internationella studier, häfte 2, 1998, sid 47.

[xv] “Hamas – terrorns anatomi” av Magnus Norell, i Internationella studier, häfte 2, 1998, sid 53.

[xvi] ”Bernard Lewis Revisited” i Washington Monthley,  November 2004.

[xvii] ”Självutnämnda experter spekulerar om al-Qaida” av Magnus Norell, Dagens Nyheter Debatt, 2007-07-05.

[xviii] Samtliga inkomstuppgifter från skatteverket.

Den israeliske premiärministern tar till allt djupare brösttoner i sina maningar till angrepp på Iran. Att säga att Iran är en reinkarnation av nazityskland eller att påstå att Israel hotas av en “andra förintelse” framstår numera som ganska menlösa anklagelser jämfört med vad som numera kommer från den israeliska statsledningen. En av hans medarbetare jämför Iran med bibelns Amalek. Detta uppges också vara den israeliske premiärministerns inställning.[i]

“Detta är inga vanliga tider,” förklarade han gravallvarligt inför sina partikamrater.

“Faran störtar sig emot oss. Den verkliga faran är att vi underskattar hotet. Min uppgift är först och främst att säkra Staten Israels framtid. Ledningens uppgift är att eliminera faran. Vem kommer att eliminera den? Det är vi eller ingen.”[ii]

Vän av ordning undrar kanske vad som är så extremt med den saken. Amalek var en folkstam i bibeln sades vara israeliternas dödsfiende och som till sist utsattes för regelrätt folkmord av dessa på guds eftertryckliga befallning. Israeliterna får gudomlig befallning att folket i Amalek skall slaktas fullständigt, att man varken skall skona kvinnor, åldringar, barn eller ens husdjur. Ja israels barn blev rentav straffade av sin bistre gud för att ha att låtit några enstaka amalekiter överleva.

(Det finns förövrigt extrema rabbiner i dagens Israel som sedan länge hävdat att det palestinska folket är det nya Amalek.[iii]) En skribent i Newsweek påpekade litet sötsurt att om den iranske presidenten hade kläckt ur sig något liknande, att citera en religiös text som manar till att utplåna ett helt folk, hade det gett upphov till ramaskri på alla etablerade ledarsidor.[iv]

Så icke denna gång.

●●●
Som tidigare nämnts på denna blogg är Netanyahu feberaktigt fokuserad på sitt “iranska hot”.[v]

Och som tidigare sagts: huvuddelen av “Det iranska hotet” har en envis tendens att upplösas i tomma luften vid närmare granskning.

Likväl klamrar sig det israeliska ledarskapet fast vid det som ett barn vid sin favoritnalle. Detsamma gäller de proisraeliska lobbygrupperna, AIPAC främst av alla. “Det iranska hotet” ger också en välkommen flykt från obehagliga frågor om ockupationen. Känslan av ständiga hot bidrar till att hålla den egna befolkningen och de internationella stödgrupperna mobiliserade bakom regeringen. Långtifrån alla i regeringen delar Benjamin Netanyahus frossa över det nya Amalek. Försvarsminister Ehud Barak förkunnade i en intervju att Iran troligen inte hade några speciella avsikter mot Israel.[vi]

Är alltsammans bara hyckleri? Inte så säkert. Man kan vara tämligen säker på att man i den israeliska ledningen och i AIPAC ganska omgående börjat tro på sina egna hjärnspöken. De amerikanska anhängarna verkar för vara med på noterna fullt ut. Den neokonservative patriarken Norman Podhoretz dundrade om president Ahmadinejad:

“Precis som Hitler är han en revolutionär vars mål är att störta det internationella systemet och i tidens fullbordan med en nyordning dominerad av Iran och styrd av islamofascismens religiöst politiska ordning. Som sådan erbjuder han bara två alternativ: motstånd eller underkastelse.”[vii]

Läsaren kan inom parantes erinra sig att den iranske presidenten inte är landets högsta instans. President Ahmadinejad är närmast en glorifierad inrikesminister utan någon riktig makt över utrikespolitiken. Den rollen fylls av den såkallade “andlige ledaren” Ali Khaminei sedan 1989.

Det verkar inte spela någon roll. Israel och dess stödgrupper, framför allt i USA, arbetar oförtrutet med att bereda marken för en konfrontation med Iran. En besökare noterade att både regering och massmedia arbetar flitigt med att piska upp paranoia hos allmänheten över Irans (hypotetiska) massförstörelsevapen.[viii] Enligt Wolfgang Hansson har rentav ett par diplomater besökt Stockholm för att lägga ut texten om “det iranska hotet”.

“Stockholm är bara en av många huvudstäder de besöker. Uppdraget är entydigt.

Förklara för länder som inte vill ta i med hårdhandskarna mot Iran att om världen inte gör något snart så tänker Israel bomba Irans kärnprogram sönder och samman.

Våra frågor om fredsförhandlingar med palestinierna och om israeliska bosättningar viftas snabbt bort av toppdiplomaterna. Iran är akut. Palestinierna kan vänta.”[ix]

Så hur går det hela egentligen? Vindskupans intryck är att å ena sidan verkar de israeliska bedyrandena inte riktigt övertyga annat än de redan frälsta. Förhållandet mellan Israel och USA har bevisligen blivit mer kyligt efter att Obama administrationen tog över. På israelisk sida noteras bland underrättelsefolk och militärer att deras amerikanska kollegor inte längre koordinerar sig med dem lika bredvilligt.[x] Allt oftare störs den israeliska ledningens sinnesfrid av ofina påstötningar om att bosättarverksamheten borde frysas. Netanyahu i egen hög person gnölade vid ett tillfälle att han inte visste vad de ville med honom egentligen.[xi]

Samtidigt…

Ja samtidigt är fortfarandet AIPAC en formidabelt stark lobbyorganisation. Organisationen lyckades förhindra att Antony Zinni blev amerikansk ambassadör i Irak och att Chass Freeman blev ordförande för nationella underrättelserådet. Man har visserligen varit tvingad att svälja att general Jones tog plats i nationella säkerhetsrådet men det pågår en växande viskningskampanj mot honom.

Lägg därtill att ingen i vare sig USA eller det internationella samfundet heller riktigt ha ork att spjärna emot alla påstötningar.

Kanske kom allt på sin spets under Benjamin Netanyahus första möte med USA:s nytillträdde president Barack Obama den 18 maj. Intrycket är att Obama föredrog att tala om fredsprocessen med palestinierna medan Netanyahu hela tiden försökt styra över på sitt älskade iranska hot.

En amerikansk före detta diplomat ansåg att de båda männen inte direkt verkade ha blivit själsfränder. Samtidigt hävdar de flesta bedömare att Netanyahu trots allt lyckades styra över president Obama på sitt spår. Frågan är då hur det spåret ser ut.

●●●
Det kan inte bli mycket mer än en spekulation men den linje som Benjamin Netanyahu driver om Iran påminner starkt om rekommendationerna i en rapport vi skrivit om tidigare med titeln Meeting The Challenge som en obskyr grupp med namnet Bipartisan Policy Center kläckt ur sig. Gruppens ursprung är okänt. Rapportens upphovs män är en blandning av neokonservativa, som Michael Rubin och Kenneth Weinstein, och såkallade liberala hökar.

Den främste bland de senare är Dennis Ross. En politiskt tillsatt tjänsteman som står AIPAC mycket nära.

Den strategi som rekommenderades var:

1.      Ställ långtgående och drakoniska krav på Iran. Krav som iranierna troligen inte kan gå med på.

2.      Upprätta dessutom snäva tidsgränser innan Iran uppfylla sagda långtgående och drakoniska krav.[xii]

För varje tidsgräns som inte uppfylls kommer en ny omgång sanktioner och fördömanden av regimen, gradvis alltmer oförsonliga. Den rekommenderar också att man bedriver underminerande verksamhet och “använder” den iranska oppositionen mot regimen. Allt detta kan betraktas som krigshandlingar, om än i liten skala. Lägg därtill att den iranska oppositionen i stort sett förklarat sig måttligt road av att fungera som ställföreträdare för USA.

Tills sist följer enligt förslaget öppna militära auktioner, ja sanktionerna och blockaden är redan i sig en typ av krigshandling.

Det är mönstret som tillämpades för att manövrera fram angreppen mot Irak och i viss mån mot Gaza. Det är också ett sätt att manövrera in Obama och USA i ett tvångsläge. Konflikten kommer gradvis att framstå som alltmer olöslig och oundviklig. Det ena steget kommer att ge det andra. För varje kliv framåt kommer det att bli allt svårare att svänga eller backa. Som när ett djur som drivs längre och längre in i en fålla blir manöverutrymmet att bli allt snävare.

Gradvis uppkommer ett tvångsläge.

Och beskedet är att Obama har tagit det första steget. Han har satt en tidsgräns för förhandlingarna med Iran.[xiii]

En gång i tiden, medan Barack Obama fortfarande bara var en förhoppningsfull kandidat hade en av hans närmaste rådgivare förklarat:

“Det finns en populär uppfattning att Demokrater måste likna Republikanerna för att klara något slags nationellt säkerhetstest. Det är helt absurt att det fortfarande fungerar så efter Irak. Så vad skulle hända om man bryter mot det invanda mönstret och säger ‘Jag struntar i om Republikanerna angriper mig för att jag är villig att möta ledningen i Iran. Vi har vägrat göra det i 25 år och det har inte hjälpt oss någonstans.’“[xiv]

Det var då det.

[ii] “Netanyahu: If Israel doesn’t take out Iranian threat, no one will” osignerad, Haaretz, 26 maj 2009.

[iii] Bland dem nämns Israel Hess och Schmuel Derlich, källa “More on Amalek” av Daniel Luban, bloggen LobeLog.com, Inter Press Service, 27 maj 2009.

[iv] “They May Not Want The Bomb” av Fareed Zakaria, iNewsweek 23 maj 2009.

[v] Se tidigare blogginlägg: “Den nye rådgivaren”

[vi] “Barak tells Haaretz: No existential threat to Israel” av Gidi Weitz, I Haaretz, 30 april 2009.

[vii] “The Case for Bombing Iran; I hope and pray that President Bush will do it” av Norman Podhoretz I The Wall Street Journal, 30 maj 2007.

[viii] “Prussia on the Mediterranean?” av Roane Carey, i The Nation, 27 maj 2009.

[ix] “Samtidigt i Sverige: Ett propagandakrig” av Wolfgang Hansson, Aftonbladet 20 maj 2009. Citerat av Kerstin Berminge “AB om Israels propagandakampanjer” Motvallsbloggen, 21 maj 2009.

[x] “Jerusalem worried over breakdown of U.S.-Israel cooperation under Obama” av Aluf Benn och Barak Ravi, i Haaretz, 21 maj 2009.

[xi] “Netanyahu: ‘What the hell do they want from me?‘” av Laura Rozen, i Foreign Policy, 28 maj 2009.

[xii] När det kom till frågan om israeliska bosättningar reagerade däremot den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman tjurigt på alla antydningar om att man skulle sätta tidsramar. “... vi förväntar oss att andra inte skall stå över oss med ett tidtagarur,” förklarades högdraget. Källa: “Israeli FM: Don’t Stand Over Us With A Stopwatch” av David Bedein, The Bulletin, 9 april 2009

[xiii] “Obama Tells Netanyahu He Has an Iran Timetable” av Shery Gay Stolberg, New York Times, 18 maj 2009.

[xiv] “The Obama Doctrine” av Spencer Ackerman, i The American Prospect, 24 mars 2008.

Den tanken surrade envetet omkring i Washingtons luft. Det neokonservativa nätverket, speciellt Michael Ledeen, propagerade nitiskt för saken.

Sedan blev krigen i Irak och Afghanistan allt mer tunghanterade. Sedan förlorade John McCain valet mot Barack Obama. Sedan avgick George Bush och Obama blev USA:s 44:e president med ett mandat att ompröva den förda Mellanösternpolitiken.

Tanken på att angripa Irak pressades längre och längre bort från fokus. Men den ville inte försvinna.

Och sakta, sakta har försöken att få igång en ny örlog skjutit ny fart.

●●●
Länge var tiotusenkronorsfrågan i Washington vad som skulle hända med Dennis Ross. [i]

Skulle han få sköta om medlingen mellan israeler och palestinier än en gång? Ett tag var han lovad rollen som “superambassadör” i Mellanöstern. Ross var AIPAC:s favoritkandidat. Han har rentav kallats för “AIPAC:s son”.

Den här gången hördes ett morrande från både progressiva, moderata konservativa och en hel del hårt prövade amerikanska diplomater.

Det drogs en hel del lättnadens suckar bland utrikespolitikens yrkesfolk när Ross blev överhoppad. Inte så att karln var något monster men bakom den blida och förbindliga ytan doldes en byråkratisk gyttjebrottare av stora mått som navigerade ypperligt i utrikesförvaltningens korridorer.

I slutet av februari kom beskedet att Dennis Ross skulle få bli speciell rådgivare för Persiska viken och Sydvästasien.[ii]

I klartext: Ross skulle få syssla med Iran.

Inledningsvis förmodades att hans roll skulle bli symbolisk. Journalisten Jim Lobe noterade i början av mars att det tvärtom verkade som om Dennis Ross tänkte etablera sig som en Tung Aktör i policysnickrandet.[iii] Han uppgavs ha haft förhoppningar på att bli utrikesminister. Om det inte gick ville både han och AIPAC att han skulle få syssla med… Iran. När det gällde hur den israelisk/palestinska konflikten skall hanteras uppges han redan ha lyckats knuffa över utrikesminister Hillary Clinton över till det gamla, grundligt misslyckade konceptet att man enbart skall syssla med Västbanken och enbart förhandla med Fatah på den palestinska sidan. En journalist som hört sig för på State Department har fått veta att Dennis Ross är i full färd med anställa medarbetare, knyta allianser och att bygga upp sitt eget lilla privatimperium i utrikesförvaltningen.

Utnämningen av Dennis Ross har vållat en hel del förvåning i Iran. Det går att förstå dem. Obama hade haft som vallöfte att om möjligt försöka förbättra Amerikas relationer med – bland annat – Iran. Det är inte Dennis Ross stora lidelse i livet. Mellan sina perioder som diplomat har han varit verksam i olika AIPAC anknutna organisationer, bland annat den israelbaserade tankesmedjan Jewish People Policy Planning Institute. Där skall han ha haft sällskap av Shimon Peres, Natan Sharansky och Tzipi Livni.[iv]

En iransk parlamentsledamot ansåg spydigt att de lika gärna kunde ha utnämnt Ariel Sharon eller Ehud Olmert till USA:s sändebud.[v] I en rapport som Ross medverkade i kallades Iran för ett “demoniskt samhälle”.[vi]

Därtill: Dennis Ross står som en av undertecknarna av en rapport som huvudsakligen skrivits samman av neokonservativa lobbyister, en rapport vars rekommendationer mest verkar utmynna i att göra ett iranskt-amerikanskt krig är oundvikligt.[vii] Rapporten hade satts samman av en grupp kallad för Bipartisan Policy Center, av allt att döma ytterligare en i raden av grupper med ståtliga titlar och vackra brevhuvuden. Många av dem med föga mer än så och som mest av allt uppkommer som satelliter till existerande tankesmedjor. Rapporten hade riktats till Obama medan han fortfarande var kandidat. Låt vara vid det laget en mycket förhoppningsfull sådan.

Slutsatserna var tämligen drakoniska: avskräckning förväntas inte fungera på grund av “den Islamska Republikens extrema ideologi.” Man skulle sätta snäva tidsgränser innan Iran hade att lyda och givetvis, givetvis skulle USA agera i nära samråd med Israel.

Det handlar inte om att förkasta förhandlingar, inte öppet i alla fall. Istället anknyter den till en idé som en av demokraternas utrikespolitiska policy filosofer Michael O’Hanlon kläckt: USA skulle förhandla med Iran. Man var så illa piskade att försöka framstå som resonabel och civiliserad efter Bushepokens skjutjärns diplomati men man skulle från första början driva processen med siktet inställt på att misslyckas.

“Bara genom att tålmodigt arbeta med Iran och ständigt misslyckas med att göra framsteg kan vi övertyga Bush-hatarna och USA tvivlarna jorden runt om att de verkliga problemen inte är Washington.”[viii]

Det var så rediga besked som man kan önska. De diplomatiska förhandlingarna är inte mycket mer än en charad som skall drivas för att få USA att framstå i bättre dager när man till sist drämmer till.

Och Dennis Ross verkar vara inne på samma spår. Det hela kan sammanfattas med att först förhandlar vi litet och sedan kommer ett ordentligt krig. Det kunde lika gärna ha kommit från en neokonservativ tankesmedja under George W Bushs tid. Men det var istället vad den man som Barack Obama gjort till sin främste Iran-rådgivare skrivit under på. Man återigen hur skiljelinjen mellan demokraternas utrikespolitiska etablissemang och republikanernas i själva verket är dragen i vattenytan.

Kan det handla om att Dennis Ross råkat sätta sitt namn under rapporten utan att tänka sig för?

Osannolikt. Under sin tid vid Washington Institute for Near East Policy -eller WINEP- en AIPAC tankesmedja som står nära AIPAC, producerade Dennis Ross den ena alarmistiska rapporten efter den andra om Iran. Under stundom kom en och annan kria om hur samarbetet mellan USA och Israel skulle stärkas.

Och från israelisk sida har man varit mycket angeläget om att få se ett nytt krig.

Den israeliske forskaren Efraim Inbar berättade för en amerikansk kollega att det började redan på 1990-talet när Rabin-regeringen började överdriva det iranska och fundamentalistiska hotet.

“Det fanns en känsla efter att det kalla kriget slutat att våra relationer med USA började kallna och att vi behövde ett nytt klister för att hålla samman alliansen… Och det nya klistret var det radikala Islam. Och Iran var det radikala islam.”

Har Inbar en aningen om vad han pratar om? Omöjligt är det inte. Han är policyforskare och står den politiska ledningen nära.

Betyder det att allt larmet kring Iran är hyckleri? Verkligheten här nog mer komplicerad än så. Ganska omgående har både allmänheten och beslutsfattarna börjat tro på de uppmålade undergångsbilderna. Motgångarna i Libanon, Gaza och annorstädes fick nu en enkel förklaring: Iran låg bakom allt. Det skapade också en välkommen avledning i de diplomatiska förhandlingarna: varje gång israeliska förhandlare visste att det vankades trista invändningar mot blockaden av Gaza eller ockupationen av Västbanken avbröt man med tårdränkta utläggningar om det iranska hotet.

Det verkar enbart ha tilltagit efter att Benjamin Netanyahu blev Israels premiärminister, igen. Enligt den israeliska pressen uppfattar Netanyahu detta som sin stora Chans till återupprättelse efter sin snörpliga insats som premiärminister under 1990 talet. Den här gången vill han etablera sig som en Ödets Man. Som en ny Winston Churchill (som han intensivt beundrar och vill efterlikna). [ix] Propagandakampanjen har intensifierats. Från Israel kommer hotfullt muller om att man i värsta fall kan tänka sig att angripa Iran på egen hand.[x]

Andra analytiker är skeptiska. Avståndet mellan Iran och Israel är över tusen kilometer. På de avstånden kan det israeliska flygvapnet bara med möda genomföra enstaka räder. Planen skulle behöva tanka både på vägen ut och hem. De iranska atomforskningsanläggningarna är både utspridda och skyddade. Att rasera dem skulle istället kräva ett långvarigt hamrande från luften. DET kräver i sin tur bombplan med lång räckvidd, hangarfartyg och flygbaser i regionen.[xi]

Kort sagt: det kräver amerikansk medverkan.

●●●
Efter att ha inrättat sig i sitt kontor på Utrikesdepartementets eftertraktade sjunde våning uppges Dennis Ross inlett en frenetisk verksamhet med att anställa medarbetare till sin svällande stab och knyta allianser med likasinnade i förvaltningen. Han uppges visserligen inte vilja sabotera alla förhandlingsförsök med Iran, i alla fall inte öppet, däremot försöker han införa så snäva tidsfrister att de under alla förhållanden går i stöpet.[xii]

Andra delar av USA:s militära och diplomatiska etablissemang kan dessutom behärska sin entusiasm inför tanken på att få ytterligare en konflikt på halsen.

Så varför över huvud taget plocka in en sådan figur i Obama administrationen? Troligen handlar det ytterst om kompromisser mellan olika fraktioner i den amerikanska politiken. Att Dennis Ross skulle få en tjänst var ett köttben åt AIPAC. Problemet är bara att det bidrar till att Amerika fortsätter att sända vanvettigt blandade signaler om vad man vill.

Den tanken verkar däremot inte besvära Dennis Ross eller hans meningsfränder speciellt mycket alls. Invändningar om USA:s överansträngda resurser viftas undan till marginalerna på protokollen. I rapporten noterade bara att den amerikanska krigsmakten visserligen är överansträngd men att krigen i Irak och Afghanistan kan ge en lämplig ursäkt att gruppera ytterligare styrkor till regionen, om, och när det till sist blir dags att inleda angreppet.[xiii]

[ii] “Appointment of Dennis Ross as Special Advisor for The Gulf and Southwest Asia” pressmedelande från USA:s utrikesdepartement, 23 februari 2009.

[iii] “Ross Is Clearly a Major Player” av Jim Lobe, IPS på bloggen LobeLog.com, 3 mars 2009.

[iv] Jewish Agency for Israel, artikel i Wikipedia, 13 februari 2009.

[v] “Dennis Ross’s Iran Plan” av Robert Dreyfuss, The Nation, 8 april 2009.

[vi] Kom från Jewish People Policy Planning Institute där Ross fungerade som ordförande. Via ” Is Iran ‘Demonic’? Ask Dennis Ross” av Robert Dreyfuss, 12 april 2009.

[vii] “Meeting the challenge” rapport från Bipartisan Policy Center, September 2008.

[viii] “Hawkish talks with Iran?” av Michael O’Hanlon, I Washington Times, 21 april 2008.

[ix] “Is Netanyahu bringing Israel closer to a ‘second Holocaust’?” av Aluf Benn, i Haaretz, 7 maj 2009.

[x] “IDF preparing options for Iran strike” av Yaakov Katz,  Jerusalem Post, 4 december 2008.

[xi] “U.S. Army report: Israel can’t stop Iran nukes” av East West Services Inc, i World Tribune, com, 5 december 2005.

[xii] “Dennis Ross’s Iran Plan” av Robert Dreyfuss, i The Nation, 8 april 2009.

[xiii] “Meeting the challenge” rapport från Bipartisan Policy Center, September 2008. Sid xiii