De skäl, eller förklaringar, eller vad man nu skall kalla det som flödat över allmänheten har hela tiden varierat. Det har hetat att man måste hålla militär närvaro på plats för att biståndet skall nå fram, för att afghanska flickor skall kunna gå i skola, för att förhindra att talibanerna tar världsherraväldet eller för att kvinnorna skall kunna yrkesarbeta.

Ur denna soppa av olika, understundom motstridiga förklaringar finns en som går igen. Ett som har viss biton av trovärdighet: Sverige måste hålla sig väl med USA. Det gäller att kunna kräva in gentjänster om vårt land skulle råka i knipa.

Det finns en tanke bland de som sitter med händerna i Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Såvitt denna bloggare kunnat pussla samman den så går den tanken ut på att vårt land inte har resurser att försvara sig självt om det skulle utsättas för angrepp utifrån. För det behövs hjälp utifrån. Stora, alltför stora delar av försvaret har lagts ner. Anläggningar för armé, flotta och flygvapen är skrotade. Det skulle kosta miljarder och ta dussintals år att sätta dem i stånd igen.

Det kommer knappast att ske.

Inget etablerat politiskt parti gör någon som helst min av skjuta till de erforderliga många miljarderna under ett dussintal år. Alltså börjar man snegla utanför landets gränser efter lämpliga, säkerhetspolitiska kombinationer.

Fram till 1990-talet bestod Sveriges utrikespolitik, i alla fall utåt, i att vara alliansfritt i fred. Sverige skulle själv stå för sitt försvar, man skulle också stödja FN och hålla på folkrätten. (För NATO:s vidkommande passade den ordningen utmärkt. Sverige skyddade deras norra flank utan att det kostade Atlantpakten något.)

Kanske kom vändpunkten i Bosnien.

Sverige gick med i FN:s fredsbevarande styrkor UNPROFOR år 1993 men efter Dayton avtalet 1995 landade den svenska kontingenten som en del av en NATO styrka, utan några större protester.

Det började då.

Och på den vägen har det fortsatt. Många tyckte sig ha funnit ett fin fint handlingsmönster. Ett som man borde hålla fast vid hädanefter. Ett beslutsamt amerikanskt ingripande, utan att nämnvärt bekymra sig över folkrätten, uppföljd av en USA-ledd NATO styrka med svensk medverkan, symboliskt godkänd av FN. Hela modellen repeterades därefter i Kosovo.

Allt verkade fungera som smort.

Hos många svenskar som sysslade med säkerhetspolitiska frågor slog en enkel tanke rot. Det var SÅ HÄR det kunde, och borde, gå till i framtiden.

Så olika personer som överste Ulf Henricsson och journalisterna Johanne Hildbrandt och Staffan Heimerson har hörs prata glatt om att de hade sett en underbar modell  födas i Bosnien på nittiotalet, en modell som Sverige som ren självklarhet borde haka på. Det gick att både lösa den ena utrikespolitiska krisen efter den andra på det sättet och Sverige kunde dessutom få sin egen säkerhet ordnad på köpet.

Allt för många tittar än idag  ut över 2000 talets Irak och Afghanistan men kan bara se Bosniens berg.

Är Amerika verkligen en rationell aktör i världspolitiken?

Om Sverige tänker sig en framtid som bihang till USA och leende skicka truppkontingenter litet härs och tvärs finns en vanvettigt viktig förutsättning som inte får klicka: Den amerikanska regeringen måste vara en rationell aktör och den behöver också förbli det i all framtid. Är den inte det blir rentut farligt att hänga upp Sveriges säkerhetspolitik på den kroken.

Agerar Amerika inte rationellt riskerar både Sverige och övriga Europa istället dras in i det ena militära och diplomatiska stolleprovet efter det andra.

Så hur förståndig är den amerikanska utrikespolitiken egentligen? Hur klokt är det anförtro de säkerhetspolitiska familjejuvelerna åt männen i Washington?

Frågan om Amerika är en pålitligt rationell aktör i världspolitiken brukar utlösa anklagelser om antiamerikanism.

Kanske. Men det kan också vara värt att hålla i minnet att de som sitter med händerna i USA:s utrikespolitiska strategi inte med naturnödvändighet är speciellt mycket mer ädla än stormaktspolitiker brukar vara. Tankesmedjor i Washington spelar  en allt viktigare roll när utrikespolitikens huvuddrag skall läggas fast. I synnerhet under de senaste åren är det därifrån som de utrikespolitiska rådgivarna hämtas. Den lobbyorganisation vars tankesmedja ligger bra till hos den vinnande kandidaten blir den som får bemanna posterna som rådgivare och politiska tjänstemän.

AIPAC och den kristna högern är mycket flitiga när det gäller att försöka knuffa den amerikanska utrikespolitiken åt sitt håll. Många av dem rider diverse käpphästar i form av ”civilisationernas krig”.

Under det senaste decenniet har de fått rätt mycket av vad de begärt: Irak invaderades. Sydsudans självständighet stöddes. Georgien uppmuntrades att gå bröstgängse tillväga mot Moskva. Israel får stöd i både vått och torrt. Det pågår ett intensivt lobbyarbete för att få igång någon form av örlog mot Iran. Försök att hitta en förhandlingslösning mellan USA och Iran har omsorgsfullt kortslutits.

Ytterligare ett problem är att folkrätten har underminerats. Under det allt som ofta har det under det gångna tio åren gjorts klart att man i Washington mest av allt betraktar statuter om angreppskrig, om tortyr och annat som rundningsmärken. Något som snabbt manövrera sig förbi.

På lång sikt är det mycket farligt, också för Sverige. Ett regelverk som ingen bryr sig om (president Bush var på sin tid öppet raljant), det regelverket blir till sist en död bokstav.

Och vad händer när nya, framväxande maktcentra i Kina, Indien, Ryssland och Brasilien börjar kräva samma rätt att bomba och bränna av anfallskrig som USA har reserverat åt sig självt? Det kan exempelvis visa sig aningen knepigt att klaga över Rysslands politik mot Georgien för amerikanskt vidkommande med en hel radda överfall i bagaget, från Grenada till Irak.

Inget av det här ligger i Sveriges eller Europas intresse. Tvärtom. Vi i vår del av världen har ingen nytta av det ”civilisationskrig” som neokonservativa, amerikanska ultranationalister och kristen höger försöker sälja. VI behöver normala, fungerande relationer med länderna söder och öster om Medelhavet. USA kan alltid återvända till sin egen kontinent men Mellanöstern och Nordafrika kommer alltid att ligga direkt söder och sydöst om Europa. Det som händer där riskerar ideligen att spilla över till vår kontinent.

Nej, denna bloggare försöker inte hävda att hela USA:s utrikespolitik styrs av idel dreglande monster eller rasande dårfinkar. Det finns många diplomater och rådgivare som är både förståndiga, ansvarskännande och tänker långsiktigt. Men det är viktigt att hålla i minnet att det också finns fraktioner, stora och mäktiga fraktioner,  som ligger MYCKET långt oss (och kontakt med verkligheten).

De har upprepade gånger lyckats styra utrikespolitiken åt sitt håll. Och de har ingen tanke på att sluta. Det krävs bara ett val, eller en omgång tjänstetillsättningar så är de tillbaka i kontrollrummet igen.

För alla extrema de extrema fraktionerna finns kvar. De hade sina hängivna beundrare här i Sverige också. När ”kriget mot terrorismen” seglade upp 2001-2003 kunde fortfarande en spydig kommentar om George Bush i ett kommentarsfält resultera i en störtskur av ilskna protester från arga folkpartistiska och moderata bloggare.

Det har i stort sett upphört. Man försöker inte längre hävda att George Bush är ett missförstått geni. Idag brukar samma insändarskribenter hävda att okej, det kanske var aningen snett på Bushs tid, men det var då. Allt det där obehagliga, storhetsvansinnet, brutaliteten, det usla omdömet är FULLSTÄNDIGT borta efter regeringsskiftet.

Ack om det vore sant.

Jo, det stämmer att såväl neokonservativa, kristen höger och ultranationalister inte längre bemannar ett myller av politiska tjänstemanna poster i försvarsdepartement och utrikesdepartement som de gjorde under Busheran. Däremot sitter de kvar i sina tankesmedjor, sina tidskrifter och som kolumnister i de fina morgontidningarna. De kan påverka, de påverkar och när somhelst kan de vara tillbaka i centrum igen. Bland de republikanska presidentkandidaterna finns män som, om de hamnade i det ovala rummet, skulle kunna få världen att längta tillbaka till Bush som en epok då det rådde sans och måttfullhet.

●●●
Inför allt detta har Sverige och andra likasinnade länder valt att titta åt andra hållet. Vi låtsades som om det regnar tvärs igenom George Bushs ryckiga och brutala utrikespolitik. En del av de som som ansvarar för vår säkerhetspolitik har kanske bett en och annan stilla bön för att allt kanske skulle återgå till det normala. I stort sett fanns inget val. Skall vi hänga upp vår säkerhet på USA är vi också tvingade att le och samtycka, oavsett vad männen i Washington hittar på.

Det kan i sin tur mycket väl bidra till att snedvrida den amerikanska utrikespolitiken ytterligare ett par snäpp.

En sak är solklar när man försöker förstå hur tankegångarna gick i Washington under upptakten till invasionen av Irak: de allierade skulle följa efter automatiskt. Det var knappt något man behövde tänka på. Policyforskaren Kenneth Pollack skrev som en ren självklarhet om att ”skicka in europeiska, asiatiska och regionala” truppkontingenter i Irak efter invasionen.ⁱ Den neokonservative åldermannen Irving Kristol förklarade att Amerika bara behövde tuta och köra, de europeiska staterna måste betraktas som gravt osjälvständiga. Européerna verkade enligt Kristol helt nöjda med att låta USA ta hand om deras utrikespolitik medan de själva reducerades till en större upplaga av något så föraktligt som Sverige.

”Och vem går till Sverige för att finna nycklarna till framtiden?”ⁱⁱ

Hur länge kommer Amerika förbli supermakt?

I religiösa kretsar finns ett uttryck som ofta återkommer. Den kyrka som ingår äktenskap med tidsandan riskerar att bli en änka i nästa generation.

Riskerar Sverige på samma sätt att bli en säkerhetspolitisk änka i nästa generation?

Ett av de ganska slentrianmässiga antagandena bakom den nuvarande politiken är att USA kommer att förbli en supermakt i evigheters evighet, amen.

För bara tio år sedan verkade det vara ett ganska rimligt antagande.

Nu på nyåret 2012 håller fälttågen i både Irak och Afghanistan på att trappas ner. Amerika är hårt skuldsatt och har lidit strategiska nederlag på båda fronterna. Det kommer inte att bli någon ny maktsfär i Mellanöstern. I många avseenden visar dagens Amerika alla de klassiska tecknen på en stormakt som passerat kulmen. Nya erövringar ger inga krafttillskott utan blir bara kvarnstenar kring halsen. Alternativa maktcentra håller på att uppstå runtom i världen och växa sig starkare. USA:s enda riktigt pålitliga triumfkort är försvaret. I mångt och mycket är det snart det enda som gör landet till en märkvärdighet och till och med det triumfkortet har visat sig överraskande svagt. Amerika kan visserligen angripa allt som president och kongress behagar peka på men det kan helt enkelt inte sätta sig i varaktig besittning av något. För vart år blir det amerikanska försvaret bara dyrare, medan antalet soldater, örlogsfartyg och flygmaskiner krymper.

I den svenska debatten har mycket litet av det lyst igenom. En del konservativa skribenter har noterat saken.

Noterat och reaktionen har varit att mana till strid. Sverige och övriga Europa måste öka insatserna på Amerikas sida. Allt för att rädda USA:s vacklande ställning, helst kapsla in den i bärnsten.

Frågan är hur realistiskt det är.

Den amerikanska regeringen stod inför ett liknande dilemma under 1940-talet. Man var allierat med Storbritannien i andra världskriget. Det brittiska imperiet började försvagas. Redan då började många bedömare gissa att det inte skulle gå att hålla samman i det långa loppet. Amerikanerna var osentimentala. Reinhold Neibuhr noterade att det brittiska imperiet troligen var dödsdömt under alla förhållanden och att det inte var någon idé att ge konstgjord andning åt det liket.

Fransmannen Emmanuel Todd föreslog en liknande linje när det gällde USA. Det viktigaste var inte att bevara Amerikas maktställning som den såg ut 2001. Det var av allt att döma omöjligt. Istället gällde att försöka få avvecklingen att gå så smidigt som möjligt.

Är de över huvud taget intresserade? Egentligen?

Om man nu struntar i de problem som denna bloggare räknat upp, hur mycket amerikanskt bistånd kan Sverige verkligen räkna med som belöning för att ha följt med till Afghanistan?

Det är en mycket, mycket bra fråga.

Flera rapporter talar snarare om att de som sitter med Amerikas riktigt långsiktiga, strategiska planering snarare ser Stilla Havet som sin beramade ”nästa front”. (Svenskar och övriga Européer tenderar ofta att glömma bort att USA lika mycket är en Stilla Havsmakt som en Atlantmakt.)

I praktiken kan det bara handla om Kina som udden är riktad mot.

Förhoppningarna om att upprätta en intressesfär i Mellanöstern är i praktiken avskriven. Gerillabekämpning likaså enligt en viss amiral Winnefeld. Framtidens krig skulle bli mycket mer ”tekniskt krävande”. ⁱⁱⁱ(Det får väl tolkas som att motståndaren kan förväntas äga modernt luftförsvar.)

Redan nu, medan uttåget ur Irak fortfarande pågår och nerdragningen i Afghanistan nyligen inletts, har Obamaadministrationen i all stillhet börjat föra över resurser till Stilla Havsområdet. En marinkårsstyrka skall förläggas till Darwin i norra Australien.

Kina protesterar. Omgrupperingen, tillsammans med en rad diplomatisk framstötar i Australien, Filipinerna och Burma upplevs som riktad mot Kina.^iv

Därmed håller Amerika på att krypa samman i försvarsställning i Stilla Havet. Nästan tillbaka där man började 1942. Detta handlar inte om några lösa spekulationer. Detta är en långsiktig plan som kommer att bli av, den har i själva verket redan satts i verket. Både den amerikanska flottan och marinkåren uppges vara stormförtjusta. I Stilla Havet räknar de glatt med att få spela huvudrollerna, istället för att bara agera hjälpgummor åt armén i de nuvarande inlandskrigen.^v Det växande intresset för Stilla Havet och Kina riskerar å sin sida att fungera som en självuppfyllande profetia genom att utlösa ytterligare kinesisk upprustning som i sin tur dra med ytterliga amerikansk… etc. etc.

Och där har vi nästa stora, skärande ironi. Svenska soldater har i tio års tid harvat runt i sina afghanska provinser, fem har stupat, och allt för att skänka Sverige inkasseringsbara, säkerhetspolitiska checker i en bank som håller på att krascha.

USA:s militära styrka håller på att vittra. Det strategiska intresset håller på att riktas åt andra håll.

Till råga på eländet: det finns ingen, upprepar INGEN, fraktion av de som sitter med händerna i Amerikas strategiska policyforskning som så mycket som andas intresse för engagemang i Östersjöområdet.

Vad är alternativen?

I nästan tjugo år har Sveriges säkerhetspolitik traskat på i samma hjulspår. Sverige försöker ligga bra till i Washington, allt i förhoppningen att få hjälp om något militärt hot skulle materialiseras imorgon. Försöker man få något besked från de ansvariga om hur vettigt det är svarar de bara att allt måste fortsätta. Något alternativ finns inte till att, som Björn von Sydow uttryckte det, ”engagera Amerika i Östersjön”.

Nu eller någon gång den närmsta tiden är det nödvändigt att börja söka efter en annan väg för svensk säkerhetspolitik annat än vad som alltmer börjar likna ett blindspår. Det finns egentligen bara tre riktiga val.

1. Fortsätt som nu. Hoppas på att USA utrikespolitik är rationell. Att Amerika förblir en supermakt och dessutom hyser något slags intresse för Östersjöområdet, eller…
2. Börja treva sig omkring efter nya samarbetspartners, och / eller…
3. Satsa mer på vårt eget försvar, med betoning just på försvar av landets eget territorium.

Ett kapitel i världshistorien håller på att avslutas och ett nytt kan snart börja skrivas.

Ibland kommer historien instövlande med dunder och brak. Ett par skyskrapor störtar samman, ett land invaderas, ett slag utkämpas.

Alla kan se, alla kan förstå.

I bland tassar den förbi så tyst att man först långt efteråt inser att den funnits i rummet… och gått igen.

Så hur kan då beskedet att PX butiken i Camp Victory utanför Bagdad stängts och tömts vara en sån märkvärdighet?

Litet bakgrund först: Alla amerikanska baser med självrespekt har sin egen PX. De kan variera i storlek, från en liten butik till veritabla snabbköp. Det är ett sätt att tillhandahålla fringisar åt grabbarna i uniform, i synnerhet de som befinner sig i konfliktområden där sånt som nya gymnastikskor eller MP 3 spelare kan vara kinkiga att komma över. Ofta utgör PX butiken en viktig del av basens inre liv.

En del som nu stängts, tömts och rakats ren på sitt innehåll av rakvatten, deodorant, solglasögon, DVD skivor, kalsonger, skivspelare och mycket, mycket mer.

Det handlar inte om vilken PX butik som helst och Camp Victory är inte vilken bas som helst. Den utgör ankaret i en veritabel klunga av militärläger i och runt Bagdad och Bagdads internationella flygplats. Tillsammans med den Gröna Zonen i centrala Bagdad är, eller var, den kärnan i den amerikanska ockupationen av Irak. Det tillsammans med en helt jättelik ambassad som ursprungligen var tänkt att rymma 3 000 ambassadtjänstemän.

Camp Victory tillhörde de baser som amerikanerna i det längsta ville hålla kvar vid. Med sitt läge direkt utanför Bagdad skulle den utgöra tung, amerikansk militärkänga på en framtida irakisk regerings nacke. I mars 2004 rapporterades att amerikanska ingenjörstrupper koncentrerade sig på att uppföra 14 gigantiska, permanenta baser runtom i Irak samtidigt som de gamla baserna i nordöstra Saudiarabien utrymdes.ⁱ

Det var en av de stora förhoppningarna bakom ockupationen av Irak. Att kunna släppa baserna i Saudiarabien som man haft sedan Gulfkriget 1991 och flytta över alltsammans till Irak istället.

Förhållandet till Saudiarabien hade surnat. Baserna hade gradvis belagts med fler och fler restriktioner. Ersättning behövdes.

Ett ockuperat Irak borde väl vara mer lätthanterligt än Saudiarabien.

●●●
Det skulle bli en enkel match, det hävdade alla debattörer som räknades medan nedräkningen för invasionen tickade.

”Cakewalk in Iraq” var rubriken i på ett inlägg 2002.

Det angav fyra skäl.

1. Det var en enkel match (cakewalk) förra gången (gulfkriget 1991).
2. ”De” (irakierna) har blivit mycket svagare.
3. USA har blivit mycket starkare.
4. Den här gången tänker amerikanerna stanna.ⁱⁱ

”Den här gången tänker vi stanna”.

Bokstavligen ”we’re playing for keeps”

I efterhand har det talats mycket Bushregeringens goda avsikter, att man ville sprida demokrati, framsteg, göra världen bättre, befrämja vackert väder, göra alla snälla etc. etc.

Det är till stor del efterhandskonstruktioner. Den typen av slagord började genljuda först kring år 2002 när kriget skulle marknadsföras till allmänheten. Dessförinnan handlade den amerikanska debatten snarare om att erövra en stark ställning, i somliga kretsar talades öppet om att ett imperium väntade om hörnet. Bush talskrivare David Frum gissade litet drömskt att en amerikansk invasion skulle göra USA till Mellanösterns dominerande makt med större kontroll än någon annan makt ”sedan ottomanerna, eller kanske romarna”.ⁱⁱⁱ

För vissa hägrade ytterligare en lysande möjlighet. Detta skulle lösa den eviga Mellanösternkonflikten.

”Plocka bort” Saddam Hussein och Irak ur ekvationen. Då skulle säkert palestinierna äntligen bli fogliga och till sist skriva under efter USA:s och Israels diktat. Den tanken kom bland annat från författaren George Packer men denna bloggare har intrycket att den verkar ha legat luften i de amerikanska strategi snickarnas korridorer.^iv

Drömmarna var storslagna, på gränsen till grandiosa. Förhoppningarna om vad militär makt kunde uträtta likaså. Charles Krauthammer:

”Amerika är inte längre bara en internationell medborgare. Det är världens dominerande makt, mer dominerande än Rom. Därför kan Amerika omskapa normerna, ändra förväntningarna och skapa nya verkligheter. Hur? Genom att ogenerat och obändig uppvisning av vilja.”^v

Invasionen av Irak var tänkt att bli just en första, sådan viljedemonstration. Genom ryande och domderande skulle mer tveksamma nationer att automatiskt följa efter.

Där har man också stämningarna i Washington inför krigsutbrottet.

●●●

”Ibland får jag e-mail som ber mig föreslå lösningar eller komma med förslag. Okej. Dagens första lektion: våldta inte, döda inte och ge er iväg medan ni kan, medan det fortfarande ser ut som om ni har ett val… Kaos? Inbördeskrig? Blodbad? Vi får ta våra chanser- bara ta era marionetter, era stridsvagnar, era smarta vapen, era dumma politiker, era lögner, era tomma löften, era våldtäktsmän, era sadistiska torterare och försvinn.”^vi

Den som skrev det kallas bara för ”Riverbend”. Man tror sig veta att det handlar om en välutbildad irakisk kvinna av blandad, sunnimuslimsk och shiitisk bakgrund. Hon började skriva bloggkomentarer på engelska 2003 när ockupationen börjat. Hon fick stor publik. Hennes blogg sammanställdes till en bok.

De sista inläggen sista kom 2007. Där meddelades att hon och hennes familj gick i landsflykt till Syrien.

Därefter blev det tyst.

Vid det laget hade allt gått galet.

Istället för se Amerikansk Makt bre ut sig över Irak och övriga Mellanöstern hade invasionen fått till följd att ett myller av lokala maktcentra uppstått i Saddam regimens ställe. Det förargliga var att amerikanska armén helt enkelt inte hade krafter att sätta allihopa under klacken. Försökte amerikanerna trycka ner ett så växte sig genast två andra starkare. Amerikanernas försök att styra landet genom en ockupationsregering, CPA, var ett ömkligt fiasko och den tvingades ge upp efter och utlysa allmänna val efter ett år.

Valet 2005 proklamerades utåt som en framgång av episka proportioner för Bushregeringens påstådda demokratiseringsambitioner. I själva verket var valutgången en ren katastrof för de amerikanska förhoppningarna om en maktställning vid Persiska viken. När rösterna räknats samman hade de ”amerikanska” kandidaterna Iyad Allawi och Ahmad Chalabi fallit igenom trots många miljoner i diskret bistånd och rådgivning från amerikanska valstrateger.

Istället kom Iran vänliga kandidater till makten. Allt detta hade bara Amerika att foga sig efter – om de inte ville återgå till att försöka styra landet direkt på egen hand istället och vara utsatta för prickskytte från alla möjliga håll.

Kanske blev det avgörande de segdragna förhandlingarna om Status of Forces Agreement eller SOFA mellan Amerika och Irak. I all sin sega långtråkighet var de en tydlig mätare av USA:s bortskrumpnande makt och prestige. President Bush inledde med kräva 50 permanenta militärbaser och delvis kontroll över Iraks luftrum. Amerika skulle ha fri rätt att bedriva militära operationer från Iraks territorium utan att behöva fråga regeringen i Bagdad om lov.

Från den förhoppningsfulla starten kom sen en långsam, krypande reträtt. Den irakiska regeringen vägrade, och vägrade och vägrade.

Till sist hade man hamrat fram ett färdigt avtal. Vid det laget fanns inget kvar. Inga militärbaser, inga speciella rättigheter. Allt var struket och borta. Det enda som återstod en text om att USA skulle dra sig ur mot slutet av år 2011.

Kort sagt: efter unilateral invasion, ockupation, uppror och förödelse har USA till sist bärgat ett löfte om ett utbyte i form av… ingenting.^vii

Kanske var det avtalet vändpunkten, dödsstöten åt alla våta imperiedrömmar från sekelskiftet. Kanske kommer framtidens historiker att betrakta det som början till slutet för Amerikas ställning som supermakt.

Det fanns en vettig invändning 2008: avtalet var just ett avtal. Ett stycke papper. Vad garanterar att det verkligen blir så det kommer att gå? Frågan var befogad. Obama regeringen har då och då gjort lama försök att få avtalet ändrat till att ändå inkludera någon form av truppnärvaro.

Nu på hösten 2011 i skuggan av en serie arabiska revolutioner och lynchningen av Libyens störtade diktator Khadaffi, kommer beskedet: SOFA avtalet kommer att verkställas. USA kommer att lämna Irak utan att få någon behållning av årtusendets första krig.

●●●
”Kriget i Irak är över”. Det var temat för Obamas tal den 21 oktober. De sista amerikanska soldaterna, cirka 40 000 skulle under de kommande månaderna packa och sätta sig i rörelse mot gränsen.^viii

Han tillfogade att det var i enlighet med hans vallöfte.

På den punkten är Obama rätt skenhelig. In i det sista fortsatte försöken att rädda någon form av amerikansk närvaro. Under september och oktober fortsatte de amerikanska försöken att bärga åtminstone någon slags behållning. Hökar i den amerikanska kongressen ville helst ha kvar minst 10 000 man även efter årsskiftet. USA:s ÖB Michael Mullen gjorde sig synlig i Bagdad med några påstötningar om att det där förargliga SOFA avtalet från 2008 var de väl inte så noga med eller hur?

Runtom i Irak rasade samtidigt demonstrationer mot att den amerikanska truppnärvaron skulle förlängas. Både Shiiter och Sunnimuslimer protesterade, liksom under SOFA förhandlingarna 2008.^ix

En vanlig litania från konservativa debattörer, som förklaring till att den amerikanska ockupation gick så snett, är att Irak aldrig varit ett riktigt land utan bara några avdankade ottomanska provinser som britterna snott samman och utropat till en stat på 1920 talet, etc. etc.

På vissa sätt var det också så som det hade fungerat efter 2003 när hela landet sprack upp i sina etnisk/religiösa fogar. Andra har varnat för att trots det underskatta irakisk patriotism. Under SOFA förhandlarna 2008 började den göra sig gällande. Precis som under förhandlingarna 2011.

Det gick inte att komma överens.

Den stora knäckfrågan, det man satt och tragglade om och till sist stjälpte alltsammans var att amerikanerna krävde åtalsimmunitet för sina soldater.^x Ingen amerikansk militär skulle behöva riskera att ställas inför Irakisk domstol menade de amerikanska förhandlarna.

Det kunde irakierna å andra sidan inte skriva under på.

Först och främst har amerikanska soldater upprepade gånger begått svåra övergrepp mot irakisk civilpersoner under ockupationen, såväl mord, stöld som tortyr. Abu Ghraib fängelset lever i minnet. Lägg därtill att förtroendet för att USA skulle kunna sköta saken på egen hand hängde på sniskan. Det amerikanska rättsväsendet var hela tiden notoriskt slapphänt mot den typen av brott. Förövarna blev antingen frikända, fick låga straff eller släpptes i förtid.

För det andra: för många irakier osade åtalsimmunitet kolonialtidens exterritorialrätt. Det var exakt den sortens löften som britterna på sin tid tilltvingat sig.

För det tredje: Muqtadar al Sadr, ledare för Sadrrörelsen, den starkaste rörelsen bland Iraks fattiga Shia muslimer, motsatte sig en fortsatt amerikansk närvaro. Det fanns ett hot med i bilden. Försökte amerikanerna krångla hotade Sadrrörelsen att återuppta sina angrepp på amerikanska trupper. Även om premiärminister Nouri al Maliki kunde tänka sig att behålla amerikanska förband för att träna den irakiska armén ville parlamentet I-C-K-E gå med åtalsimmunitet. Vid det här laget hade dessutom Sadrrörelsen flera ministerposter. När månaden oktober började rinna ut hade det fortfarande inte kommit en överenskommelse.^xi

●●●
Och i mitten av oktober 2011 började ett nytt besked sippra ut: Obama regeringen har gett upp. Det blir ingen åtalsimmunitet för amerikanska soldater i Irak. Det blir ingen fortsatt truppnärvaro eller militärbaser. I januari 2012 skall alla amerikanska soldater att vara borta. Allt som återstår nu är att packa samman det stora ockupationsmaskineriet. Det amerikanska flygvapnet har överlämnat ansvaret för Iraks luftrum. Två av tre regionala högkvarter har stängts.^xii SOFA avtalet gäller. Det kommer inte att omförhandlas. Efter åtta år och sju månader håller det amerikanska äventyret i Irak, officiellt, på att ta slut.^xiii

Mellan då och nu, mellan krigsutbrott och krigsavslut finns en gigantiska skillnad, praktiskt taget en maktpolitisk revolution. Det land som sände sina soldater över den irakiska gränsen 2003 var en Supermakt, ja inte ens det uttrycket ville riktigt förslå.

Somliga talade om en veritabel Hypermakt.

Det var då.

Trots Obamas bedyranden om att trupperna tågar ut ”med högburet huvud, stolta över sin framgång” så har något ändrats, ändrats i grunden. Det land de återvänder till är stukat, kört i botten, skuldsatt och har inte fått något utbyte av alltsammans. Av 2003 års triumferande hypermakt finns nu bara ett skal kvar. Amerika kan knappt ens kallas en supermakt längre.

Epilog. ”Vem förlorade”

Den neokonservative kolumnisten Charles Krauthammer skrev ett rasande inlägg. ”Who lost Iraq?”

Rasande och tämligen bakslugt. Felet vilade på president Obama menade Krauthammer. Kriget var en gigantisk framgång förklarade han. Enda problemet var att nu höll presidenten på att sjabbla bort segern, hela den genialiska planen, genom att han inte kunde få det där förargliga SOFA avtalet omförhandlat.^xiv

Krauthammer var i alla fall ärlig på så sätt att han inte försökte dölja att det handlade om ett gigantiskt, strategiskt nederlag. Att lägga skulden på Obama är däremot en fräck lögn. Det var Bush och hans regering som gick med på SOFA avtalet, det var också under Bush som den viktiga shiamuslimska gruppen vände sig emot amerikansk närvaro.

En annan gråtfylld kommentator är Kenneth Pollack, före detta medlem av nationella säkerhetsrådet under presidenten Clinton och energiskt propagerade för invasionen. Allt berodde på en serie FULLSTÄNDIGT obegripliga felbedömningar under Obama regeringen.^xv

Mer rättvist är nog att den stora felbedömningen var att överhuvudtaget börja kriget.

Det utlöste ingen demokrativåg i Mellanöstern. Revolutionerna i Tunisien och Egypten har gjort det. I den mån Irak spelat någon roll i arabvärlden, i Egypten, Tunisien och Libyen har det mest av allt figurerat som ett avskräckande exempel.

”För guds skull, det får inte bli som i Irak,” har varit ett återkommande mantra.

Det fanns en annan, stor strategisk tanke när kriget började. Från sin ställning i Irak skulle USA kunna pressa Iran och Syrien.

Det kan man också glömma. Istället är Irak under ett växande Iranskt inflytande. Större delen av den nuvarande ledningen har suttit i exil i Iran under Saddam-åren.

Till förlorarna hör Charles Krauthammer och hans vänner i Amerikas neokonservativa nätverk. De pratade, trixade och manövrerade Amerika in i kriget.

Deras planer kapsejsade efter att ha sjösatts.

Epilog II. Omgruppering

Uttåget ur Irak kommer nästan direkt att följas av en uppbyggnad av amerikanska styrkor i de små Gulfstaterna. Syftet är att hålla ett öga på Iran och på Irak(!).

I USA har Kenneth Pollack och många med honom övergått till att propagera för ett nytt krig, ett krig mot Iran den här gången.^xvi

Men för vad det än kan vara värt: Amerikas krig mot Irak kommer snart att vara slut.

Tio år efter elfte september attentaten har USA uppnått ett av sina få legitima mål. Att hämnas elfte september. Nu kan fälttågen mot Irak och Afghanistan avvecklas. ”Kriget mot terrorismen” kan upphöra.

Allting kan återgå till det normala.

Skämtar bara. Så enkelt kommer det inte bli.

Troligare är nog snarare att interventionerna kommer att rulla på ytterligare ett tag. Hillary Clinton gick omgående ut och förklarade att fälttåget mot Afghanistan skall rulla på som förut.[i]

Inget kommer att ändras.

Kanske är det till sist inte så viktigt att amerikanska specialstyrkor till sist spårade upp och dödade Bin Laden. Det viktiga är snarare att det tagit tio viktiga år innan de lyckades hitta rätt. (Trots 16 underrättelsetjänster som kostar cirka 50 miljarder dollar om året. Till råga på eländet levde karln inte i en grotta i Hundu Kush bergen utan i ett stort hus i närheten av Pakistans huvudstad.)

Tio år har gått sedan elfte september attentaten. Tio år under vilka USA intervenerat i Afghanistan, invaderat Irak och genomfört ett myller av små-interventioner världen runt. Tio år under vilken Amerika fastnat i långvariga ockupationskrig. Tio år som lämnat ”Världens enda supermakt” alltmer militärt uttröttad och statsfinansiellt urholkat.

Rapporterna talar om att de amerikanska förlusterna i Irak håller på att stiga igen.[ii] I Afghanistan har de allierade förlusterna stadigt varit växande. Varje år har varit blodigare än det förra. Förra året stupade 711 allierade soldater.[iii]

Talibanernas sommar offensiv står för dörren.

Inget av det lär påverkas heller. (Man kan undra hur stor chans det finns att besegra talibanrörelsen om det nu var så mödosamt att få fatt på en gubbe som levt i flera år i ett stort hus mitt emot en pakistansk militärakademi.)

Detta kommer att landa i en tids jubelskränande. Tidningarna kommer antagligen att ha en del vectorgrafiker av specialstyrkorna som återigen målas upp som ett under av mannamod.

Därefter kommer allt att fortsätta som förut. Amerika sitter fast i fällan. Allt fortsätter som förut. Bara med en obehaglig figur mindre.

●●●
När de kapade trafikflygplanen flög in i World Trade Center-skyskraporna den elfte september 2001 var USA tveklöst Världens Enda Supermakt. Den stora frågan var närmast hur mycket eller litet egenmäktigt unilateralt den amerikanska regeringen skulle uppträda under det kommande, nya seklet.

Det var en mycket annorlunda värld.

Elfte september attentaten blev startskottet för den skur av militärinterventioner som går under samlingsnamnet ”kriget mot terrorismen” det är sant. Med tanke på hur många neokonservativa hökar som tagits upp i Bush regeringen är det förmodligen oundvikligt att Amerikas utrikespolitik skulle ha blivit aggressiv vare sig elfte september-attentaten inträffat eller ej.

Troligen skulle Irak ha blivit invaderat till sist. Förmodligen skulle Amerika ha gått bröstgängse till väga i Mellanöster även om Wold Trade Center hade stått kvar. Aggressiv och unilateral utrikespolitik var vad de neokonservativa förordat ända sedan tidigt 1990-tal. [iv]

Idag handlar snarare debatten om hur försvagat Amerika är eller hur mycket av den gamla supermaktsställningen som måste avskrivas. Enligt IMF kommer den Kinesiska ekonomin att gått om den amerikanska i storlek år 2016.

Vid det här laget är Osama Bin Laden praktiskt taget överspelad. En lämning från en tidigare epok. Hade amerikanerna lyckats sätta klorna i honom redan 2001 hade effekten kanske varit förkrossande. Idag är det närmast en pseudohändelse. Al-Qaida har under flera år inte lyckats bränna av ett attentat som ens kommer i närheten av elfte september.

Kanske levde Bin Laden närmast en pensionärstillvaro i sitt hus i Abbottabad. Han har knappt ens släppt något video-uttalande på länge. För några år sedan förklarade dåvarande nationelle säkerhetsrådgivaren James Jones att al-Qaida hade mindre än 100 medlemmar i Afghanistan. Inga baser, ingen förmåga att genomföra större angrepp.[v] I Mellanöstern rasar de arabiska revolutionerna utan att al-Qaida (eller USA) har något speciellt att säga till om.

Har USA har råd att fortsätta att vara en global supermakt?

Problemet börjar helt enkelt bli akut på grund av den växande statsskulden. President Obama har tillkännagivit nedskärningar. Försvarskostnaderna MÅSTE ner  mitt under rådande krig. I själva kan i själva verket kan Obama ha väntat för länge. Systemet börjar bli både ohanterligt och är dessutom vanvettigt dyrt. Bland annat har Amerika 16 underrättelsetjänster som under ett år som vi känner till, budgetåret  2008, kostade 47, 5 miljarder dollar.[ii]

Förutom CIA har också FBI, Departementet för Hemlandets Säkerhet och många andra myndigheter sina egna underrättelsetjänster. (Av alla dessa anses kanske utrikesdepartementets vara den enda som fungerar.)

Och det kan noteras att TROTS alla dessa underrättelsetjänster som slukar vanvettiga summor och som driver allt i spionbranschen, från satteliter, signalspaning och vanliga spioner i gathörnen, ja trots det så verkar Amerika ideligen bli taget med överraskning, som senast av de arabiska revolutionerna under 2011.

Och på våren 2011 har för första gången ett dovt gnyende över försvarskostnaderna börjat höras, också från konservativt håll.

●●●
Ända sedan andra världskriget hade försvarsutgifterna varit heliga i USA. Man kan ifrågasätta nästan all statlig verksamhet men inte, säger INTE, försvaret.

Hur konstigt, på gränsen till perverst, så var andra världskriget inte enbart en plåga för många människor i Amerika. När det började hade landet tillsammans med den övriga industrialiserade världen ett glädjelöst decennium bakom sig.

Det hade börjat med depressionen 1929, miljontals människor förlorade sina jobb. Den ena krisen efter den andra sköljde över industrin och jordbruket.

Det rådde Dust Bowl tid i Oklahoma, Texas och Kansas. Här och där rådde ren svält. Det var karavaner av gamla bilar med flyttlass lämnade gårdarna i Mellanvästern med kurs mot Kalifornien på jakt efter ny försörjning.

Det var Vredens Druvors tid, den som John Steinbeck skulle skildra. I stora delar av landet rådde ren nöd och det verkade inte finnas någon väg ut ur eländet. Krisen bara malde på år efter år. I ett helt decennium.

För miljontals människor i USA kom Andra Världskriget närmast som en befrielse. Först vankades en skur av beställningar på amerikanska råvaror och industriprodukter till Frankrikes och Storbritanniens upprustning. Det satte fart på industrin, jordbruket, gruvnäringen, transporterna och mycket mer.

Och det blev bara ännu ”bättre” efter Amerika till sist dragits in i Världskriget i december 1941.

Visserligen var kriget en tung börda för Amerika också med inkallelser, ransonering och skattehöjningar. Men miljoner människor som trälat sig fram genom depressionsåren bereddes nu jobb i rustningsindustrin för att ersätta de mobiliserade. För många hårt prövade människor var detta det första fasta jobb på åratal. Visserligen bjöds det ett monotont jobb, på långa skift och visserligen måste en del jobba med verktyg av trä den första tiden men det kunde kvitta.

Under sin tid som krigskorrespondent under Andra Världskriget noterade John Steinbeck hur han ofta hörde amerikanska soldater vädra sin oro för framtiden.

Och det som gnagde var inte vad som skulle hända i kriget. Istället molade frågan vad som skulle hända efteråt. För många var snarare freden en dov mara. Med freden hotade demobilisering från krigsmakt och försvarsindustri och ny osäkerhet.

Det var inte bara männen i ledet som oroade sig. De som satt högre upp i hierarkin hade sina egna bekymmer. General Patton skrev i sin dagbok att det skulle bli deprimerande att återvända till fredstida tjänstgöring. ”Inga jublande människomassor, inga blommor, inga privat flygplan.”[iii] För Patton och många av hans kollegor var tanken på att återgå till trist garnisonstjänst i allehanda gudsförgätna orter, att återigen tjänstgöra i en armé som kongressen återigen skulle betrakta som ett nerskärningsobjekt ingen hit.

Under Andra Världskriget hade försvaret haft obegränsad kredit. Enorma resurser hade stått till förfogande. Generalerna hade fått höra att vad de än ville ha skulle de få det. Med freden skulle kanske checkboken stängas igen. Och en marxistisk professor som Paul Sweezy kunde höras varna för att skulle försvarsbudgeten åter skäras ner till förkrigsnivåer kunde kanske 1930-talets depression återkomma.[iv]

För många kom det kalla kriget närmast som en lättnad. Den gigantiska försvarsmakt som byggts upp under Världskriget behövde inte skrotas. Militärbaserna kunde ligga kvar och försvarsindustrierna, som de stora flygplansfabrikerna som i all hast byggts i Mellanvästern, kunde fortsätta tillverka. Arsenalerna behövde fyllas på igen. Och igen.

Så vad försöker denna bloggare säga? Handlade det kalla kriget bara om sysselsättningspolitik? Nej, självklart var det mer komplicerat än så. Det fanns berättigad oro för Sovjetunionens expansion men oron understöddes av rågade skopor egenintresse.

Det var så det började, och så har det fortsatt. En bra politiker, en framgångsrik politiker som blir vald, återvald och återvald igen är en politiker kan rapportera till väljarna att försvarsbudgeten förblir hög och att industrierna på hemorten fortsätter att få sina beställningar.

Som exempel nämns att delarna till B 1 bombplanet uppges komma från nästan varenda delstat i Amerika. Ett försök att strypa ner det projektet skulle med andra ord möta vilda protester från hela landet.[v] Hela systemet är intimt sammanvävt med en rad samhällsinstitutioner som också riskerar att förlora på nerskärningar. Sedan andra världskriget har exempelvis en rad tankesmedjor, som RAND Corporation, uppstått. Tankesmedjor vars enda syfte är att komma med klipska policy förslag för hur Maktsfären skall hanteras. Vidare skall mellan en tredjedel eller tvåtredjedelar av alla tekniska forskare Amerika haft sedan Andra Världskriget under någon punkt av sina karriärer arbetat med militära projekt.[vi] (Detsamma kan sägas gälla stora skaror av språkvetare, beteendevetare. Under krigen mot Irak och Afghanistan har dessutom etnologer försökt intressera armén för sina tjänster när det gällde att få grepp om ”den mänskliga terrängen”.)

På det sättet har den amerikanska försvarspolitiken rullat på…

…fram till idag.

●●●
Under arbetet med den amerikanska statsbudgeten för år 2012 har för första gången det outtalbara uttalats: försvarsutgifterna måste nog ner till sist. Det kommer till och med från republikaner som Duncan Hunter och senator Rand Paul. Det har rentav gått så långt att försvarsminister Robert Gates lovar att trimma bort 78 miljarder dollar… någon gång i framtiden (budgetåren 2012-2016).[vii]

Och detta under pågående krig i Afghanistan, Irak och Libyen.

Någonstans på vägen har åsikten, eller insikten infunnit sig om det börjar bli ohållbart. Under Andra Världskriget kämpade man med inkallade värnpliktiga soldater och finansierade med skattehöjningar. Man visste dessutom på förhand hur länge det beräknades pågå.

Den modell för krigföring som så sakteliga infunnit sig sedan 1980-talet går ut på att använda yrkessoldater och finansiera fälttågen med hjälp av lån. Den allmänna opinionen behöver inte tillfrågas om den var med på noterna. Det rör ändå inte dem. (Tony Blair hördes på sin tid prata om att det väl var hans egen ensak vart han skickade sin armé.)

Regeringen kan besluta om intervention på egen hand, och gjorde också.

För att fungera kräver den modellen tre saker: kriget måste gå snabbt. Det måste förbli småskaligt och det måste sluta i en hejdundrande seger.

Så fungerade det i Grenada, i Panama och i Gulfkriget 1991.

Skulle fälttågen ha fräckheten att dra ut på tiden och att dessutom börja sluka större och större resurser ja då hotar hela modellen att börja gnissla och knaka för att till sist falla samman med en krasch.

Och börjar den insikten nu krypa in i den amerikanska regeringen.

Amerikas statsfinanser håller på att bli alltmer kaotiska. För år 2010 uppgavs officiellt att statsskulden ligger på 13 biljoner dollar (eller 100 000 miljarder kronor).[viii] Av alla USA:s delstater uppges 44, plus District of Colombia ha, eller vara på väg mot allvarliga budgetunderskott under år 2012.[ix]

Det är illa.

Men det kan mycket väl vara ännu värre än så.

Laurence Kotlikoff, ekonomiprofessor vid Bostons universitet hävdar till och med den svindlande summan 13 biljoner också är tilltagen i underkant och produkten av vad han kallade för ”Enron redovisning”.

Den verkliga siffran ligger snarare på 202 biljoner dollar hävdar han. Amerika är på väg mot en situation värre än Greklands. Kotlikoff räknar då med en rad inofficiella, ”dolda” och latenta skulder, gömda jätte minor med rykande stubiner. Det handlar framför allt om kostnader för sjukvård… och försvaret. Förr eller senare hävdar han att den amerikanska regeringen kommer att vara piskad att börja betala sina räkningar med sedelpressarna, vilket i sin tur skulle leda till inflation.

Kotlikoff ansåg att det krävdes hjärtkirurgi från regeringens sida för att komma ur den hotande krisen. Inte mer plåster.[x]

En gissning från denna bloggares sida är att just försvarskostnaderna är jätten gluff gluff i dramat. Officiellt ligger försvarskostnaderna på cirka 600 miljarder dollar om året. (698 miljarder enligt SIPRI.) MEN; det har sagts tidigare och det förtjänar att upprepas: de siffrorna är mycket osäkra. Kloka människor som försökt utforska den amerikanska försvarsbudgeten brukar till sist landa i ett tomrum. Det går helt enkelt inte att få någon rätsida på hur stora kostnaderna egentligen är. Systemet är för krångligt. Det enda som är nästan säkert är att summorna är mycket, Mycket, M-Y-C-K-E-T större som står i Pentagons pressmeddelanden. Det finns massor av hemligstämplade projekt. En av forskarna, en viss Robert Higgs, förklarade att det var en välkänd tumregel bland hans kollegor att ta Pentagons officiella siffror och fördubbla dem för att få ett hum om verkligheten.[xi] Det finns jättelika utgifter som ligger på andra departements budgetar trots att de i själva verket är förvarsrelaterade. Bara kostnaderna för att ta hand om alla kroppsligen och själsligen kvaddade soldater som återvänder från Afghanistan och Irak kan uppgå till 1, 3 biljoner (1 300 000 000 000) dollar.[xii] Det är en utgiftspost som inte ligger på försvarsbudgeten. Lik förbaskat är den en nästan oundviklig konsekvens av krigen.

Det kan noteras att om man håller sig till de (tvivelaktiga) officiella siffrorna skulle USA:s försvarsutgifter utgöra 42, 8 procent av hela världen militära kostnader, Kina har de näst största på 7,3 procent.[xiii] Till det kommer att USA har stora och växande problem med sin infrastruktur där det skulle krävas stora investeringar. Det handlar om broar som rasar. Om gasledningar som exploderar. Om hur färjorna i delstaten Washingtons skärgård mest består av rost. Skolväsendet är också ett problem.

Så inte undra på att det troligen hade krävts hjärtkirurgi istället för plåster.

Men plåster är av allt att döma vad president och kongress har i åtanke.

Trots det: det faktum att den dittills heliga försvarsbudgeten för första gången ändå ligger på bordet, föremål för diskussion är i sig en smärre revolution. En försvarsskribent förklarar:

”Medlemmar av Kongressen granskar alltoftare försvarsbudgeten som en post där man kan reducera utgifterna och få ner det federala underskottet, ett tecken på att de utgifterna inte längre är helig.”

Försvarsminister Gates har hörts förklara att ”pumpen” av ständiga ökningar in i den amerikanska försvarsbudgeten måste betraktas som stängd och kommer att förbli det under all överskådlig tid. [xiv] Han har också hörts tala om, ”Extremt budget tvång”.[xv]

”Inget är immunt.” förklarade den republikanske senatorn Jeff Sessions, ”Försvaret måste ta en del nerskärningar”.[xvi] Till och med den höggradigt konservativa Tea Party rörelsen har hörts humma om försvarsbudgeten.

Kort sagt: det går inte. Inte i det långa loppet. De flesta vet om det. Kanske var det också orsaken till att försvarsminister Gates och ÖB Mullen var så utomordentligt o-entusiastiska över interventionen mot Libyen.

Inte så att Robert Gates eller Michael Mullen omvänts till blida pacifister. Om det gick skulle de säkert se floden av guld in i sin krigsmakt fortsätta och växa.

Å andra sidan: om stora delar av de amerikanska statsfinanserna riskerar att skära ihop ja då kommer basen på den pyramid som försvaret står på falla ihop.  Överbefälhavaren Mullen har rentav förklarat att det största hotet mot Amerikas framtid håller på att bli statsskulden.[xvii]

Inte Al Qaida. Inte Kina. Inte Ryssland.

Statsskulden.

Betyder detta vändpunkten? Är detta det ögonblick när försvarsutgifterna kommer att börja glida utför?

Sakta i backarna. Det finns gränser för den ekonomiska självbevarelsedriften.

De besparingar som försvarsminister Gates aviserar skulle inte komma förrän på lång sikt. Om de någonsin kommer. Just här och nu vill han istället ÖKA försvarsutgifterna istället. Försvarsbudgeten för år 2012 skulle uppgå till 553 miljarder dollar (officiellt) vilket fortfarande innebär en tillväxt.

”Besparingarna” går i själva verket ut på att de återkommande ökningarna som kommit varje år ända sedan 2001 – förhoppningsvis – skall kunna övertalas att plana ut ända fram till år 2015.[xviii]

Återigen handlar det om klistra ”plåster när det behövs hjärtkirurgi”. Både republikanska och demokratiska politiker talar om att försöka röka ut ”ineffektivitet” och ”slöseri” i försvarets projekt. En hel rad, mer eller mindre urspårade materialprojekt uppges ha skrotats.

Ingen verkar leka tanken att man kanske skulle behöva avsluta några krig. Med interventionen i Libyen (som skall ha kostat 100 miljoner dollar bara under det första dygnet) har åtagandena istället ökat ytterligare ett snäpp.[xix] Överlag verkar en hel del människor ha aningen svårt att bestämma sig för vad de egentligen vill. Senator John McCain har å ena sidan rasat mot slöseriet för att i nästa omgång krävt ”hårdare tag” mot Syrien, den senaste krishärden. En annan senator, Joe Lieberman har rent Syrien borde göra till ”nästa mål”.[xx]

Många av de tänkta besparingarna håller på att ätas upp innan de ens hunnit komma igång.

●●●
Så där står man på våren 2011. Ambitionerna är oförminskade. Åtagandena bara växer. Resurserna håller på att ta slut.

Hon hade mött en representant för Läkare Utan Gränser.

Det var inte vad hon ville höra.

Kjöller hade fått veta att Läkare Utan Gränser inte hade någon nytta av den militära insatsen. Tvärtom, att hänga ihop med NATO trupperna utsatte både vårdpersonal och patienter för faror.

Läkare Utan Gränser föredrog att hålla sig neutrala från både talibanerna, regeringstrupperna och NATO. Det utgjorde det bästa skyddet.

Denna bloggare får intrycket att tankarna verkar streta och ta emot för Kjöller. Å ena sidan noterar hon skrämd att läkarens resonemang är logiskt. Klockrent logiskt.

Å andra sidan…

…ja å andra sidan får läsaren ett starkt intryck att hon inte heller VILL tänka tanken att hennes kära intervention faktiskt är meningslös ur humanitär synpunkt. Kanske rentav skadlig.

Skulle man inte kunna driva båda spåren samtidigt undrar hon till sist.[i]

Det MÅSTE väl gå att bedriva humanitära interventioner?

Eller…?

●●●
Tanken på humanitär intervention förlorar sig tillbaka till den grå forntiden på 1990-talet och inbördeskriget i Jugoslavien.

En skenbart olöslig konflikt hade efter nästan ett decennium lösts genom att USA släppt litet bomber, eller så tyckte man efteråt i alla fall.

Samtidigt föddes en ny tanke bland hjälparbetare, militärer och diplomater som varit verksamma i det upplösta Jugoslavien. Tanken att de just sjösatt  en finfin modell för framtiden.

Unilaterala militära invasionen som skulle följas av bistånd och hjälparbete. DET var framtiden det. ”Nästa gång” borde man helt sonika ockupera konfliktländer militärt utan prut, därefter skulle allehanda internationella hjälporganisationer plockas in för att hjälpa till att städa upp.

Tanken marknadsfördes av kändis-hjälparbetare som Samantha Power och Bernard Kouchner.

Samantha Power hade inlett sin karriär som krigskorrespondent under Jugoslaviens inbördeskrig. Hon hade därefter publicerat en bästsäljande bok, A Problem From Hell där hon förespråkade militärintervention i humanitära syften. Likaså hade fransmannen Bernard Kouchner publicerat boken “Le Devoir d’Ingerence“.

”Plikten att intervenera”.

Där hävdade han att liberala demokratier inte bara hade rätten utan rentav en skyldighet att slänga alla hänsyn till nationell suveränitet överbord om humanitära katastrofer hotade.

Både Power och Kouchner är stiliga och gör sig bra i TV intervjuer. Två heroiska hjälparbetare som säger att västerländska politiker kan börja intervenera litet som de känner för.

Båda fann sig omgående tryckta till etablissemangets hjärta.

För på högsta politiska nivå fann man tanken intressant och användbar vare sig man kallar det humanitär intervention eller liberal imperialism. I Sverige skulle Folkpartiets ledare Jan Björklund påstå att folkrätten hade ändrats permanent.

Tony Blair gjorde den till en del av Englands utrikespolitiska doktrin.[ii] Och ganska omgående började den smälta samman med allehanda grumliga drömmar om Vit Makt och någon form av kolonial renässans. Den hade hållits vid liv genom hela avkoloniseringsepoken av konservativa skribenter som Paul Johnson, Andrew Roberts och Niall Ferguson. Nu var tiden kommen att återinföra den med pukor och trumpeter.

Den tanken blev en bärande bjälke i ”Krig mot terrorismen” som skulle krevera efter sekelskiftet.

I sin bok om den kommande invasionen förklarade den amerikanske utrikespolitiske rådgivaren Kenneth Pollack:

”Det skulle vara mycket bättre för Förenta Staterna och för Irak om vi lät FN och NGO:s (Non Governmental Organizations, Ideella, ickestatliga hjälporganisationer ) att sköta återuppbyggandets muttrar och skruvar.”[iii]

Tanken värmde uppenbarligen många utrikespolitiska planerare med invasionsklåda. De kunde göra som de ville. Det var bara att hänvisa till humanitära motiv. De ideella hjälparbetarna skulle utgöra gratis Hearts and Mind team. Pollack är mycket förtjust över den såkallade ”Bosniska modellen”. Han verkar bli alltmer entusiastisk ju längre han skriver: ”Modellen förfinades och tillämpades…”.

I den stilen går han på.

New York Times talade om en ny arbetsfördelning inför invasionen av Irak.

”…Amerika tar hand om stridandet, fransmän, britter och tyskar sköter polispatrulleringen av gränszonerna och holländare, schweizare och skandinaver ordnar humanitär hjälp.”[iv]

Gå in. Ta landet. Ansvaret för det långtråkiga återuppbyggnadsarbetet kunde med fördel dumpas på européer, på FN och de ickestatliga hjälporganisationerna.

Gå vidare.

Notera gärna samtidigt: bistånd och hjälparbete förväntades spela en vikigt roll i de förväntade, kommande invasionerna. Det skulle hjälpa till att stabilisera erövringarna.

Är inte detta en riktigt vettig tanke? Hur kan någon se något fel i det? Det skulle ju lösa det gigantiska problemet med hur man stoppar pågående folkmord, inte sant?

●●●
En skeptiker skulle kunna invända att humanitär intervention KANSKE skulle kunna lösa ETT problem men att det prompt dök upp ett helt knippe nya och ännu mer svårlösta.

Först och främst fanns som tidigare sagt risken att lyfta grimman av omdömeslösa politiker. Lägg därtill att  interventionerna allt som ofta visar sig utlösa den  katastrof den påstods vara tänkt att förhindra. Bland annat blev NATO:s inmarsch i Kosovo början på en våg av etnisk förföljelse mot Kosovos serber och zigenare.

Uppgifterna om att folkmord på Kosovo albaner visade sig vara kraftigt överdrivna.[v]

Ungefär som med Iraks massförstörelsevapen så hade man med andra ord löst ett inbillat problem och istället skapat flera nya.

En skeptiker som granskade den pågående debatten kunde vid sekelskiftet tycka att humanitära verksamhetsivern redan från första början var redigt selektiv. De humanitära interventioner som Samantha Power vill se har exempelvis samtliga udden riktad mot Amerikas utrikespolitiska hatobjekt. När det kommer till avsnittet om Irak handlar det uteslutande om Saddam Hussein-regimens brott mot kurder och shiiter. Däremot säger hon inte ett pip om de då alltmer katastrofala konsekvenserna av USA:s sanktioner som vid det laget rullat på under hela 1990-talet.

Ja Power anser närmast att sanktionerna inte var tillräckligt stränga.

Bernard Kouchner skulle i sinom tid bli påhejare av USA:s invasion av Irak.

Power och Kouchner, liksom de flesta övriga humanitära interventionister, föredrar att tala lågmält om behovet att ingripa mot regimer som anses västvänliga. Det är tyst om behovet att uppmana Georgiens president Micheil Saakasjvili att liberalisera sitt styre, om Turkiets behandlig av sin kurdiska minoritet eller släppa blockaden av Gaza.

Orsaken? Dels kan det handla om tycke och sympati. Ett annat motiv skulle kunna vara att både Power och Kouchner kastat var sin hungrig sidblick på sina respektive karriärutsikter.

Så har exempelvis Bernard Kouchner gjort en glänsande politisk bana landat honom posten som Frankrikes utrikesminister. Samantha Power skulle vinna ett Pulitzerpris för sin ganska hafsigt hopkomna bok, göra akademisk karriär som växlade med olika poster som politisk tjänsteman på hög nivå i Obama administrationen.

I Sverige har Svenska Afghanistanskommitténs förre ordförande Torbjörn Pettersson blivit ambassadör i Kabul.[vi]

Till det kommer att många av de självständiga biståndsorganisationernas självständighet i realiteten kan vara rätt illusorisk. De är till stor del beroende av bidrag från staten (Svenska Afghanistankommittén får 100 miljoner av sin budget från Sida).

Olika regeringar har i själva verket starka hållhakar på de formellt självständiga biståndsorganisationerna.

Till det kommer att frestelsen att låta sig inbäddas i den militära maskinen ofta kan bli överväldigande för hjälparbetare på plats.

Inte sällan kan en del av dem ha militär bakgrund själva. De militära förbanden kan tillhandahålla skydd, sjukvård om man skulle drabbas av något och inte riktigt vågar lita på lokala kliniker.

De tillhandahåller också trivsamma, uniformerade prissar ur den egna kulturkretsen som en ensam hjälparbetare ute i främmande land kan umgås med på kvällstid.

(Det blev föremål för minst ett Hollywoodmelodrama; ”Tears of the Sun” 2003 där elitsoldaten Bruce Willis, undsatte Monica Belluccis bländande vackra och lagom hjälpbehövande hjälparbetare.)

För tanken på humanitära interventioner har fler inbyggda konstruktionsfel.

Först och främst blev tanken på militära ingripanden av humanitära motiv i sig ganska omgående kuliss som rullades av politiker som var sugna på gå till angrepp. George Bush som förklarade exempelvis i sin valkampanj att under hans styre skulle USA minsann aldrig ge sig in i ”nationsbyggande”. Att han var gravt oroad över att Amerika skulle få en president som blandade samman bistånd och militäraktioner (vilket inte minsann inte han skulle göra).[vii]

När invasionen av Irak skulle marknadsföras övergick han däremot raskt till att sjunga den humanitära interventionismens lov.

Till det kom frågan om det handlar om att ge hjälparbetet militära muskler eller kommer hjälparbetarna snarare att förvandlas till allehanda ockupationers lydiga små hjälpgummor. Behändiga medhjälpare som skulle kallas in i kölvattnet på de kommande invasionerna. Den amerikanske utrikesministern Colin Powell kallade de ideella, ickestatliga hjälparbetarna för, med ett svåröversättbart uttryck,  ”force multiplier for us, such an important part of our combat team”.

En ”styrkeökare”, och en viktig del av deras stridsstyrka.[viii] Hjälparbetare behöver vinna lokalbefolkningen förtroende för att kunna arbeta.

Detsamma behöver en ockupationsmakt.[ix]

Hökaktiga skribenter som Niall Ferguson ansåg att biståndsorganisationerna kunde komma spela samma roll som missionärerna gjorde under kolonialtiden.

Kenneth Pollack gnölade litet över att en del hjälparbetare kunde vara aningen svårhanterliga, samtidigt verkar ingen reflektera över att det samtidigt handlar om en livsfarlig politik. Livsfarlig för såväl hjälparbetare som människorna som tar emot biståndet.

Om man tänkte göra biståndet till en integrerad del av krigföringen –ja när man till och med talar om den som en integrerad del av den egna stridsstyrkan- ja då riskerar man samtidigt att förvandla hjälparbetarna, deras projekt och mottagarna ute i byarna till militära mål.

För finns en orubblig järnlag inom krigföring är det den att allt som den ena sidan gör för att förbättra sin ställning försöker motsidan på olika sätt blockera och göra ogjort. Så om en part inleder Hearts and Mind projekt för att stärka sitt grepp om befolkningen och över landet följer att en motståndare försöker sabotera och stoppa samma projekt. Så gjorde båda sidor i Vietnamkriget. Så är fallet i Afghanistan.

Är det verkligen BISTÅND man vill bedriva ja då är snarast ett vanvettigt ineffektivt sätt. För priset det kostar att hålla en enda svensk soldat i landet under ett års tid skulle 12 afghanska byar kunna förses med enklare sjukvårdskliniker. Var och en bemannad med sju lokalt anställda sjukvårdare. Vidare skulle 7 000 barn kunna gå i skola under ett år.

Och som sagt: allt för vad det kostar att hålla en svensk soldat i landet under ett års tid.

Det är dessutom vanvettigt dyrt att hålla en styrka på plats så långt från hemlandet. Av kostnaden på 1 ,5 miljarder kronor går en tredjedel åt för logistik och transporter.

Och den allt större sammanblandning mellan bistånd och militära pacificering som skedde i Vietnamkriget har också börjat sätta in i Afghanistan.

I ett meddelande från den brittiska biståndsmyndigheten förklarades att PRT-grupperna skulle ha som sin primära uppgift att utvidga den Afghanska, provisoriska övergångsregeringens makt.

Humanitära insatser kom på andra plats. Det sas utryckligen.[x]

Hjälparbetare har reagerat olika. Somliga uppges med förtjusning ha låtit sig sväljas av den gröna maskinen. En sådan var Marla Ruzicka. Hon hade börjat som progressiv aktivist hemma i USA. En av Medea Benjamins vänner. Hade demonstrerat mot Enron chefen Jeff Skilling, insamlingar för bevarande av regnskogar och mycket annat.

När ”kriget mot terrorismen” fick vind i seglen började Marla Ruzicka svänga. Kanske liberala interventioner var en bra idé i alla fall?

Hon grundade Campaign for Innocent Victims in Conflict (CIVIC). Och började arbeta från ett kontor i Bagdads “Gröna zon”. Understundom bråkade hon med den amerikanska armén. Då och då vädjade hon till den och till ockupationsförvaltningen för att skaffa kompensation åt arméns civila offer men allteftersom tiden gick blev Marla Ruzicka alltmer en blandning av frivillig ockupationstjänsteman och gosig husgäst hos armén och ockupationsbyråkratin. Tjejen som ordnade de mest livade partajern med  salsa och massor av sprit för tjänstemän och korrespondenter i Gröna zonen. Lägg därtill att det gick oändligt mycket smidigare att krama fram pengar till projekten för den som var väl anskriven hos regering och konservativa grupper.

År 2005 blir Marla Ruzickas bil sprängd vid ett attentat som egentligen var riktat mot en konvoj militärentreprenörer. Hon dör med massiva brännskador.

●●●
Andra hjälporganisationer kämpar för att behålla sin självständighet från den gröna maskinen. Något som kräver viss heroism med tanke på att regeringarna som sagt furnerar en stor del av budgeten. Bland annat uppges tyska hjälporganisationer kämpa med näbbar och klor för att slippa dras in i Bundewehrs verksamhet. Svenska Afghanistankommittén brukar föredra att uppmana sina anställda att lösa eventuella problem med talibaner och andra lokalt istället för att vissla på NATO.

Det kom rapporter om att amerikanska PRT grupper utnyttjade humanitära uppdrag för att bedriva underrättelseverksamhet.[xi] Amerikanska befälhavare uppges ha rätt att erbjuda både pengar, mat och utrustning i utbyte mot militär information. En del militärer kunde uppträda civilklädda och behålla vapnen utom synhåll. Allt bidrog till att sudda ut gränsen mellan civilt bistånd och militära pacificerings operationer.

En brittisk hjälparbetare förklarade i en intervju att hans organisation föredrog att hålla de militära PRT grupperna på avstånd.

Att hänga ihop med dem drog misstänksamhet från de byar de försökte arbeta i.[xii]

Många av PRT projekten är till råga på eländet slarvigt genomförda. Det talas om skolbyggnader som är så illa byggda att de hotar att rasa samman. Om nya vägar som börjar vittra sönder medan de fortfarande byggs. En forskare som studerat biståndet i Afghanistan noterar att entreprenörer som beviljas ett kontrakt för ett projekt i ett område där säkerheten är dålig ofta säljer det vidare till en underentreprenör som säljer det vidare till en underentreprenör, etc. etc.

Kontrakten kan ofta säljas vidare fyra eller fem gånger. Varje led behåller tio procent.

Ytterligare ett problem är att nästan varje led betalar beskyddarpengar till talibanerna (i allmänhet 20 procent). Med andra ord bidrar en hel del amerikanska och europeiska biståndspengar till att finansiera talibanrörelsen.[xiii]

Bland annat har USA:s riksrevisionsmyndigheter nyligen börjat peta i frågan om i hur hög utsträckning USAID:s pengar landat hos motståndaren.

Tydligen åtskilligt. Bara från ett enda projekt hade fem miljoner dollar betalats till talibanerna.[xiv]

När själva jobbet skall göras, vägen skall anläggas eller skolan skall byggas finns ofta inte mycket pengar kvar.

Från Mazar e Shariff talas om att svenska PRT patruller utkämpat flera eldstrider.

[ii] Den såkallade Blair doktrinen eller Chicagodoktrinen presenterades i ett tal inför Chicagos handelskammare i april 1999.

[iii] ”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” Random House, New York, 2002, sid 202.

[iv] ”The Burden” av Michael Ignatieff, New York Times Magazine, 5 januari 2003.

[v] ”The thin blue line” av Conor Foley, Veso förlag, London, New York.

[vi] “Nästa stopp: Kabul” av Katarina Tornborg, Sydsvenskan, 3 oktober 2010.

[vii] “Bush Backs Into Nation Building” av Terry M Neal, Washingtonpost, 26 februari 2003.

[viii] ”The thin blue line” av Conor Foley, Veso förlag, London, New York, sid 110.

[ix] Uppgifter från försvaret och från Svenska Afghanistankommittén.

[x] ”The thin blue line” av Conor Foley, Veso förlag, London, New York, sid 100.

[xi] ”The thin blue line” av Conor Foley, Veso förlag, London, New York, sid 111.

[xii] ”Quick Impact, Quick CollapseThe Dangers of Militarized Aid in Afghanistan” gemensamt uttalande från Svenska Afghanistan kommittén, Afghanaid, CARE, Oxfam, Norska flyktingkommittén och flera andra hjälporganisationer,  1 februari 2010

[xiii] ”Aid Money May Not Be Accomplishing Its Goal” Intervju med Andrew Wilder, institutionschef vid Tufts universitet, 4 november 2009.

[xiv] ”U.S. government funds may have gone to Taliban” av Paul Richter, Los Angeles Times, 30 september 2010. “Taxpayer money funneled to Taliban” av C M Sennott, Global Post 30 september 2010.

För närvarande hänger en osynlig skylt över diskussionerna om USA:s återkommande ekonomiska problem.

Den lyder: ”tala inte om kriget”.

Den outtalade förutsättningen är att den virvelvind av fälttåg och interventioner i Mellanöstern, Östafrika och Centralasien som utlöstes efter 11 september inte, säger inte påverkar den Amerikanska ekonomin. Med stor frenesi avhandlas frågorna om regeringen borde ha löst Lehman Brothers istället för att låta det gå i konkurs. Om bolånekrisen. Om regeringen inte skulle uppmuntrat Fannie Mae att låna ut pengar till höger och vänster. Ja man kan diskutera allt mellan himmel och jord, en serie vanvettigt olyckliga omständigheter och sammanträffanden som bidrar till att USA:s ekonomi länge har varit trög och håglös och varför den titt som tätt trillar ner i kriser.

Men det beror inte på kriget hänger en kvarnsten kring halsen på den amerikanska ekonomin.

Verkligen inte.

Ekonomen Paul Krugman –innehavare av svenska ”Riksbankens pris till Alfred Nobels minne (eller låtsasnobelpriset i ekonomi om man så föredrar)”- suckade litet över att han fick frågan så ofta.

Han avfärdade tanken efter kort grubbel. Andra världskriget hade inte sänkt den amerikanska ekonomin och då borde inte Irak kriget kunna göra det heller. Kanske hade kriget bidragit till att oljepriset stigit en aning ansåg han.[i]

Andra är inte lika säkra.

Ekonomiprofessorn Joseph Stieglitz (en annan vinnare av svenska Riksbankens ”pris till Alfred Nobels minne”) hävdade 2008 att Bush regeringen fifflade med bokföringen.

Det som hissas fram utåt är siffrorna över de summor som uttryckligen och öppet avsatts för kriget.

I så fall skulle kostnaden år 2008 uppgå till 600 miljarder dollar.

Stieglitz tror inte det stämmer. Han försökte räkna och att ta med alla de dolda kostnaderna. Det var inte lätt, ens för en ekonomiprofessor. Pentagons budget är vanvettigt rotig och svår bena upp. Till de direkta kostnaderna kommer också ett berg av dolda utgifter som fungerar som ett tungt ankare.

●●●
Det var inte så det var tänkt när allt startade.

Under en annan tid, den tid när hela kriget höll på att starta viftades frågan om kostnader bort ganska snabbt. Biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz pratade exempelvis om att man nu stod i begrepp att erövra ett land som flöt på ”ett hav av olja”, (till skillnad från Nordkorea).[ii] Inför kongressen förklarade Wolfowitz Iraks oljeintäkter skulle kunna dra in 50 eller 100 miljarder dollar under de närmaste två eller tre åren.

”Vi har att göra med ett land som verkligen kunde finansiera sin egen återuppbyggnad och det ganska snart.”[iii]

Sådana var tankegångarna.

Ta Irak. Pumpa upp oljan och sälj. Det skulle fixa utgifterna.

Enligt den argentinske presidenten Néstor Kirchner förklarade president Bush under ett möte att krig skulle vitalisera Amerikas ekonomi och att USA alltid hade vuxit sig starkt genom krig.[iv]

När den invasion som var tänkt att bli ett litet enkelt blixtkrig istället växte till ett segt fälttåg lät ett och annat fiskalt kvidande höra sig. Ekonomen James Galbraith hävdade i april 2004 att utvecklingen var farlig.

Jo, visst, inledningsvis skulle säkert kriget avkasta ett knippe trevliga ekonominyheter (det brukar det göra). Fabrikerna får nya beställningar. Folk i gruvor och hamnar skulle få mer att göra.

Såkallad militär Keynsianism.

Men baksmällan brukar nästan alltid bli svår. Inflation skulle följa, importen skulle öka. (Bland annat har Amerika varit tvingat att importera ammunition från Israel för att kunna försörja sin armé.)

Galbraith ansåg att ”kriget mot terrorismen” hade mer gemensamt med Vietnamkriget än Andra Världskriget.

Inför andra Världskriget hade den amerikanska regeringen haft en gedigen budgetering och planering för den ekonomiska mobiliseringen. Finansieringen täcktes med hjälp av skattehöjningar, obligationer, etc. Allt hade varit mätbart och planerbart. De amerikanska planerarna visste exempelvis redan från början att det troligen skulle ta tre eller fyra år att knäcka Tyskland och Japan efter att deras land gått med i kriget.

Så till den milda grad förutsägbart var hela förloppet den gången.

Vietnamkriget var en helt annan sak. Det var en konflikt som USA gled in i på en hoper glädjekalkyler och lösa antaganden. När kriget till allas häpnad bara drog ut på tiden och blev allt dyrare reagerade den amerikanska regeringen med att alltmer desperat lappa, laga och finansiera med sedelpressarna.

Resultatet blev inflation och en serie ekonomiska kriser under 1970-talet. Med stor sannolikhet bidrog det till att Amerika tvingades dra sig ur Indokina.

Pecunia Nervus Belli. Pengar är krigets senor.

Och Bushs krig hade mer gemensamt med Vietnamkriget än det andra världskriget.[v]

Ytterligare ett problem är att det egentligen inte verkar finnas någon riktig kontroll över de amerikanska försvarskostnaderna. Där kan man för en gångs skull inte klandra Bush. Systemet har hängt med från det kalla kriget och skulle få en gammal sovjetbyråkrat att le ömt. Enligt nästan alla som försökt få rätsida är det ett mirakel av krångel och slösaktig ineffektivitet. Det finns massor med mer eller mindre kufiska, hemligstämplade projekt som det rinner ner en veritabel flod av guld i utan att det syns i de officiella redovisade siffrorna. Detsamma gäller för underrättelsetjänsternas verksamhet. En cynisk forskare förklarade han och kollegorna som en ren tumregel brukade ta Pentagons officiella siffror och fördubbla dom för att få ett grepp om de verkliga utgifterna. Detta gällde tydligen i fredstid.[vi] Rimligen borde allt bli etter värre i krig.

I en rapport från 2005 klagades över att Irakkriget (och Afghanistan) redan kostade mer per månad än Vietnamkriget (Irak kostade 5,6 miljarder i månaden. Vietnam hade, omräknat till dagens penningvärde, kostat 5,1 miljarder per månad).[vii]

Kostnaderna steg, och steg, och steg ännu mer. Divisionerna i Irak kved efter pengar och förstärkningar.

Det normala hade varit att höja skatterna och inkalla extra manskap. Bushregeringen valde istället att finansiera med hjälp av lån och att sänka de amerikanska skatterna. Behovet av förstärkningar till armen löstes genom att fylla på med militärentreprenörer, Contractors (ett vackrare namn för vad som i praktiken verkar vara legoknektar.)

Ett problem var arméns utrustning som började bli akut år 2006.

En vanlig föreställning är att den amerikanska arméns arsenaler är proppfulla med hypermoderna vapensystem. Det är missvisande. Bara en del av den militära hårdvaran kan betraktas som sprillans ny. Huvudmassan av all utrustning utgörs av maskiner som blivit kvar sedan det kalla krigets upprustningar. Givetvis har den moderniserats och renoverats i olika omgångar men ändå.

”Vi upptäckte att stora delar av arméns arsenal av stridssystem var gammal när kriget började och den nöts ner i så snabb takt att man kan börja ifrågasätta nationens framtida militära beredskap.”

hette det från en tankesmedja med försvarsinriktning. Bara för år 2006 hade armén begärt 13, 5 miljarder dollar för att ersätta, lappa ihop eller modernisera sina maskiner. [viii]

Och läsaren kan gärna notera att det inte handlade om utgifter som skulle förstärka armén. Det handlar bara om att lappa och laga på det som redan finns.

Även i Washington Post skrevs nu öppet att de kombinerade kostnaderna för fälttågen i Irak och Afghanistan troligen skulle komma att överträffa debaclet i Vietnam. Man räknade då inte bara med kostnaden för att hålla trupperna på plats. Det fanns också de dryga utgifterna för att hålla ambassader och konsulat i de båda krigszonerna.

År 2006 gissade man på en slutnota på 811 miljarder.[ix]

Två år senare gissade ekonomen Joe Stieglitz att slutnotan snarare kunde ligga på tre biljoner dollar ( 3 000 000 000 000 000). (För den som undrar: ja, i Vindskupan HAR vi kollat skillnaden mellan amerikanska och europeiska räkneord. ) [x]

Förutom de direkta, militära utgifterna finns ett jättelikt berg av dolda och indirekta kostnader.

Det gick inte att som på Axel Oxenstiernas tid låta veteranerna ligga och dö i rännstenen efter avdankning. De måste ges vård och terapi. Det skulle kosta. Överlag garanterar systemet med yrkesarméer att löner och pensioner slukar huvudmassan av försvarsutgifterna.

Och även om både krigen i Afghanistan och Irak kunde betraktas som lågintensiva, räknat i antal stupade, så fanns gott om sårade. Det flitiga bruket av fjärrstyrda vägbomber i Irak och Afghanistan resulterade i svåra skador. Det kunde räcka med att en bomb brann av i närheten av ett pansarfordon för att soldaterna inuti skulle slängas runt som trasdockor, med hjärnskador och hörselskador som följd. Modern krigskirurgi gjorde att även hopplöst söndertrasade kunde räddas till någotslags liv.

Till det kom enorma utgifter för ”bistånd”, i praktiken subsidier, för att hålla de vacklande klientregimerna i Bagdad och Kabul under armarna.

Enligt Stieglitz blev det etter värre av att Bush regeringen medvetet begärde pengar på ad hoc basis som såkallade ”Emergency funding”.

Det snarast fungerat som så att regeringen regelbundet gastat till kongressen att Nu höll pengarna till pojkarna vid fronten på att ta slut, skicka mer.  Följden blev en krigsfinansiering ”ur-hand-i-mun.” Enligt Stieglitz är det praxis att man också bokför kommande, förväntade utgifter.

Genom Emergency funding undviker man den trista detaljen.[xi]

En annan som försökt kamma igenom siffrorna (med experthjälp) är den kätterske före detta underrättelsemannen Chalmers Johnson.

Johnson och hans vänner räknade och räknade. Den här gången försökte de inkludera krigsrelaterade utgifter från andra myndigheter än försvarsdepartementet. från utrikesdepartementet, justitiedepartementet, det nygrundade departementet för Hemlandets Säkerhet, NASA:s försvarsrelaterade projekt, anslag till forskning som i själva verket var försvarsrelaterad etc. etc. När det inkluderats borde utgifterna för budgetåret 2008 uppgå till 1, 1 biljoner (eller 1 100 000 000 000 dollar eller ettusen ett hundra miljarder).

Där fanns som tidigare sagts ingen likhet med den grundliga planeringen och budgeteringen inför andra världskriget.

Lägg därtill att USA:s statsbudget med all sannolikhet skulle få fortsätta att blöda i decennier efter att fälttågen i Irak och Afghanistan avslutats. Förutom pensioner och vård av veteraner, ersättandet av förstörda och utslitna maskiner så kommer uteblivet underhåll av utrusning på hemmafronten. En utredning från kongressen gissade att bara den saken skulle kosta 13 miljarder dollar att ta igen.[xii]

Det gäller inte bara den militära sidan förresten. Pittsburgh hade exempelvis långt gångna planer på att anlägga snabbtåglinje. En framsynt tanke som kunde ha gjort den krisdrabbade staden till center för en förväntad framtidsteknologin med höghastighetståg i Nordamerika.

Den goda idén gick inte att genomföra. Det fanns inga pengar. Irakkriget hade tuggat upp fonderna. [xiii]

Kriget var också en bidragande orsak till att en redan inträffade rad kalamiteter hemma i Amerika blev etter värre, med större kostnader som följd. Både under Katrina orkanen i New Orleans och skogsbränderna i Kalifornien gick ingripandena i baklås eftersom att Nationalgardet som normalt brukade kallas in för att förstärka räddningsarbetet nu låg borta i Irak och Afghanistan med sin utrustning.

●●●
Vad är egentligen sant här? Är kriget en mindre irritation som Krugman tror eller är det kvarnstenen som håller på att sänka den amerikanska ekonomin?

Andra världskriget då? Det funkade då, varför inte nu?

Jo det stämmer visserligen att USA gled igenom andra världskriget utan något bestående statsfinansiellt krångel och på kuppen kom på kuppen loss ur den stora 30-tals depressionens grepp.

Amerika blev både rikt och mäktigt efter den konflikten. Som kontrast segrade sig Storbritannien till döds i de båda världskrigen. Efter 1945 hade britterna inte längre råd med sitt imperium eller sin stormaktsställning längre.

Men som sagt, för USA gick det vägen den gången.

Under Vietnamkriget gick utvecklingen åt andra hållet för Amerikas del. Det ledde till inflation och Amerikas stora ekonomiska efterkrigs uppsving avstannade. Det finns de som anser att Vietnam dessutom blev början till slutet den amerikanska bilindustrin.

Det hade varit världens starkaste industri. Bilindustrin hade garanterat att Amerika skulle vinna andra världskriget. Från de konverterade fabrikerna kom en ström av stridsvagnar, jeepar, stridsfordon, motorer, ammunition etc. etc. Där kom också komponenter till skeppsvarven och flygplansfabrikerna. Allt rann ner, i USA:s krigsmakt men också i Storbritanniens, Sovjet och Kinas.

Den stöttepelaren började vittra under Vietnamkrigets år. Det kan ha bidragit att enorma mängder amerikanskt kapital skyfflades ner i Indokinesiska slagfält, att många av de främsta forskarbegåvningarna försvann in i olika försvarsprojekt samtidigt som konkurrenterna Tyskland och Japan satsade på att utveckla sina respektive civila ekonomier. Kort sagt, före Vietnam hade Amerikas makt vilat på tre stöttepelare, finansiell makt, industriell makt och militär makt. Amerika var världens bankir, statschefer från hela världen vallfärdade till Washington för att höra sig för om man där godhetsfullt kunde tänka sig ett smärre lån.

Det var världens verkstad. USA stod för hälften av hela planetens industriproduktion.

Efter Vietnam fanns bara den militära stöttepelaren kvar.

Amerika var ett låntagarland och bilindustrin var på dekis. Båda faktorerna har bitit sig fast för gott. Amerikas konkurrensförmåga började avta.

Och ”kriget mot terrorn” har troligen mer gemensamt med Vietnamkriget än andra världskriget.

Klicka för förstoring

●●●
Sommaren 2010 håller på att ta slut. Hösten står för dörren. Världsekonomin ser relativt hoppingivande ut, med undantag för USA och Storbritannien som frågetecken.

Den amerikanske försvarsministern Robert Gates tillkännagivande att det amerikanska försvaret måste börja spara pengar skulle troligen få en svensk försvarsanställds ögon att tåras av igenkännande. Militärbaser skall stängas ner för att kunna täta andra budgethål.

Det skulle (flämt) sättas ett tak för hur många generaler, amiraler och högre civilanställda tjänstemän det amerikanska försvaret fick lassa på sin organisation.[xiv]

Den amerikanska arbetslösheten ökar igen.[xv] Det uppskattades att underskottet i USA:s statsbudget skulle uppgå till 1, 66 biljoner år 2011.[xvi] För budgetåret samma år skulle statsskulden uppgå till 100 procent av BNP. Teoretiskt betyder det att varje amerikan har en skuld på 30 400 dollar.

Den amerikanske överbefälhavaren amiral Mullen förklarade att det största hotet mot Amerika varken var Al Quida eller Nordkorea utan statsskulden.[xvii]

Men förutom Joe Stieglitz år 2008 vill nästan ingen ekonom tala om kriget.

[ii] Utskrift från USA:s Försvarsdepartement ”Deputy Secretary Wolfowitz Q&A following IISS Asia Security Conference” 31 maj 2003.

[iii] ”Wolfowitz Strives To Quell Criticism” av Paul Blustein, i The Washington Post, 21 mars 2005.

[iv] ”Oliver (Stone) with former President Nestor Kirchner discussing President Bush” Videoklipp 28 maj 2010. via Juan Cole.

[v] ”War in Iraq Aims a Bullet at the Heart of the Economy” av James Galbraith, i Los Angeles Times, 26 april 2004.

[vi] “The Pentagon Strangles Our Economy: Why the U.S. Has Gone Broke” av Chalmers Johnson, Le Monde diplomatique, 26 april 2008.

[vii] “The Iraq Quagmire;The Mounting Costs of War and the Case for Bringing Home the Troops” rapport Phyllis Bennis och Erik Leaver, från “Institute for Policy Studies and Foreign Policy In Focus” 31 augusti 2005.

[viii] ”War costs skyrocket due to equipment wear and weapons purchases” av Drew Brown, Knight Ridder Newspapers, 28 april 2006.

[ix] ”Projected Iraq War Costs Soar” av Jonathan Weisman, The Washington Post, 27 april 2006.

[x] Det kan vara tämligen förvirrande när man kommer upp i högre nivåer. På amerikansk engelska heter en miljard, billion. Nivån ovanför kallas i Sverige för biljon och i USA trillion.

[xi] ”The $3 Trillion War” av Joseph Stieglitz och Linda Bilmes, Vanity Fair, april 2008.

[xii] ”War costs skyrocket due to equipment wear and weapons purchases” av Drew Brown, Knight Ridder Newspapers, 28 april 2006.

[xiii] ”The Glory and the Gutting: Steeler Nation and the Humiliation of Pittsburgh” av Charles McCollester, I Monthly Review, December 2005.

[xiv] ”Pentagon Plans Steps to Reduce Budget and Jobs” av Thom Shanker, The New York Times, 9 augusti 2010.

[xv] ”Markets Fall as Jobless Filings Rise” Christine Hauser, New York Times. 19 augusti 2010. Via Det Progressiva USA.

[xvi] ”U.S. Budget Deficit Put at $1.066 Trillion in 2011” av Laura Litvan, Business Week, 19 augusti 2010.

[xvii] ”Mullen: Debt is top national security threat” CNN, 27 augusti 2010.

Det kom under en intervju med Amerikas FN ambassadör Madeleine Albright om USA:s pågående sanktioner mot Irak i programmet 60 minutes. Året var 1996.

Lesley Stahl: ”Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Jag menar, det är ju fler än i Hiroshima. Är priset värt det?”

Madeleine Albright: ”Jag tycker att det är ett svårt val men vi anser att priset är värt att betala.”

Priset var värt att betala.

Madeleine Albright klagade i sin självbiografi över att hon skulle ha velat backa tiden och ta tillbaka det där yttrandet direkt efter att det slunkit ur henne.

Det hade bidragit till den amerikanska regeringens växande PR problem klagade hon.[i]

Frågan är om det inte snarare handlade om ett anfall av otaktiskt ärlighet från en uppåtstigande diplomat och politisk tjänsteman, en som snart skulle bli USA:s utrikesminister. För ett kort ögonblick hade en av människorna bakom politiken släppt masken och sagt som det var. Sanktionerna rullade på. Madeleine Albright och kollegorna i den amerikanska utrikesförvaltningen var beredda ”betala priset”.

Notera gärna: Albright hade inga invändningar mot antalet offer. Eller tanken att den amerikanska politiken var orsaken. Det enda som förargade henne var att hon inte tänkte på att vinkla om intervjufrågan som en god politiker bör göra.

●●●
Under nästan 13 år bedrev USA ett veritabelt kallt krig mot Irak. Under den perioden blockerades och bombades Irak, grunden las för invasionen och för det kommande inbördeskriget och kaoset i Irak.

En karriär inleds

Alltsammans startade med Irak för Kenneth Pollacks del.

En stor del av hans karriär som analytiker vid CIA högkvarteret hade kommit att kretsa kring det landet. Det blev också den frågan som gav hans yrkesbana en avgörande knuff in i Maktens Inre.

Det hade kommit under 1990 när Kenneth Pollack och några kollegor hade börjat ställa samman alltmer gravallvarliga promemorier om att truppförflyttningarna på Irakisk sida tydde på ett nära förestående angrepp.

Kanske mot Saudiarabien, kanske mot Kuwait.[ii]

Knappt någon vettig människa tog honom på allvar. Visst hade USA:s relationer med Irak varit aningen knackiga på sista tiden men de båda länderna hade samarbetat diskret under Iran-Irakiska kriget. Saddam Hussein betraktades som en förträfflig prisse som hjälpt till att hålla det fundamentalistiskt revolutionära Iran på mattan.

Allt skulle ändras i ett slag när irakiska trupper gick in i Kuwait. Pollack skulle få rätt.

Historiens förlopp skulle böja in i en ny bana.

●●●
Tiden var årsskiftet mellan 1990 och 1991. Irak hade ockuperat Kuwait i augusti 1990. Bara några dagar efter ockupationen hade FN proklamerat embargo mot Irak.

För USA var det här ett guldbeslaget tillfälle. Steg efter steg hade tagits sedan 1970-talet. Efter att Vietnamkriget hade avslutats hade mer och mer av uppmärksamheten flyttats till Mellanöstern. Ett militärområde för Mellanöstern hade inrättats, det såkallade Centralkommandot eller CENTCOM. Den amerikanska armén hade för första gången försetts med kamouflage uniformer för ökenbruk.

Under Ronald Reagans båda mandatperioder hade försvarets upprustats till kostnader som varit nära att knäcka de amerikanska statsfinanserna men som i alla fall lämnade arsenalerna fyllda med splitt nya, vapensystem. Nu hade tillfället kommit att använda alltsammans och dessutom få äreräddning för debaclet i Vietnam.

Sist men viktigast: det skulle skaffa Amerika ett prima fotfäste vid Persiska viken.  Fram till dess hade USA inte haft några baser i regionen annat än den lilla Diego Garcia ön långt ute i den Indiska oceanen som amerikanerna tagit över från britterna. Militärerna hade under stor tandagnissel varit tvungna att begära tillstånd långt i förväg varje gång fartyg och flygplan skulle anlöpa eller landa i Gulfen.

Kriget rev ner alla hinder. Det enda som återstod var relativt enkel konfrontation med – som general Zinni noterade – den ende statschef som i början av 1990-talet var korkad nog att utmana Amerika på ett konventionellt markkrig.

I myllret av planer som staberna 1991 malde fram inför gulfkriget för att kasta ut den irakiska armén från Kuwait kom en rapport från försvarets underrättelsetjänst DIA.

Den anonyme upphovsmannen till den här rapporten hade en enkel idé. Slå sönder Iraks vattenreningssystem.

Där fanns en stor svaghet hävdades det.

Iraks vatten i floderna och i Shatt al Arab var bräckt, salthaltigt, tjockt av bakterier och mineraler.  Det krävde omfattande rening för att bli drickbart. Allt som behövdes var att amerikanerna bombade dammar, vattenverk, ströp importen av de nödvändiga kemikalierna (bland annat klor) och maskindelarna för att den vanvettigt viktiga sektorn skulle bryta samman. FN:s embargo, skapat av Säkerhetsrådets resolution 661, gjorde det enkelt.

Detta, fortsatte rapporten förhoppningsfullt, borde släppa loss ett helt koppel vattenburna sjukdomar i den irakiska befolkningen.

Det var inte allt.

Stora delar av Iraks ekonomi, industri och näringsliv var också beroende av en stadig tillgång till mängder av renat vatten för att fungera.

Bland annat krävde livsmedels- och läkemedelstillverkningen krävde ett pålitligt flöde av väl renat vatten. Till det kom den irakiska oljeindustrins, värmeverkens och elkraftverkens behov. Kunde inte de använda rent vatten så skulle irakierna troligen vara piskade att köra (salt- och mineralhaltigt) orenat flodvatten genom systemen istället. Det skulle i sin tur leda till att fabrikernas, värmeverkens och oljeanläggningarnas långa och komplicerade rörsystem sakta men säkert skulle börja korrodera och vittra sönder innifrån. Membran och filter skulle förstöras. Inte direkt kanske men gradvis medan månader och år gick.

Det noterades i rapporten att Iraks förråd av precisions tillverkade rör och filter var begränsat. Detsamma gällde kemikalierna. Och att landet troligen inte i all hast kunde börja framställa dem på egen hand. De kvantiteter som kunde komma in i landet genom smuggling skulle troligen inte förslå.

Summa summarum så behövde USA bara blockera införseln av ingredienserna till vattenreningen. Irak kunde med all sannolikhet inte ersätta vare sig maskindelarna eller kemikalierna på egen hand.

Kanske var det där kärnan i Iraks sårbarhet låg. Landet hade blivit beroende av modern teknologi som elektricitet och rinnande vatten för att hålla igång samhället men var samtidigt inte tillräckligt utvecklat för att i nödfall kunna göra sig självförsörjande av modernitetens bultar och skruvar.

Vattenrening och vattenförsörjning var det som höll stora delar av samhällsmaskineriet igång. Slå sönder den sektorn så skulle de vattenslukande sektorerna av ekonomin obönhörligen börja gnissla och sedan sakta men säkert börja sjunka samman av sin egen tyngd.

Givetvis, givetvis så skulle all denna härlighet inte komma direkt. Rapporten förutsåg att Irakierna skulle kunna hålla igång vattenreningen i ytterligare sex månader genom att utnyttja lager av kemikalier och reservdelar och genom att plundra stillastående anläggningar på maskiner och delar för att hålla andra gående.

Efter sex månader utan kemikalier och reservdelar borde rötan sätta in. Hela systemet borde oåterkalleligen börja kärva och hacka.

Det skulle ha blivit ”degraded” som termen löd.

Man gissade att mer förmögna irakier borde kunna skaffa färskvatten från bergen. För de fattiga återstod däremot bara att efter förmåga koka det vatten som fanns. En annan rapport listade de många sjukdomar som man hoppades snart borde bryta ut. Främst akut diarré, tyfus, och parasitinfektioner som Giardia lamblia och Entamoebia histolytica.

Rapportens författare gissade att Giaridia lamblia framför allt skulle drabba barnen.[iii]

Inte för att detta verkade bekymra någon av de inblandade tjänstemännen eller stabsofficerarna det ringaste. Det handlade av allt att döma om ett knippe tämligen rutinmässiga, byråkratiska alster om hur man bedrev ett stycke ekonomisk krigföring utan några sidblickar åt ovidkommande frågor om moral.

Kort sagt: slå sönder vattenförsörjningen för ett helt land. Släpp loss livsfarliga sjukdomar bland befolkningen. Rasera ekonomin. Allt avhandlat på amerikansk militärbyråkratisk prosa ungefär som om det handlade om uppförandet av manskapslatriner för trupperna ute i fält och nedpräntat av tjänstemän som utan tvivel åkte hem till lilla frugan i ett radhus, gissningsvis inom bekvämt pendlingsavstånd från DIA högkvarteret i Pentagon eller CENTCOM högkvarteret i Florida efter en dags träget arbete på kontoret.

Kanske ytterligare ett prov på ondskans banalitet.

Rapporterna skrevs i januari 1991. De räknade med andra ord inte med att se någon effekt förrän i juni det året. Vid det laget borde Kuwait kriget redan vara avklarat. [iv]

Det tyder på att amerikanerna redan då tänkte på större saker än att återta Kuwait.

Här finns konturerna till ett projekt som verkade vara tänkt att fortsätta att rulla på under flera år.

Ett krig slutar, ett annat börjar

Gulfkriget kom och gick. För en gångs skull fick man se ett krig där allt gick efter planerna, ja det hade till och med klarats av ännu snabbare. Den nya arsenal som Ronald Reagan beställt på 1980 talet hade blivit klar, lagom i tid för att släppas loss över de irakiska trupperna i Kuwait. Världspressen flämtade av hänförelse över de styrda robotarna och de nya stridsfordonens bländande uppvisning.

Och i skymundan, utan att någon orkade notera, hade amerikanerna passat på att bomba sönder Iraks vattenreningsverk och dammar.

Planen hade satts i verket.

Omedelbart efter kriget lyckades den amerikanska regeringen pilla fram ytterligare en FN resolution (Resolution 687) som gav rätt att fortsätta sanktionerna, även efter att irakierna kastats ut ur Kuwait.

●●●
Han hade haft rätt.

För Kenneth Pollack innebar Iraks invasion av Kuwait full upprättelse efter alla överordnades skeptiska miner och mer än så. Efter den karriärmässiga sinkadusen var Kenneth Pollack ”in the loop” på högsta nivå, en av de som hade händerna i utformningen av Amerikas Mellanösternpolitik.

Efter att Bill Clinton blivit president landade Pollack i USA:s nationella säkerhetsråd, med specialansvar för persiska-viken-frågor.

Amerika hade vid laget placerat sig med tunga ökenkängor tvärs över Persiska viken. Efter att under många år bara ha varit hänvisade till den lilla trista Diego Garcia ön ute i Indiska oceanen hade USA nu skaffat sig en kedja av militärbaser, både i nordöstra Saudiarabien och i de små gulfstaterna. Allt för att kunna fortsätta att vaka över Irak.

Hela Kenneth Pollacks, tänkande, pratande och skrivande kretsar nu kring hur det greppet skulle kunna hållas kvar. Det framgår klar och tydligt att han anser att Amerikas utsikter att förbli en supermakt beroende av att man blev den dominerande militärmakten vid oljefälten. Skulle det greppet lossna ja då fanns enligt hans åsikt risken att maktsfären skulle falla samman som en sufflé.[v]

Vändpunkten

Kanske var tiden mellan krigsslutet 1991 fram till 1995 den amerikanska maktens verkliga guldålder. Då stod man fortfarande i spetsen för en koalition och domderade från en höööög kulle. Efter 1995 var sanktionerna alltmer ifrågasatta av både araber och fransmän.

Omvärlden ville återuppta diplomatiska och kommersiella relationer med Irak. Amerika, med stöd av Storbritannien, vägrade. Istället insisterade amerikanerna på att sanktionerna mot Irak skulle fortsätta.

Och fortsätta.

Och fortsätta.

Svaret från USA:s sida blev hårda påtryckningar på Gulfstaterna att återvända till fållan. Både 1994 och 1995 skickade amerikanerna tvärt stora truppstyrkor till Gulfen som svar på påstådda irakiska trupprörelser.[vi]

Under slutet av 1990-talet duggade rapporterna allt tätare om de allt värre resultaten av sanktionerna. Barnadödligheten hade fördubblats till över 100 per 1 000 födslar.[vii] En FN rapport noterade att medelinkomsten sjunkit från 3 510 dollar år 1989 till 450 dollar år 1996. En genomsnittlig irakisk familj tvingades spendera 70 procent av sina inkomster på att skaffa mat.[viii]

Barnadödligheten hade ökat (precis som det amerikanska försvarets underrättelsetjänst förutspått). År 1996 uppgav en UNICEF rapport att 4 500 barn dog varje månad i Irak av undernäring och sjukdomar.[ix] Lägg därtill att ekonomin redan var försvagad efter det åttaåriga kriget mot Iran.[x] Efter invasionen 2003 konstaterades att hälften av Iraks 1 410 vattenreningsverk inte längre fungerade. Av kloakreningen i Bagdad återstod inte mycket mer än ett minne.[xi]

Greppet börjar lossna

År 1996 fick amerikanerna inte utnyttja sina baser i Saudiarabien för att flyga bombräder mot Irak.

En tillfällig kris men efter den krävdes varje gång allt hårdare påtryckningar från amerikansk sida.[xii]

Vapen inspektionerna fortsatte under större delen av perioden men de började få allt svårare att hitta något. Till det kom återkommande flygräder från amerikanska och brittiska sida, som operation Desert Fox, en fyra dagar lång bombkampanj i december 1998. (Elaka personer undrade om det inte hade en hel del att göra med att president Clinton satt upp över öronen i skandalskriverier efter att ha haft  sex med praktikanten i Monica Lewinsky och behövde framstå som tuff och handlingskraftig.)

I den vevan drogs FN:s vapeninspektörer bort.

Det gamla påståendet att ”Saddam kastade ut inspektörerna” är missvisande. I själva verket hade en amerikansk diplomat helt sonika uppmanat den australiensiske UNSCOM chefen Richard Butler att plocka hem sin personal.

Något som australiensaren prompt effektuerat.

Läsaren kan gärna hejda sig och begrunda situationen. Butler, som skulle föreställa chef för ett FN organ fattar ett helt avgörande beslut, inte efter att ha konfererat med sina chefer i FN organisationen utan efter ett litet privatsamtal med en amerikansk diplomat. Det, om något demonstrerar hur mycket FN systemet kommit att bli den amerikanska utrikespolitikens trogna lilla hjälpgumma för bedriva sanktioner mot Irak.

I själva verket förklarade utrikesminister Madelaine Albright helt öppet att Clinton-regering inte tänkte häva sanktionerna även om Irak uppfyllde alla villkoren i FN resolutionen.[xiii]

Det måste först ”bevisa sina fredliga avsikter”, vad det nu skulle betyda.

Allt oftare ifrågasattes om det verkligen fanns några massförstörelsevapen kvar. Amerikaner och britter insisterade, med allt ihåligare argument, att så var fallet.

Mot år 1999 var Kenneth Pollack rejält bekymrad. Det fanns tydliga tecken på att blockaden kring Irak började läcka allt värre. Små tankfartyg smugglade irakisk olja på persiska viken och amerikanerna kunde inte stoppa trafiken. Stora mängder varor strömmade över den turkiska gränsen.[xiv] Snart kanske sanktionerna skulle kollapsa och med dem skulle skälen för USA:s militära närvaro vid Persiska viken. I Saudiarabien ökade hela tiden det inrikespolitiska trycket för att avsluta militärsamarbetet med amerikanerna. Baserna belades med fler och fler restriktioner. År 2002 gissade Kenneth Pollack att Amerika skulle vara bortmanövrerat från Persiska viken om fem år.

●●●
En ny tanke började smyga sig in. Om USA istället skulle invadera Irak? I så fall kunde man släppa sanktionerna och baserna i Saudiarabien. De skulle kunna ersättas av baser i Irak istället. Det var vad Kenneth Pollack började hävda efter sekelskiftet.

I en intervju 1999 förklarade Hans von Sponeck, UNHCR:s koordinator, att nu var undernäring inte bara växande utan ett närmast endemiskt problem i Irak. Det skolsystem som en gång varit ett av de bästa i Mellanöstern började också halta. Sådana grundläggande saker som papper och pennor var också belagda med embargo. Någon hade tydligen bestämt att de kunde användas i massförstörelsevapen.

Den växande nöden gjorde att föräldrar tog sina barn ur skolan för att hjälpa till med försörjningen.

Analfabetismen började öka igen.

Allt finns prydligt dokumenterat i rapporter från FN, Lancet och välrenomerade hjälporganisationer. FN tjänstemännen Denis Halliday från Irland och Hans von Sponeck från Tyskland avgår i tur och ordning i protest mot de ändlösa sanktionerna. Hallday talar om kollektiv bestraffning. von Sponeck anklagar sanktionssystemet för att ha orsakat tusentals irakiers död.

En reporter som besökte Bagdads universitet 1999 noterade att den en gång hade haft rykte för att bedriva den bästa läkarutbildningen i hela Mellanöstern.

Ryktet var borta. Nu trälade de med tio år gammal utrustning.[xv]

En journalist som besökte Basra 2001 såg hur barnen brukade leka i det stillastående vattnet i stadens kanaler. Under sommarhettan förvandlades det en veritabel bakteriesoppa.

I staden barnsjukhus fanns sju kroppar i bårhuset. Han fick veta att det var lågsäsong. Hade han kommit vid midsommartid brukade det vara så mycket som ett dussin.

Sommarhettan var liemannens stora skördetid. Bakteriehalten i stadens dricksvatten sköt i höjden.[xvi]

Peter Kadhammar möter en viss Haifa Hasan på ett sjukhus i Bagdad. Han är där med sin tremånaders dotter Mariam. Hon har gått ner i vikt på grund av diarré och väger bara 3 100 gram.

Haifa bedyrar att de visst kokar allt vatten hon får.

Det hjälper inte. Mariam blir sjuk i alla fall. En av läkarna säger att vattnet måste kokas i mer än fem minuter.

I salen bredvid möter Peter Kadhammar Samira Jasem som är där med sin tvåmånaders son Hussein. Samira är sjuksköterska och vet allt om att man skall koka i mer än fem minuter. Hon säger också att inte ens det hjälper. Vattnet är för hårt nedsmutsat. Själv hade hon fått besöka sjukhuset fyra gånger med Hussein.[xvii]

Ständigt, ständigt får Peter Kadhammar höra samma sak. Det är vattnet som är problemet. Det är dricksvattnet som gör människorna sjuka.

En forskare gissade att halv miljon människor dött på grund av undernäring eller sjukdomar som normalt borde vara lätt avklarade men blir fatala på grund av infektioner och undernäring.[xviii] Andra taxerade antalet till närmare en miljon.

Dödligheten för barn under fem hade sjunkit stadigt sedan 1970-talet till 63 per 1 000 födslar. Efter år 1991 ökade den tvärt. Enligt en studie från UNICEF visade Irak en ”överskottsdöd” på mellan 400 000 till 500 000 för perioden 1991-1998.[xix]

Barn och äldre tillhörde, i gammal ond ordning, de som dog först.

Iraks medelklass började smälta bort. Många sjönk ner i fattigdom, tvingades sälja sina böcker och börja dra sig fram med enklare jobb.

Kadhammar noterade att i de flesta samhällen utgör just de den grupp som brukar pressa på för lag och ordning och kanske demokrati.[xx]

Redan under 1990-talet försöker de som kunde att lämna landet. “Brain drain” hade börjat sätta in. De första som försvinner är de ambitiösa och välutbildade.

Det irakiska samhället började spricka upp i fogarna.

I all tysthet uppstår det under 1990-talet en rad alternativa maktcentra, som exempelvis Sadr rörelsen bland landets fattiga shia muslimer. I det tidigare höggradigt sekulariserade landet börjar man vända sig till sin respektive stam, klan eller etniska och religiösa grupp.

Svenska reportrar som besöker landet noterar också att under trycket från en allt värre fattigdom börjar de fundamentalistiska stämningarna växa.

I brist på annat vänder sig människorna till religionen.

Tills vidare lever alla dessa alternativa maktcentra fortfarande i Saddam regimens skugga, samexisterar med den men bidar sin tid.

Att Saddam Hussein-regimen försvagades borde i teorin vara en god sak. Istället bäddade det för en gigantisk huggsexa mellan alla dessa maktcentra, om, och när regimen till sist föll. Till det kom en gigantisk  pool av arbetslösa unga män som snart skulle beredas sysselsättning i gerillagrupper, miliser och privatarméer efter den amerikanska invasionen 2003.

●●●
Efter maj 2003 skulle den bomb som USA försökt rigga för Saddamregimen krevera i ansiktet på dem själva. Efter erövringen föll Irak samman i kaos och blev en strategisk kvarnsten kring Amerikas hals snarare än den underbara tillgång man i Washington hade drömt om.

Beklagade någon av de som satt med fingrarna i den amerikanska Mellanösternpolitiken följderna?

Inget tyder på det.

De verkar knappt ens reflektera över saken.

En och annan antydde att följderna kanske var aningen beklagliga men att allt var Saddam Hussiens fel.

Efter erövringen av Irak skulle amerikanerna göra stora ögon över hur körda i botten alla landets anläggningar var för oljeproduktion, industri, elproduktion och mycket, mycket mera. De verkar aldrig sätta det i samband med den blockad de själva upprätthållit under tretton år dessförinnan.

Förklaringen blev istället att det berodde på befolkningens efterblivenhet.

Frågan är rimligt det är att de amerikanska beslutsfattarna ideligen försöker ta skydd bakom Saddam regimens grymhet.

Rimligare är snarare att de amerikanska beslutsfattarna har eget ansvar för vad de ställt till med – oavsett hur brutalt Baath styret var. I teorin skulle man snarare behöva hålla två rättegångar, en mot Saddam Hussein regimen och en mot USA.

För Kenneth Pollack var kontrollen över Persiska viken världspolitikens heliga Graal. Den bägaren ville han se tillfalla Amerika. Belöningen för segern i det kalla kriget. Medlen var likgiltiga.

”Om Förenta Staterna nekades tillgång till Persiska viken skulle dess förmåga att påverka utvecklingen i många andra av världens nyckelregioner kraftigt minskas.”[xxi]

När det i slutet av 1990-talet dök upp reportage om sjukhussalar i Irak bräddfulla av sjuka och döende barn klagade han mest över bilderna var ”sentimentala” och trasslade till den politik han satt i nationella säkerhetsrådet och försökte driva.

Man kan för övrigt notera att hela politiken drevs av en kategori politiker som vi i Sverige är benägna att betrakta som ”de goda amerikanerna”, ofta utan några riktigt vettiga skäl.

Den inleddes under George Bush den äldre, den drevs av president Bill Clinton under hans båda mandatperioder, tvärs igenom hela 1990-talet.

Det handlade inte ompolitiska neanterthalarna från den neokonservativa kamarillan, sydstaterna eller den kristna högern utan om sofistikerade beslutsfattare, huvudsakligen demokrater och liberaler med prydliga kostymer, doktorsgrader i meritförteckningarna och stolar på  tankesmedjor med pampiga titlar som svenska beslutsfattare är närmast desperat angelägna om att få frottera sig med.

Det finns få tecken på att vare sig Kenneth Pollack, Madelaine Albright eller Bill Clinton låg sömnlösa av grubbel över konsekvenserna av sin politik.

Militärbaser och strategiska positioner var viktigt.

Döda barn var det inte.

Ett ”pris värt att betala”.

Fotnot den 16 december 2010: Den glada nyheten meddelas att FN beslutat att häva de sista av sanktionerna som infördes på 1990-talet. De har pågått i 20 år.

[i] ”Madam Secretary” memoarer, av Madeleine Albright, Miramax books, 2003, sidan 274-275.

[ii] ”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” av Kenneth Pollack, Random House, 2002, sid 37.

[iii] ”Disease information” januari 1991.

[iv] ”Iraqi Water Treatment Vulnerabilities” rapport från DIA, januari 1991. Den här affären grävdes fram av Thomas Nagy efter att dokumentens hemligstämpling hävts, ”The Secret Behind the Sanctions: How the U.S. Intentionally Destroyed Iraq’s Water Supply” The Progressive, september 2001.

[v] Se bland annat “Securing the Gulf” av Kennet Pollack, i Foreign Affairs, juli / augusti 2003.

[vi] ”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” av Kenneth Pollack, Random House, 2002, sid 187.

[vii] ”Child death rate doubles in Iraq” BBC, 25 maj 2000.

[viii] ”2003 IRQ: Iraq Watching Briefs — Overview Report, July 2003” Rapport från UNICEF, juli 2003.

[ix] ”Morbidity and Mortality among Iraqi Children from 1990 to 1998: Assessing the Impact of Economic Sanctions” av Richard Garfield, Fourth Freedom Forum, mars 1999.

[x] “A nation sagging under the weight of sanctions; Thousands of infants are dying” av Larry Johnson, Seattle Post-Intelligencer, 11 maj 1999.

[xi] ”2003 IRQ: Iraq Watching Briefs — Overview Report, July 2003” Rapport från UNICEF, juli 2003.

[xii] ”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” av Kenneth Pollack, Random House, 2002, sid 168.

[xiii] “We do not agree with the nations who argue that if Iraq complies with its obligations concerning weapons of mass destruction, sanctions should be lifted. Our view, which is unshakable, is that Iraq must prove its peaceful intentions.” Tal av Madeleine Albright vid Georgetown universitetet, 26 mars 1997. Återgivet i Le Monde Diplomatique.

[xiv] The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq” av Kenneth Pollack, Random House, 2002, sid 213-214.

[xv] “A nation sagging under the weight of sanctions; Thousands of infants are dying” av Larry Johnson, Seattle Post-Intelligencer, 11 maj 1999.

[xvi] “The Betrayal of Basra” av Chuck Sudetic, Mother Jones, november / december 2001.

[xvii] “Vägen till Bagdad” av Peter Kadhammar, Bokförlaget Fisher & Co, Rimbo 2003, sid 38.

[xviii] “The Betrayal of Basra” av Chuck Sudetic, Mother Jones, november / december 2001.

[xix] ”Annual mortality rates and excess deaths of children under five in Iraq, 1991-98” Studie av UNICEF och London School of Hygiene and Tropical Medicine, av Mohamed Ali, John Blacker och Gareth Jones, 2003.

[xx] “Vägen till Bagdad” av Peter Kadhammar, Bokförlaget Fisher & Co, Rimbo 2003, sid 20.

[xxi] “Securing the Gulf” av Kennet Pollack, i Foreign Affairs, juli / augusti 2003.

Det gräl mellan Israel och USA som brakade loss när Israel mitt under vicepresident Joe Bidens statsbesök tillkännagav att 1 600 nya bostäder skall anläggas i östra Jerusalem vill inte dö ut. Det börjar nu krypa fram att grälet i själva verket är mycket mer komplicerat än vad som först framgick.

I den israeliska pressen talas om att vicepresident Joe Biden praktiskt taget skällde ut Netanyahu i enrum.

”Det här börjar bli farligt för oss,” hade Biden rutit. ”Vad ni gör underminerar säkerheten för våra trupper som slåss i Irak, Afghanistan och Pakistan.”[i]

Bakom det låg en varning från den amerikanska arméns mellanöstern kommando om att det helt enkelt inte gick att fortsätta som tidigare.

Krisen har rullat vidare och verkar närmast växa. Arabförbundet och den palestinska myndigheten uppges överväga att dra sig ur förhandlingarna.[ii] Israels Washington ambassadör ansåg att de amerikansk-israeliska relationerna hade hamnat i sin värsta kris på 35 år.[iii]

Det skall rentav cirkulera ett skämt på palestinsk sida om att man borde erbjuda sig att skicka extra poliser och soldater för att skydda premiärminister Netanyahu och utrikesminister Avigdor Lieberman. Detta av tacksamhet ”för det goda arbete de utför åt oss”.♠

Den blev en av det årets mest omtalade amerikanska debattböcker om USA:s mellanösternpolitik. Den började sitt liv år 2002 som en lång artikel av de båda professorerna John J Mearsheimer och Stephen M Walt.

Artikel hade beställts av tidskriften The Atlantic.

The Atlantics tog en titt på  manuset och satte redaktionskaffet i halsen. Artikeln refuserades omgående utan någon ytterligare förklaring.

Den texten var för het för Amerika… då.

Istället blev den London Review of Books i England som förbarmade över artikeln och publicerade den.

Den blev en hejdundrande framgång. London Review of Books webbsajt formligen bågnade av alla träffar.

Då började man repa mod i Amerika också. Artikeln med titeln The Israel Lobby byggdes ut, förvandlades till en bok som gavs ut 2007.

Den boken klättrade upp till toppen på New York Times bestseller lista.

Den blev utskälld och lovprisad som nästan ingen annan. Diskussionerna rasade intensivt på både ledarsidor, i hem och arbetsplatser.

Så vad handlade allt bråk om?

Tja det handlade inte om någon adrenalindrypande stridsskrift. Boken är resonerande, välförsedd med fotnoter och källhänvisningar, som sig bör när ett par professorer ligger bakom.

Den beskrev israellobbyns uppkomst och verksamhet i USA. Vad den hävdade – och som var så vanvettigt omstörtande – var att Israels och Amerikas grundläggande intressen i själva verket inte sammanfaller. Att den israeliska ockupationen dessutom i många avseenden är brutal och destruktiv. Trots det hade stora delar av den amerikanska mellanösternpolitiken reducerats till att rätt mekaniskt traska i de färdriktningar som Israel önskade. Att alltsammand till sist bara kunde fortsätta för att den proisraeliska lobbyn var så formidabelt stark i USA (plus det faktum att det inte egentligen finns någon riktig motlobby).

För en svensk opinion är detta gammalt och välbekant sedan decennier tillbaka. För en amerikansk publik var det närmast omstörtande. Man skulle lugnt kunna säga att synen på Mellanösternkonflikten i USA var ungefär vad den varit i Sverige för 40 år sedan.

Fanns det en uppfattning har den i de flesta fall förblivit fotad på Leon Uris bok (och film) Exodus (av den amerikansk israeliske fredsaktivistens Jeff Halper kallad för historiens mest framgångsrika propagandakupp). John Mearsheimer bekände själv att han varit mer än en aning färgad av Leon Uris bok och hade förblivit så till dess han började gräva bakom alla granna pionjär historier om hur Israels grundande egentligen hade gått till.[iv]

Den lösning som de båda professorerna föreslog var också enkel och ganska rimlig. Amerika skulle inte vända sig emot Israel. Om landet hotades på riktigt skulle USA fortfarande komma till undsättning men man skulle inte heller okritiskt eka alla israeliska önskemål. Ville israelerna fortsätta med sina framstötar på Västbanken borde USA ryta till.

År 2002 gick det inte att publicera det i en ledande amerikansk tidskrift.

År 2007 gick det ge ut en bok men det vållade rasande motstånd.

I början av år 2010 sitter USA:s vicepresident och den befälhavande generalen för Amerikas viktigaste militärområde och säger i stort sett samma sak.

Israels och USA:s intressen glider obönhörligen isär. Det är slutsatsen. Det nuvarande grälet utlöstes kanske av tillkännagivandet av att 1 600 nya bostäder skall byggas i Ramat Shlomo i östra Jerusalem. Bakom det ligger ett berg av olösta frågor.

Först och främst vill man från Netanyahu regeringens sida visserligen gärna förhandla men däremot inte komma fram till en lösning. I alla fall inte någon lösning som betydde att tentaklerna om Västbanken skulle dras in igen. Från israelisk sida vill man helt enkelt kunna fortsätta bygga ut sin närvaro på Västbanken och behålla järngreppen om Gaza.

Det bidrar å andra sidan till att utlösas vågor av ökande spänning i Mellanöstern på ett sätt som riskerar att slå tillbaka mot USA som sitter mitt uppe i ett känsligt återtåg från Irak och en offensiv i Afghanistan och Pakistan.

Därtill kommer att USA skulle behöva normalisera sina relationer med Syrien och Iran medan Israel och dess lobby ilsket kräver att de skall förbli spända.

Om Netanyahu regeringen skulle få som den ville ha det riskerar det med andra ord att bli rejält farligt för Amerika som sitter fast i två fälttåg i regionen.

Och därför har nu den amerikanska armén blandat sig i debatten.♠

I januari 2010, medan hela världens intresse fokuserades på jordbävningskatastrofen på Haiti anlände en grupp officerare till Pentagon. De var utsända från general David Petraeus, befälhavaren för CENTCOM, Centralkommandot, eller USA:s militärområde för Mellanöstern och skulle möta USA:s ÖB amiral Michael Mullen.[v]

Det officerarna hade att berätta lämnade många gapande munnar både i Pentagon och i Vita Huset.

Det fanns en växande åsikt i Mellanöstern att det helt enkelt inte går att lita på Amerikas löften längre berättade de.

Amerika, rapporterade officerarna, betraktades inte bara som svagt: dess militära ställning i Mellanöstern höll på att undergrävas och ytterst handlade det om Israels evinnerliga obstruerande i fredsprocessen och att Amerika slappt lät det rulla på.

De kritiserade också den amerikanske chefsmedlaren George J Mitchell. En officer kallade honom ”för gammal, för långsam och för sent ute”.

Kort sagt: Krigarna ville se framsteg i fredsprocessen Israel / Palestina. Annars riskerade de själva att fastna i ett allt värre skruvstäd.

För att vara på den säkra sidan upprepade general Petraeus samma sak i ett vittnesmål inför senatens försvarskommitté i mitten av mars. Det kan med andra ord INTE handla om något missförstånd. De återkommande utbrotten av våld i Palestina brukade titt som tätt slå tillbaka mot hans egna amerikanska trupper. Motviljan mot Israel för dess behandling av palestinierna drabbat också Amerika eftersom Israel, på goda grunder, betraktades som USA:s gullegris.

Israel hade under alla år haft fritt fram att bedriva en evighetsockupation, att anlägga och utvidga bosättningar på ockuperat territorium och att attackera sina grannländer. Det har fått rulla på utan att Amerika gjort några ansatser att rycka i kopplet eller på något annat sätt ta kontroll över situationen. Det hade börjat fräta sönder USA:s förtroendekapital.[vi]

Och nu börjar tjugofemöringen att klirra för denna bloggare.

Det var troligen DEN orienteringen som Joe Biden hade i bakhuvudet när han sa åt Netanyahu att läget började ohållbart för USA.

Det handlade om mycket, mycket mer än förolämpningen och det handlade om mer de där 1 600 bostäderna och till och med mer än att Netanyahu i en handvändning torpederat nio månaders amerikanska ansträngningar att få igång förhandlingarna med palestinierna.

Beskedet från CENTCOM går dels ut på att det helt enkelt inte längre går att låta alltsammans rulla på som vanligt, dels att det i själva verket inte finns några riktiga gemensamma intressen mellan Israel och USA.

Tvärtom. Israels verksamhet bidrar starkt till att amerikanska soldater dödas.

Petraeus begärde också att Palestina skulle överföras från att tillhöra det amerikanska Europa kommandot till hans eget CENTCOM.[vii] Det som skedde i Palestina hade återverkan på hans egna trupper i Irak och Afghanistan. Då ville Petraeus också ha det direkta överinseendet.[viii]

Det är inget mindre än en sensation. David Petraeus är den neokonservativa kamarillans favoritgeneral, mannen som lovprisats för Tillströmningen, ”The Surge”, i Irak.

Nu säger han att man måste tänka om när det gäller den Israelisk Palestinska konflikten.♠

●●●
Nästa steg är lätt att förutse. Premiärminister Netanyahu försöker måla över motsättningarna och trycker på larmknappen till den proisraeliska lobbyn i USA.

Netanyahu passade redan före Bidens ankomst på att göra ett stort, offentligt framträdande tillsammans med pastor John Hagee, som en påminnelse om vem som hade speciell förbindelse med Amerikas kristna höger.[ix]

Från Obama kom nya bedyranden om att förbindelserna mellan USA och Israel var orubbliga och eviga, etc. etc.

General Petraeus förklarade att det egentligen inte var frågan om att han ville se all amerikansk verksamhet i Israel överföras till sitt eget Centralkommando, bara Gaza och Västbanken. Israels Washington ambassadör förklarade att han blivit felciterad om det där med den värsta krisen på 35 år. AIPAC avfyrade ett uttalande där Obama regeringen uppmanades att lugna ner sig och göra allt för att desarmera spänningarna.[x] Ordföranden för Anti-Defamation Leage, Abraham Foxman, förklarade att beskedet från Centralkommandot var ett uttryck för antisemitism och kallade också general Petraeus för ”farlig”.[xi]

Befälhavaren för CENTCOM skulle med andra ord drivas av gammaldags judehat.

Samtidigt betyder general Petraeus inlägg att ett nytt problem seglat upp på Israellobbyns hittills så problemfria himmel. Tanken att Israel och USA:s intressen glidit isär hotar att släppa loss elden i delar av bygget. Hela verksamheten bygger på antagandet att de båda ländernas intressen är identiska, och närmast utbytbara. Att jobba för Israels intressen är detsamma som att främja USA:s och viceversa.

Om det inte är fallet så skulle de som medverkar tvingas välja mellan Israel och Amerika. Och de flesta bedömare är eniga om att om amerikanska judar – av tradition är mycket patriotiska – i det läget inte skulle stödja en utländsk regering framför sin egen.

Och många av de amerikanska kommentatorer som tidigare trott på Israel i vått och torrt har varit påfallande dämpade den här gången. En av dem, Thomas Friedman, ansåg till och med att den amerikanska regeringen borde ha gått ännu hårdare fram mot Netanyahu regeringen.

”Israel needs a wake-up call.”[xii]

Den nya judiska lobby organisationen J-Street har angripit Netanyahu regeringen och förklarat att de stödjer den amerikanska ledningen i den här konflikten.[xiii]♠

●●●
Försvarsminister Ehud Barak lovade i slutet av 2009 att han skulle slå ner upproret med ”en järnnäve”.

Den här gången handlade det inte om att palestinier skulle lära sig mores. Det handlade om en revolt i den israeliska armén. En brigad hade delvis lamslagits av myteri efter att ha beordrats att utrymma en bosättnings utpost.[xiv] Detaljerna är suddiga men det fortsatte att komma rapporter om oroligheter ett bra tag. Militärområdesbefälhavaren, en viss general Gadi Shamni, hade fått ta emot dödshot och upplysts om att han var ”färgad av antisemitism och hat mot riktiga judar” (bosättare).[xv] Bland annat hade en ortodox bataljon blivit kroppsvisiterad inför en parad i pur ängslan för att soldaterna skulle ställa till med något.[xvi]

Benjamin Netanyahu själv varnade för att den typen av händelser skulle kunna bidra till att hela staten Israel till sist sprack i fogarna.[xvii]

Kort sagt: det är enkelt för en israelisk premiärminister att beordra utbyggnad av bosättningar. Det är mordiskt svårt att stoppa eller vända på hela processen.

Inte för att Netanyahu har något intresse av det heller. Kort efter regeringsskiftet förklarade en av rådgivarna som flockades runt den nygamle premiärministern att visst skulle man dra in litet vägspärrar här och där och kanske slopa en och annan bosättar utpost men till sist, tänkte sig rådgivaren, man bara dribbla runt med amerikanerna.[xviii]

Kort sagt: gärna pratfyllda förhandlingar med palestinierna om dittan och dattan men däremot är det inte tänkt att de skall utmynna i något avtal, i alla fall inget avtal som betyder att erövringarna från 1967 skall utrymmas.

I princip är det samma spel som bedrivits av nästan alla israeliska premiärministrar sedan 1967. Att i det läget leverera ett beslut om en laddning nya hus i en bosättning blir rätt logiskt.

Lägg därtill att delar av samhällsmaskineriet kretsar kring ockupationen, hur den skall upprätthållas och rulla på.

Bosättningarnas innevånare själva har allt intresse av att få sitta kvar i sina subventionerade bostäder. Flera bygg- och anläggningsföretag lever på att bygga ut bosättningarna. Därtill berättar Amira Hass att ockupationen bidragit att föda en riktigt lönsam säkerhetsindustri som sysselsätter så många som 70 000 människor.[xix]

Färdigheterna i att bevaka som förvärvats på Västbanken har exporterats på världsmarknaden. Fjärrstyrda plan, larm teknik, dataprogram och kameror för övervakning. Under tiden efter elfte september attentaten blomstrade säkerhetsindustrin.[xx]

Bevakningen och dompterandet av den palestinska befolkningen var för den närmast ett reklamargument.

Allt detta skapar en sektor av människor för vilka ett fredsavtal snarast framstår som ett dovt hot som skulle kunna rycka undan mattan under tillvaron. Inte nödvändigtvis för att de är onda eller höga på nationalreligiösa griller utan för att den bidrar till att sätta bröd och smör på bordet därhemma.

Kort sagt: det är enkelt att beordra nya bosättningar. Det är vanvettigt svårt för en israelisk regering (i synnerhet en fulladdad med frustande nationalreligiösa entusiaster) att låta backa processen.

Lik förbaskat är det exakt vad som måste ske. Det var nu också den amerikanska arméns besked.♠

[ii] ”Arab League puts peace talks on the brink” av Sheera Frenkel, The Times, 11 mars 2010.

[iii] ”Israel envoy: U.S. ties at their lowest ebb in 35 years” av Barak Ravid, Haaretz, 15 mars 2010.

[iv] ”Ferment Over ‘The Israel Lobby’” av Philip Weiss, i The Nation, 27 april 2006.

[v] Vän av ordning känner sig säkert manad att upplysa denna bloggare om att i USA  det presidenten som överbefälhavare för landets krigsmakt. Amiral Mullens titel är Ordförande för de förenade försvarsgrenscheferna. Han är nog det närmaste man kan komma en ÖB i ordets svenska bemärkelse.

[vi] “Statement of general David H Petraeus, U.S. Army Commander U.S. Central Command before the Senate Armed Services Committee on the posture of U.S. Central Command” 16 mars sid 12.

[vii] ”The Petraeus briefing: Biden’s embarrassment is not the whole story” av Mark Perry, i Foreign Policy, 13 mars 2010.

[viii] ”Report: Petraeus wants West Bank, Gaza responsibility” av John Vandiver, Stars and Stripes, 16 mars 2010.

[ix] ”Netanyahu and Pastor Hagee’s Lovefest on Eve of Biden’s Arrival in Israel”av Max Blumenthal, 9 mars 2010.

[x] ”AIPAC urges Obama admin. to quiet criticism” av Laura Rozen, Politico, 14 mars 2010.

[xi] ”Foxman: Don’t blame the Jews” av Herb Keinon, i The Jerusalem Post, 16 mars 2010 och “Gen. Petraeus Wrong To Blame ‘Insufficient Progress’ On Arab-Israeli Peace For Hindering U.S. Goals” pressmeddelande från Anti-Defamation League, 18 mars 2010.

[xii] ”Driving Drunk in Jerusalem” av Thomas Friedman, i The New York Times, 13 mars 2010.

[xiii] ”ADL: US Criticism of Israel troubling” av Yitzhak Benhorin, Yedioth Ahronoth, 10 mars 2010.

[xiv] ”Barak: We must crush IDF refusal with an iron fist” osignerat, Haaretz, 21 nov 2009.

[xv] “Report: Far-rightists threaten top IDF genera” av Nadav Shargai och Anchel Pfeffer, Haaretz, 8 juni 2009.

[xvi] ”Wary of pro-settler protest, IDF strip-searches troops at ceremony” av Chaim Levinson, Haaretz, 24 november 2009.

[xvii] ”Barak: We must crush IDF refusal with an iron fist” osignerat, Haaretz, 21 nov 2009.

[xviii] Intervju av professor Efraim Inbar av Helena Cobban “Reconstruct Gaza? A Likud adviser says ‘No’” publicerat på Helena Cobbans blogg Just World News, 2 mars 2009.

[xix] ”Israel knows that peace just doesn’t pay” av Amira Hass, Haaretz, 22 juli 2009.

[xx] ”Laboratory for a Fortressed World” av Naomi Klein, i The Nation, 14 juni 2007.

”Det finns inga vägspärrar i det här området längre. Al Qaida håller på att komma tillbaka och vi känner oss alltmer maktlösa.”

Det var vad Shejk Mustafa Kamil Shebib -befälhavare i Uppvaknande rörelsen söder om Bagdad- berättade i en intervju i slutet av 2009. Hans rörelse höll att upplösas runtomkring honom.[i]

Läget i Irak håller på att mörkna igen, trots bedyrandena om motsatsen. Via Juan Coles blogg rapporteras att man nu i mars 2010 upplever en 80 procentig ökning i antalet dödade och sårade.[ii]

Det har under en längre tid kommit en ström av försäkringar om att läget i Irak blir allt bättre, att satsningen på Tillströmningen (The Surge) under Bushs sista tid gett resultat. En militärbloggare i Sverige skrev förnöjd om hur BRA allt nu blivit, att antalet stupade amerikaner var nära nollpunkten och jämförde med en rad exempel på oväntade historiska vändpunkter.[iii] General Petraeus, befälhavare för CENTCOM förklarar också att våldet håller på att sjunka och att läget är bättre än år 2006.[iv]

Så hur kan det komma sig att pilarna pekar åt nästan helt motsatta håll beroende på vem man frågar?

Våldet i Irak HAR sjunkit en tid. Det stämmer. Det berodde INTE på att den amerikanska armén lyckats vinna någon seger. Tvärtom, in i det sista kom rapporter om att rebellerna utvecklade sin taktik och sina metoder. De lyckades då och då rentav spränga den amerikanska arméns största Abramsstridsvagnar. Till sist har armén helt sonika KÖPT sig frid.

Så tidigt som under sommaren 2004 hade en del Sunnimuslimska grupper föreslagit samarbete. De var klämda av sadrrörelsens dödspatruller och radikala rebeller. Amerikanerna föreföll helt enkelt vara det minst onda.

De propåerna hade prompt stoppats av den neokonservativa kamarillan i Pentagon.

Vice försvarsminister Paul Wolfowitz gormade att de var ”nazister”.[v] Tanken, eller förhoppningen, eller fantasin var att USA skulle hjälpa shiamuslimerna att bli den dominerande gruppen i Irak. Dessa skulle å sin sida svara med att bli Amerikas tacksamma klienter för evig tid, amen.

Detta hade exilirakiern Ahmad Chalabi bedyrat.

Det dröjde nästan tre år innan man från amerikansk sida till sist beslutade att en kompromiss med de sunnimuslimska grupperna kanske inte var en så dum idé trots allt. Under de trettio månaderna inföll det värsta kaoset och den amerikanska armén började nötas ner.

Det betydde också att USA la ner förhoppningarna om förvandla Iraks shiiter till en lättmanövrerad lokal stöttepelare. Istället visade shiitiska politiker en oroväckande kärvänlighet mot Iran. Det blev början till en tafatt uppvaktning av Iraks sunnimuslimer istället.

Uppvaknande rörelsen föddes år 2006. Dels skulle de bekämpa rebellerna, dels skulle de fungera som ett gigantiskt arbetsmarknadsprojekt för samma sunnimuslimska rebeller. Ett lysande exempel på vad den amerikanska armén menade när man i en handbok talade om ”Pengar som ett vapensystem”.[vi]

En skeptiker skulle kanske invända att det mera påminner om hur det romerska imperiet under sin nedgångstid övergick till att betala tributer till fientliga germanska gränsstammar för att de inte skulle ansätta riket. Det har också hävdats att den amerikanska armén helt sonika tog över Saddam Husseins gamla politik att köpa över stam och klanledare.[vii]

Enligt somliga uppgifter uppgick Uppvaknanderörelsen snart till 100 000 själar, huvudsakligen i Bagdad, al Anbar och Diyala provinserna.  Bedömare gissade att det var huvudorsaken till att våldet i Irak minskade.[viii]

Det löste ett problem men födde ett helt nytt. De glada nya rekryterna måste avlönas till en takt av 300 dollar i månaden per person. Bossarna krävde ännu mer.

Den stora Uppvaknanderörelsen tuggade i sig pengar i rasande takt till löner, omkostnader och mutor. Nackdelen med metoden att använda ”pengar som vapensystem” var… att det kostade pengar.

Den amerikanska arméns fonder började kvida allt högre.

Lösningen på de finansiella kvalen blev att år 2008 helt sonika dumpa Uppvaknanderörelsen i knäet på den Irakiska regeringen.

Och nu började nya svårigheter sticka upp sina elaka huvuden i allt snabbare takt.

Den shiadominerade regeringen under premiärminister Nuri Al-Maliki var inte speciellt road att understödja den sunni dominerade Uppvaknanderörelsen. Utbetalningen av lönerna började bli alltmer sporadisk. De som utlovats anställningar i den Irakiska armén och polisen noterade snart att det satt hårt inne. Från den shia dominerade regeringen och armén meddelades att Uppvaknanderörelsen skulle upplösas och inte kunde räkna med att få bilda egna förband, att få ha egna högkvarter.

Några få tusen utlovades icke närmare specificerade anställning i armén och säkerhetstjänsten. [ix] När frilansjournalisten Dahr Jamail besökte Irak i februari noterade han att Uppvaknanderörelsen höll på att knaka i fogarna.

Ledarna, klanledare, shejkerna och bossarna kunde relativt problemfritt övergå till att fortsätta lyfta lön från den amerikanska armén – nu om målade till återuppbyggnadsprojekt. Alla hade de sina egna miliser, beväpnade män som förväntade sig 300 dollar i månaden.  Dahr Jamail ansåg att ”pengar som vapensystem” helt enkelt var en form av fördröjningstaktik. Den amerikanska armén hade skjutit upp problemet – ett tag.

”Vad händer när pengarna inte kommer längre?” var en molande fråga.

Bland medlemmarna i Uppvaknanderörelsen var stämningen låg mot slutet av 2009. Flera av dem hade inte fått lön sedan oktober. De började bli allt argare och bittrare. [x]

I slutet av 2009 har rapporterna börjat dyka upp om att Uppvaknanderörelsen höll på att krackelera. Befälhavaren Kamil Shebib berättade i en intervju att han haft 2 500 man under sitt befäl i ett par distrikt söder om Bagdad bara ett halvår tidigare, nu – i december 2009 – hade han bara en handfull kvar. Samtidigt började de komma under allt hårdare press från rebellgrupper igen.

Rötan började göra verkan.

”Al-Qaida hade övertaget. Sedan fick sunnigrupperna övertaget och nu verkar det som om rebellerna försöker återvinna sin styrka kring Bagdad. Den här striden är inte över än.”

Och Kamil Shebib berättade:

”Vi (i Uppvaknanderörelsen) förlorar mark. Vi börjar bli rädda igen.”[xi]

Om Uppvaknanderörelsen var den viktigaste faktor bakom det minskande våldet, vad kan man då vänta sig kommer att hända om den börjar dunsta bort igen? De amerikanska trupperna håller på att dra sig ur landet. Truppstyrkan uppges nu ligga på under 100 000 man. Den Afghanska fronten kvider  efter förstärkningar.

Återuppbyggnaden går trögt. I de shiamuslimska delarna finns en viss, långsam och glädjelös normalisering. I det centrala Irak talar rapporterna om att det mesta ligger stilla. Nouri Al-Maliki verkar helt enkelt inte vara statsman nog överbrygga motsättningarna. Nu, i början av 2010 har han varit med om att ta en rad steg som riskerar att öka spänningarna igen. Kommittén för ansvarsutkrävande och rättvisa (en grupp som inrättats den amerikanska ockupationsmyndigheten för att rensa ut medlemmar av Ba’atpartiet och som leddes av Ahmad Chalabi) hade beslutat att underkänna 500 parlaments kandidater. Mestadels sunnimuslimer och affärskonkurrenter till Ahmad Chalabi själv.

Det fanns amerikanska underrättelseuppgifter om att Ahmad Chalabi hade konfererat med iranska kontakter innan utrensningen beslutades.[xii]

Amerikanerna protesterade litet lamt utan att någon brydde sig nämnvärt om den saken. Det irakiska parlamentet domineras sedan 2005 av proiranska partier.

Så mycket var det amerikanska inflytandet värt, efter sju års krig.

I Washington Post talas om rykten vars skrämmande innebörd var att flera shiitiska grupper som lyckats överleva alla utrensningsförsök planerade att angripa den Gröna Zonen i Bagdad.[xiii]

Valrörelsen har börjat. Från Basra rapporterade Urban Hamid att det främsta tecknet på valrörelsen var att stadens bårhus började fyllas med döda kroppar.[xiv] Attentat och angrepp började bli allt vanligare igen.

[ii] Inlägg av Juan Cole på bloggen Informed Comment, 2 mars 2010.

[iii] ”Historiestudier” bloggen Wiseman’s Wisdoms, 4 januari 2010.

[iv] ”Petraeus: Iraq violence down but threats remain” av Kristin M Hall, AP, 2 mars 2010.

[v] ”Heads in the Sand” av David Rose, Vanity Fair, 12 maj 2009.

[vi] Frasen kommer från handboken ”Commander’s Guide to Money as a Weapons System” från  Center for Army Lessons Learned (CALL), april 2009.

[vii] Frilansjournalisten Dahr Jamail, intervjuad av Scott Horton, 13 februari 2009.

[viii] ”Baghdad to pay Sunni groups” Al Jazeera, 3 oktober 2008.

[ix] ”Iraq Seeks to Break Up Sunni Fighter Units” av Dustin Lushing, AP, 24 december 2010.

[x] Frilansjournalisten Dahr Jamail, intervjuad av Scott Horton, 13 februari 2009.

[xi] ”Insurgent foe’s slaying shows cracks near Baghdad” av Brian Murphy, AP, 13 december 2009.

[xii] Inlägg av Juan Cole på bloggen Informed Comment, 4 mars 2010

[xiii] ”U.S. failure to neutralize Shiite militia in Iraq threatens to snarl pullout” av Ernesto Londoño och Leila Fadel, Washington Post, 4 mars 2010.

[xiv] ”Konflikt” Sveriges Radio, 27 februari 2010.

Kanske kommer framtidens historiker att säga att detta var den punkt då det brittiska imperiet slutligen dog. Det var då som de sista brittiska baserna i Irak utrymdes.

Som så ofta kommer den slutliga tidpunkten att vara omstridd. Somliga skulle kanske säga att det skedde redan 1941 då Storbritannien blev beroende av amerikanskt bistånd för att kunna fortsätta kämpa i Andra världskriget.

Andra skulle säga att det kom 1956 under den misslyckade Suezinterventionen då det demonstrerades att England faktiskt inte hade krafter att bedriva stormaktspolitik på egen hand.

Dog imperiet kanske den 1 juli 1997? Det var då som britterna lämnade Hong Kong, den sista, återstående viktiga delen av det gamla Imperiet. Av det en gång gigantiska kolonialväldet som en gång omfattat Indien, Pakistan, Burma, Östafrika, Australien, Kanada, Nya Zeeland, koncessionerna i Kina och mycket, mycket mera återstod bara litet rester i form av några spridda öar här och där som mesta av allt kostade pengar att behålla.

Storbritannien var återbördat till den andrarangsställning där det en gång börjat sin mödosamma klättring mot maktens höjder.

Imperiet var dött. I stort sett godtog de flesta vanliga britter vad som skett utan någon större veklagan.

Men inte alla.

Här och där fanns det de som hoppades att det skulle gå att återuppliva liket igen. Under 1990 talet hade de rösterna blivit all högre och mer självsäkra. Där fanns Paul Johnson, Niall Ferguson och Andrew Roberts som bedyrade att det gamla Imperiet i själva verket hade varit en förträfflig institution, att det hade varit en grov orättvisa av historien som upplöst (Paul Johnson jämförde Ghandi med Hitler) det men det misstaget skulle man nog kunna rätta till i sinom tid.

Nästan alla kastade de längtansfulla blickar mot USA. Paul Johnson hade arbetat på det neokonservativa American Enterprice Institute under 1980-talet. (Efter att Margret Thatcher lagt ett gott ord för honom.)

Andrew Roberts menade att i framtiden skulle man över huvud taget inte ens märka den lätta skillnaden i övergången från det brittiska till det amerikanska imperiet.[i] Det andra skulle ta vid där det första slutade.

Niall Ferguson förklarade i boken Empire att USA nu var i samma guldläge som England efter Napoleonkrigens slut. Den hade en maktsfär som bara väntade på att förvandlas till ett riktigt, fullskaligt imperium.

Och i USA var det många som var rejält lockade. Niall Ferguson kallades för att få träffa utrikesminister Colin Powell. Andrew Roberts fick en nådig audiens för president George Bush.

Roberts fru tyckte skämtsamt att Bushs förälskelse i hennes make överträffade hennes. Och varför inte? I Roberts texter fick George Bush bekräftelse på att han var en Stor Statsman, trots allt.

Det fanns andra, mörkare drag. Hos alla finns i varierande grad det en stark tro på Den Vite Mannens unika förutsättningar att styra världen. Alla prisade de det gamla Imperiet. Alla försökte de klistra över dess brister. Niall Ferguson vrider sig som en orm i en myrstack när det kommer till de upprepade svältkatastrofer som drabbade Indien så länge det var en brittisk koloni. Andrew Roberts går visserligen inte så långt som att prisa massakrerna eller tortyren, bara antyder det nog var till det bästa. Han har för övrigt ofta framträtt på The Springbok Club, en sammanslutning av duktigt reaktionära affärsmän i exil från Sydafrika och Zimbabwe som brukar träffas och prata om gamla underbara tider av apartheid styre och hur de kunna komma tillbaka.

Dock: att öppet tala om “vit makt” är inte längre så aptitligt. Det måste göras inlindat.

I boken A History of the English-Speaking Peoples Since 1900 skildrar han de engelskspråkiga folkens uppstigande till makt och härlighet.[ii] Stundtals verkar han närmast berätta om ett utvalt folk i en saga.

Det var den som hade skänkt honom hans audiens hos president Bush.

Och i mars 2003 tyckte de sig se ett nytt kapitel i den pågående sagan. Storbritannien skulle delta med 40 000 man i invasionen av Irak.

●●●

Kanske dog drömmen definitivt den 31 maj 2009. Det var då som den brittiske generalmajor Andy Salmon överlämnade den sista, brittiska basen i Basra till en amerikansk befälhavare. Vid det laget fanns bara 4 000 brittiska soldater kvar. Sex långa år hade gått sedan de kom. Då hade de varit 46 000 och del av en invasionsarmé. Nu avvecklades den sista resen av närvaron definitivt.[iii]

Den brittiske arméchefen bedyrade att de vunnit en seger.

Deras kontroll hade i själva verket varit bräcklig redan från början. De hade misslyckats att förhindra plundring och sammanbrott under sin inmarsch. Under de gångna åren hade mer än en besökare noterat att lokala miliser och fraktioner var den verkliga makten i södra Irak.

Visst, det hade bjudits på en del smärre taktiska framgångar här och där men i stort sett hade den långsamma, glaciär lika glidningen mot kaos varit omöjlig att hejda. Det fanns inga pålitliga, lokala bundsförvanter. Polisstyrkorna som britterna hade försökt upprätta hade tagits över av olika shiamuslimska miliser och fungerade till sist närmast som underavdelningar till sagda, lokala milisstyrkor istället för vara förstärkningar. I en amerikansk rapport kallades den brittiska insatsen rent ut för ett nederlag. År 2005 hade britterna i stor sett tappat greppet om södra Irak ansåg den amerikanske strategi forskaren Anthony Cordesman.[iv] Till sist kontrollerade britterna inte mycket mer än sina egna baser. Britterna har haft samma typ av problem som amerikanerna i att försöka kämpa med en yrkesarmé och utan att höja skatterna eller på annat sätt pressa fram ytterligare resurser.

För första gången sedan Koreakriget på 1950-talet tvingades alla tre vapengrenarna kalla in reservister för att klara sina åtaganden. Dessa har å andra sidan svarat med att lämna Territorial armén i en strid ström. Det klagades bittert över bristen på utrustning och pengar.[v] Till följd av svårigheterna att skaka fram rekryter har man tvingats börja värva manskap i samväldesländerna. Så uppgavs exempelvis prinsessan av Wales regementes 1:a bataljon ha 116 utlänningar i sina led. Det var 20 procent av styrkan. De flesta var fijianer men där fanns också män från Jamaica, Nepal Sydafrika och Ghana. Det noterades att den brittiska armén allt snabbare började likna en främlingslegion.[vi]

Summa sumarum: de militära resurserna ville inte förslå och insatsen i Irak började bli alltmer meningslös. Redan år 2007 började misstankarna mola om att armén bara låg kvar i södra Irak för att Tony Blair skulle slippa erkänna att alltsammans varit en enda gigantisk felspekulation.[vii]

Och nu är det över. Krafterna kommer att satsas i Afghanistan.

På den fronten upptäckte de brittiska militärerna att de också håller på att bli överspelade. I Helmand provinsen höll amerikanerna på att ta över och de brydde sig över huvud taget inte om att ta order från den lokala det brittiska högkvarteret.[viii]

Så kanske bevittnar vi nu, inte en renässans utan det brittiska imperiets sista dödsryckning.

[ii] “White Man for the Job” av Johann Hari,i The New Republic, 23 april 2007.

[iii] “British operations in Iraq come to an end” av Richard Norton Taylor och Ian Black, i The Guardian, 1 maj 2009.

[iv] “Revealed: The true extent of Britain’s failure in Basra” av Patrick Cockburn, The Independent, 23 februari 2007.

[v] “ ‘Running hot’ – British forces stretched to the limit” av Cole Moreton, The Independent, 10 september 2006.

[vi] “How British Army is fast becoming foreign legion” av Michael Evans, Times online, 14 november 2005.

[vii] “Revealed: The true extent of Britain’s failure in Basra” av Patrick Cockburn, The Independent, 23 februari 2007.

[viii] “Step aside, limey, this is how to fight the Taliban” av Jerome Starkey, i Times Online, 1 mars 2009.