Kanske ett tecken på att vinden nu blåser i en ny riktning.

Mulla Omar tillhörde kategorin ”världens mest efterspanade” ända sedan fälttåget inleddes. Det hade varit han och Al Qaidahövdingarna Osama bin Laden och Ayman al-Zawahiri.

Och nu, som sagt, räknas inte längre mulla Omar till den kategorin.

Förklaringen är tämligen given: Det pågår hemliga underhandlingar mellan amerikaner och talibanrörelsen. Förhoppningarna om en militär seger har under stilla visslingar skickats till papperskorgen. Att stryka talibanrörelsens andlige ledare från listan över hatobjekt är ett enkelt sätt att få förhandlingarna att löpa smidigare.ⁱ

Talibanerna har sedan ett år tillbaka å sin sida slopat sitt -i stort sett verbala- motstånd mot låta flickor gå i skolan.ⁱⁱ

Ett par bökiga stötestenar har kunnat plockas bort. Förhandlandet uppges vara i full gång, faktum är att amerikanerna var så till den milda grad heta på gröten att generalerna McChristal och Petraeus 2010 inledde underhandlingar med en talibanföreträdare som dessvärre visade sig vara en bedragare och hann inkassera tusentals dollar i ”goodwill utbetalningar”.ⁱⁱⁱ

En fråga som osökt infinner sig är varför amerikanerna skulle vilja förhandla. Går inte fälttåget som smort?

Jo det går bra, på lägeskartorna och i de officiella kommunikéerna.

Det hade börjat i stor stil efter Obamas tillträde. Trupper och utrustning hade överförts till Afghanistan. Alltsammans kulminerar med en offensiv i Helmand provinsen där marinkåren under dånande fanfarer intar en rad strategiska punkter i provinsens centrala delar, framför allt Maja.

Därefter har det mesta gått i stå och gerillakrigets deprimerande vardagslunk har återkommit. Talibanerna har sakta men säkert åter installerat sig runtomkring marinkårens posteringar. De pacificerings program som skulle fullfölja offensiven håller på att dö. Många av de som till en början tog emot pengar från amerikanerna har hotats och vill inte vara med längre. ^iv

Det var tänkt att bli dramats vändpunkt. Istället håller det på att utvecklas till koalitionens sista hurra.

Officiellt går visserligen allt som smort men mellan skål och vägg klagar många ur koalitionen över att alltsammans i själva verket är utsiktslöst. Den australiensiske brigadgeneralen Mark Smethurst förklarade redan 2010 att koalitionstrupperna var ”överväldigade och oförmögna att besegra talibanerna”.^v Den amerikanske överstelöjtnanten Daniel Davis publicerade nyligen en fascinerande artikel med samma budskap, kanske ännu mer skeptiskt. Överstelöjtnant Davis hade tillbringat ett år med att resa kors och tvärs genom Afghanistan. Han hade besökt otaliga posteringar. Det som hade mött i dalgångar och utposter var INTE ett projekt som höll på att lyckas. Tvärtom höll talibanerna på att gripa initiativet nästan överallt.

Den afghanska regeringsarmén och polis som koalitionen med så mycket möda hade skruvat samman var antingen passiv eller hade rentav ingått lokala stilleståndsöverenskommelser med motsidan.

Allt enligt den enkla tanken att om dom inte gör något mot oss så behöver vi inte göra något mot dem och båda lever lyckliga.

Lägg därtill: Davis anklagade USA:s egen politiska och militära ledning för att skönmåla läget.^vi Med andra ord: oavsett vad Vita Huset, Pentagon eller Centralkommandot meddelar utåt så går kriget illa.

Och att fortsätta i decennier med ett misslyckat militärt projekt var exakt vad president Obama lovat sig själv att INTE göra.

Redan på hösten 2009 hade han förklarat: ”Jag tänker inte hålla på i tio år. […] Jag kommer inte att ägna mig åt nationsbyggande. Jag tänker inte spendera en biljon dollar.”^vii

Och det avgörande ögonblicket håller på att krypa allt närmare. Försvarsminister Leon Panetta har förklarat att USA hoppas kunna avsluta sina stridsinsatser redan nästa år och övergå till rådgivarens mer komfortabla roll.^viii

Den militära satsningen har kommit och gått utan nämnvärt resultat. Mot slutet av 2012 kommer 33 000 man att börja tas hem. En tredjedel av den amerikanska styrkan.^ix Tecknen blir i stället alltfler på att både Obama och Karzai regeringen är i full färd att treva sig fram längs förhandlingsvägen.

Efter Richard Holbrookes död är Marc Grossman USA:s nye, specielle sändebud för Afghanistan och Pakistan. Förhandlingar uppges ha segat sig fram mellan amerikaner och talibaner sedan en tid tillbaka, framför allt i Qatar. Amerikanerna erbjuder sig att släppa en del fångar de håller i Guantanamo. De kan rentav tänka sig att godta att talibanerna öppnar ett ambassadliknande kontor Qatar, allt för att förhandlingarna skall löpa smidigare. Det talas också om ett kompromisserbjudande: talibanerna får ta över de sydliga provinser där de är starkast. I de norra skall en paroamerikansk regim få sitta kvar.

Talibanerna uppges ha avböjt det erbjudandet.^x

Marc Grossman uppges också kräva att talibanerna måste ”ta avstånd från terrorism”.^xi

Gissningsvis betyder det att talibanerna måste lova att inte återuppta sitt stöd till Al Quida om och när de tar kontroll över landet.

Av Claes Engelbrand

Det hör till att politiskt korrekta böcker presenteras dramatiskt. Så även i detta fall. I Danmark drogs boken tillbaka eftersom den uppgavs riskera danska soldaters liv. Ett orimligt påstående då ÖB:s närmaste man lät översätta den till arabiska och på det sättet satte den i händerna på al-Quida.

Ett PR-jippo alltså.

Författaren Thomas Rathsack ingick i den danska Jägarkåren. Ett litet specialförband med uppgift att spana och sabotera i fiendeland. Medlemmarna är utvalda för att de har god fysisk och psykisk prestationsförmåga. Författaren framhåller självmedvetet detta upprepade gånger. Neurotisk ofta. Han är stolt över att tillhöra, inte eliten utan eliten av eliten. Detta stör de flesta normala människor som känner obehag inför denna besynnerliga mentalitet. Men naturligtvis finns det yngre män som ännu inte format sig själva och super i sig boken som vore den Guds  ord vilka man ska efterlikna. Thomas Rathsack själv hörde dit redan som tonåring och tycks ännu vid 43 års ålder inte ha stadgat sig.

Det är därför man kan ta upp boken. Idealen varierar i tiden och just nu är stridisen ett högt ideal eftersom krigsförberedelserna  pågår för fullt mot en mängd f.d. kolonier vilka haft fräckheten att frigöra sig  från kolonialisterna. Johanne Hildebrandt skulle nog sagt att denna artikel är ett lågt angrepp, en dolkstöt mot mot våra unga män och kvinnor som försvarar civilisationen mot talibanerna.

Ja, ett angrepp är det. Hur står det till med vår författare/elitsoldat Thomas Rathsack? Han har ju efter efter ett otal svåra tester befunnits värdig att få delta i Danmarks militära elit. Denne elitsoldat har dock hankat sig fram med medelmåttiga betyg trots att han kommer från ett studievant hem (fadern advokat, modern läkarsekreterare). Skolbänken tråkar ut honom. Han lever i dagdrömmar om om äventyr med den legendomspunna Jägarkåren där man där man slipper vardagsmänniskorna och utför hjältedåd likt Robin Hood. Det inrutade livet som skattebetalande pärmbärare är inget för vår författare. Men avsaknaden av skolenergi kompenseras så mycket mer av febril idrottslig aktivitet; fotboll, tennis, simning, styrketräning. Han är ständigt orolig, rastlös, behöver nya utmaningar, kickar, action. Detta beskriver han inte som den psykiska störning det är, utan som ett charmigt personlighetsdrag vilket fördelaktigt skiljer honom från allmänheten. En inställning som man finner  bland fängelsekunderna  och andra asociala. Redan som tonåring härdar han sig med långa marscher med packning och tältning och övar orientering.

Läsaren anar snart att en ADHD- eller Aspbergerpatient i författaren.

När han blir antagen till Jägarkåren-de bästa av de bästa-är det den lyckligaste dagen i hans liv! Nu får han sitt lystmäte av spänning och utmaningar tillgodosett genom stenhårda och ibland livsfarliga övningar

Men han tröttnar. Det blir ju inget krig! Initiativrikt byter han bana. Nästlar sig in hos en känd fotograf och lär sig yrket så bra att han får sina bilder sålda till kända tidningar. Han blir sin egen. Dock inte i det för honom så tråkiga Danmark utan i Sydamerika eftersom det verkar vara häftigare där.

Men även här tröttnar han och börjar i stället studera poppiga ämnen som data och ekonomi. Också det går en tid bra tills gäspningarna tar över. Så åker han till Afghanistan för en välgörenhetsorganisations räkning och rensar minor (detta är före USA:s anfall mot landet). Intressant en tid tills rastlösheten blir för påträngande. Dessutom har de fräcka talibanerna gjort sig lustiga över över hr elitsoldaten som en skägglös och därmed feminin otrogen och det förstår ju alla hur outhärdligt det är. Hämnd måste utkrävas och äran återupprättas. Som tur är för vår förödmjukade elitsoldat inträffar 11 september och skyskrapor störtar i New York med påföljden att USA invaderar Afghanistan och tar med sig bl.a. Danmark på sitt fälttåg. Thomas Rathsack får äntligen sitt efterlängtade krig. I detta uppträder ibland i sin krigstjänst i civila kläder vilket i sig är ett brott mot krigets lagar. Han spanar också ut ett misstänkt talibanfäste i en by. Vad som sedan händer med byn talar författaren taktfullt inte om. Dom är ju i alla fall bara talibaner…

Talibaner och de danska landsmän som inte tillhör Jägarkåren är det inte mycket med. Dom amerikanska soldaterna i Marinkåren är dom enda som borde ha uppehållstillstånd på jorden. Tillsammans med Jägarkåren förstås.

Thomas Rathsack talar nedlåtande om sina landsmän. Han talar  om “typisk dansk lågsinthet“, ty det amerikanska militära kommandot har tilldelat en annan del av Jägarkåren en mycket förnämlig utmärkelse  för dess gärningar, och Jägarkåren har inte meddelats detta! Stor skandal! Hr eliotsoldat Rathsack kokar av ilska över landsmännens otacksamhet.

En reflexion:

Finns inte här  ett drag som borde få alla demokrater att bli på sin vakt ? Inte mot den “typiska danska lågsintheten”, om den nu finns, utan  mot såna som Thomas Rathsack själv vilken ju uppenbarligen inte håller sina landsmän särskildt högt. Hans inställning är att han har strött pärlor för svin. När övergår en sådan inställning till landsförräderi? Är skillnaden mellan såna som Thomas Rathsack och anarkister till vänster och höger vilka förklarat krig mot samhället, egentligen så stor?

Överspända tankar? Inte alls. De historiska spåren borde förskräcka.

Thomas Rathsacks bok är säkert en obehaglig läsning för de flesta vänner till Afghanistans folk och motståndare till inblandning i landets inre angelägenheter. Men man måste lära känna sin motståndare. Inte undvika kontakter. Förstå motståndarens tänkande,hans starka och svaga sidor. Den motståndare har aldrig funnits som inte haft de bästa avsikter. Så även denne författare. Om detta behöver man inte strida. Däremot i sakfrågan. Författare Rathsack har helt enkelt fel. Det var inte rätt att gå in i Afghanistan.

”Det finns finns de som anser att vi är ett onödigt folk, ett oönskat folk i Mellanöstern. Det finns de som tror att det i själva verket saknas en stat som behöver upprättas.”ⁱ

Det palestinska självstyrets president Mahmoud Abbas talade inför FN och fick stående ovationer. Han hade lämnat in självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap.

Tre anföranden hölls. Två var väloljade orationer. En utgjorde en ganska långrandigt föreläsning. Av alla dessa var det den långrandiga föreläsningen som verkligen innehöll något substantiellt.

Abbas gav inte intryck av att vare sig ha gått i retorikskola eller ha haft PR konsulter till sitt förfogande. Framförandet var tämligen fyrkantigt.

På slutet tände det till när Abbas kom in på den dagliga, malande osäkerheten och förödmjukelserna som människorna på Västbanken levde under från markkonfiskationer, vägspärrar och bosättarnas räder. Det vågspel det kunde innebära att skicka ungarna till skolan.

Och att det måste få ett slut till sist.

Två talade emot medlemskap. Den israeliske premiärministern Netanyahu och USA:s president Barack Obama.

Benjamin Netanyahu fyrade av sitt tal på engelska med dånande, välmodulerad stämma.ⁱⁱ I sig var det var skickligt framförd oration, han lyckades knipa fler applåder. I praktiken ett virrvarr av vinklingar och omskrivningar. Inledningsvis talade han om alla Världens oförrätter mot Israel. Det innehöll det gamla vanliga grammofonskivan om hans och Israels stora fredsvilja.

Samtidigt talade han också om villkoren för att han, Netanyahu, skulle gå med på fred.

Israel skulle behålla en omfattande militär närvaro på Västbanken och dess luftrum. Man skulle också fortsättningsvis kontrollera vad som importerades och exporterades.

Han kunde inte förstå varför det var sånt bråk om utbyggnaden av bosättningarna. De kunde man sluta diskutera. Förhandlingar borde väl kunna återupptas även om bosättningarna fortsatte att expandera.

Naturligtvis måste palestinierna också erkänna Staten Israel som en ”Judisk Stat”.

Med andra ord ser premiärminister Netanyahus idealfred ut som så att en självständig palestinska stat fortsätta att ha stora israeliska militärbaser på sitt territorium. Staten Israel skulle dessutom kontrollera luftrummet och behålla stora bosättarblock på dess territorium. Den skulle inte tillåtas ha någon självständig utrikeshandel. Israel skulle fortsätt kontrollera Jordandalen. Därmed skulle en palestinsk stat vara permanent avskuren från kontakt med omvärlden och helt beroende av Israel för sin försörjning.

Ju längre man kommer i den israeliska israeliske premiärministerns önskelista desto mer börjar Netanyahus fred likna en fortsättning på den ockupation som pågår idag.

Att det palestinska självstyret skulle erkänna konceptet med en ”Judisk Stat” är det mest förrädiska av allt. Kravet kan låta nog så anspråkslöst men är i praktiken omöjligt att skriva under för varje palestinsk ledare som har minsta förhoppning att bli tagen på allvar och Netanyahu vet det förmodligen mycket väl om det.

Israel och PLO utbytte ömsesidiga erkännanden redan på nittiotalet i samband med Osloavtalet. Det var inte där skon klämde.

Att erkänna Israel som ”Judisk Stat”, en stat där en viss etnisk/religiös grupp har automatiskt företräde, vore en annan femma. Det skulle i praktiken innebära att det palestinska självstyret tryckte godkännande stämpel på hela det institutionaliserade system av diskriminering som den den palestinska befolkningen i det egentliga Israel lever under. I en TV intervju förklarade Benjamin Netanyhus far, den nästan hundraårige historikern Ben-Zion Netanyahu, att Netanyahu junior överhuvud taget inte var intresserad av fredsavtal, annat än på så hårda villkor att palestinierna aldrig skulle kunna godta dem.ⁱⁱⁱ Detsamma anser Egyptens utrikesminister och rentav expresident Bill Clinton.^iv

Likväl: i sitt tal insisterade Obama på parterna på egen hand måste komma överens. Ingen fick göra något för att tvinga den israeliska regeringen, pressa den eller vålla den något annat känslomässigt obehag.

I praktiken: det som skall ske måste ske helt och hållet ske på premiärminister Netanyahu och utrikesminister Liebermans villkor.

●●●
De mest upprörda ansåg att president Barack Obama med sitt tal gjort Förenta Staterna närmast irrelevant som maktfaktor i Mellanöstern.

Liksom Netanyahu var talet retoriskt skickligt och framfört med välmodulerad stämma.

Och in i minsta detalj rapade den amerikanske presidenten upp alla AIPAC:s talking points.

Där kom en kort rekapitulation av den historiska bakgrunden som kunde ha skrivits av Leon Uris. Det kom inga omnämnanden ockupationen, de påfrestningar det innebar för Västbankens befolkning eller utbyggnaden av israeliska bosättningar, något som de flesta amerikanska regeringar på ett mycket försynt sätt rest invändningar emot.

”När man lyssnar på honom kan man tro att det palestinier som ockuperar Israel,” hördes Hanan Ashrawi säga. Däremot var både premiärminster Netanyahu och utrikesminster Lieberman mycket belåtna. Avigdor Lieberman förklarade rentav att han kunde ha skrivit under det ”med båda händerna”.^v

Poängen är att parterna måste komma överens på egen hand. Något som man på israelisk sida helhjärtat instämmer i.

”Parterna måste själva komma överens”.

Frasen brukar ofta komma från proisraeliska debattörer som svar på alla propåer om sanktioner eller hårdare påtryckningar på Israel.

Det LÅTER sympatiskt och rejält. Bilden manas fram av två förståndiga människor som sitter vid ett bord och jämnar ut sina meningsskiljaktigheter i lugn och ro.

Det finns andra som inte tycker det är en bra idé. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti förklarade att han för död och pina inte ville se den palestinska sidan ”bli lämnad ensam” med den israeliska.

Förutsättningen för att tanken om att ”låta parterna komma överens på egen hand” skall fungera är till sist att det handlar om två jämbördiga parter. Så är icke fallet här. Den ena är Mellanösterns starkaste militärmakt och styrs av alltmer nationalistiskt och religiöst anfäktade politiker. Den andra parten är ockuperad av sagda militärmakt och får dessutom hela tiden sitt territorium koloniserat densamma. Att låta ”parterna komma överens” riskerar snarare att utvecklas till en dialog mellan en hungrig krokodil och en tjudrad get.

Efter att har börjat sitt presidentskap med vissa läten om att palestinska rättigheter ändå måste respekteras har president Obama nu övergått till att rapa upp AIPAC:s partilinje.

Frågan är hur det kommer sig.

Först och främst har AIPAC återigen passat på att visa musklerna.

Under sensommaren 2011 skickades så många som 81 kongressledamöter på ”studieresor” till Israel. Allt arrangerat av en AIPAC:s underorganstationer.^vi

Det var en femtedel av ledamöterna i USA:s representanthus. Bland besökarna fanns den demokratiske gruppledaren Steny Hoyer och den republikanske majoritetsledaren Eric Cantor.

Båda har passat på att förkunna att de stödjer den israeliske premiärministern (inte sin egen presidenten).^vii

(Samma taktik användes för övrigt 2009 för att få president Obama att släppa kravet på att de israeliska bosättningarnas utbyggnad skulle frysas. Också då blev stora skaror kongressledamöter skeppade till Israel och betygade landet sin kärlek. AIPAC har med andra ord passat på att upprepa sin gamla succé inför det palestinska självstyrets förväntade ansökan om fullt FN medlemskap.)

En framgångsrik manöver med andra ord, men en manöver som kanske inte går att upprepa i all oändlighet. Det finns uppgifter om att det har börjat skava hos delar av den amerikanska opinionen. Bland annat har fler av de resande kongressledamöterna fått sina hemsidor dränkta av arga kommentarer över hur de kan komma sig att de beger sig ut på – vad som i praktiken är bjudresor i lobby syfte – och att de deklarerar stöd för främmande stadsöverhuvuden istället för att försöka tackla sina egna valkretsars problem. Inte heller bland amerikanska judar är opinionen entydig. I en pamflett som det israeliska utrikesministeriet skickat uttalade sig flera amerikanska rabbiner. Själva var de naturligtvis övertygade sionister av det rejäla slaget. Däremot klagade de över att många av deras församlingsbarn började känna sig vanvettigt ambivalenta angående Staten Israel och dess verksamhet.

En noterade (ack fasa) att ganska många judar han mötte hördes yppa kritiska ord om den israeliska politiken. En viss rabbi Deborah Zecher:

”Trots att 100 000 ungdomar har deltagit i Födslorättsprogrammet – det program som erbjuder nästan gratis resor till Israel för unga människor i åldern 18-26, så är alltför många unga judar nu ointresserade av, eller rent ut fientliga mot Israel. Och i ärlighetens namn gäller det också många av deras föräldrar och andra vuxna.”^viii

AIPAC uppges ha problem med minskande bidrag.

Vilket leder över till det andra stora lockelsen. Det andra stora skälet till att både president och kongress närmast försöker överträffa varandra i proisraeliskhet. Valrörelse står för dörren. President Obama och ett helt koppel andra politiker börjar snegla åt sina utsikter att vigga kampanjbidrag. Och Jim Lobe från IPS noterade ganska argt att såväl AIPAC som andra liknande organisationer lyckats intala hela det politiska etablissemanget att varenda cent som varenda donator av judisk börd bidrar med ytterst skulle handla om Israel.^ix

Kort sagt, allt är sig likt men saker förändras. Frågan är hur länge det dröjer innan det slår igenom i den förda politiken.

●●●
Bakom scenen pågår det diplomatiska spelet. EU parlamentet har närmast enhälligt förklarat att palestinierna har ”legitim rätt till en självständig stat”. President Abbas och premiärminister Fayyads rival, Hamas rörelsen har också överraskande förklarat att de stödjer ansökan. Det skedde till råga på allt under ett möte i Iran, mitt under näsan på det iranska ledarskapet.^x

Däremot håller den amerikanska kongressens ilska bara på att stegras. Den uppges nu snickra på ett förslag om att hålla inne 200 miljoner dollar i amerikanskt bistånd som straff för dess ansökan om fullt FN medlemskap. Givetvis, det skulle inte drabba självstyrets polis eller säkerhetsstyrkor. Det gällde bara sådant som livsmedelsbistånd och sjukvård.^xi

Att hålla inne biståndet är närmast en ren amerikansk present. Det har inte ens den israeliska regeringen begärt. Tvärtom har den signalerat att den gärna ser att självstyret fortsätter fungera och fortsätter administrera delar av Västbanken å Israels vägnar men, utan kostnad för den israeliska statskassan. Lägg därtill att mycket av det internationella biståndet i praktiken landar i Israeliska fickor eftersom biståndsorganen är ofta tvingade att anlita israeliska varor och tjänster för att överhuvud taget nå fram.

Obama administrationen uppges förtvivla försöka tygla kongressens proisraeliskhet.^xii En frustrerad professor Stephen Walt, mannens som skrev boken om Israels amerikanska lobby klagar. Kongressen håller på att lyckas med kläcka ur sig ett tredubbelt haveri. Den håller på att sjösätta en utrikespolitik som är dåligt för palestinierna som kongressen uppmanar att fortsätta låta sig ockuperas.

Den är dåligt för USA.

I en tid när de allmänna opinionerna i arabvärlden börjar finna sin röst är det inte, säger INTE någon bra ide att visa upp sig som den israeliska ockupationens beskyddare.

Det är till råga på allt en dåligt för staten Israel som nu glatt kan fortsätta på en väg som bara kan leda till ännu starkare högerextremism, isolering, både i Mellanöstern och övriga världen och till sist undergång.^xiii

Jag säger ”nästan” för det är ganska tydligt att Khadaffi regimen under de senaste månaderna alltmer legat på defensiven i inbördeskriget mot oppositionen.

I mars gick fortfarande Khadaffi lojalisterna till anfall, anfall, anfall och åter anfall, i Tripolitanien, i Syrtenviken och Cyrenaica för att återta förlorad terräng.

I juli talade rapporterna om att al-Qawalish befriats. Det ströp Khadaffiregimens förbindelseled till Afrika.

●●●

Zawia blev början. Och början till slutet.

Staden väster om Tripoli Det hade varit en av de hårdast omstridda städerna när revolutionen började i februari – mars. Khadaffis lojalistiska styrkor genomförde en regelrätt belägring.

Staden återtogs den 10 mars.

Lugnt blev det aldrig. Då och då försökte befolkningen protestera. Uppe i bergen i söder rasade upproret vidare. I augusti gjorde rebellerna en framstöt mot Zawia. Angreppet leddes av en styrka från staden som tvingats fly i mars.

De nådde slättlandet och utkanterna. De nådde stadens sydvästar förorter innan Khadaffilojalisternas artilleri inledde sin beskjutning. Enligt Associates Press lyckades en grupp hitta en oförsvarad lucka i stadens västra delar och rullade in i staden centrum.

Hundratals människor jublade. ”Allahu akbar”. ”Gud är stor” löd ropet.

Med Zawia återfick rebellerna ett fäste direkt väster om Tripoli. Lägg därtill att Zawia rymde Libyens enda oljeraffinaderi.[i]

Därmed befinner sig Khadaffi regimen i en neråtgående spiral. Förlust av befolkningscentra och naturresurser undergrävde regimens militära styrka vilket leder till ytterligare förluster av territorium, naturresurser och befolkningscentra vilket ytterligare undergräver…

Av och till hade själva Tripoli skakats av Khadaffi fientliga demonstrationer. Efter att de slagits ner övergick oppositionen till att organisera och börja smuggla in vapen. Upproret började den 20 augusti. Bönerna i stadens moskéer som skulle markera Ramadan fastans brytande ställdes in. Fler och fler unga män samlades och skanderade regimfientliga slagord.

Säkerhetstrupper från regimen dök upp… och försvann hastigt igen. På den 21 började rebell styrkor från Zawia sätta sig i rörelse mot Tripoli, samtidigt tog rebellerna över större och större delar av huvudstaden. På eftermiddagen den dagen behärskade rebellerna huvuddelen av Tripoli och hade nått kontakt med styrkorna från Zawia. Från Misratha skickades förstärkningar med båtar.

Striderna har fortsatt i dagarna som följt. I allt väsentligt har nu styrkeförhållandena mellan opposition och Khadaffi regering kastats om fullständigt.

Khadaffi och hans närmaste män var nu på flykt från sin egen huvudstad.

●●●
Både i Europa och USA har en hel radda potentater haft mycket bråttom att hålla veritabla segerintervjuer för att de libyska rebellerna intagit Zawia och Tripoli. USA:s president, Storbritanniens David Cameron, NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Till och med utrikesminister Carl Bild har känt sig manad att framträda.

Och nu börjar denna bloggare få problem igen.

Självklart är libyerna att gratulera för att ha störtat sin mångårige diktator. Det är tämligen säkert att revolutionen har folkligt stöd.

Problemen finns hos oss, och de finns i synnerhet hos de glada och mycket farliga policy snickare som nu upphetsade börjar pladdra om att man har hittat en ny, genialisk modell för intervention som kommer att fungera, alltid och överallt.

Det kan vara värt att notera att Libyen var en intervention som amerikanerna mycket motvilligt inlät sig på, där man så snart som möjligt överlät ansvaret på Frankrike och Storbritannien.

De betänkligheterna är borta nu.

En medlem av Obamas nationella säkerhetsråd, en viss Ben Rhodes, pladdrade glatt om Barack Obama regeringens genialiska strategi och att den skulle utgöra grundbulten för de militärinterventioner som väntades följa i framtiden.

Visst, Rhodes talar om två principer:

”Den första är att vi tror det är mer legitimt och effektivt att driva regimskifte genom en inhemsk, politisk rörelse än av Förenta Staterna eller främmande makter. För det andra understryker vi delande av bördorna så att USA inte behövda bära huvudbördan.”[ii]

Och nu börjar det bli riskabelt. I Libyen fanns en genuin, inhemsk revolution. De libyska revolutionärerna var visserligen oerfarna men hade god stridsvilja. Motsvarande försök att använda Ahmad Chalabi som ”inhemsk kraft” i Irak var närmast en katastrof.

Ytterligare en viktig faktor är geografin. Libyen hade det nyligen revolutionerade Tunisien i väster och det likaledes revolutionerade Egypten i öst. Europa låg nästgårds. Skulle Khadaffi få stöd från måste det komma från Afrika, en lång och sårbar försörjningslinje som kapades i juli.

Och nu kan det vara värt att leka litet med variablerna. Om den inhemska rörelsen inte varit stark. Om regimen man ville störta kunde försörjas utifrån, ja dååå hade man stått med ett segt utnötningskrig på halsen.

Utnötningskrig är ungefär vad man helt enkelt inte har råd med just nu.

Men, men. Khadaffi regimen har fallit. Alltid något att glädjas sig över. Oron över framtiden kan vänta ett litet tag till.

I Libyen mal inbördeskriget vidare.

I mars handlade kriget mestadels om att Khadaffi försökte återta kontrollen i såväl Cyrenaika som Tripolitianien medan rebellerna kämpade för att avvärja angreppen.

Staden Zawia föll efter en seg belägring. Staden Garyan revolterade men upproret krossades. När reportrar besökte staden i maj var stämningen butter. Det Khadaffi fientliga klottret på väggarna hade strukits över. När regeringstjänstemännen inte såg förklarade civilpersoner att NATO planen ingalunda bombade civila.[i]

Garyan hade ett viktigt läge. Genom den staden löpte Khadaffiregimens förbindelslinje med Saba, nere i söder och vidare till Afrika. Det är från söder som Khadaffiregimen försörjs med ammunition, vapen och legoknektar.

Allt som oftast är det numera istället rebellerna som går till angrepp. Många rapporter talar om att rebellerna har börjat förvandla hoparna av beväpnade entusiaster till något som liknar en armé. Och att de får utländskt bistånd.

I Cyrenaika, där striderna tidigare böljat fram och tillbaka, har rebellerna nu börjat bygga fältbefästningar i Ajdabia. Brittiska militärrådgivare har gjort sig synliga i Bengazi.[ii]

Något som tyder på krigföringen börjar bli mer systematisk, jämfört med de glada rusningarna i februari och mars.

Bland annat har Al Jazeera ett reportage från Misturata där man på avstånd kan se en skara västerlänningar i kakiuniformer stå och snacka med rebell soldater. Al Jazeera gissade att de var britter.[iii]

Misturata är den enda stora stad vid kusten i Tripolitianien som blev kvar i rebellernas händer efter att Khadaffi genomförde sin motoffensiv. Staden har blivit hamrad upprepade gånger. Nu har den blivit förstärkt från Cyrenaika via havet. Rebellerna har börjat återta förlorad mark.

Enligt BBC har de siktet inställt på Zlintan.[iv]

Och nu kommer beskedet att al-Qawalish har fallit. Med det anses rebellerna ha kommit en aning närmare att kapa Khadaffiregimens förbindelselinje söderut.[v]

Kanske var detta det senaste offret för de arabiska revolutionerna, förutom Hosni Mobarak och Ben Alis karriärer.

Det palestinska inbördeskriget mellan Fatah och Hamas sjunger på sista versen.

Det dog den 4 maj 2011 efter att de båda partierna efter en del förhandlande i Kairo skrivit avta.

Det nyligen revolutionerade Egypten har stått som värd och medlat i förhandlingarna.[i]

Två politiska partier som bedrivit ett ganska förvirrat inbördeskrig mot varandra har slutit fred. Världshistorien har böjt av i en ny riktning en aning. Och kanske också ett begynnande tecken på att både Amerika och Israel talar med något mindre bokstäver än förut.

●●●
Det började på ryggen av den våg av demonstrationer, revolter, protester och revolutioner som skakat Nordafrika och Mellanöstern. Det var på samma gång en våg, samtidigt är målen lokala. Överallt har människorna tagit till vapen mot lokala orättvisor, lokala tyranner, lokalt missnöje. Och på samma gång har de många lokala revolterna glidit samman till en stor våg.

På Västbanken och Gaza hade man börjat protestera mot alla sina tyranner, såväl den israeliska ockupationen, Fatah och Hamas. I mars vändes mer och mer av uppmärksamheten mot splittringen mellan Hamas och Fatah. Rapporterna talar om demonstrationer som hölls vid Islamiska universitetet i Gaza stad och i Ramallah på Västbanken.

Kravet var att splittringen mellan de båda partierna och mellan Västbanken och Gaza måste upphöra. Både Fatah och Hamas lovade att deras respektive poliser skulle hålla sig på avstånd från demonstrationerna.[ii] Hamas ledaren Ismail Haniye förklarade att han var beredd att avgå som premiärminister för att avtalet skulle kunna gå igenom.[iii]

●●●
Kriget mellan Hamas och Fatah är framför allt produkten av en serie felslagna kalkyler från USA:s förre president George W Bush och hans regering.

Den första kalkylen som slog slint var att hålla val i de palestinska områdena i januari 2006.

Bakgrunden var komplicerad. De internationella protesterna mot USA för invasionen av Irak hotade att växa sig för starka. Svaret från amerikansk sida blev att proklamera ”Freedom agenda”. George Bush hade ett heligt uppdrag att demokratisera Mellanöstern. (De diskussioner som förts fram till dess handlade uteslutande om att skaffa Amerika en prima position vid persiska viken.)

Varningar saknades inte för att ”fel” kandidat riskerade att vinna. Den palestinska myndigheten var i ett uselt skick. År 2002 hade israelerna inlett ett veritabelt fälttåg mot de ockuperade områdena. De slog självstyret sönder och samman. Förvaltningsbyggnader raserades. De palestinska enklaverna –område A och B-  återbesattes.­­ Under lång tid var den palestinska myndigheten helt lamslagen. I stora delar av både Västbanken och Gaza grasserade ren laglöshet. Den palestinska myndigheten kämpade fortfarande för att komma på fötter igen. Folket var missnöjt över laglöshet, korruptionen inom förvaltningen och den envetna bristen på några som helst framsteg i fredsprocessen.

Vilket lämnade fältet vidöppet för Hamas i valet i januari 2006 som vann stort. Hamas fick 74 mandat mot Fatahs 45.

Det var den första felslagna kalkylen.

I Washington beslöts i tysthet att Freedom Agenda var död. Amerika skulle inte propsa på demokrati i Mellanöstern längre.[iv]

Risken fanns att folk röstade fel.

●●●
Kanske var Elliot Abrams den i USA:s regering som gjorde mer än de flesta drev fram det palestinska inbördeskriget.

Han tillhörde den neokonservativa falangen. Han var en av de –då unga- män som flockades kring senator Henry ”Scoop” Jacksons kansli i slutet av 1960-talet.

Elliot Abrams har själv en lång karriär bakom sig. Han nådde maktens tinnar för första gången under Ronald Reagans presidenttid. Abrams blev statssekreterare för interamerikanska angelägenheter. Han medverkade med liv och lust i USA:s politik i Centralamerika. En politik av gerillabekämpning i El Salvador, dödspatruller i länder där gerillakrig hotade att bryta ut och gerillakrig mot sandinistregimen i Nicaragua.

Abrams bråkade ofta med människorättsorganisationer som anklagade honom för att försöka släta över dödspatrullernas härjningar i Centralamerika.

Till sist åkte Elliot Abrams fast för mened. Han hade ljugit för kongressen under de förhör när man försökte få rätsida på Iran – Contras affären. Det skulle ha blivit slutet för karriären men från president George Bush den äldre kom en presidentlig benådning.

Och Abrams kunde i sinom tid ta plats i Bush den yngres nationella säkerhetsråd, med specialansvar för Mellanösternfrågor.

Abrams var en av de som drev igenom invasionen av Irak. Och från sin post i säkerhetsrådet gör Elliot Abrams bushregeringens andra stora felkalkyl.

Ganska tvärt krävdes att Hamas skulle avsvärja sig våld, erkänna Israel, etc.

När Hamas vägrade stängdes bidragen till den palestinska myndigheten.

Inför en delegation tämligen förbryllade palestinska affärsmän förkunnar Abrams att Hamas styret skulle störtas genom en såkallad ”hård kupp” med vapen som USA skulle tillhandahålla.[v]

Och att vapnen skulle komma via Egypten och Jordanien.

På både Västbanken och Gaza började rapporter dugga allt tätare om att beväpnade män angrep Hamas kontrollerade myndighetsbyggnader och tog över. Enligt uppgifter som cirkulerade hade den amerikanska regeringen avsatt 86, 4 miljoner dollar för att beväpna president Abbas säkerhetstrupper för striden. (Som sedan blockerades av kongressen av missriktad omsorg om Israels säkerhet.)

Knappt någon tyckte att ett palestinskt inbördeskrig verkade vara en bra ide. Pentagon avskydde hela projektet. Den amerikanska ambassaden i Israel likaså. Till och med israelerna tyckte det var en dum idé men Elliot Abrams drev oförfärad igenom eländet.[vi] Det skulle bli ett palestinskt inbördeskrig. Därmed basta. Någon tycket att det var just den typ av överslug och hopkrånglade intriger som Abrams och hans meningsfränder brukade kläcka ur sig.

Israelerna gjorde vad de kunde och fångade in (somliga skulle säga ”kidnappade”) alla Hamaspolitiker de kunde lägga vantarna på. Båda parter kidnappade och torterade varandras anhängare. Ett dussintal människor mördades varje månad.

Det faktum att bidragen blockerades betydde att Fatah inte kunde betala sina säkerhetsstyrkor. Det problemet störde inte Hamas.

Det hela slutade med att Fatah blev sittande med kontrollen över de palestinska enklaverna på Västbanken medan Hamas behöll kontrollen över Gaza.

Vanligtvis sägs att Hamas tog makten i en kupp.

Verkligheten är mer komplicerad.

Under sommaren 2007 rasade ett småskaligt inbördeskrig mellan Hamasregeringen och dess anhängare i kustenklaven mot Fatah lojala säkerhetsstyrkor. Ovanpå den explosiva mixen av kringstrykande dödspatruller hade en ny styrka på 500 man anlänt från Egypten i mitten av maj 2007 för att förstärka Fatah. De nya männen SÅG skräckinjagande ut. De hade nya uniformer, stridsvästar, nya automatkarbiner med kikarsikten. (De hade i själva verket bara genomgått en 45 dagars snabbkurs i Egypten.)

Deras ankomst satte fart på ryktena om att Fatah förberedde en kupp med amerikanskt stöd. I juni 2007 gick Hamas till angrepp mot den hatade Preventiva Säkerhetstjänstens byggnader i Jabaliya. Det startade en kedjereaktion där säkerhetstjänstens soldater började retirera. Och allt föll samman som ett korthus. På fem dagar var det hela över.

En amerikansk neokonservativ förklarade att han ansåg att det som inträffade inte så mycket var en kupp av Hamas utan ett kuppförsök från Fatah som föregreps innan det kunde genomföras.[vii]

För Elliot Abrams var kraschen fullständigt. Istället för en Hamasregering under Ismail Haniyeh i Ramallah som det kanske gått att lirka med så satt nu Hamas rörelsen med ett fast grepp om Gaza som det inte gick att rucka på med mindre än att kustenklaven ockuperades.

Elliot Abrams felkalkyl var fullbordad.

På det sättet rullade det på, fram till nu, våren 2011, och de arabiska revolutionerna.

●●●
Den israeliska regeringen var negativ, och då uttrycker man sig milt.

”Korsar en röd linje” förklarade den israeliske utrikesminister Avigdor Lieberman om överenskommelsen.[viii]

Ganska omgående förkunnade Netanyahu regeringen att det palestinska självstyret kunde välja mellan att sluta fred med Hamas eller med Israel, inte med båda. Därtill förkunnades att Hamas måste erkänna Israel, ta avstånd från våld etc.[ix] (Det har aldrig varit tal om att Israel på något motsvarande sätt måste avstå från SITT våld eller erkänna palestiniernas rättigheter. Inte heller anser man sig behöva avstå från att inkludera rena rasister, som Avigdor Lieberman, i regeringarna.)

Benjamin Netanyahu gav sig själv iväg till England och Frankrike för att bedriva lobby mot Hamas-Fatah överenskommelsen.[x] Där kom också ett hårt piskrapp. Den israeliske finansministern tillkännagav att hans regering skulle blockera överförandet av 89 miljoner dollar i palestinska medel till den palestinska myndigheten.[xi] Notera gärna: det handlade om myndighetens egna pengar som på det sättet hölls inne.

Den palestinska myndigheten protesterade och den här gången fick de stöd av EU och rentav USA. Det handlade om palestiniernas egna pengar enligt avtal. Israel var skyldigt överföra dem.[xii] EU hotade att kliva emellan och betala mellanskillnaden till dess pengarna frisläpptes. Ingen ansåg sig ha något att vinna på att PA gick på knäna.

Och det fanns tunga röster som var såg möjligheter.

EU:s socialistiska grupp PES kallade överenskommelsen ett ”modigt steg mot erkännande”. Jimmy Carter förklarade i Washington Post att en enhetsregering nog var en bättre idé än det inbördeskrig som Bushregeringen påbjudit.[xiii]

●●●
Det nya avtalet skall ha firats av tusentals människor i både Gaza på Västbanken.[xiv] Litet i skymundan kommer också beskedet att Egypten inte längre tänker medverka i blockaden av Gaza. Redan i början av april 2011 meddelades att Egypten skulle ställa in arbetet på den underjordiska barriär som var tänkt att spärra vägen för tunnelbyggandet vid Rafah.[xv] Gränsen kommer att öppnas och förbli öppen utan någon israelisk övervakning.[xvi]

Blockaden av Gaza är på väg att upphöra.

 

---

[i] ”Unity deal signed in Cairo” osignerad, Ma’an, 4 maj 2011.

[ii] ” Popular rallies already underway in Gaza” osignerad, Ma’an 14 mars 2011.

[iii] “Hamas PM ‘ready to resign’ for unity” osignerad, AFP, Ma’an, 30 april 2011.

[iv] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[v] ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vi] ”Three Hamas militants killed in clashes with Fatah in Gaza Strip” av Avi Issacharoff, Haaretz, 7 januari 2007. ”No-goodniks and the Palestinian shootout” av Mark Perry och Alastair Crooke, Asia Times, 9 januari 2007.

[vii] ”The Gaza Bombshell” av David Rose, Vanity Fair, april 2008.

[viii] “Israel FM says Palestinian deal crosses ‘red line’” osignerad, Ma’an, 28 april 2011.

[ix] ”Israel rejects Palestinian government with Hamas” av Aron Heller, AP, 28 april 2011.

[x] “PM lands in London to lobby against Fatah-Hamas deal” av Tovah Lazaroff, Jerusalem Post, 4 maj 2011.

[xi] ”Israel: Cash transfer to Palestinians on hold” av Matti Friedman, AP, 1 maj 2011.

[xii] ”World pressuring Israel not to block Palestinian tax funds” av Barak Ravid, Haaretz, 5 maj 2011.

[xiii] ”EU socialists call unity ‘brave step’ toward recognition” osignerad, Ma’an, 2 maj 2011. “Support the Palestinian unity government” av Jimmy Carter, Washington Post, 4 maj 2011.

[xiv] ”West Bank, Gaza Palestinians celebrate unity deal” osignerad, Ahram online, 4 maj 2011.

[xv] ”Israel concerned about Hamas-Egypt relations” av Yaakov Katz, Jerusalem Post, 11 april 2011.

[xvi] ”Egypt FM: Gaza border crossing to be permanently opened” av Avi Issacharoff, i Haaretz, 28 april 2011.

De senaste rapporterna uppger att det rasar strider i Sabratha. Staden hade fallit för rebellerna. Khadaffi trogna styrkor har gått till motanfall och återtagit staden. Repressalier uppges pågå.

Rapporterna från de västra delarna av Libyen är osäkra. Däremot är det säkert att hela den östra delen av landet ha fallit i upprorsrörelsens kontroll. Utländska reportrar uppges helt obehindrat ha kunnat resa från den egyptiska gränsen, som nu ligger öppen, fram till Bengazi utan att möta en enda Khadaffi lojal myndighetsperson.

Om rapporterna om strider i Sabratha och att Zwaara fallit i upprorsrörelsens händer stämmer så håller revolutionen på att krypa allt närmare Tripolis.[i] De libyska ambassaderna i Australien, Bangladesh, Egypten, FN, Frankrike, Indien, Peru, Malaysia, USA och Österrike har sagt upp tro och lydnad mot regeringen i Tripolis.[ii] Många gånger har de hissat upprorsrörelsens flagga: Libyens gamla flagga från 1951.

Till och med Khadaffis norska privatpilot vill ut.[iii] Den enda någotsånär pålitiliga styrka som återstår för Khadaffi regimen verkar hastigt influgna legoknektar.[iv]

I det nyss revolutionära Tunisien och Egypten uppges regeringarna diskret samarbeta med den libyska upprorsrörelsen genom att öppna gränsen och tillåta bistånd och journalister att komma in. Khadaffi regimens tilltag att låta trupper skjuta in i demonstrationståg har dragit grundliga fördömanden i hela arabvärlden. Avståndstaganden har kommit från den annars radikala rörelser som Hamas.

Det börjar kort sagt bli extremt osannolikt att Khadaffi kommer att kunna bärga sin ställning. Den enda återstående frågan är hur lång tid det kommer att avsluta Moammar Khadaffis förtioåriga styre över Libyen och hur många som kommer att dödas och såras innan det sker.

[ii] ”FACTBOX-Diplomats desert Libya’s Gaddafi” osignerad, Reuters, 23 februari 2011.

[iii] ”Ghaddafi’s private pilot: “I want to leave!” ” osignerad, AFROL News, 22 februari 2011.

[iv] ”Has Gaddafi unleashed a mercenary force on Libya?” av David Smith, Guardian, 22 februari 2011.

Lisa Bjurwald är tillbaka på Dagens Nyheters ledarsida.

Nyligen har hon avlevererat ett angrepp på Julian Assange.

”Människor i länder som Afghanistan har riskerat allt för att motarbeta terrorism. Talibanerna hotar att halshugga dem. Amnesty bekräftar att de sett de dödliga konsekvenserna för afghaner som avslöjas som informanter eller välvilligt inställda till utländska trupper.”

Assange skall dessutom ha sagt att de afghaner som dödats ändå var angivare och fick vad de förtjänade.[i]

Tyvärr slafsar sig Lisa Bjurwald fram genom researchen (som vanligt frestas man tillägga).

Man måste säga ”tyvärr” eftersom en del i hennes karriär är behjärtansvärt. Insatserna på Expo och insatserna för antirasism. Denna bloggare sympatiserar livligt med dem.

Kanske inte lika mycket för hennes entusiasm inför ”Mellanösterns Enda demokrati” och dess återkommande utövande av ”rätten till självförsvar”.

Dock, det är hennes åsikter, hon har rätt till dem.

Mer problematiskt är att hon, som sagt, ofta är hafsig när hon rör sig utanför sitt specialområde.

(Lisa Bjurwald har förvärvat många bloggares hat för sitt angrepp på ”den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan”.[ii])

Uppenbarligen inte lika skrivkunniga som Lisa Bjurwald själv.

Lisa Bjurwalds angrepp på Julian Assange anger Daily Mail som en källa.

En kontroll visar att Bjurwalds text i själva verket är ett rent plagiat på Daily Mails artikel. Dessutom har Bjurwald fått fel datum i sin källangivelse. Artikeln är daterad till 30 januari 2011. Lisa Bjurwald fick det till 31/1.

Daily Mails artikel utgör såvitt denna bloggare kan bedöma ett såkallat Hatchet job, ett försök till karaktärsmord som bland annat med stort allvar tar upp så väsentlig information som att Julian Assange luktar illa, badar för sällan och att han skall ha förklätt sig i kvinnoperuk av rädsla för att bli mördad.[iii]

Den sistnämnda upplysningen tog Lisa Bjurwald fasta på för att visa vilken ytterligt, löjligt feg och föraktlig varelse Julian Assange är.

Det är oklart om Assange verkligen har förklätt sig i kvinnoperuk. Det finns bara andrahandspåståenden från Lisa Bjurwald och Daily Mail.

Däremot SKULLE Lisa Bjurwald å andra sidan kanske kunna notera att många konservativa amerikanska politiker som förre vicepresident kandidaten Sarah Palin, radioprataren Rush Limbaugh, och den neokonservative redaktören William Kristol talat mer eller mindre öppet om att man borde mörda Assange.[iv]

Lägg till dom därtill ett myller av mindre förmågor som konservativa bloggare och radiopratare som säger samma sak.

Människor har blivit paranoida av sämre skäl än Wikileaks grundaren.

Men alla människor i Afghanistan som dödats på grund av Julian Assange då? Det intygas ju trots allt från Amnesty International.

En förfrågan hos Amnesty Internationals pressekreterare Elisabeth Löfgren grumlar den bilden också.

Ja Amnesty HAR kritiserat Wikileaks för att ha publicerat dokument som SKULLE KUNNA leda till att människor som samarbetat med koalitionstrupperna hamnar i fara. Däremot har Amnesty INTE sagt att människor dödats. Det är med andra ord missvisande, på gränsen till lögn att Amnesty skall ha ”sett de dödliga konsekvenserna för afghaner som avslöjats som informanter”.

Den enkla sanningen är att ingen verkar veta.

Denna bloggare kan inte låta bli att reflektera över om inte mycket av skulden i så fall ligger hos de amerikanska militärer som i så fall måste ha skrivit ut namnen på utsatta människor i klartext i sina rapporter. Rapporter som därefter lämnats liggande i SIPRNet där de enkelt kan hämtas från allehanda arbetsstationer ute i fält.

Elisabeth Löfgren berättar å andra sidan att Amnesty haft god nytta av Wikileaks avslöjanden om tortyr i Irak och på andra fronter.

Kan det möjligen vara så att Lisa Bjurwald föredrar att avhandla Julian Assanges karaktärsfel (som att han kanske inte badar tillräckligt ofta) än att ta itu med Wikileaks avslöjanden?

●●●
Nyligen kom Amnesty International med en protest mot behandlingen av Bradley Manning, den soldat som läckte databasen från SIPRNet till Julian Assange och Wikileaks. Manning har suttit fängslad sedan juli 2010. Han har suttit i en trång isoleringscell 23 timmar om dygnet. Han får varken ha kudde eller lakan, får knappt motionera. Periodvis hade Manning inte tillåtits bära sina kläder eller glasögon.[v] Mannings vänner beskrev förhållandena som nära tortyr, att målet verkade vara att knäcka Bradley Manning och ”få honom att ange Assange i ett sammansvärjningsåtal.”[vi]

Något för Dagens Nyheters ledarredaktion att ta itu med?

[i] ”Feg, fegare, Assange” Dagens Nyheter, 1 februari 2011.

[ii] ”Blondinbella i bloggsörjan” Lisa Bjurwald, Dagens Nyheter, odaterad.

[iii] ”‘They’re informants… if they get killed, they deserve it’: New book reveals shocking disregard of Julian Assange towards Afghans named in WikiLeaks cables” osignerad Daily Mail, 30 januari 2011.

[iv] ”Sarah Palin says: target WikiLeaks’ Julian Assange like the Taliban” av Leo King, Computerworld UK,1 december 2010. “Rush Limbaugh on Wikileaks Julian Assange” inspelning av Rush Limbaugh, 29 november 2010. “Whack WikiLeaks” av William Kristol, the Weekly Standard, 30 november 2010.

[v] ”Inhuman behandling av Bradley Manning” rapport från Amnesty International, av Elisabeth Löfgren, 24 januari 2011.

[vi] ”Amnesty Urges Help for WikiLeaks Suspect, Bradley Manning” osignerad, AFP, 2 februari 2011.

Botten har fallit ur lådan.

Först föll botten ur  i Tunisien, nu i Egypten.

Ben Ali regimen har suttit vid makten sedan 1987. I evigheter. Den verkade kunna fortsätta med det.

Med ens var regimen bortsopad, fanns inte, hade blivit ett med historien.

Det var en händelse. Skulle samma sak hända i Egypten, då är det världshistoria.

Egypten är Mellanösterns verkliga centrum. Landet har en sextusen årig historia. Ett nyckelläge mellan Nordafrika och Mellanöstern och en befolkning på 80 miljoner, den största i arabvärlden. Det är arabvärldens kulturella och ekonomiska centrum. Det som händer i Egypten kommer att få återverkningar över Mellanöstern – och hela världen.

Rapporterna talar om nytt hopp i arabvärlden. Demonstrationer har utbrutit i Algeriet och YemenMånga miljoner människor som hoppas bli kvitt sina egna regimer vädrar morgonluft. Förtjusning i väst… och stor nervositet i regeringskanslierna.

President Obama har varit villrådig. Utrikesminister Hillary Clinton har hörts mumla om att det visserligen vore trevligt om Mubarak regimen kunde reformera sig en aning men att USA inte tänkte kräva dess avgång.

Verkligen inte.[i]

Under Bush epoken hade USA gått till storms mot Irak under dånande propaganda om att sprida demokrati i arabvärlden. När kifaya-rörelsens protester pågick i Egypten 2005 framhöll mången Bushbeundrare i USA (och Sverige) att detta visade att Bush i själva verket var ett misskänt snille.

Nu på vårvintern 2011 var förtjusningen måttlig i samma kretsar.

Bland USA:s neokonservativa råder närmast full ångest. Barry Rubin, chef för Global Research in International Affairs Center:

”Minns ni den iranska revolutionen när alla sorters människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu är Mahmoud Ahamadinejad president.

Minns ni våren i Beirut när människor strömmade ut på gatorna för att kräva frihet? Nu styr Hizbollah Libanon.

Minns ni när palestinierna hade fria val? Nu styr Hamas Gaza remsan.”[ii]

”Partilinjen” har förskjutits en aning. Enligt en sammanställning av neokonservativa uttalanden av Eli Clifton för Inter Press Service räkning tyder på man övergått att hävda att demokrati kanske kan vara bra men samtidigt varna för det Muslimska brödraskapet.[iii]

Spelar det någon roll vad de neokonservativa anser? Borde inte de vara slut?

Notera gärna att de långtifrån är uträknade trots sitt monumentala fiasko med Irakkriget. Elliot Abrams, från George Bushs nationella säkerhetsråd kommer att få sitta med i en panel som skall sufflera president Obama om hur den egyptiska krisen skall hanteras.

Det uppges också att Robert Kagans expertis mobiliserats till Obama regerings upplysning.[iv]

●●●
I Israel, ”Mellanösterns enda demokrati”, uppges stämningen vara dyster och spänd över oron i Egypten.

”Nyheterna från grannlandet Egypten sopar bort allt annat från israeliska förstasidor och nyhetsbulletiner. På UD i Jerusalem och försvarshögkvarteret i Tel Aviv har lamporna varit tända nätterna igenom.”[v]

Ofta brukar det sägas att landet står ensamt mot en fientlig arabvärld. I stort sett är det nonsens. I själva verket har det i decennier funnits ett diskret men gott samarbete mellan staten Israel och många av de konservativa arabiska regimerna, som Ben Ali i Tunisien och Mubaraks i Egypten, liksom med Jordanien och Saudiarabien.

Den nya vågen av oro hotar att knuffa ut Israel på hal och bräcklig is ”Utan Egypten har Israel inga vänner i Mellanöstern” hette det i en artikel av Aluf Benn. Israels allians med Turkiet är redan en död bokstav efter kapningen av Free Gazarörelsens konvoj. Om Egypten faller bort återstår inget utom möjligtvis Jordanien.[vi]

(Kung Abdullah II uppges avsky Netanyahu intensivt så den kanalen kanske inte ligger vidöppen.)

Israeliska diplomater uppges ha tryckt på för att amerikanska och europeiska diplomater skall hålla inne med kritiken mot president Mobarak, att understryka vikten av att Egypten var ”stabilt”.[vii]

Biträdande premiärminister Silvan Shalom underströk rentav att ett demokratiskt genombrott i arabvärlden skulle göra slut på det angenäma Status Quo tillståndet för Israels del: ”för ett demokratiskt system skulle styras av en allmänhet som mestadels är emot Israel.”[viii]

Det kan möjligtvis stämma.  Bloggaren Philip Weiss upplevde när han reste med Code Pink konvojen mot Gaza på våren 2009  hur egyptiska byggnadsarbetare la ner verktygen, stod upp och applåderade när bussarna rullade förbi.

Kommentatorn Gideon Levy hade ett litet anspråkslöst förslag. Fyllde inte Israels egen ockupation alla kriterier på ett tyranni det också? Vore det inte en god idé att avveckla ockupationen?

Skulle man inte kunna göra det frivilligt och under samförstånd istället för den gråmelerade dag då man till sist blir tvungen?

Vore inte DET ett sätt att säkra Israels framtid.[ix]

●●●
En gång i tiden var Nathan Shachar en av Dagens Nyheters mest spänstiga korrespondenter.

Denna bloggare har de senaste åren upplevt honom som alltmer fnoskig, prillig och alltmer benägen att bara återge den israeliska regeringens Talking Points. I sin analys antyder Shachar att vågen av oro som går genom arabvärlden i själva verket är ett resultat av Irans manipulationer och är ett led i dess strävan att isolera Israel.

Kanske är det en antydan om hur tankegångarna går i det israeliska etablissemanget.

Han vet att berätta att i försvarshögkvarteret pågår planeringen för fullt för det nya läge som håller på att uppkomma.[x] Bland annat riskerar detta att få botten att ramla ur lådan på blockaden av Gaza.

Från Gaza rapporteras om bränslebrist på grund av oron i Egypten.[xi]

[ii] “Special Report: The Revolt in Egypt and U.S. Policy” av Barry Rubin, bloggen The Rubin Report, 29 januari 2011.

[iii] “January 28th’s Neoconservative Playbook: Boost Democracy; Bash Muslim Brotherhood; Deny Linkage” av Eli Clifton, på Lobelog, IPS, 29 januari 2011.

[iv] ”Former officials, scholars warned of coming instability in Egypt” Laura Rozen, Politico, 30 januari 2011.

[v] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[vi] ”Without Egypt, Israel will be left with no friends in Mideast” av Aluf Benn, Haaretz, 29 januari 2011.

[vii] ”Israel urges world to curb criticism of Egypt’s Mubarak” Barak Ravid, Haaretz, 31 januari 2011.

[viii] ”Israeli deputy Prime Minister: Arab Democracy threats Israel” av Richard Silverstein, bloggen Tikun Olam, 30 januari 2011.

[ix] ”The Egyptian masses won’t play ally to Israel” av Gideon Levy, Haaretz, 30 januari 2011.

[x] ”Nervös väntan för israeler” av Nahan Shachar, Dagens Nyheter, 30 januari 2011.

[xi] ”Gazans fear unrest threatens vital supply line” osignerad, Ma’an News Agency, 31 januari 2011.

På riktigt.

När Salam Fayyad tog över som premiärminister i de palestinska områdena 2007 presenterade han en plan. Enligt den skulle man målmedvetet bygga samhällsinstitutionerna, förvaltningen, polisväsendet, ekonomin, kultursektorn. Så långt som möjligt skulle man göra sig självständigt på de områdena. SEDAN kunde självständigheten komma.

Och Salam Fayyad förkunnade utan att darra att målet för hela reformverksamheten var att utropa de palestinska områdena som en självständig stat år 2011.

Det var en ny tanke. Från första början hade det allt överskuggande målet på den palestinska sidan varit att först etablera självständighet, SEDAN skulle man kunna bygga upp samhällets institutioner. Nu skulle man ställa den ordningen på huvudet.[i]

Denna bloggare log litet medlidsamt åt tanken på att proklamera självständighet så snart. Utan en rad främmande regeringar som var beredda att erkänna den staten skulle det inte bli mycket mer än en storvulen, patetisk gest, som en sångare som håller ett stort framträdande inför en tom salong.

Det var förhastat. Salongen visade sig vara allt annat än tom. De första erkännandena har redan kommit.

●●●
Bollen sattes i rullning på andra sidan av jorden, närmare bestämt i Brasilien. Det blev en avskedshälsning från Brasiliens avgående president Lula da Silva som den 3 december i ett brev meddelade efter kontakter med president Abbas och premiärminister Fayyad att Brasilien erkänner det palestinska självstyret som en självständig stat baserat på 1967 års gränser.[ii] Och några dagar senare meddelades att Argentina och Urguyay följde efter.

Därmed hade två av Latinamerikas största stater erkänt Palestinas självständighet redan innan det utropats av palestinierna själva. Hur man än vrider och vänder på saken är det en vacker diplomatisk vinst som den palestinska regeringen lyckats rycka åt sig under näsan på israeler och amerikaner. Därtill uppges Salam Fayyad i tysthet ha lyckats rada upp ytterligare ett hundratal stater som var villiga att erkänna Palestina när det till sist utropades.

Reaktionen från israelisk sida kännetecknades av en blanding av ilska och nervositet. Regeringen förklarade att ett internationellt erkännande ju skulle komma efter en formell palestinsk-israelisk överrenskommelse.[iii] Från USA kom också en sky av förkastelsedomar. Representanthusledarmoten Ileana Ros-Lehtinen förklarade att beslutet var ”allvarligt missriktat” och skulle underminera ”fred och säkerhet i Mellanöstern”.[iv]

De latinamerikansk syndarna såg anmärkningsvärt litet skamsena ut.

●●●
Det kan vara värt att kasta en blick på den övergripande situationen. Fredsförhandlingarna har defintitivt gått i baklås.

Inte för att det någonsin funnits större förväntningar på att den här omgången palestinsk-israeliska förhandlingar den här gången heller. Mönstret har snarast varit att premiärminister Netanyahu i och för sig gillar fredsprocessen, i sig. Den innebär att han får förhandla med, och blir uppvaktad av topparna i världspolitiken, långtutöver vad Israels storlek och betydelse egentligen motiverar.

Däremot måste man leta med lupp för att hitta något intresse för att hos den israeliska statsledningen för att landa i en fredsöverrenskommelse. Tvärtom, ett avtal skulle ur israelisk synpunkt troligen betyda utrymmning av Väsbanken, förlust av Platser Omnämnda i Bibeln och av vattentäkter. Det skulle betyda hotfullt buller från nationalreligiösa extremister. Ur regeringen Netanyahus synvinkel har de det bra som de har det. De blockerar Gaza och kontrollerar Västbanken. Man kan bygga ut bosättningarna utan att drabbas av några efterräkningar och under bedyranden om den egna fredsviljan. Visst skall det komma en fredsöverrenskommelse till sist.

Fast inte nu. Inte här.

Vi har det bra som vi har det.

Vi tar det en annan gång.

Och som sagt var, förhandlingarna är i baklås. Den palestinska regeringen vägrar fortsätta förhandlingarna så länge utbyggnaden av bosättningarna rullar på allt under, allt under förklaringen att det inte är någon idé att diskutera hur man delar pizzan samtidigt som motparten äter upp den.

Netanyahu slängde in kravet att palestinierna måste erkänna Israel som en ”judisk stat”. Visserligen hade palestinska företrädare erkänt Israel redan på 1990-talet. Det där med ”judisk stat” var därmot kvistigt. Därmed skulle i så fall det palestinska självstyret också trycka godkännandestämpel på det sionistiska projektet, inklusive den andraklass ställning den palestinska befolkningen i det egentliga Israel hade. Hela staten var ju judisk inte sant?

Det var otagbart för den palestinska ledningen och med all sannolikhet  var Netanyahu-regeringen grundligt väl medveten som saken.

Palestinierna kontrade med det ganska sataniska erbjudandet att erkänna israel under vilket namn man kunde önska sig… om Israel var beredda att presentera en karta som visade vilka  gränser man ville bli erkänd innanför. Var det 1967 år gränser man talade om eller var det något annat?[v] Ända sedan staten Israels bildande 1948 har varje regering varit mycket noggrann med att inte definiera landet gränser. En viktig orsak till att staten Israel aldrig ingått något i någon försvarsallians att ett sådant troligen skulle behöva i inkludera någon förarglig klausul om vilket som egentligen utgör Israels territorium.

President Obama försökte ingripa.

Och i enlighet med principen att enbart använda morötter och ingen käpp har Netanyahu regeringen erbjudits ett jättepaket där Israel skulle få 20 toppmoderna F-35 plan till skänks bara de gick med på ytterligare två eller tre månaders utbyggnadsstopp (med bibehållna kryphål). Till det skulle komma ett heligt löfte att inlägga amerikanskt veto mot alla israelkritiska resolutioner i FN:s säkerhetsråd för evig tid.

Och en tydlig vink om att det skulle vara fritt fram när stopperioden löpte ut.[vi]

I USA skar kritiska kommentatorer tänderna. Statsvetaren Stephen Walt kallade erbjudandet för ett av de mest förödmjukande ögonblicken i Amerikas diplomatiska historia.

Och drog en lättnadens suck när erbjudandet i all tysthet togs tillbaka.[vii] Netanyahuregeringen var ändå inte intresserad. Av allt att döma ansåg man sig som sagt ha det bra som man hade det.

Undra på att erkännande från andra sidan Atlanten störde husfriden.

Risken, det malande, molande hotet var att naturligtvis att Brasilien, Argentina och Uruguyay skulle börja dra med sig fler och fler länder som inte längre ville vänta på den Godot som kallades en slutlig fredsöverenskommelse. Lägg därtill att erkännandena av Palestina skull kunna växa till en veritabel lavin när det självstyrets formella utropande av självständighet kom.

Därmed skulle Israel inte längre ockupera ett territorium som kunde påstås vara en slags allmänning utan ett främmande land som till råga på eländet är erkänt av stora delar av det internationella samfundet.

UPPDATERING: Statssekreterare William Burns från det amerikanska utrikesdepartementet förklarade i ett tal under ett besök i Chile den 10 december att USA fördömde latinamerikanska staters erkännande av Palestina utan att invänta Israels godkännande.

De syndande staterna uppges ha tagit illa upp.

[ii] ”Reconhecimento do Estado Palestino nas Fronteiras de 1967” nota 707 brasilianska utrikesministeriet, 3 december 2010.

[iii] ”Reports: Argentina recognizes Palestine” Laura Rozens blogg på Politico, 6 december 2010.

[iv] ”US lawmakers blast Brazil’s Palestinian move” AFP, december 2010.

[v] “Palestinians call on US, Israel to set borders” av Nasser Bakr, AFP, 13 oktober 2010.

[vi] “‘Obama asks for 2-month building moratorium’” osignerad, Jerusalem Post, 30 september 2010.

[vii] ”What’s Plan B in the Middle East? Or maybe it’s Plan C …” Stephen Walt, blogg hos Foreign Policy, 8 december 2010.