<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0"
	xmlns:content="http://purl.org/rss/1.0/modules/content/"
	xmlns:wfw="http://wellformedweb.org/CommentAPI/"
	xmlns:dc="http://purl.org/dc/elements/1.1/"
	xmlns:atom="http://www.w3.org/2005/Atom"
	xmlns:sy="http://purl.org/rss/1.0/modules/syndication/"
	xmlns:slash="http://purl.org/rss/1.0/modules/slash/"
	>

<channel>
	<title>Vindskupan &#187; Europa</title>
	<atom:link href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/category/europa/feed/" rel="self" type="application/rss+xml" />
	<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem</link>
	<description>Nyheter och funderingar</description>
	<lastBuildDate>Mon, 21 May 2012 14:10:09 +0000</lastBuildDate>
	<language>en</language>
	<sy:updatePeriod>hourly</sy:updatePeriod>
	<sy:updateFrequency>1</sy:updateFrequency>
	<generator>http://wordpress.org/?v=3.3.2</generator>
		<item>
		<title>Fokus på Stilla Havet</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2012/02/fokus-pa-stilla-havet/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2012/02/fokus-pa-stilla-havet/#comments</comments>
		<pubDate>Sun, 12 Feb 2012 10:53:31 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Demokraternas utrikespolitik]]></category>
		<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Kina]]></category>
		<category><![CDATA[Stilla Havet]]></category>
		<category><![CDATA[Darwin]]></category>
		<category><![CDATA[USA]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=2651</guid>
		<description><![CDATA[Staden är belägen i Australiens Nord Territorier. Den har en befolkning ungefär av Uppsalas storlek och hette ursprungligen Palmerston. I nådens år 1911 erindrar sig någon att fartyget HMS Beagle passerade och dess kapten kallat platsen ”Port Darwin” för att hedra sin gamle skeppskamrat och passagerare Charles Darwin. Ett halvt sekel senare har den då [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p><img class="alignleft size-full wp-image-2652" style="padding: 3 px; margin bottom: 40px; margin-left: 0px;" title="Tillbaka till Darwin" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/till-darwin.png" alt="Tillbaka till Darwin" width="430" height="385" /></p>
<p>Staden är belägen i Australiens Nord Territorier. Den har en befolkning ungefär av Uppsalas storlek och hette ursprungligen Palmerston.</p>
<p>I nådens år 1911 erindrar sig någon att fartyget HMS <em>Beagle </em>passerade och dess kapten kallat platsen ”Port Darwin” för att hedra sin gamle skeppskamrat och passagerare Charles Darwin. Ett halvt sekel senare har den då rätt obskyre forskningsresanden blivit ett världsnamn. Palmerston blir Darwin.</p>
<p>Under andra världskriget hamnar Darwin i frontlinjen efter att japanerna avancerat genom den indonesiska övärlden. Det är fara för att de skall fortsätta sin framrycking mot Australiens hjärtland på östkusten.Darwin bombas så till den grad att staden måste återuppbyggas. Japanerna hejdas och pressas tillbaka i sjöslag och förbittrade djungelstrider på Nya Guinea och Guadalcanal. Stridsdammet lägger sig. Livet i Darwin återgår till det normala. Australien har bytt skyddsmakt, från det alltmer maktlösa England till USA.</p>
<p>År 2011 meddelas att Darwin håller på att hamna i frontlinjen igen.</p>
<p><a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/omfokusering.png"><img class="alignleft size-full wp-image-2653" title="Fokus på Stilla Havet" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/omfokusering.png" alt="Fokus på Stilla Havet" width="430" height="301" /></a></p>
<p>●●●<span style="font-family: Verdana,sans-serif;"><br />
<strong><span style="color: #993300;">Redan på 1990</span></strong> talet hördes amerikanska stratgifilosofer förklara att deras land hade en begränsad tidsfrist på sig att försöka etablera en ointaglig ställning i världspolitiken. Det gällde att försöka hugga för sig bland många av de forna sovjetiska satellitstaterna som möjligt. Sen skulle nya maktcentra etablera sig och de världspolitiska frontlinjerna stelna igen. </span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Om det fanns en sådan tidsfrist så har den runnit ut nu. Förhoppningen att kunna upprätta en amerikansk maktsfär kring persiska viken var död som ett marmormonument.</span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Redan under George Bushs tid började det talas om en alternativ strategi. Att Amerika borde börja skifta män, maskiner och uppmärksamhet till Stilla Havet och Kina. Sjunde flottan börjar omorganiseras för att kunna hålla högre beredskap. En sinolog vid namn Michael Pillsbury har hörts berömma sig själv för att ha larmat om att de lömska kineserna hade en ”dold anti-amerikansk strategi”.</span></p>
<blockquote><p>”<span style="font-family: Verdana,sans-serif;"><em>Deras historia och kultur gör det omöjligt för Kina att acceptera amerikanskt ledarskap</em></span><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">”.</span></p></blockquote>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Därmed är saken tydligen klar vad Pillsbury anbelangar. Varför ett så stort och historiskt djupt rotat land enligt hans uppfattning rätterligen borde &#8220;<em>acceptera amerikanskt ledarskap</em>&#8221; sägs inte. Kina är den nya, tänkta fienden. Redan då uppgavs amerikansk militär hålla det ena hemliga krigsspelet efter det andra med udden riktad mot Kina.<a href="#sdendnote1sym"><sup>i</sup></a> </span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Det som håller på att ske nu är att president Obama har lagt in en högre växel. Fälttågen mot Irak och Afghanistan håller på att avvecklas. Både Obama och försvarsminister Leon Panetta gör dessutom helt klart att omfokuseringen mot Stilla Havet inte, säger </span><span style="font-family: Verdana,sans-serif;"><em><strong>i-n-t-e</strong></em></span><span style="font-family: Verdana,sans-serif;"> är något hugskott. Detta </span><span style="font-family: Verdana,sans-serif;"><em>kommer att bli av.<a href="#sdendnote2sym"><sup>ii</sup></a></em></span><span style="font-family: Verdana,sans-serif;"> Man har dessutom skäl att tro att planerna är partiöverskridande. De kommer att rulla på, oavsett vilket parti som har makten. </span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Dessutom kommer rapporter om att den amerikanska truppnärvaron i Europa håller på att skäras ner. Det finns fyra amerikanska brigader kvar. Tre i Tyskland. En i Italien. Under år 2012 skall en av dessa hämtas hem, fler nedskärningar väntar runt hörnet.<a href="#sdendnote3sym"><sup>iii</sup></a></span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Det är logiskt. Strängt taget tjänar de amerikanska militärbaserna i Europa inget syfte längre. Deras enda riktiga funktion är att stötta fälttågen mot Irak och Afghanistan.</span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Dock, de militära nedskärningarna gäller INTE Stilla Havet. En bas för marinkåren skall, som sagt anläggas i Darwin. Dessutom duggar rapporterna tätt om olika diplomatiska framstötar från USA:s sida mot en rad länder för att få stationera trupper där, bland annat Australien, Filippinerna, Singapore. Filippinerna har en liten gränsdispyt med Kina. USA har tagit Filippinernas sida. Amerikanska diplomater slår också sina lovar kring Indonesien och Burma.<a href="#sdendnote4sym"><sup>iv</sup></a></span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">En annan viktig faktor: stora delar den amerikanska försvarsledningen är med på noterna. Flotta, marinkår och flygvapen kan rentav kallas entusiastiska. Konfliktområde i västra Stilla Havet innebär att DE hamnar i förgrunden, istället för att, som idag, mest agera hjälpgummor till armén.</span></p>
<p>I synnerhet den amerikanska marinkåren har periodvis lidit av en hel del existentiell ångest. Man har skaffat sig status som ett eget vapenslag, tillsammans med armén, flottan och flygvapnet, utan att det egentligen finns något riktigt bra skäl för det. Marinkåren utgör ett veritabelt, eget imperium i försvaret, ett imperium som driver allt från flygflottiljer till egna militärakademier. Den ordningen kostar skattebetalarna en hel del, och kåren uppges vakna kallsvettig om nätterna vid tanken på att behöva förklara varför man inte helt sonika skall slå samman kåren med flottan eller armén. Undra på att marinkåren hälsar utsikten till spänningar i västra Stilla Havet med något som farligt mycket liknar entusiasm. Det handlar närmast om organisatorisk självbevarelsedrift. Man har redan börjat avhålla landstigningsmanövrar i Virginia och North Carolina, en färdighet som inte kommit till någon användning under tio års inlandskrig. Scenariot uppgavs vara en konflikt i ”Amberland”, illa maskerat Korea.<a href="#sdendnote5sym"><sup>v</sup></a></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Rockaderna har vållat en hel del rynkade pannor i Bejing. Kineserna har protesterat, rätt milt mot planerna på att upprätta en bas i Darwin och anklagat USA för ”kalla krigs tänkande.”<a href="#sdendnote6sym"><sup>vi</sup></a> De är fullt medvetna om att udden är riktad mot dem och att målet verkar vara att åstadkomma någon form av strategisk inringning. Tillsammans med ryssarna har kineserna lyckats stänga den ena efter den andra av de amerikanska baserna i Centralasien. Kineserna har också arbetat (framgångsrikt) på att värma upp sina förbindelser med de oljerika gulfstaterna som Iran, Saudiarabien och Kuwait.<a href="#sdendnote7sym"><sup>vii</sup></a> Kineserna har en stor fördel framför USA. De kan locka med ett överflöd av attraktiva varor och tjänster. Bland annat har kineserna börjat bygga ett nytt, stort oljeraffinaderi för Saudiarabiens räkning. I en historisk omkastning av rollerna kan man nu tala om kinesisk ”mjuk makt” mot ett Amerika som mest av allt har sin vapenarsenal att förlita sig på. En annan faktor var, enligt Trita Parsi, vara att många av Gulfstaterna sakta men säkert har börjat bli tämligen utleda på sin amerikanske beskyddare och dennes ryckiga utrikespolitik.<a href="#sdendnote8sym"><sup>viii</sup></a></span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Till råga på eländet: omgrupperingen till västra Stilla Havet går trögt. Det en gång så väloljade amerikanska basbyggarmaskineriet har numera börjat stånka, gnissla och hacka. USA lider kronisk brist på pengar. Underskottet för den här budetårets federala budget uppgår till en biljon dollar, och det skall ändå vara på väg ner.<a href="#sdendnote9sym"><sup>ix</sup></a> Alla de planerade omgrupperingarna ger upphov till veritabla svallvågor av nya utgifter. Bara på Guam ön skulle man behöva bygga nya baser till kostnad av 23 miljarder dollar.<a href="#sdendnote10sym"><sup>x</sup></a> Planerna har fått trimmas ner. Därmed blir omgrupperingen tillräckligt stor för att reta Kina men för liten för att göra någon riktig verkan.</span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Många människor har förundrat sig över att de amerikanska trupperna i stort sett blivit liggande i de baser i Japan och Tyskland där de landade vid krigsslutet 1945. Ett viktigt, bidragande skäl är att USA:s militärer har det rätt bra som de har det i sina inbodda baser. Med soldaterna kommer en veritabel svans av anhöriga och civilanställda som anses behöva det mesta, från dagis, swimming pooler, klubbhus -ett skidcenter i Garmish- golfbanor, till amerikanska snabbköp.<a href="#sdendnote11sym"><sup>xi</sup></a> Allt detta finns i Tyskland och Japan. Systemet är så ingrott att många amerikanska soldater kan ridas av molande ångest för att stationeras till hemlandet. I Tyskland och Japan är det mesta subventionerat. Där hemma vankas dåliga bostäder och tvånget att försörja en familj på en soldats eller underofficers lön. På sina hålla kan soldaters fruar som ren rutin informeras om hur de skall söka ”food stamps” och socialbidrag för att få ekonomin att gå ihop.</span></p>
<p>&nbsp;</p>
<p>●●●<span style="font-family: Verdana,sans-serif;"><br />
<span style="color: #993300;"><strong>USA:s strategiska</strong></span> intresse håller på att riktas om igen. Sista gången det skedde var i början av 1970-talet när Vietnamkriget avvecklades medan Mellanöstern hamnade i kikarsiktet. Det intresset skulle växa och kulminera i Gulfkriget 1991 och det tioåriga fälttågen mot Irak och Afghanistan.</span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Nu håller alltså fokus på att flyttas än en gång. Västra Stilla Havet har varit ett strategiskt bakvatten ända sedan regionen blev amerikansk maktsfär under andra världskriget. Nu har strategerna än en gång plockat fram kartorna över Darwin igen.</span></p>
<div>
<hr width="100%" />
<p><a href="#sdendnote1anc">i</a>”More Muscle, with eye on China” av Bill Gertz, The Washington Times, 20 april 2006.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote2anc">ii</a>”<a href="http://www.stripes.com/news/pacific/u-s-to-strengthen-presence-in-the-pacific-panetta-says-1.158530">U.S. to strengthen presence in the Pacific, Panetta says</a>” Chris Carroll, Stars and Stripes, 23 oktober 2011. ”<a href="http://www.bbc.co.uk/news/world-asia-15715446">Barack Obama says Asia-Pacific is &#8216;top US priority&#8217;</a>” (Osignerad) BBC, 17 november 2011.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote3anc">iii</a>”<a href="http://www.armytimes.com/news/2011/12/army-europe-drawdown-can-expect-speed-up-122411w/">Europe drawdown can expect speed-up</a>”, av Richard Sandza, Army Times, 24 december 2011.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote4anc">iv</a>Bland annat fick Indonesien besök från en sympatiskt inställd försvarsminister Panetta, som mycket konsekvent undvek att ställa några pinsamma frågor om Indonesiens brutala tillslag mot Papuanska sepratister på Nya Guinea. ”<a href="http://www.thejakartaglobe.com/home/jakarta-gives-us-its-side-of-story-in-papua-deaths/473590">Jakarta Gives US Its Side of Story in Papua Deaths</a>” av Arya Kencana, Banjir Ambarita &amp; Ulma Haryanto, Jakarta Globe, 23 oktober 2011.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote5anc">v</a>Marines practice amphibious war, storm US beaches” av Brock Vergakis och Michael Felberbaum, AP, 7 februari 2012.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote6anc">vi</a>”Chinese military slams U.S.-Australia pact” (Osignerad) AP, 30 november 2011.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote7anc">vii</a>”China forges Arab ties, hedging bets in the Gulf” av Adam Schreck, AP, 7 februari 2012.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote8anc">viii</a>”<a href="http://ipsnews.net/news.asp?idnews=33455">Gulf States Rethink U.S.-Led Security Alliance</a>” av Trita Parsi, IPS, 1 juni 2006.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote9anc">ix</a>Rapport från kongressens budgetkontor, ”<a href="http://cbo.gov/ftpdocs/126xx/doc12699/01-31-2012_Outlook.pdf">Budget and Economic Outlook:Fiscal Years 2012 to 2022</a>”</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote10anc">x</a>”<a href="http://www.washingtonpost.com/world/national-security/us-likely-to-scale-down-plans-for-bases-in-japan-and-guam/2012/02/08/gIQAjEPI0Q_story.html?hpid=z1">U.S. likely to scale down plans for bases in Japan and Guam</a>” av Chico Harlan och Craig Whitlock, The Washington Post, 9 februari 2012.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote11anc">xi</a>”<a href="http://www.commondreams.org/views04/0115-08.htm">America&#8217;s Empire of Bases</a>” av Calmers Johnson, TomDispatch.com, 4 januari 2004.</p>
</div>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2012/02/fokus-pa-stilla-havet/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>2</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>En elitsoldat skriver</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/11/en-elitsoldat-skriver/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/11/en-elitsoldat-skriver/#comments</comments>
		<pubDate>Wed, 02 Nov 2011 10:49:37 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Claes Engelbrand</dc:creator>
				<category><![CDATA[Afghanistan]]></category>
		<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Internationell politik]]></category>
		<category><![CDATA[Thomas Rathsack]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=2483</guid>
		<description><![CDATA[Thomas Rathsacks bok Jägare Av Claes Engelbrand Det hör till att politiskt korrekta böcker presenteras dramatiskt. Så även i detta fall. I Danmark drogs boken tillbaka eftersom den uppgavs riskera danska soldaters liv. Ett orimligt påstående då ÖB:s närmaste man lät översätta den till arabiska och på det sättet satte den i händerna på al-Quida. [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<h1>Thomas Rathsacks bok Jägare</h1>
<p><img class="alignleft size-full wp-image-2486" style="border: 0pt none;" title="Bokomslag" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/rathsack.png" alt="Bokomslag" width="200" height="327" /></p>
<h2><span style="color: #993300;"><em>Av Claes Engelbrand</em></span></h2>
<p>Det hör till att politiskt korrekta böcker presenteras dramatiskt. Så även i detta fall. I Danmark drogs boken tillbaka eftersom den uppgavs riskera danska soldaters liv. Ett orimligt påstående då ÖB:s närmaste man lät översätta den till arabiska och på det sättet satte den i händerna på al-Quida.</p>
<p>Ett PR-jippo alltså.</p>
<p>Författaren Thomas Rathsack ingick i den danska Jägarkåren. Ett litet specialförband med uppgift att spana och sabotera i fiendeland. Medlemmarna är utvalda för att de har god fysisk och psykisk prestationsförmåga. Författaren framhåller självmedvetet detta upprepade gånger. Neurotisk ofta. Han är stolt över att tillhöra, inte eliten utan eliten av eliten. Detta stör de flesta normala människor som känner obehag inför denna besynnerliga mentalitet. Men naturligtvis finns det yngre män som ännu inte format sig själva och super i sig boken som vore den Guds  ord vilka man ska efterlikna. Thomas Rathsack själv hörde dit redan som tonåring och tycks ännu vid 43 års ålder inte ha stadgat sig.</p>
<p>Det är därför man kan ta upp boken. Idealen varierar i tiden och just nu är stridisen ett högt ideal eftersom krigsförberedelserna  pågår för fullt mot en mängd f.d. kolonier vilka haft fräckheten att frigöra sig  från kolonialisterna. Johanne Hildebrandt skulle nog sagt att denna artikel är ett lågt angrepp, en dolkstöt mot mot våra unga män och kvinnor som försvarar civilisationen mot talibanerna.</p>
<p>Ja, ett angrepp är det. Hur står det till med vår författare/elitsoldat Thomas Rathsack? Han har ju efter efter ett otal svåra tester befunnits värdig att få delta i Danmarks militära elit. Denne elitsoldat har dock hankat sig fram med medelmåttiga betyg trots att han kommer från ett studievant hem (fadern advokat, modern läkarsekreterare). Skolbänken tråkar ut honom. Han lever i dagdrömmar om om äventyr med den legendomspunna Jägarkåren där man där man slipper vardagsmänniskorna och utför hjältedåd likt Robin Hood. Det inrutade livet som skattebetalande pärmbärare är inget för vår författare. Men avsaknaden av skolenergi kompenseras så mycket mer av febril idrottslig aktivitet; fotboll, tennis, simning, styrketräning. Han är ständigt orolig, rastlös, behöver nya utmaningar, kickar, action. Detta beskriver han inte som den psykiska störning det är, utan som ett charmigt personlighetsdrag vilket fördelaktigt skiljer honom från allmänheten. En inställning som man finner  bland fängelsekunderna  och andra asociala. Redan som tonåring härdar han sig med långa marscher med packning och tältning och övar orientering.</p>
<p>Läsaren anar snart att en ADHD- eller Aspbergerpatient i författaren.</p>
<p>När han blir antagen till Jägarkåren-de bästa av de bästa-är det den lyckligaste dagen i hans liv! Nu får han sitt lystmäte av spänning och utmaningar tillgodosett genom stenhårda och ibland livsfarliga övningar</p>
<p>Men han tröttnar. Det blir ju inget krig! Initiativrikt byter han bana. Nästlar sig in hos en känd fotograf och lär sig yrket så bra att han får sina bilder sålda till kända tidningar. Han blir sin egen. Dock inte i det för honom så tråkiga Danmark utan i Sydamerika eftersom det verkar vara häftigare där.</p>
<p>Men även här tröttnar han och börjar i stället studera poppiga ämnen som data och ekonomi. Också det går en tid bra tills gäspningarna tar över. Så åker han till Afghanistan för en välgörenhetsorganisations räkning och rensar minor (detta är före USA:s anfall mot landet). Intressant en tid tills rastlösheten blir för påträngande. Dessutom har de fräcka talibanerna gjort sig lustiga över över hr elitsoldaten som en skägglös och därmed feminin otrogen och det förstår ju alla hur outhärdligt det är. Hämnd måste utkrävas och äran återupprättas. Som tur är för vår förödmjukade elitsoldat inträffar 11 september och skyskrapor störtar i New York med påföljden att USA invaderar Afghanistan och tar med sig bl.a. Danmark på sitt fälttåg. Thomas Rathsack får äntligen sitt efterlängtade krig. I detta uppträder ibland i sin krigstjänst i civila kläder vilket i sig är ett brott mot krigets lagar. Han spanar också ut ett misstänkt talibanfäste i en by. Vad som sedan händer med byn talar författaren taktfullt inte om. Dom är ju i alla fall bara talibaner&#8230;</p>
<p>Talibaner och de danska landsmän som inte tillhör Jägarkåren är det inte mycket med. Dom amerikanska soldaterna i Marinkåren är dom enda som borde ha uppehållstillstånd på jorden. Tillsammans med Jägarkåren förstås.</p>
<p>Thomas Rathsack talar nedlåtande om sina landsmän. Han talar  om &#8220;<em>typisk dansk lågsinthet</em>&#8220;, ty det amerikanska militära kommandot har tilldelat en annan del av Jägarkåren en mycket förnämlig utmärkelse  för dess gärningar, och Jägarkåren har inte meddelats detta! Stor skandal! Hr eliotsoldat Rathsack kokar av ilska över landsmännens otacksamhet.</p>
<p>En reflexion:</p>
<p>Finns inte här  ett drag som borde få alla demokrater att bli på sin vakt ? Inte mot den &#8220;typiska danska lågsintheten&#8221;, om den nu finns, utan  mot såna som Thomas Rathsack själv vilken ju uppenbarligen inte håller sina landsmän särskildt högt. Hans inställning är att han har strött pärlor för svin. När övergår en sådan inställning till landsförräderi? Är skillnaden mellan såna som Thomas Rathsack och anarkister till vänster och höger vilka förklarat krig mot samhället, egentligen så stor?</p>
<p>Överspända tankar? Inte alls. De historiska spåren borde förskräcka.</p>
<p>Thomas Rathsacks bok är säkert en obehaglig läsning för de flesta vänner till Afghanistans folk och motståndare till inblandning i landets inre angelägenheter. Men man måste lära känna sin motståndare. Inte undvika kontakter. Förstå motståndarens tänkande,hans starka och svaga sidor. Den motståndare har aldrig funnits som inte haft de bästa avsikter. Så även denne författare. Om detta behöver man inte strida. Däremot i sakfrågan. Författare Rathsack har helt enkelt fel. Det var inte rätt att gå in i Afghanistan.</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/11/en-elitsoldat-skriver/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>0</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Tony Blair är tillbaka</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/10/tony-blairs-ar-tillbaka/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/10/tony-blairs-ar-tillbaka/#comments</comments>
		<pubDate>Fri, 21 Oct 2011 17:06:39 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Eurocons]]></category>
		<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Gaza]]></category>
		<category><![CDATA[Palestina]]></category>
		<category><![CDATA[Västbanken]]></category>
		<category><![CDATA[Dennis Ross]]></category>
		<category><![CDATA[Tony Blair]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=2453</guid>
		<description><![CDATA[Det finns inte mycket hoppfullt att säga om Västvärldens medling i Mellanöstern konflikten. Den ledande medlingsansvarige i USA (Dennis Ross) är rekryterad från USA:s Israellobby. Den andre ägnar sig huvudsakligen åt internationellt jetsetliv, kufiska affärsintressen och, tämligen förstrött åt medling. Det handlar om Tony Blair. Igen. Efter sin avgång som premiärminister 2007 fick Blair raskt [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p><img class="alignleft size-full wp-image-2464" style="margin-top: 0px; margin-bottom: 40px;" title="Tony Blair i Mellanöstern" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/blair.png" alt="Tony Blair i Mellanöstern" width="425" height="182" />Det finns inte mycket hoppfullt att säga om Västvärldens medling i Mellanöstern konflikten. Den ledande medlingsansvarige i USA (Dennis Ross) är rekryterad från USA:s Israellobby. Den andre ägnar sig huvudsakligen åt internationellt jetsetliv, kufiska affärsintressen och, tämligen förstrött åt medling.</p>
<p>Det handlar om Tony Blair. Igen.</p>
<p>Efter sin avgång som premiärminister 2007 fick Blair raskt ett nytt, delikat uppdrag. Han sattes mäkla fred i den evinnerliga Mellanösternkonflikten. Uppdraget är visserligen oavlönat men har alla utgifter betalda.</p>
<p>Uppdragsgivare blev en grupp som kallas Kvartetten. Den består av USA, FN, EU och Ryssland.</p>
<p>I praktiken finns inget riktigt mandat för Blairs uppdrag. Ännu mer i praktiken är det Storbritanniens förre premiärminister själv håller i kopplet.</p>
<p>I en dokumentär från det brittiska Channel 4 -<em>The Wonderful World of Tony Blair</em>- granskades hans göranden. <a href="#sdendnote1sym"><sup>[i]</sup></a></p>
<p>Reaktionerna blev tämligen bestörta på den palestinska sidan. PLO uppgavs i slutet av september fundera på att förklara Blair <em>persona non grata</em>, icke önskvärd. Fathas ungdomsförbund utfärdade en (symbolisk) icke-önskvärd förklaring. Tony Blair kunde knappast betraktas som opartisk.<a href="#sdendnote2sym"><sup>[ii]</sup></a></p>
<p>Vad hade då framkommit?</p>
<p>Först och främst att Tony Blair tämligen sorglöst blandat samman sitt medlingsuppdrag med privata affärsintressen.</p>
<p>Och de affärsintressena är omfattande. Storbritanniens förre premiärminister driver åtta företag. Channel 4:s reportrar gissar att de sammanlagt drar in 30, 8 miljoner pund om året, huvudsakligen för allehanda ”rådgivning” till främmande regeringar. Ett av dem <em>Tony Blair Associates consultancy,</em> har kallats för embryot till en investmentbank för superrika.<a href="#sdendnote3sym"><sup>[iii]</sup></a></p>
<p>Inkomsterna kan behövas. Blair har sju hem. Samtliga i lyxklass, bland dem ett veritabelt palats i Connaugt Square i London. Hela familjen lever internationellt societetsliv.</p>
<p>Nyckeln till alltsammans är Blairs stöd för invasionen av Irak. Den invasionen öppnade dörrarna in i de finaste av de internationella finrummen för den brittiske premiärministern. Där och då fick han kontakter som ansågs värda miljon arvoden. Litet elakt skulle man kunna säga att det bestående resultatet av de brittiska soldaternas uppoffringar i Basra och Helmand har varit för sin premiärministers husamorteringar.</p>
<p>Och nu fortsätter allt i Mellanöstern.</p>
<p>Både i Kuwait och Abu Dhabi har det förhandlats om lösning av Mellanöstern konflikten (förstrött) och om nya uppdrag för <em>Tony Blair Associates consultancy</em> (med frenesi). För palestiniernas vidkommande har Tony Blair hittills lyckats ordna så att israelerna släppt kontrollen över de frekvenser som behövdes för att upprätta ett nytt mobilnät på Västbanken. Dessutom försöker han utverka så att gasfyndigheterna utanför Gazas kust skall kunna börja utvinnas.</p>
<p>Både mobiloperatören och oljebolaget har anknytning till Tony Blairs klientföretag.</p>
<p>När det förödande israeliska angreppet på Gaza inleddes utfärdade Blair ett litet pressmeddelande om det olämpliga i alltsammans&#8230; och åkte på semester.</p>
<p>Alltsammans har  intressekonflikt skrivet på sig. Om Blair hade varit statlig tjänsteman hade det förmodligen resulterat i ett mindre trevligt samtal i en överordnad tjänsterum och nya arbetsuppgifter i postrummet.</p>
<p>Genom att Kvartetten inte har några speciella regler för sina sändebud är det bara att fortsätta som förut.</p>
<p>I början av sitt uppdrag besökte Blair Västbanken 2007, med en civilklädd israelisk general som ciceron.</p>
<p>Enligt uppgift var han genuint chockad av kontrollen och diskrimineringen. Han såg Hebron. Han besökte Jordandalen där palestinska bönder bara tilläts borra sina brunnar en tredjedel så djupa som israeliska bosättningar.<a href="#sdendnote4sym"><sup>[iv]</sup></a></p>
<p>Men nästan inget kom ut av det. Ett par år senare tar Tony Blair emot ett pris på en miljon dollar från en israelisk stiftelse som prisar honom för ”<em>exceptionell intelligens och för att ha demonstrerat moraliskt mod och ledarskap</em>”.<a href="#sdendnote5sym"><sup>[v]</sup></a></p>
<p>Sedan dess verkar besöken till Västbanken och viljan att ge det israeliska ledarskapet barska besked ha domnat. Blair och hans medarbetare har föredragit att förlägga sin verksamhet till American Colony Hotell i Jerusalem. Ett lyxhotell där Kvartetten har hyrt en hel våning för Blairs räkning. Och när dokumentären från Channel 4 sjunkit in verkar man i det palestinska självstyret ha sett ett antal tjugofemöringar klirrande lägga sig tillrätta i botten på myntinkastet. En mängd konstiga vändningar under förhandlingarnas gång blev ens blev begripliga. Bland annat noterades att Blair mycket tvärt slutade tala om politiska lösningar och istället började uppmana palestinierna att koncentrera sig på ekonomin.</p>
<p>En ”ekonomisk fred”. Frågan om en hållbara stat kan man lika gärna lägga därhän fram till en fjärran, teoretisk framtid.</p>
<p>Den tesen är märkligt lik den israeliska regeringens.</p>
<p>För det andra har Blair bedrivit en energisk lobby kampanj mot självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap, i praktiken internationellt erkännande. Hälften av Kvartettens medlemsländer stödjer den palestinska ansökan. I klartext: snarare än att företräda Kvartetten har Tony Blair ägnat sig sig åt att bära vatten åt USA och den Israeliska regeringen.</p>
<p>Utåt förklarar regeringen i Ramallah att den fortsätter arbeta med Blair.</p>
<p>Bakom scenen och med TV kamerorna avstängda säger höga tjänstemän och politiker i självstyret att förtroendet för Tony Blair är förbrukat, förverkat och dött.<a href="#sdendnote6sym"><sup>[vi]</sup></a></p>
<p>●●●<span style="font-family: Verdana,sans-serif;"><br />
<span style="color: #993300;"><strong>Två tankar infinner</strong></span> sig.</span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Det första är att att Västvärlden verkar komplett oförmögen att skaffa fram vuxna medlare för Mellanösternkonflikten. USA har sedan Osloprocessen inleddes på nittiotalet placerat sig i förarsätet för den internationella medlingen. På amerikansk sida vilar det hela ytterst i händerna på Dennis Ross i Nationella Säkerhetsrådet. Han är handplockad från AIPAC och anses mest av allt fungera som ”Israels advokat”. Enligt en fransk diplomat var Kvartetten närmast en kuliss för USA den också. </span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Kort sagt: Israel behöver inte riskera några obehagliga påtryckningar från vare sig USA eller Kvartett.</span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Det är illa. </span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Mellanösternkonflikten är till sist en konflikt mellan å ena sidan världens fjärde eller sjätte starkaste militärmakt å ena sidan och å den andra en nation som är ockuperad av denna militärmakt. Summan av alla arrangemang av medlingsdiplomatin är att sagda militärmakt är immun mot alla officiella påtryckningar från Världssamfundet.<br />
</span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Den andra obehagliga tanken som infinner sig är att Tony Blair verkar vandra i fotspår som redan har börjat trampas upp för män i hans ställning. </span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Istället för att njuta sitt otium, avtackade av respektive nation försöker fler och fler statsministrar </span><span style="font-family: Verdana,sans-serif;"><em>cacha in</em></span><span style="font-family: Verdana,sans-serif;"> på sina politiska uppdrag efter avgång. Att förtroendeuppdrag översätts till feta konsultarvoden och gamla kontakter mobiliseras åt den som betalar bäst. Exemplen är många. Storbritanniens förre premiärminister John Major har levt högt på styrelseuppdrag i USA efter att ha lånat ut den brittiska armén i Gulfkriget 1991. I Sverige har förre statsministrar Göran Persson inrättat sig på eget gods och jobbar som PR konsul.</span></p>
<p><span style="font-family: Verdana,sans-serif;">Går vi mot en framtid när vi inte längre vet säkert om våra statsministrars beslut fattas utifrån vad som förmodas vara bäst för landet utan ifrån vad som kan främja sagda potentaters förväntade lobbyistarvoden?</span></p>
<div>
<hr />
<p><a href="#sdendnote1anc"> </a><a href="#sdendnote1anc">i</a>Om 	inget annat sägs kommer fakta från Channel 4 dokumentären.<br />
<object width="425" height="246"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/HudKNZgJCJ4?version=3&amp;hl=sv_SE" /><param name="allowFullScreen" value="true" /><param name="allowscriptaccess" value="always" /><embed type="application/x-shockwave-flash" width="425" height="246" src="http://www.youtube.com/v/HudKNZgJCJ4?version=3&amp;hl=sv_SE" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true"></embed></object></p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote2anc">ii</a>”<a href="http://www.telegraph.co.uk/news/politics/tony-blair/8795251/Tony-Blairs-job-in-jeopardy-as-Palestinians-accuse-him-of-bias.html">Tony 	Blair&#8217;s job in jeopardy as Palestinians accuse him of bias</a>” av 	Adrian Blomfield, The Telegraph, 28 september 2011. ”<a href="http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=426600">Fatah 	youth call for Blair to be replaced</a>” (osignerad) Ma&#8217;an News 	Agency, 7 oktober 2011.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote3anc">iii</a>”<a href="http://www.theaustralian.com.au/news/world/tony-blairs-new-bank-for-super-rich/story-e6frg6so-1225908461998">Tony 	Blair Associates consultancy</a>” av Jon Ungoed-Thomas, The 	Australian, 22 augusti 2010.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote4anc">iv</a>”<a href="http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/blair-admits-he-is-shocked-by-discrimination-on-the-west-bank-396733.html">Blair 	admits he is shocked by discrimination on the West Bank</a>” av 	Donald Macintyre, The Independent, 13 oktober 2007.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote5anc">v</a>”<a href="http://www.haaretz.com/news/tony-blair-receives-israeli-prize-worth-1-million-1.270265">Tony 	Blair receives Israeli prize worth $1 million</a>” av Ofri Ilani, 	Haaretz, 17 februari 2009.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#sdendnote6anc">vi</a>”<a href="http://www.maannews.net/eng/ViewDetails.aspx?ID=425445">Officials: 	Blair acting for US, Israel</a>” (osignerad) Ma&#8217;an News Agency, 2 	oktober 2011<br />
<object width="425" height="246"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/rQl-w-CDIyU?version=3&amp;hl=sv_SE" /><param name="allowFullScreen" value="true" /><param name="allowscriptaccess" value="always" /><embed type="application/x-shockwave-flash" width="425" height="246" src="http://www.youtube.com/v/rQl-w-CDIyU?version=3&amp;hl=sv_SE" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true"></embed></object></p>
</div>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/10/tony-blairs-ar-tillbaka/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>1</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Khadaffi faller</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/08/khadaffi-faller/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/08/khadaffi-faller/#comments</comments>
		<pubDate>Sun, 28 Aug 2011 18:27:51 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Demokraternas utrikespolitik]]></category>
		<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Internationell politik]]></category>
		<category><![CDATA[Libyen]]></category>
		<category><![CDATA[Svensk politik]]></category>
		<category><![CDATA[Moammar Khadaffi]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=2392</guid>
		<description><![CDATA[Fallet kom tvärt och nästan oväntat. Jag säger ”nästan” för det är ganska tydligt att Khadaffi regimen under de senaste månaderna alltmer legat på defensiven i inbördeskriget mot oppositionen. I mars gick fortfarande Khadaffi lojalisterna till anfall, anfall, anfall och åter anfall, i Tripolitanien, i Syrtenviken och Cyrenaica för att återta förlorad terräng. I juli [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p><a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/misratha.png"><img class="alignleft size-full wp-image-2394" title="misratha" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/misratha.png" alt="Misratha" width="425" height="317" /></a>Fallet kom tvärt och nästan oväntat.</p>
<p>Jag säger ”nästan” för det är ganska tydligt att Khadaffi regimen under de senaste månaderna alltmer legat på defensiven i inbördeskriget mot oppositionen.</p>
<p>I mars gick fortfarande Khadaffi lojalisterna till anfall, anfall, anfall och åter anfall, i Tripolitanien, i Syrtenviken och Cyrenaica för att återta förlorad terräng.</p>
<p>I juli talade rapporterna om att al-Qawalish befriats. Det ströp Khadaffiregimens förbindelseled till Afrika.</p>
<p><a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/tripolitanien.png"><img class="alignleft size-medium wp-image-2396" title="tripolitanien" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/tripolitanien-430x200.png" alt="" width="430" height="200" /></a></p>
<p>●●●</p>
<p><strong><span style="color: #993300;">Zawia blev början</span></strong>. Och början till slutet.</p>
<p>Staden väster om Tripoli Det hade varit en av de hårdast omstridda städerna när revolutionen började i februari – mars. Khadaffis lojalistiska styrkor genomförde en regelrätt belägring.</p>
<p>Staden återtogs den 10 mars.<a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/libyen3.png"><img class="alignleft size-full wp-image-2393" title="Libyen" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/libyen3.png" alt="" width="404" height="288" /></a></p>
<p>Lugnt blev det aldrig. Då och då försökte befolkningen protestera. Uppe i bergen i söder rasade upproret vidare. I augusti gjorde rebellerna en framstöt mot Zawia. Angreppet leddes av en styrka från staden som tvingats fly i mars.</p>
<p>De nådde slättlandet och utkanterna. De nådde stadens sydvästar förorter innan Khadaffilojalisternas artilleri inledde sin beskjutning. Enligt Associates Press lyckades en grupp hitta en oförsvarad lucka i stadens västra delar och rullade in i staden centrum.<a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/tripoli.png"><img class="alignleft size-medium wp-image-2395" title="tripoli" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/tripoli-430x381.png" alt="" width="430" height="381" /></a></p>
<p>Hundratals människor jublade. ”Allahu akbar”. ”Gud är stor” löd ropet.</p>
<p>Med Zawia återfick rebellerna ett fäste direkt väster om Tripoli. Lägg därtill att Zawia rymde Libyens enda oljeraffinaderi.<a href="#_edn1">[i]</a></p>
<p>Därmed befinner sig Khadaffi regimen i en neråtgående spiral. Förlust av befolkningscentra och naturresurser undergrävde regimens militära styrka vilket leder till ytterligare förluster av territorium, naturresurser och befolkningscentra vilket ytterligare undergräver…</p>
<p>Av och till hade själva Tripoli skakats av Khadaffi fientliga demonstrationer. Efter att de slagits ner övergick oppositionen till att organisera och börja smuggla in vapen. Upproret började den 20 augusti. Bönerna i stadens moskéer som skulle markera Ramadan fastans brytande ställdes in. Fler och fler unga män samlades och skanderade regimfientliga slagord.</p>
<p>Säkerhetstrupper från regimen dök upp… och försvann hastigt igen. På den 21 började rebell styrkor från Zawia sätta sig i rörelse mot Tripoli, samtidigt tog rebellerna över större och större delar av huvudstaden. På eftermiddagen den dagen behärskade rebellerna huvuddelen av Tripoli och hade nått kontakt med styrkorna från Zawia. Från Misratha skickades förstärkningar med båtar.</p>
<p>Striderna har fortsatt i dagarna som följt. I allt väsentligt har nu styrkeförhållandena mellan opposition och Khadaffi regering kastats om fullständigt.</p>
<p>Khadaffi och hans närmaste män var nu på flykt från sin egen huvudstad.</p>
<p>&nbsp;</p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Både i Europa och</strong></span> USA har en hel radda potentater haft mycket bråttom att hålla veritabla segerintervjuer för att de libyska rebellerna intagit Zawia och Tripoli. USA:s president, Storbritanniens David Cameron, NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Till och med utrikesminister Carl Bild har känt sig manad att framträda.</p>
<p>Och nu börjar denna bloggare få problem igen.</p>
<p>Självklart är libyerna att gratulera för att ha störtat sin mångårige diktator. Det är tämligen säkert att revolutionen har folkligt stöd.</p>
<p>Problemen finns hos oss, och de finns i synnerhet hos de glada och mycket farliga policy snickare som nu upphetsade börjar pladdra om att man har hittat en ny, genialisk modell för intervention som kommer att fungera, alltid och överallt.</p>
<p>Det kan vara värt att notera att Libyen var en intervention som amerikanerna mycket motvilligt inlät sig på, där man så snart som möjligt överlät ansvaret på Frankrike och Storbritannien.</p>
<p>De betänkligheterna är borta nu.</p>
<p>En medlem av Obamas nationella säkerhetsråd, en viss Ben Rhodes, pladdrade glatt om Barack Obama regeringens genialiska strategi och att den skulle utgöra grundbulten för de militärinterventioner som väntades följa i framtiden.</p>
<p>Visst, Rhodes talar om två principer:</p>
<blockquote><p>”<em>Den första är att vi tror det är mer legitimt och effektivt att driva regimskifte genom en inhemsk, politisk rörelse än av Förenta Staterna eller främmande makter. För det andra understryker vi delande av bördorna så att USA inte behövda bära huvudbördan</em>.”<a href="#_edn2">[ii]</a></p></blockquote>
<p>Och nu börjar det bli riskabelt. I Libyen fanns en genuin, inhemsk revolution. De libyska revolutionärerna var visserligen oerfarna men hade god stridsvilja. Motsvarande försök att använda Ahmad Chalabi som ”inhemsk kraft” i Irak var närmast en katastrof.</p>
<p>Ytterligare en viktig faktor är geografin. Libyen hade det nyligen revolutionerade Tunisien i väster och det likaledes revolutionerade Egypten i öst. Europa låg nästgårds. Skulle Khadaffi få stöd från måste det komma från Afrika, en lång och sårbar försörjningslinje som kapades i juli.</p>
<p>Och nu kan det vara värt att leka litet med variablerna. Om den inhemska rörelsen inte varit stark. Om regimen man ville störta kunde försörjas utifrån, ja dååå hade man stått med ett segt utnötningskrig på halsen.</p>
<p>Utnötningskrig är ungefär vad man helt enkelt inte har råd med just nu.</p>
<p>Men, men. Khadaffi regimen har fallit. Alltid något att glädjas sig över. Oron över framtiden kan vänta ett litet tag till.</p>
<div>
<hr size="1" />
<div>
<p><a href="#_ednref1">[i]</a> ”<a href="http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8700198/Libyan-rebels-battle-for-Zawiyah.html">Libyan rebels battle for Zawiyah</a>” av Damien McElroy, i The Telegraph, 14 augusti 2011. “<a href="http://english.ahram.org.eg/NewsContent/2/8/18827/World/Region/Many-casualties-as-Libyan-rebels-batter-Zawiyah.aspx">&#8216;Many casualties&#8217; as Libyan rebels batter Zawiyah</a>” (osingerad) AFP, 14 augusti 2011.</p>
</div>
<div>
<p><a href="#_ednref2">[ii]</a> ” <a title="White House: Obama method for regime change better than Bush method" href="http://thecable.foreignpolicy.com/posts/2011/08/24/white_house_obama_method_for_regime_change_better_than_bush_method">White House: Obama method for regime change better than Bush method</a>” av Josh Rogin, Foreing Policy, 24 augusti 2011.</p>
</div>
</div>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2011/08/khadaffi-faller/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>3</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>En världsreporter slår till</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/12/en-varldsreporter-slar-till/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/12/en-varldsreporter-slar-till/#comments</comments>
		<pubDate>Mon, 20 Dec 2010 17:41:27 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Svensk politik]]></category>
		<category><![CDATA[Bo Strömstedt]]></category>
		<category><![CDATA[Expressen]]></category>
		<category><![CDATA[Islamofobi]]></category>
		<category><![CDATA[Per-Anders Broberg]]></category>
		<category><![CDATA[Ulf Nilsson]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=2018</guid>
		<description><![CDATA[Det här kommer att bli ett orättvist inlägg. Det här kommer med säkerhet att bli vinklat och insinuant. Rentav ett personangrepp. Fast denna bloggare orkar inte uppamma någon större skam. Ulf Nilsson i Expressen har yttrat sig. Kanske har han gått för långt den här gången. I sin kolumn den 14 december har Expressens gamle [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p><img class="alignleft size-full wp-image-2019" style="border: 0pt none;" title="Expressens logotype" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/geting2.png" alt="Expressens logotype och en geting" width="425" height="237" /></p>
<p>Det här kommer att bli ett orättvist inlägg.</p>
<p>Det här kommer med säkerhet att bli vinklat och insinuant. Rentav ett personangrepp.</p>
<p>Fast denna bloggare orkar inte uppamma någon större skam.</p>
<p>Ulf Nilsson i Expressen har yttrat sig.</p>
<p><em>Kanske</em> har han gått för långt den här gången.</p>
<p>I sin kolumn den 14 december har Expressens gamle världsreporter börjat med att tala om det taffliga bombattentatet i Stockholm, ”<em>Det bomben i Stockholm sprängde var framför allt en myt. Myten om att Sverige är osårbart</em>” etc. etc.</p>
<p>Ja kära läsare det är hela den gamla vanliga visan som skribenterna brukar kläcka ur sig i dom här fallen. Ni kan den eller hur?</p>
<p>Efter ha öppnat med denna betraktelse av bombattentatet glider Nilsson snabbt och naturligt över i något som närmast liknar maning till raskrig. En kamp rasar mellan ”pursvenskar” och&#8230;, tja tydligen invandrare från länder med muslimsk befolkningsmajoritet.</p>
<p>Eller som BORDE  rasa om inte var för att pursvenskarna är så förbenat mesiga och inte vill fatta att det var dags att ta itu med packet på allvar. Något som väcker Nilssons vrede.</p>
<p>Framför allt krigar muslimerna mot pursvenskarna genom att invandra och föda mängder med barn hävdar Nilsson.<a href="#_edn1">[i]</a></p>
<p>Den enda rimliga slutsatsen är att <em>antingen </em>borde ”pursvenskarna” då sätta igång och reproducerar sig i rasande fart för att hålla jämna steg eller så får de börja deportera de oönskade befolkningselementen.</p>
<p>Majoriteten måste skyddas mot minoriteten. Det är givet för Ulf Nilsson.</p>
<p>Stora delar av resonemanget verkar konstruerat. Nilssons visioner av en växande muslimsk demografisk tidvattenvåg avfärdas av många skribenter som ett rent hjärnspöke med minimal förankring i verkligheten. Den såkallade ”pursvenska” nativiteten är i själva verket rätt hög. Den ligger på 1,89 barn per kvinna. Nära full reproduktion med andra ord. Invandrare från muslimska länder är ingalunda någon enhetlig grupp när det kommer till barnafödande. Somalierna uppges ha rätt hög nativitet, 3,8 barn per kvinna. Kvinnor från Iran ligger däremot på ett genomsnitt på 1,3 barn.<a href="#_edn2">[ii]</a></p>
<p>I Uppsala Nya Tidning frågade sig Håkan Holmberg hur det kom sig att Expressen börjat torgföra åsikter man normalt förknippar med rena avgrundshögern.</p>
<p>Vore det inte dags att pensionera Ulf Nilsson?<a href="#_edn3">[iii]</a></p>
<p>Kanske gick den forne världsreportern för långt den här gången.</p>
<p>Men man skall inte vara för säker.</p>
<p>Nilsson kom till Expressen 1963 när den var nordens största tidning. Han har lagt sig till med en image av tuff ”världsreporter”, mannen som varit överallt och sett allt. (Herman Lindqvist har antytt att efterforskningarna med förkärlek snarare bedrevs under tennismatcher med svensk ambassadpersonal).</p>
<p>Åtskilliga av Expressens redaktörer har genom årens lopp i tysthet stönat över den mannen. En av dem klagade på 1990-talet över att Nilsson krönikor ofta bestod av avskrifter från <em>Time magazine</em>. Då och då har de försökt göra sig av med honom. Till sist har de tagit honom till nåder igen.</p>
<p>Han har haft en viktig beundrare. Den gamle Expressen-redaktören Bo Strömstedt betraktade Nilsson som oumbärlig på redaktionen. Ulf Nilsson ansågs ha stor arbetskapacitet  och ett närmast fenomenalt minne (eller så lyckades han helt enkelt få alla i omgivningen att tro det).  En figur som var bekvämt att ha till hands på redaktionen om någon bakgrundsartikel måste svängas ihop med kort varsel.<a href="#_edn4">[iv]</a> Innan Internet och innan Wikipedia blivit allmänt förekommande var det en icke obetydlig faktor.</p>
<p>Lägg därtill att Ulf Nilssons  nuna i bylinen sitter ordentligt instämplad i minnet på den tidningsläsande allmänheten sedan decennier tillbaka.</p>
<p>Han är helt enkelt ”folkkär”. Stora delar av publiken är van vid honom.</p>
<p>Många upplever honom som en frifräsig sanningsägare. (Denne bloggare får vid läsandet av hans kolumner titt som tätt snarare känslan av att ha hamnat bredvid ett snacksaligt fyllo som med spritosande andedräkt skall utreda Hur Världen Fungerar.)</p>
<p>Vid Bo Strömstedts avgång hamnade Ulf Nilssons karriär i en vågdal. Inledningsvis placerade ledningen honom i en lyxlägenhet i Paris (inom promenadavstånd från triumfbågen) där han satt under ett år utan att behöva göra något helt enkelt för att de skulle vara kvitt honom. Att sparka Nilsson gick inte, därtill hade han tillskansat sig ett för bra kontrakt.</p>
<p>Efter att Bo Strömstedt avgått beslutar ledningen att sparka Nilsson.</p>
<p>Därefter tar ledningen tillbaka Nilsson igen. Tidningen var i stora ekonomiska och upplagemässiga problem. Förhoppningen fanns att Nilsson kunde hjälpa till att vända på kuttingen.</p>
<p>Ulf Nilsson har helt enkelt blivit Expressens galjonsfigur, en medarbetare som visserligen ständigt gör bort sig, ofta på sätt som skulle knäckt karriären för en normal journalist, men ständigt blir förlåten av redaktionsledningen.</p>
<p>Kanske den här gången också.</p>
<p>Ulf Nilsson har ganska omgående gått ut och deklarerat att det han bara menade att vi lever i en tid av snabba förändringar och att det är helt obegripligt att någon kan tolka det som rasism.<a href="#_edn5">[v]</a></p>
<p>Man skall därmed som läsare tro på att en man som ändå ägnat nästan ett halvsekel åt att skriva i Sveriges största kvällstidning, helt plötsligt inte klarar av att formulera vad han egentligen tänker på ett begripligt sätt.</p>
<p>För det är ingalunda första gången som den gamle världsreportern vill varna den fara som hotar det svenska blodet eller den kristna civilisationen. Bland annat upptäckte Andreas Malm att Ulf Nilsson år 2007 gett ut boken ”<em>What Happend to Sweden? – While America Became the Only Superpowe</em>r”. Den publicerades i USA på ett litet förlag som vände sig till svenskbyggderna.</p>
<p>Där utbredde sig Nilsson om Amerikas grandiosa storhet och beklagade Sveriges förfall, i och för sig ett återkommande tema i hans kolumner.</p>
<p>Orsak? Invandring från Mellanöstern.</p>
<blockquote><p>”<span style="color: #808080;"><em>I Malmö, där invandrare utgör 40 procent av befolkningen, utkämpar etniska gäng gatustrider dag och natt och en forskare från Lunds universitet rapporterade nyligen att unga muslimska män våldtar svenska kvinnor eftersom de vill bedriva krig mot det svenska samhället.</em></span>”<a href="#_edn6">[vi]</a></p></blockquote>
<p>Andreas Malm anser att Ulf Nilsson fullständigt verkar ha absoberat det islamofobiska tänkande som presenterats av sådana rasistiska ”klassiker” som Samuel Huntington, Bat Ye’or, Melanie Philips, Raphael Israeli, Marc Steyn, Walter Laqueur och många, många andra. Detta är till sist ett heroiskt civilisationskrig mellan kristna och muslimer enligt den uppfattningen och <em>DOM </em>är på offensiven.</p>
<p>Tanken att ”De förökar sig i rasande takt” finns där.</p>
<p>En klassisk rasistisk tankefigur. (Jan Hjärpe visste att berätta om att den schweiziska debatten om muslimsk invandring löpt i de banorna. Det gjorde den under 1800-talet också. Enda skillnaden var att då handlade det om de lömska katolikerna som konspirerade för att rasera den rena kulturen, det sanna blodet etc.<a href="#_edn7">[vii]</a>)</p>
<p>Samma tankegångar som nu landat i den beramade kolumnen, ett mycket starkt tecken på att det <strong><em>INTE</em></strong> handlade om en smärre språklig vurpa i Expressens spalt.</p>
<p>Expressens tillfällige ansvarige utgivare Per-Anders Broberg fick frågan om detta var Tidningens linje också. Svaret blev att Expressen hade stor spännvidd på åsikterna. Bara för att tidningen publicerade Nilsson betydde det inte att man stod bakom ansåg han.<a href="#_edn8">[viii]</a></p>
<p>I Vindskupan klingar det argumentet underligt. Varken tidningen eller ansvarige utgivaren kan så lättvindigt distansera sig. Ulf Nilsson <strong><em>ÄR</em></strong> Expressens man. För tiotusentals mångåriga läsare är han tidningens inofficielle galjonsfigur sedan decennier tillbaka. Först som ”världsreporter” sedan som kolumnist. Vad än ledningen säger så ser detta ut som tidningens åsikt. Lägg därtill att en tidnings ansvarige utgivare har rätt att ändra minsta kommatecken i alla texter som skall publiceras.</p>
<p>I Uppsala Nya Tidning undrade man på ledarplats om Expressen överhuvud taget hade någon ledning längre.<a href="#_edn9">[ix]</a></p>
<hr size="1" /><a href="#_ednref1">[i]</a> ” Ulf Nilson: Ingen risk att de militanta muslimerna lyckas i sin avsikt” av Ulf Nilsson, Expressen, 14 december 2010.</p>
<p><a href="#_ednref2">[ii]</a> ”<a title="Permanent Link to Statsvetare: ”Pursvenskarnas” undergång är inte nära förestående" href="http://svtdebatt.se/2010/12/statsvetare-pursvenskarnas-undergang-ar-inte-nara-forestaende/">Statsvetare: ”Pursvenskarnas” undergång är inte nära förestående</a>”av Andrej Kokkonen, SVT.se, 17 december 2010.</p>
<p><a href="#_ednref3">[iii]</a> ”<a href="http://www.unt.se/ledare/har-expressen-nagon-ledning-1161615.aspx">Har Expressen någon ledning?”</a> av Håkan Holmberg, Uppsala Nya Tidning, 16 december 2010.</p>
<p><a href="#_ednref4">[iv]</a> ”Löpsedeln och insidan” av Bo Strömstedt, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1994, sid 258-260.</p>
<p><a href="#_ednref5">[v]</a> ” <a title="Permanent Link to Ulf Nilson: Med pursvenskar menade jag svenskar av det gamla vanliga slaget" href="http://svtdebatt.se/2010/12/ulf-nilson-med-pursvenskar-menade-jag-svenskar-av-det-gamla-vanliga-slaget/">Ulf Nilson: Med pursvenskar menade jag svenskar av det gamla vanliga slaget</a>” av Ulf Nilsson, SVT.se, 16 december 2010-</p>
<p><a href="#_ednref6">[vi]</a> ”<em>What Happend to Sweden? – While America Became the Only Superpowe</em>r” Nordstjernan förlag, 2007,  sid 154-155 citerat av Andreas Malm i ”<em>Hatet mot muslimer</em>” av, Atlas förlag, 2009, sid 51-52</p>
<p><a href="#_ednref7">[vii]</a> Föreläsning med Jan Hjärpe, Kista, 25 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref8">[viii]</a> ”<a href="http://sverigesradio.se/sida/Sandningsarkiv.aspx?ProgramID=2795">Medierna</a>” Sveriges Radio,18 december 2010.</p>
<p><a href="#_ednref9">[ix]</a> ”<a href="http://www.unt.se/ledare/har-expressen-nagon-ledning-1161615.aspx">Har Expressen någon ledning?”</a> av Håkan Holmberg, Uppsala Nya Tidning, 16 december 2010.</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/12/en-varldsreporter-slar-till/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>2</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Den brittiska stöttepelaren försvinner</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/11/den-brittiska-stottepelaren-forsvinner/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/11/den-brittiska-stottepelaren-forsvinner/#comments</comments>
		<pubDate>Wed, 10 Nov 2010 14:17:14 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Afghanistan]]></category>
		<category><![CDATA[Eurocons]]></category>
		<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Den brittiska ekonomin]]></category>
		<category><![CDATA[Storbritannien]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=1973</guid>
		<description><![CDATA[Precis som Amerika släpar nu också Storbritannien på en allt tyngre ekonomisk kvarnsten kring halsen, allt medan fälttåget i Afghanistan trälar vidare utan något slut i sikte. Det är en av de trista och prosaiska frågor som lätt försvinner ur sikte mitt i alla rapporter om fältslag och strategi. Ändå är det vanvettigt viktig. Man [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p><img class="alignleft size-full wp-image-1975" style="padding: 3px; margin-top: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 10px; margin-bottom: 40px;" title="brittisk-kris" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/brittisk-kris.png" alt="" width="280" height="600" />Precis som Amerika släpar nu också Storbritannien på en allt tyngre ekonomisk kvarnsten kring halsen, allt medan fälttåget i Afghanistan trälar vidare utan något slut i sikte.</p>
<p>Det är en av de trista och prosaiska frågor som lätt försvinner ur sikte mitt i alla rapporter om fältslag och strategi. Ändå är det vanvettigt viktig. Man skulle rentav kunna säga att ett lands militära kapacitet är en förlängning av dess ekonomiska förmåga.</p>
<p>Ekonomin är den plattform som krigsmakten står på. I fallet USA börjar den plattformen bli farligt ranglig. Amerikas statsskuld uppgår till 110 procent av bruttonationalprodukten.</p>
<p>Nu håller samma sak på att drabba den näst största koalitions deltagaren.</p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Nu på hösten</strong></span> 2010 kommer meddelandet att Storbritannien har fallit ner i en statsfinansiell kris, och att det är riktigt, riktigt illa ställt. Det talas dunkelt om felslagen ekonomisk planering kombinerat med en kris som tvärt skänkt London det största budgetunderskottet i hela EU området. Det uppgick till 12 procent av BNP. Skärrade engelsmän noterade med en vissa problem att behålla <em>stiff upper lip</em> att det var värre än Grekland.<a href="#_edn1">[i]</a> Statskulden uppgick till 890 miljarder pund vilket skulle vara 62 procent av Storbritanniens bruttonationalprodukt.<a href="#_edn2">[ii]</a></p>
<p>Storbritannien är i sin värsta kris sedan andra världskriget. Till råga på eländet verkar det kommit som en överraskning.</p>
<p>Det är ingen katastrof. England står inte på bankruttens rand. Däremot kommer det att hamna där om det fortsätter på sin nuvarande kurs.</p>
<p>Från London tillkännages drakoniska besparingar. Den här gången kommer yxan att gå snarare än finsnickeri hyveln. 490 000 offentliganställda skall sparkas. Pensionsåldern kommer att höjas med ett år. I genomsnitt skall 19 procent av de olika departementens budget kapas.<a href="#_edn3">[iii]</a></p>
<p>Och besparings yxan kommer att hugga stora stycken ur den brittiska förvarsbudgeten.</p>
<p>De yxhuggen har fått pannorna att rynkas på andra sidan atlanten. Många hävdar att det kommer att göra Storbritannien oförmöget att staga upp USA:s interventioner i framtiden.</p>
<p>I början av år 2010 hördes en alltmer desperat jämmer från den brittiska militärledning. De var pressade av budgetnerskärningar och oavbrutna strider i Irak och Afghanistan. Styrkan gröptes ur genom att det växande antalet sårade och sjuka soldater.</p>
<p>Beskedet var att skulle det fortsätta måste armén förstärkas med 10 000 man.<a href="#_edn4">[iv]</a></p>
<p>Kanske blev det här svaret. Istället för att plussa på resurserna kommer de att krympa ytterligare.</p>
<p>Under invasionen av Irak 2003 deltog britterna med 46 000 man. I Afghanistan står britterna för 9 000 man ur koalitionsstyrkan. I båda fallen var britterna den största koalitionsdeltagaren.</p>
<p>Den möjligheten kommer att försvinna.<a href="#_edn5">[v]</a></p>
<p>Skall Storbritannien i framtiden försöka sig på att ”projicera makt” (som uttrycket lyder) så får det i hädanefter riktas mot små ö nationer (som Grenada). Stora och medelstora motståndarnationer är helt enkelt inte att tänka på.</p>
<p>Den brittiska armén kan sätta in en division på 30 000 <strong><em>OM</em></strong> den får förvarning och lååååång tid att förbereda sig.</p>
<p>England är bara mäktigt ett tillfälligt utbrott av styrka. Handlar det om att bedriva malande markoperationer under en längre tid, ett långvarigt krig eller en ockupation, kan britterna inte hålla mer än en enda brigad, 6 500 man, i fält.</p>
<p>Armén kommer att förlora nästan hälften av sina Challenger 2 stridsvagnar och mer än en fjärdedel av sitt tunga artilleri. Flottan, Englands stolthet, kommer att skäras ner. Bland annat kommer hangarfartyget HMS <em>Ark Royal</em> att skrotas. När samtidigt Harrier flygplanen skrotas betyder det att flottans återstående hangarfartyg inte kommer att ha några flygplan. Ett helikopter hangarfartyg kommer också att skrotas, det är ännu osäkert om det kommer att bli HMS <em>Ocean </em>eller HMS <em>Illustrius</em>. Marinspaningsplanet Nimrod MRA 4 kommer att skrotas, det efter att flottan dessförinnan spenderat tre miljarder pund på att modernisera det.</p>
<p>Den brittiska militära närvaron i Tyskland skall avvecklas till år 2020.<a href="#_edn6">[vi]</a></p>
<p>Och så vidare.</p>
<p>Med en samlad styrka på 5 brigader kommer hela den brittiska armén att vara mindre än den amerikanska marinkåren. På andra sidan Atlanten klagade Nile Gardiner, forskare vid den konservativa Heritage stiftelsen att efter alla nerskärningar skulle Englands långsiktiga förmåga att stötta Amerikas invasioner i stort sett inte skulle vara mer än en rökslinga.<a href="#_edn7">[vii]</a></p>
<p>En illvillig observatör skulle kunna kanske tillfoga att enligt Gardiners uppfattning var detta det brittiska försvarets enda riktiga uppgift dessförinnan också.</p>
<p>Förmågan till stora, svepande operationer &#8211; som Tony Blairs deltagande i invasionen av Irak med 46 000 man år 2003 &#8211; kommer med andra ord att vara ett minne. Till och med dagens 9 000 soldater i Afghanistan kommer att vara en ren omöjlighet.</p>
<hr size="1" /><a href="#_ednref1">[i]</a> ”<a href="http://www.guardian.co.uk/business/2010/may/05/uk-budget-deficit-worse-than-greece">UK budget deficit &#8216;to surpass Greece&#8217;s as worst in EU&#8217;</a>” av Katie Allen, Guardian, 5 maj 2010.</p>
<p><a href="#_ednref2">[ii]</a> ”<a href="http://www.financemarkets.co.uk/2010/04/22/uk-budget-deficit-races-away/">UK budget deficit races away</a>” av Gill Montia, Finace Markets, 22 april 2010.</p>
<p><a href="#_ednref3">[iii]</a> ”<a href="http://www.bbc.co.uk/news/uk-politics-11569160">Spending Review 2010: Key points at-a-glance</a>” BBC, 21 oktober 2010.</p>
<p><a href="#_ednref4">[iv]</a> “<a href="http://www.timesonline.co.uk/tol/news/uk/article7021207.ece?print=y">UK military creaking under strain of Iraq and Afghanistan, report says</a>” av Tom Coghlan, 10 februari 2010.</p>
<p><a href="#_ednref5">[v]</a> ”<a href="http://www.time.com/time/nation/article/0,8599,2026961,00.html?xid=rss-fullnation-yahoo">Britain&#8217;s Defense Cuts: Grim Portent for U.S. Military</a>?” av Tony Karon, Time magazine, 21 oktober 2010.</p>
<p><a href="#_ednref6">[vi]</a> ”<a href="http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/no-more-iraqscale-operations-after-cuts-2110527.html">No more Iraq-scale operations after cuts</a>” signerad PA, The Independent, 19 oktober 2010.</p>
<p><a href="#_ednref7">[vii]</a> ”Big British defense cuts weaken Pentagon’s top military partner” av Howard LaFranchi, Yahoo News, 20 oktober 2010.</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/11/den-brittiska-stottepelaren-forsvinner/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>1</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>&#8220;Det här börjar bli farligt för oss&#8221;</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/03/det-har-borjar-bli-farligt/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/03/det-har-borjar-bli-farligt/#comments</comments>
		<pubDate>Sat, 20 Mar 2010 04:48:02 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Demokraternas utrikespolitik]]></category>
		<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Gaza]]></category>
		<category><![CDATA[Irak]]></category>
		<category><![CDATA[Israelisk politik]]></category>
		<category><![CDATA[Palestina]]></category>
		<category><![CDATA[Västbanken]]></category>
		<category><![CDATA[Barack Obama]]></category>
		<category><![CDATA[Benjamin Netanyahu]]></category>
		<category><![CDATA[CENTCOM]]></category>
		<category><![CDATA[Centralkommandot]]></category>
		<category><![CDATA[David Petraeus]]></category>
		<category><![CDATA[Hasbara]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=1612</guid>
		<description><![CDATA[Förhållandet mellan Israel och USA kallnar igen, del II Det gräl mellan Israel och USA som brakade loss när Israel mitt under vicepresident Joe Bidens statsbesök tillkännagav att 1 600 nya bostäder skall anläggas i östra Jerusalem vill inte dö ut. Det börjar nu krypa fram att grälet i själva verket är mycket mer komplicerat [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<h1>Förhållandet mellan Israel och USA kallnar igen, del II</h1>
<p><a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/general-petraeus.jpg"><img class="alignleft size-full wp-image-1616" style="padding: 3px; margin-top: 0px; margin-bottom: 40px;" title="general-petraeus" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/general-petraeus.jpg" alt="General David Petraeus som tryckte på larmknappen" width="430" height="358" /></a>Det gräl mellan Israel och USA som brakade loss när Israel mitt under vicepresident Joe Bidens statsbesök tillkännagav att 1 600 nya bostäder skall anläggas i östra Jerusalem vill inte dö ut. Det börjar nu krypa fram att grälet i själva verket är mycket mer komplicerat än vad som först framgick.</p>
<p>I den israeliska pressen talas om att vicepresident Joe Biden praktiskt taget skällde ut Netanyahu i enrum.</p>
<blockquote><p>”<em>Det här börjar bli farligt för oss</em>,” hade Biden rutit. ”<em>Vad ni gör underminerar säkerheten för våra trupper som slåss i Irak, Afghanistan och Pakistan</em>.”<a href="#_edn1">[i]</a></p></blockquote>
<p>Bakom det låg en varning från den amerikanska arméns mellanöstern kommando om att det helt enkelt inte gick att fortsätta som tidigare.</p>
<p>Krisen har rullat vidare och verkar närmast växa. Arabförbundet och den palestinska myndigheten uppges överväga att dra sig ur förhandlingarna.<a href="#_edn2">[ii]</a> Israels Washington ambassadör ansåg att de amerikansk-israeliska relationerna hade hamnat i sin värsta kris på 35 år.<a href="#_edn3">[iii]</a></p>
<p>Det skall rentav cirkulera ett skämt på palestinsk sida om att man borde erbjuda sig att skicka extra poliser och soldater för att skydda premiärminister Netanyahu och utrikesminister Avigdor Lieberman. Detta av tacksamhet ”för det goda arbete de utför åt oss”.♠</p>
<p><a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/mearsheimer-walt.png"><img class="alignleft size-full wp-image-1617" style="padding: 3px; margin-top: 0px; margin-bottom: 40px;" title="Mearsheimer och Walt" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/mearsheimer-walt.png" alt="" width="430" height="399" /></a><span style="color: #993300;"><strong>Den blev en</strong></span> av det årets mest omtalade amerikanska debattböcker om USA:s mellanösternpolitik. Den började sitt liv år 2002 som en lång artikel av de båda professorerna John J Mearsheimer och Stephen M Walt.</p>
<p>Artikel hade beställts av tidskriften <em>The Atlantic</em>.</p>
<p><em>The Atlantics</em> tog en titt på  manuset och satte redaktionskaffet i halsen. Artikeln refuserades omgående utan någon ytterligare förklaring.</p>
<p>Den texten var för het för Amerika… då.</p>
<p>Istället blev den <em>London Review of Books</em> i England som förbarmade över artikeln och publicerade den.</p>
<p>Den blev en hejdundrande framgång. <em>London Review of Books </em>webbsajt formligen bågnade av alla träffar.</p>
<p>Då började man repa mod i Amerika också. Artikeln med titeln <em>The Israel Lobby</em> byggdes ut, förvandlades till en bok som gavs ut 2007.</p>
<p>Den boken klättrade upp till toppen på New York Times bestseller lista.</p>
<p>Den blev utskälld och lovprisad som nästan ingen annan. Diskussionerna rasade intensivt på både ledarsidor, i hem och arbetsplatser.</p>
<p>Så vad handlade allt bråk om?</p>
<p>Tja det handlade inte om någon adrenalindrypande stridsskrift. Boken är resonerande, välförsedd med fotnoter och källhänvisningar, som sig bör när ett par professorer ligger bakom.</p>
<p>Den beskrev israellobbyns uppkomst och verksamhet i USA. Vad den hävdade &#8211; och som var så vanvettigt omstörtande &#8211; var att Israels och Amerikas grundläggande intressen i själva verket <em>inte</em> sammanfaller. Att den israeliska ockupationen dessutom i många avseenden är brutal och destruktiv. Trots det hade stora delar av den amerikanska mellanösternpolitiken reducerats till att rätt mekaniskt traska i de färdriktningar som Israel önskade. Att alltsammand till sist bara kunde fortsätta för att den proisraeliska lobbyn var så formidabelt stark i USA (plus det faktum att det inte egentligen finns någon riktig motlobby).</p>
<p>För en svensk opinion är detta gammalt och välbekant sedan decennier tillbaka. För en amerikansk publik var det närmast omstörtande. Man skulle lugnt kunna säga att synen på Mellanösternkonflikten i USA var ungefär vad den varit i Sverige för 40 år sedan.</p>
<p>Fanns det en uppfattning har den i de flesta fall förblivit fotad på Leon Uris bok (och film) <em>Exodus</em> (av den amerikansk israeliske fredsaktivistens Jeff Halper kallad för historiens mest framgångsrika propagandakupp). John Mearsheimer bekände själv att han varit mer än en aning färgad av Leon Uris bok och hade förblivit så till dess han började gräva bakom alla granna pionjär historier om hur Israels grundande <em>egentligen</em> hade gått till.<a href="#_edn4">[iv]</a></p>
<p>Den lösning som de båda professorerna föreslog var också enkel och ganska rimlig. Amerika skulle inte vända sig <em>emot </em>Israel. Om landet hotades på riktigt skulle USA fortfarande komma till undsättning men man skulle inte heller okritiskt eka alla israeliska önskemål. Ville israelerna fortsätta med sina framstötar på Västbanken borde USA ryta till.</p>
<p>År 2002 gick det inte att publicera det i en ledande amerikansk tidskrift.</p>
<p>År 2007 gick det ge ut en bok men det vållade rasande motstånd.</p>
<p>I början av år 2010 sitter USA:s vicepresident och den befälhavande generalen för Amerikas viktigaste militärområde och säger i stort sett samma sak.</p>
<p>Israels och USA:s intressen glider obönhörligen isär. Det är slutsatsen. Det nuvarande grälet <em>utlöstes</em> kanske av tillkännagivandet av att 1 600 nya bostäder skall byggas i Ramat Shlomo i östra Jerusalem. Bakom det ligger ett berg av olösta frågor.</p>
<p>Först och främst vill man från Netanyahu regeringens sida visserligen gärna <em>förhandla</em> men däremot inte komma fram till en lösning. I alla fall inte någon lösning som betydde att tentaklerna om Västbanken skulle dras in igen. Från israelisk sida vill man helt enkelt kunna fortsätta bygga ut sin närvaro på Västbanken och behålla järngreppen om Gaza.</p>
<p>Det bidrar å andra sidan till att utlösas vågor av ökande spänning i Mellanöstern på ett sätt som riskerar att slå tillbaka mot USA som sitter mitt uppe i ett känsligt återtåg från Irak och en offensiv i Afghanistan och Pakistan.</p>
<p>Därtill kommer att USA skulle behöva normalisera sina relationer med Syrien och Iran medan Israel och dess lobby ilsket kräver att de skall förbli spända.</p>
<p>Om Netanyahu regeringen skulle få som den ville ha det riskerar det med andra ord att bli rejält farligt för Amerika som sitter fast i två fälttåg i regionen.</p>
<p>Och därför har nu den amerikanska armén blandat sig i debatten.♠</p>
<p><img class="alignleft size-full wp-image-1614" style="padding: 3px; margin-top: 0px; margin-bottom: 40px;" title="Joe Biden och Benjamin Netanyahu" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/biden-netanyahu.jpg" alt="" width="430" height="348" /><br />
<span style="color: #993300;"><strong>I januari 2010</strong></span>, medan hela världens intresse fokuserades på jordbävningskatastrofen på Haiti anlände en grupp officerare till Pentagon. De var utsända från general David Petraeus, befälhavaren för CENTCOM, Centralkommandot, eller USA:s militärområde för Mellanöstern och skulle möta USA:s ÖB amiral Michael Mullen.<a href="#_edn5">[v]</a></p>
<p>Det officerarna hade att berätta lämnade många gapande munnar både i Pentagon och i Vita Huset.</p>
<p>Det fanns en växande åsikt i Mellanöstern att det helt enkelt inte går att lita på Amerikas löften längre berättade de.</p>
<p>Amerika, rapporterade officerarna, betraktades inte bara som svagt: dess militära ställning i Mellanöstern höll på att undergrävas och ytterst handlade det om Israels evinnerliga obstruerande i fredsprocessen och att Amerika slappt lät det rulla på.</p>
<p>De kritiserade också den amerikanske chefsmedlaren George J Mitchell. En officer kallade honom ”<em>för gammal, för långsam och för sent ute</em>”.</p>
<p>Kort sagt: Krigarna ville se framsteg i fredsprocessen Israel / Palestina. Annars riskerade de själva att fastna i ett allt värre skruvstäd.</p>
<p>För att vara på den säkra sidan upprepade general Petraeus samma sak i ett vittnesmål inför senatens försvarskommitté i mitten av mars. Det kan med andra ord <em>INTE </em>handla om något missförstånd. De återkommande utbrotten av våld i Palestina brukade titt som tätt slå tillbaka mot hans egna amerikanska trupper. Motviljan mot Israel för dess behandling av palestinierna drabbat också Amerika eftersom Israel, på goda grunder, betraktades som USA:s gullegris.</p>
<p>Israel hade under alla år haft fritt fram att bedriva en evighetsockupation, att anlägga och utvidga bosättningar på ockuperat territorium och att attackera sina grannländer. Det har fått rulla på utan att Amerika gjort några ansatser att rycka i kopplet eller på något annat sätt ta kontroll över situationen. Det hade börjat fräta sönder USA:s förtroendekapital.<a href="#_edn6">[vi]</a></p>
<p>Och nu börjar tjugofemöringen att klirra för denna bloggare.</p>
<p>Det var troligen DEN orienteringen som Joe Biden hade i bakhuvudet när han sa åt Netanyahu att läget började ohållbart för USA.</p>
<p>Det handlade om mycket, mycket mer än förolämpningen och det handlade om mer de där 1 600 bostäderna och till och med mer än att Netanyahu i en handvändning torpederat nio månaders amerikanska ansträngningar att få igång förhandlingarna med palestinierna.</p>
<p>Beskedet från CENTCOM går dels ut på att det helt enkelt inte längre går att låta alltsammans rulla på som vanligt, dels att det i själva verket inte finns några riktiga gemensamma intressen mellan Israel och USA.</p>
<p>Tvärtom. Israels verksamhet bidrar starkt till att amerikanska soldater dödas.</p>
<p>Petraeus begärde också att Palestina skulle överföras från att tillhöra det amerikanska Europa kommandot till hans eget CENTCOM.<a href="#_edn7">[vii]</a> Det som skedde i Palestina hade återverkan på hans egna trupper i Irak och Afghanistan. Då ville Petraeus också ha det direkta överinseendet.<a href="#_edn8">[viii]</a></p>
<p>Det är inget mindre än en sensation. David Petraeus är den neokonservativa kamarillans favoritgeneral, mannen som lovprisats för Tillströmningen, ”The Surge”, i Irak.</p>
<p>Nu säger han att man måste tänka om när det gäller den Israelisk Palestinska konflikten.♠</p>
<p><a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/centcom.png"><img class="alignleft size-full wp-image-1615" style="border: 0pt none;" title="centcom" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/centcom.png" alt="" width="430" height="400" /></a></p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Nästa steg är lätt</strong></span> att förutse. Premiärminister Netanyahu försöker måla över motsättningarna och trycker på larmknappen till den proisraeliska lobbyn i USA.</p>
<p>Netanyahu passade redan före Bidens ankomst på att göra ett stort, offentligt framträdande tillsammans med pastor John Hagee, som en påminnelse om vem som hade speciell förbindelse med Amerikas kristna höger.<a href="#_edn9">[ix]</a></p>
<p>Från Obama kom nya bedyranden om att förbindelserna mellan USA och Israel var orubbliga och eviga, etc. etc.</p>
<p>General Petraeus förklarade att det egentligen inte var frågan om att han ville se all amerikansk verksamhet i Israel överföras till sitt eget Centralkommando, bara Gaza och Västbanken. Israels Washington ambassadör förklarade att han blivit felciterad om det där med den värsta krisen på 35 år. AIPAC avfyrade ett uttalande där Obama regeringen uppmanades att lugna ner sig och göra allt för att desarmera spänningarna.<a href="#_edn10">[x]</a> Ordföranden för Anti-Defamation Leage, Abraham Foxman, förklarade att beskedet från Centralkommandot var ett uttryck för antisemitism och kallade också general Petraeus för ”farlig”.<a href="#_edn11">[xi]</a></p>
<p>Befälhavaren för CENTCOM skulle med andra ord drivas av gammaldags judehat.</p>
<p>Samtidigt betyder general Petraeus inlägg att ett nytt problem seglat upp på Israellobbyns hittills så problemfria himmel. Tanken att Israel och USA:s intressen glidit isär hotar att släppa loss elden i delar av bygget. Hela verksamheten bygger på antagandet att de båda ländernas intressen är identiska, och närmast utbytbara. Att jobba för Israels intressen är detsamma som att främja USA:s och viceversa.</p>
<p>Om det <em>inte</em> är fallet så skulle de som medverkar tvingas välja mellan Israel och Amerika. Och de flesta bedömare är eniga om att om amerikanska judar &#8211; av tradition är mycket patriotiska &#8211; i det läget <em>inte</em> skulle stödja en utländsk regering framför sin egen.</p>
<p>Och många av de amerikanska kommentatorer som tidigare trott på Israel i vått och torrt har varit påfallande dämpade den här gången. En av dem, Thomas Friedman, ansåg till och med att den amerikanska regeringen borde ha gått <em>ännu</em> hårdare fram mot Netanyahu regeringen.</p>
<p>”<em>Israel needs a wake-up call</em>.”<a href="#_edn12">[xii]</a></p>
<p>Den nya judiska lobby organisationen J-Street har angripit Netanyahu regeringen och förklarat att de stödjer den amerikanska ledningen i den här konflikten.<a href="#_edn13">[xiii]</a>♠</p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>F</strong></span><span style="color: #993300;"><span style="color: #993300;"><strong>örsvarsminister Ehud Barak</strong></span><strong> </strong></span>lovade i slutet av 2009 att han skulle slå ner upproret med ”en järnnäve”.</p>
<p>Den här gången handlade det inte om att palestinier skulle lära sig <em>mores</em>. Det handlade om en revolt i den israeliska armén. En brigad hade delvis lamslagits av myteri efter att ha beordrats att utrymma en bosättnings utpost.<a href="#_edn14">[xiv]</a> Detaljerna är suddiga men det fortsatte att komma rapporter om oroligheter ett bra tag. Militärområdesbefälhavaren, en viss general Gadi Shamni, hade fått ta emot dödshot och upplysts om att han var ”<em>färgad av antisemitism och hat mot riktiga judar</em>” (bosättare).<a href="#_edn15">[xv]</a> Bland annat hade en ortodox bataljon blivit kroppsvisiterad inför en parad i pur ängslan för att soldaterna skulle ställa till med något.<a href="#_edn16">[xvi]</a></p>
<p>Benjamin Netanyahu själv varnade för att den typen av händelser skulle kunna bidra till att hela staten Israel till sist sprack i fogarna.<a href="#_edn17">[xvii]</a></p>
<p>Kort sagt: det är enkelt för en israelisk premiärminister att beordra utbyggnad av bosättningar. Det är mordiskt svårt att stoppa eller vända på hela processen.</p>
<p>Inte för att Netanyahu har något intresse av det heller. Kort efter regeringsskiftet förklarade en av rådgivarna som flockades runt den nygamle premiärministern att visst skulle man dra in litet vägspärrar här och där och kanske slopa en och annan bosättar utpost men till sist, tänkte sig rådgivaren, man bara dribbla runt med amerikanerna.<a href="#_edn18">[xviii]</a></p>
<p>Kort sagt: gärna pratfyllda förhandlingar med palestinierna om dittan och dattan men däremot är det inte tänkt att de skall utmynna i något avtal, i alla fall inget avtal som betyder att erövringarna från 1967 skall utrymmas.</p>
<p>I princip är det samma spel som bedrivits av nästan alla israeliska premiärministrar sedan 1967. Att i det läget leverera ett beslut om en laddning nya hus i en bosättning blir rätt logiskt.</p>
<p>Lägg därtill att delar av samhällsmaskineriet kretsar kring ockupationen, hur den skall upprätthållas och rulla på.</p>
<p>Bosättningarnas innevånare själva har allt intresse av att få sitta kvar i sina subventionerade bostäder. Flera bygg- och anläggningsföretag lever på att bygga ut bosättningarna. Därtill berättar Amira Hass att ockupationen bidragit att föda en riktigt lönsam säkerhetsindustri som sysselsätter så många som 70 000 människor.<a href="#_edn19">[xix]</a></p>
<p>Färdigheterna i att bevaka som förvärvats på Västbanken har exporterats på världsmarknaden. Fjärrstyrda plan, larm teknik, dataprogram och kameror för övervakning. Under tiden efter elfte september attentaten blomstrade säkerhetsindustrin.<a href="#_edn20">[xx]</a></p>
<p>Bevakningen och dompterandet av den palestinska befolkningen var för den närmast ett reklamargument.</p>
<p>Allt detta skapar en sektor av människor för vilka ett <em>fredsavtal</em> snarast framstår som ett dovt hot som skulle kunna rycka undan mattan under tillvaron. Inte nödvändigtvis för att de är onda eller höga på nationalreligiösa griller utan för att den bidrar till att sätta bröd och smör på bordet därhemma.</p>
<p>Kort sagt: det är enkelt att beordra nya bosättningar. Det är vanvettigt svårt för en israelisk regering (i synnerhet en fulladdad med frustande nationalreligiösa entusiaster) att låta backa processen.</p>
<p>Lik förbaskat är det exakt vad som måste ske. Det var nu också den amerikanska arméns besked.♠</p>
<hr size="1" /><a href="#_ednref1">[i]</a> Ursprungligen i Yedioth Ahronoth, citerat av Laura Rozen, ”<a href="http://www.politico.com/blogs/laurarozen/0310/What_Biden_told_Netanyahu_behind_closed_doors_This_is_starting_to_get_dangerous_for_us.html">What Biden told Netanyahu behind closed doors: &#8220;This is starting to get dangerous for us&#8221;</a>” Politico, 11 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref2">[ii]</a> ”<a href="http://www.timesonline.co.uk/tol/news/world/middle_east/article7057740.ece">Arab League puts peace talks on the brink”</a> av Sheera Frenkel, The Times, 11 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref3">[iii]</a> ”<a href="http://www.haaretz.com/hasen/spages/1156467.html">Israel envoy: U.S. ties at their lowest ebb in 35 years</a>” av Barak Ravid, Haaretz, 15 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref4">[iv]</a> ”<a href="http://www.thenation.com/doc/20060515/weiss/single">Ferment Over &#8216;The Israel Lobby&#8217;</a>” av Philip Weiss, i The Nation, 27 april 2006.</p>
<p><a href="#_ednref5">[v]</a> Vän av ordning känner sig säkert manad att upplysa denna bloggare om att i USA  det presidenten som överbefälhavare för landets krigsmakt. Amiral Mullens titel är Ordförande för de förenade försvarsgrenscheferna. Han är nog det närmaste man kan komma en ÖB i ordets svenska bemärkelse.</p>
<p><a href="#_ednref6">[vi]</a> “<a href="http://armed-services.senate.gov/statemnt/2010/03%20March/Petraeus%2003-16-10.pdf">Statement of general David H Petraeus, U.S. Army Commander U.S. Central Command before the Senate Armed Services Committee on the posture of U.S. Central Command</a>” 16 mars sid 12.</p>
<p><a href="#_ednref7">[vii]</a> ”<a href="http://mideast.foreignpolicy.com/posts/2010/03/14/the_petraeus_briefing_biden_s_embarrassment_is_not_the_whole_story">The Petraeus briefing: Biden’s embarrassment is not the whole story</a>” av Mark Perry, i Foreign Policy, 13 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref8">[viii]</a> ”<a href="http://www.stripes.com/article.asp?section=104&amp;article=68705">Report: Petraeus wants West Bank, Gaza responsibility</a>” av John Vandiver, Stars and Stripes, 16 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref9">[ix]</a> ”<a title="Permanent Link to Netanyahu and Pastor Hagee’s Lovefest on Eve of Biden’s Arrival in Israel" href="http://maxblumenthal.com/2010/03/pastor-hagee-and-netanyahus-lovefest-on-eve-of-bidens-arrival-in-israel/">Netanyahu and Pastor Hagee’s Lovefest on Eve of Biden’s Arrival in Israel</a>”av Max Blumenthal, 9 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref10">[x]</a> ”<a href="http://www.politico.com/blogs/laurarozen/0310/AIPAC_urges_Obama_admin_to_quiet_criticism_of_Israeli_government.html">AIPAC urges Obama admin. to quiet criticism</a>” av Laura Rozen, Politico, 14 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref11">[xi]</a> ”<a href="http://www.jpost.com/JewishWorld/JewishNews/Article.aspx?id=171089">Foxman: Don&#8217;t blame the Jews</a>” av Herb Keinon, i The Jerusalem Post, 16 mars 2010 och “<a href="http://www.adl.org/PresRele/IslME_62/5721_62.htm">Gen. Petraeus Wrong To Blame &#8216;Insufficient Progress&#8217; On Arab-Israeli Peace For Hindering U.S. Goals</a>” pressmeddelande från Anti-Defamation League, 18 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref12">[xii]</a> ”<a href="http://www.nytimes.com/2010/03/14/opinion/14friedman.html">Driving Drunk in Jerusalem</a>” av Thomas Friedman, i The New York Times, 13 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref13">[xiii]</a> ”<a href="http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3861973,00.html">ADL: US Criticism of Israel troubling</a>” av Yitzhak Benhorin, Yedioth Ahronoth, 10 mars 2010.</p>
<p><a href="#_ednref14">[xiv]</a> ”<a href="http://haaretz.com/hasen/spages/1129651.html">Barak: We must crush IDF refusal with an iron fist</a>” osignerat, Haaretz, 21 nov 2009.</p>
<p><a href="#_ednref15">[xv]</a> “<a href="http://www.haaretz.com/hasen/spages/1090393.html">Report: Far-rightists threaten top IDF genera</a>” av Nadav Shargai och Anchel Pfeffer, Haaretz, 8 juni 2009.</p>
<p><a href="#_ednref16">[xvi]</a> ”<a href="http://haaretz.com/hasen/spages/1130346.html">Wary of pro-settler protest, IDF strip-searches troops at ceremony</a>” av Chaim Levinson, Haaretz, 24 november 2009.</p>
<p><a href="#_ednref17">[xvii]</a> ”<a href="http://haaretz.com/hasen/spages/1129651.html">Barak: We must crush IDF refusal with an iron fist</a>” osignerat, Haaretz, 21 nov 2009.</p>
<p><a href="#_ednref18">[xviii]</a> Intervju av professor Efraim Inbar av Helena Cobban “<a href="http://justworldnews.org/archives/003420.html">Reconstruct Gaza? A Likud adviser says ‘No’</a>” publicerat på Helena Cobbans blogg <em>Just World News</em>, 2 mars 2009.</p>
<p><a href="#_ednref19">[xix]</a> ”<a href="http://www.haaretz.com/hasen/spages/1084656.html">Israel knows that peace just doesn&#8217;t pay</a>” av Amira Hass, Haaretz, 22 juli 2009.</p>
<p><a href="#_ednref20">[xx]</a> ”<a href="http://www.thenation.com/doc/20070702/klein">Laboratory for a Fortressed World</a>” av Naomi Klein, i The Nation, 14 juni 2007.</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/03/det-har-borjar-bli-farligt/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>5</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Balansvågen II. Stoppklossen som försvann</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/01/balansvagen-ii/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/01/balansvagen-ii/#comments</comments>
		<pubDate>Wed, 13 Jan 2010 10:55:50 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Internationell politik]]></category>
		<category><![CDATA[Svensk politik]]></category>
		<category><![CDATA[högerpolism]]></category>
		<category><![CDATA[nynazism]]></category>
		<category><![CDATA[Sverigedemokraterna]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=1372</guid>
		<description><![CDATA[I decennier har det funnits stora blockeringar mot Sverigedemokraternas framväxt. Nu håller en av de viktigaste på att vittra bort.]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<table border="0" cellspacing="0" cellpadding="20" width="100%">
<tbody>
<tr style="text-align: center;">
<td><a href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/ballong.png"><img class="size-full wp-image-1376 aligncenter" style="border: 0pt none;" title="ballong" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/ballong.png" alt="" width="350" height="346" /></a></td>
</tr>
</tbody>
</table>
<p>De är ryggraden i Sverigedemokraternas valmanskår. Det är de som ger partiet dess framgångar i valen. Industriarbetare, i synnerhet de yngre, har blivit partiets stöttepelare. I en undersökning från 2007 uppges av medlemmarna i IF Metall, Grafikerna och Pappers skulle så många som 5,8 procent rösta på Sverigedemokraterna. Det var vid en tid när Partiets väljarandel i Svenska folket i sin helhet uppgick till 3,1.<a href="#_edn1">[i]</a></p>
<p>Hur kommer det sig? Brukar inte de grupperna traditionellt rösta på socialdemokraterna eller Vänsterpartiet?</p>
<p>Lägg därtill: mönstret är detsamma i andra länder där högerpopulismen brett ut sig. I Tyskland ansågs nazisterna vara det största arbetarpartiet efter socialdemokraterna. I USA var industriarbetare de trognaste följeslagarna till George Wallace och senare Ronald Reagan. Samma sak är fallet när det gäller anhängarna till Nationella Fronten i Frankrike och Dansk Folkeparti.</p>
<p>I <a title="Förra inlägget" href="http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/01/balansvagen">förra inlägget</a> nämndes att en viktig förutsättning för att högerpopulismen skall komma till makten var att ekonomiska frågor plockats bort från dagordningen. Den andra förutsättningen är att det inte finns någon stark motrörelse med närvaro på gräsrotsnivå som står ivägen. Det noterades att nazistpartiet hade svårt att vinna väljare i områden där antingen katolska kyrkan eller socialdemokraterna hade en stark närvaro. Samma mönster gäller i Sverige.</p>
<blockquote><p><em>…sverigedemokraternas väljare  utmärks</em><em>socioekonomiskt</em><em> av att de något oftare än genomsnittet kommer från socialt utsatta och resurssvagamiljöer, men det som mest utmärker dem är politkermisstro och en negativ inställning till flyktingmottagning och att de mer än andra ser invandringsfrågor och lag och ordning som Sveriges viktigaste problem</em>.<a href="#_edn2">[ii]</a></p></blockquote>
<p>Så hur kommer det sig att Sverigedemokraterna nu lyckas bre ut sig bland just arbetarväljarna? Finns det inte en stark arbetarrörelse som är beredd att ställa sig i vägen längre?</p>
<p>Kanske, eller kanske inte.</p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Tiden var de</strong></span> första åren av 1990-talet. Arbetsplatsen var ett mellanstort industriföretag. Denna bloggare arbetade som modellritare. Ritbordet stod uppställt på tillverkningsplanet. De anställda utgjorde kärnsvensk arbetarklass. Många av dem hade tjänat firman i 10, 15 eller 30 år.</p>
<p>Tonen var vad som kallas ”rå men hjärtlig”. Om någon sa något fräckt och påfluget gällde det att kunna svara snabbt, fiffigt och ännu fräckare. Helst så den andre blev svarslös.</p>
<p>Då tyckte både han, jag och alla de kringstående att utbytet varit lyckat.</p>
<p>De såg kanske inte mycket ut för världen men de var duktiga, kanske de bästa i sin bransch. Ve mig eller någon annan som råkade göra ett slarvigt jobb eller anmäla sig sjuk utan att ha minst 40 graders feber. Då var det inte cheferna man måste oro sig för.</p>
<p>Det var jobbarkompisarnas hån och gliringar.</p>
<p>Det fanns en bussighet i botten också. Hade jag ett problem och pratade om saken var det i 9 fall av 10 löst inom kort. Någon hade kommit med ett tips, erbjudit sig att hjälpa till eller kommit med en lösning.</p>
<p>De flesta hade en hygglig levnadsstandard. De hade bil. Ett radhus, en lägenhet eller en villa ute på landet. Då och då kunde de åka på semester till varmare breddgrader och de kunde hjälpa sin ungar till en hygglig start på livet.</p>
<p>Det krävde sin tribut. Det var nödvändigt att båda makarna jobbade heltid. Det krävde också ett idogt räknande på alla inkomster och utgifter. Men det är klart, det var en stor förbättring från den epok då arbetare bara hade att försöka supa ihjäl sig så snart som möjligt. Det var kanske den förkättrade välfärdens stora löfte. Den som håller sig nykter och sköter sig själv och sin ekonomi skulle kunna kravla sig upp på en hygglig levnadsstandard.</p>
<p>Det förmodas ofta att ”gubbarna på golvet” i grunden inte begriper vad som händer på de högre nivåerna inom ledningen. Det gällde <em>inte </em>här. En väl utvecklad djungeltelegraf sörjde för att vi hade god koll vad som skedde uppe på andra våningen. Vi visste väl vilka av cheferna som jobbade hårt. Vilka mest av allt latade sig dagarna i ända. Vem som var på väg upp eller ut och vilka som intrigerade mot varandra.</p>
<p>Många talade med saknad om den tid då firman fortfarande varit ett familjeföretag, innan civilekonomerna tog över. <em>Det</em> hade varit en tid då det rådde ordning och reda i ledningen. Någon av ägarens närstående, mestadels äldste sonen, lärdes upp för att ta över. Sen sina sena tonår hade han gått bredvid teknikerna när de lagade maskinerna och lärt sig de viktigaste om tekniken, gått bredvid försäljarna när de mötte med kunderna och lärt sig försäljningen, jobbat på lagret, tjänat fickpengar och lärt sig logistiken.</p>
<p>När äldste sonen till sist tog över kunde han både företag och branschen utan och innan.</p>
<p>Det var borta nu.</p>
<p>Företagsledningen satt sen länge långt borta i en annan stad. De ledande var mer siffermänniskor än tekniker. Ofta när de försökte ge direktiv om produktionen kändes som att höra munkar tala om äktenskaplig kärlek. Nåja, liknelsen kanske känns krystad men ni förstår vad som menas? Det handlade om personer som i grund och botten inte begrep vad de sysslade med.</p>
<p>Alla som arbetade i produktionen visste att de när som helst kunde bli bortrationaliserade närhelst de vingliga konjunkturerna vände ner igen. Deras yrkeskunnande eller lojalitet mot företaget betydde nästan inget då.</p>
<p>En uppsägning betydde för de flesta en hotande katastrof. Avbetalningar och amorteringar hotade då omgående att växa till oövervinneliga problem.</p>
<p>Fanns det ingenstans de kunde vända sig?</p>
<p>Tja de flesta var fortfarande socialdemokrater på den tiden men partilojaliteten började bli alltmer trött och slentrianmässigt. <em>Deras</em> verklighet fanns på fabriksgolvet. Facket och partiet hade det mysigt i sina kontor i andra änden av stan utan att hysa något överdrivet intresse för medlemmarna.</p>
<p>Den gamla tidens arbetar ledare som agiterade på verkstadsgolvet var nu ett minne blott.</p>
<p>Många av de äldre jobbarna kunde ge kryddade &#8211; men sanna &#8211; berättelser om de ständiga intrigerna inom den såkallade arbetarrörelsen på orten. De kunde berätta om en nyckelfunktion i organisationen där ledningen ständigt stoppade in de sämsta kandidater som gick att uppbringa. Allt för att slippa få en rival på halsen.</p>
<p>En annan funktionär hade ställt till med en helt meningslös konflikt på företaget för att främja sina egna utsikter att bli riksdagsledamot.</p>
<p>Hon hade lyckats.</p>
<p>Det noterades att hon nu satt med en fet lön, en bra pension runt hörnet och generösa anställningsförmåner.</p>
<p>Hon hade inget som helst intresse för sina gamla arbetskamrater, de som fått sitta emellan under konflikten.</p>
<p>Någonstans på vägen, utan att någon hade noterat det, hade arbetarrörelsens ”vi” förvandlats till”dom”. Fack och parti hade blivit nästan lika främmande och avlägset som företagsledningen. Fanns det problem så visste man på förhand att det var komplett meningslöst att vända sig åt det hållet. De var nästan aldrig intresserade. Det var vedertagen visdom att för den som ville skapa sig en bana inom <em>Rörelsen</em> så gällde det att så snart som möjligt komma bort från arbetet på gräsrotsnivån och ta sig in i stugvärmen i något kansli. Väl där gällde det att komma under ögonen på ”rätt” potentat.</p>
<p>Då fanns chansen att plockas upp på högre nivå och göra <em>den där </em>karriären som kunde leda till <em>de där</em> posterna och <em>den där</em> lönen.</p>
<p>Kanske var utvecklingen ganska typisk. Det finns de som menar att kanslierna sen länge förvandlats till gökungen som sög livet ur många av de etablerade partierna och folkrörelserna.</p>
<p>Antalet fast anställda tjänstemän, kanslister och föreningsdirektörer hade sakta men säkert vuxit, vuxit och vuxit ännu mer. Med dem hade floden av rapporter, promemorior och PM ökat. Den gamla tidens typ av politiker som drev sitt förtroendeuppdrag vid sidan av ett ordinarie jobb började få allt svårare att hänga med.</p>
<p>Politiken blev ett heltidsyrke det också.</p>
<blockquote><p><em>”För yrkespolitikern fungerar därför den egna arbetsplatsen som en sorts fristad, en arbetsgemenskap där den ömsesidiga förståelsen mellan de olika partiernas företrädare är större än samhörigheten  med de egna väljarna. Världen utanför är kall och hård, men innanför riksdagshusets väggar blandas den yrkesmässiga gemenskapen med en ömsesidig förståelse för varandras svårigheter att hantera de trilskande väljarna, de som bara kräver och kräver.”<a href="#_edn3">[iii]</a></em></p></blockquote>
<p>Då och då uttryckte ledningarna för fack och parti sin förvåning över att medlemmarna verkade ha blivit alltmer ointresserade av vad fack och parti sysslade med. Men det fanns inget intresse att tala med <em>med</em> medlemmarna. På sin höjd talar man <em>till </em>dem via myndiga ukaser från kanslierna.</p>
<p>Det fanns ett gryende missnöje underifrån. Det missnöjet faktiskt var berättigad. Det fanns mindre och mindre utrymme för de vanliga medlemmarnas oro och åsikter.</p>
<p>Kanske var det där och då som ett tomrum började växa ner på gräsrotsnivån, någonstans mellan de styrande och de styrda, ett tomrum som bara väntade på att fyllas, först av Ny Demokrati, sen av Sverigedemokraterna.</p>
<p>Oavsett vad man anser om arbetarrörelsen, om man gillar den eller ej, så finns ett faktum: i decennier har den utgjort  största bromsklossen för högerpopulister / nynazister / nyfascister.</p>
<p>Den bromsklossen håller på att vittra bort.</p>
<p>Mycket tyder på att just gräsrotsarbetet är en av de starkaste korten för framgångsrika högerpopulistiska rörelser. Det noterades att Nationella fronten i Frankrike –som utgjort en av Sverigedemokraternas förebilder &#8211; ofta byggt sina framgångar på underifrån, på gräsrotsnivå. Det blev <em>Nationella Fronten</em> som lyssnade när de etablerade partierna blivit alltmer snorkiga och ointresserade. Ledande funktionärer från Fronten kunde regelbundet dyka upp på den lokala marknaden på de orter de verkade för att prata med folk och lyssna på deras synpunkter. Partimedlemmar ur Fronten kunde ställa upp och hjälpa ungarna i grannskapet att komma till skolan när mammorna var sjuka. <a href="#_edn4">[iv]</a></p>
<p>Man strävade målmedvetet efter att bygga upp en trivsam miljö i sin gräsrotsverksamhet. Något som stämmer överens med tanken om att skapa en mysig <em>Volksgemeinschaft</em> för ”rätt” etnisk grupp.</p>
<p>Bim Clinell noterade med förvåning att journalister och forskare som deltagit i den verksamheten i studiesyfte kunde vara påfallande nostalgiska när de lämnat den. Oavsett om de hatade Frontens politik och ideologi, även om de genomskådat Le Pen så kunde de fortfarande ha en dov längtan tillbaka. (Många äldre tyskar kan fortfarande känna en viss nostalgisk längtan efter sin tid i <em>Hitlerjugend</em> eller <em>Bund Deutscher Mädel</em>, även om de i alla avseenden lämnat nazismen bakom sig.)</p>
<p>Då kommer man till den stora frågan. Är Sverigedemokraternas frammarsch omöjlig att stoppa?</p>
<p>Kanske inte.</p>
<p>Det har gjorts. I USA har bevisligen högerpopulistiska republikaner besegrats lokalt och på riksplanet av politiker som valt att betona ekonomiska frågor istället för kulturella. En lång rad finansskandaler bidrog till att rikta förbittringen mot Wall Street koryféerna, inte mot den ena eller andra etniska gruppen. I valet 2008 röstade Amerika rentav fram sin första afro-amerikanska president.</p>
<p>Vågskålen tippade ner åt den ekonomiska sidan.</p>
<p>I Frankrike har Nationella Fronten pressats tillbaka i en del lokalval. Receptet var dels att ha ett tydligt program, ett som gav alternativa svar på de lösningar som Nationella Fronten erbjöd men framför allt: där det skedde hade de etablerade partierna börjat bedriva verksamhet på gräsrotsnivå.</p>
<hr size="1" /><a href="#_ednref1">[i]</a> ”<a href="http://www.dagensarbete.se/home/da/home.nsf/2e572a59aaf25c4041256802004f1d9c/9897ea29e0074c57c125739c004e1e8a?OpenDocument">Unga industriarbetare väljer sverigedemokraterna</a>” av Anna Tidberg, Dagens Arbete, 26 november 2007. via Andreas Malm.</p>
<p><a href="#_ednref2">[ii]</a> ”<a href="http://www.som.gu.se/bocker/det_nya_sverige/159-168.pdf">Sverigedemokrater – vilka är dom och vad vill dom</a>?” av Sören Holmberg, avsnitt i ”Det nya Sverige”, rapport nr 41 från SOM-Institutet, Göteborgs Universitet 2007.</p>
<p><a href="#_ednref3">[iii]</a> ”Den politiska adeln; Politikens förvandling från uppdrag till yrke” av Anders Isaksson, Wahlström &amp; Widstrand, 2002, Sid 77.</p>
<p><a href="#_ednref4">[iv]</a> ”De hunsades revansch; En resa i fascismens Frankrike” av Bim Clinell, Ordfront förlag, sid 256.</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/01/balansvagen-ii/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>10</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Balansvågen</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/01/balansvagen/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/01/balansvagen/#comments</comments>
		<pubDate>Fri, 08 Jan 2010 12:03:02 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Eurocons]]></category>
		<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Internationell politik]]></category>
		<category><![CDATA[Svensk politik]]></category>
		<category><![CDATA[Högerpopulism]]></category>
		<category><![CDATA[nazism]]></category>
		<category><![CDATA[Sverigedemokraterna]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=1348</guid>
		<description><![CDATA[Ett nytt år har börjat. Ett nytt decennium likaså. Under det gångna året har för första gången ett högerpopulistiskt parti (eller om man så vill fascist influerat) lyckats etablera sig i svensk politik. Det är något nytt. Tittar man längre bakåt är bilden en annan. På 1930-talet klagade en av de ledande svenska nazisterna över [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<table border="0" cellspacing="0" cellpadding="20" width="100%">
<tbody>
<tr>
<td align="center">
<p style="text-align: center;"><img class="size-full wp-image-1358 aligncenter" style="border: 0pt none;" title="Balansvågen" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/balansvagen.png" alt="Balansvågen" width="430" height="481" /></p>
</td>
</tr>
</tbody>
</table>
<p><span style="color: #993300;"><strong>Ett nytt år har</strong></span> börjat. Ett nytt decennium likaså. Under det gångna året har för första gången ett högerpopulistiskt parti (eller om man så vill fascist influerat) lyckats etablera sig i svensk politik.</p>
<p>Det är något nytt. Tittar man längre bakåt är bilden en annan. På 1930-talet klagade en av de ledande svenska nazisterna över att han och hans meningsfränder var dömda förbli en politisk sekt långt ute i de grå marginalerna i svensk politik.</p>
<p>Fundera på saken och ta samtidigt en titt på hur det såg ut runtom Sverige. I Tyskland hade nazistpartiet gripit den totala makten. I Italien hade fascist partiet haft makten sen 1922. I Finland hade Lapporörelsen varit på vippen att ställa till med inbördeskrig. Estland, Lettland och Litauen hade alla blivit mer eller mindre fascistiskt influerade diktaturer.</p>
<p>Sverige förblev nästan helt opåverkat. Vi lyckades inte ens producera någon halvhygglig Hitler-epigon som Vidkun Quisling i Norge eller Danmarks Fritz Clausen.</p>
<p>Försöken att tala om för svenska folket att alla deras problem –och problemen fanns ymnigt i den stora depressionens skugga – berodde på ”främmande element” i den kärnsvenska ”folkkroppen” eller på en världsomfattande sammansvärjning som den lilla gruppen svenska judar förmodades delta i, ja de försöken föll platt på hälleberget.</p>
<p>Hur kom det sig? Var svenskar moraliskt överlägsna?</p>
<p>Tanken kittlar men den håller inte. Det tankegods som födde fram nazismen och fascismen fanns på svensk botten också.</p>
<p>Så hur kom det sig att de svenska väljarna inte kittlades av den typen av paroller – då?</p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Under försöken</strong></span> att få någon rätsida på det högerpopulistisk genombrottet i den amerikanska politiken upptäckte Thomas Frank den politiska balansvågen. I den ena vågskålen låg kulturella frågor. Det var frågor om identitet, vilken som var den egna identiteten och vilken identitet som var ”rätt” i det egna landet. Fienden är de som tillhör fel ”stam”.</p>
<p>I den andra låg ekonomiska frågor. Bättre lön. Rimliga chanser för ungarna att plugga vidare om de vill. Sjukvård. Den fiende man vill bjuda spetsen är anhängarna av Status Quo.</p>
<p>På 1920-talet hade mycket av den amerikanska samhällsdebatten kretsat kring tämligen fnoskiga frågor som vem kunde betrakta sig som ”äkta amerikan”. Den kulturella vågskålen tippade ner.</p>
<p>Under depressionen på 1930-talet vägde de ekonomiska frågorna över och ”<em>New Deal</em>” fick sitt genombrott. Den ekonomiska vågskålen tippade ner och blev fortsatte att ligga nertyngd under många decennier.</p>
<p>Kan samma mekanismer vara i rörelse i Sverige?</p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Hennes namn</strong></span> framgick inte i intervjun. Kanske var det lika så gott. Det talades bara om att hon var nynazist. När hon skulle tala om sina motiv berättade hon om sin vrede över hur hennes mamma behandlats. Mamma var inlagd på långvården, på en avdelning som var kroniskt underfinansierad, underbemannad, underutrustad, ja svältfödd på alla upptänkliga sätt. Själv kunde hon inte göra mycket mer för mamma än att besöka så ofta som möjligt.</p>
<p>Hade det varit i Sverige för femtio år sen hade hon kanske krävt ekonomiska och sociala reformer. ”<em>Samhället måste ingripa</em>,” löd ofta mantrat när missförhållanden avslöjades.</p>
<p>Nu blev det istället bevis för att hennes egen grupp, hennes ”stam” om man så vill (vit, lutheransk, kärnsvensk arbetarklass) var förtryckt och förnedrad på bekostnad av ”de andra”.</p>
<p>Och svaret borde bli att man satte klacken på dessa ”de andra”.</p>
<p>Den sociala ingenjörskonsten har varit avskriven sen nästan tjugo år tillbaka. Återstod de kulturella frågorna, frågor om identitet och tillhörighet. För den kvinnan var från och med nu genom <strong><em>det</em></strong> filtret hon tolkade samhället och vad som hände runtomkring henne.</p>
<p>I Sverige på tyngdes vågskålen ner för de ekonomiska frågorna på 1930-talet och där stannade den fram till 1990. En idériktning fanns i luften, ”den nya upplysningen”. Det fanns en vacker nationalekonomisk teori, ”Stockholmsskolan” (med Gunnar Myrdal som frontfigur). Där fanns på den tiden en pigg socialdemokrati med en bastant organisation som finfördelade sig ner på gräsrotsnivå, med studieförbund och med nära kontakter med LO. Och det fanns ett lovande program för att lösa samhällets problem genom det som skulle kalla social ingenjörskonst.</p>
<p>Lägg därtill att genomsnitts Sven och Siv var med på noterna. Framtidsförhoppningarna handlade om vardagliga nyttigheter som slumsanering, bättre arbetslivsvillkor, att kunna flytta in ett egnahem hus, rimliga framtidsutsikter för ungarna, att skaffa egen bil etc. <em>inte</em> om att man måste utrota familjen Goldman i lägenheten mitt emot.</p>
<p>Frågor om etnisk identitet var satta på undantag. Historiker har också noterat att det i Tyskland grovt räknat fanns två områden där nazistpartiet hade svårt att göra inbrytningar bland väljarna. Det var de som där antingen socialdemokraterna eller katolska kyrkan hade en starkt grepp om människorna. Båda rörelserna, hur olika den än kan ha varit i övrigt, hade en stark närvaro på gräsrotsnivå.</p>
<p>Det var de största stoppklossarna. Att någon annan fanns på plats först.</p>
<p>Denna bloggare ifrågasätter inte att den sociala ingenjörskonsten hade betänkliga drag med sin klockartro på att alla problem kunde lösas genom inrättandet av ständigt nya ämbetsverk. Kanske var det också oundvikligt att den till sist måste lämna plats för nyliberalismen. Samtidigt var den ändå ett försök att lösa <em>reellt existerande</em> problem i samhället, inte symboliska eller hopfantiserade.</p>
<p>Så medan många av Sveriges grannländer föll under fascistiska och nazistiska rörelser förblev Sverige märkligt opåverkat. Inte så att man inte hade fördomar på den tiden men det fanns ingen stor politisk rörelse som försökte tolka hela samhällsutvecklingen genom frågor om ras, grupptillhörighet och kultur.</p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Hela efterkrigstiden</strong></span> hade varit en enastående bra tid i Sverige och hela den övriga industrialiserade världen. Industrin gick på högvarv. Det fanns hyggligt avlönade fasta anställningar och goda karriärmöjligheter för de flesta.</p>
<p>Familjer vars släktingar varit statare och lantarbetare sen generationer tillbaka in i den grå forntiden kunde nu flytta in i egna hem, i moderna lägenheter, skaffa bil, teveapparater och se ungarna gå vidare på universitet och högskola.</p>
<p>Den sociala cirkulationen ökade. Denna bloggares morfar arbetade på det statliga Televerket där han blev telekommissarie efter tjugo års träget arbete. <em>Hans</em> son tog också anställning på televerket under rekordåren och blev telekommissarie efter cirka fyra år.</p>
<p>Samma bana, olika tidsepoker.</p>
<h2>Kalifornien 1968. Det gryr för högerpopulismen</h2>
<p><span style="color: #993300;"><strong>Sven Delblanc befinner </strong></span>sig i Kalifornien som gästforskare vid Berkeley universitetet i slutet av 1960-talet. Han upplevde att livet var lätt och behagligt, samtidigt började det röra på sig i samhället runtomkring. Det rådde oro på universitetet. Det demonstrerades mot Vietnamkriget. Medborgarrättsfrågan hade härjat. Den konflikten hade med nöd och näppe bilagts.</p>
<p>Han noterar att ett nytt politisk stjärnskott i form av sydstatspolitikern George Wallace tillfälligt och oväntat flammat upp på den politiska himlen med rasåtskillnad och motstånd mot integrationen på programmet.</p>
<p>Nej Wallace hade inte blivit president men han hade kommit oväntat långt och det utan rika sponsorer eller stöd från några av de etablerade partierna. På ett valmöte med Wallace ser Delblanc idel flanellskjortor och barkade händer bland människorna i publiken.</p>
<p>Kort sagt: de utgör vad som kallas <em>blue collor,</em> arbetarklass.</p>
<p>Sven Delblanc får veta att det finns en utbredd besvikelse bland såkallat vanligt folk på <em>båda </em>de politiska partierna. Visst, på ytan var amerikanska industriarbetare bland de mest välbeställda i världen men i skymundan hade villkoren blivit allt kärvare. Vietnamkriget hade lett till inflation, reallönerna hängde inte med. Det började bli svårare att få jobb. Lättare att få sparken. Medborgarrättsrörelsen hade lett till att svarta började dyka upp här och där på arbetsplatserna. Hos många vita amerikaner fanns en krypande känsla av att de svarta gynnades på bekostnad av hederliga vita protestanter.<a href="#_edn1">[i]</a></p>
<p>Det fanns ett växande missnöje, en gryende känsla av att systemet var i olag, samtidigt hade förtroendet för de etablerade partierna börjat eroderas. Det här mönstret skiftar naturligtvis från land till land beroende på historisk bakgrund och samhälle. Om man släpper tanken på att det som kallas för högerpopulism / fascism / nazism skulle bero på olika typer av ”nationalkaraktär” hos tyskar, danskar, amerikaner, fransmän eller svenskar så finns det en del drag gemensamt. Det ena verkar vara att förtroendet för de gamla makthavarna vittrar bort. Det andra är att ekonomiska frågor strukits från dagordningen. Där finns också en växande känsla av att systemet är i olag. Vågskålen tippar ner åt andra hållet.</p>
<p>Delblanc noterar också att en ny och tämligen obehaglig uppkomling presenterat sig i Ronald Reagan som blivit Kaliforniens guvernör.</p>
<p>Och att Reagan verkar ha sugit åt sig mycket av George Wallaces program.</p>
<p>Valrörelsen 1968 i USA blev nästan ohämmat rasistisk ansåg Delblanc. Från republikansk sida hade man lärt sig att linda in sitt tal om rasfrågor. Nixon pratade om lag och ordning. Alla visste att han menade ”vi ska hålla efter negrerna”. I sinom tid skulle Ronald Reagan som president demontera de flesta av de federala program som skulle hjälpa svarta att förbättra sin ställning.</p>
<p>I Sverige har Folkpartiet försökt sig på samma grepp. Lagom inför EU valet gick Jan Björklund ut med ett utspel om att nu fick det minsann vara slut att somliga elever som påstods slippa delta i simundervisning eller lektioner om sex och samlevnad.</p>
<p>Det görs också klart att det inte handlar om medlemmar av livets ord eller pingstkyrkan. Ordet ”muslim” sägs aldrig rent ut men kodorden står som spön i backen. ”Hederskultur”, ”<em>inom dessa grupper betraktas kvinnans frihet som ett hot mot familjen</em>.”<a href="#_edn2">[ii]</a></p>
<p>Läsaren får gärna gissa vilka ”grupper” som åsyftas.</p>
<p>Och folkpartiets väljare noterar belåtet att med käre gamle Björklund i spetsen kan de vara säkra på att svartskallarna skulle få veta sin plats.</p>
<p>I Sverige gällde svensk kultur. Basta.</p>
<p>Folkpartiet gjorde bra ifrån sig i EU valet.</p>
<p>I USA noterade en strateg belåtet att under alla dessa år sen president Roosevelts dagar hade Demokraterna varit Vanliga Folks parti medan Republikanerna betraktades som de förmögnas och besuttnas parti. Det var borta nu. De ekonomiska frågorna hade definitivt strukits från dagordningen.</p>
<p>Därmed fanns bara sociala och kulturella skillnader kvar och i och med det kunde Demokraternas vädjanden till vanligt folk enkelt neutraliseras.<a href="#_edn3">[iii]</a> Ja man kunde rentav <em>vända</em> på kuttingen genom att leverera smäktande visioner av hur vanligt hederligt folk förtrycktes av snobbiga progressiva. I Sverige försökte sig kristdemokraternas ledare Göran Hägglund sig på samma grepp när han från Dagens Nyheters debattsida hyllade ”<em>Verklighetens Folk</em>” jämfört med den ”<em>Radikala Elit</em>” som förmodades titta snett på och förtrycka denna verklighets folk.<a href="#_edn4">[iv]</a></p>
<p>Det handlar i mångt och mycket om klasskampsparoller men med helt omvända förtecken och det är plankat från USA:s kristna höger rätt upp och ner. Hederliga <em>konservativa</em> löntagare förtrycks av en lömsk kaffelatte pimplande radikal elit i storstäderna. Problemen i samhället förklarades med att kulturen korrumperats och  fördärvats av denna elit. I USA blev svaret ett heligt krig mot aborter, för skolbön och emot homoäktenskap.</p>
<p>Därmed kunde växande skaror av vanliga arbetare och tjänstemän att börja rösta på partier som egentligen arbetade mot deras egna väsentliga intressen. Som ville urholka <em>deras</em> barns skolor, sjukvård etc. etc. allt för att kunna sänka skatterna, och sen sänka dem ännu mer.</p>
<p>Mycket kretsar kring nostalgi över ett tänkt idealiskt förflutet som troligen ingen som levde då betraktade som ett idealtillstånd. Ronald Reagan brukade i sina tal frammana bilden av ett Amerika där ett gyllena skymmningljus ständig flödade och Glenn Miller knastrade i radioapparaterna.</p>
<p>Sverigedemokraterna säger sig vilja föra oss tillbaka till en tänkt Astrid-Lindgren-barnen-i-bullerbyn-och-saltkråkan värld som gått förlorad och nu skall återerövras.</p>
<p>Det finns en växande känsla av att systemet är i olag. Att vi måste föras tillbaka till Idealtillståndet.</p>
<p>Lägg därtill att det dykt upp ett nytt hatobjekt på nära håll i form av invandrare från muslimska länder.</p>
<p>●●●<br />
<strong><span style="color: #993300;">Under många år</span></strong> släpade Sverigedemokraterna, liksom de nynazistiska rörelser den växt fram ur på ett gigantiskt och välförtjänt image problem. Det gick knappt att se på dem utan att det dök upp minnesbilder av gaskammare och likberg i nyligen befriade koncentrationsläger.</p>
<p>Svaret från Sverigedemokraternas sida blev att koncentrera sig på att tala om ”främlingar” i största allmänhet. Andreas Malm visar det inte ville fungera heller. Minnena från gaskammare ville inte försvinna. Vändpunkten blev att sikta in sig på den muslimska gruppen. Malm citerar ut ett baxnande policy dokument från det brittiska BNP.</p>
<blockquote><p><span style="color: #808080;"><em>Vi dunkar på om islam. Varför? Därför att det är det enda som vanligt folka därute kan förstå. Det är det som tidningsredaktörerna säljer lösnummer på. Om vi skulle attackera någon annan etnisk grupp – vissa säger att vi borde attackera judarna -… men vi måste ta oss till makten. Om judarna var den fråga vi tjatade om skulle allmänheten tro att vi var spritt språngande galna. </em><span style="color: #000000;">[…]</span><em> Det skulle inte föra oss någon annan stans än bakåt. Det skulle låsa in oss i en låda; allmänheten skulle tänka ”udda extremistiska dårar, </em><span style="color: #000000;">[…]</span><em>”. Och vi skulle aldrig få någon makt.</em></span><a href="#_edn5">[v]</a></p></blockquote>
<p>Det var ett så redigt och cyniskt besked som man kan begära. Islamofobin skulle helt enkelt bli vad marknadsförare kallar för partiets USP, dess <em>Unique selling proposition</em>. Antisemitismen var är goda grunder redigt misskrediterad. Islamofobiska resonemang har däremot en viss (enligt denna bloggares åsikt oförtjänt) respektabilitet. Den har sen åratal tillbaka ventilerats på ledarsidorna i fina morgontidningarna. Det skulle bli högerpopulismens nya käpphäst, i Sverige, Europa och i USA.</p>
<p>När Sverigedemokraterna plockade upp den käpphästen hade de liberala ledarskribenterna inga invändningar längre. Tvärtom har Folkpartiet sen länge litet förstulet börjat tåflörta med samma stämningar. För att göra omsvängningen fullständigt har Sverigedemokraterna blivit högljutt proisraeliska (liksom brittiska BNP, Dansk Folkeparti och Vlaams Belang).</p>
<p>Det är en rasistisk käpphäst, jo förvisso men det är också en kulturell käpphäst och den är kanske viktigare. Muslimerna är nu de som påstås kontaminera den rena västerländska (kristna) kulturen. På en högerblogg utlöste det ett smärre indignationsutbrott när nån i juletid tagit sig orådet att sätta samman en pepparkaksmoské (det hade varit litet problem att få till kupolen). Pepparkakshus är en <strong><em>västerländsk</em></strong> tradition. Basta.</p>
<p>Det är ett skenproblem och det är också en skenlösning. I USA har högerpopulisterna i åratal rasat mot homoäktenskap och abort men utan att någonsin egentligen försöka förbjuda någondera. I själva verket är det omöjligt. Sverigedemokraterna kommer aldrig att kunna lösa landets samhällsproblem genom att angripa Sveriges muslimer.</p>
<blockquote><p><span style="color: #808080;"><em>”Sociala problem förvandlas genom ett trolleritrick till problemet islam.”<a href="#_edn6">[vi]</a></em></span></p></blockquote>
<p><img class="alignleft size-medium wp-image-1359" style="border: 0pt none; margin-left: 0px; margin-right: 20px;" title="Väljarandelen" src="http://sandberg.be/vindskupan_hem/wp-content/uploads/valjarandelen-240x500.png" alt="Väljarandelen" width="240" height="500" />Vågskålen har tyngt över.</p>
<hr size="1" /><a href="#_ednref1">[i]</a> ”Åsnebrygga” av Sven Delblanc på Aldus / Bonniers förlag, förlags ort: Stockholm, 1969, sid 38-42.</p>
<p><a href="#_ednref2">[ii]</a> ”<a href="http://www.dn.se/opinion/debatt/slut-med-befrielse-fran-skolans-sexundervisning-1.880500">Slut med befrielse från skolans sexundervisning</a>” av Jan Björklund och Nyamko Sabuni, DN debatt, 31 maj 2009</p>
<p><a href="#_ednref3">[iii]</a> ”What’s the matter With Kansas?” av Thomas Frank, förlag Henry Holt, New York, 2004, sid 176-177.</p>
<p><a href="#_ednref4">[iv]</a> ”<a href="http://www.dn.se/opinion/debatt/sveriges-radikala-elit-har-blivit-den-nya-overheten-1.954221">Sveriges radikala elit har blivt en nya överheten</a>” av Göran Hägglund, Dagens Nyheter, 17 september 2009.</p>
<p><a href="#_ednref5">[v]</a> ”Hatet Mot Muslimer” av Andreas Malm, Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2009, sid 390.</p>
<p><a href="#_ednref6">[vi]</a> ”Hatet Mot Muslimer” av Andreas Malm, Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2009, sid 328.</p>
<p><img class="qtl" title="Copy selction" src="http://www.qtl.co.il/img/copy.png" alt="" /><a title="Search With Google" href="http://www.google.com/search?q=p" target="_blank"><img class="qtl" src="http://www.google.com/favicon.ico" alt="" /></a><img class="qtl" title="Translate With Babylon" src="http://www.babylon.com/favicon.ico" alt="" /></p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2010/01/balansvagen/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>3</slash:comments>
		</item>
		<item>
		<title>Första stegen mot ett nytt angrepp</title>
		<link>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2009/12/forsta-stegen-mot-ett-nytt-angrepp/</link>
		<comments>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2009/12/forsta-stegen-mot-ett-nytt-angrepp/#comments</comments>
		<pubDate>Mon, 21 Dec 2009 09:59:31 +0000</pubDate>
		<dc:creator>Vindskupan</dc:creator>
				<category><![CDATA[Demokraternas utrikespolitik]]></category>
		<category><![CDATA[Europa]]></category>
		<category><![CDATA[Iran]]></category>
		<category><![CDATA[Neokonservatism]]></category>
		<category><![CDATA[Afghanistan]]></category>
		<category><![CDATA[Barack Obama]]></category>

		<guid isPermaLink="false">http://sandberg.be/vindskupan_hem/?p=1340</guid>
		<description><![CDATA[Kära läsare. Tänk dig att du börjar med något harmlöst och vardagligt som slutar med en mardröm. Föreställ dig att  du är utrikesminister eller i alla fall en person med händerna i närheten av utrikespolitiken. En dag kontaktas du av herr B, en hygglig kille som du arbetat med i samma styrelse. Du kommer ihåg [...]]]></description>
			<content:encoded><![CDATA[<p>Kära läsare. Tänk dig att du börjar med något harmlöst och vardagligt som slutar med en mardröm.</p>
<p>Föreställ dig att  du är utrikesminister eller i alla fall en person med händerna i närheten av utrikespolitiken. En dag kontaktas du av herr B, en hygglig kille som du arbetat med i samma styrelse.</p>
<p>Du kommer ihåg att du och herr B kom bra överens. Du tror dig också minnas att han Känner Folk. Någonstans i reptilhjärnan poppar en liten tanke upp om att han kanske skulle kunna ordna in dig på ett eller ett par nya styrelseuppdrag när din politiska karriär är över om några år.</p>
<p>B frågar om inte du skulle vilja skriva under ett öppet brev till förmån för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter någonstans i världen, vi kan kalla det för X-land.</p>
<p>Visst, inga problem. Det gör du snabbt och villigt. Du vet, eller tror dig veta, att regimen där <em>är</em> tämligen obehaglig och B är som sagt en hygglig kille.</p>
<p>Tiden går. En dag ringer herr B upp igen. Du är litet stressad med många olika frågor runtom i hela världen som kommer och går och du får frågan om du inte skulle vilja skriva på ytterligare ett upprop om kvinnors och barns rättigheter i X-land <em>och dessutom</em> en offentlig deklaration som tar avstånd från regimen. Du skriver på som du gjorde förra gången. Regimen där är obehaglig, inte tu tal om saken. Inga problem.</p>
<p>Efter ytterligare en tid kommer ett förslag till proposition från herr B och några andra personer om att man skall införa vissa ekonomiska sanktioner mot X-land. Inget allvarligt. Frysande av export av viss högteknologi och så. Flera av dina kollegor runtom i Europa har redan skrivit under liknande förslag och du vill inte sticka ut flocken.</p>
<p>Du tänker än en gång på att herr B kanske kan hjälpa dig till ett fett pastorat på en tankesmedja i USA när din politiska karriär är över. Du skriver under igen och propositionen glider vidare. Det är en period då en stadig bunt trista rutinfrågor behandlas och ingen orkar bekymra sig. Varken massmedia, oppositionen eller allmänna opinionen.</p>
<p>Tiden går. Du tragglar vidare med en rad olika diplomatiska frågor runtom världen. Då och då, mitt i allt detta brus dyker herr B upp och ber om din underskrift på öppna brev om  X-land.</p>
<p>Det börjar bli rutin. Kanske noterar du att avståndstaganden och sanktioner gradvis blir allt hårdare.</p>
<p>En dag kommer beskedet att USA tänker att gå till angrepp mot X-land.</p>
<p>Det är naturligtvis inte frågan om att du egentligen har något att säga till om i den frågan. Det är ett beslutat faktum. Det kommer att hända. Punkt slut. Men du skulle kanske vilja deklarera att du stödjer det å Sveriges vägnar?</p>
<p>Självklart kommer du inte protestera eller resa invändningar om vad folkrätten säger.</p>
<p>Först nu inser du att du sitter fast i klistret. I själva verket fastnade redan när du skrev under de där första, skenbart harmlösa uppropen. För varje nytt steg har det bara blivit värre. En konflikt har avsiktligt skapats, kompromissvägar har målmedvetet stängts. Gradvis har den gjorts alltmer oförsonlig och infekterad. Till sist förkunnas allt oftare att krig är <em>o-und-vik-lig</em> och att du är insyltad. Ger du ditt stöd kanske den där lilla förhoppningen om en reträtt stol på en tankesmedja eller sinnekur på en sponsrad universitetsinstitution kan växa ytterligare.</p>
<p>Kanske skriver du under ytterligare en gång, slött och mekaniskt helt enkelt för det är vad du nu blivit van vid. Kanske börjar du skruva på dig när angreppet är ett faktum, när blod, eld och söndertrasade människokroppar kreverar på tidningarnas löpsedlar, på TV skärmarna och det demonstreras på Stockholms gator.</p>
<p>Men det var väl ändå inte <em>det här</em> som allt skulle sluta i?</p>
<p>Kanske råkar du låta känslor av obehag slippa ur dig. Man kommer ganska omgående att påminna dig om alla öppna brev, deklarationer och annat som du skrivit under fram till nu. Kanske kommer herr B att ringa upp och vänligt be dig att sluta upp att tramsa dig, ”vi var ju överens, inte sant?” Kanske påminner han om hur flera av dina kollegor redan anslutit sig och lovat att ordna truppkontingenter. Tänker du börja sticka ut från flocken nu? Han kan förebrående fråga om du glömt det där med kvinnor och barnens rättigheter. Har du blivit motståndare till det helt plötslig? Det kommande kriget kommer ju att göra verklighet av alltsammans, inte sant?</p>
<p>Sluta tjafsa nu.</p>
<p>Ni var ju överens?</p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Vän av ordning</strong></span> undrar kanske vad detta är för fria fantasier. Kanske inte så fria, och inte så mycket fantasi trots allt. Frågan dök upp under en diskussion om hur det kom sig att de neokonservativa lyckades samla så många framstående namn till sina öppna brev och upprop inför invasionen av Irak. (Bland dem Carl Bildt och Urban Ahlin.) Det var så som marken bereddes för Amerikas invasion av Irak och Israels angrepp på Gaza.</p>
<p>Först några harmlösa upprop. Sen gradvis allt hårdare resolutioner och drakoniska krav.</p>
<p>Kanske håller det på att hända igen. Den här gången med Iran som måltavla. Och det har sagts öppet att det är så man kommer att gå tillväga.<a href="#_edn1">[i]</a></p>
<p>Det finns och har länge funnits glada funderingar på att få igång en ny amerikansk örlog i Mellanöstern. Redan medan man höll på att prata fram invasionen av Irak talades om att egentligen, ja EGENTLIGEN borde man drämma till Iran. Ett uttryck som cirkulerade i Washington löd ”<em>alla vill till Bagdad. Riktiga män vill till Teheran.</em>”</p>
<p>Man kan gissa att till avdelningen ”riktiga män” räknade de neokonservativa framför allt sig själva.</p>
<p>Och det finns nu en ny tillförsikt hos dem. President Barack Obamas presidentperiod var tydligen inte så illa som befarat trots allt. Kommentatorer som högljutt beskärmat sig övergick i en mening till att spinna som katter. Bill Kristol, den neokonservativa rörelsens kronprins, klagade över att Barack Obama höll på att förskingra Amerikas Unika Öde. Nu kallar han förtjust Obama ”En krigspresident”.<a href="#_edn2">[ii]</a> Nu hade Obama beslutat att satsa för fullt på ett nytt fälttåg i Afghanistan. Och hoppet om en konflikt med Iran brinner med allt klarare låga. Robert Kagan  sekunderar. Nu när man beslutat att satsa på kriget i Afghanistan är det lika bra att börja tänka på vad man skall göra med Iran också.</p>
<p>Journalisten Jim Lobe, en man som bevakat den neokonservativa kamarillan i 30 år, är klart oroad. Han tycker sig notera hur de neokonservativa börjar försöka återknyta sina gamla allianser med republikanerna och med demokraternas högerflygel. De antyder att de kan vara nyttiga för president Obama genom att se till att den republikanska oppositionen kommer att hålla sig i styr i utrikespolitiska frågor.<a href="#_edn3">[iii]</a></p>
<p>Med andra ord: en politisk fraktion som <em>borde</em> vara grundligt bortgjord efter invasionen av Irak håller i all tysthet på att göra comeback.</p>
<p>Vad ett angrepp på Iran skulle utmynna i sägs inte. Det räknas tydligen glatt med att ett angrepp skulle leda till att Iran sjunker ner i kaos. Andra förmodar att Irans olika etniska grupper (azerbajdzjaner, kurder etc) tillhandahåller en ”bördig mark” för att skapa inbördeskrig såsom skett i Irak.<a href="#_edn4">[iv]</a></p>
<p>●●●<br />
<span style="color: #993300;"><strong>Från den stora</strong></span> allmänhetens sida hälsades beslutet med en gäspning. Bland de som granskade den eviga dragkampen om policyn med rynkade pannor var reaktionen bitter. Stephen Walt citerade Mark Twains yttrande om hur kongressen bestod av ”<em>de trångaste sinnena… mest själviska själarna… och fegaste hjärtan som gud skapar</em>.”</p>
<p>Representanthuset hade just antagit den resolution som förbjöd export av raffinerade petroleum produkter till Iran.<a href="#_edn5">[v]</a> Stephen Walt misstänkte att det skulle visa sig vara en korkad utrikespolitik. Det folkliga missnöjet i Iran riskerade att riktas bort från regimen och mot USA.<a href="#_edn6">[vi]</a>. Utan stöd från Ryssland och Kina kommer sanktionerna under alla förhållanden att bli föga mer än pappersdeklarationer.</p>
<p>Men det är mer än så. Många befarar mer eller mindre öppet att det här är det första stegen mot ett angrepp. Den före detta underrättelsemannen Philip Giraldi, en ofta välunderrättad källa för denna blogg, var grundligt desillusionerad. Han ansåg att det hela troligen skulle utmynna i krig till sist.<a href="#_edn7">[vii]</a></p>
<p>Och EU har slappt och litet rutinmässigt förklarat sitt stöd för alltsammans.<a href="#_edn8">[viii]</a> Det sker i skymundan och under gäspningar från allmänhet och massmedia.</p>
<p>Radioprataren Rush Limbaugh manade till ”massiva bombräder” och till att störta regimen.<a href="#_edn9">[ix]</a></p>
<p>En fråga som kommer smygande är om neokonservativa och deras följeslagare borde vara bekymrade över att den amerikanska armén redan sitter i klistret i två krig? Att det vore livsfarligt att råka in i en tredje konflikt också?</p>
<p>Konstigt nog: Nej. Inställningen verkar mest av allt vara ett sorglöst ”det fixar sig nog”. Denna bloggare har intrycket att många av dem framför allt betraktar det hela som en fråga om vilja. Om man bara demonstrerar en kompromisslös vilja så kommer den andra sidan att ge vika. David Frum förklarade exempelvis att visserligen är den amerikanska armén utslagen men att USA fortfarande har sin flotta och sitt flygvapen kvar.</p>
<p>Det framgick inte om det var för att använda eller att rasera.</p>
<hr size="1" /><a href="#_ednref1">[i]</a> Den som vill se ett närmare resonomang med källorna kan gärna ta en titt på Vindskupans post om ”<a href="../../../../../2009/05/den-nye-radgivaren/">Den nye rådgivaren</a>” 8 maj 2009.</p>
<p><a href="#_ednref2">[ii]</a> ”<a href="http://voices.washingtonpost.com/postpartisan/2009/12/obamas_afghanistan_speech.html">A war president</a>” av Bill Kristol, Washington Post, 1 december 2009. Via “<a href="http://www.ips.org/blog/jimlobe/?p=315">What a Difference a Week Makes for Bill Kristol</a>” Eli Clifton, 2 december 2009.</p>
<p><a href="#_ednref3">[iii]</a> ”<a href="http://www.ips.org/blog/jimlobe/?p=320">Now (Robert) Kagan Pivots, Too</a>” av Jim Lobe, på bloggen LobelLog.com på Inter Press Service sajt, 13 december 2009.</p>
<p><a href="#_ednref4">[iv]</a> Se exempelvis den pensionerade flygvapengeneralen Thomas McInerneys artikel ”<a href="http://www.weeklystandard.com/Content/Public/Articles/000/000/012/101dorxa.asp?pg=2">Target: Iran</a>” i det neokonservativa husorganet Weekly Standard, 24 april 2006. Han gissade att några amerikanska angrepp skulle leda till att hela Iran sjönk ner i kaos. Nyligen var representanthusledarmoten Jane Harman ute <a href="http://www.niacouncil.org/index.php?option=com_content&amp;task=view&amp;id=1423&amp;Itemid=2">pladdrade</a> om samma sak. Den iransk-amerikanska lobbyn protesterade. Jane Harman tog tillbaka. Trots det kan man nog vara tämligen säker på att det är ungefär i de banorna man tänker inför ett angrepp mot Iran.</p>
<p><a href="#_ednref5">[v]</a> &#8220;<a href="http://walt.foreignpolicy.com/posts/2009/12/16/the_smallest_mindsselfishest_soulsand_cowardliest_hearts_that_god_makes">The smallest minds &#8230; selfishest souls &#8230; and cowardliest hearts that God makes</a>&#8221; av Stephen M. Walt, blogg på hos tidsskriften Foreign Policy, 16 december 2009.</p>
<p><a href="#_ednref6">[vi]</a> “<a href="http://walt.foreignpolicy.com/posts/2009/12/08/looking_for_one_good_man_or_woman">Looking for one good man (or woman)</a>” av Stephen M. Walt, blogg på hos tidsskriften Foreign Policy, 16 december 2009.</p>
<p><a href="#_ednref7">[vii]</a> “<a href="http://www.campaignforliberty.com/article.php?view=419">Five Good Reasons to Avoid a War with Iran</a>” av Philip Giraldi, på Campaign for Liberty, 7 december 2009.</p>
<p><a href="#_ednref8">[viii]</a> “<a href="http://www.politico.com/blogs/laurarozen/1209/EU_supports_further_Security_Council_action_on_Iran.html">EU supports UNSC Iran action</a>” Laura Rozen, Politico, 11 december 2009.</p>
<p><a href="#_ednref9">[ix]</a> ” <a href="http://www.huffingtonpost.com/2009/12/18/limbaugh-calls-for-massiv_n_397715.html">Limbaugh Calls For &#8220;Massive Bombing Raids,&#8221; War With Iran (AUDIO)</a>” The Huffington Post, 18 december 2009.</p>
]]></content:encoded>
			<wfw:commentRss>http://sandberg.be/vindskupan_hem/2009/12/forsta-stegen-mot-ett-nytt-angrepp/feed/</wfw:commentRss>
		<slash:comments>8</slash:comments>
		</item>
	</channel>
</rss>

