Det handlar om Tony Blair. Igen.

Efter sin avgång som premiärminister 2007 fick Blair raskt ett nytt, delikat uppdrag. Han sattes mäkla fred i den evinnerliga Mellanösternkonflikten. Uppdraget är visserligen oavlönat men har alla utgifter betalda.

Uppdragsgivare blev en grupp som kallas Kvartetten. Den består av USA, FN, EU och Ryssland.

I praktiken finns inget riktigt mandat för Blairs uppdrag. Ännu mer i praktiken är det Storbritanniens förre premiärminister själv håller i kopplet.

I en dokumentär från det brittiska Channel 4 -The Wonderful World of Tony Blair- granskades hans göranden. ^[i]

Reaktionerna blev tämligen bestörta på den palestinska sidan. PLO uppgavs i slutet av september fundera på att förklara Blair persona non grata, icke önskvärd. Fathas ungdomsförbund utfärdade en (symbolisk) icke-önskvärd förklaring. Tony Blair kunde knappast betraktas som opartisk.^[ii]

Vad hade då framkommit?

Först och främst att Tony Blair tämligen sorglöst blandat samman sitt medlingsuppdrag med privata affärsintressen.

Och de affärsintressena är omfattande. Storbritanniens förre premiärminister driver åtta företag. Channel 4:s reportrar gissar att de sammanlagt drar in 30, 8 miljoner pund om året, huvudsakligen för allehanda ”rådgivning” till främmande regeringar. Ett av dem Tony Blair Associates consultancy, har kallats för embryot till en investmentbank för superrika.^[iii]

Inkomsterna kan behövas. Blair har sju hem. Samtliga i lyxklass, bland dem ett veritabelt palats i Connaugt Square i London. Hela familjen lever internationellt societetsliv.

Nyckeln till alltsammans är Blairs stöd för invasionen av Irak. Den invasionen öppnade dörrarna in i de finaste av de internationella finrummen för den brittiske premiärministern. Där och då fick han kontakter som ansågs värda miljon arvoden. Litet elakt skulle man kunna säga att det bestående resultatet av de brittiska soldaternas uppoffringar i Basra och Helmand har varit för sin premiärministers husamorteringar.

Och nu fortsätter allt i Mellanöstern.

Både i Kuwait och Abu Dhabi har det förhandlats om lösning av Mellanöstern konflikten (förstrött) och om nya uppdrag för Tony Blair Associates consultancy (med frenesi). För palestiniernas vidkommande har Tony Blair hittills lyckats ordna så att israelerna släppt kontrollen över de frekvenser som behövdes för att upprätta ett nytt mobilnät på Västbanken. Dessutom försöker han utverka så att gasfyndigheterna utanför Gazas kust skall kunna börja utvinnas.

Både mobiloperatören och oljebolaget har anknytning till Tony Blairs klientföretag.

När det förödande israeliska angreppet på Gaza inleddes utfärdade Blair ett litet pressmeddelande om det olämpliga i alltsammans… och åkte på semester.

Alltsammans har  intressekonflikt skrivet på sig. Om Blair hade varit statlig tjänsteman hade det förmodligen resulterat i ett mindre trevligt samtal i en överordnad tjänsterum och nya arbetsuppgifter i postrummet.

Genom att Kvartetten inte har några speciella regler för sina sändebud är det bara att fortsätta som förut.

I början av sitt uppdrag besökte Blair Västbanken 2007, med en civilklädd israelisk general som ciceron.

Enligt uppgift var han genuint chockad av kontrollen och diskrimineringen. Han såg Hebron. Han besökte Jordandalen där palestinska bönder bara tilläts borra sina brunnar en tredjedel så djupa som israeliska bosättningar.^[iv]

Men nästan inget kom ut av det. Ett par år senare tar Tony Blair emot ett pris på en miljon dollar från en israelisk stiftelse som prisar honom för ”exceptionell intelligens och för att ha demonstrerat moraliskt mod och ledarskap”.^[v]

Sedan dess verkar besöken till Västbanken och viljan att ge det israeliska ledarskapet barska besked ha domnat. Blair och hans medarbetare har föredragit att förlägga sin verksamhet till American Colony Hotell i Jerusalem. Ett lyxhotell där Kvartetten har hyrt en hel våning för Blairs räkning. Och när dokumentären från Channel 4 sjunkit in verkar man i det palestinska självstyret ha sett ett antal tjugofemöringar klirrande lägga sig tillrätta i botten på myntinkastet. En mängd konstiga vändningar under förhandlingarnas gång blev ens blev begripliga. Bland annat noterades att Blair mycket tvärt slutade tala om politiska lösningar och istället började uppmana palestinierna att koncentrera sig på ekonomin.

En ”ekonomisk fred”. Frågan om en hållbara stat kan man lika gärna lägga därhän fram till en fjärran, teoretisk framtid.

Den tesen är märkligt lik den israeliska regeringens.

För det andra har Blair bedrivit en energisk lobby kampanj mot självstyrets ansökan om fullt FN medlemskap, i praktiken internationellt erkännande. Hälften av Kvartettens medlemsländer stödjer den palestinska ansökan. I klartext: snarare än att företräda Kvartetten har Tony Blair ägnat sig sig åt att bära vatten åt USA och den Israeliska regeringen.

Utåt förklarar regeringen i Ramallah att den fortsätter arbeta med Blair.

Bakom scenen och med TV kamerorna avstängda säger höga tjänstemän och politiker i självstyret att förtroendet för Tony Blair är förbrukat, förverkat och dött.^[vi]

●●●
Två tankar infinner sig.

Det första är att att Västvärlden verkar komplett oförmögen att skaffa fram vuxna medlare för Mellanösternkonflikten. USA har sedan Osloprocessen inleddes på nittiotalet placerat sig i förarsätet för den internationella medlingen. På amerikansk sida vilar det hela ytterst i händerna på Dennis Ross i Nationella Säkerhetsrådet. Han är handplockad från AIPAC och anses mest av allt fungera som ”Israels advokat”. Enligt en fransk diplomat var Kvartetten närmast en kuliss för USA den också.

Kort sagt: Israel behöver inte riskera några obehagliga påtryckningar från vare sig USA eller Kvartett.

Det är illa.

Mellanösternkonflikten är till sist en konflikt mellan å ena sidan världens fjärde eller sjätte starkaste militärmakt å ena sidan och å den andra en nation som är ockuperad av denna militärmakt. Summan av alla arrangemang av medlingsdiplomatin är att sagda militärmakt är immun mot alla officiella påtryckningar från Världssamfundet.

Den andra obehagliga tanken som infinner sig är att Tony Blair verkar vandra i fotspår som redan har börjat trampas upp för män i hans ställning.

Istället för att njuta sitt otium, avtackade av respektive nation försöker fler och fler statsministrar cacha in på sina politiska uppdrag efter avgång. Att förtroendeuppdrag översätts till feta konsultarvoden och gamla kontakter mobiliseras åt den som betalar bäst. Exemplen är många. Storbritanniens förre premiärminister John Major har levt högt på styrelseuppdrag i USA efter att ha lånat ut den brittiska armén i Gulfkriget 1991. I Sverige har förre statsministrar Göran Persson inrättat sig på eget gods och jobbar som PR konsul.

Går vi mot en framtid när vi inte längre vet säkert om våra statsministrars beslut fattas utifrån vad som förmodas vara bäst för landet utan ifrån vad som kan främja sagda potentaters förväntade lobbyistarvoden?

Det är en av de trista och prosaiska frågor som lätt försvinner ur sikte mitt i alla rapporter om fältslag och strategi. Ändå är det vanvettigt viktig. Man skulle rentav kunna säga att ett lands militära kapacitet är en förlängning av dess ekonomiska förmåga.

Ekonomin är den plattform som krigsmakten står på. I fallet USA börjar den plattformen bli farligt ranglig. Amerikas statsskuld uppgår till 110 procent av bruttonationalprodukten.

Nu håller samma sak på att drabba den näst största koalitions deltagaren.

●●●
Nu på hösten 2010 kommer meddelandet att Storbritannien har fallit ner i en statsfinansiell kris, och att det är riktigt, riktigt illa ställt. Det talas dunkelt om felslagen ekonomisk planering kombinerat med en kris som tvärt skänkt London det största budgetunderskottet i hela EU området. Det uppgick till 12 procent av BNP. Skärrade engelsmän noterade med en vissa problem att behålla stiff upper lip att det var värre än Grekland.[i] Statskulden uppgick till 890 miljarder pund vilket skulle vara 62 procent av Storbritanniens bruttonationalprodukt.[ii]

Storbritannien är i sin värsta kris sedan andra världskriget. Till råga på eländet verkar det kommit som en överraskning.

Det är ingen katastrof. England står inte på bankruttens rand. Däremot kommer det att hamna där om det fortsätter på sin nuvarande kurs.

Från London tillkännages drakoniska besparingar. Den här gången kommer yxan att gå snarare än finsnickeri hyveln. 490 000 offentliganställda skall sparkas. Pensionsåldern kommer att höjas med ett år. I genomsnitt skall 19 procent av de olika departementens budget kapas.[iii]

Och besparings yxan kommer att hugga stora stycken ur den brittiska förvarsbudgeten.

De yxhuggen har fått pannorna att rynkas på andra sidan atlanten. Många hävdar att det kommer att göra Storbritannien oförmöget att staga upp USA:s interventioner i framtiden.

I början av år 2010 hördes en alltmer desperat jämmer från den brittiska militärledning. De var pressade av budgetnerskärningar och oavbrutna strider i Irak och Afghanistan. Styrkan gröptes ur genom att det växande antalet sårade och sjuka soldater.

Beskedet var att skulle det fortsätta måste armén förstärkas med 10 000 man.[iv]

Kanske blev det här svaret. Istället för att plussa på resurserna kommer de att krympa ytterligare.

Under invasionen av Irak 2003 deltog britterna med 46 000 man. I Afghanistan står britterna för 9 000 man ur koalitionsstyrkan. I båda fallen var britterna den största koalitionsdeltagaren.

Den möjligheten kommer att försvinna.[v]

Skall Storbritannien i framtiden försöka sig på att ”projicera makt” (som uttrycket lyder) så får det i hädanefter riktas mot små ö nationer (som Grenada). Stora och medelstora motståndarnationer är helt enkelt inte att tänka på.

Den brittiska armén kan sätta in en division på 30 000 OM den får förvarning och lååååång tid att förbereda sig.

England är bara mäktigt ett tillfälligt utbrott av styrka. Handlar det om att bedriva malande markoperationer under en längre tid, ett långvarigt krig eller en ockupation, kan britterna inte hålla mer än en enda brigad, 6 500 man, i fält.

Armén kommer att förlora nästan hälften av sina Challenger 2 stridsvagnar och mer än en fjärdedel av sitt tunga artilleri. Flottan, Englands stolthet, kommer att skäras ner. Bland annat kommer hangarfartyget HMS Ark Royal att skrotas. När samtidigt Harrier flygplanen skrotas betyder det att flottans återstående hangarfartyg inte kommer att ha några flygplan. Ett helikopter hangarfartyg kommer också att skrotas, det är ännu osäkert om det kommer att bli HMS Ocean eller HMS Illustrius. Marinspaningsplanet Nimrod MRA 4 kommer att skrotas, det efter att flottan dessförinnan spenderat tre miljarder pund på att modernisera det.

Den brittiska militära närvaron i Tyskland skall avvecklas till år 2020.[vi]

Och så vidare.

Med en samlad styrka på 5 brigader kommer hela den brittiska armén att vara mindre än den amerikanska marinkåren. På andra sidan Atlanten klagade Nile Gardiner, forskare vid den konservativa Heritage stiftelsen att efter alla nerskärningar skulle Englands långsiktiga förmåga att stötta Amerikas invasioner i stort sett inte skulle vara mer än en rökslinga.[vii]

En illvillig observatör skulle kunna kanske tillfoga att enligt Gardiners uppfattning var detta det brittiska försvarets enda riktiga uppgift dessförinnan också.

Förmågan till stora, svepande operationer – som Tony Blairs deltagande i invasionen av Irak med 46 000 man år 2003 – kommer med andra ord att vara ett minne. Till och med dagens 9 000 soldater i Afghanistan kommer att vara en ren omöjlighet.

[ii] ”UK budget deficit races away” av Gill Montia, Finace Markets, 22 april 2010.

[iii] ”Spending Review 2010: Key points at-a-glance” BBC, 21 oktober 2010.

[iv] “UK military creaking under strain of Iraq and Afghanistan, report says” av Tom Coghlan, 10 februari 2010.

[v] ”Britain’s Defense Cuts: Grim Portent for U.S. Military?” av Tony Karon, Time magazine, 21 oktober 2010.

[vi] ”No more Iraq-scale operations after cuts” signerad PA, The Independent, 19 oktober 2010.

[vii] ”Big British defense cuts weaken Pentagon’s top military partner” av Howard LaFranchi, Yahoo News, 20 oktober 2010.

Ett nytt år har börjat. Ett nytt decennium likaså. Under det gångna året har för första gången ett högerpopulistiskt parti (eller om man så vill fascist influerat) lyckats etablera sig i svensk politik.

Det är något nytt. Tittar man längre bakåt är bilden en annan. På 1930-talet klagade en av de ledande svenska nazisterna över att han och hans meningsfränder var dömda förbli en politisk sekt långt ute i de grå marginalerna i svensk politik.

Fundera på saken och ta samtidigt en titt på hur det såg ut runtom Sverige. I Tyskland hade nazistpartiet gripit den totala makten. I Italien hade fascist partiet haft makten sen 1922. I Finland hade Lapporörelsen varit på vippen att ställa till med inbördeskrig. Estland, Lettland och Litauen hade alla blivit mer eller mindre fascistiskt influerade diktaturer.

Sverige förblev nästan helt opåverkat. Vi lyckades inte ens producera någon halvhygglig Hitler-epigon som Vidkun Quisling i Norge eller Danmarks Fritz Clausen.

Försöken att tala om för svenska folket att alla deras problem –och problemen fanns ymnigt i den stora depressionens skugga – berodde på ”främmande element” i den kärnsvenska ”folkkroppen” eller på en världsomfattande sammansvärjning som den lilla gruppen svenska judar förmodades delta i, ja de försöken föll platt på hälleberget.

Hur kom det sig? Var svenskar moraliskt överlägsna?

Tanken kittlar men den håller inte. Det tankegods som födde fram nazismen och fascismen fanns på svensk botten också.

Så hur kom det sig att de svenska väljarna inte kittlades av den typen av paroller – då?

●●●
Under försöken att få någon rätsida på det högerpopulistisk genombrottet i den amerikanska politiken upptäckte Thomas Frank den politiska balansvågen. I den ena vågskålen låg kulturella frågor. Det var frågor om identitet, vilken som var den egna identiteten och vilken identitet som var ”rätt” i det egna landet. Fienden är de som tillhör fel ”stam”.

I den andra låg ekonomiska frågor. Bättre lön. Rimliga chanser för ungarna att plugga vidare om de vill. Sjukvård. Den fiende man vill bjuda spetsen är anhängarna av Status Quo.

På 1920-talet hade mycket av den amerikanska samhällsdebatten kretsat kring tämligen fnoskiga frågor som vem kunde betrakta sig som ”äkta amerikan”. Den kulturella vågskålen tippade ner.

Under depressionen på 1930-talet vägde de ekonomiska frågorna över och ”New Deal” fick sitt genombrott. Den ekonomiska vågskålen tippade ner och blev fortsatte att ligga nertyngd under många decennier.

Kan samma mekanismer vara i rörelse i Sverige?

●●●
Hennes namn framgick inte i intervjun. Kanske var det lika så gott. Det talades bara om att hon var nynazist. När hon skulle tala om sina motiv berättade hon om sin vrede över hur hennes mamma behandlats. Mamma var inlagd på långvården, på en avdelning som var kroniskt underfinansierad, underbemannad, underutrustad, ja svältfödd på alla upptänkliga sätt. Själv kunde hon inte göra mycket mer för mamma än att besöka så ofta som möjligt.

Hade det varit i Sverige för femtio år sen hade hon kanske krävt ekonomiska och sociala reformer. ”Samhället måste ingripa,” löd ofta mantrat när missförhållanden avslöjades.

Nu blev det istället bevis för att hennes egen grupp, hennes ”stam” om man så vill (vit, lutheransk, kärnsvensk arbetarklass) var förtryckt och förnedrad på bekostnad av ”de andra”.

Och svaret borde bli att man satte klacken på dessa ”de andra”.

Den sociala ingenjörskonsten har varit avskriven sen nästan tjugo år tillbaka. Återstod de kulturella frågorna, frågor om identitet och tillhörighet. För den kvinnan var från och med nu genom det filtret hon tolkade samhället och vad som hände runtomkring henne.

I Sverige på tyngdes vågskålen ner för de ekonomiska frågorna på 1930-talet och där stannade den fram till 1990. En idériktning fanns i luften, ”den nya upplysningen”. Det fanns en vacker nationalekonomisk teori, ”Stockholmsskolan” (med Gunnar Myrdal som frontfigur). Där fanns på den tiden en pigg socialdemokrati med en bastant organisation som finfördelade sig ner på gräsrotsnivå, med studieförbund och med nära kontakter med LO. Och det fanns ett lovande program för att lösa samhällets problem genom det som skulle kalla social ingenjörskonst.

Lägg därtill att genomsnitts Sven och Siv var med på noterna. Framtidsförhoppningarna handlade om vardagliga nyttigheter som slumsanering, bättre arbetslivsvillkor, att kunna flytta in ett egnahem hus, rimliga framtidsutsikter för ungarna, att skaffa egen bil etc. inte om att man måste utrota familjen Goldman i lägenheten mitt emot.

Frågor om etnisk identitet var satta på undantag. Historiker har också noterat att det i Tyskland grovt räknat fanns två områden där nazistpartiet hade svårt att göra inbrytningar bland väljarna. Det var de som där antingen socialdemokraterna eller katolska kyrkan hade en starkt grepp om människorna. Båda rörelserna, hur olika den än kan ha varit i övrigt, hade en stark närvaro på gräsrotsnivå.

Det var de största stoppklossarna. Att någon annan fanns på plats först.

Denna bloggare ifrågasätter inte att den sociala ingenjörskonsten hade betänkliga drag med sin klockartro på att alla problem kunde lösas genom inrättandet av ständigt nya ämbetsverk. Kanske var det också oundvikligt att den till sist måste lämna plats för nyliberalismen. Samtidigt var den ändå ett försök att lösa reellt existerande problem i samhället, inte symboliska eller hopfantiserade.

Så medan många av Sveriges grannländer föll under fascistiska och nazistiska rörelser förblev Sverige märkligt opåverkat. Inte så att man inte hade fördomar på den tiden men det fanns ingen stor politisk rörelse som försökte tolka hela samhällsutvecklingen genom frågor om ras, grupptillhörighet och kultur.

●●●
Hela efterkrigstiden hade varit en enastående bra tid i Sverige och hela den övriga industrialiserade världen. Industrin gick på högvarv. Det fanns hyggligt avlönade fasta anställningar och goda karriärmöjligheter för de flesta.

Familjer vars släktingar varit statare och lantarbetare sen generationer tillbaka in i den grå forntiden kunde nu flytta in i egna hem, i moderna lägenheter, skaffa bil, teveapparater och se ungarna gå vidare på universitet och högskola.

Den sociala cirkulationen ökade. Denna bloggares morfar arbetade på det statliga Televerket där han blev telekommissarie efter tjugo års träget arbete. Hans son tog också anställning på televerket under rekordåren och blev telekommissarie efter cirka fyra år.

Samma bana, olika tidsepoker.

Kalifornien 1968. Det gryr för högerpopulismen

Sven Delblanc befinner sig i Kalifornien som gästforskare vid Berkeley universitetet i slutet av 1960-talet. Han upplevde att livet var lätt och behagligt, samtidigt började det röra på sig i samhället runtomkring. Det rådde oro på universitetet. Det demonstrerades mot Vietnamkriget. Medborgarrättsfrågan hade härjat. Den konflikten hade med nöd och näppe bilagts.

Han noterar att ett nytt politisk stjärnskott i form av sydstatspolitikern George Wallace tillfälligt och oväntat flammat upp på den politiska himlen med rasåtskillnad och motstånd mot integrationen på programmet.

Nej Wallace hade inte blivit president men han hade kommit oväntat långt och det utan rika sponsorer eller stöd från några av de etablerade partierna. På ett valmöte med Wallace ser Delblanc idel flanellskjortor och barkade händer bland människorna i publiken.

Kort sagt: de utgör vad som kallas blue collor, arbetarklass.

Sven Delblanc får veta att det finns en utbredd besvikelse bland såkallat vanligt folk på båda de politiska partierna. Visst, på ytan var amerikanska industriarbetare bland de mest välbeställda i världen men i skymundan hade villkoren blivit allt kärvare. Vietnamkriget hade lett till inflation, reallönerna hängde inte med. Det började bli svårare att få jobb. Lättare att få sparken. Medborgarrättsrörelsen hade lett till att svarta började dyka upp här och där på arbetsplatserna. Hos många vita amerikaner fanns en krypande känsla av att de svarta gynnades på bekostnad av hederliga vita protestanter.[i]

Det fanns ett växande missnöje, en gryende känsla av att systemet var i olag, samtidigt hade förtroendet för de etablerade partierna börjat eroderas. Det här mönstret skiftar naturligtvis från land till land beroende på historisk bakgrund och samhälle. Om man släpper tanken på att det som kallas för högerpopulism / fascism / nazism skulle bero på olika typer av ”nationalkaraktär” hos tyskar, danskar, amerikaner, fransmän eller svenskar så finns det en del drag gemensamt. Det ena verkar vara att förtroendet för de gamla makthavarna vittrar bort. Det andra är att ekonomiska frågor strukits från dagordningen. Där finns också en växande känsla av att systemet är i olag. Vågskålen tippar ner åt andra hållet.

Delblanc noterar också att en ny och tämligen obehaglig uppkomling presenterat sig i Ronald Reagan som blivit Kaliforniens guvernör.

Och att Reagan verkar ha sugit åt sig mycket av George Wallaces program.

Valrörelsen 1968 i USA blev nästan ohämmat rasistisk ansåg Delblanc. Från republikansk sida hade man lärt sig att linda in sitt tal om rasfrågor. Nixon pratade om lag och ordning. Alla visste att han menade ”vi ska hålla efter negrerna”. I sinom tid skulle Ronald Reagan som president demontera de flesta av de federala program som skulle hjälpa svarta att förbättra sin ställning.

I Sverige har Folkpartiet försökt sig på samma grepp. Lagom inför EU valet gick Jan Björklund ut med ett utspel om att nu fick det minsann vara slut att somliga elever som påstods slippa delta i simundervisning eller lektioner om sex och samlevnad.

Det görs också klart att det inte handlar om medlemmar av livets ord eller pingstkyrkan. Ordet ”muslim” sägs aldrig rent ut men kodorden står som spön i backen. ”Hederskultur”, ”inom dessa grupper betraktas kvinnans frihet som ett hot mot familjen.”[ii]

Läsaren får gärna gissa vilka ”grupper” som åsyftas.

Och folkpartiets väljare noterar belåtet att med käre gamle Björklund i spetsen kan de vara säkra på att svartskallarna skulle få veta sin plats.

I Sverige gällde svensk kultur. Basta.

Folkpartiet gjorde bra ifrån sig i EU valet.

I USA noterade en strateg belåtet att under alla dessa år sen president Roosevelts dagar hade Demokraterna varit Vanliga Folks parti medan Republikanerna betraktades som de förmögnas och besuttnas parti. Det var borta nu. De ekonomiska frågorna hade definitivt strukits från dagordningen.

Därmed fanns bara sociala och kulturella skillnader kvar och i och med det kunde Demokraternas vädjanden till vanligt folk enkelt neutraliseras.[iii] Ja man kunde rentav vända på kuttingen genom att leverera smäktande visioner av hur vanligt hederligt folk förtrycktes av snobbiga progressiva. I Sverige försökte sig kristdemokraternas ledare Göran Hägglund sig på samma grepp när han från Dagens Nyheters debattsida hyllade ”Verklighetens Folk” jämfört med den ”Radikala Elit” som förmodades titta snett på och förtrycka denna verklighets folk.[iv]

Det handlar i mångt och mycket om klasskampsparoller men med helt omvända förtecken och det är plankat från USA:s kristna höger rätt upp och ner. Hederliga konservativa löntagare förtrycks av en lömsk kaffelatte pimplande radikal elit i storstäderna. Problemen i samhället förklarades med att kulturen korrumperats och  fördärvats av denna elit. I USA blev svaret ett heligt krig mot aborter, för skolbön och emot homoäktenskap.

Därmed kunde växande skaror av vanliga arbetare och tjänstemän att börja rösta på partier som egentligen arbetade mot deras egna väsentliga intressen. Som ville urholka deras barns skolor, sjukvård etc. etc. allt för att kunna sänka skatterna, och sen sänka dem ännu mer.

Mycket kretsar kring nostalgi över ett tänkt idealiskt förflutet som troligen ingen som levde då betraktade som ett idealtillstånd. Ronald Reagan brukade i sina tal frammana bilden av ett Amerika där ett gyllena skymmningljus ständig flödade och Glenn Miller knastrade i radioapparaterna.

Sverigedemokraterna säger sig vilja föra oss tillbaka till en tänkt Astrid-Lindgren-barnen-i-bullerbyn-och-saltkråkan värld som gått förlorad och nu skall återerövras.

Det finns en växande känsla av att systemet är i olag. Att vi måste föras tillbaka till Idealtillståndet.

Lägg därtill att det dykt upp ett nytt hatobjekt på nära håll i form av invandrare från muslimska länder.

●●●
Under många år släpade Sverigedemokraterna, liksom de nynazistiska rörelser den växt fram ur på ett gigantiskt och välförtjänt image problem. Det gick knappt att se på dem utan att det dök upp minnesbilder av gaskammare och likberg i nyligen befriade koncentrationsläger.

Svaret från Sverigedemokraternas sida blev att koncentrera sig på att tala om ”främlingar” i största allmänhet. Andreas Malm visar det inte ville fungera heller. Minnena från gaskammare ville inte försvinna. Vändpunkten blev att sikta in sig på den muslimska gruppen. Malm citerar ut ett baxnande policy dokument från det brittiska BNP.

Vi dunkar på om islam. Varför? Därför att det är det enda som vanligt folka därute kan förstå. Det är det som tidningsredaktörerna säljer lösnummer på. Om vi skulle attackera någon annan etnisk grupp – vissa säger att vi borde attackera judarna -… men vi måste ta oss till makten. Om judarna var den fråga vi tjatade om skulle allmänheten tro att vi var spritt språngande galna. […] Det skulle inte föra oss någon annan stans än bakåt. Det skulle låsa in oss i en låda; allmänheten skulle tänka ”udda extremistiska dårar, […]”. Och vi skulle aldrig få någon makt.[v]

Det var ett så redigt och cyniskt besked som man kan begära. Islamofobin skulle helt enkelt bli vad marknadsförare kallar för partiets USP, dess Unique selling proposition. Antisemitismen var är goda grunder redigt misskrediterad. Islamofobiska resonemang har däremot en viss (enligt denna bloggares åsikt oförtjänt) respektabilitet. Den har sen åratal tillbaka ventilerats på ledarsidorna i fina morgontidningarna. Det skulle bli högerpopulismens nya käpphäst, i Sverige, Europa och i USA.

När Sverigedemokraterna plockade upp den käpphästen hade de liberala ledarskribenterna inga invändningar längre. Tvärtom har Folkpartiet sen länge litet förstulet börjat tåflörta med samma stämningar. För att göra omsvängningen fullständigt har Sverigedemokraterna blivit högljutt proisraeliska (liksom brittiska BNP, Dansk Folkeparti och Vlaams Belang).

Det är en rasistisk käpphäst, jo förvisso men det är också en kulturell käpphäst och den är kanske viktigare. Muslimerna är nu de som påstås kontaminera den rena västerländska (kristna) kulturen. På en högerblogg utlöste det ett smärre indignationsutbrott när nån i juletid tagit sig orådet att sätta samman en pepparkaksmoské (det hade varit litet problem att få till kupolen). Pepparkakshus är en västerländsk tradition. Basta.

Det är ett skenproblem och det är också en skenlösning. I USA har högerpopulisterna i åratal rasat mot homoäktenskap och abort men utan att någonsin egentligen försöka förbjuda någondera. I själva verket är det omöjligt. Sverigedemokraterna kommer aldrig att kunna lösa landets samhällsproblem genom att angripa Sveriges muslimer.

”Sociala problem förvandlas genom ett trolleritrick till problemet islam.”[vi]

Vågskålen har tyngt över.

[ii] ”Slut med befrielse från skolans sexundervisning” av Jan Björklund och Nyamko Sabuni, DN debatt, 31 maj 2009

[iii] ”What’s the matter With Kansas?” av Thomas Frank, förlag Henry Holt, New York, 2004, sid 176-177.

[iv] ”Sveriges radikala elit har blivt en nya överheten” av Göran Hägglund, Dagens Nyheter, 17 september 2009.

[v] ”Hatet Mot Muslimer” av Andreas Malm, Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2009, sid 390.

[vi] ”Hatet Mot Muslimer” av Andreas Malm, Bokförlaget Atlas, Stockholm, 2009, sid 328.

Sedan årsskiftet är han gästforskare i en av AIPAC:s främsta tankesmedjor med den pampiga titeln Washington Institute for Near Eastern Policy eller WINEP.

Vän av ordning invänder kanske att Vindskupan helt enkelt försöker förtala en seriöst och hårt arbetade forskare som haft turen att bli engagerad av ett självständigt forskningsinstitut.

För det är väl självständigt eller hur? Det är vad Washington Institutet bedyrar i presentationen av sig själv. Institutet är partiöverskridande och åberopar stöd från både den neokonservative kolumnisten Charles Krauthammer och förre vicepresidenten Al Gore.[i]

Och joo då visst är det institutet självständigt… på pappret i alla fall…

Väldigt mycket på pappret.

Det finns goda grunder för att hävda att Washington Institutet mest av allt fungerar som en underavdelning till AIPAC. Enligt Stephen Walt – professor i statsvetenskap och den ena halvan av duon Mearsheimer och Walt som skrivit om AIPAC:s uppkomst och verksamhet – så grundades Washington Institutet av AIPAC:s forskningschef Martin Indyk tillsammans med AIPAC:s ordförande Larry Weinberg år 1985. Kolumnisten M J Rosenberg  som arbetade i AIPAC:s högkvarter på den tiden uppger att Washington Institutets första kontor efter grundandet låg i samma hus, bara några dörrar bort. Och att Washington Institutet i själva verket utgjordes av AIPAC:s forskningsavdelning som avsöndrats från lobbyorganisationen och förklarats vara en självständig tankesmedja.

Och det bemannades med AIPAC anställda. Så nära var de båda organisationerna.

Indyk och Weinberg såg sig ha uppfattat nyttan av ha ”…en ’vetenskaplig’ organisation som driver en i grunden proisraelisk linje som inte öppet var bunden till en lobbyorganisation som AIPAC.”[ii]

Därtill fanns fördelar när det gällde att attrahera bidrag. Somliga filantroper hade ingen lust att donera till en öppet politisk organisation som AIPAC men de kunde däremot gärna skänka bidrag ett formellt opoplitiskt institut, som Washington Institutet.

Kort sagt: Washington Institutet skapades för det enda syftet att ge akademiskt (eller i alla fall kvasiakademiskt) eldunderstöd åt AIPAC. Det har sagts att man som anställd där i princip kan skriva säga vad som faller en in om länder som Tunisien eller Marocko. När det gäller Israel kan man på sin höjd avvika en eller två grader från den fastlagda kursen.

Bland de som passerat genom organisationen finns flera neokonservativa som Paul Wolfowitz, Martin Kramer och Joshua Muravchik. Där finns också flera av demokraternas policydrejare som Dennis Ross… och Martin Indyk. Listan över gästforskare omfattar förutom Magnus Norell också den starkt rasistiske neokonservative skriftställaren Daniel Pipes.[iii] En man med araber och muslimer som sina främsta hatobjekt.

Man skall naturligtvis inge förenkla. Stephen Walt understryker att en del av Washington Institutets forskare är seriösa. Samtidigt gäller den gamla järnlagen att den som tillhandahåller pengarna är också den som till sist är den som pekar ut färdriktningen. En politisk tankesmedja i USA arbetar oftast som en politisk reklambyrå och ”forskarna” fungerar då snarare som politiska copywriters. Jo, det stämmer att de har titlar som skall mima vetenskaplighet och deras texter kan vara layoutade som universitetsuppsatser och rentav ha en och annan fotnot men de är skrivna för att vara lättlästa och för att driva en politisk linje snarare än att förmedla någon slags vetenskaplig sanning.

Ungefär som reklamskribenter gör för sina kunder med andra ord.

Och en sådan politisk reklamskribent är vid det här laget Magnus Norell.

Vindskupan slängde iväg en förfrågan till Washington Institutet om hur länge han varit engagerad.

Då försvann presentationen av Norell från WINEP:s hemsida.

Efter några veckor kom den tillbaka igen, den här gången utan länklistan till de artiklar som Norell skrivit för WINEP:s räkning eller seminarier han medverkat i.[iv] Där hade man i så fall bland annat funnit en artikel om hur man skulle ”hantera” (läs desarmera) FN-sändebudet Richard Falks kritiska rapport om israels anfall på Gaza i januari 2009.

Norell verkar inte ha några som helst problem med det angreppet. Understundom är han rent ut lögnaktig, (som när han hävdar att Israel ville förlänga vapenstilleståndet medan Hamas avvisade det). Norell föreslår att man skall se till att skapa ”motrapporter” och att USA borde utnyttja sin nya ställning som medlem av UNHCR för att se till att de blir ”balanserade”.

Den texten signalerar tydligt att Magnus Norell inte hamnat i vare sig Washington Institutets (eller AIPAC:s) armar efter att ha gått vilse i blåbärsskogen. Han är med på noterna. Framför allt när det gäller att skärma av Israel från kritik efter de svåra civila förlusterna i Gaza.[v]

Med andra ord: En man som Sveriges skattebetalare avlönar med en halv miljon kronor om året för sitt arbete på FOI, som tidigare arbetat på Försvarashögskolan, den militära underrättelsetjänsten och SÄPO, som av och till får lägga ut texten om både terrorism och Mellanöstern inför svenska officersaspiranter och politiker ja den mannen extraknäcker dessutom åt en lobbyorganisation som arbetar för främmande makts räkning och levererar rekommendationer om hur en av Sverige stödd FN-organisation skall kunna undermineras.

Magnus Norell verkar själv vara mycket stolt över sin upphöjelse. På utrikesbloggen presenterar hans sig –förutom sin ordinarie tjänst på FOI-  just som gästforskare vid Washington Institutet.

Kanske, ja kanske var det dit han varit på väg sen början av sin karriär.

●●●

Hans Magnus Norell är ”terroristexpert”. Frågan är hur man blir ”terroristexpert” egentligen? Ämnet kan knappast studeras på högskola. Han har ingen polisiär erfarenhet.

Så hur började det?

Enligt ett CV från en konsultfirma som Magnus Norell varit knuten till och som i det delar som kunnat kontrolleras visat sig stämma så inledde Sveriges främste terroristexpert sin bana som assistent vid Svenska utlandskyrkan i Liverpool 1982 – 1983.[vi]

Därefter drog han sig tillbaka till universitetsmiljö och har stort sett stannat där.

Det blev studier i ekumenik, i freds- och konflikt lösning för att fortsätta med statsvetenskap.

Magnus Norell graviterar tidigt mot Israel. Han var bosatt där under ett år ( cirka 1986-87) för att plugga vid Haifa universitetet. Norell återkommer för en lång period vid Hebreiska universitetet 1991 – 1993.[vii] Enligt sin presentationssida på Washington Institutet skall Magnus Norell dessutom tala Hebreiska.

Sveriges Militära underrättelsetjänst fattar nu intresse för den förre kyrkoarbetaren och anställer honom som analytiker.

Hur kom det sig? Det går bara att spekulera men en stark gissning är att Sveriges underrättelse- och försvars etablissemang gillade Norells språkkunskaper och kontakter och bedömde honom som användbar. En av hans första texter i sin nya befattning uppges ha varit en text från 1994 om muslimsk fundamentalism som hot. Det var så det började. Så har det fortsatt.

Under hela sin karriär har Norell specialiserat sig på lägga ut texten om Islamisk terrorism och fundamentalism i dess olika former.

Det finns bara en hake när Norell uttalar sig. Har han några speciella informationskällor eller kontakter bör de rimligen vara av israeliskt ursprung. Det finns inga noteringar om att Norell skulle ha en enda poäng orientalistiska studier, att han bott och studerat i andra Mellanöstern-länder än Israel. Inte heller finns det noteringar om att han skulle ha några arabiska, turkiska eller persiska språkkunskaper.

Kort sagt så finns det inga noteringar om att Magnus Norell på något vis skaffat sig några speciella kunskaper om de länder som han ofta och självsäkert uttalar sig om. Däremot, som sagt, goda kontakter på den israeliska sidan dit han enligt egen uppgift förutom att ha bott också brukar komma på kortare besök varje år.[viii]

Vindskupan vill inte hävda att Norell inte skulle ha rätt till sina åsikter, inte heller hävdar vi att svenskt underrättelseväsende inte bör ha sina känselspröt ute åt alla möjliga håll. Däremot kan och bör man fråga sig om dessa kontakter skall leda till att den israeliska världsbilden slukas med hull och hår av vare sig Magnus Norell – eller via honom – av det säkerhetspolitiska etablissemanget. Man kan säkert få veta en del matnyttigt från israeliska experter. Problemet med dem är bara att de inte kan bedriva fältarbete i Mellanöstern. De flesta grundlägger både sina kunskapar och attityder under tjänstgöring i underrättelsetjänst eller ockupationsförvaltning. Med det kommer en stark benägenhet att se arabvärlden “genom ett gevärssikte”.

Och det mest slående med Magnus Norell är hans analyser titt som tätt är identiska med den israeliska regeringens ståndpunkter.

Man kan föreställa sig vilken reaktionen skulle bli om en av FOI:s analytiker hade samma typ av band till Iran eller Ryssland.

Ett av de få tillfällen då Norell lämnat sin skriv kammare var i slutet av 1990-talet då han och Magnus Ranstorp ”skapade en hemlig underhands kanal” mellan Israel och den libanesiska Hizbollah rörelsen. Det verkar enligt Dagens Nyheter mest ha bestått i att Norell och Ranstorp agerade springpojkar mellan den israeliska politikern Yossi Beilin och Hizbollahs ledning.[ix] För Norell och Ranstorp var det stora målet att öppna vägen för ett israeliskt återtåg från södra Libanon, ett återtåg vars fina poäng var att det inte skulle behöva leda till någon diplomatisk process med Syrien. Till det kommer ytterligare en sak: Magnus Ranstorp verkar ha intalat sig själv och Norell att Israel skulle kunna behålla sin maktsfär i Södra Libanon. De verkade verkar närmast ha blivit snopna när den prompt ramlade ihop efter återtåget.[x] I en Expressenartikel anklagade han världssamfundet för svek mot Libanon.[xi] Man hade försummat att avväpna Hizbollah. Magnus Norell betraktar dessutom det israeliska angreppet på södra Libanon som en seger, en seger som nu höll på att förskingras av att EU och FN inte följde upp och med alla till buds stående medel demonterade Hizbollah.

Det kan vara värt att ta en funderare på saken. Hur vettigt är det egentligen? Hizbollah rörelsen uppkom under ett nästan tjugo år långt gerilla krig mot israeliska ockupationen av södra Libanon. Att krossa den rörelsen skulle kräva en m-y-c-k-e-t omfattande och långvarig militär insats (den israeliska armén klarade inte av att göra det under nästan två decennier).

Skulle det verkligen vara ett trängande libanesiskt intresse att drabbas av ytterligare en konflikt?

Bitarna faller på plats om man går igenom Norells artikel och byter ut ”Libanon” mot ”Israel”. Att inte krossa Hizbollah utgjorde ett svek mot Israel.

Ett angrepp på Iran betraktar han som en finfin idé. På samma gång noterar han att det iranska ”kärnvapenhotet” förmodligen till stor del är hopfantiserat men att Iran bör krossas i alla fall, “för säkerhets skull”.[xii] Framför allt: terrorism från mellanöstern förklaras hos Norell hela tiden utifrån modeller om kulturella skillnader. ”Förövarna baserar sig på specifika tolkningar av religiösa texter där tonvikt läggs på aktivt deltagande i en närmast kosmisk kamp mellan gott och ont.”[xiii]

”De självmordsattacker Hamas utför är resultatet av en typ av religiös indoktrinering som det är mycket svårt att skydda sig mot.”[xiv] Allt, verkligen ALLT handlar om ett gigantiskt religiöst attitydproblem i Mellanöstern och: ”Hamas terrordåd har belyst de dilemman som det palestinska samhället måste ta itu med när det gäller accepterandet av Israel.”[xv]

Kort sagt: problemets kärna är att muslimerna har ett teologiskt betingat attitydproblem och de måste lära sig att “acceptera Israel”.

Det handlar om en variant av orientalisten Bernard Lewis läror som är mycket omhuldade från israelisk sida. Allt som sker i Mellanöstern kan enligt den skolan förklaras utifrån olika medeltida islamska handskrifter.[xvi] Inget utifrån modern historia, politiska meningsmotsättningar eller ekonomi. I ett svårartat förvirrat inlägg på DN-debatt verkar Norell närmast få ett smärre vredesutbrott mot alla de som inte vill se konflikten kulturellt betingad.[xvii] Glöm allt tal om historiska oförrätter, glöm också att en stor del av den befolkning som står emot Israel är kristen. Det handlar om teologi, inget annat. I en intervju ansåg han rentav att blockaden av Gaza borde göras ännu tätare.

Man kan lätt framställa Magnus Norell som en skämtfigur men det kan vara värt att hålla i minnet att han sedan 1993 har varit del av det mest kvarlificerat hemliga som Sverige äger, som glidit in och ut på MUST, SÄPO och Försvarshögskolan innan han till sist stoppas in på FOI. Möjligen med tanken att han skulle kunna vegetera där i lugn och ro. Kanske skulle det blivit så om det inte varit för elfte september attentaten  2001 och”kriget mot terrorismen”. Det var då som ”terroristexperter” blev massmedialt högvilt. Stundtals verkade det knappt gå en vecka utan att Magnus Norell intervjuades i Radio, TV eller lade ut texten i egna artiklar i Framsyn (FOI:s tidsskrift), Internationella Studier, Dagens Nyheter debatt, Expressen, Göteborgs-Posten, Folket i Bild Kulturfront, Nerikes Allehanda, Vår Lösen och en del till.

Samtidigt som Magnus Norell blev en offentlig figur så tog hans årslön på FOI ett glädjeskutt upp på 100 000 till att landa på ganska exakt en halv miljon kronor om året. (I sinom tid skulle kumpanen Magnus Ranstorp få anställning på Försvarshögskolan med en årslön på baxnande 800 000.[xviii] Lika mycket som en verkställande direktör.)

Till det kommer att Magnus Norell vid sidan om startat en egen konsultfirma.

Därmed tog Magnus Norell – liksom Magnus Ranstorp – klivet över i den skaran av ”terrorist experter”, säkerhetsexperter, gerillabekämpnings experter och säkerhetsvakter som vuxit och frodats i skuggan av ”kriget mot terrorismen”. Samtidigt finns en paradox inbyggd. De är inkallade för att Lösa Problemet samtidigt som deras lilla söta egenintresse säger att det egentligen aldrig får lösas.

Mycket riktigt brukar många av dem då och då trycka på larmknappen för att terrorhotet är växande / oförändrat stort / eller i alla fall gruvligt stort. En hemskhet som inte får glömmas. När allt kommer omkring var det detta som gav Norell och många av hans kollegor lönehöjningar och befordringar.

[ii] E-brev från professor Stephen Walt till Vindskupan, 24 augusti 2009.

[iii] ”Our People” från WINEP:s hemsida.

[iv] I sådana lägen är Vindskupan tacksam för sin vana att ofta och gärna spara material. Magnus Norells ursprungliga presentationssida finns som PDF.

[v] “Misdirected Fire: The UNHRC Report on Gaza” av Magnus Norell, 6 april 2009.

[vi] ”Dr. Magnus Norell” på Marcus Evans Defense. Sidan har försvunnit. En kopia på Norells CV finns som nerladdningsbar PDF.

[vii] Uppgift i Norells egen doktorsavhandling, Democracy and Dissent, The case of an israeli peace movement, Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, sid 44-45.

[viii] Uppgift i Norells egen doktorsavhandling, Democracy and Dissent, The case of an israeli peace movement, Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, sid 44-45.

[ix] ”Svenska budbärare i hemligt fredsspel” av Nathan Shachar, Dagens Nyheter, 2000-06-17.

[x] ”Israels längsta krig” av Jan-Ivar Askelin, i Framsyn, 2006, häfte 4.

[xi] ”Världssamfundet sviker Libanon igen” av Magnus Norell i Expressen 17 augusti 2006.

[xii] ”Därför kan ett anfall på Iran bli nödvändigt” av Magnus Norell i Expressen, 2007 02 12.

[xiii] ”Underskatta inte kraften i extrem islamism” av Magnus Norell, Göteborgs-Posten, 2005-07-16.

[xiv] “Hamas – terrorns anatomi” av Magnus Norell, i Internationella studier, häfte 2, 1998, sid 47.

[xv] “Hamas – terrorns anatomi” av Magnus Norell, i Internationella studier, häfte 2, 1998, sid 53.

[xvi] ”Bernard Lewis Revisited” i Washington Monthley,  November 2004.

[xvii] ”Självutnämnda experter spekulerar om al-Qaida” av Magnus Norell, Dagens Nyheter Debatt, 2007-07-05.

[xviii] Samtliga inkomstuppgifter från skatteverket.

Kanske kommer framtidens historiker att säga att detta var den punkt då det brittiska imperiet slutligen dog. Det var då som de sista brittiska baserna i Irak utrymdes.

Som så ofta kommer den slutliga tidpunkten att vara omstridd. Somliga skulle kanske säga att det skedde redan 1941 då Storbritannien blev beroende av amerikanskt bistånd för att kunna fortsätta kämpa i Andra världskriget.

Andra skulle säga att det kom 1956 under den misslyckade Suezinterventionen då det demonstrerades att England faktiskt inte hade krafter att bedriva stormaktspolitik på egen hand.

Dog imperiet kanske den 1 juli 1997? Det var då som britterna lämnade Hong Kong, den sista, återstående viktiga delen av det gamla Imperiet. Av det en gång gigantiska kolonialväldet som en gång omfattat Indien, Pakistan, Burma, Östafrika, Australien, Kanada, Nya Zeeland, koncessionerna i Kina och mycket, mycket mera återstod bara litet rester i form av några spridda öar här och där som mesta av allt kostade pengar att behålla.

Storbritannien var återbördat till den andrarangsställning där det en gång börjat sin mödosamma klättring mot maktens höjder.

Imperiet var dött. I stort sett godtog de flesta vanliga britter vad som skett utan någon större veklagan.

Men inte alla.

Här och där fanns det de som hoppades att det skulle gå att återuppliva liket igen. Under 1990 talet hade de rösterna blivit all högre och mer självsäkra. Där fanns Paul Johnson, Niall Ferguson och Andrew Roberts som bedyrade att det gamla Imperiet i själva verket hade varit en förträfflig institution, att det hade varit en grov orättvisa av historien som upplöst (Paul Johnson jämförde Ghandi med Hitler) det men det misstaget skulle man nog kunna rätta till i sinom tid.

Nästan alla kastade de längtansfulla blickar mot USA. Paul Johnson hade arbetat på det neokonservativa American Enterprice Institute under 1980-talet. (Efter att Margret Thatcher lagt ett gott ord för honom.)

Andrew Roberts menade att i framtiden skulle man över huvud taget inte ens märka den lätta skillnaden i övergången från det brittiska till det amerikanska imperiet.[i] Det andra skulle ta vid där det första slutade.

Niall Ferguson förklarade i boken Empire att USA nu var i samma guldläge som England efter Napoleonkrigens slut. Den hade en maktsfär som bara väntade på att förvandlas till ett riktigt, fullskaligt imperium.

Och i USA var det många som var rejält lockade. Niall Ferguson kallades för att få träffa utrikesminister Colin Powell. Andrew Roberts fick en nådig audiens för president George Bush.

Roberts fru tyckte skämtsamt att Bushs förälskelse i hennes make överträffade hennes. Och varför inte? I Roberts texter fick George Bush bekräftelse på att han var en Stor Statsman, trots allt.

Det fanns andra, mörkare drag. Hos alla finns i varierande grad det en stark tro på Den Vite Mannens unika förutsättningar att styra världen. Alla prisade de det gamla Imperiet. Alla försökte de klistra över dess brister. Niall Ferguson vrider sig som en orm i en myrstack när det kommer till de upprepade svältkatastrofer som drabbade Indien så länge det var en brittisk koloni. Andrew Roberts går visserligen inte så långt som att prisa massakrerna eller tortyren, bara antyder det nog var till det bästa. Han har för övrigt ofta framträtt på The Springbok Club, en sammanslutning av duktigt reaktionära affärsmän i exil från Sydafrika och Zimbabwe som brukar träffas och prata om gamla underbara tider av apartheid styre och hur de kunna komma tillbaka.

Dock: att öppet tala om “vit makt” är inte längre så aptitligt. Det måste göras inlindat.

I boken A History of the English-Speaking Peoples Since 1900 skildrar han de engelskspråkiga folkens uppstigande till makt och härlighet.[ii] Stundtals verkar han närmast berätta om ett utvalt folk i en saga.

Det var den som hade skänkt honom hans audiens hos president Bush.

Och i mars 2003 tyckte de sig se ett nytt kapitel i den pågående sagan. Storbritannien skulle delta med 40 000 man i invasionen av Irak.

●●●

Kanske dog drömmen definitivt den 31 maj 2009. Det var då som den brittiske generalmajor Andy Salmon överlämnade den sista, brittiska basen i Basra till en amerikansk befälhavare. Vid det laget fanns bara 4 000 brittiska soldater kvar. Sex långa år hade gått sedan de kom. Då hade de varit 46 000 och del av en invasionsarmé. Nu avvecklades den sista resen av närvaron definitivt.[iii]

Den brittiske arméchefen bedyrade att de vunnit en seger.

Deras kontroll hade i själva verket varit bräcklig redan från början. De hade misslyckats att förhindra plundring och sammanbrott under sin inmarsch. Under de gångna åren hade mer än en besökare noterat att lokala miliser och fraktioner var den verkliga makten i södra Irak.

Visst, det hade bjudits på en del smärre taktiska framgångar här och där men i stort sett hade den långsamma, glaciär lika glidningen mot kaos varit omöjlig att hejda. Det fanns inga pålitliga, lokala bundsförvanter. Polisstyrkorna som britterna hade försökt upprätta hade tagits över av olika shiamuslimska miliser och fungerade till sist närmast som underavdelningar till sagda, lokala milisstyrkor istället för vara förstärkningar. I en amerikansk rapport kallades den brittiska insatsen rent ut för ett nederlag. År 2005 hade britterna i stor sett tappat greppet om södra Irak ansåg den amerikanske strategi forskaren Anthony Cordesman.[iv] Till sist kontrollerade britterna inte mycket mer än sina egna baser. Britterna har haft samma typ av problem som amerikanerna i att försöka kämpa med en yrkesarmé och utan att höja skatterna eller på annat sätt pressa fram ytterligare resurser.

För första gången sedan Koreakriget på 1950-talet tvingades alla tre vapengrenarna kalla in reservister för att klara sina åtaganden. Dessa har å andra sidan svarat med att lämna Territorial armén i en strid ström. Det klagades bittert över bristen på utrustning och pengar.[v] Till följd av svårigheterna att skaka fram rekryter har man tvingats börja värva manskap i samväldesländerna. Så uppgavs exempelvis prinsessan av Wales regementes 1:a bataljon ha 116 utlänningar i sina led. Det var 20 procent av styrkan. De flesta var fijianer men där fanns också män från Jamaica, Nepal Sydafrika och Ghana. Det noterades att den brittiska armén allt snabbare började likna en främlingslegion.[vi]

Summa sumarum: de militära resurserna ville inte förslå och insatsen i Irak började bli alltmer meningslös. Redan år 2007 började misstankarna mola om att armén bara låg kvar i södra Irak för att Tony Blair skulle slippa erkänna att alltsammans varit en enda gigantisk felspekulation.[vii]

Och nu är det över. Krafterna kommer att satsas i Afghanistan.

På den fronten upptäckte de brittiska militärerna att de också håller på att bli överspelade. I Helmand provinsen höll amerikanerna på att ta över och de brydde sig över huvud taget inte om att ta order från den lokala det brittiska högkvarteret.[viii]

Så kanske bevittnar vi nu, inte en renässans utan det brittiska imperiets sista dödsryckning.

[ii] “White Man for the Job” av Johann Hari,i The New Republic, 23 april 2007.

[iii] “British operations in Iraq come to an end” av Richard Norton Taylor och Ian Black, i The Guardian, 1 maj 2009.

[iv] “Revealed: The true extent of Britain’s failure in Basra” av Patrick Cockburn, The Independent, 23 februari 2007.

[v] “ ‘Running hot’ – British forces stretched to the limit” av Cole Moreton, The Independent, 10 september 2006.

[vi] “How British Army is fast becoming foreign legion” av Michael Evans, Times online, 14 november 2005.

[vii] “Revealed: The true extent of Britain’s failure in Basra” av Patrick Cockburn, The Independent, 23 februari 2007.

[viii] “Step aside, limey, this is how to fight the Taliban” av Jerome Starkey, i Times Online, 1 mars 2009.

Hans uppdykande på scenen har hälsat med en märklig förtjusning av de som borde vara hans bittraste fiender, ja som är hans bittraste fiender.

“Den nya presidenten för den islamiska republiken Iran, Mahmoud Ahmadinejad är en gudagåva,” utbrast lyckligt den neokonservative amerikanske kommentatorn Reuel Marc Gerecht lyckligt i den lika neokonservativa tidskriften Weekly Standard.[i]

Här hade de äntligen vad som saknats sedan Saddam Hussein störtades: ett gruvligt Orientaliskt Hot, eller i alla fall en figur som i brist på bättre kunde utmålas som ett sådant. Det är snudd på komiskt med den närmast ohöljda lättnaden och förtjusningen över den nye iranske presidentens uppdykande.

“Tack gode gud för Mahmoud Ahmadinejad. På fem korta månader har Irans nye radikale president lyckats göra vad legioner av policyanalytiker och varningar från underrättelsetjänsterna inte kunnat åstadkomma: väcka världen om hotet från ett växande Iran.”[ii]

En del vatten har flutit under broarna sedan dess. Tal har hållits, intervjuuttalanden har avfyrats och artiklar har skrivits om Ahmadinejads farlighet men just de där inledande reaktionerna av förtjusning över att ha fått ett nytt hatobjekt i Mellanöstern dröjer kvar. De säger en del.

Det hade dykt upp en ledare som kunde skildras som Ett Gravt Hot. I alla fall var det enklare att demonisera Ahmadinejad än hans blide företrädare på presidentposten Muhammad Khatami. I USA var policydrejarna lättade, glada och mysiga.  Tidigare hade det varit Saddam Hussein och hans massförstörelsvapen i Irak. Nu var han störtad. Hotet hade upplösts i en rökslinga. En inbillning. Det hade aldrig funnits. De som i åratal tjatat om det irakiska hotet borde ha stått generade och försagda.

Istället har de kastat sig in i en ny kampanj mot ett nytt Stort Hot som måste bekämpas.

En journalist som försökt bena upp detta är Pierre Gilly med boken “Bombdiplomati“.

“Hotet från Iran” är grovt överdrivet och handlar snarare om knutar och skevheter i USA än om vad som håller på att ske i Iran.

Kort sagt: “det Iranska hotet” är till stor del en konstruktion, en inbillning och en synvilla.

Okontroversiellt är det inte gå ut i offentligt med den saken. En forskare Gilly intervjua som försöker peta hål i “hotet” berättar att han alltid känner sig tvingad att sticka in en brasklapp om att han VEET att den iranska regimen förvisso är reaktionär. Försök att granska och vrida på anklagelserna brukar annars ofelbart utlösa anklagelser för att vara för prästväldet.

Det är märkligt.  Beskedet att “det iranska hotet” troligen uppblåst som en ballong hälsas inte med lättnad – vilket man skulle kunna förvänta – sig utan tvärtom av sura miner och arga anklagelser, varefter man snabbt återgår till att upprepa den låga raddan av mer eller mindre skeva påståenden som om inget hänt.

Det lämnar en med den beklämmande känslan av att ha försökt injicera litet sunt förnuft i diskussionen bara för att anklagas för att rycka ifrån ett barn dess favoritleksak.

Pierre Gilly går igenom en rad anklagelser i sin aningen slingriga men intressanta bok. De flesta “spricker som troll i solskenet”.

Att Ahmadinejad försöker skaffa kärnvapen: Stämmer inte enligt IAEA och de amerikanska underrättelsetjänsterna. Det finns ett program för anrikning av kärnbränsle. Anrikningsgraden är 3,8 procent. För att materialet skulle kunna användas i ett kärnvapen skulle behövas plutonium med närmare 80-90 procents anrikningsgrad.

Ahmadinejad “vill förinta Israel”: Håller inte heller. Detta visar sig vid närmare påseende att detta bygger på ett felöversatt tal. De verkliga uttalandena var relativt enligt persiskspråkiga som granskat manustexten realtivt harmlösa. Inte för att det skulle spelat någon större roll om han hotat med med det heller. Den iranske presidenten är snarast en inrikesminister med begränsad makt över utrikespolitiken.

Ahmadinejad skall ha förnekat Förintelsen: Här pekar Gilly på att den iranske presidenten i själva verket har kommit med fler olika uttalanden, från att Förintelsen är en bluff, till att man skulle behöva forska mer som saken till att säga att den nog HAR skett men att den inte var palestiniernas fel och att man inte kan rättfärdiga Israels ockupation med med den.  (Ett ganska rimligt konstaterande.)

(Under Vietnamkriget var USA allierat med Sydvietnam där en av de tyngsta makthavarna var general Nguyen Cao Ky som förklarade att han beundrade Hitler och man behövt en -eller flera- liknande gestalter  i Sydvietnam. Amerikanska diplomater ryckte skyndsamt ut och förklarade att Ky som asiat helt enkelt inte förstod vilken ödesdiger effekt det hade i Väst.)

Likväl återkommer hela raden av mer eller mindre skeva anklagelser ständigt, ständigt, trots att en smula internetsökningar är allt som skulle behövas för att de skulle kunna avfärdas som dåliga tidningsankor. Massmedia i USA och Europa har visat sig förvånansvärt regimtrogna.

Fråga är då varför. Varför Iran och varför Ahamadinejad och varför står den typen av påstånden oemotsagda i debatten?

Pierre Gilly tar upp flera möjligheter.

Först och främst handlar det om hur nyheter färdas och fortplantar sig. Det mesta filtreras, kortas och kokas ner innan det till sist når läsarna.

Han tillfogar, och det är en förfärande iakttagelse:

“En förutsättning för att propagandan ska bli effektiv är att de som deltar i den offentliga debatten utgår från andra-, tredje- eller fjärdehandsuppgifter. Någon på en nyhetsbyrå översätter Ahmadinejads uttalanden och skriver en kort artikel om det. Artikel översätts till svenska, kortas och skrivs ibland om av TT eller någon tidning. Det mesta som sedan skrivs på ledar- och debattsidor bygger på den här filtrerade informationen.”

Med andra ord: våra vördade ledarskribenterna och kommentatorerna håller ofta själva gärna tillgodo med enkla schabloner som basråvaror när de skall sätta samman sina texter.

Ovanpå det kommer islamofobi. Gilly skriver att det efter Tredje Riket blivit mindre populärt att öppet prata om underlägsna kulturer eller härskarraser. Däremot kan man tala i kodord om att muslimer måste introduceras i “Moderniteten”. Det erbjuder stadgade och respektabla medelklassmänniskor en respektabel smygväg in i rasismen. Det är för övrig rörande vilken omsorg konservativa debattörer kan upptändas av när det gäller kvinnors och homosexuellas rättigheter – även om de på hemmaplan anser att homosexuella är ett otyg och att kvinnors rätta plats i tillvaron är barfota och gravida vid spisen.

Till sist handlar det om problem i USA självt.

Gilly citerar här Immanuel Wallerstein som anser att Amerikas egentliga storhetstid inföll mellan 1945 – 1970. Det var då som landet var världens enda supermakt på riktigt.

I dagsläget finns bara en enda riktig tillgång kvar. En sak som gör USA exceptionellt:

Krigsmakten.

I och med att Sovjet försvann från scenen blev Amerika i grund och botten överflödigt. Det behövs ett nytt hot. Om inte annat så för att hålla samman allianssystemen och motivera satsningarn på en överimensionerad krigsmakt och militärbaser över hela jorden.

“Bush och de neokonservativa menar att det går att skrämma världen att följa USA.”

Betyder det att allt bara är ett cyniskt påhitt? Det är inte riktigt så enkelt. De som skapat skräckbilderna har tämligen omgående börjat tro på dem själva.

[ii] “False Prophet” av Ilan Berman, i National Review, 19 januari 2006

Mötet gällde Georgien-krisen. EU:s utrikesministrar hade sammanstrålat den 13 augusti.

Många var hårda i sina omdömen om den georgiske presidenten Saakasjvili för dennes angrepp på Sydossetien som startade konflikten.

En utrikesminister förklarade rent ut att Michaeil Saakasjvili betett sig idiotiskt.

Det fanns en utrikesminister som ständigt gapade om att man måste straffa Ryssland för dess motoffensiv.

Den ministern var Carl Bildt från Sverige.

Enligt UD:s promemoria kom det till upprepade sammanstötningar mellan Bildt och Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner.

Diplomaterna noterade, påtagligt skakade, att Kouchner varit ”känslosam” och närmast rytit åt Bildt att ”Ingen av oss skall till Georgien för att kriga och det är inte hjälpsamt att tala om München”.

Dessutom anklagades Bildt för att vara ”mer Georgisk än Georgierna.”[i]

Lägg gärna analogin på minnet: ”det är inte hjälpsamt att tala om München”.

Rimligen kan det bara avse Münchenöverenskommelsen 1938.

Den överenskommelsen har ofta åberopats av konservativa politiker som exempel på flagrant kapitulation för den nazistiska aggression och som bevis för att man måste stå på sig.

Carl Bildt har upprepade gånger gjort parallellen mellan Rysslands roll i Georgien och Nazitysklands på 1930-talet bland annat på sin blogg.[ii]

Tydligen gjorde han det inför sina utrikesministerkollegor också.

Frågan är vad som kan ha drivit Bildt. Själv förklarade han i Tomas Rambergs lördagsintervju att det handlade om hans stora kärlek till folkrätten.

Den var ”De små nationerna skydd”, förklarade Bildt.

Frågan är om det kan stämma?

Backa bandet tillbaka till tiden 2002 – 2003.

Carl Bildt hade då låtit sig värvas Committee for the Liberation of Iraq, en frontgrupp för Project for a New American Century som i sin tur var en frontgrupp för den neokonservativa tankesmedjan American Enterprice Institute.[iii]

”Det är lika bra att inse: det går inte att backa från konfrontationen mot Irak” förkunnade Bildt morskt i International Herald Tribune i januari inför Irakkrigets utbrott.[iv]

Inga större bekymmer över folkrätten statuter om anfallskrig eller små nationers rättigheter då.

Vad kan ha ändrats?

En möjlig förklaring: inget alls. Bildts linje kanske är exakt densamma då som nu vilket råkar vara densamma som USA:s neokonservativa kamarilla.

Både inför hans partiledare och inför EU:s utrikesministrar framstod talet om Ryssland som en reinkarnation av nazityskland som mer eller mindre chockerande. Det renderade Bildt en utskällning av Kouchner, distansering av från statsminister Reinfelt och angrepp från oppositionsledaren Mona Sahlin.

Bland USA:s neokonservativa är det däremot helt normalt, ja det kommer närmast reflexmässigt varje gång en utrikespolitisk kris flammar upp. Det kvittar nästan hur obetydlig. Gång på gång är det 1938 igen. Gång på gång måste man visa sin vilja och styrka. Den gamle neocon-granskaren Jim Lobe anmärkte i en intervju att det ibland kan gå så långt att hela världshistorien verkar ha inletts på nittonhundratrettiotalet. Det gällde Irak 2003, detsamma gäller Iran.

Det gäller den Ryssland 2008.

Den neokonservativa kronprinsen Bill Kristol skriver gravallvarligt hur man inte förhindrade Sovjets och Nazitysklands uppkomst och om hur Storbritannien bara ett decennium stod ensamt och utan bundsförvanter.[v] Robert Kagan sekunderade från Washington Posts kolumner om att detta var den nya Sudetkrisen.[vi]

Kan det ha varit detta som Carl Bildt fick sig till livs?

Omöjligt är det inte.

Carl Bildt har mycket tjänstvilligt ställt upp i olika neokonservativa påtryckargrupper. Förutom Committee for the Liberation of Iraq, har han figurerat i Project for a New American Century och American Enterprice Institutes Atlantinitiativ. Han och de går nästan alltid i takt.

En speciell kontakt är Randy Scheuneman som på sin tid värvade Bildt till Committee for the Liberation of Iraq, som numera är den republikanske presidentkandidaten John McCains stabschef för utrikesfrågor, OCH dessutom var chef för Georgiens lobbyorgansation i USA.[vii]

Randy Scheuneman kan mycket väl ha varit en av de Bildt konsulterade. Det finns starka likheter, både i stil och innehåll mellan vad Bildt har hörts sägas och den retorik som utgått från såväl neokonservativa tidningskolumner som tankesmedjor.

Som kronan på verket blir sedan Carl Bildts uttalanden om München gillande citerad av Richard Holbrooke i Washington Post.[viii]

De fick ingen större verkan i Europa men Washington togs de emot som visdomspärlor från en framstående auktoritet.

Man får vid det laget en lätt fånig bild av en svensk utrikesminister som baserar sina ställningstaganden på kontakter med en extrem, paranoid och ganska brutal politisk fraktion i en främmande makt. En del av hans kontakter bedriver till råga på eländet lobbyarbete för en av de inblandade, krigförande parterna. Som ivrigt upprepar sina visdomsord, bara för att mötas av tomma blickar på hemmaplan. Som kulmen på det hela plockas denne svenske utrikesministers yttranden upp av andra amerikanska policysnickare som ytterligare bekräftelse på deras världsbild.

Så hur tolkar man det här? Är Carl Bildt ett ombud för främmande makt? Den neokonservativa kamarillans man i Nordeuropa?

Troligen är det för mycket sagt. Snarare handlar det i grund och botten om något så enkelt och banalt som en skara medelålders män som trivs i varandras sällskap. Som ständigt pratar med varandra och ständigt, ömsesidigt bekräftar sin världsbild hos varandra.

Om det bara inte var så att de faktiskt håller en stor del av världens öden i sina händer.

[ii] ”The principles at stake” av Carl Bildt på sin blogg “Alla dessa dagar” den 9 augusti 2008.

[iii] Se även ”När Bildt ville bli vicekung i Irak”, Vindskupan, 27 april 2007.

[iv] ”No going back : Regime change in Iraq isn’t optional” av Carl Bildt 28 januari 2003.

[v] ”Will Russia Get Away With It?” av William “Bill” Kristol, New York Times, 10 augusti 2008.

[vi] ”Putin Makes His Move” av Robert Kagan, Washington Post, den 11 augusti 2008.

[vii] “While Aide Advised McCain, His Firm Lobbied for Georgia” av Matthew Mosk och Jeffrey Birnbaum, Washington Post, 13 augusti 2008.

[viii] ”Black Sea Watershed” av Ronald Asmus och Richard Holbrooke, kolumn i Washington Post den 11 augusti 2008.

“När jag kommer tillbaka från Palestina”

Regissören för den Samtida Amerikansk Teaterfestivalen fick ett kort e-postbrev i juli 2007. “I can’t get it out of my head or heart. Mission accomplished.” Kolumnisten som skrev det hade suttit och torkat tårarna efter föreställningen.[i]

Det som hade varit ett av flera rutinmässiga dödsfall i det ockuperade Rafah bara fyra år tidigare fortsatte att genljuda. På sommaren 2007 hade rentav börjat lämna ett avtryck i det amerikanska kulturlivet. Rachel Corrie hade blivit vad som kallades ”den mest omtalade pjäsförfattaren i Amerika idag.”[ii]

Sånger, dokumentärfilmer och dikter har hyllat Rachel Corrie.

Det är denne bloggares åsikt att upphovsmännen haft goda avsikter men att resultatet titt som tätt blev sockersött, nödrimmat och sentimentalt. Det mesta cirkulerar i begränsade kretsar av vänner och aktivister.

Inom stora delar av den respektabla medelklassen betraktas hon närmast som underlig. För USA:s konservativa är hon ett rasande hatobjekt. En brittisk skribent ansåg att Rachel Corries rykte var på väg att ”bloggas till döds”.

Framför allt var det den där historien med flaggan.

Rachel Corrie hade avfotograferats ifärd med att bränna en amerikansk flagga. Den bilden cirkulerar bland konservativa bloggare som bevis för hennes ondska kort efter hennes död i mars 2003.[iii] På en sajt framhålls att hon ”hatfyllt” brände ett stjärnbaner ”omgiven av muslimer”. På fotografiet ses Rachel med en liten brinnande pappersflagga i högsta hugg (ser ut att vara handritad med färgpennor) och en skara palestinska barn runtomkring.

Bakgrunden verkar, såvitt Vindskupan kunnat utröna, vara den att ISM – aktivisterna regelbundet ordnade demonstrationer i Rafah. Både själva och tillsammans med palestinier. De var trots allt ofta sprungna ur alternativ- och proteströrelser. Därtill kom behovet att dra massmedias uppmärksamhet till Rafah.

För aktivister och de människor de försökte skydda var det ofta en fråga om liv eller död. Massmedial uppmärksamhet betydde att ockupationsmakten kanske INTE kände att den hade fria händer. Som upprepade gånger framhållits så hamnade Gazaremsan lååångt ner på västpressens uppmärksamhetslista.

Det handlade av allt att döma om en politisk demonstration. Ödet för en eller annan pappersflagga bör nog ha vägt ganska lätt.

I en av Rachels rapporter nämns, lugnt och sakligt att under två demonstrationer mot det kommande Irakkriget den 15 respektive 23 februari. Under den senare demonstrationen framträdde två aktivister, en brittisk och en amerikansk, tog avstånd från sina respektive länders politik och båda avslutade med att bränna sina respektive länders flaggor. Demonstrationen var planerad gemensamt av aktivisterna och Barnparlamentet i Rafah.[iv] Aktivisternas identitet nämns inte men det finns goda skäl att tro att det var Rachel Corrie och Alice Coy.

I ett minnesprogram berättar pappa Craig att Rachel ringt och lämnat ett meddelande på telefonsvararen där hon glatt förkunnade: ”Mamma det finns en bild ute på mig. Jag ser helgalen ut.”

Under samma minnesprogram nämnde en av Rachels vänninor från Olympias fredsrörelse att hon ideligen brukade vilja avsluta sina demonstrationer med någon happening där man satte eld på något, anordnade ett bål av något slag. Hon fick rentav öknamnet “the little pyro“. Det var mer leklynne än fientlighet i det återkommande eldandet.

Rachel är ett hatobjekt som man just inte kan hitta någon anledninga att hata. Den där pappersflaggan måste mjölkas till sista droppen.

Allt som allt: Rachel Corrie har både glorifierats å det hejdlösaste och svärtats ner bortom alla rimliga gränser. Det har sagts att hon var medlem av Hamas, att hon skyddade smugglingstunnlar etc. etc.

Kanske skulle det ha stannat vid det. Ytterligare en av dessa diskussioner som aldrig kan avgöras.

Om det nu inte var för att hon faktiskt skulle komma att ge sin egen version.

Ända sedan tio års ålder hade Rachel Corrie skrivit, dikter, uppsatser och dagböcker. Enligt föräldrarna sågs hon nästan ständigt med en anteckningsbok i högsta hugg. Sedan första början visade hon dessutom en märklig förmåga att med stadig hand göra snabba, säkra iakttagelser, att fånga en situation eller en stämning med några få ord.

De flesta av hennes skriverier genom årens lopp handlar om små, vardagliga saker. Om katten, pojkvänner och jobbet. Genom allt detta får man samtidigt ett självporträtt av en person under hennes uppväxt.

Under Rachels tid i Rafah ramlar det ena långa e-postbrevet efter det andra in i föräldrarnas inbox.

Rachels brev – the Gaza Dispatches – började spridas vidare redan medan hon fortfarande var verksam i Palestina. Föräldrarna vidarebefordrar hennes e-postbrev till övriga släktingar. Många skickade dem vidare i sin tur. Man noterar snart att de är en mycket kraftfull skildring av tillvaron i den belägrade staden.

Rachels bror Chris hörs förvånat säga att de får honom att se på mellanösternkrisen ur ett nytt perspektiv.

Efter att beskedet om att Rachel dödats är hennes föräldrars första beslut att de breven skall offentliggöras. De kopierar upp texterna och delar ut utskrifterna när de möter pressen. Dessutom publiceras de på Internationella Solidaritetsrörelsens hemsida.

Breven blir publicerade, inte i USA utan i Storbritannien, i tidningen The Guardian.[v]

Kretsen människor som känner till Rachel Corries brev vidgas ännu mer. Edward Said finner dem gripande.[vi] Högläsningar ordnas. Både i kretsar av aktivister och i kyrkor.

Cindy och Craig Corrie får en förfrågan från Royal Court Theatre i London. Skulle de kunna få utnyttja Rachels Corries texter i en pjäs? Ja. Och kanske Rachel har skrivit mer? Fanns det kanske ytterligare material?

Joo men det fanns inget organiserat litterärt alster. Vad som fanns var en mängd anteckningsböcker, uppsatser, lösa papper och utkast som låg nerstoppade i garderober, backar och skåp.

Ytterligare ett problem låg i att varken föräldrarna eller syskona helt enkelt inte orkade gå igenom materialet så snart efter Rachels död. Samtidigt fanns här chansen att låta en grupp förstklassiga artister skildra Rachel.

I ett TV-program berättade Sarah Corrie Simpson att det dröjde nästan ett år innan hon till sist slog sig ner vid datorn med sin lillasysters papper och glas vin för att renskriva. Dikter, dagboksanteckningar och till och med de där underliga små listorna Rachel ständigt brukade upprätta.[vii]

I november 2004 kunde familjen e-posta 184 sidor med Rachels renskrivna anteckningar, dikter och brev till Royal Court Theatre.

Maskineriet klickar till och sätter sig i rörelse.

●●●

Den första frågan Andrew Ford Lyons hade till regissören och skådespelaren Allan Rickman var när pjäsen My Name is Rachel Corrie skulle komma till Amerika.

Lyons blev förvånad när Rickman svarade att det skulle kunna bli svårt, men att det kanske skulle gå till sist.

Lyons hade bävat inför föreställningen. Han kom själv från Olympia, han kände familjen Corrie. Han tillhörde samma krets av aktivister i Olympia som Rachel. Han hade oroat sig för att han skulle tycka illa om pjäsen. Visserligen hade föräldrarna, Craig och Cindy Corrie givit sitt energiska gillande men ändå…

Ursprungligen hade Allan Rickman tänkt sig att bygga upp pjäsen som ett collage av olika vittnesmål. En snabb titt i de renskrivna dokumenten från delstaten Washington hade fått Royal Court Theatre att lägga om alla planer radikalt. Collagetanken slopades. Hela pjäsen skulle bli en monolog som enbart byggde på Rachels egna texter.

Det var den enda röst man behövde höra. “Hon har gjort hela jobbet själv.”

Den 90 minuter långa pjäsen skingrade alla farhågor. Andrew Ford Lyons upplevde den som sorglig, rolig, mycket personlig, politisk men utan att hamra in ett budskap med slägga. Det förvånade honom att Allan Rickman svarade att han trodde det skulle kunna bli problematiskt att visa den New York, Helst hade Lyons velat se den göra sin premiär i hemma i delstaten Washington.[viii]

Det gick väl långt mer provokativa pjäser på New Yorks scener eller hur?

I London har My Name is Rachel Corrie premiär i april 2005 och den går för utsålda hus på Royal Courts lilla scen i en hel säsong. Alla föreställningarna säljs ut på rekordtid.[ix] Den flyttar till Royal Courts stora scen och går för utsålda hus i ytterligare en säsong.

Den fick Theatregoers’ Choice Award för bästa skådespelarinsats, bästa regi och bästa nya pjäs.

Påfallande stor andel av publiken är ungdomar. Anmärkningsvärt många amerikaner.

Ibland blir publiken kvar efter förställningen, ivrigt diskuterande. Katharine Viner, en av medförfattarna, finner sig formligen stormad av en skara ivriga amerikanska studenter. De säger att de upplever att detta är en berättelse som handlar om dem, eller vad de kunde ha varit.[x]

Uppenbarligen var det frågan om något utöver det vanliga den här gången.

Gazaremsan började nå de finkulturella salongerna.

Royal Court en förfrågan från New York Theatre Workshop, en ansedd, progressiv grupp som ville sätta upp pjäsen.

I januari 2006 börjar signalerna från New York bli alltmer osäkra.

Först meddelas att man vill hålla diskussioner, “contextualize” som skall sätta in pjäsen i ”sitt sammanhang”. Det innebär i klartext att man vill avrunda med att framföra Israels säkerhetspolitiska förevändningar för sina åtgärder. Craig och Cindy Corrie protesterar. Det låter närmas som om man vill be om ursäkt för pjäsen.

Därefter bryter allt samman i kaos och gräl. Enligt Royal Court har New York Theatre Workshop meddelat att föreställningen är inställd på obestämd tid. Nyckelfigurerna i Royal Court hade redan flygbiljetterna bokade. I New York vrider, svettas och ursäktar man sig och förklarar att så menade man inte alls. Därefter följer en svallvåg av inställningar i av planerade föreställningar i Florida, Oregon och Canada.

Huvudrollsinnehavaren Megan Dodds, amerikansk skådespelerska som arbetar i England, klagar högt: ”Det har aldrig funnits en tid när amerikaner varit i större behov av att höra berättelser om människor som ger sig ut i världen och upptäcker effekterna av deras egen utrikespolitik.”[xi]

Katharine Viner frågar i ett debattinlägg vad man överhuvudtaget kan tänka sig att höra i USA. Kan man inte lyssna till Rachel Corrie, som är amerikan, kvinna, ung, vit, medelklass, skrupulöst ärlig och tragiskt dödad, hur beredda är amerikaner att lyssna till de som inte lever upp till de kriterierna?[xii]

Den här gången blir det en motreaktion. Protester strömmar in. James Nicola som fattade beslutet att stoppa pjäsen blir hatobjekt för stora delar av USA:s progressiva rörelse.

Andrew Ford Lyons anser inte längre att pjäser borde göra sin USA-premiär i Rachel Corries hemtrakter i nordväst. Där kommer den under alla förhållanden alltid få ett positivt mottagande och en tacksam publik.

Av allt att döma är det trögmånsarna på östkusten som behöver få veta.[xiii]

I oktober 2006 får Megan Dodds till sist framträda på Minetta Lane Teatre, i New York för 48 föreställningar, cirka två månader.

Vid det laget var förberedelserna redan långt gångna i Rachels Corries hemtrakter i nordvästra USA för att sätta upp den första, inhemska, amerikanska produktionen av My Name is Rachel Corrie.

Hemma i delstaten Washington fanns ett stråk av lokalpatriotism i synen på den alltmer berömda, flickan från trakten. ”Corrie förkroppsligade nordvästerns idealism” ansåg en Seattletidning.[xiv]

Seattle Repertory Theatre gjorde en storsatsning. En föreställning lades ner för att få loss Seattles främsta skådespelerska, Marya Sea Kaminsky.[xv]

Recensionerna var goda, om än med en nedlåtande biton (”Naiv studentska”). Publiken ofta i tårar. [xvi] Den gick för nästan utsålda hus och förlängdes med ytterligare sju föreställningar.

Under sommaren 2007 ingick pjäsen i Festivalen För Samtida Amerikansk teater i Shepherdstown, trots att den egentligen var en brittisk pjäs.

Därmed är Corrie på väg att vandra ut ur de slutna kretsarna av aktivister och in i de finare salongerna.

Vandringen är hela tiden slingrig och trög. My Name is Rachel Corrie:s framfart ackompanjerats av protester och demonstrationer. I Shepherdstown festivalen hoppade en styrelseledarmot av och drog tillbaka löftet om 100 000 dollar i sponsorbidrag. Trots det drog festivalen in rekordstort antal besökare och större bidrag.

Såvitt känt är My Name is Rachel Corrie på väg att sättas upp i Boston efter årsskiftet.

Intrycket är att motståndet börjar ge vika, samtidigt är och förblir pjäsen, och i synnerhet partierna som handlar om Corries möte med Rafah, ett stycke vitglödande kol. Visningarna ackompanjeras av flygbladsutdelning och protester. Recensionerna är positiva men det finns en biton av nedlåtenhet, det handlar trots allt om en liten hönshjärna, en aningslös college student som borde ha fattat bättre. Naomi Klein jämförde det surmulna reaktionerna med den frustande iver som Amerika hälsade Jessica Lynchs hjältedåd (ett par filmer producerades omgående). Av de båda, Corrie och Lynch, är det trots allt studentskan från Olympia som kan göra anspråk på att räddat både liv och egendom under sin tid i Rafah. [xvii]

Av alla ämnen för en pjäs borde Rachel Corrie vara på botten av listan rasade James Kirchick i The New Republic.[xviii] Det fanns en biton av desperation. Skulle den där eländiga studentskan aldrig försvinna någon gång?

Teatrarna verkar slitas mellan att å ena sidan vilja vara djärva, å andra sidan hålla sig på den säkra sidan genom att vira in pjäsen allhanda försök att ”förklara sammanhanget”. I Shepherdstown inviterades den israeliska arméns före detta talesman på västbanken för att lägga ut texten efter förställningen. I Boston kommer My Name is Rachel Corrie att varvas med en Israelisk pjäs.

Hur kan det komma sig att denna enaktare blivit så kontroversiell? Den utspelar sig till lika delar i Olympia som i Rafah. Den handlar huvudsakligen om en persons utveckling men där finns ett tydligt budskap från någon som beslutat att se efter vad som sker ”i den mottagande sidan av den andel av skattepengarna som går till försvaret.”

Det budskapet är entydig. ”Det vi betalar för här är fullständigt ondskefullt.”

Jennifer Loewenstein, en annan aktivist sammanfattade 2004. ”

Gazaremsan är mer än ett fängelse. Man behöver bara tillbringa tid i Khan Yunis, Bureij, Jabalia, Nuseirat, Gaza City eller Beit Hanoun för att fatta hur felaktig den analogin är. I Gaza är du något mer än intern i ett gigantiskt fängelse. Du är en levande måltavla som ständigt övervakas av yrkesmördare som kan utplåna dig och din omgivning närhelst de får lust. Ditt hem tillhör bulldozrarna och sprängladdningarna, dina städer och flyktingläger tillhör F-16 plan och stridshelikoptrar. I Gaza minskas din försörjning dagligen av en utarmning som är lika avsiktlig som den är skoningslös. Det går varken att undkomma desperationen eller fly från skräcken. Ingenstans är det mer uppenbart än i Rafah.”[xix]

Rachel Corrie har ibland jämförts med Anne Frank. Vad de har gemensamt är att båda två skribenter och vittnen som inte överlevde sina verk. Samtidigt ligger en gigantisk skillnad i deras situation, i alla fall ur amerikansk synpunkt. En amerikansk teaterpublik kan komma ut från en föreställning av Anne Franks dagbok och känna sig ganska tillfreds med tillvaron trots allt. Sorgsen men nöjd. Dramat de sett handlar då visserligen om ondska men det handlar om andras ondska. Det handlar om tyskarnas och nazisternas ondska, inte deras egen. Deras egen land såg för att de dödsfabriker som dräpte Anne och hennes familj under andra världskriget stoppades för gott.

När det gäller Rachel Corrie finns inte det avståndet. Det helvete i Rafah som Rachel skildrar pågår och har fullt med amerikanska fingeravtryck.

Det ligger en svart anklagelse i luften i synnerhet i det avslutande partiet som bygger på ett av Rachels Gaza-brev. Den anklagelsen har udden riktad mot de därhemma för att understödja det, både med skattemedel och med likgiltighet, den mån man inte rentav nickar gillande.

Är inte det orättvis. Det finns en hel del amerikaner som valt att motsätta sig den israeliska ockupationen och “kriget mot terrorismen”. Ja men frikänner det de övriga? Rachel Corrie och andra aktivister som Joe Carr, Brian Avery, Jennifer Loewenstein och Lora Gordon sätter ribban som deras landsmän kan jämföras med. Om nu de kunde skaffa sig information och kämpa emot, vad kan man då säga som alla de som röstade på Bush? Vad skall man tycka om de som lät Cheney och den neokonservativa kamarillan sköta ruljansen ostörda under åtta år?

Kanske är det därför så många av hennes landsmän ständigt verkar ha en sådan brinnande längtan efter att få avfärda henne. Att helst av allt låta Rafah få förbli Israels och Amerikas svarta, undangömda och grundligt bortglömda hemlighet.

Rachels föräldrar Craig och Cindy Corrie har varit aktiva i ansträngningarna att marknadsföra pjäsen. De har varit närvarande på många av premiärerna runtom i USA och ofta deltagit i diskussionerna efteråt.

Cindy har nämnt i en intervju att det var ett sätt för henne att få umgås litet med sin dotter, trots allt.

”Mitt Namn är Rachel Corrie” kommer att göra sin svenska premiär i slutet av år 2007: i Stockholm, på Stadsteatern, med Frida Hallgren i huvudrollen, och Göteborg, med Mia Höglund-Melin i rollen Rachel.

Premiärföreställningen i Stockholm är redan slutsåld.

En bok som bygger på Rachel Corries texter släpps i handeln efter årsskiftet,”Let Me Stand Alone ”.

Kanske de sista breven från Gaza fortfarande är på väg.

___________
[i] ”Regardless of politics, violence is appalling” av Kate Coleman, Herald-Mail.com 5 augusti 2007.
[ii] “CATF Offering Stirs Debate” av David Lillard, The Shepherdstown Ombserver, maj 2007.
[iii] “John Sutherland; Rachel Corrie died under a bulldozer for her beliefs and now her reputation is being blogged to death” i The Guardian den 31 mars 2003.
[iv] “Updates from Washington State’s Rachel Corey in Gaza, Occupied Palestine” Pressmeddelande från ISM, den 3 mars 2003.
[v] ”Rachel’s war” Guardian den 18 mars
[vi] “The Meaning of Rachel Corrie; Of Dignity and Solidarity” av Edward Said, Counterpunch, 23 juni 2003.
[vii] “’My Name is Rachel Corrie’ Opens in New York”, Democracy Now, 18 oktober 2006
[viii] ”Dangerous Ideas, Sinister Forces” av Andrew Ford Lyons I Palestine Chronicle, den 10 mars 2006.
[ix] “Diary of an American martyr inspires a young audience in theatre’s hit play” av Mark Townsend, i The Guardian den 25 april 2005.
[x] “Surely Americans will not put up with this censorship” av Katharine Viner, The Guardian den 1 mars 2006.
[xi] ”The Big Interview: Megan Dodds” i London Theatre Guide, 30 mars 2006.
[xii] “Surely Americans will not put up with this censorship” av Katharine Viner, The Guardian den 1 mars 2006.
[xiii] ”Dangerous Ideas, Sinister Forces” av Andrew Ford Lyons I Palestine Chronicle, den 10 mars 2006.
[xiv] “Activist Corrie personified Northwest idealism” av Joe Copeland i Seattle Post-Intelligencer, 28 april 2007.
[xv] ”An Awesome Problem” Brendan Kiley i The Stranger, den 6 mars 2007.
[xvi] För länkar till recentioner, gå till Seattle Repertory Theatre:s sida My Name is Rachel Corrie
[xvii] “On rescuing Private Lynch and forgetting Rachel Corrie” av Naomi Klein den 22 maj 2003, i The Guardian den 22 maj 2003.
[xviii] ”The Staged Legacy of Rachel Corrie; Girlish Figure” av James Krichick I The New Republic, 11.22.06.
[xix] ”We will destroy you, if not in death then in life” Jennifer Loewenstein i Counterpunch den 28 mars 2004

Lovorden över hans gärning har flödat ymnigt. ”…historien lär visa att han var en stor politiker” skrev Dagens Nyheter när nyheten om Tony Blairs avgång offentliggjorts.[i]

Mer en än skribent har prisat Blairs passion, hans ärliga uppsåt och hans breda leende. En irakier ansåg att just leendet var något som bara inte kunde förfalskas.

Det måste vara äkta.

Eller kunde det verkligen det?

Det finns de som menar Storbritanniens premiärminister är långt mer betänklig än så.

Den brittiske Washingtonambassadören som lärde känna honom bakom scenen beskrev en redigt fåfäng och tämligen illa påläst liten människa som framför allt var lallande hänförd över få umgås med viktiga och mäktiga människor.[ii] Både han och hans fru är mycket energiska när det gäller att värva kändisvänner. På frågan om varför han insisterade på att låta sina söner gå i privatskola istället för den lokala grundskolan blev svaret:

”Det fungerade inte för Harold Wilson (premiärminister 1964-70 resp 1974 -76)”.

Wilsons barn hade väl ändå inte gjort så dåligt ifrån sig trots att de gått i offentlig skola? Den ene var universitetslärare, den andre skolrektor.

Inte kunde man väl kalla dem för misslyckanden?

”Jag hoppas verkligen att mina ungar gör bättre ifrån sig än så” snäste Tony Blair.

Förbannelserna har ofta och med rätta haglat över Bush och kretsen kring honom. Tony Blair kommer av någon anledning undan. Kanske är det charmen som räddar honom. Man hör inte sällan amerikaner önska att han hade varit president i USA. Blair kan konsten att tala inspirerande långt bättre än den träaktige George Bush.

Ofta förmodar man rätt och slätt att Blair var den Hygglige Grabben som hamnade i Dåligt Sällskap. Att han rentav var en tragisk gestalt som bara ville väl även det gick litet galet till sist.

I Dagens Nyheter kallade Niklas Ekdal honom för sin favoritpolitiker som bara gjort sig skyldig till ett enda litet olyckligt misstag, Irak.

“Världens bäste politiker” löd rubriken.

Med sorg noterade han att britterna i allmänhet verkar börjat avsky sin premiärminister.[iii] Om de bara kunde förmå sig att bortse från det där enda, olyckliga fadäsen skulle de nog inse Blairs storhet.

De borde därmed bortse från ett anfallskrig, från över en halv miljon döda och fyra miljoner flyktingar och hur många miljoner sjunkit ner i bottenlös misär.

Det är inte direkt någon bagatell som Niklas Ekdal vill att vi skall strunta i.

Och man kan notera att ”världens bäste politiker” inte med ett ord beklagat dödsoffren som hans politik gett upphov till eller ens medgett att hans doktrin faktiskt har betänkliga drag. Tvärtom, i januari 2007, när hans avgång praktiskt taget var spikad uppmanade han sina efterträdare att fortsätta att idka en krigisk utrikespolitik.[iv] Man kan gärna notera: vad Tony Blair får beröm för är sin charm och presentationen. När det gäller innehållet blir även de flesta beundrare märkligt vaga.

En grupp som avskyr honom är de brittiska militärerna. Bakom scenen anklagar de Blair för att hanterat sin krigsmakt som en tonårsligist hanterar en stulen bil. Den har tokkörts till dess bensinen är slut.

Den brittiske Washingtonambassadören Christopher Meyer klandrar bittert ”världens bäste politiker” för att ha stor skuld för det besinningslösa kaos som Irak sjunkit ner i.

Blair KUNDE som minimum för sitt stöd till USA ha krävt att amerikanerna i alla fall tog fram en hållbar plan för hur Irak skulle kunnat stabiliseras och återuppbyggas.

Amerika hade nästan inga andra tunga bundsförvanter inför Irakkriget. Genom att hota att undandra sitt stöd hade Storbritannien kunnat sätta tung press på Washington. Hade Storbrittanien hoppat av skulle “de villigas koalition” mest ha bestått av Dannmark, Mongoliet och Tongaöarna. Därmed skulle den stora ensamheten hotat öppna sig kring Amerika. Den brittiska Washingtonambassaden bönade och bad upprepade gånger Londonregeringen att försöka pressa ur USA litet mer hållbara planer.

Förgäves. Blair ville helt enkelt inte störa amerikanerna med näsvisa krav. Alltså kunde icke-planeringen för ockupationen fortsätta tills det var för sent.[v]

Tony Blair gjorde mer än att bara följa i George Bushs kölvatten, ofta sprang han före och manade på.

Framför allt var Blair den vältalige engelske försäljaren för idén om ”humanitära interventioner”.

Brendan O’Neill har hävdat att Kosovokrisen var den stora generalrepetitionen för de argument som skulle rättfärdiga Irakkriget. När George Bush och vicepresident Dick Cheney skulle sälja kriget var deras argument rena upprepningar av Tony Blairs retorik från 1999.[vi]

Tony Blair hade inga som helst problem att ansluta sig Bushs invasion av Irak 2003 att försöka rigga upp Bushdoktrinen. Den enkla sanningen var att Blairs utrikespolitiska linje redan var nästan identisk med den som USA:s president proklamerade. Det var absolut ingen slump att han hamnade på samma kurs som den amerikanske presidenten.

Redan innan Bushdoktrinen tillkännagav hade Blair rullat ut sin Chicago doktrin, så kallad eftersom den presenterades under ett tal inför Chicagos ekonomiska klubb. Där talade han om tillslaget i Kosovo.[vii] Den typen av ingripanden ville Tony Blair se institutionaliseras.

En av hans förtrogna, Robert Cooper förklarade i en artikel, som ganska säkert speglar hans herres inställning, att man hädanefter borde gå in för att tillämpa systematisk dubbelmoral.

”Bland oss själva arbetar vi i enlighet med lagen och öppet säkerhetssamarbete. När det handlar om mer gammalmodiga typer av stater, utanför den postmoderna Europeiska kontinenten måste vi återgå till hårdare metoder från en äldre epok – råstyrka, föregripande attacker och bedrägeri, närhelst det är nödvändigt att ta itu med de som fortfarande lever i en artonhundratalsvärld där varje stat är sig själv nog.”[viii]

Världen skulle med andra ord delas upp i två delar. De som bedöms som ”Civiliserade” skall bemötas korrekt, enlighet med folkrätt och avtal. De som anses stå utanför den magiska kretsen, de kan man utan skrupler bedra och angripa.

Vem skall avgöra vem som är vad? Tydligen ”de civiliserade”. Till det kommer att ledande brittiska politiker allt som ofta börjat släppa små antydningar om att det gamla brittiska imperiet nog egentligen var en förträfflig institution.

Där har man ett viktigt skäl till Blairs ställningstagande. Han ville vara med om att styra över praxis i världspolitiken åt där en liten grupp (anglosaxiska) nationer kunde göra som de ville gentemot den övriga världen.

Ett motiv som angivits för ”den speciella relationen” med USA var att Storbritannien skulle kunna påverka och influera Washington. I de flesta fall har det varit smått med inflytandet. Britterna lyckades inte utverka att gjordes upp någon ordentlig plan för ockupationen, de tjatade i ett halvår om att Douglas Feith skulle avskedas, förgäves, de bönade och bad om att John Bolton inte skulle bli Amerikansk FN-ambassadör.

Allt förgäves.

Men den brittiske premiärministern såg trots det aldrig något skäl att tänka om.

I The Spectator spekuleras över ytterligare ett skäl, för Tony Blair är det ett personligt skäl.

Pengar.

Hans företrädare John Major tryggade i praktiken sin framtid genom att låta Storbrittanien delta i koalitionen mot Irak 1991. Majors har närmast blivit miljonär på feta av styrelseuppdrag i Amerikanska företag, icke minst Carlyle gruppen.[ix]

Tony Blair kan inte vara omedveten om det. Genom att bli betraktad som ”trofaste Tony” kan han mycket väl hoppas att trygga sin egen framtid efter avgången.

Världens bäste politiker har dessutom köpt hus, Connaught Square house.

Att kalla det för ”hus” är en dundrande underdrift. Det är ett fyravåningars byggnad, påminnande om nr 10 Downing Street, i centralt läge som skall ha kostat mellan 2, 5 -3, 5 miljoner pund i inköp.

Makarna Blair kan helt enkelt inte ha tagit ett sådant steg om de inte räknat med feta och pålitiligt tickande inkomster, inkomster utöver Tonys premiärministerpension och Cherie Booths lön. Inkomster som skall fortsätta att rinna till under decennier.

Tanken vore i så fall tämligen svindlande, att de brittiska soldaterna i södra Irak skulle kämpa, blöda och dö för sin premärministers amorteringar,

Det var knappast någon olycklig slump som gjorde att han hamnade i lag med Bushregeringen under Irakkriget. Det var heller ingen som tvingade Blair att hålla fast vid den inslagna vägen trots att det började bli alltmer uppenbart att det skulle utmynna i en katastrof.

Till sist var det den troheten som blev Tony Blairs fall. Hans istadiga vägran att kräva vapenstillestånd under Israels angrepp mot Libanon blev till sist för mycket för Labour-partiet och för den brittiska utrikesförvaltningen. Han tvingades lova att avgå.

Han var inget offer för omständigheterna.

Det var trots allt en engelsman som skrev att en man kan le, le och åter le och trots det vara en skurk.
_______________________________
[i] ”Han gjorde skillnad” huvudledare i Dagens Nyheter 11 maj 2007.
[ii] “Blair’s litany of failures on Iraq – ambassador’s damning verdict” av Julian Glover och Ewan MacAskill I Guardian, den 7 november 2005
[iii] ”Världens bästa politiker” av Niklas Ekdal i Dagens Nyheter den 13 maj 2007
[iv] “Blair advocates warlike foreign policy” av Alan Cowell, i International Herald Tribune, den 12 januari 2007.
[v] “Blair Failed In Dealing With Bush, Book Says” av Mary Jordan, I Washingtonpost den 8 november 2005.
[vi] ”Don’t Let Blair Off the Hook” av Brendan O’Neill, på Antiwar.com, 11 maj 2006
[vii] ”The Blair Doctrine” 22 april 1999
[viii] ”The new liberal imperialism” av Robert Cooper, i Guardian Unlimited, 7 april 2002.
[ix] ”The US holds the key to paying off Blair’s debts” av Peter Oborne, i The Spectator 23 oktober 2004.

Det fanns en grupp britter som arbetat i nästan 20 år för att bereda marken för detta ögonblick. Träget hade de bearbetat den allmänna opinionen och de hade viskat i de makthavandes öron.

Äntligen hade deras stund kommit.

Gruppen av brittiska imperienostalgiker har varit verksamma på två fronter. Dels har de förstärkt de neokonservativas ansträngningar i USA. Dels strävade de efter att driva Storbritannien i samma riktning. Under de sista åren av nittonhundratalet hade de brittiska imperienostalgikerna fått en ny galjonsfigur.

Niall Ferguson är en fyrtioårig skotsk ekonomhistoriker. Enligt egen uppgift växte han upp badande i ett gyllengult skymningsljus av imperienostagi, slukande gamla noveller om brittiska hjältar i tropikhjälmar, vaxade mustascher och ridbyxor som pryglade vett i infödingarna. Ett tag på 1960-talet bodde han på en plantage i Kenya som bara blivit självständigt kort innan men där den gamla koloniala andan fortfarande satt i väggarna.[i]

Sedan blev han student.

Sedan blev han forskare i ekonomi och historia.

Sedan började han konstruera ihop företagsekonomiska skäl för att kolonialimperierna borde återupprättats.

Man kan notera: frågan om att sprida demokrati nämndes bara i förbigående och utan större intresse hos Ferguson liksom hos Paul Johnson. Istället handlar de flesta av argumenten om att etablera kontroll och att säkra möjligheterna till investeringar.

Det skulle ha stannat vid det om det inte varit för att Ferguson tagit klivet ut ur den rena forskarvärlden och etablerat sig som kändisintellektuell. Ett brittiskt mellanting mellan Peter Englund och Herman Lindkvist. Han nöjde sig inte med att skriva tjocka luntor för bokhyllorna, nej Niall Ferguson skrev bästsäljande historieböcker, producerade TV-serier och i dessa övergick han allt oftare till att hävda att det Brittiska Imperiet hade varit en förträfflig inrättning. Att infödingarna var nöjda, det var ekonomiskt hållbart. Det ramlade ihop på grund av några beklagliga misstag under nittonhundratalet men dessa borde kunna korrigeras igen.

”Borde” hade en tendens att bytas ut mot ett ”kunde” som i sin tur stelnade till ett ”skall”.

Han hade en i hans tycke idealisk kandidat för att skapa det nya imperiet; Förenta Staterna.’

Storbritanniens möjligheter att återigen dominera världen var mindre än mikroskopiska, men ett Storbritannien som kopplat ihop sig med USA…

I det längsta framstod tanken som befängd men under nittonhundratalets sista år skulle en serie händelser bidra till att rycka bort de mentala bromsklossarna. Det kalla kriget upphörde. USA hade inte längre någon jämnstark rival. Medan Europa drabbades av den ena ekonomiska krisen efter den andra genomförde Amerika den ena lättvindiga interventionen mot grundligt underlägsna motståndare efter den andra, mot Grenada, mot Panama, mot Irak, Jugoslavien och sakta, sakta började det mentala klimatet förändras.

Under de första åren av tjugohundratalet blev de amerikanska eliterna allt mer fascinerade av tanken på att upprätta ett imperium. Enligt somliga bedömare var det just Niall Ferguson som introducerat tanken. Donald Rumsfeldt blev så intresserad att han lät beställa en regelrätt utredning om förutsättningarna för att ett sådant skulle fungera.

Ferguson lockade dem. USA befann sig i början av 2000-talet själva verket i samma guldläge som Storbritannien efter Napoleonkrigen med militärbaser och intressesfärer över hela jorden, förklarade han. Ett regelrätt världsvälde var nästa, enkla, logiska, lockande stadium. Allt som krävdes var ett enda beslutsamt steg.

Ett vanligt motargument brukar vara att ”det finns inga Amerikanska kolonier”. Det var av allt att döma inte ett formellt kolonialimperium som föresvävade Ferguson. Irak skulle inte ockuperas som Viktorianerna besatte Afrikanska djungler. I en av sina böcker rekommenderade Ferguson istället hur britterna hanterade Egypten som lämplig förebild. Från den brittiska invasionen 1882 fram till Suez -krisen 1956 var landet formellt självständigt men i praktiken en brittisk lydstat.

Samma saker borde ske i Irak.

Niall Ferguson tycket det var ett mycket fiffigt arrangemang. Planmässigt hyckleri vore enligt Ferguson det bästa sättet att upprätta och driva det nya imperiet. Han noterade förnöjt de 66 löften som britterna utfärdade om att dra sig tillbaka under 72 års ockupation.[ii] Givetvis, givetvis, inget var menat på allvar.

Tanken presenterades på glanspapper och med färgbilder i boken ”Empire”. En rikt illustrerad, solig krönika över det brittiska imperiet som han avrundade med en liten uppmaning till USA att grunda det nya anglofona imperiet.

Han blev tämligen omgående inbjuden att lägga fram sina synpunkter för dåvarande amerikanske utrikesministern Colin Powell och att börja arbeta vid såväl Harvard som diverse tankesmedjor.[iii]

Två tankar slår läsaren.

För det första: vid det laget var de amerikanska eliterna med på noterna. Tanken på ett imperium började bli allt mer lockande för dem också.

Den andra tanken är att Fergusons öde kan ge en vink om varför så många, både britter och andra varit ivriga att stödja tanken på det amerikanska imperiet. Att ställa sig på USA:s sida kan bli mycket, mycket lönsamt, vare sig det handlar om en uppåtsträvade kändisakademiker, som Ferguson eller statchefer. Ett exempel på det senare är den före detta Spanske premiärministern José Maria Aznar vars rådgivare efter att valnederlaget sågs i USA fullständigt omsvärmad av neokonservativa amerikaner som föreslog än det ena än det andra sinnekursjobbet på olika amerikanska universitet för den detroniserade Aznar.[iv]

Niall Ferguson hade som sagt ganska omgående fått en rad anställningserbjudanden från amerikanska universitet trots att det måste funnits flera fotbollslag med brittiska forskare som hade bättre meriter än han. Det kan vara värt att komma ihåg att av allt som Ferguson publicerat har bara ”The House of Rothschild” fått beröm av forskarkollegorna. Ytterligare en sak som amerikanarna i sin förtjusning missade var att Ferguson först och främst är ekonomi historiker, inte expert på vare sig kolonialhistoria eller krigföring.

En mer skugglik figur i det här sammanhanget var Tony Blairs utrikespolitiske rådgivare Robert Cooper. Om honom går det mest av allt att få veta att han är diplomat och sägs vara Tony Blairs utrikespolitiska orakel. Och att han var tydligt påverkad av Paul Johnson och Niall Ferguson argument.

Cooper förespråkade att man skulle dela upp världen. En grupp nationer, som han kallade postmoderna, skulle hålla fred sinsemellan. De skulle respektera alla avtal sinsemellan, men övriga nationer ansågs leva i “djungeln” och gentemot övriga nationer skulle ”djungelns lag” råda.[v]

Med andra ord: de ”postmoderna” eller ”civiliserade” staterna skulle inte ha några skrupler över vare sig avtalsbrott eller anfallskrig gentemot de nationer som ansågs dväljas ute i ”djungeln”.

Niall Ferguson citerade Cooper med stort gillande i sin bok ”Empire”. [vi]

Hans och Paul Johnsons läxa hade gått hem hos de styrande eliterna till sist. Det var helt givet att Storbritannien skulle sluta upp på USA:s sida när det drog ihop till invasion av Irak.

Imperienostalgin hade börjat gripa omkring sig bland Brittiska Labourpolitiker. Gordon Brown, Tony Blairs tilltänkte efterträdare förklarade att ”Vi borde vara stolta […] över Imperiet. Den tid är över när Storbritannien måste be om ursäkt för sitt koloniala förflutna är över”.

—

Förmodligen kommer framtidens historiker att gräla i det oändliga om när vändpunkten kom. Kanske var det på hösten 2003 eller efter den första belägringen av Fallujah i april 2004 eller när oroligheterna definitivt spred sig till den brittiska ockupationszonen i september 2005.

Någon gång under den perioden började det bli uppenbart att USA och dess koalition inte hade några rimliga utsikter att kunna upprätta en bestående amerikansk inflytelsesfär i Irak.

Istället för en renässans för Imperiet började Irakinvasionen mest av allt likna det Brittiska imperiets sista suck.

Och början till nedgången för den Amerikanska supermakten.

På hösten 2005 var också de brittiska trupperna i Basra under allt hårdare press från shiitiska miliser. En brittisk överste undrade dystert om inte hela historien riskerade att sluta med att den brittiska armén i Basra skulle tvingas dra sig tillbaka till Iran för att låta sig interneras där. Hela operationen var enligt hans åsikt ”a right rollickin cock-up”[vii]

Enligt den förre försvarsministern Geoff Hoon var både Tony Blair och hans ministrar ”chockade” och dystra över nivån på ”fanatismen” i Irak.[viii] Kontakterna med Amerikanarna bestod allt som oftast i en serie gräl bakom kulisserna om vems felet var.

Till råga på eländet upptäckte britterna att de hade stora svårigheter att göra sina synpunkter gällande i Washington. Drömmen om att London skulle kunna bli den andra staden i det nya imperiet levde på sparlåga. Istället hade Tony Blair förvandlats till ett stycke rekvisita. Något som rullades fram vid Bushs sida inför den amerikanska allmänheten varje gång den amerikanske presidenten behövde verka statsmannalik.

Niall Ferguson gjorde ett sista försök att gaska upp sig själv och sina läsare 2004.

I boken Colossus gick han återigen igenom alla skälen för ”Liberala imperier”, formligen vältrande sig i statistik. Det största problemet, enligt hans åsikt, var att USA inte gripit sig verket an med en mer imperialistisk attityd.

Hans cynism är fullständigt ohöljd.

Nyckeln till den amerikanska arméns oförmåga att kontrollera Irak var bristen på manskap. Ferguson ansåg att lösningen var enkel:

”Om man summerar antalet illegala invandrare, arbetslösa och straffångar borde det finnas mer än nog råmaterial till en större amerikansk armé”[ix]

Att återinföra värnplikten skulle enligt hans åsikt inte bli något större problem så länge inkallelserna ”riktades” rätt. Ytterligare en outnyttjad källa ansåg han att Europas värnpliktsarméer. Om de inte skulle sättas in för att stötta upp de amerikanska insatserna sade han sig ha ”svårt att se vad de soldaterna är till för”.[x]

Tja, lösningen på alla problem är tydligen enkel. Pytsa på med illegala invandrare, arbetslösa, socialfall och europeiska värnpliktiga i stort antal (och för att låta sig slaktas i stort antal) så borde nog den amerikanska arméns manskapskris lösa sig.

Samtidigt har en ny möjlighet börjat hägra vid horisonten.

Iran.

Både Paul Johnson och Niall Ferguson verkar ha kvicknat till lite vid tanken på en sista AngloAmerikansk Ardenneroffensiv i Mellanöstern. Ferguson har målat upp ett grällt scenario över alla olyckor som kan drabba om man försummar att klämma till Iran.[xi]

Paul Johnson har brukar enligt egen uppgift uppmuntra författarkollegor som kört fast genom att skicka en liten teckning av en noshörning. Uppmaningen var att man inte skulle fundera utan helt enkelt attackera blint och fortsätta till dess man vunnit. Hade den amerikanske presidenten George W Bush samma läggning?

Paul Johnson hoppades det.[xii]

_______________

[i] ”Empire” av Niall Ferguson, Penguin Books, London 2003, sid xiv.

[ii] “Colossus” av Niall Ferguson. Penguin Books, London 2004, Sid 221.

[iii] ” Right Man’s Burden” av Benjamin Wallace-Wells, Washington Monthly, juni 2004.

[iv] ” The US Heads Home: Will Europe Regret It?” av Mark Leonard i

The Financial Times, 26 June 2004.

[v] ” Why we still need empires” av Robert Cooper i Guardian Unlimited 7 apr 2002.

[vi] ”Empire” av Niall Ferguson, Penguin Books, London 2003, sid 364-367.

[vii] ” Colonel blames Blair over Iraq ‘catastrophe‘” av Andy McSmith i The Independent

[viii] ” We did not expect Iraq fanatics, says Hoon” av Toby Helm i Telegraph, den 24 sept 2005.

[ix] “Colossus” av Niall Ferguson. Penguin Books, London 2004, Sid 292.

[x] “Colossus” av Niall Ferguson. Penguin Books, London 2004, Sid 297.

[xi] ” The origins of the Great War of 2007 – and how it could have been prevented” av Niall Ferguson I Daily Telegraph

[xii] ” The Rhino Principle” av Paul Johnson i Forbes den 30 januari 2006.