Kanske ett tecken på att vinden nu blåser i en ny riktning.

Mulla Omar tillhörde kategorin ”världens mest efterspanade” ända sedan fälttåget inleddes. Det hade varit han och Al Qaidahövdingarna Osama bin Laden och Ayman al-Zawahiri.

Och nu, som sagt, räknas inte längre mulla Omar till den kategorin.

Förklaringen är tämligen given: Det pågår hemliga underhandlingar mellan amerikaner och talibanrörelsen. Förhoppningarna om en militär seger har under stilla visslingar skickats till papperskorgen. Att stryka talibanrörelsens andlige ledare från listan över hatobjekt är ett enkelt sätt att få förhandlingarna att löpa smidigare.ⁱ

Talibanerna har sedan ett år tillbaka å sin sida slopat sitt -i stort sett verbala- motstånd mot låta flickor gå i skolan.ⁱⁱ

Ett par bökiga stötestenar har kunnat plockas bort. Förhandlandet uppges vara i full gång, faktum är att amerikanerna var så till den milda grad heta på gröten att generalerna McChristal och Petraeus 2010 inledde underhandlingar med en talibanföreträdare som dessvärre visade sig vara en bedragare och hann inkassera tusentals dollar i ”goodwill utbetalningar”.ⁱⁱⁱ

En fråga som osökt infinner sig är varför amerikanerna skulle vilja förhandla. Går inte fälttåget som smort?

Jo det går bra, på lägeskartorna och i de officiella kommunikéerna.

Det hade börjat i stor stil efter Obamas tillträde. Trupper och utrustning hade överförts till Afghanistan. Alltsammans kulminerar med en offensiv i Helmand provinsen där marinkåren under dånande fanfarer intar en rad strategiska punkter i provinsens centrala delar, framför allt Maja.

Därefter har det mesta gått i stå och gerillakrigets deprimerande vardagslunk har återkommit. Talibanerna har sakta men säkert åter installerat sig runtomkring marinkårens posteringar. De pacificerings program som skulle fullfölja offensiven håller på att dö. Många av de som till en början tog emot pengar från amerikanerna har hotats och vill inte vara med längre. ^iv

Det var tänkt att bli dramats vändpunkt. Istället håller det på att utvecklas till koalitionens sista hurra.

Officiellt går visserligen allt som smort men mellan skål och vägg klagar många ur koalitionen över att alltsammans i själva verket är utsiktslöst. Den australiensiske brigadgeneralen Mark Smethurst förklarade redan 2010 att koalitionstrupperna var ”överväldigade och oförmögna att besegra talibanerna”.^v Den amerikanske överstelöjtnanten Daniel Davis publicerade nyligen en fascinerande artikel med samma budskap, kanske ännu mer skeptiskt. Överstelöjtnant Davis hade tillbringat ett år med att resa kors och tvärs genom Afghanistan. Han hade besökt otaliga posteringar. Det som hade mött i dalgångar och utposter var INTE ett projekt som höll på att lyckas. Tvärtom höll talibanerna på att gripa initiativet nästan överallt.

Den afghanska regeringsarmén och polis som koalitionen med så mycket möda hade skruvat samman var antingen passiv eller hade rentav ingått lokala stilleståndsöverenskommelser med motsidan.

Allt enligt den enkla tanken att om dom inte gör något mot oss så behöver vi inte göra något mot dem och båda lever lyckliga.

Lägg därtill: Davis anklagade USA:s egen politiska och militära ledning för att skönmåla läget.^vi Med andra ord: oavsett vad Vita Huset, Pentagon eller Centralkommandot meddelar utåt så går kriget illa.

Och att fortsätta i decennier med ett misslyckat militärt projekt var exakt vad president Obama lovat sig själv att INTE göra.

Redan på hösten 2009 hade han förklarat: ”Jag tänker inte hålla på i tio år. […] Jag kommer inte att ägna mig åt nationsbyggande. Jag tänker inte spendera en biljon dollar.”^vii

Och det avgörande ögonblicket håller på att krypa allt närmare. Försvarsminister Leon Panetta har förklarat att USA hoppas kunna avsluta sina stridsinsatser redan nästa år och övergå till rådgivarens mer komfortabla roll.^viii

Den militära satsningen har kommit och gått utan nämnvärt resultat. Mot slutet av 2012 kommer 33 000 man att börja tas hem. En tredjedel av den amerikanska styrkan.^ix Tecknen blir i stället alltfler på att både Obama och Karzai regeringen är i full färd att treva sig fram längs förhandlingsvägen.

Efter Richard Holbrookes död är Marc Grossman USA:s nye, specielle sändebud för Afghanistan och Pakistan. Förhandlingar uppges ha segat sig fram mellan amerikaner och talibaner sedan en tid tillbaka, framför allt i Qatar. Amerikanerna erbjuder sig att släppa en del fångar de håller i Guantanamo. De kan rentav tänka sig att godta att talibanerna öppnar ett ambassadliknande kontor Qatar, allt för att förhandlingarna skall löpa smidigare. Det talas också om ett kompromisserbjudande: talibanerna får ta över de sydliga provinser där de är starkast. I de norra skall en paroamerikansk regim få sitta kvar.

Talibanerna uppges ha avböjt det erbjudandet.^x

Marc Grossman uppges också kräva att talibanerna måste ”ta avstånd från terrorism”.^xi

Gissningsvis betyder det att talibanerna måste lova att inte återuppta sitt stöd till Al Quida om och när de tar kontroll över landet.

Av Claes Engelbrand

Upprorsbekämpning är lågintensivt krig. Men att försöka använda traditionella metoder från krig mellan stater är som att jaga mygg med slägga. Australiensaren David Kilcullen, militär, antropolog, rådgivare till Obama, utvecklar upprorsbekämpningens teori och praktik. Mest känd av hans skrifter i ämnet är boken Counterinsurgency. Han medverkar även i tidskriften Small Wars Journal.

Upprorsbekämpning är under olika namn som konfliktlösning, pacificering m.m., ett sätt att försörja sig och en akademisk karriärväg med professurer, doktorander, studenter, NGO:er, Folke Bernadotte-akademin m.m.

Upprorsbekämpning utmärks också av samhällets militarisering under olika mer eller mindre trovärdiga förevändningar såsom bekämpning av människohandel, knark, internationell brottslighet och förstås terrorism. Seminarierna och övningarna med deltagare från militär, polis, civila myndigheter och olika idealistiska organisationer står som spön i backen. Till exempel ordnar Folke Bernadotte-akademin(som ff.ö. är underställd Försvarsdepartementet) sådana övningar. Enligt David Kilcullen är just sådana breda militär-civila grepp nödvändiga för att slå ner uppror och andra samhällsstörningar.

Eftersom formeln “win hearts and minds ” är central i upprorsbekämpning, börjar jag med den. Rent språkligt är den försåtlig ety den antyder godhet och ärligt uppsåt. Kilcullen klargör att det inte handlar om det.

“Hearts betyder att övertyga människor att deras intressen bäst betjänas av din framgång. Minds betyder att du övertygar dom om att det är meningslöst att bekämpa dig. Observera att inget av koncepten har att göra med om folk gillar dig eller ej. Kalkylerat egenintresse är vad som räknas. Inte känslor“.[i]

Detta illustreras av ett reportage från den svenska Försvarsmakten om ett Taktiskt Psyop Team (TPT) på hösten 2011.

“Vi vill visa folk här ute i byarna (Afghanistan m.a.)att vi är den starkare sidan och att de kan ha förtroende för den afghanska staten… vi vill visa att vi förstår att deras vardag inte är enkel, men att de måste välja sida… När befolkningen har förtroende för oss, får inte talibanerna något stöd, och då är vi på rätt väg,” säger Nils Hansson .[ii]

David Kilcullen förklarar på sid 43 “Upprorsbekämpning är väpnat socialt arbete” För att inte missförstås förtydligar han sig på flera ställen i boken. De militanter som framhärdar ska fysiskt likvideras. Man får inte tveka att utplåna liv om detta är problemets bästa lösning. Men dödandet får inte ske urskillningslöst. Ointelligent våldsanvändning skadar mer än bygger upp eftersom;

“Icke omdömesgill användning av eldkraft skapar blodsfejder, hemlöshet och sociala störningar och underhåller uppror.”[iii]

Från europeiskt, även svenskt håll, hävdas ibland att man utför en mer human krigföring enligt ” winn hearts and minds (ung. vinn hjärta och sinnen). Detta då som ett alternativ till den vulgära amerikanska metoden ” skjut först och fråga sen “.

Det är en pr-förvrängning. Det hör nu till interventionsanhängarnas knep att de ibland låtsas gå emot sina egentliga ledare i Pentagon med ett förment eget recept på human krigföring. På så sätt hoppas man vinna förtroende för fortsatt krigföring när denna har ifrågasatts. De båda koncepten är bara olika sidor av samma mynt. De förutsätter varandra även om det finns verkliga motsättningar om den taktiska och strategiska linjen i Afghanistan. David Kilcullen är taktisk och inser att korten måste spelas väl eftersom interventionsstyrkorna är så få och motståndarna riskerar att bli många. Och inte är samarbetspartnerna pålitliga heller.

Uppror måste dock slås ner eller kanaliseras in i ofarliga banor. David Kilcullen frågar sig inte om upproren är bra eller dåliga. Dock är han medveten om att de oftast har korruption och orättvisor som orsak. Därför förordar han reformer och hederlig förvaltning. Detta är taktiska drag. De mest militanta upprorsmännen ska inte kunna uppeggga befolkningen p.g.a något missförhållanden. Om nu denna befolkning är missnöjd med kolonialstyre och framhärdar i detta, som vietnameserna på sjuttiotalet; nåväl, ge dom då självbestämmande. Det är bättre än att kolonialisterna förlorar allt. Som avskräckande exempel på kolonial dumhet nämner David Kilcullen holländarna som envisades försöka behålla Nederländska Indien (Indonesien) som koloni.

I praktiskt upprorsbekämpningen är den röda tråden att isolera de mest militanta upprosmännen från massan De militanta eller de drivande är alla rörelsers svaga punkt, talibaner eller bostadsrättsföreningar är sak samma. Ett fåtal håller igång verksamheten.

Ställ dessa off-side, isolera, muta, smickra dom. Döda dom om nödvändigt. Men viktigast är att få det därhän att den breda massan inte uppfattar de militanta som ett alternativ värt att stödja.

Varför stöder då massan den ena eller andra sidan? Man förleds att tro att gerillan är stark i ett visst område därför att den där har befolkningens stöd. Detta är en upp och nervänd förklaring. Befolkningens stöd erövras genom att erbjuda människorna trygghet .David Kilcullens beskrivning av talibanerna går på tvärs emot den svenska Försvarsmaktens propagandistiska förenklingar.:

“När man hör talas om Shariadomstolar tänker man sig folk som fått sina händer avhuggna för stöld,kvinnor som stenas för otrohet, halshuggningar m.m. Och detta händer. Men egentligen är det mesta av dessa domstolars verksamhet affärs och civilrätt snarare än brottmål. Dom utfärdar äganderättsbevis och löser dispyter, avgör vatten och odlingstvister, behandlar arv och familjefrågor, utfärdar ID-kort och pass (i namn av Islamiska Emiratet Afghanistan) … de gör lokala uttalanden i dispyter och medling till lokal lag och därmed till politisk makt“.[iv]

För Kilcullen är uppgiften att vända på detta så att i stället den afghanska regeringen gör det. Men det finns problem.:

” …vi måste medge att vi har en legitimitetskris här…våra ansträngningar har utnyttjats av en elit – samma krigsherrar som talibanerna besegrade 1996 – och eliter gör som dom gör, tar för sig och exploaterar befolkningen.”[v]

Den praktiska delen av Kilcullens bok består av 28 paragrafer. De inledande handlar om vikten av underrättelsetjänst och nätverksuppbyggnad. Ta reda på hur området ser ut; topografiskt, mänskligt, ekonomiskt. Bygg sen förbindelser med civila myndigheter såsom polis och brandkår, kommunalkontor, välgörenhetsorganisationer, eftersom, citat sid 32: “… långvarig utveckling och stabilisering genom civila myndigheter kommer slutligen att vinna kriget “. Man ska också visa sig i området genom patrullering. Folk ska inte tro att de är ensamma med gerillan. Men gör inga dumheter mot folk när det finns mobilkameror i närheten som kan vittna på all världens tv-skärmar inom kort.

§ 19 lyder; “Engagera kvinnorna, skydda barnen“. En tilltalande rubrik som dock bara döljer Kilcullens rent taktiska avsikter. Citat sid 40:

“De flesta upprorskämparna är män. Men i traditionella samhällen är kvinnorna synnerligen inflytelserika i att skapa sociala nätverk vilka insurgenterna använder till sitt understöd. Att dra in neutrala eller vänskapligt sinnade kvinnor genom målinriktade sociala och ekonomiska program skapar nätverk av upplyst egenintresse som slutligen underminerar upprorsmakarna. Du måste ha dina egna kvinnliga kontrainsurgenter, inkluderande samhällsaktiva människor för att du ska lyckas. Vinn kvinnorna och du vinner familjen. Vinn familjen och du tar ett stort steg mot att mobilisera befolkningen. Men du måste, märkligt nog, hindra ditt folk från att fraternisera med byns barn. Dina soldater längtar hem. De vill umgås lättsamt med barnen. Men barn har skarpa ögon, de saknar empati och är villiga att begå sådana grymheter som deras föräldrar skulle skygga för…“

Helt i denna anda har USA:s Marinkår utbildat kvinnliga soldater, s.k. Female Engagement Teams (FET) En pr-film visar hur systrarna snokar i en familjs skåp. Av någon anledning tycker de att de afghanska kvinnorna är otacksamma. (Om dessa teams; se på nätet tex: Woman to Woman: A new Strategi in Afghanistan. Soraya Sarhaddi Nelson.)

§ 21 handlar om mytbildningens betydelse. En lämplig mytbildning underlättar. Om det t ex finns ett rykte om att en motståndsman haft något fuffens för sig, kan man förstärka detta rykte och ge det spridning. Detta för att folk inte ska lyssna på denne motståndskämpe. Andra metoder kan vara att framhäva någon helt oförarglig egenskap hos den som ska neutraliseras. Är han lättsam, rolig? Bra. Då kan detta framhävas för att dra bort folks intresse för mer allvarliga ting som han vill framhålla. (Jag minns själv hur lätt författaren Jan Myrdal på detta sätt förvandlades till en lustigkurre av personer i min bekantskapskrets som var hatiska mot Myrdal men inte vågade ta striden mot honom.)

§ 23 handlar om att utnyttja civila hjälporganisationer. Enligt Kilcullens åsikt finns i upprorsbekämpning ingen neutralitet. Svenska Afghanistan Kommittén, är till exempel inte omtyckt i alla militära kretsar eftersom den driver skolor utan att favorisera någon folkgrupp.

§ 25,26: Om rekommendationerna i tidigare paragraferna utförts väl, bör upprorsmakarna nu känna sig så trängda att de måste gå till motattack för att återta initiativet. Om upprorsmännen då försöker att t ex provocera fram bråk mellan religiösa grupper ska detta inte besvaras genom vilt skjutande även om tillfället att utplåna de upproriska nu finns. Satsa i stället på fredsframtvingande åtgärder. Det är bättre att gripa motståndaren än att döda denne. Det är bättre att motståndaren ger upp än att han/hon grips. Det är bättre att han/hon smiter än ger upp. Att hamna i eldstrid ska om möjligt undvikas eftersom det ger intryck av att motståndaren betyder något. Denne kan dessutom av prestigeskäl fortsätta striden.

De skäl, eller förklaringar, eller vad man nu skall kalla det som flödat över allmänheten har hela tiden varierat. Det har hetat att man måste hålla militär närvaro på plats för att biståndet skall nå fram, för att afghanska flickor skall kunna gå i skola, för att förhindra att talibanerna tar världsherraväldet eller för att kvinnorna skall kunna yrkesarbeta.

Ur denna soppa av olika, understundom motstridiga förklaringar finns en som går igen. Ett som har viss biton av trovärdighet: Sverige måste hålla sig väl med USA. Det gäller att kunna kräva in gentjänster om vårt land skulle råka i knipa.

Det finns en tanke bland de som sitter med händerna i Sveriges säkerhetspolitiska strategi. Såvitt denna bloggare kunnat pussla samman den så går den tanken ut på att vårt land inte har resurser att försvara sig självt om det skulle utsättas för angrepp utifrån. För det behövs hjälp utifrån. Stora, alltför stora delar av försvaret har lagts ner. Anläggningar för armé, flotta och flygvapen är skrotade. Det skulle kosta miljarder och ta dussintals år att sätta dem i stånd igen.

Det kommer knappast att ske.

Inget etablerat politiskt parti gör någon som helst min av skjuta till de erforderliga många miljarderna under ett dussintal år. Alltså börjar man snegla utanför landets gränser efter lämpliga, säkerhetspolitiska kombinationer.

Fram till 1990-talet bestod Sveriges utrikespolitik, i alla fall utåt, i att vara alliansfritt i fred. Sverige skulle själv stå för sitt försvar, man skulle också stödja FN och hålla på folkrätten. (För NATO:s vidkommande passade den ordningen utmärkt. Sverige skyddade deras norra flank utan att det kostade Atlantpakten något.)

Kanske kom vändpunkten i Bosnien.

Sverige gick med i FN:s fredsbevarande styrkor UNPROFOR år 1993 men efter Dayton avtalet 1995 landade den svenska kontingenten som en del av en NATO styrka, utan några större protester.

Det började då.

Och på den vägen har det fortsatt. Många tyckte sig ha funnit ett fin fint handlingsmönster. Ett som man borde hålla fast vid hädanefter. Ett beslutsamt amerikanskt ingripande, utan att nämnvärt bekymra sig över folkrätten, uppföljd av en USA-ledd NATO styrka med svensk medverkan, symboliskt godkänd av FN. Hela modellen repeterades därefter i Kosovo.

Allt verkade fungera som smort.

Hos många svenskar som sysslade med säkerhetspolitiska frågor slog en enkel tanke rot. Det var SÅ HÄR det kunde, och borde, gå till i framtiden.

Så olika personer som överste Ulf Henricsson och journalisterna Johanne Hildbrandt och Staffan Heimerson har hörs prata glatt om att de hade sett en underbar modell  födas i Bosnien på nittiotalet, en modell som Sverige som ren självklarhet borde haka på. Det gick att både lösa den ena utrikespolitiska krisen efter den andra på det sättet och Sverige kunde dessutom få sin egen säkerhet ordnad på köpet.

Allt för många tittar än idag  ut över 2000 talets Irak och Afghanistan men kan bara se Bosniens berg.

Är Amerika verkligen en rationell aktör i världspolitiken?

Om Sverige tänker sig en framtid som bihang till USA och leende skicka truppkontingenter litet härs och tvärs finns en vanvettigt viktig förutsättning som inte får klicka: Den amerikanska regeringen måste vara en rationell aktör och den behöver också förbli det i all framtid. Är den inte det blir rentut farligt att hänga upp Sveriges säkerhetspolitik på den kroken.

Agerar Amerika inte rationellt riskerar både Sverige och övriga Europa istället dras in i det ena militära och diplomatiska stolleprovet efter det andra.

Så hur förståndig är den amerikanska utrikespolitiken egentligen? Hur klokt är det anförtro de säkerhetspolitiska familjejuvelerna åt männen i Washington?

Frågan om Amerika är en pålitligt rationell aktör i världspolitiken brukar utlösa anklagelser om antiamerikanism.

Kanske. Men det kan också vara värt att hålla i minnet att de som sitter med händerna i USA:s utrikespolitiska strategi inte med naturnödvändighet är speciellt mycket mer ädla än stormaktspolitiker brukar vara. Tankesmedjor i Washington spelar  en allt viktigare roll när utrikespolitikens huvuddrag skall läggas fast. I synnerhet under de senaste åren är det därifrån som de utrikespolitiska rådgivarna hämtas. Den lobbyorganisation vars tankesmedja ligger bra till hos den vinnande kandidaten blir den som får bemanna posterna som rådgivare och politiska tjänstemän.

AIPAC och den kristna högern är mycket flitiga när det gäller att försöka knuffa den amerikanska utrikespolitiken åt sitt håll. Många av dem rider diverse käpphästar i form av ”civilisationernas krig”.

Under det senaste decenniet har de fått rätt mycket av vad de begärt: Irak invaderades. Sydsudans självständighet stöddes. Georgien uppmuntrades att gå bröstgängse tillväga mot Moskva. Israel får stöd i både vått och torrt. Det pågår ett intensivt lobbyarbete för att få igång någon form av örlog mot Iran. Försök att hitta en förhandlingslösning mellan USA och Iran har omsorgsfullt kortslutits.

Ytterligare ett problem är att folkrätten har underminerats. Under det allt som ofta har det under det gångna tio åren gjorts klart att man i Washington mest av allt betraktar statuter om angreppskrig, om tortyr och annat som rundningsmärken. Något som snabbt manövrera sig förbi.

På lång sikt är det mycket farligt, också för Sverige. Ett regelverk som ingen bryr sig om (president Bush var på sin tid öppet raljant), det regelverket blir till sist en död bokstav.

Och vad händer när nya, framväxande maktcentra i Kina, Indien, Ryssland och Brasilien börjar kräva samma rätt att bomba och bränna av anfallskrig som USA har reserverat åt sig självt? Det kan exempelvis visa sig aningen knepigt att klaga över Rysslands politik mot Georgien för amerikanskt vidkommande med en hel radda överfall i bagaget, från Grenada till Irak.

Inget av det här ligger i Sveriges eller Europas intresse. Tvärtom. Vi i vår del av världen har ingen nytta av det ”civilisationskrig” som neokonservativa, amerikanska ultranationalister och kristen höger försöker sälja. VI behöver normala, fungerande relationer med länderna söder och öster om Medelhavet. USA kan alltid återvända till sin egen kontinent men Mellanöstern och Nordafrika kommer alltid att ligga direkt söder och sydöst om Europa. Det som händer där riskerar ideligen att spilla över till vår kontinent.

Nej, denna bloggare försöker inte hävda att hela USA:s utrikespolitik styrs av idel dreglande monster eller rasande dårfinkar. Det finns många diplomater och rådgivare som är både förståndiga, ansvarskännande och tänker långsiktigt. Men det är viktigt att hålla i minnet att det också finns fraktioner, stora och mäktiga fraktioner,  som ligger MYCKET långt oss (och kontakt med verkligheten).

De har upprepade gånger lyckats styra utrikespolitiken åt sitt håll. Och de har ingen tanke på att sluta. Det krävs bara ett val, eller en omgång tjänstetillsättningar så är de tillbaka i kontrollrummet igen.

För alla extrema de extrema fraktionerna finns kvar. De hade sina hängivna beundrare här i Sverige också. När ”kriget mot terrorismen” seglade upp 2001-2003 kunde fortfarande en spydig kommentar om George Bush i ett kommentarsfält resultera i en störtskur av ilskna protester från arga folkpartistiska och moderata bloggare.

Det har i stort sett upphört. Man försöker inte längre hävda att George Bush är ett missförstått geni. Idag brukar samma insändarskribenter hävda att okej, det kanske var aningen snett på Bushs tid, men det var då. Allt det där obehagliga, storhetsvansinnet, brutaliteten, det usla omdömet är FULLSTÄNDIGT borta efter regeringsskiftet.

Ack om det vore sant.

Jo, det stämmer att såväl neokonservativa, kristen höger och ultranationalister inte längre bemannar ett myller av politiska tjänstemanna poster i försvarsdepartement och utrikesdepartement som de gjorde under Busheran. Däremot sitter de kvar i sina tankesmedjor, sina tidskrifter och som kolumnister i de fina morgontidningarna. De kan påverka, de påverkar och när somhelst kan de vara tillbaka i centrum igen. Bland de republikanska presidentkandidaterna finns män som, om de hamnade i det ovala rummet, skulle kunna få världen att längta tillbaka till Bush som en epok då det rådde sans och måttfullhet.

●●●
Inför allt detta har Sverige och andra likasinnade länder valt att titta åt andra hållet. Vi låtsades som om det regnar tvärs igenom George Bushs ryckiga och brutala utrikespolitik. En del av de som som ansvarar för vår säkerhetspolitik har kanske bett en och annan stilla bön för att allt kanske skulle återgå till det normala. I stort sett fanns inget val. Skall vi hänga upp vår säkerhet på USA är vi också tvingade att le och samtycka, oavsett vad männen i Washington hittar på.

Det kan i sin tur mycket väl bidra till att snedvrida den amerikanska utrikespolitiken ytterligare ett par snäpp.

En sak är solklar när man försöker förstå hur tankegångarna gick i Washington under upptakten till invasionen av Irak: de allierade skulle följa efter automatiskt. Det var knappt något man behövde tänka på. Policyforskaren Kenneth Pollack skrev som en ren självklarhet om att ”skicka in europeiska, asiatiska och regionala” truppkontingenter i Irak efter invasionen.ⁱ Den neokonservative åldermannen Irving Kristol förklarade att Amerika bara behövde tuta och köra, de europeiska staterna måste betraktas som gravt osjälvständiga. Européerna verkade enligt Kristol helt nöjda med att låta USA ta hand om deras utrikespolitik medan de själva reducerades till en större upplaga av något så föraktligt som Sverige.

”Och vem går till Sverige för att finna nycklarna till framtiden?”ⁱⁱ

Hur länge kommer Amerika förbli supermakt?

I religiösa kretsar finns ett uttryck som ofta återkommer. Den kyrka som ingår äktenskap med tidsandan riskerar att bli en änka i nästa generation.

Riskerar Sverige på samma sätt att bli en säkerhetspolitisk änka i nästa generation?

Ett av de ganska slentrianmässiga antagandena bakom den nuvarande politiken är att USA kommer att förbli en supermakt i evigheters evighet, amen.

För bara tio år sedan verkade det vara ett ganska rimligt antagande.

Nu på nyåret 2012 håller fälttågen i både Irak och Afghanistan på att trappas ner. Amerika är hårt skuldsatt och har lidit strategiska nederlag på båda fronterna. Det kommer inte att bli någon ny maktsfär i Mellanöstern. I många avseenden visar dagens Amerika alla de klassiska tecknen på en stormakt som passerat kulmen. Nya erövringar ger inga krafttillskott utan blir bara kvarnstenar kring halsen. Alternativa maktcentra håller på att uppstå runtom i världen och växa sig starkare. USA:s enda riktigt pålitliga triumfkort är försvaret. I mångt och mycket är det snart det enda som gör landet till en märkvärdighet och till och med det triumfkortet har visat sig överraskande svagt. Amerika kan visserligen angripa allt som president och kongress behagar peka på men det kan helt enkelt inte sätta sig i varaktig besittning av något. För vart år blir det amerikanska försvaret bara dyrare, medan antalet soldater, örlogsfartyg och flygmaskiner krymper.

I den svenska debatten har mycket litet av det lyst igenom. En del konservativa skribenter har noterat saken.

Noterat och reaktionen har varit att mana till strid. Sverige och övriga Europa måste öka insatserna på Amerikas sida. Allt för att rädda USA:s vacklande ställning, helst kapsla in den i bärnsten.

Frågan är hur realistiskt det är.

Den amerikanska regeringen stod inför ett liknande dilemma under 1940-talet. Man var allierat med Storbritannien i andra världskriget. Det brittiska imperiet började försvagas. Redan då började många bedömare gissa att det inte skulle gå att hålla samman i det långa loppet. Amerikanerna var osentimentala. Reinhold Neibuhr noterade att det brittiska imperiet troligen var dödsdömt under alla förhållanden och att det inte var någon idé att ge konstgjord andning åt det liket.

Fransmannen Emmanuel Todd föreslog en liknande linje när det gällde USA. Det viktigaste var inte att bevara Amerikas maktställning som den såg ut 2001. Det var av allt att döma omöjligt. Istället gällde att försöka få avvecklingen att gå så smidigt som möjligt.

Är de över huvud taget intresserade? Egentligen?

Om man nu struntar i de problem som denna bloggare räknat upp, hur mycket amerikanskt bistånd kan Sverige verkligen räkna med som belöning för att ha följt med till Afghanistan?

Det är en mycket, mycket bra fråga.

Flera rapporter talar snarare om att de som sitter med Amerikas riktigt långsiktiga, strategiska planering snarare ser Stilla Havet som sin beramade ”nästa front”. (Svenskar och övriga Européer tenderar ofta att glömma bort att USA lika mycket är en Stilla Havsmakt som en Atlantmakt.)

I praktiken kan det bara handla om Kina som udden är riktad mot.

Förhoppningarna om att upprätta en intressesfär i Mellanöstern är i praktiken avskriven. Gerillabekämpning likaså enligt en viss amiral Winnefeld. Framtidens krig skulle bli mycket mer ”tekniskt krävande”. ⁱⁱⁱ(Det får väl tolkas som att motståndaren kan förväntas äga modernt luftförsvar.)

Redan nu, medan uttåget ur Irak fortfarande pågår och nerdragningen i Afghanistan nyligen inletts, har Obamaadministrationen i all stillhet börjat föra över resurser till Stilla Havsområdet. En marinkårsstyrka skall förläggas till Darwin i norra Australien.

Kina protesterar. Omgrupperingen, tillsammans med en rad diplomatisk framstötar i Australien, Filipinerna och Burma upplevs som riktad mot Kina.^iv

Därmed håller Amerika på att krypa samman i försvarsställning i Stilla Havet. Nästan tillbaka där man började 1942. Detta handlar inte om några lösa spekulationer. Detta är en långsiktig plan som kommer att bli av, den har i själva verket redan satts i verket. Både den amerikanska flottan och marinkåren uppges vara stormförtjusta. I Stilla Havet räknar de glatt med att få spela huvudrollerna, istället för att bara agera hjälpgummor åt armén i de nuvarande inlandskrigen.^v Det växande intresset för Stilla Havet och Kina riskerar å sin sida att fungera som en självuppfyllande profetia genom att utlösa ytterligare kinesisk upprustning som i sin tur dra med ytterliga amerikansk… etc. etc.

Och där har vi nästa stora, skärande ironi. Svenska soldater har i tio års tid harvat runt i sina afghanska provinser, fem har stupat, och allt för att skänka Sverige inkasseringsbara, säkerhetspolitiska checker i en bank som håller på att krascha.

USA:s militära styrka håller på att vittra. Det strategiska intresset håller på att riktas åt andra håll.

Till råga på eländet: det finns ingen, upprepar INGEN, fraktion av de som sitter med händerna i Amerikas strategiska policyforskning som så mycket som andas intresse för engagemang i Östersjöområdet.

Vad är alternativen?

I nästan tjugo år har Sveriges säkerhetspolitik traskat på i samma hjulspår. Sverige försöker ligga bra till i Washington, allt i förhoppningen att få hjälp om något militärt hot skulle materialiseras imorgon. Försöker man få något besked från de ansvariga om hur vettigt det är svarar de bara att allt måste fortsätta. Något alternativ finns inte till att, som Björn von Sydow uttryckte det, ”engagera Amerika i Östersjön”.

Nu eller någon gång den närmsta tiden är det nödvändigt att börja söka efter en annan väg för svensk säkerhetspolitik annat än vad som alltmer börjar likna ett blindspår. Det finns egentligen bara tre riktiga val.

1. Fortsätt som nu. Hoppas på att USA utrikespolitik är rationell. Att Amerika förblir en supermakt och dessutom hyser något slags intresse för Östersjöområdet, eller…
2. Börja treva sig omkring efter nya samarbetspartners, och / eller…
3. Satsa mer på vårt eget försvar, med betoning just på försvar av landets eget territorium.

Mannen vid podiet svävade inte på målet den kvällen. Det var hans jobb att se till att staten fick valuta för de skattepengar den plöjde ner i Afghanistan. Och det skulle komma genom att både bistånd och militära operationer samordnas.
Diplomaten Krister Bringéus är en undersätsig man med ett litet vältrimmat skägg. Han talar med hög, genomträngande röst. Han ger intryck av att vara mycket, mycket självsäker.

Han har fram till nyligen tjänstgjort som ”hög civil representant” hos den svenska kontingenten i Mazar-e-Sharif. Där hade en av hans viktigaste uppgifter varit att försöka pressa fram just den samordning som regeringen ville se.

För att uttrycka sig i klartext: Krister Bringéus hade haft i uppdrag från regeringen att försöka skohorna in biståndsmyndighet och hjälparbetare i den tänkta samarbetsfållan. Sida och Svenska Afghanistankommittén borde i görligaste mån sluta se som sitt uppdrag att bara hjälpa folk litet hipp som happ på ett så osystematiskt sätt.

Istället borde de övergå till att understödja den svenska kontingentens operationer.

I NATO kretsar kallas modellen CIMIC, civil / militär samverkan.ⁱ Den har surrat i luften sedan flera år tillbaka i både staber, kanslihus och militärhögskolor. Redan när ”kriget mot terrorismen” inleddes hördes interventionsglada skribenter tala om att västmakterna borde börja använda sig av bistånd och frivilliga hjälparbetare på samma sätt som gamla tiders kolonialmakter använde sig av missionärer.ⁱⁱ

Den tänkta modellen går ut på att armén skall gå in i ett område. Frivilliga hjälporganisationer följer omdelbart efter som en svärm pilotfiskar efter en haj. De skall starta ett myller av biståndsprojekt runtomkring trupperna och befolkningen förväntas börja prisa gud för lyckan att ha blivit erövrad.

Det är kväll i Etnografiska Museets hörsal. Det pågår en utställning om Afghanistan. Någon i museiledning har kommit på att det kunde vara nyttigt att ordna en debattkväll om vad Sverige egentligen sysslar med i det hårt drabbade landet.

Därför satt nu en panel på fyra personer för att försöka bena ut den saken. Förutom Krister Bringéus satt där Eva Johansson från Sida, Johanna Fogelström från Svenska Afghanistankommittén. Där satt Pierre Schori, diplomat och känd kritiker av hela företaget.

Just CIMIC var som den beramade skålen med het gröt för en skara katter. Alla i panelen tassade runt frågan.

Alla tänkte helt uppenbarligen på den hela tiden. ⁱⁱⁱ

Pierre Schori berättade att en hög FN chef vid tre olika tillfällen bönat och bett Sverige om trupper till pågående fredsbevarande operationer i Afrika. Förgäves. Allt Sverige har av disponibla trupper, pengar och utrustning dräneras bort av Afghanistan. Schori varnade: genom att introducera militära intressen i ekvationen riskerade man att hela biståndssatsningen skulle snedvridas.

Kanske syntes litet kallt stål i Johanna Fogelströms replik. Enligt henne hade Svenska Afghanistankommittén redan de bästa tänkbara säkerhetsvakterna.

Det skaffade man sig genom att alltid ha haft långa kontakter med varje liten by där man startade verksamhet. Ofta brukade Svenska Afghanistankommitténs representanter vara lokalt rekryterade, de kom från samma område, talade dialekten, kunde de lokala förhållandena. Det kanske inte tillfredsställde den svenska allmänhetens behov av att se Vita Hjältar i aktion i Främmande Land men hade å andra sidan en tendens att fungera.

Vad behövde byn? Hur var det med skola? Klinik? Var skulle man lägga den? Skulle man ha separata klassrum för pojkar och flickor eller skulle man göra på något annat sätt? När projektet startade var byborna med på noterna. Ofta kunde de själva skjuta till pengar här och där om Afghanistankommitténs bidrag inte räckte.

Skolan, kliniken eller andra projekt blev därmed inget ett främmande rymdskepp som landat. För byborna blev det DERAS skola eller klinik. Om talibaner eller andra dök upp och gjorde sura miner skulle byborna därmed försvara SIN skola eller SIN klinik.

Det var det bästa försvaret.

Enligt Johanna Fogelström var de världens bästa säkerhetsvakter.

Nu på hösten 2011 meddelas att verksamheten vid den svenska kontingenten i Afghanistan kommer att börja avvecklas.

●●●
När alltsammans började under hösten 2001 befann sig stora delar av Sveriges Riksdag i något som närmast kan beskrivas som ett lyckorus.

Den 11 september attentaten i New York och Washington hade kommit som en chock och ett trauma, också i Sverige.

Den amerikanska bomboffensiven mot Afghanistan som inleddes den 8 oktober blev i det sammanhanget närmast en befrielse och en lättnad. Ordningen höll på att återställas. Tack vare USA kunde nu västvärlden demonstrera var skåpet skulle stå. Med amerikanskt bistånd höll nu Norra alliansen på att inta landet och alltsammans hade mirakulöst gått i lås utan att Amerikanerna hade behövt förlora en enda soldat eller stridsflygare.

Ovanpå det kom belåtenheten med att den afghanska talibanregimen höll på att få på tafsen. Carina Hägg från socialdemokraterna försvarade lidelsefull bombningarna. Enligt hennes åsikt räckte talibanernas kvinnoförtryck utmärkt som skäl för att angripa landet. Hägg berättade för Riksdagen att hon själv hade en ljusblå, afghansk burqa hängande på sitt arbetsrum i Värnamo. Ett minne från en resa i området och en påminnelse.

”Tystnaden i den här frågan skriker i mina öron.”ⁱ

Som Carina Hägg så poetiskt uttryckte det.

Visionerna tenderade dessutom att växa ju mer riksdagsledamöterna pratade. Någonstans under den tankemässiga vandringen tappade man bort frågan om vad det hela egentligen handlade om. Vad som egentligen var målet för fälttåget och hur man skulle nå dit? Frågan om 11 september attentaten försvann. Hur man skulle stoppa Al Quida blev till en bisak. Detsamma gällde problemen att få fast männen som legat bakom attentaten. Istället svävade alltfler bort på blå moln av spekulationer om hur man minsann skulle stöpa om Afghanistan först och sedan hela Orienten.  Bland annat kunde svenska riksdagsledamöter höras glatt pladdra om vilken regim som borde installeras i Kabul… medan bombningarna fortfarande pågick.

En annan viktig fråga man borde ställt sig var den om vilka man egentligen ställde sig bakom i det här kriget. Förvisso var talibanerna energiska förtryckare av både kvinnor som andra. Detsamma gällde å andra sidan också de krigsherrar som föregick talibanstyret, som sen bildat Norra alliansen, och som nu med amerikanskt bistånd med förtjusta flin beredde sig på att återta sina gamla provinser.

(Krigsherrarna hade för övrigt varit Osama bin Ladens värdar när han flyttade sin verksamhet tillbaka till Afghanistan 1996. Att bin Laden bytte sida och ställde sig under talibanernas beskydd var närmast av pragmatiska skäl. De höll på att lägga under sig större och större del av landet, bland annat Jalalabad där bin Laden hade sitt högkvarter.ⁱⁱ)

Nu var samma krigsherrar USA:s bästa vänner.

Och snart skulle de bli svenska soldaters bästa vänner också.

●●●
Medan Riksdagen debatterade och amerikanerna bombade började det svenska försvaret göra sig berett. År 2000 hade man beslutat att skrota invasionsförsvaret. Innehållet i de stora mobiliseringsförråden såldes ut eller skänktes till Baltikum.

I dess ställe skulle ett insatsförsvar komma.

”Insatsförsvar” betydde i praktiken att Svensk försvarsmakt hädanefter skulle ha som sin huvuduppgift att skicka truppkontingenter utomlands. Det hade gjorts tidigare, det är sant men det hade trots allt bara varit en bisyssla. Det viktigaste hade alltid varit att försvara Sverige.

Nu skulle utlandsexpeditionerna bli huvuduppdraget. Dåvarande överbefälhavaren Johan Hederstedt förklarade:

”Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med.”ⁱⁱⁱ

Nästan som om det handlade om ett kalas som officerarna var rädda att missa.

I sinom tid skulle Försvaret återkomma med ideliga propåer om förstärkningar och dessutom trycka på för att få skicka JAS flygplan.^iv

Kort sagt, politikerna var förtjusta över det det uppseglande kriget. Militärerna tryckte på för att få ”komma med”. Det hela var avgjort på förhand.

En regelrätt inbjudan till att delta den ”internationella” (i praktiken huvudsakligen NATO) styrkan som britterna höll på att skrapa samman för att bistå USA landade på den svenska regeringens bord den 12 december. Redan dagen därpå satt svenska representanter i London och höll ett förberedande sammanträde. I slutet av 2001 kom den första regeringspropositionen om att skicka en underrättelsepluton på fyrtio man till Kabul. Den hade knåpats samman av statsminister Göran Persson och Björn von Sydow.

Den lilla styrkan skulle vara där i ett halvår.^v

Beslutet gled igenom tillsammans med ett knippe rutinbeslut utan någon vidare debatt eller funderingar.

Fyrtio soldater. Sex månader skulle de vara där. Inte mycket att bråka om.

Ett halvår senare debatterades det litet förstrött i riksdagen om de inte borde få förlängt mandat. Den moderate riksdagsmannen Henrik Landerholm uppgav sig ha förberett ett längre inlägg i frågan men ägnade istället huvuddelen av sin tid i talarstolen åt att beklaga att det inte fanns någon storbilds tv i plenisalen ty Sverige skulle spela gruppspelsmatch i fotbolls VM i Japan och riksdagsman Landerholm ville få titta.

Henrik Landerholm blev sedermera rektor för försvarshögskolan.^vi

Den första av en lång rad förlängningar klubbades igenom. Sverige hade börjat vandringen mot sitt första krig på tvåhundra år. Det hela var beslutat i behagligt samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga.

Frågan är varför ingen närmare reflekterade över vad de höll på att trassla in Sverige i. Ett par skäl ha nämnts, försvaret tryckte på och riksdagen trodde det skulle bli en enkel match.

Ett annat argument som ofta hörs är att det ju handlar om en FN styrka. Det handlar med andra ord om att Sverige skall ställa upp för FN, som så Sverige gjort så ofta förut.

Problemet är bara att i det här fallet är det argumentet tämligen skenheligt.

FN hade antagit två grundläggande resolutioner, direkt efter 11 september attentaten. De var 1368 som antogs redan 12 september i ett New York där dammet från de kollapsade skyskraporna fortfarande måste ha hängt i luften. Den andra var 1373 som antogs den 28 september.

Ingen av de resolutionerna gav den amerikanska regeringen någon blank check att bedriva örlog efter eget huvud. Genomgående uppmanades till olika typer polissamarbete, lagförande av gärningsmän, framletande av konspiratörer, finansiärer och om att släpa dem inför rätta. Det är med andra ord rätt säkert att säkerhetsrådet hade hoppats att rättsväsendet snarare än det amerikanska flygvapnet skulle svara för reaktionen på 11 september attentaten.

I regeringens första proposition, den som skickande en första pluton till Kabul hänvisar man istället till en resolution som FN förväntades anta i december 2001.

Det regeringen hade i åtanke var förmodligen resolution 1386 som antogs den 20 december 2001.

I den tryckte FN godkännande stämpel på en internationell styrka som britterna höll på att peta samman.

Det blivande ISAF.

Det litet märkliga är med andra ord att det finns ett FN mandat för själva styrkan men däremot inte för det angrepp som öppnade dörren för den. FN godkände ISAF men det är varken en FN styrka eller en NATO styrka.

Fast kanske litet mer NATO i alla fall.

Britterna hade en andra present till Amerika i form av Bonnkonferensen som England och USA gemensamt arrangerade. Den bestod av ett trettiotal inbjudna afghaner som blev tillsagda att utse en ny interimsregering. Den afghanska delegationen bestod av monarkister och folk från Norra alliansen. Det kom inga företrädare för den pashtonska folkgruppen (Afghanistans största, cirka 40 procent av befolkningen). Till råga på eländet bojkottades konferensen av Burhanuddin Rabbani, ledaren för den Norra Alliansen som just då var det närmaste Afghanistan hade som liknade en internationellt erkänd statschef.

Konferensens första dag, den 6 december på hotell Petersberg i Bonn upplyses afghanerna av den amerikanska delegationen att de skulle få lyssna på ett viktigt tillkännagivande.

En röst hörs i en högtalare.

Talaren är Hamid Karzai som talar via satellit telefon.

En (över) tydlig vink om vem amerikanerna vill se som nytt statsöverhuvud.

Problemet är bara att bland afghanerna har knappt en kotte hört talas om Karzai. Karln är okänd, hade dittills inte uträttat något värt att talas om. Han hade hjälpt till att samla in pengar till kriget mot Sovjet och hade varit talibanernas FN ambassadör ett tag men inte mycket mer.

Till sin omåttliga förargelse får den amerikanska delegationen istället höra att en viss Abdul Sirai blivit utsedd.

Därefter vidtar livligt viskande i diverse öron och ryckande i olika tåtar.

Sen meddelas att det var ett misstag och att Karzai är den nye presidenten.^vii

Allt detta innebär att det folkrättsliga underlaget för den svenska Afghanistankontingenten för det första består av består av FN resolutioner som antagits EFTER att angreppet inletts och EFTER att styrkan upprättats. Den består för det andra av en inbjudan från en afghansk regering som tillkommit efter redigt oblyga påtryckningar från främmande makts sida. Inte helt olikt hur Sovjetarmén på sin tid inbjöds av den regim som sagda Sovjetiska armé installerat 1979.

Till råga på eländet har ingen kunnat hala upp den invitation som Afghanistans regering skall ha skickat Sverige.

Kort sagt: det är tveksamt om det fanns något riktigt FN beslut. Den afghanska regeringen är tillkommen under tveksamma omständigheter. Till råga på eländet finns inga bevis för att den skall ha inviterat svenska trupper till landet. Ett ganska vingligt folkrättsligt underlag. Därmed återstår bara en enda förklaring. Den svenska truppkontingenten ligger där den ligger som en present till den amerikanska regeringen.

I en mycket öppenhjärtig intervju förklarade professor Gunnar Åselius från Försvarshögskolan rent ut att talet om att kriget utkämpas för skydda kvinnors rätt att förvärvsarbeta eller för flickors rätt att gå i skolan är nonsens och rökridåer. Jo då visst skulle de flesta svenska politiker, diplomater och militärer betrakta det som behjärtansvärt men det är helt enkelt inget man offrar sina skyttesoldater på.

Verkligheten är krassare enligt Åselius. Trupperna ligger där för Sveriges skull, inte för några afghanska kvinnor eller flickors skull.

”Alla här i huset (Försvarshögskolan) vet att det är så,” förklarade Gunnar Åselius.^viii

Till det skulle man kunna lägga ytterligare ett viktigt men aningen spekulativt skäl.

Det känslomässiga.

Åtskilliga svenska beslutsfattare är vanvettigt förtjusta i Amerika. Ministrar, statsministrar, statsråd, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har genom årens lopp formligen vallfärdat över Atlanten, ofta flämtande av iver att få komma in i finrummen.

Det gällde toppfigurerna. Det samma är sant också för de som befinner sig på hierarkins lägre nivåer. En stabsofficer har låtit sig undslippa hur underbart han upplevde det att Sverige medverkade i Afghanistan. Det innebar nämligen att tacksamma amerikaner betalade hans restaurangnotor när han kom över på tjänsteresa.

Han såg MYCKET gärna att interventionen fortsatte.

●●●
Tio år har hunnit gå. År efter år har riksdagen ganska förstrött rutinmässigt godkänt nya förlängningar och utvidgningar av den svenska truppkontingenten. Under de första åren var regeringens återkommande proposition om saken identisk med förra årets.

Tjänstemännen hade med andra ord tagit förra årets proposition och klistrat in texten i årets.

I all tysthet växte den svenska kontingenten. Först till 94 man år 2005.^ix De olika utvidgningarna gled igenom med gäspningar. År 2005 ändras något och regeringen bestämmer sig för att i ett svep förstärka den till 200 man. Ett kompani.

Det kom ingen debatt. Inte heller ställdes några frågor när styrkan i mars 2006 förflyttades till Mazar e-Sharif i norr eller när den sakta men säkert utvidgades till en svag bataljons styrka.

Inte heller kom någon nämnvärd debatt när hela ISAF först hamnade hamnade under befäl av den amerikanske generalen Dan McNeill. Inte heller ställdes någon i Sverige ofina frågor i juni 2008 när USA:s befälhavare i Afghanistan -då general McKiernan- övergick till att sitta med dubbla hattar. Både befälhavare för ISAF och för de amerikanska trupperna.

Ändå var det en enormt viktig utveckling. Därmed dunstade de sista pretentionerna på att den svenska kontingenten skulle ingå i någon slags självständig, internationell styrka eller FN styrka. Knappt ens en NATO styrka heller för den delen. Kanske mest av allt ett bihang till de amerikanska trupperna.

Genom alla dessa turer och vändningar förblir Sveriges politiker mycket tjänstvilliga. I myllret av Wikileaks dokument finns rapporter om saken. Bland annat om överläggningar mellan amerikanska diplomater med den dåvarande socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin och utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin.

Båda förklarade att de var mycket angelägna om att de svenska trupperna skulle ligga kvar. I synnerhet Urban Ahlin formligen frustade av iver, beklagade att opinionsläget i det egna partiet började bli allt kärvare, kom med förslag på hur det skulle kunna avhjälpas.

Ett förslag från Urban Ahlin till USA:s chargé d’affairs Robert Silverman var att amerikanerna skulle skicka en högre afghansk tjänsteman som kunde dra några ”mänskliga historier” om hur koalitionens insatser gjorde flickors skolgång och allehanda andra trevligheter möjliga.^x

Med andra ord sitter företrädare för partiledningen i Sveriges Socialdemokratiska parti tillsammans företrädare för främmande makt och försöker gemensamt neutralisera meningsmotståndare i det egna partiet. Bland annat genom att ordna så att företrädare för den, på pappret, självständiga afghanska regeringen skulle komma och puffa för den politik som både Urban Ahlin och Mona Sahlin ville se rulla på.

För mellan raderna är det en sak som märks mycket tydligt: entusiasmen bland både socialdemokraternas och miljöpartiets gräsrötter börjar bli ordentligt omvänd. Det oroar.

Det oroar både den moderatledda koalitionsregeringen och den socialdemokratiska partiledningen. I slutet av 2009 hörs den moderate försvarsministern Sten Tolgfors diskutera med den amerikanske ambassadören Barzun hur man skulle kunna få socialdemokraterna att hålla sig i styr.

”Keep them on board”, som uttrycket löd.

Enligt samma rapport övergick därefter försvarsminister Tolgfors till att undervisa den amerikanske ambassadören om behovet av militär ståndaktighet. Man fick framför allt inte andas om ett slutdatum för alltsammans. ISAF skulle stanna ”tills jobbet är gjort”, vad det nu kunde vara.

Tolgfors lovar också den amerikanske ambassadören en hel del. Den svenska styrkan skall förstärkas. Antalet soldater kommer att öka från 440 till 500 och de skall få ännu tyngre utrustning.^xi

Det kan behövas. Vid det laget har striderna spritt sig till Afghanistans norra delar och talibangrupper har lyckats bita sig fast i det Svenska ansvarsområdet. Här och där började den allmänna opinionens yrvaket fråga sig vad som pågick egentligen.

●●●
Krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt var påfallande frustrerad i sin krönika i Svenska Dagbladet från november 2011.

Själv var hon försökt piska upp litet interventionsentusiasm på hemmaplan genom att rapportera från den svenska kontingenten. Nu hade de definitiva beläggen kommit för att hela företaget skulle läggas ner. Den senaste överenskommelsen mellan regering och opposition gick ut på att styrkan i Afghanistan skulle börja minska från och med år 2012.

Om nu regeringen till varje pris skulle avsluta alltsammans vore det väl lika bra att hämta hem hela styrkan på en gång tyckte hon.

Där kan möjligen Johanne Hildebrandt ha en poäng.

Sveriges truppkontingent har alltid varit rätt underligt sammansatt. Somliga har kallat den en huvudfoting, en varelse med ett jättehuvud och en liten klen kropp. Hälften av personalen består av stab och administration. Från skaran av tillgängliga skyttesoldater måste hela tiden en viss del alltid avdelas för att bevaka lägret. Av de övriga var alltid några tjänstlediga eller sjuka. Summan av kardemumman är att den teoretiskt bataljonsstarka svenska kontingenten bara kan mönstra ett enda skyttekompani för egentlig strid.^xii

(I stort sett verkar det ha fungerat så nästan hela tiden. Från år 2008 noterades att den svenska styrkan uppgick till 373 man, av vilka bara ett trettiotal kan sägas vara stridande.^xiii)

Högkvarter och administration är närmast dimensionerade för en brigad.

Hur kommer det sig?

Det finns en möjlig förklaring.

År 2011 är den svenska kontingenten 650 man, men enligt försvarsdepartementet är det totala antalet svenska militärer i Afghanistan snarare 1000 man. En av tre svenska soldater tjänstgör med andra ord inte i själva truppkontingenten, gissningsvis utpytsade som rådgivare, förbindelseofficerare och annat.

Nå, när allt detta lagts samman undrade Johanne Hildebrandt hur vettigt det egentligen är att krympa samman den militära huvudfotingen bit för bit. En sådan hopsmältande styrka borde i så fall bara kunna sitta och rulla tummarna, bevaka sitt läger, förbruka proviant och administrera sig själv den sista tiden.

Vore det i så fall inte rimligare att helt sonika plocka hem hela gänget i ett svep istället?

Och där kan Hildebrandt ha en rimlig synpunkt.

Rimlig som sagt, samtidigt missar hon poängen. Vitsen med att det ligger en svensk styrka i Afghanistan är… att det skall ligga en svensk styrka i Afghanistan. Det var också vad Gunnar Åselius talade om. Den skall tjäna som ett bevis för Sveriges kärlek till USA. Om de uträttar något är i stort sett likgiltigt. Med sitt patrullerande, mer eller mindre förströdda eldstrider, sitt förbrukande av militär proviant betyder de att svenska politiker, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har tillträde till förnäma konferensen, får photo op med den amerikanske presidenten och att de är välkomna in på tjänsterummen i Pentagons E-ring.

Det är huvudsaken.

Genom årens lopp har en rad olika argument för den svenska interventionen genljudit. Det sägs handla om att hjälpa afghanska flickor att gå i skolan. Att hjälpa kvinnor att yrkesarbeta. Att förhindra talibanerna från att erövra världsherraväldet och en hel del annat. Av allt detta finns ETT argument som har sannolikhetens prägel: Sverige måste hålla sig väl med Amerika. Måste se till att kunna begära in gentjänster i framtiden om det skulle behövas.

Inget av det är unikt för vårt land. Ett redigt knippe europeiska och andra länder gjorde samma kalkyl vilket resulterade i ett antal mer eller mindre symboliska truppkontingenter detacherades till såväl Irak som Afghanistan.

Många ändrade sig och tänkte om när det förväntade triumftåget blev all knaggligare.

Många, men inte Sverige.

Vid det här laget har svenska soldater för länge sedan slutat att patrullera i vita Toyata Landcruiser bilar utan övergått till olika pansarfordon som under gruvliga kostnader flugits in. I början av 2011 gav överbefälhavare Bengt Göransson styrkan nya insatsregler. Drakoniska regler som snarare är anpassade för en krigförande trupp. Det var…

”…en av skillnaderna av att Sverige numera anses delta i en väpnad konflikt. Soldaterna kan skjuta om de upplever att de är i en trängd situation. De behöver inte avvakta.” ^xiv

Allt enligt Ove Bring, professor i folkrätt. Ett tydligt, byråkratiskt erkännande av att den svenska kontingenten dragits in i kriget.

Överbefälhavare Sverker Göranson kom i slutet av 2009 med ett enkelt förslag. Tillsätt en civil chef för hela verksamheten. En chef som både skulle basa för den militära verksamheten, för biståndsverksamheten, för utbildningen av afghanska poliser och soldater, allt under en hatt. ÖB verkar tänkt sig att man skulle använda den gamla totalförsvarsmodellen, med den skillnaden att det här inte handlar om försvar utan om gerillabekämpningskrig i främmande land.

En skeptiker skulle kanske tycka att det liknade en slags kolonial prokonsul.^xv

Kort sagt så har Sverige sakta men säkert glidit från att medlem av vad som påstods vara en fredsbevarande styrka till att själv bli krigförande i Afghanistan på den förlorande sidan.

●●●

”Vad de rödgröna nu gör är att svika kvinnor och flickor i Afghanistan. De sviker den folkvalda regeringen i Afghanistan. De underkänner bedömningen från Svenska Afghanistankommittén och de sviker Förenta Nationerna.”

Folkpartiledaren Jan Björklund dundrade på under ett valmöte i Stockholm 2010.^xvi

Kanske fanns ett stråk av grämelsen hos en högeligen interventionsglad politiker som nu märkte att marken började gunga under fötterna. Knappt ett år efter försvarsminister Tolgfors förklarat för den amerikanske ambassadören att man för guds skull måste undvika att sätta slutdatum… började man tala om att det var dags att sätta ett slutdatum för den svenska interventionen i Afghanistan.

Det kom med överenskommelsen mellan regeringen och oppositionen, socialdemokraterna och miljöpartiet i början av november 2010.

Det avtalet var en kohandel. Den borgerliga regeringen fick sin förlängning av styrkans mandat. I gengäld tvingades man för första gången viska om att sätta en slutpunkt för alltsammans. Visserligen var överenskommelsen full av glidningar och kryphål.

”Det är vår bedömning att successivt överlämnade av säkerhetsansvar också i den del av Afghanistan som omfattas av Sveriges och Finlands PRT kommer att kunna inledas under 2011.”^xvii

Formuleringarna har kryphål stora nog att köra en långtradare igenom, det är sant. Å andra sidan var återtågs anden nu ute ur sin flaska och gick inte att pressa tillbaka längre.

Och nu på hösten 2011 har återtåget ryckt närmare. Än en gång har regeringen och opposition nått en överenskommelse. Än en gång har den moderatledda regeringen fått sin förlängning av styrkans mandat i utbyte mot att de blev ytterligare ett stycke mer specifika om den förargliga frågan om avveckling av hela företaget. Den svenska Afghanistanstyrkan skulle inte få några fler förstärkningar. Från och med år 2012 skulle den börja minska, återtåget skulle vara klart 2014.^xviii

Kommer det verkligen att bli av? Är det inte naivt att tro det? Också den här gången har överenskommelsen redigt tilltagna kryphål.

Det kan å andra sidan vara naivt att tro att regeringen kan backa när väl återtåget har inletts. Erfarenheten från bland annat Vietnamkriget visar snarare att en militär nedtrappning snart börjar leva sitt eget liv, precis som eskaleringen.

●●●
På hösten 2011 meddelas att den svenska styrkan skulle få sin civile chef, precis som ÖB föreslagit. Han skulle få bo en liten bostadscontainer i Camp Northern light och försöka samordna verksamheten i det krympande Svenska ansvarsområdet.

Det var den före detta riksdagsmannen Henrik Landerholm som fått uppdraget. Han som under den avgörande riksdagsdebatten om den svenska kontingenten år 2002 hade använt hela sitt anförande åt att klaga över att han ville se fotbolls VM i plenisalen.^xix

Av Claes Engelbrand

Det hör till att politiskt korrekta böcker presenteras dramatiskt. Så även i detta fall. I Danmark drogs boken tillbaka eftersom den uppgavs riskera danska soldaters liv. Ett orimligt påstående då ÖB:s närmaste man lät översätta den till arabiska och på det sättet satte den i händerna på al-Quida.

Ett PR-jippo alltså.

Författaren Thomas Rathsack ingick i den danska Jägarkåren. Ett litet specialförband med uppgift att spana och sabotera i fiendeland. Medlemmarna är utvalda för att de har god fysisk och psykisk prestationsförmåga. Författaren framhåller självmedvetet detta upprepade gånger. Neurotisk ofta. Han är stolt över att tillhöra, inte eliten utan eliten av eliten. Detta stör de flesta normala människor som känner obehag inför denna besynnerliga mentalitet. Men naturligtvis finns det yngre män som ännu inte format sig själva och super i sig boken som vore den Guds  ord vilka man ska efterlikna. Thomas Rathsack själv hörde dit redan som tonåring och tycks ännu vid 43 års ålder inte ha stadgat sig.

Det är därför man kan ta upp boken. Idealen varierar i tiden och just nu är stridisen ett högt ideal eftersom krigsförberedelserna  pågår för fullt mot en mängd f.d. kolonier vilka haft fräckheten att frigöra sig  från kolonialisterna. Johanne Hildebrandt skulle nog sagt att denna artikel är ett lågt angrepp, en dolkstöt mot mot våra unga män och kvinnor som försvarar civilisationen mot talibanerna.

Ja, ett angrepp är det. Hur står det till med vår författare/elitsoldat Thomas Rathsack? Han har ju efter efter ett otal svåra tester befunnits värdig att få delta i Danmarks militära elit. Denne elitsoldat har dock hankat sig fram med medelmåttiga betyg trots att han kommer från ett studievant hem (fadern advokat, modern läkarsekreterare). Skolbänken tråkar ut honom. Han lever i dagdrömmar om om äventyr med den legendomspunna Jägarkåren där man där man slipper vardagsmänniskorna och utför hjältedåd likt Robin Hood. Det inrutade livet som skattebetalande pärmbärare är inget för vår författare. Men avsaknaden av skolenergi kompenseras så mycket mer av febril idrottslig aktivitet; fotboll, tennis, simning, styrketräning. Han är ständigt orolig, rastlös, behöver nya utmaningar, kickar, action. Detta beskriver han inte som den psykiska störning det är, utan som ett charmigt personlighetsdrag vilket fördelaktigt skiljer honom från allmänheten. En inställning som man finner  bland fängelsekunderna  och andra asociala. Redan som tonåring härdar han sig med långa marscher med packning och tältning och övar orientering.

Läsaren anar snart att en ADHD- eller Aspbergerpatient i författaren.

När han blir antagen till Jägarkåren-de bästa av de bästa-är det den lyckligaste dagen i hans liv! Nu får han sitt lystmäte av spänning och utmaningar tillgodosett genom stenhårda och ibland livsfarliga övningar

Men han tröttnar. Det blir ju inget krig! Initiativrikt byter han bana. Nästlar sig in hos en känd fotograf och lär sig yrket så bra att han får sina bilder sålda till kända tidningar. Han blir sin egen. Dock inte i det för honom så tråkiga Danmark utan i Sydamerika eftersom det verkar vara häftigare där.

Men även här tröttnar han och börjar i stället studera poppiga ämnen som data och ekonomi. Också det går en tid bra tills gäspningarna tar över. Så åker han till Afghanistan för en välgörenhetsorganisations räkning och rensar minor (detta är före USA:s anfall mot landet). Intressant en tid tills rastlösheten blir för påträngande. Dessutom har de fräcka talibanerna gjort sig lustiga över över hr elitsoldaten som en skägglös och därmed feminin otrogen och det förstår ju alla hur outhärdligt det är. Hämnd måste utkrävas och äran återupprättas. Som tur är för vår förödmjukade elitsoldat inträffar 11 september och skyskrapor störtar i New York med påföljden att USA invaderar Afghanistan och tar med sig bl.a. Danmark på sitt fälttåg. Thomas Rathsack får äntligen sitt efterlängtade krig. I detta uppträder ibland i sin krigstjänst i civila kläder vilket i sig är ett brott mot krigets lagar. Han spanar också ut ett misstänkt talibanfäste i en by. Vad som sedan händer med byn talar författaren taktfullt inte om. Dom är ju i alla fall bara talibaner…

Talibaner och de danska landsmän som inte tillhör Jägarkåren är det inte mycket med. Dom amerikanska soldaterna i Marinkåren är dom enda som borde ha uppehållstillstånd på jorden. Tillsammans med Jägarkåren förstås.

Thomas Rathsack talar nedlåtande om sina landsmän. Han talar  om “typisk dansk lågsinthet“, ty det amerikanska militära kommandot har tilldelat en annan del av Jägarkåren en mycket förnämlig utmärkelse  för dess gärningar, och Jägarkåren har inte meddelats detta! Stor skandal! Hr eliotsoldat Rathsack kokar av ilska över landsmännens otacksamhet.

En reflexion:

Finns inte här  ett drag som borde få alla demokrater att bli på sin vakt ? Inte mot den “typiska danska lågsintheten”, om den nu finns, utan  mot såna som Thomas Rathsack själv vilken ju uppenbarligen inte håller sina landsmän särskildt högt. Hans inställning är att han har strött pärlor för svin. När övergår en sådan inställning till landsförräderi? Är skillnaden mellan såna som Thomas Rathsack och anarkister till vänster och höger vilka förklarat krig mot samhället, egentligen så stor?

Överspända tankar? Inte alls. De historiska spåren borde förskräcka.

Thomas Rathsacks bok är säkert en obehaglig läsning för de flesta vänner till Afghanistans folk och motståndare till inblandning i landets inre angelägenheter. Men man måste lära känna sin motståndare. Inte undvika kontakter. Förstå motståndarens tänkande,hans starka och svaga sidor. Den motståndare har aldrig funnits som inte haft de bästa avsikter. Så även denne författare. Om detta behöver man inte strida. Däremot i sakfrågan. Författare Rathsack har helt enkelt fel. Det var inte rätt att gå in i Afghanistan.

Trängande, viktiga FN missioner, framför allt i Afrika, haltar sig fram på kryckor, svältfödda på såväl biståndspengar som kvalificerade truppkontingenter från Europa som kan förstärka de fredsbevarande operationerna.

Under sitt fördrag på Södertörns högskolas utrikespolitiska förening i mitten av maj frågade Pierre Schori om någon visste hur många svenska soldater eller poliser som deltog i FN:s fredsbevarande operationer.

Svaret blev noll, nada, inga.

Nästan alla tillgängliga resurser plöjs ner i det alltmer tröstlösa fälttåget i Afghanistan.  Pierre Schori kunde under sin tid som FN sändebud i Elfenbenskusten se hur svältfödd den insatsen var på resurser. FN trupperna kom nästan uteslutande från Afrika och Asien. Ofta med sämre utbildning och material än sina svenska och europeiska kollegor. En indisk officer skall rentav ha berättat att hans landsmän började bli tämligen leda på principen om ”responsibility to Protect”, ansvaret att skydda civilbefolkningen. Västländer brukade enligt denne ofta och gärna upphäva salvelsefull retorik om att skydda civilbefolkningar men när det kom till kritan var det istället titt som tätt asiatiska och afrikanska soldater som fick ta smällarna, när de högstämda principerna skulle praktiseras.

Det en av Pierre Schoris stora invändningar. Det försvagar FN. Under Sovjets ockupation av Afghanistan höll sig FN organisationen neutral. Därmed kunde också FN medla när den Sovjetiska närvaron skulle avvecklas. I det pågående kriget inskränks FN:s roll till att gummistämpla USA:s åtgärder.

Det är illa.

Därmed har FN inga chanser att medla, förmedla eller ingripa humanitärt längre. Man har gjorts till en part i ett gerilla bekämpningskrig på Amerikas sida. Samtidigt har FN organisationen inget inflytande över den förda politiken. Den amerikanska regeringen beslutar på egen hand.

Schori berättade att Ryssland och Kina regelmässigt stödjer resolutionerna om att förlänga NATO truppernas närvaro i Afghanistan – utan några större protester och med ”illa dolda hånflin” åt västmakternas håll.

Sverige har i praktiken fått ett deltagande i ett krig där vi inte kan påverka strategin eller de övergripande besluten. Det är bara att driva med strömmen.

Hur började allt?

Ett vanligt svar är att det hela bygger på FN:s resolutioner och en inbjudan från den Afghanska regeringen.

Enligt Pierre Schori beror det snarare på att Sverige tillhör gruppen ”NATO wannabee” länder. Sverige, eller i alla fall ledningen för de flesta politiska partierna, vill gärna vara väl anskrivet i NATO och USA. Alltså harvar nu en svensk bataljon omkring i norra Afghanistan.

Kanske handlar det till sist om NATO. Schori hade noterat en rubrik på Atlantpaktens webbsajt: ”Är Afghanistan det enda kitt som återstår?”.

Den åsikten, eller insikten om man så föredrar är inte ovanlig. David Kilcullen, rådgivare vid CENTCOM högkvarteret –Amerikas militärområde för Mellanöstern och Afghanistan- förklarade också ett viktigt motiv för fälttåget just var att rädda NATO.[i] Detsamma förklarade Gunnar Åselius, professor i krigshistoria. ”De här soldaterna är i Afghanistan för Sveriges skull, inte så mycket för Afghanistans skull. Och alla i huset (Försvarshögskolan) vet om det.[ii] ”

Frågestund följde. En man på en av de främsta raderna begärde ordet. Han instämde i allt som Pierre Schori hade sagt.

Det framgick att han själv hade tjänstgjort i Afghanistan.

Tio år efter elfte september attentaten har USA uppnått ett av sina få legitima mål. Att hämnas elfte september. Nu kan fälttågen mot Irak och Afghanistan avvecklas. ”Kriget mot terrorismen” kan upphöra.

Allting kan återgå till det normala.

Skämtar bara. Så enkelt kommer det inte bli.

Troligare är nog snarare att interventionerna kommer att rulla på ytterligare ett tag. Hillary Clinton gick omgående ut och förklarade att fälttåget mot Afghanistan skall rulla på som förut.[i]

Inget kommer att ändras.

Kanske är det till sist inte så viktigt att amerikanska specialstyrkor till sist spårade upp och dödade Bin Laden. Det viktiga är snarare att det tagit tio viktiga år innan de lyckades hitta rätt. (Trots 16 underrättelsetjänster som kostar cirka 50 miljarder dollar om året. Till råga på eländet levde karln inte i en grotta i Hundu Kush bergen utan i ett stort hus i närheten av Pakistans huvudstad.)

Tio år har gått sedan elfte september attentaten. Tio år under vilka USA intervenerat i Afghanistan, invaderat Irak och genomfört ett myller av små-interventioner världen runt. Tio år under vilken Amerika fastnat i långvariga ockupationskrig. Tio år som lämnat ”Världens enda supermakt” alltmer militärt uttröttad och statsfinansiellt urholkat.

Rapporterna talar om att de amerikanska förlusterna i Irak håller på att stiga igen.[ii] I Afghanistan har de allierade förlusterna stadigt varit växande. Varje år har varit blodigare än det förra. Förra året stupade 711 allierade soldater.[iii]

Talibanernas sommar offensiv står för dörren.

Inget av det lär påverkas heller. (Man kan undra hur stor chans det finns att besegra talibanrörelsen om det nu var så mödosamt att få fatt på en gubbe som levt i flera år i ett stort hus mitt emot en pakistansk militärakademi.)

Detta kommer att landa i en tids jubelskränande. Tidningarna kommer antagligen att ha en del vectorgrafiker av specialstyrkorna som återigen målas upp som ett under av mannamod.

Därefter kommer allt att fortsätta som förut. Amerika sitter fast i fällan. Allt fortsätter som förut. Bara med en obehaglig figur mindre.

●●●
När de kapade trafikflygplanen flög in i World Trade Center-skyskraporna den elfte september 2001 var USA tveklöst Världens Enda Supermakt. Den stora frågan var närmast hur mycket eller litet egenmäktigt unilateralt den amerikanska regeringen skulle uppträda under det kommande, nya seklet.

Det var en mycket annorlunda värld.

Elfte september attentaten blev startskottet för den skur av militärinterventioner som går under samlingsnamnet ”kriget mot terrorismen” det är sant. Med tanke på hur många neokonservativa hökar som tagits upp i Bush regeringen är det förmodligen oundvikligt att Amerikas utrikespolitik skulle ha blivit aggressiv vare sig elfte september-attentaten inträffat eller ej.

Troligen skulle Irak ha blivit invaderat till sist. Förmodligen skulle Amerika ha gått bröstgängse till väga i Mellanöster även om Wold Trade Center hade stått kvar. Aggressiv och unilateral utrikespolitik var vad de neokonservativa förordat ända sedan tidigt 1990-tal. [iv]

Idag handlar snarare debatten om hur försvagat Amerika är eller hur mycket av den gamla supermaktsställningen som måste avskrivas. Enligt IMF kommer den Kinesiska ekonomin att gått om den amerikanska i storlek år 2016.

Vid det här laget är Osama Bin Laden praktiskt taget överspelad. En lämning från en tidigare epok. Hade amerikanerna lyckats sätta klorna i honom redan 2001 hade effekten kanske varit förkrossande. Idag är det närmast en pseudohändelse. Al-Qaida har under flera år inte lyckats bränna av ett attentat som ens kommer i närheten av elfte september.

Kanske levde Bin Laden närmast en pensionärstillvaro i sitt hus i Abbottabad. Han har knappt ens släppt något video-uttalande på länge. För några år sedan förklarade dåvarande nationelle säkerhetsrådgivaren James Jones att al-Qaida hade mindre än 100 medlemmar i Afghanistan. Inga baser, ingen förmåga att genomföra större angrepp.[v] I Mellanöstern rasar de arabiska revolutionerna utan att al-Qaida (eller USA) har något speciellt att säga till om.

Har USA har råd att fortsätta att vara en global supermakt?

Problemet börjar helt enkelt bli akut på grund av den växande statsskulden. President Obama har tillkännagivit nedskärningar. Försvarskostnaderna MÅSTE ner  mitt under rådande krig. I själva kan i själva verket kan Obama ha väntat för länge. Systemet börjar bli både ohanterligt och är dessutom vanvettigt dyrt. Bland annat har Amerika 16 underrättelsetjänster som under ett år som vi känner till, budgetåret  2008, kostade 47, 5 miljarder dollar.[ii]

Förutom CIA har också FBI, Departementet för Hemlandets Säkerhet och många andra myndigheter sina egna underrättelsetjänster. (Av alla dessa anses kanske utrikesdepartementets vara den enda som fungerar.)

Och det kan noteras att TROTS alla dessa underrättelsetjänster som slukar vanvettiga summor och som driver allt i spionbranschen, från satteliter, signalspaning och vanliga spioner i gathörnen, ja trots det så verkar Amerika ideligen bli taget med överraskning, som senast av de arabiska revolutionerna under 2011.

Och på våren 2011 har för första gången ett dovt gnyende över försvarskostnaderna börjat höras, också från konservativt håll.

●●●
Ända sedan andra världskriget hade försvarsutgifterna varit heliga i USA. Man kan ifrågasätta nästan all statlig verksamhet men inte, säger INTE, försvaret.

Hur konstigt, på gränsen till perverst, så var andra världskriget inte enbart en plåga för många människor i Amerika. När det började hade landet tillsammans med den övriga industrialiserade världen ett glädjelöst decennium bakom sig.

Det hade börjat med depressionen 1929, miljontals människor förlorade sina jobb. Den ena krisen efter den andra sköljde över industrin och jordbruket.

Det rådde Dust Bowl tid i Oklahoma, Texas och Kansas. Här och där rådde ren svält. Det var karavaner av gamla bilar med flyttlass lämnade gårdarna i Mellanvästern med kurs mot Kalifornien på jakt efter ny försörjning.

Det var Vredens Druvors tid, den som John Steinbeck skulle skildra. I stora delar av landet rådde ren nöd och det verkade inte finnas någon väg ut ur eländet. Krisen bara malde på år efter år. I ett helt decennium.

För miljontals människor i USA kom Andra Världskriget närmast som en befrielse. Först vankades en skur av beställningar på amerikanska råvaror och industriprodukter till Frankrikes och Storbritanniens upprustning. Det satte fart på industrin, jordbruket, gruvnäringen, transporterna och mycket mer.

Och det blev bara ännu ”bättre” efter Amerika till sist dragits in i Världskriget i december 1941.

Visserligen var kriget en tung börda för Amerika också med inkallelser, ransonering och skattehöjningar. Men miljoner människor som trälat sig fram genom depressionsåren bereddes nu jobb i rustningsindustrin för att ersätta de mobiliserade. För många hårt prövade människor var detta det första fasta jobb på åratal. Visserligen bjöds det ett monotont jobb, på långa skift och visserligen måste en del jobba med verktyg av trä den första tiden men det kunde kvitta.

Under sin tid som krigskorrespondent under Andra Världskriget noterade John Steinbeck hur han ofta hörde amerikanska soldater vädra sin oro för framtiden.

Och det som gnagde var inte vad som skulle hända i kriget. Istället molade frågan vad som skulle hända efteråt. För många var snarare freden en dov mara. Med freden hotade demobilisering från krigsmakt och försvarsindustri och ny osäkerhet.

Det var inte bara männen i ledet som oroade sig. De som satt högre upp i hierarkin hade sina egna bekymmer. General Patton skrev i sin dagbok att det skulle bli deprimerande att återvända till fredstida tjänstgöring. ”Inga jublande människomassor, inga blommor, inga privat flygplan.”[iii] För Patton och många av hans kollegor var tanken på att återgå till trist garnisonstjänst i allehanda gudsförgätna orter, att återigen tjänstgöra i en armé som kongressen återigen skulle betrakta som ett nerskärningsobjekt ingen hit.

Under Andra Världskriget hade försvaret haft obegränsad kredit. Enorma resurser hade stått till förfogande. Generalerna hade fått höra att vad de än ville ha skulle de få det. Med freden skulle kanske checkboken stängas igen. Och en marxistisk professor som Paul Sweezy kunde höras varna för att skulle försvarsbudgeten åter skäras ner till förkrigsnivåer kunde kanske 1930-talets depression återkomma.[iv]

För många kom det kalla kriget närmast som en lättnad. Den gigantiska försvarsmakt som byggts upp under Världskriget behövde inte skrotas. Militärbaserna kunde ligga kvar och försvarsindustrierna, som de stora flygplansfabrikerna som i all hast byggts i Mellanvästern, kunde fortsätta tillverka. Arsenalerna behövde fyllas på igen. Och igen.

Så vad försöker denna bloggare säga? Handlade det kalla kriget bara om sysselsättningspolitik? Nej, självklart var det mer komplicerat än så. Det fanns berättigad oro för Sovjetunionens expansion men oron understöddes av rågade skopor egenintresse.

Det var så det började, och så har det fortsatt. En bra politiker, en framgångsrik politiker som blir vald, återvald och återvald igen är en politiker kan rapportera till väljarna att försvarsbudgeten förblir hög och att industrierna på hemorten fortsätter att få sina beställningar.

Som exempel nämns att delarna till B 1 bombplanet uppges komma från nästan varenda delstat i Amerika. Ett försök att strypa ner det projektet skulle med andra ord möta vilda protester från hela landet.[v] Hela systemet är intimt sammanvävt med en rad samhällsinstitutioner som också riskerar att förlora på nerskärningar. Sedan andra världskriget har exempelvis en rad tankesmedjor, som RAND Corporation, uppstått. Tankesmedjor vars enda syfte är att komma med klipska policy förslag för hur Maktsfären skall hanteras. Vidare skall mellan en tredjedel eller tvåtredjedelar av alla tekniska forskare Amerika haft sedan Andra Världskriget under någon punkt av sina karriärer arbetat med militära projekt.[vi] (Detsamma kan sägas gälla stora skaror av språkvetare, beteendevetare. Under krigen mot Irak och Afghanistan har dessutom etnologer försökt intressera armén för sina tjänster när det gällde att få grepp om ”den mänskliga terrängen”.)

På det sättet har den amerikanska försvarspolitiken rullat på…

…fram till idag.

●●●
Under arbetet med den amerikanska statsbudgeten för år 2012 har för första gången det outtalbara uttalats: försvarsutgifterna måste nog ner till sist. Det kommer till och med från republikaner som Duncan Hunter och senator Rand Paul. Det har rentav gått så långt att försvarsminister Robert Gates lovar att trimma bort 78 miljarder dollar… någon gång i framtiden (budgetåren 2012-2016).[vii]

Och detta under pågående krig i Afghanistan, Irak och Libyen.

Någonstans på vägen har åsikten, eller insikten infunnit sig om det börjar bli ohållbart. Under Andra Världskriget kämpade man med inkallade värnpliktiga soldater och finansierade med skattehöjningar. Man visste dessutom på förhand hur länge det beräknades pågå.

Den modell för krigföring som så sakteliga infunnit sig sedan 1980-talet går ut på att använda yrkessoldater och finansiera fälttågen med hjälp av lån. Den allmänna opinionen behöver inte tillfrågas om den var med på noterna. Det rör ändå inte dem. (Tony Blair hördes på sin tid prata om att det väl var hans egen ensak vart han skickade sin armé.)

Regeringen kan besluta om intervention på egen hand, och gjorde också.

För att fungera kräver den modellen tre saker: kriget måste gå snabbt. Det måste förbli småskaligt och det måste sluta i en hejdundrande seger.

Så fungerade det i Grenada, i Panama och i Gulfkriget 1991.

Skulle fälttågen ha fräckheten att dra ut på tiden och att dessutom börja sluka större och större resurser ja då hotar hela modellen att börja gnissla och knaka för att till sist falla samman med en krasch.

Och börjar den insikten nu krypa in i den amerikanska regeringen.

Amerikas statsfinanser håller på att bli alltmer kaotiska. För år 2010 uppgavs officiellt att statsskulden ligger på 13 biljoner dollar (eller 100 000 miljarder kronor).[viii] Av alla USA:s delstater uppges 44, plus District of Colombia ha, eller vara på väg mot allvarliga budgetunderskott under år 2012.[ix]

Det är illa.

Men det kan mycket väl vara ännu värre än så.

Laurence Kotlikoff, ekonomiprofessor vid Bostons universitet hävdar till och med den svindlande summan 13 biljoner också är tilltagen i underkant och produkten av vad han kallade för ”Enron redovisning”.

Den verkliga siffran ligger snarare på 202 biljoner dollar hävdar han. Amerika är på väg mot en situation värre än Greklands. Kotlikoff räknar då med en rad inofficiella, ”dolda” och latenta skulder, gömda jätte minor med rykande stubiner. Det handlar framför allt om kostnader för sjukvård… och försvaret. Förr eller senare hävdar han att den amerikanska regeringen kommer att vara piskad att börja betala sina räkningar med sedelpressarna, vilket i sin tur skulle leda till inflation.

Kotlikoff ansåg att det krävdes hjärtkirurgi från regeringens sida för att komma ur den hotande krisen. Inte mer plåster.[x]

En gissning från denna bloggares sida är att just försvarskostnaderna är jätten gluff gluff i dramat. Officiellt ligger försvarskostnaderna på cirka 600 miljarder dollar om året. (698 miljarder enligt SIPRI.) MEN; det har sagts tidigare och det förtjänar att upprepas: de siffrorna är mycket osäkra. Kloka människor som försökt utforska den amerikanska försvarsbudgeten brukar till sist landa i ett tomrum. Det går helt enkelt inte att få någon rätsida på hur stora kostnaderna egentligen är. Systemet är för krångligt. Det enda som är nästan säkert är att summorna är mycket, Mycket, M-Y-C-K-E-T större som står i Pentagons pressmeddelanden. Det finns massor av hemligstämplade projekt. En av forskarna, en viss Robert Higgs, förklarade att det var en välkänd tumregel bland hans kollegor att ta Pentagons officiella siffror och fördubbla dem för att få ett hum om verkligheten.[xi] Det finns jättelika utgifter som ligger på andra departements budgetar trots att de i själva verket är förvarsrelaterade. Bara kostnaderna för att ta hand om alla kroppsligen och själsligen kvaddade soldater som återvänder från Afghanistan och Irak kan uppgå till 1, 3 biljoner (1 300 000 000 000) dollar.[xii] Det är en utgiftspost som inte ligger på försvarsbudgeten. Lik förbaskat är den en nästan oundviklig konsekvens av krigen.

Det kan noteras att om man håller sig till de (tvivelaktiga) officiella siffrorna skulle USA:s försvarsutgifter utgöra 42, 8 procent av hela världen militära kostnader, Kina har de näst största på 7,3 procent.[xiii] Till det kommer att USA har stora och växande problem med sin infrastruktur där det skulle krävas stora investeringar. Det handlar om broar som rasar. Om gasledningar som exploderar. Om hur färjorna i delstaten Washingtons skärgård mest består av rost. Skolväsendet är också ett problem.

Så inte undra på att det troligen hade krävts hjärtkirurgi istället för plåster.

Men plåster är av allt att döma vad president och kongress har i åtanke.

Trots det: det faktum att den dittills heliga försvarsbudgeten för första gången ändå ligger på bordet, föremål för diskussion är i sig en smärre revolution. En försvarsskribent förklarar:

”Medlemmar av Kongressen granskar alltoftare försvarsbudgeten som en post där man kan reducera utgifterna och få ner det federala underskottet, ett tecken på att de utgifterna inte längre är helig.”

Försvarsminister Gates har hörts förklara att ”pumpen” av ständiga ökningar in i den amerikanska försvarsbudgeten måste betraktas som stängd och kommer att förbli det under all överskådlig tid. [xiv] Han har också hörts tala om, ”Extremt budget tvång”.[xv]

”Inget är immunt.” förklarade den republikanske senatorn Jeff Sessions, ”Försvaret måste ta en del nerskärningar”.[xvi] Till och med den höggradigt konservativa Tea Party rörelsen har hörts humma om försvarsbudgeten.

Kort sagt: det går inte. Inte i det långa loppet. De flesta vet om det. Kanske var det också orsaken till att försvarsminister Gates och ÖB Mullen var så utomordentligt o-entusiastiska över interventionen mot Libyen.

Inte så att Robert Gates eller Michael Mullen omvänts till blida pacifister. Om det gick skulle de säkert se floden av guld in i sin krigsmakt fortsätta och växa.

Å andra sidan: om stora delar av de amerikanska statsfinanserna riskerar att skära ihop ja då kommer basen på den pyramid som försvaret står på falla ihop.  Överbefälhavaren Mullen har rentav förklarat att det största hotet mot Amerikas framtid håller på att bli statsskulden.[xvii]

Inte Al Qaida. Inte Kina. Inte Ryssland.

Statsskulden.

Betyder detta vändpunkten? Är detta det ögonblick när försvarsutgifterna kommer att börja glida utför?

Sakta i backarna. Det finns gränser för den ekonomiska självbevarelsedriften.

De besparingar som försvarsminister Gates aviserar skulle inte komma förrän på lång sikt. Om de någonsin kommer. Just här och nu vill han istället ÖKA försvarsutgifterna istället. Försvarsbudgeten för år 2012 skulle uppgå till 553 miljarder dollar (officiellt) vilket fortfarande innebär en tillväxt.

”Besparingarna” går i själva verket ut på att de återkommande ökningarna som kommit varje år ända sedan 2001 – förhoppningsvis – skall kunna övertalas att plana ut ända fram till år 2015.[xviii]

Återigen handlar det om klistra ”plåster när det behövs hjärtkirurgi”. Både republikanska och demokratiska politiker talar om att försöka röka ut ”ineffektivitet” och ”slöseri” i försvarets projekt. En hel rad, mer eller mindre urspårade materialprojekt uppges ha skrotats.

Ingen verkar leka tanken att man kanske skulle behöva avsluta några krig. Med interventionen i Libyen (som skall ha kostat 100 miljoner dollar bara under det första dygnet) har åtagandena istället ökat ytterligare ett snäpp.[xix] Överlag verkar en hel del människor ha aningen svårt att bestämma sig för vad de egentligen vill. Senator John McCain har å ena sidan rasat mot slöseriet för att i nästa omgång krävt ”hårdare tag” mot Syrien, den senaste krishärden. En annan senator, Joe Lieberman har rent Syrien borde göra till ”nästa mål”.[xx]

Många av de tänkta besparingarna håller på att ätas upp innan de ens hunnit komma igång.

●●●
Så där står man på våren 2011. Ambitionerna är oförminskade. Åtagandena bara växer. Resurserna håller på att ta slut.

En kommentator undrade skrämd om president Barack Obama egentligen har kontroll över sina egna generaler eller om de kontrollerar honom.
Inledningsvis var det relativt enkelt. USA skulle dra ner på sina åtaganden i Irak och göra en satsning i Afghanistan. Det var vallöftet. Det hade Barack Obama blivit president på.

I praktiken ansågs Obama inte ha något större intresse för att fastna i ett långdraget fälttåg i Afghanstan heller. Enligt Bob Woodward skall Obama ha sagt:

”Det behövs en plan för hur vi skall lämna av och komma ut ur Afghanistan. Allt vi gör måste vara inriktat på hur vi minskar vårt fotavtryck. Det är i vårt nationella säkerhetsintresse. Det får inte vara någon prutmån.”

Och på frågan om att skicka ytterligare förstärkningar: ”Jag tänker inte hålla på (med fälttåget) i tio år.”[i]

Den utlovade satsningen på att förstärka den amerikanska expeditionskåren och genomföra en offensiv i Helmand provinsen skulle bli en engångssatsning. Sen kunde återtåget inledas. Obama uppgavs gissa att allmänna opinionen kanske skulle ha tålamod i två år.[ii]

Samma månad kommer nya besked från ovala rummet. I en intervju för BBC:s persiskspråkiga redaktion förklarar nu USA:s president istället: ”Vi kommer att stanna tills jobbet är gjort.”

Mumlet om juli 2011 som slutdatum var därmed lagt till handlingarna. [iii] Nu förkunnades att den rådande strategin var ”sund”.[iv]

Vad hade hänt? Hur kunde Barack Obama gå från att inledningsvis tala om att sätta ett slutdatum för fälttåget till att förklara att det skulle fortsätta på obestämd tid?

Vad som verkar ha hänt var att president Obama drabbats av en veritabel arbetsvägran från sina befälhavare, kombinerat med en lobbykampanj.

●●●
Under sin första tid i Vita Huset HADE Obama pressat sina befälhavare för att få dem att kläcka ur sig en plan för hur fälttåget mot Afghanistan skulle kunna avvecklas.

Från befälhavarna kom som svar… ingenting.

Istället fick president Obama istället idel planer som förutsatte förstärkningar och krigföring på obegränsad tid. Inget mer. Befälhavarna, i synnerhet chefen för Mellanöstern David Petraeus och USA:s överbefälhavare amiral Michael Mullen satte sig på tvären mot allt tal om nerdragningar. Försvarsminister Gates understödde.

Med andra ord: presidenten beordrar sina befälhavare att förbereda en avveckling av kriget. President Obama själv vill ut.Den allmänna opinionen i USA är utless på alltsammans och vill ut den också. Den amerikanska ekonomin är i olag.

Men befälhavarna lyfter inte ett finger för att lyda order.

Hur kommer de undan med det?

En bidragande orsak kan vara att försvarsminister Robert Gates, amiral Mullen som general Petraeus, chefen för Centralkommandot, CENTCOM, är alla rutinerade, byråkratiska gyttjebrottare. General David Petraeus (gemenligen kallad ”King David”) har dessutom reklamerats upp till ett militärt geni av pressen och kan därför inte sparkas.

Tvärtom. Ända sedan september 2010 har Obamas militära befälhavare anlagt moteld mot sin egen president i form av en ström av uttalanden vars fina poäng är att kriget måste fortsätta på obegränsad tid.

Redan i augusti 2010 fyrade general Petraeus av en lång intervju med New York Times där han öppet argumenterade emot sin presidents (och nominelle överbefälhavare) tilltänkta politik och dinglade med framgångar som trupperna skall ha vunnit under offensiven i Helmand.[v]

Möjligen kan ytterligare ett inslag ha varit den offensiv som inleddes kring Kandahar.

Samma tema har upprepats från general Petraeus gång på gång under hösten. De amerikanska trupperna hade vunnit ”hårt omstridda” vinster även det gick trögt. ”Som att se gräset växa eller färgen torka.” Ja, CENTCOM chefen ansåg att hela affären mycket väl kunde rulla på i tio år eller så.[vi]

Underförstått: Den politiska ledningen tänkte väl inte vara så fräck att den avbröt alltsammans innan färgen torkat färdigt och gräset vuxit upp?

Helhetseffekten blir rätt underlig. Kriget håller på att vända är budskapet. Allt kommer att gå vägen. Det framgångsrika kriget kan samtidigt mycket väl fortsätta att rulla på i ytterligare ett decennium eller två.

Det har kommit en ström av uttalanden från andra generaler, byråkrater vid Pentagon och från försvarsminister Gates. De har fått understöd av rapporter från allehanda tankesmedjor (som den neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institute.[vii])

Temat är ständigt detsamma. Vändpunkten väntar bakom nästan krök. Allt går i själva verket finfint. Det gäller bara att hålla ut och att INTE inleda något tillbakadragande.

(Den som tar del av rapporter om hur BRA fälttåget går som släpps av försvaret och allehanda tankesmedjor gör klokt i att koppla på den källkritiska varningsradarn. De kan mycket väl ingå i den pågående lobbykampanjen.)

Och nu har president Obama som sagt börjat sväva på målet och lämnar motstridiga besked om vad de långsiktiga avsikterna egentligen är.

Vicepresident Joe Biden förkunnade under ett besök i Afghanistan att de amerikanska trupperna mycket väl kunde stanna efter 2014 också.[viii]

Helhetsbilden är bekymmersam. Som president BORDE Obama vara den som håller i tyglarna. Och de tyglarna drogs inledningsvis i riktning mot ett avvecklande av kriget. Istället har en ohelig allians av militära befälhavare och byråkrater lyckats manövrera bort den politiska ledningen från föresatsen att börja trappa ner konflikten. Man kan notera att president Truman inte tvekade att sparka den populäre generalen Douglas McArthur under Koreakriget för att visa var skåpet skulle stå. Obama har tidigare sparkat general Stanley McChrystal som befälhavare i Afghanistan efter att denne hörts stänka spydiga kommentarer om regeringen.

Den gången hade den civila ledningen lyckats sätta den militära på plats.

Det var då det frestas man tillägga.

Under hösten 2010 och de första månaderna av 2011 har General Petraeus ohämmat tillåtits bedriva en egen politisk kampanj för att tvinga den politiska ledningens hand. Han har också hörts kläcka ur sig rätt föraktfulla omdömen om president Obama själv. (“the White House is [fult ord] with the wrong guy.“)[ix]

●●●
Han presenterades bara som en ”hög officer” i den danska armén. Han talade anonymt i intervjun. Kriget i Helmand provinsen var förlorat förklarade han.[x] Upp till 36 000 människor uppgavs vara på flykt från striderna nere i söder. AFP interjvuade en man vid man Abdul Ghafar. Abdul Ghafar berättade att han flytt från angrepp från talibaner och främmande styrkor. Skörden hade gått förlorad. Hemmet var sönderbombat. Nu fanns inget kvar längre.[xi]

[ii] “Woodward Book Says Afghanistan Divided White House” av Peter Baker, 21 september 2010, New York Times.

[iii] ”US in Afghanistan until job is done: Barack Obama” osignerad, 25 september 2010.

[iv] ”Obama envisions no major changes in Afghan strategy” av Karen DeYoung, The Washington Post, 18 september 2010.

[v] ”Petraeus Opposes a Rapid Pullout in Afghanistan” av Dexter Filkins, The New York Times, 15 augusti 2010.

[vi] ”Gen. David Petraeus: Afghanistan like watching ‘paint dry’” av Andy Barr, Politico, 14 september 2010. “Petraeus foresees long haul in Afghanistan” osignerad, UPI, 14 september 2010.

[vii] ”A Winnable War” av Frederick Kagan, American Enterprice Institute, 28 juni 2010 och Weekly Standard, 5 juli 2010.

[viii] ”Biden Assures Karzai of Aid From U.S. Beyond 2014” av Ray Rivera, New York Times, 11 januari 2011.

[ix] “Obama battles with advisers over Afghan exit plan” av Pat Lang på bloggen Sic Semper Tyrannis, 22 september 2010.

[x] ”Officer: Afghanistan-krig kan ikke vindes” osignerad, nyhederne, Dannmarks TV 2 6 februari 2011. Länken lånad från Peter Hjukström.

[xi] ”Ghost villages left as 36,000 Afghans flee war” av Marc Bastian, AFP, 9 februari 2011.