Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2018
M T W T F S S
« Aug    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

“Så typiskt för Ahlmark.”

Per Ahlmark

Per Ahlmark

Per Ahlmark har avlidit. Hans meningsfränder förkunnar högljutt sin sorg.

”En passionerad poet som fick rätt,” utropar Per Svensson.
Birgitta Olsson: ”Saknaden redan enorm. Per lämnar ideologiskt tomrum i en tid då hans röst behövts som mest”.

Och mycket, mycket mer. En sanningssägare har gått ur tiden, en visionär, ja närmast en profet.

Denne bloggare kan inte dela hänförelsen. Per Ahlmark var, enligt dennes åsikt, snarast en skränig demagog för vilken karaktärsmord på och förtal av meningsmotståndare ingick som en självklar del i arsenalen.

Debattklimatet i Sverige är alltmer brutalt klagas det. Per Ahlmark var en av de som brutaliserade.

För ironin i situationen är att Per Ahlmark gjorde sin stora insats efter att politiska karriären som Folkpartistisk partiordförande och diverse mininsterposter i Fälldins regering var över 1978.

Den insatsen gjorde han som debattör med en egen spalt i Expressen, i Dagens Nyheter då han gick till storms mot Sovjetkommunismen, mot kritik av Israel och mot hela 68-generationen. Hela den progressiva vågen måste bekämpas… långt efter att den ebbat ut.

För den stora kanonaden mot Sovjet kom EFTER det kalla krigets slut, under år när Sovjet upplösts till en ofarlig massa av postsovjetiska småstater. Ahlmark angrep ett lik.

Samma sak gäller kampen mot ”medlöparna”. Den stora kampen inleddes efter att 70-talet tagit slut, bokstavligen och bildligt, och efter att den progressiva proteströrelsen reducerats till en maktlös rest. Detta lik bekämpades med böcker som Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet (utkommet på Timbro 1994.)

Kanske, bara kanske, handlade till sist om att Ahlmark drömde om att bli den nye Herbert Tingsten. Tingsten var chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959. En tidig, smart och vältalig kritiker av Sovjet, då på uppgång, och förespråkare för svensk NATO-anslutning. Kanske ville Ahlmark plocka upp den store idolen och läromästarens fallna mantel och ta upp Tingstens strid, mot Sovjet, för NATO och för Israel.

Ahlmark hade ett stort handikapp. Tingsten var en spränglärd fd professor och briljant polemiker. Det var inte Per Ahlmark.

Bristen på lärdom kompenserades ur lättlösta debattböcker. Bristen på stilistisk förmåga uppvägdes med gallsprängd aggressivitet.

Och det blev nu som Per Ahlmarks verkliga storhetstid inleddes. Det var som kolumnist i Expressen och Dagens Nyheter som fick han fick en växande skara anhängare. Den ena efter den andra förklarar att Per Ahlmark är den stora förebilden. Liberala ungdomsförbundet tilldelade honom guldmedalj. Kanske var det just aggressiviteten som slog an en sträng hos en yngre generation av folkpartister.

Början till slutet för Ahlmarks storhetstid kom 2003.

Per Ahlmark utmanades av forskaren Anders Strindberg som frågade vad Ahlmark menade med sitt stöd för Israel, nästan oavsett vad staten än gjorde.

Anders Strindberg, som vägrade huka sig.

Anders Strinberg, som vägrade huka sig.

Sedan mitten av 90-talet har Ahlmarks produktion ändrat innehåll och tonläge och det finns nu skäl att ifrågasätta både hans analyser och liberalism.

Huvudsyftet med Ahlmarks kolumner i DN under de senaste åren har varit att rentvå Israel från allt ansvar för våldet i Mellanöstern samt utmåla George W Bushs regering som den enda aktör som begriper regionens problematik. Till dessa ändamål skrider han gång på gång till försvar brott mot internationell lag, mot mänskliga rättigheter och inte minst mot liberalismens grundvärderingar.

Per Ahlmarks reaktion blev karaktäristiskt:

Det är komiskt när Strindberg som före detta ”gästprofessor” vid universitetet i Damaskus först förbannar Israels frihet och Iraks befrielse och sedan förklarar att jag övergett liberalismen.i

Det var som det brukade vara. Ahlmark går återigen till ursinnigt och osammanhängande motangrepp och försöker återigen karaktärsmörda meningsmotståndaren. Den här gången genom att insinuera att Anders Strindberg skulle vara syrisk agent.

Men den här gången hände något oväntat. Vanligtvis brukade de som utsattes för den sortens angrepp slå till reträtt, be om ursäkt.

Icke den här gången, icke Anders Strindberg.

Istället för att börja huka sig går Strindberg till motangrepp.

Ahlmarks replik den 3 oktober bekräftar min kritik och farhåga: han undviker saklig argumentation och kommer istället med en räcka oförskämdheter.

Ahlmark hävdar att jag är en ”fanatiker” som är starkt dragen till arabiska tyrannier och att min ”politiska målsättning” är att Israel ska ”gå under i våld och inbördeskrig”.

[…]Vidare använder Ahlmark citationstecken när skriver att jag är f d ”gästprofessor” vid universitetet i Damaskus och vill därmed påskina att jag genom min akademiska gärning är att betrakta som en tvivelaktig figur.

Så typiskt Ahlmark. Tanken att man skulle vara skum eller rubbad för att man inte delar en viss uppfattning är grotesk och totalitär.

Jag har aldrig i något sammanhang förtigit regionens demokratiunderskott och svåra politiska problematik. Självfallet har jag inte någon ambition i min forskning eller journalistik att ”förgöra Israel”.

Däremot har jag alltid försökt att tränga under ytan – undersöka på egen hand varför regionen ser ut som den gör, hur regimerna fungerar och man skall förstå olika aktörers agendor.

Detta, Per Ahlmark kallas forskning och analys.ii

Med ens gick luften ur Per Ahlmark. Angreppsmaskinen hade mött bestämt motstånd. I debattens avslutning var Ahlmark mest undvikande och vågade sig inte på några fler personangrepp.

Han utkom med sin självbiografi. En självbiografi som enligt många recensenter meste verkade handla om Personer Värda att Hata.

Nu är han död. Han lämnar efter sig vänner, släktingar men också en stor skara meningsfränder, ivriga att fortsätta hans gärning.Hätskheten tolkas som typiskt för en “passionerad liberal”.

Så hans arv lever vidare. Ett arv som mest av allt verkar bestå i att förvandla ett parti som en gång företrädde en ärorik och viktig riktning i svensk politik till en sjaskig light version av Sverigedemokraterna.