Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

May 2015
M T W T F S S
« Mar   Aug »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Varför Ylva Johansson inte kommer att lyckas eller den frånvarande godsägarens återkomst

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vill stävja den växande floran av visstidsanställningar, vikariat och tillfälliga anställningar.[i] Tanken är att det inte skall gå att att stapla den ena visstiden efter den andra på varandra i all oändlighet. Vid någon punkt MÅSTE man väl ändå kunna övergå till fast anställning?

Eller?

Frågan är om man inte fokuserar på fel saker. Kanske handlar det om något så fundamentalt som målet med att driva företag. Så länge den synen står sig riskerar alla välvilliga försök att köra in i klippväggen.

800px-Göran_Fredrik_Göransson_Svenska_industriens_män (537x800)
●●●
Den som besöker  en bruksort får snart känslan av att vandra omkring i ett mellanting mellan en fabrik och feodalt gods.

I en relativt nygrundad bruksort som Sandviken (anlagd på 1860 talet) är det tydligt.

Där finns rad efter rad med små, prydliga, gula hus för arbetarna. Större, prydliga hus för ingenjörerna, ännu större villor för cheferna ända till disponentens bostad, en herrgård, omgiven av en park. Alla lever tillsammans och samtidigt var och en för sig, allt enligt sin plats på den pyramidliknande rangskalan.

Göran Fredrik Göransson (1819 – 1900) grundade bruket efter att ha blivit den förste i världen att få Bessemer metoden att tillverka stål fungera i praktiken. Det blev grundbulten i Sandvikens Jernverk. För säkerhets skull grundade Göran Fredrik Göransson en stad åt sitt Järnverk, Sandviken.

Kanske var det drömmen för en entreprenör en gång i tiden. Att bygga upp ett företag som samtidigt var ett eget litet minisamhälle där man själv satt inrättad som en välvillig godsägare. Det blev livsmålet för många av de klassisk entreprenörerna som Alfred Nobel, Gustav Dalén, Henry Dunker och Lars Magnus Ericsson. Det ingick det kulturella bagaget den tidens entreprenörer hade med sig när de gick till verket.

ArbetarbostadDet är lätt att göra sig lustig över den ordningen. Det mesta som sägs om gamla tiders orättvisa, vrånghet och inskränkthet stämmer. Den var en patriarkal värld. Det var företagare, som Svenska Telegrambyråns chef Göran Tamm som varje dag klev ur sin chafförkörda limousin i kontorer med sin tax under armen, medan de anställda stod uppställda och bugade.

Kanske var det en ordning från en annan epok, dömd att gå under.

Men det kan vara värt att komma ihåg att ordningen hade också viktiga fördelar. Fördelar för de anställda och fördelar för svensk ekonomi.

Frågar man en vanlig arbetare vad han eller hon önskar av företagsledningen utmynnar det ofta i ett par enkla punkter: ordning och reda. Att det egna företaget någotsånär välskött och gärna skött på ett sätt som gör att det kan överleva på lång sikt.

Då är det egna arbetet rimligt tryggt. Sven och Siv kan planera för framtiden.

Den gamla typen av godsägarentreprenörer instämde fullt ut på den punkten. De kanske levde i en kvasifeodal ordning av herrgårdar med tjänstefolk, bugande underordnade, anställda som måste stå med mössan i hand, körda i blankpolerade limousiner men de levde samtidigt i och med sina företag och orten. Människor, maskiner och samhället var trots allt inga abstraktioner för ledarna.

Detta är en tid som enligt denne bloggares uppfattning ligger allt mer avlägsen. Under vandringar i vår tids näringsliv möter företagsledningar av anonyma styrgrupper, som ofta inte har någon som helst kontakt med sina företag, som inte själva lever på orten där verksamheten bedrivs och många gånger har rätt dimmiga begrepp om vad verksamheten går ut på. Ett och annat pliktskyldigt besök varje år är väl ungefär allt.

Kanske är de tjugoförsta århundradets motsvarighet till medeltidens absent landlords.

Det fenomenet, frånvarande godsägare, skulle antagligen få en ekonomhistoriker lystra och börja lägga ut texten. I korthet gick det ut på att europas feodala godsägare levde ute i provinserna, ofta var intresserade av ”sina” bönders arbete och försökte introducera förbättringar, nya plogar, bättre, vind- och vattendrivna kvarnar, bättre dragdjur.

I stora delar av Mellanöstern dominerade frånvarande godsägare. De försörjde sig på inkomster från jordbruket i ”sina” provinser men själva levde de i städerna, långt borta från odlingarna. De tenderade att behandla bönderna som en penningkvarn vars enda riktiga funktion i den frånvarande godsägarens ögon är att ticka inkomster åt sig ägare. Tal om att penningkvarnens fungerar bättre av man forskar fram nya produktionsmetoder och investerar i tillbaka i den då och då möts mest med en förbryllad blick från den frånvarande godsägarens sida. De levde inte på orten, såg inte arbetet utföras, kände inte till metoderna eller människorna. Var inte intresserade heller. Inkomster resulterar mestadels i palats i staden.

Samme ekonomhistoriker kan också upplysa om att områden som dominerats av frånvarande godsägare tenderar att sjunka ner ekonomisk stagnation och stillastående.

Systemet anses i-c-k-e främja utveckling med andra ord.

Icke desto mindre är det just det systemet som stora delar av västvärlden har infört i sina ekonomier. Ofta under bedyranden om att detta är något modernt.

Lägg därtill att man på ekonomutbildningarna sedan decennier tillbaka uppmuntrar sina studenter att se på ekonomi som något frikopplat från vanlig moral och man får en rätt olycksbådande mix i ledningen för svenskt näringsliv.

Bindningar till orten där verksamhet bedrivs? Få eller ingen. Incitament att lära sig? Ingen. Intresse eller motivation för långsiktiga investeringar? Svagt.

Innovation och nyföretagande då? Är inte det räddningen? En rad alltmer nervösa regeringar satsar både pengar och förhoppningar på att en våg av nya uppfinningar skall komma som en räddande ängel precis som under den industriella revolutionen.

Risken är att de förhoppningarna också blir till damm. Dagens uppfinnare och entreprenörer har helt enkelt inte ambitionen att bygga upp något jätteföretag och inrätta sig som välvillig godsägare på orten likt en ny disponent H Dunker i Helsingborg eller eller Göran Fredrik Göransson i Sandviken. De som rapporterar om innovatörer och entreprenörer kan berätta att ambitionen sällan sträcker sig längre än att kanske få igång ett företag och sedan sälja det till någon hugad koncern och leva gott resten av livet.

Att Casha in som det heter på klingande svengelska.

Och där har man kanske den grundläggande orsaken till att alla försök av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och andra att stävja flodvågen av visstidsanställningar och annat troligen inte kommer att lyckas. Jo man kan säkert utfärda nya ukaser om att missbruket skall stoppas men lika säkert är att de bestämmelserna kommer att kringgås lokalt av det enkla skälet att företagsledarna inte har någon ambition att skapa vare sig några minisamhällen eller agera välvilliga patriarker, ja utan att ha någon riktig kontakt med dem över huvud taget.

faxander
●●●
Kanske kommer det att räknas som början till slutet för ytterligare ett av de klassiska, svenska industriföretagen. Det är då Olof Faxander blir vd för Sandvik. Hittills har det hört till att Sandviks ledare ”odlas” inom företaget. Det upphörde när Faxander blev vd och prompt beslutade att flytta huvudkontoret från Sandviken till Stockholm i augusti 2012. Han mötte en storm av kritik från kommunledning och den föregående ledningen men Faxander stod på sig. Det innebar ”anpassning till globaliseringen” och man måste ”vara nära den finansiella marknaden”.[ii]

Ytterligare ett anrikt svenskt företag övergår till att drivas av en frånvarande godsägare.


[i]                 ”Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar” DS 2015:29, Arbetsmarknadsdepartementet 11 maj 2015

[ii]                 ”Sandvik-vd vill lämna flyttkaoset bakom sig” av Nils-Olof Ollevik, Svenska Dagbladet, 5 augusti 2012.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 18 May, 2015 kl 12:28

Och inte blir det bättre av att produktionen flyttas till Asien. :-(

Comment från Vindskupan
Tid 18 May, 2015 kl 18:57

Ack nej.

Comment från Leif
Tid 19 May, 2015 kl 7:28

Huvudet på spiken Klas. Skulle tro det behövs en helt ny syn på hur vi vll inrätta våra liv och vårt samhälle

Comment från Jan Wiklund
Tid 12 June, 2015 kl 11:57

Och statsledningarna spelar med. Fram till 80-talet stod staterna i regel för den långsiktighet kapitalisterna inte klarade av, t.ex. introducerade ny teknik – från grundforskning till inrättande av institutioner anpassade för tillämpning av tekniken i masskala. Men ungefär då började staterna säga att allt det där får det privata näringslivet fixa. Vilket det förstås inte gjorde.

Den enda stat som agerar “traditionellt” är Kina. Som följaktligen går alltmer mot att kontrollera världens produktion.

Mer om detta hos t.ex. Mariana Mazzucato: The entrepreneurial state. Eller bara lite mer på https://gemensam.wordpress.com/2015/05/07/entreprenorstaten-och-klimatkrisen/