Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2015
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Sverige erkänner Palestina

lowén-och-wallströmUtrikesminister Wallström förklarade i en intervju att hon på förhand visste att israelerna skulle reagera. Och att deras reaktionen skulle gå över alla gränser.

Sverige har gjort en av sin få insatser i Mellanösternpolitiken genom att erkänna palestina.[i] Man kan lugnt utgå ifrån att den israeliska regeringen betraktar det som ett dråpslag mot det diplomatiska bygge man försökt uppföra.

Och vad går det bygget ut på?

En kort bakgrund: i flera år har en diplomatisk dragkamp rasat mellan den israeliska regeringen och det palestinska självstyret.

Det hela började med en plan som kläcktes av den förre palestinske premiärministern Salam Fayyad och presidenten Abbas. Först skulle de bygga upp självstyrets institutioner. Därefter skulle de söka internationellt, diplomatiskt erkännande. Och så blev det. Självstyret fick en överhalning. Sen började en palestinsk, diplomatisk offensiv. Vid det här laget har det palestinska självstyret lyckats inkassera erkännanden från över 130 av FN:s 188 medlemmar.

En stadig majoritet av världens länder anser med andra ord officiellt att palestinierna har rätt till självständighet.

Dragkampen om världen är med andra ord hopplöst förlorat för Israels vidkommande. För att rädda vad som räddas ur vraket kan satsar den israeliska regeringen på att behålla en ”moralisk majoritet”.

En ”moralisk majoritet” skulle innebära att även om de flesta av väldens länder stödjer ett självständigt Palestina kunde Israel fortfarande kunna peka på att huvuddelen av av världens demokratiska, västerländska, ”vita” stater föredrar icke-erkännande. DEN lilla segern ansågs fortfarande vara möjlig att bärga ur spillrorna. USA och Kanada ansågs helt givet vara på Israels sida i vått och torrt. Därmed återstår Europa. Men nu börjar Europas stöd för Israel vackla.[ii]

Därmed hotas Israel av samma öde som drabbade Sydafrika under Apartheid-epoken vilket betyder att Israel, liksom Sydafrika, förlitar sig på passivt stöd från USA och Europa för att fortsätta ockupationen liksom Sydafrika gjorde för att behålla Apartheid-systemet MEN om Europa svänger, vilket skedde i frågan om Apartheid, så tvingas Amerika till sist följa efter.

Därmed skulle läget för Israel snart bli MYCKET prekärt.

Sverige är med andra ord just en av de demokratiska, ”vita” nationer vars passiva stöd staten Israel ville behålla.

Och där har man också orsaken till att det sved när Sveriges nytillträdda socialdemokratiska regeringen i slutet av oktober 2014 beslutade att erkänna staten Palestina. Det var det största europeiska landet att göra… dittills.

Det är ett territorium, ett folk och en regering,” förklarade utrikesminister Margot Wallström och tillade att Sverige därmed blev den 135 regeringen i världen som erkände Palestina.[iii]

Och, kunde hon ha tillagt, den första större europeiska stat som gjorde det.

Snart blev det tydligt att snöbollen hade satts i rullning nedför den snötäckta sluttningen.

●●●
”En tom gest”, kallade folkpartiets Birgitta Ohlsson erkännandet. [iv]

Hon måtte ha ångrat sig omgående. Internationellt blev erkännandet en stor nyhet. Israel reagerade med att kalla hem sin Sverige-ambassadör (ett tag).

Litet här och där i Europa började parlament vädra ofina frågor om det inte vore hög tid att de följde efter med egna erkännanden. Det brittiska parlamentet antog en resolution om att Storbritannien borde göra samma sak.[v] Irlands parlament följde efter. Spaniens parlament debatterade att göra samman sak. EU parlamentet röstade för ett uttalande som stödde erkännandet av en palestinsk stat.[vi]

Europa har tagit ett halvt steg men undvikit att ta det fullt ut för att inte ytterligare reta de lättretliga israelerna. Det brittiska parlamentets resolution var icke-bindande, liksom EU-parlamentets. Sverige har erkänt Palestina men upprättar ingen ambassad i Ramallah.[vii] Spaniens parlament vattnade ur sin resolution efter påtryckningar.[viii] När det palestinska självstyret i slutet av 2014 la fram ett resolutionsförslag inför FN som manade till Israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena röstade USA ner det. ”Obalanserad” och satte ”ickekonstruktiva tidsgränser som inte tar hänsyn till Israels legitima säkerhetsproblem” förklarade USA:s FN ambassadör Samantha Power.

Som en släng åt andra sidan tillfogade Power att utgången inte fick tolkas som seger för ett ”ohållbart status quo”.[ix]

Därefter tolkade nationalistiska israeler det som en seger för det ohållbara status quo de föredrog.

Israels fd Kanadaambassdör dr Alan Baker hade sin analys klar.

Det här steget placerar Sverige i linje med stater med fientlig inställning till Israel, men det har ingen juridisk betydelse. Det är känt att muslimerna översvämmar Sverige och statsministern behöver deras stöd.”[x]

Baker lugnade sin israeliska publik. Erkännandet hade ingen juridiskt bindande betydelse.

Två oroande reflektioner infinner sig. För det första: européernas påtagliga villigheten att erkänna Palestina BORDE vara en skarp varningssignal om att Europas passiva stöd för fortsatt Israelisk ockupation håller på att ebba ut. Den signalen verkar ha gått det israeliska etablissemanget fullständigt förbi. Där väljer man att fokusera på att erkännandena inte gick hela vägen och att det bara är att fortsätta som förut med att rulla tummarna med förhandlingarna och bygga ut bosättningarna.

Inget är lärt, inget glömt.

Det andra, nästan lika oroande är den grova, fördomsfulla tonen i dr Bakers ”analys”. Sverige sägs vara översvämmat av muslimer och man kan lika gärna strunta i alltsammans.

Dr Alan Baker räknas som framstående folkrättsexpert med många år som militärjurist och rådgivare åt israeliska regeringar och diplomater, ambassadör till Kanada, medlem av fina förbund och… när det kommer till kritan, när situationen skall analyseras, inte mycket bättre än politisk slugger.

Om detta kommer från en medlem av Israels intellektuella elit, hur kan man då hoppas på sans från ”vanliga” politiker?


[i]         ”Tonen är väldigt hård och oförsonlig” av Michael Winiarski, Dagens Nyheter, 16 januari 2015.

[ii]         ”Planeten Palestina” Vindskupan 30 november 2012.

[iii]         ”Sweden recognizes Palestinian state; Israel upset” (Osignerad) AP, 30 oktober 2014.

[iv]        ”Ohlsson: ‘Erkännandet en tom gest’” av Frederik Mellgren, Svenska Dagbladet, 3 oktober 2014.

[v]         ”British Parliament Votes to Recognize ‘Palestine’” av Elad Benari, Artutz Sheva, Israeli National News, 14 oktober 2014.

[vi]        ”Brett stöd i EU för att erkänna Palestina” av Kim Malmgren, Expressen, 17 december 2014.

[vii]        ”Sweden says no plans to open Ramallah embassy” (Osignerad) AFP, 17 november 2014.

[viii]        ”Spanish parliament to water down Palestine state call” av Julien Toyer, Reuters, 18 november 2014.

[ix]        ”Palestinian statehood resolution fails at UN council, U.S. votes against” av Louis Charbonneau, Reuters, 31 december 2014.

[x]         ”Sweden Recognized ‘Palestine’ for ‘Muslim Votes’” av Benny Toker och Ari Yashar, Israel National News, 31 oktober 2014.

Kommentarer

Comment från Jan Wiklund
Tid 24 February, 2015 kl 12:45

Den israeliska intellektuella elitens ställningstaganden är lika gåtfulla som USAs regerings.

Hittills har ingen lyckats förklara för mig vad USA har för statsintressen av ständig konflikt i Palestina (om det inte handlar om att hålla en lämplig krutdurk utanför EUs farstu av utpressningsskäl). Och hittills har ingen lyckats förklara för mig varför de israeliska härskarna tror att detta ska fortgå i evighet.

Invandrade tyskar var en mycket stark politisk och ekonomisk opinion i USA fram till 1916. Men de förlorade ögonblickligen den ställningen när USAs regering uppfattade det som i statens intresse att istället alliera sig med England. Åtminstone några i Israel borde känna till detta, tycker man.

Liksom de borde ha ett allmänt begrepp om hur osäkra stormaktsallianser kan vara.