Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

December 2014
M T W T F S S
« Nov   Jan »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

En fråga om NATO-medlemskap

blix-och-hirdmanDet kalla kriget tog aldrig slut förklarade veterandiplomaten.

Inte på riktigt. Under ytan fanns fiendskapen kvar och bara väntade på att få bubbla upp igen.

Ambassadör Sven Hirdman talade inför Utrikespolitiska Institutet. Hirdman är före detta svensk Moskvaambassadör, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapliga Akademin och ledamot av Moskvas statliga institut för internationella relationer. Tillsammans med en annan av Sveriges veterandiplomater, Hans Blix, före detta utrikesminister, före detta generaldirektör för IAEA och mycket, mycket mer, har de upprepade gånger uttalat sig om huruvida Sverige borde gå med i NATO.[i]

Svaret på den frågan är nej. Det borde inte ske. Om något skulle det försämra Sveriges säkerhetspolitiska läge.

Hur kan man komma till den slutsatsen? Det går ju praktiskt taget på tvärs mot vad hela Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang hävdat sedan flera år tillbaka.[ii]

Svaret skulle enligt Hans Blix vara att ett lands säkerhetspolitiska trygghet kan mätas på två skalor samtidigt. En del som mäter militär styrka. En annan del som räknar diplomatiska relationer och strategiskt läge.

Ett Sverige som är medlem av NATO skulle kanske höja sina poäng på den skala räknar militär hårdvara men den andra skalan, den som räknar diplomatiska relationer och geostrategiskt läge skulle sjunka i botten.

Under det kalla kriget låg Sverige och Östersjöområdet i stort sett utanför det förväntade skottfältet. Sovjet dominerade Östersjön. NATO behärskade inloppet från de danska öarna. Sovjet och NATO stod mot varandra i Kirkenes längst uppe i Nordnorges ödemark men det var allt. Ett militärt bakvatten. Den förväntade huvudkollision skulle ha kommit i hjärtat av Tyskland.

nato-1-kalla-kriget

Idag är Warszawapakten och Sovjetunionen upplösta. NATO har utvidgats österut, trots att man en gång i tiden lovat ryssarna att inte göra det. Den nya ”fronten”, den gräns där NATO och Ryssland står emot varandra har förskjutits till nordöst, till Baltikum och Östersjöområdet.

nato-2-idag

I det läget är det inte speciellt klokt att Sverige blir NATO-medlem. Därmed skulle Norden och Östersjöområdet hamna ännu mer i frontlinjen. Lägg därtill att om Sverige går med i försvarsalliansen så följer Finland troligen efter. Alla kontakter som Sven Hirdman haft med beslutsfattare i Finland och Sverige säger samma sak. Dit den ena går, går den andra. Väljer Finland att förbli neutralt gör Sverige samma sak. Går den ena med i NATO följer den andra efter. Därmed kommer den möjliga fronten mellan NATO och Ryssland att mer än förlängas. Följden kommer att bli att Ryssland å sin sida förstärker trupperna vid sin nordvästra gräns, ökar spaning och militära manövrerar.

Slutresultat: risken för ”gnistbildning” och konflikt ökar i vår del av världen.

nato-3-framtiden

Till det kan man lägga att om en sådan konflikt bryter ut så garanterar svenskt NATO-medlemskap att vårt land automatiskt dras in redan från början. En rysk säkerhetspolitik expert som Hirdman frågade vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära svarade direkt: ”Då betraktar vi er som fiender.”

Ett alliansfritt Sverige skulle kunna hålla sig utanför ett krig. Ett NATO-anslutet har inte den möjligheten.

Lägg därtill att försvarsalliansen kan vara en mer bekymmersam parter än vad man i Sverige vanligen förstår. Framför allt är NATO-ledningen nästan komplett tondöv inför Rysslands oro över försvarsalliansen framstötar, allt närmare det ryska närområdet. ”Det är väl bra att vi främjar demokratin i Georgien?” hörde Hans Blix NATO:s dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen kläcka ur sig. Reaktionen verkar rätt typisk. Något i stil med ”Men VARFÖR skulle någon ha något emot att få oss till grannar?”

(Det är troligen inget speciellt ryskt med den saken. Läsaren kan förställa sig vilken USA:s reaktion skulle bli om en främmande makt försöker etablera sig i DESS närområde i Karibien eller Centralamerika.)

Trots alla dessa problem har Sveriges politiska ledning manövrerat oss närmare och närmare försvarsalliansen. Hans Blix talade om hur en rad regeringar ingått hel- eller halvhemliga överenskommelsen med NATO och USA. De så kallade ”små stegens politik”. Blix talade om att Sverige försöker ”göra så många barn med NATO att äktenskap skall framstå som logiskt.” Det är en politik där en rad regeringar pratar ihop sig med oppositionen bakom lyckta dörrar för att undvika offentlig debatt. Den färdiga regeringspropositionen smygs igenom med ett knippe rutinbeslut. Där har kommit partnerskapsavtalet, deltagande i NATO:s snabbinsatsstyrka och nu senast värdlandsavtalet.

Det finns en rad av vad Hirdman kallar ”dåliga skäl” för Sverige att gå med i NATO.

Ett är att Sveriges försvar numera är nedrustat så till den milda grad att vi är helt enkelt är tvungna att vända oss till försvarsalliansen. Hirdman avfärdar. Även om vi vore medlemmar av NATO finns inga riktiga garantier för att vi bara behöver trycka på knappen för att få hjälp. Det är helt enkelt naivt att tänka sig att NATO skulle betala för vårt försvar. Hamnar vårt land i kris måste vi försvara oss själva ändå, NATO eller inte NATO.

Ett annat ”dåligt skäl” är den tidigare nämna ”små stegens politik”. Något i stil med att ”nu är vi ju praktiskt taget redan medlemmar. Varför inte ta steget fullt ut?” Både Hirdman och Blix anser att ska Sverige bli NATO medlem borde det föregåtts av en hederlig debatt. Det kommer inte här.

Ett annat ”dåligt skäl” är de ideologiska. Både Hirdman och Carl Tham misstänkte att de var viktigare än vad många medger utåt. Bland annat propagerar Folkpartiet öppet för svenskt NATO-medlemskap medan moderaterna uppges föredra ett mer smygande närmande. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet propagerar rätt öppet för anslutning.

”Svensk säkerhetspolitik är till för att gynna SVERIGE”, förklarade Hirdman, underförstått, inte diverse ideologiska käpphästar om att delta i västvärldens ödeskamp mot österns horder, återuppta det kalla kriget, etc.

Som alternativ till NATO-medlemskap nämner Sven Hirdman 1812 års politik.

Den introducerades av Jean Baptiste Bernadotte efter att han blivit Sveriges tronföljare och gick ut på alliansfrihet och att Sveriges politik inte skulle vara riktad MOT Ryssland. Den skulle inte längre ha som mål att återta några förlorade provinser i Finland eller Baltikum utan skulle söka kompensation på annat håll (Norge). Skulle inte försöka försvaga eller trycka tillbaka Ryssland. Ryske tsaren skulle i gengäld hålla fingrarna borta från Sverige och Sverige skulle odla sin egen täppa. Det blev överenskommelsen.

Den fungerade i tvåhundra år.

Fyra gånger var det nära ögat enligt Hirdman, under krimkriget, första världskriget, andra världskriget och det kalla kriget men 1812 års politik höll genom alla kriser.

Idag håller man på att släppa 1812 års politik. Dagens politik är famlande och förvirrad. Det sägs ofta att läget är kritiskt, hotande och farligt. Framför allt skulle Ryssland vara aggressivt och alltmer totalitärt.

Både Blix och Hirdman är skeptiska till om det verkligen är så mycket farligare idag. Ingen av dem kan beskrivas som någon större beundrare av Vladimir Putin. Hirdman har fördömt det ryska agerandet i Ukraina men han är ingen galen diktator på jakt efter ”livsrum”. Ryssland har inga aggressiva avsikter mot Europa. Ryssland har problem på annat håll. Bland annat sneglar ryska säkerhetspolitiker med växande oro på Kina. Risken för ett ryskt angrepp separat mot Sverige som en blixt från en klarblå himmel är mikroskopiskt liten. Det vore ens världssensation, skulle praktiskt taget trigga ett världskrig.

Både Hirdman och Blix anser att Ukraina-krisen håller på att trappas ner.


[i]         Vid ABF-huset Sveavägen 41, den 9 december respektive Utrikespolitiska Institutet den 10 december.

[ii]         Så driver till Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter båda en kampanj för svenskt NATO medlemskap. Därtill kom Försvarsberedningens rapport i maj 2013 ”Vägval i en globaliserad värld”, full av lovord för militäralliansen NATO och skäl för att Sverige egentligen borde gå med där.