Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

December 2014
M T W T F S S
« Nov   Jan »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Dödläge

isisland

Klicka för förstoring

Nu i slutet av 2014 har ISIS kört fast på en rad punkter. Belägringen av Kobane i Syrien kommer ingenstans. I Irak har regeringsarmén återtagit Baji och Tikrit. ISIS har problem att försörja sina styrkor som nu opererar över ett område stort som Storbritannien. USA har inlett ett bombkrig.

Är det värsta därmed över?

Man skall nog inte ropa hej än på ett tag. Den grupp som kallas för ISIS, ISIL, Daech eller Islamiska Staten har visserligen fått se sin expansion hejdas, det är sant. Däremot ska man nog inte göra sig några förhoppningar om att terrorgruppen kommer att implodera speciellt snart.

 

●●
haifa-zanganaHaifa Zangana lär aldrig får Folkpartiets demokratipris, i motsats till exempelvis Ayaan Hirshi Ali.

I teorin är visserligen Zangana en idealisk kandidat. Hon har suttit fängslad av Saddam Hussein regimen i Irak för sin opposition innan hon tvingades i exil. Problemet med Haifa Zangana, det som nog gör att varken våra moderata eller folkpartistiska debattörer lär vilja trycka henne till sina bröst är att Haifa Zangana, i motsats till Ayaan Hirshi Ali, inte lovprisade 2003 års amerikanska invasion.

Och det gör Haifa Zangana inte idag heller. Tvärtom. Invasionen och den åtföljande ockupationen la i mångt och mycket grunden till dagens kris.

Det Irak hon skildrar är i mångt och mycket en politiskt öken. Regeringen är svag, korrupt och impopulär. I stort sett är det samma skara politiker som följde med den amerikanska arméns trängkärror in. Ekonomin är lamslagen. Brottslighet, som kidnappningar, grasserar.

I det tomrummet har ISIS kunnat bre ut sig. Deras ordning är visserligen galen men den är i alla fall en ordning.

Men detta är ett krig med flera fronter. Irak, Kurdistan och Syrien.

Syrien

När den amerikanska bomboffensiven mot ISIS inleddes under sommaren 2014 hördes en märkbar suck av lättnad från många debattörer.

”Där fick de”.

Rapporterna om ISIS brutalitet hade duggat tätt, men det kritiska var att ISIS intagit Mosul och Tikrit i Irak under juni 2014 och närmade sig Bagdad. Fram till dess hade ISIS i omvärldens ögon varit en av flera rörelser som härjade i Irak och Syrien och som man inte orkade hålla reda på. Nu behärskade denna rörelse storstäder i Irak och Syrien, kontrollerade ett område stort som Storbritannien och hade kärnan till något som liknade en stat.

I Washington arbetade sig mellanöstern-hökarna upp till något som närmast liknade raseri där de formligen tävlade med varandra i vilja att ”göra något”. I all tysthet förträngde de också hur ivriga de kort dessförinnan varit att släppa loss bomplanen mot Assad-regimen i Damaskus för att stödja de tappra rebellerna. Under 2013 hade det förekommit rätt intensiva påtryckningar för att få igång ett krig mot Syrien, allt medan utrikespolitiska pragmatiker bekymrade varnade.[i]

Man kan gärna fundera litet på det hade inneburit. I så fall hade Amerika varit i krig mot Assad-regimen… och därmed också, direkt eller indirekt allierad med ISIS.

Men, men, det blev inget av med saken. Då. Nu är däremot flygkriget i full gång, den här gången med ISIS som mål. I gammal god ordning har Amerika samlat en slags koalition av mer eller mindre hågade stater: Kanada, Storbritannien, Belgien och Holland deltar i flygräderna. Något man helst inte talar så mycket om är att de strategiska alternativen är få och usla. Man är MOT ISIS rörelsen, så mycket är man klar över men vad är man egentligen FÖR?

I Syrien är exempelvis Assad-regimen i Damaskus den enda kraft som kan stå emot ISIS. Å andra sidan hade regeringen i Washington så sent som 2011 svurit på att störta just den regimen… vilket är aningen svårt att göra utan samtidigt duka bordet för ISIS för att ta över Syrien och stora delar av Mellanöstern.

Så hur trasslar man sig ur det här dilemmat?

En sak man göra är att säga att man skall varken samarbeta med ISIS eller den syriska regimen utan med moderata syriska rebeller. Det låter hjärtevärmande, trevligt och elegant. I den svåröverskådliga soppa av grupper som ligger i krig mot Assad-regimen och varandra skall väst med andra ord hissa upp ”moderata”, snälla grupper och bara hålla sig till dem.[ii]

Amerikanska företrädare har gillande noterat att moderata rebellgrupper stred mot ISIS tidigare under hösten. Däremot verkar det ha gått spårlöst förbi att sagda moderata grupper därefter slöt en icke-angreppspakt och lovade samarbete med ISIS.[iii] (Man kan tillfoga att Steven Sotloff, en av de amerikanska journalister som mördades av terroroganisationen, något som bidrog till att starta flygkriget, ja han blev i själva verket tillfångatagen och såld till ISIS av en ”moderat” rebellgrupp för mellan 25 000 och 50 000 dollar.[iv])steven-sotloff

Irak

Det finns inte mycket som kan inger hopp i dagens Irak. Haifa Zangana hade inte mycket positivt att säga.

Regeringen bestod av samma korrupta herrar som följde med på den amerikanska arméns trängkärror 2003. Då och då bytte de poster med varandra utan att det gjorde någon större skillnad. Få hyste något större intresse för landets bästa utan styrde för sin egen grupps räkning. Makten låg i händerna på shiitiska politiker som i varierande grad var djupt sekteriska och höll sig med egna milisgrupper. De milisgrupperna och kallades in för att förstärka den irakiska armén när ISIS började närmas sig Bagdad. Storayatolla Ali al-Sistani utfärdade en fatwa om heligt krig mot fienden. I praktiken en maning till religionskrig, eller så uppfattades det av många milismän.

De milismännen var värvade ur de stora skaror arbetslösa unga män som Irak hade gott om. När de kastades in i frontlinjen mot ISIS i Anbarprovinsen ansåg många shiitiska milismän och soldater att de hade grönt ljus att förpesta tillvaron för alla sunnimuslimer som kom i deras väg.

Folk i dessa provinser betraktas allmänt som ‘terrorister’, och total straffrihet gäller för dem som begår övergrepp. De drabbade är huvudsakligen kvinnor och barn. Ingen myndighet ingriper, bara Human Rights Watch, Amnesty International och FN:s människorättsråd rapporterar...”[v]

Summa sumarum så finns det ett politiskt tomrum som bara väntade att fyllas. Där fanns också mängder av övervintrade motståndsgrupper från ockupationen, grupper som den amerikanska armén aldrig lyckats röka ut och som nu gick samman med ISIS. Till råga på eländet hade den irakiska armén 50 000 så kallade spöksoldater i sina led, soldater som varit inskrivna, vars befäl lyft sold, proviant och utrustning men som när offensiven började visade sig ha en rent nominell existens.

Lägg därtill att de shiitiska ayatollorna har en stor och svårreglerad makt över dagens Irak. I praktiken är det ofta de som styr de politiska besluten genom att bevilja eller hålla inne sitt stöd, om det inte rentav kommer en regelrätt fatwa i en fråga. Det teokratiska styret lämnar å andra sidan Iraks sunnimuslimska befolkning missnöjd.

Det gjorde ISIS svårt att stoppa och troligen också svår att besegra men gruppen har också svagheter.

Den största är att dess ledare aldrig förstått sig på en av grundreglerna i gerillakrigföring: djävlas inte med folkminoriteter. Gör man det öppnar man också dörren för motståndaren att värva stöd bland dem. [vi] Och det är den regeln som ISIS brutit med sin brutala förföljelse av jazider, kurder och kristna. I Syrien uppges numera många av dessa ha blivit hängivna Assad-anhängare i pur förfäran.

 

●●
Det rasar ett växande krig i hjärtat av Mellanöstern. Fler och fler stater blandar sig i det. I Irak uppges det nu finnas 8 000 amerikanska soldater på plats. Iran har genomfört flygräder på Bagdadregeringens begäran.[vii] Det viskas om att både Iran och flera gulfstater har trupper på marken. I Syrien har Israel genomfört flera flygräder mot Assad-regimens militära installationer.[viii]

Läget är med andra ord detta: År 2003 invaderade USA Irak för att stoppa Al Quida och fundamentalism. Till följd av den invasionen uppkom en stark, fundamentalistisk rörelse som står nära Al Quida. USA stöder en proiransk, shiitisk, teokratiskt anfäktad regim i Bagdad i kampen mot ISIS utan att nämnvärt bekymra sig över att den samtidigt diskriminerar mo landets sunnimuslimer.

Samtidigt har USA svurit fiendskap mot den alawitiska (som står nära shiismen) regimen i Syrien som kämpar mot samma ISIS-rörelse och det USA-allierade Israel är i full färd med att ge indirekt flygunderstöd terrorgruppen genom att bomba syriska militära installationer.

Få det här att gå ihop den som kan.


[i]         ”AIPAC calls for Congress to authorize Syria action” av Jonathan Allen, Politico, 3 september 2013.”Applying the 8 Questions of the Powell Doctrine to Syria” av Stephen M Walt, Foreign Policy, 3 september 2013.

[ii]         Så sent som i slutet av september förordade Washington post i en ledare FORTFARANDE att USA borde ”take out” Assad-regimens luftförsvar. ”Obama cannot keep ignoring Bashar al-Assad” av Jackson Diehl, The Washington Post, 28 september 2014.

[iii]         ”Civilians and Islamic State ship out of Raqqa ahead of Syria airstrikes” (Osignerad) Middle East Eye, 12 september 2014.

[iv]        ”Steven Sotloff sold to ISIS by rebels, family spokesman says” (Osignerad) CBS News / AP, 9 september 2014.

[v]         ”USA:s tredje Irakkrig; Kostnader och konsekvenser” Föreningen Iraksolidaritet, seminarium 27 november 2014. Videoupptagning av Haifa Zanganas anförande och frågestund.

[vi]        Truong Chinh, en av det moderna gerillakrigets främsta teoretiker var den som lanserade regeln. Det gällde att låta de etniska minoriteterna, Vietnams bergsfolk och katoliker förstå att de skulle ha en framtid, också i ett Viet Mihn dominerat land.

[vii]        ”Iran air strikes against Isis requested by Iraqi government, says Tehran” av Julian Borger, The Guardian, 6 december 2014.

[viii]        ”Syria: Israeli jets bomb army facilities near Damascus airport” av Barak Ravid och Jack Khoury, Haaretz, 7 december 2014.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 15 December, 2014 kl 2:17

Låter normalt för världens mest kulturinkompetenta regim, den i USA, som dessutom försöker lösa alla sina maktproblem/ambitioner ad hoc och utan tankar på konsekvenserna.

Comment från Vindskupan
Tid 15 December, 2014 kl 8:25

Man måste nog hålla i minnet att stora beslut ofta inte alls fattas efter begåvade överläggningar utan på en höft och i stundens ingivelse.

Lägg därtill att den utrikespolitiska beslutsprocessen i Washington i synnerhet ofta avgörs i politisk och byråkratisk gyttjebrottning mellan olika fraktioner, nationella säkerhetsdemokrater, liberala interventionister och neokonservativa. Samtliga dessa är hökaktiga.

Comment från JR
Tid 18 December, 2014 kl 9:57

Den där politiska gyttjebrottningen kan ibland vara ett spel för galleriet eftersom det är hökarnas plånböcker som ofta sväller exponentiellt i form av komissioner för vapenförsäljning. Det finns andra som vill ha ett stopp. Vill man ha krig, tala med vännerna, önskar man fred så tala med fienden.
https://www.youtube.com/watch?v=jE2_qmlKFVU#t=193