Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2014
M T W T F S S
« Jul   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Talkingpoints under ett krig

En av experterna uppges ha lett aningen gåtfullt när de stora förlusterna i Gaza nämndes och svarat:

Det är olyckligt men då och då måste måste man klippa gräsmattan.”

(I original löd det “It’s unfortunate, but every once in a while you have to mow the lawn.”)

Man vet inte riktigt vem som sa det eller var. Talaren har fått förbli anonym vilket kanske var mest barmhärtigt. Det kom under ett seminarium om Mellanöstern på en av förnäm tankesmedja som fick förbli anonym den också. (Möjliga alternativ är American Enterprice Institute, Washington Institute for Near East Policy eller kanske Brookings).

Samma konflikt. Samma kustenklav men en annan tid. Seminariet hölls 2010. Diskussionen gällde det israeliska angrepp som gått av stapeln vid årsskiftet 2008/2009.

Den kritiske före detta CIA analytikern Elizabeth Murray som berättade det hela noterade också att de övriga deltagarna i panelen, samtliga ur Washingtons utrikespolitiska elit, fnittrade lätt.

Ingen såg något fel med det.i

Metaforen har valsat runt i internationella media ända sedan dess. Israel som den upptagna villaägaren och Gazaremsan som den där jobbiga gräsmattan som hela tiden måste klippas för att hållas nere.

Och något annat påpekades i New York Times.”Jobbet” tar aldrig slut. ”Gräset” måste klippas igen och igen i evig tid för att inte växa sig för högt. Någon långsiktig lösning finns inte vad den israeliska regeringen anbelangar.

Intresse för en långsiktig lösning (fredsavtal) finns inte heller.ii

●●●
Ett viktigt vapen i den israeliska arsenalen varje gång ”gräset klipps” har varje gång varit dess talkingpoints.

Det låter inte så storståtligt. ”Diskussionspunkter”. Skulle närmast vara som något man har med sig till ett sammanträde.

Inget kunde vara mer felaktigt. Talkingpoints utgör i själva verket ryggraden i den PR satsning som varje gång har åtföljt varje tillslag. Det är de ”poänger” som man försöker driva hem. Redan under kriget 2009 hade den israeliska regeringen inrättat ett speciellt informationsdirektorat vars uppgift var att se till att samordna budskapet dels från myndigheter, diplomater och olika stödföreningar.iii I ideala fall genljuder samma argument från alla, från israeliska ministrar som låter sig intervjuas, från ambassadörer ända ner till någon som skriver insändare till lokaltidningen.

Informationsdirektoratet har sedermera uppgraderats till ett regelrätt propagandaministerium. Även kallat Hasbara ministerium.

Dock, inom PR sfären gäller samma regel som en gång blev Napoleons undergång. Kämpa inte mot samma fiende för ofta utan att sätta någon slutpunkt. Även om du är framgångsrik länge men inte kan avsluta kommer fienden till sist att lära sig din metod.

Det gäller här också. Faktum är att det är så illa man här och där skämtar om de skiftande talkingpoints som israelerna låtit flöda över sin omvärld.

Det Stora Argumentet har skiftat under krisen gång, från Tonåringarna, till Raketerna och till sist Tunnlarna.

1. Tonåringarna

Krisen började alltså med att tre tonåringar Naftali Fraenkel (16 år), Gilad Shaar (16 år) och Eyal Yifrach (19 år) försvann.

Det fanns tecken på att de dödats omgående. En av dem, Gilad Shaar hade försökt få iväg ett nödanrop på sin mobil. På larmcentralens inspelning kunde man höra rop och ljudet av skott.

Sen bröts samtalet.iv

Förmodligen var det ett kidnappningsförsök som gått snett. Eventuellt kan kidnapparna ha märkt att Gilad Shaar höll på att skicka ett nödanrop, fått panik och beslutat att undanröja dem alla tre. Israelerna fick hjälp av den palestinska myndigheten med information om de troliga gärningsmännen.

I det läget KUNDE Netanyahu regeringen ha valt att tona ner krisstämningen. De tre var döda. Det handlade troligen inte om några överlagda mord. Israelerna hade fått hjälp av den palestinska myndigheten att få namnen på de förmodliga gärningsmännen.

En någotsånär  ansvarskännande politiker skulle ha börjat mana till lugnt och försoning.

Men det blev inte hur saken utvecklade sig. Inte i Israel 2014.

Istället la Netanyahu omgående skulden på Hamas utan bevis. Enligt det synsättet handlade det inte om någon incident eller felslaget kidnappningsförsök utan om ett led i ett krig.

I det längsta låtsades man att de tre kunde vara i livet, både inför allmänheten och pojkarnas föräldrar vilket trissade upp ångesten och förhoppningarna. Armén släpptes loss i en storskalig sökoperation på Västbanken med bibliskt namn, ”min broders bevarare”. En operation som nästan omgående urartade i en kollektiv bestraffning av befolkningen i sin helhet. Hem genomsöktes och slogs sönder och samman. Hundratals palestinier fördes bort i fångenskap. Åtskilliga dödades.

Och hela tiden eldade israeliska politiker på en stämning av rashat och hämndlystnad.

Om en rysk pojke hade kidnappats skulle Putin jämna by efter by med marken.” (Danny Danon, vice försvarsminister).

 

En hel nation och tusentals år av historia kräver: Hämnd!” (Noam Perl, världsledare för Bnei Akiva, bosättarnas ungdomsrörelse).

Ännu kusligare var Uri Bank, före detta sekreterare till bostadsministern:

Det här är rätta stunden. När våra barn skadas går vi bärsäkargång utan hämningar, gör slut på den palestinska myndigheten, annektera Judeen och Samarien (Västbanken), avrätta alla fångar som dömts för mord, skicka anhöriga till terrorister i exil.v

…och

alla palestinier är våra fiender” och därför borde Israel förklara krig ”mot hela befolkningen, inklusive, gamla och dess kvinnor, dess städer, dess byar, deras byar, deras ägodelar och infrastruktur.” (Facebookkommentar av Ayelet Shaked, israelisk parlamentariker som omgående fick 5 000 ”likes”.)vi

Premiärminister Benjamin Netanyahu själv vräkte ur sig uttalanden av typen ”Dom helgar döden, vi helgar liv. De hyllar grymhet. Vi helgar barmhärtighet.”

Och om de döda tonåringarna: ”Må gud hämnas deras blod”.viitweet

Detta var alltså vad människor ur det israeliska samhällets topp kunde vräka ur sig, en blandning av rashat blandat, självrättfärdighet med religiösa blinkningar.

Gensvaret från den egna befolkningen blev bedövande.

ayelet shakedPå Facebook, twitter och privata bloggar kom en veritabel flodvåg av förgrämt hat från vanliga israeler. Rapporter började dugga allt tätare om att också vanliga israeler, både enskilda och skaror attackerade palestinier på gatorna. Palestinier som arbetade på israeliska företag förlorade sina jobb eller uppmanades att hålla sig borta.viii Skaror av ungdomar kunde stoppa bilar och kolla förarens etnicitet. Det hölls möten över hela landet.

Efter ett av dessa möten beslutade några av deltagarna att mörda en palestinier.

De hittade den 16 årige Muhammed Abu Khdeir.

I ett någotsånär normalt samhälle borde det ha lett till tillnyktring. De rättsmedicinska bevisen för hur tonåringen misshandlats, dränkts med bensin, tvingats dricka bensinen innan han brändes levande borde ha fått samhällets stöttepelare att sent omsider hejda sig och kanske inse vad de höll på att ställa till med.

Inte här och inte nu. Istället kommer rapport efter rapport om att israeliska bosättare försökt kidnappa ytterligare palestinska barn och ungdomar.ix

Tydligen utan att för den sakens skull ge palestinierna någon motsvarande rätt att gå till angrepp mot Israel.

Och knappt någon noterade när BBC:s Jon Donnison den 25 juli släppte tweet om att en intervju han haft den israeliska polisens talesman Micky Rosenfeld som berättade att de nu avfärdade teorin om att Hamas låg bakom Fraenkels, Shaars, och Yifrachs död. De huvudmisstänkta VAR trots allt ett par personer som agerat efter eget huvud. En ”ensam cell”.x

Vid det laget var kriget redan igång.dementi

2. Raketerna

Vid det laget var Fraenkel, Shaar, och Yifrach begravda under nationell pompa. Samtidigt började de tre att under stilla visslingar städas undan som Casus Belli. Ett nytt skäl hade halats fram och förstorats upp: Raketerna.

Som tidigare nämnts har Dagens Nyheter lämnat olika besked. En gång började kriget den 3 juli med ett israeliskt flyganfall. Några dagar senare upplystes läsarna om att början kom den när Hamas avlossade minst 14 raketer.xi

På ledarplats kommer ytterligare en version ett slags sammelsurium av alla tre förklaringar:

Det var bortförandet och morden på tre israeliska pojkar i juni som var krigets utlösande faktor och som åter­igen placerade konflikten i omvärldens fokus. Men under hela våren genomförde Hamas stadigt fler och fler missilangrepp mot Israel. Till det kan läggas de ständiga hot om kidnappningar och terrorhandlingar på israelisk mark som Hamas underjordiska tunnlar skapar.xii

Det skall med andra ord handla om fler och fler raketangrepp enligt DN:s ledarredaktion. Till sist kunde ingen kräva att de hårt prövade israelerna skulle kunna behärska sig längre.

Enligt uppgifter i israelisk press däremot började det den 28 juni med en israelisk flygräd mot Gaza. Det utlöste en salva från Gazaremsan på 16 raketer som landade på åkrar och tomma fält.

Det uppgavs också vara första gången sedan 2012.xiii

Man skulle kunna skifta blicken till Gaza ett tag.

Hamasledningen är också under press från SIN allmänna opinion att ”göra något” när israelerna företar sig något, bombräder, massarresteringar på Västbanken, skärpning av blockaden eller skjutningar över gränsen. Ljudet av utgående raketer som viner och smäller i fiendens land ger den känslan. (I samband med minikriget 2012 framkom att Hamas ledaren Ahmed Jabari som en slags kompromiss visserligen lät avlossa raketer men försiktigtvis såg till att de landade på tomma fält på israelisk sida. Påfallande ofta hörde man å andra sidan att de israeliska flyganfallen slutade med att planen fällde sina bomber på tomma fält och åkrar i Gaza. Kanske hade Jabari ha haft någon motsvarighet i det israeliska flygvapnet. En slags lev-och-låt-leva överenskommelse, inte olik de som kunde förekomma mellan soldater i skyttegravarna under första världskriget.)

Med det i åtanke insmyger sig två reflektioner.

  1. Hade den israeliska regeringen varit angelägen om att skydda den egna befolkningen så hade diplomati faktiskt fungerat rätt bra tidigare. När allt kommer omkring hade den skänkt ett visst lugn i två år.
  2. För det andra, de som beordrade det där inledande flyganfallet mot Gaza MÅSTE rimligen ha vetat om att raketbeskjutningen av den egna sidan skulle återupptas. Genom att bryta vapenvilan och genom att bryta den där oskrivna överenskommelse att inte skjuta för att träffa så utsatte regeringen Netanyahu den egna befolkningen för fara, helt i onödan… om man inte ville få en orsak till krig.

Men man får ingen legitim rätt att föra krig bara av en enstaka, fientlig handling. Minst av allt en fientlig handling som man själv provocerat fram

3. Tunnlarna

Det var ren lögn när premiärminister Netanyahu påstod att tunnlarna i Gaza kom som en komplett överraskning. Det förklarade flera israeliska militärer som uttalade sig anonymt. De hade försökt varna regeringen upprepade gånger.xiv

Redan det första angreppet hade slagit slint. Den 13 juli hade en styrka ur marinens kommandoenhet (samma som bordade konvojen till Gaza) försökt angripa ett raketbatteri men hamnat i ett bakhåll och tvingats slå till reträtt.

Genomgående har gällt att den gamla blixten inte velat infinna sig för den israeliska armén den här gången. Operationerna segar sig fram och man har inte lyckats inta några viktigare städer.

Detta gäller ett område som man både 1956 och 1967 närmast intog i förbigående.

Buden är aningen olika om det hela verkligen kom som en överraskning eller ej som tidigare nämnts. Somliga säger att israelisk militär visserligen kände till tunnlarna. Däremot skall Hamas ha använt dem taktiskt på ett sätt som angriparna inte var beredda på. En israelisk soldat klagade över att det var som en veritabel ”tunnelbana under Gaza”.

Under alla förhållanden blev det snart ett av Netanyahureringens nya talkingpoint, efter tonåringar (som inte mördats av Hamas) och raketer (som sällan gjorde någon riktig skada).

Israels politiska och militära ledare talar om tunnelhotet varje gång de yttrar sig och har lyckats samla stort internationellt stöd för att eliminera dem.”xv

Det finns två stora problem här. Dels KAN Israel helt enkelt inte ”eliminera” tunnlarna. Inte med mindre än att den israeliska armén ockuperar Gazaremsan under mycket lång tid. Det finns uppskattningar om att det skulle krävas minst fem divisioner.

Det har den israeliska ekonomin svårt att orka med i längden.

Andra problemet är att palestinierna i Gaza är i sin fulla rätt att gräva ner sig. Talet om ”terrortunnlar” skorrar rätt falskt.

Några av tunnlarna mynnar ut på den israeliska sidan och har använts för att göra utfall. Det har målats upp skräckvisioner av hur mängder av hamas-män strömmar upp ur dessa för att mörda israeliska civila i sina sängar. Hittills har Hamas använt dem för att göra smärre utfall och de har riktat sig mot militära mål som israeliska posteringar och depåer.

Om man godtar att det råder krigstillstånd mellan Israel och Gaza och om man godtar att Israels militär har rätt att operera i Gaza, ja då måste man också godta att palestinierna i Gaza har rätt att göra räder in på israeliskt territorium, så länge de riktas mot militära mål.

●●●
Tre skäl har uppgetts för den pågående offensiven. Alla tre är ihåliga. Vissa tecken tyder på att Netanyahu regeringen själv inte verkar ha någon riktig klar uppfattning om vad som skulle åstadkommas. En hög israelisk officer klagade i slutet av juli över att ”den politiska ledningen måste bestämma sig nu. Antingen angriper vi djupare in i Gaza eller så måste vi backa”.xvi

Det låter konstigt. Normalt borde de övergripande målen vara spikade innan en offensiv inleds. I det här fallet verkar regeringen knappt ens bestämt hur långt man skall gå. Något i stil med ”vi drämmer till och sen får vi se vad som händer”.

Kanske är målet att “utfodra” de högerextrema bröderna i regeringskoalitionen.

Kanske var det bara en önskan att en gång ”klippa gräsmattan”.


[i]”Likening Palestinians to Blades of Grass” Elizabeth Murray, Consortium News 16 november 2012.

[ii]”As Battlefield Changes, Israel Takes Tougher Approach” av Ethan Bronner, The New York Times, 16 november 2012.

[iii]“Special spin body gets media on message, says Israel” av Rachel Shabi, i The Guardian, 2 januari 2009.

[iv]”Bat-Galim Sha’ar: Failures Go Right to the Top” av Yaakov Levi, Arutz Sheva, 2 juni 2014.

[v]”The Atrocity” av Uri Avneri, Gush Shalom, 14 juli 2014.

[vi]”Gaza Crisis: Turkey PM Erdogan Compares Israeli Politician Ayelet Shaked to Adolf Hitler” av Jack Moore, Internationella Business Times, 15 juli 2014.

[vii]”Israel’s Netanyahu says of slain teens: ‘May God avenge their blood’” av Josh Levs, Greg Botelho och Jethro Mullen, 1 juli 2014.

[viii]”Mother, 2 children survive ‘stabbing attempt’ in Jerusalem” (Osignerad) Ma’an News Agency, 13 juli 2014.

Fear and loathing in Israel, Palestine” (Osignerad) IRIN, 10 juli 2014.

[x]”Claim that Hamas killed 3 teens is turning out to be the WMD of Gaza onslaught” av Adam Horowitz och Phil Weiss, bloggen Mondoweiss, 26 juli 2014.

[xi]”Vem började? Olika besked om Gaza” Vindskupan, 23 juli 2014.

[xii]”Krig är inte svaret” (Osignerad ledare) Dagens Nyheter 30 juli 2014.

[xiii]”Hamas fires rockets for first time since 2012, Israeli officials say” av Avi Issacharoff, Times of Israel, 30 juni 2014.

[xiv]”IDF: Either we go further in or back out now” av Yoav Zitun, Yedioth Ahronoth, 30 juli 2014.

[xv]”Tunnels Lead Right to the Heart of Israeli Fear” av Jodi Rudoren, 28 juli 2014.

[xvi]”IDF: Either we go further in or back out now” av Yoav Zitun, Yedioth Ahronoth, 30 juli 2014.