Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2014
M T W T F S S
« Jul   Nov »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
25262728293031

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Doktrin för ödeläggelse

carl-bildt-i-gazaEn sak är säker fastslås det. Det är inte meningen.

När människor dödas, såras, eller tillfångatas av Hamas ja då är det helt avsiktligt. När civila dödas i Gaza, när civil infrastruktur förstörs, nyttigheter som befolkningen behöver som kraftverk, vattenreningsverk, avfallsrening, kvarnar när allt detta förstörs handlar det till sist om olycksfall i arbete och är inget man kan lasta den israeliska staten för, detta har Dagens Nyheters ledarsida fastslagit upprepade gånger.

Sedan finns skeptiker som frågar om det hela verkligen är så oavsiktligt. Förutom sin vapenarsenal medförde den israeliska armén också Dahiyadoktrinen till angreppet på Gaza.

●●●
gadi-eizenkotDahiyadoktrinen föddes ur grämelsen efter det snörpliga kriget 2006. För den israeliska försvarsledningen var chocken svår. De hade gått till storms mot Hizbollahrörelsen i södra Libanon, först med omfattande flygbombningar. Sedan med markinvasion. När krutröken skingrades stod den israeliska armén praktiskt taget kvar i sina startpositioner. Inte ens libanesiska byar som låg tätt inpå gränsen mot Israel hade det gått att erövra.

Det var något nytt och kanske också ett hotande tecken på att de militära maktförhållandena höll på att förskjutas till Israels nackdel.

Ända sedan den första början, under israelisk självständighetskrig 1947-49 hade regeln varit den att israelisk militär skördade seger efter seger i både stora och små strider medan deras arabiska motsvarigheter närmast var något man skojade om. Israelerna hade framgångsrikt kopierat tyskarnas blitzkrieg medan fienden hela tiden var överrumplad, hela tiden inkompetent, hela tiden utmanövrerad i överlägsen stil.

Den första, riktiga motgången kom med kriget mot Egypten 1973. Efter det misslyckade anloppet mot Hizbollahrörelsen i södra Libanon 2006 kunde en chockad israelisk politisk och militär ledning konstatera att YTTERLIGARE ett grannland hade blivit ett hårdfjällat mål.

Hur skulle man tackla det här?

Ganska snart började besked om hur tankegångarna gick dyka upp. Oroväckande besked.

I en intervju 2008 förklarade befälhavaren för Israels norra militärområde, general Gadi Eisenkot att IDF nu antagit en ny doktrin, ”Det som hände i Dahiyakvarteret i Beirut (Shiitiskt bostadsområde som bombades sönder och samman) kommer att drabba varje by som Israel beskjuts ifrån,” förklarade han.

Vi kommer att använda oproportionerlig styrka mot den och vålla stora skadaor och förstörelse. Enligt vårt sätt att se det är detta inte civila byar, de är militärbaser.”

Han tillfogade att detta INTE handlade om löst pladder mellan stabsofficerare. Detta var den israeliska försvarsledningens Plan och regeringen hade godkänt den.i

Märk väl: general Eisenkot gav i en senare intervju tillfälle att dementera men han närmast bekräftade att från och med nu gällde Dahiyadoktrinen vad den israeliska armén anbelangade.

Samma sak förklarade Gabi Siboni, chefen för Strategiska Studier vid Tel Avivs universitet.

Med fientligheternas utbrott måste IDF agera omedelbart, avgörande och med en styrka oproportionerlig mot fiendens insats och det hot de utgör. Ett sådant svar skall ha som mål att tillfoga skada och utmäta straff som kommer att kräva lång och dyr återuppbyggnad.ii

Den israeliske kommentatorn Yaron London utvecklade:

I nästa sammandrabbning kommer vi inte bry oss om att leta efter tusentals raketramper och vi kommer inte att spilla våra soldaters blod för att försöka inta befästa Hizbollaställningar. Istället kommer vi att förstöra Libanon i sin helhet utan att bry oss om några protester från ”världen”.iii

Yaron London gör också helt klart att Dahiyadoktrinen visserligen föddes i Libanon men att man nu hade ett finfint redskap som kunde användas litet varstans.

Hade vi omedelbart antagit Dahiyastrategin hade vi sluppit massor med problem. Genom att tillämpa Dahiyastrategin i Gaza skulle vi ha gjort klart för Hamas att vi inte tänker slå proportionerligt mot dem.

Detta var med andra ord något att tillämpa på Gaza i framtiden.

Kort sagt: planmässig brutalitet skulle lösa de tilltagande, taktiska problemen.

Utvecklingen är inte unik för Israel. Historien kan presentera en tröttsamt lång lista på frustrerade politiker och militärer som, när de inser att de inte längre kan lösa sina problem med eleganta manöver längre väljer att satsa på brutalitet som en slags militär snabbfix.

Israelisk militär hade uppträtt med planmässig, storskalig brutalitet tidigare, med bland annat förstörelsen av Rafah 2002-2005 och raserandet av stora delar av Jenin 2002 men trots allt hade inte kommit på att snickra ihop en strategisk doktrin om den saken.

Den bristen hade nu hävts. Och med angreppet på Gaza vid årsskiftet 2008/2009 sjösattes den nya, strategiska doktrinen.

elbaderflourmill

●●●
En sak förbryllade. En korrespondent har beskrivit ett område som Carl Bildt besökte i Gaza 2009. Det var så raserat att man inte ens kunde gissa vad som funnits där. Efter vad hon lyckades få veta var det verkstäder för jordbruket.

Men varför hade det raserats så kapitalt? Det hade inte funnits några Hamas män där. Inga försvarsställningar. Strängt taget hade det bara varit slöseri med soldaternas tid.

Samma sak undrade Richard Goldstone och hans utredning. De undersökte flera fall där installationer raserats, uppenbarligen utan att det fanns någon militär nytta att vinna, bland annat el-Bader kvarnen som bombades den 9 januari 2009. Det var Gazas enda återstående kvarn. Ägarna, bröderna Hamada, var respektabla affärsmän med israeliska partners som de israeliska myndigheterna uppenbarligen inte betraktade som hot.

Det fanns, såvitt känt, inga Hamasmän i området. Att rasera el-Baderkvarnen tjänade inget syfte som någon kunde komma på, annat än att ytterligare förstöra kustenklavens utsikter att försörja sin befolkning.iv

Goldstonekomissionen misstänkte starkt att de bevittnat följderna av Dahiyadoktrinen.

En vanlig invändning är att den israeliska militären brukar varna civilbefolkningen via telefon och SMS meddelanden. Under den senast konflikten har israelisk militär dessutom skjutit olika typer av varningsskrott. Mot det kan man fråga om inte meddelandena och varningsskott snarast tjänar som ett led i den psykologiska krigföringen och närmast påminner om de flygblad israelerna spred under belägringen av Beirut 1982. Ett sätt att skrämma och demoralisera befolkningen. De tjänar också som ett slags moraliskt fikonlöv. Efter att ha riktat ett antal SMS meddelanden de boende i ett område hävdar militärerna glatt att mottagarna har tagit ställning för Hamas genom att stanna kvar och nu är det fritt fram att beskjuta utan att bekymra sig för deras liv.

De skulle enligt den israeliska uppfattningen utgöra ett slags frivilliga, mänskliga sköldar.

Folkrättsligt är det ohållbart men funkar hjälpligt i diverse debattforum. Något att flott hänvisa till, allt medan Gazaremsans infrastruktur slås sönder och samman.

Ytterligare ett fenomen har dykt upp den här offensivens marginaler. Soldaterna har hemfallit åt ett privat småmördande.

●●●
I sitt reportage från Khuzaa Gaza i början av augusti berättade han om ett trångt rum och om ruttnande kroppar. Hans namn var Jesse Rosenfeld och var frilanskorrespondent åt brittiska och amerikanska tidningar. För tillfället rådde en kortare vapenvila. Offren hade trängts in i ett litet rum. Av skotthålen i väggarna att döma hade de skjutits med automatkarbin som hade hållits i midjehöjd.

Rosenfeld såg inga vapen på någon av de döda.

Överallt i huset hittade Rosenfeld tomylsor, märkta IMI, Israels Militär Industrier.v

Human Rights Watch rapporerade också från Khuzaa att flyende civila hade mejats ner, trots att inga Hamas män fanns på plats och inga strider ägde rum. Vid två tillfällen den 23 juli skall israeliska soldater först ha uppmanat civila att lämna sina skydd för att sedan öppna eld mot dem.vi

Det finns upprepade uppgifter om att soldater inlett egna hämnd aktioner efter att kamrater dödats eller sårats. Det är knappast förvånande. En soldat vars högsta chefer utropar ohämmad hänsynslöshet till en strategi kommer inte förstå varför han får göra samma sak på egen hand?


iIsrael warns Hizbullah war would invite destruction” (Osignerad, Reuters) Yedioth Ahronoth, 10 mars 2008

iiDisproportionate Force: Israel’s Concept of Response in Light of the Second Lebanon War” av Gabi Siboni, Institutet för Nationell säkerhet, 2 oktober 2008.

iiiThe Dahiya strategy” Yaron London, Yedioth Ahronot, 6 augusti 2008.

ivHuman Rights in Palestine and other occupied Arab territories, A/HR/1248, 25 september 2009, sid 199-203

vWho Is Behind Gaza’s Mass Execution?” av Jesse Rosenfeld, The Daily Beast, 1 augusti 2014.

viGaza: Israeli Soldiers Shoot and Kill Fleeing Civilians” Human Rights Watch, 4 augusti 2014

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 20 August, 2014 kl 15:07

USA tillämpar väl samma taktik i de länder de anfaller. :-(

Comment från Vindskupan
Tid 21 August, 2014 kl 9:22

Kanske, du hade de ökända free fire zones i Vietnam. Lik förbaskat är det mycket oroande när en regering relativt öppet förkunnar att den kommer att tillgripa ohämmad brutalitet som ett led i sin strategi.