Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

July 2014
M T W T F S S
« Jun   Aug »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Churchillepigoner

bildLösningen på problemet är enkelt. Ta i med hårdare tag mot Ryske presidenten Vladimir Putin.

Det var beskedet.

Skribenterna kallade sig för ”vår tids kapitolinska gäss”, likt de heliga gässen på Roms Kapitolium som med sitt snattrande varnade för att fienden hotade.

Den senaste generationen av Winston Churchillepigoner har slagit till.

•••
Ända sedan det andra världskriget har sir Winston Leonard Spencer-Churchills efterapare varit ett lika återkommande som livsfarligt inslag i världspolitiken.

Den store förebilden, den historiske Winston Churchill var en blandning av ont och gott. Somliga av hans idéer var lysande och visionära. Många av rent ut usla.

De beundrande tänker och talar helst om Churchills insatser för att stoppa Nazityskland. Andra inslag i livsgärningen är inte lika var lysande, den yngre Winston Churchill gjorde av allt att döma sitt i den kris som ledde till att första världskriget bröt ut. Han hade en karriärmässig nära-döden upplevelse efter att ha drivit igenom det erbarmligt misslyckade Gallipolifälttäget och ansågs slut. Churchills mest passionerade politiska kamp var för att hindra Indiens självständighet från det brittiska imperiet.

Inte ens hans annars så beundrade insatser under andra världskriget är höjda över all kritik. Bakom scenen agerade premiärminister Winston Churchill idéspruta. Också där gäller att många av hans uppslag var lysande men det mesta han kläckt ur sig hade medarbetarna fullt sjå med att försöka stoppa och städa undan

Mycket av det här är förlåtet och undanstoppat. Kvar blev nästan bara en sockrad Disneyversion. Hans rasism och kolonialism göms. Den version av Churchill, den som blivit ett brittiskt nationalmonument, som alla minns och som klent begåvade politiker och kolumnister försöker imitera är jätten som rasade mot Münchenöverenskommelsen och ledde Storbritannien genom den svåraste fasen av kriget, när Tyskland och Italien verkade vara på väg att erövra världsherraväldet.

Den insatsen är världshistorisk. Inte tu tal om saken.

Ända sedan dess har den ene skrivbordskrigaren efter den andra försökt kopiera Den Store Mannen, försökt gå i hans fotspår, försökt VARA sin egen tids sir Winston Churchill, utan att vara Churchill. Som regel snöar de in på tanken att blind envishet är liktydigt med “beslutsamhet” och stelbent aggressivitet skulle vara detsamma som mod.

Gång på gång tar sin tids frågor och försöker hårdhänt skohorna dem in i mallen från 1938 och från 1940.

Den långa raden av Churchillimitationer började med Storbritanniens olycksaliga premiärminister Anthony Eden och hans lika olycksaliga Suezkrig 1956, och allt byggde på att Eden hade fått för sig att den egyptiske presidenten Nasser var den nye Hitler som man måste visa ”fasthet” mot. Eden åstadkom som bekant inte mycket mer än att ruinera resten av det brittiska imperiet och sin egen karriär.

Churchills föredöme åberopades gång på gång av amerikanska beslutsfattare från Kennedys och Lyndon B Johnson adminstrationerna under Vietnamkriget. Den här gången var Ho Chi Mihn den nye Hitler som man måste stoppa innan han erövrade hela världen.

Det verkade vara enkelt och skoj att ”vara Churchill”. Allt som behövs är att gapa om överväldigande hot och motsätta sig alla diplomatiska lösningar.

Invasionen av Irak gick av stapeln 2003 i nya salvor av hänvisningarna till det stora föredömet från Churchill från såväl folkpartistiska kolumnister och bloggare. Gång på gång utropades USA:s George W Bush och Storbritanniens Tony Blair till reinkarnationer av Ödets Man från 1940.

Invasionen brakade loss under dånande fanfarer men planade snart ut ett trist och segt gerillakrig, allt medan Irak som var tänkt att tjäna som amerikanskt brohuvud i Mellanöstern blev en kvarnsten kring halsen istället.

Man frestas tro att det monumentala fiaskot fått Churchillepigonerna att byta yrken.

Icke. De bara återkommer till nya kriser som kräver Orubblighet och Fasthet av den Fria Värden utan att nämnvärt bekymra sig över hur misslyckat det var förra och förr förra gångerna.

Kort efter debaclet i Irak så utropades Iran Det Stora Hotet. Det blev extra roligt så länge Ahmadinejad var president.

Nu är det dags igen. Ett nytt Hot. En ny Sällsynt Ondskefull Främmande Ledare. Ett upprop om att ”Tala tydligt till Vladimir Putin”, riktat till EU, publicerat en rad europeiska tidningar, Le Monde, Die Welt, El Pais, La Stampa, de Vokskrant, Der Standard.

Och så i Dagens Nyheter.

Initiativet kom från Polens Adam Michnik.

Churchillepigonerna har slagit till igen med full kraft.

Den här gången gäller det alltså Vladimir Putin som är en reinkarnation av både Hitler och Stalin.

Väst tolererar tyst hans aggressivitet som helt klart kränker andra länders suveränitet: Moldaviens, Georgiens och främst av allt Ukrainas.”

(En tråkmåns skulle kanske invända att konflikten i Georgien utlöstes när den georgiske presidenten Micheil Sakasjvili lät sin starkt numerärt överlägsna armé angripa ryska förband i Sydossetien.i)

Men den sortens ledsamheter tynger inte Adam Michniks upprop.

Därför är vi skyldiga att vara vaksamma och uppträda som vår tids kapitolinska gäss.”ii

Denne bloggare är ingen beundrare av Putin men att jämföra honom med Hitler och Stalin är enbart fånigt. I dagens Ryssland finns en opposition som visserligen hunsas från tid till annan men ändå biter ifrån mot överheten och faktiskt får behålla både liv och anställningar. Man skulle också kunna invända att Putins interventioner är tämligen beskedliga jämfört med vad USA drämt till med i såväl Karibien, Centralamerika som Irak. I de senare fallen utan att det kommer några krav på ”hårdare tag” från liberala kolumnister. Detsamma gäller Israels återkommande utbrott av ”berättigat självförsvar”.

Hela politiken bygger på dubbla måttstockar. Inför invasionen av Irak förkunnade exempelvis Carl Bildt att nationellt självbestämmande var något förlegat. Unilaterala ingripanden var framtiden. Irak skulle bara vara det första testfallet.

Samma Bildt övergick till att högljutt prisa samma förlegade självbestämmanderätt och irrelevanta folkrätt under konflikten mellan Georgien och Ryssland och gör det igen under Ukrainakrisen, utan att reflektera över hur skenheligt det skorrar.

Denne bloggare tror att det är ett farligt misstag. Etablerade stormakter som USA tjänar bland mycket annat som råkopior för uppåtsträvande maktcentra.

Det finns ett antal sådana, Indien, Kina, Brasilien och… ja också Ryssland och EU.

Och barnen gör inte som föräldrarna säger. De gör som föräldrarna gör.

USA skickar satelliter i rymden. Indien, Kina, Brasilien, Ryssland och EU gör samma sak. Kina skickar rentav ut egna astronauter. Allt nog och väl men det stannar inte med det. USA intervenerar här och där i världen, stödd av sina hangarfartyg och bombflyg.

Rapporterna har börjat komma om att det ena efter det andra av dessa nya uppåtsträvande makterna OCKSÅ skaffar sig hangarfartyg. Frågan är när dessa uppåtsträvande makter börjar kräva samma rätt att ingripa militärt i sin omvärld som USA för länge sedan förbehållit sig själv.

Är det inte vad somliga av dem börjat göra?

För att manövrera i den värld av maktförhållanden som håller på att skifta kräver kalla huvuden, intelligens.

Vad som inte behövs är churchillepigoner ur b laget.


iBakdörren som stängdes” Vindskupan, 26 augusti 2006.

iiTala tydligt till Vladimir Putin” intiativtagare Adam Michnik, Dagens Nyheter, Le Monde, Die Welt, El Pais, La Stampa, de Volksrant, Hospodarske Noviny, Dennik SME, Dario de Noticias, Lietuvos Rytas, 27 juli 2014.

 

Kommentarer

Comment från Per A.
Tid 1 August, 2014 kl 21:17

Inte ens orginal-Churchill var lika konsekvent krigslysten som de sentida plastkopiorna.

“Jaw-jaw is better than war-war”

Comment från Vindskupan
Tid 2 August, 2014 kl 10:20

Exakt. Man skulle också kunna påminna om krisen i Vietnam 1954 när fransmännens Dien Bien Phu befästning hotade att falla. Fransmännen och amerikanarna hade panik. Det talades om atombombning. Churchill, då tillbaka som Brittisk premiärminister, höll huvudet kallt. Sa åt fransmännen att acceptera att Dien Bien Phu föll, (han själv hade fått svälja både Singapores och Tobruks fall under andra världskriget påpekade han).

Så bit i det sura äpplet och börja förhandla. Det var hans råd då.

Inte direkt någon oföränderlig stridshingst.

Comment från Peter Grafström
Tid 8 August, 2014 kl 17:01

Under WWII anförtrodde sig Churchill till USA-ambassadören Joseph Kennedy och sade att det var bråttom med att förmå Hitler att bomba Englands civilbefolkning. Han beordrade därför bombning av Berlins civilbefolkning. Inte ens efter en vecka lät sig Tyskarna provoceras utan först ytterligare en dag senare beslutades att de skulle svara med samma mynt. Det är därifrån som det ofta visade koleriska utbrottet från Hitler härrör om hur många kg bomber de skall reciprokera med. Dittills hade Tyskland koncentrerat sig helt på militära mål i bombningarna. Vid ett tillfälle hade en bomblast sporadiskt hamnat på fel ställe men det var inget problem för experter att inse att det rörde sig om ett misstag. Under mellankrigstiden var det Tyskland som propsat på förbud mot bombning av civilister men England som satt sig emot. Churchills rykte är en mediaskapelse, han var inte bara inkompetent utan en direkt ondskefull människa. Och hela det brittiska etablissemanget var ett gäng skådespelare som bluffade stort inför båda världskrigen.
Se den utomordentliga redogörelsen Hidden history av Docherty och Macgregor från 2013 som i detalj avslöjar det enorma falskspelet inför WWI. Beväpnad med den insikten faller skeenden före WWII in i ett mer begripligt mönster. Ingenting hände av slapphet. Ingen appeacement annat än som en del i projektet att baxa Hitler österut.
Epitet perfidious Albion är välförtjänt.