Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2014
M T W T F S S
« Apr   Jul »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

En ambassadör uttalar sig

ambassadörenIrak är en framgångssaga i demokrati.

Det kom ifrån Sveriges ambassadör i Bagdad, Jörgen Lindström under en exposé över utvecklingen. Beviset, som han såg det, var att flera val hållits. Han talade också om den ”positiva energi” han själv upplevde i Bagdad i valtider.

Lindström förklarade också att han aldrig törs röra sig i Bagdad utan livvakter.

Anbar provinsen besökte han aldrig.

Det var för farligt.

Denna analys kom ifrån Sveriges Irakambassadör tjugo dagar innan Mosul, Iraks andra stad föll för den extremfundamentalistiska gruppen ISIS.

Så kan det gå.

Det enda han hade att säga om den amerikanska ockupationen var att amerikanerna genomförde ”the surge”, den tillfälliga förstärkningen av de amerikanska ockupationsstyrkorna 2007 och att detta enligt hans förmenande verkar ha löst problemen.

Det är ett missförstånd. Sanningen är snarare den att ”the surge” var en nonsenslösning. Den löste inga problem, den sköt dem bara på framtiden. Den amerikanska armén lyckades aldrig besegra sina fiender bland sunnimuslimska upprorsmän eller övervintrade Baath partister. ”Framgången” bestod i att amerikanerna hade KÖPT sig frid och gjort en överenskommelse med sina fiender. Det var DET som fått stridsaktiviteten att gå ner.

Dels hade amerikanerna betalat ut stora summor till ”biståndsprojekt” som drevs av lokala ledare, framför allt i Anbar provinsen (läs mutor).

En annan viktig komponent var skapandet av den såkallade ”Uppvaknanderörelsen”.

Den rörelsen skapades av ett myller av lokala milisgrupper som gått med på att bekämpade mer hårdföra antiamerikanska grupperna från al Quida och Baathpartiet. Dessa slogs samman, kallades alltså för Uppvaknande rörelsen och försågs av amerikanerna med vapen och lön mot att de gick med på bekämpa fundamentalister och Baathister. Uppvaknanderörelsen skall ha varit så stor som 100 000 man.

I praktiken var rörelsen ett gigantiskt arbetsmarknadsprojekt för irakiska milismän. Det såg bra ut på pappret. Våldet minskade. Något man däremot talade tyst om var att fienden fortfarande fanns kvar, dels att alltsammans var ohållbart dyrt. Vanliga milismän förväntade sig 300 dollar i månaden. Bossarna ännu mer. Amerikas statsfinanser gnisslade. De amerikanska trupperna höll på att avtåga.

Lösningen blev att helt sonika dumpa hela Uppvaknanderörelsen i Anbarprovinsen i knät på Iraks premiärminister Nouri Al-Maliki under år 2008.

Snart nog märkte medlemmarna av rörelsen att löner, utbetalningar och anställningar började sitta alltmer hårt inne. Sedan började Uppvaknanderörelsen knaka i fogarna. Sedan kom rapporter om att rebellerna började komma tillbaka igen.

Det var ett läge för en statschef som kunde höja sig över de etniska motsättningarna och göra försonande gester mot Iraks olika etniska grupper. Premiärminister Nouri Al-Maliki var inte en sådan statschef. Han var och är tvärtom hårt insyltad i Iraks etniska gyttjebrottning. Maliki har sin egen milis, egna fängelser och använde ofta och gärna statens makt för att göra sig av med politiska rivaler.

Det gällde i synnerhet om rivalerna kom från den sunnimuslimska befolkningen.

Om något är premiärminister Nouri Al-Maliki snarast ytterligare en i raden av etniska hövdingar. Och rapport efter rapport från människorättsorganisationer, både internationellt och i Irak berättade en deprimerande historia om ett allt värre läge.

Där har man också en viktig förklaring till att centralregeringens kontroll över de nordvästra delarna av landet föll samman nästan omgående när ISIS gick till offensiven. Det var inget lyckligt eller enat land där stormen brakade loss under försommaren 2014.

 

•••
Den arabiska våren nådde Irak 2011-2012. Också där började demonstrationer mot regeringen i Bagdad. I Ramadi talas om regelbundna demonstrationer med så många som 200 000 deltagare. Det höjdes krav på att människor som sitter fängslade skulle släppas om de befunnits oskyldiga, protester mot etnisk diskriminering, mot bruket att fängsla kvinnor och barn till efterlysta för att få dem att ge upp.i

Enligt den vanligen välinformerade Patrick Cockburn kom vändpunkten när den irakiska armén öppnade eld mot demonstranter i staden Hawija den 23 april 2013. Som så många gånger förut fick den tänkta boten istället soten att bryta ut. Demonstrationerna kom allt tätare och allt oftare såg man beväpnade män bevaka. I april 2013 kom den första rapporten att Staden Suleiman Beg hade tagits över av väpnade grupper.ii

Kanske var det en generalrepetition i liten skala på vad som komma skulle. Bagdadregeringens auktoritet undergrävdes.

I april 2013 bildades ISIS i Irak. Den uppstod som en avknoppning av Al Quida i Irak. Grundaren var en skugglik figur vid namn Abu Bakr al-Baghdadi. Al-Bagdadi hade anslutit sig till upproret redan 2003 och övat upp sig på bekämpa amerikaner. Han bildade sin egen grupp eftersom han ansåg att Al Qaida inte var tillräckligt fundamentalistiskt. Den första större erövringen var staden Raqqa i Syrien. Den första provinshuvudstaden som ISIS tog.iii Gruppen skulle visa sig både framgångsrik och MYCKET brutal.

Omvärlden orkade i stort sett inte bry sig för att vakna till med ett ryck när staden Fallujah föll för ISIS januari 2014.

Fallujah var ett av Iraks stora stridsäpple. Det var där som upproret mot den amerikanska ockupationen börjat 2003. Den hade utstått två belägringar. Den andra gången hade den amerikanska marinkåren tagit staden med buller och bång. När det skedde hade erövringen framställts som en enormt viktig seger, praktiskt taget ett nytt Iwo Jima. Nu hade motståndaren tagit tillbaka segersymbolen och med den en viktig position farligt nära Bagdad.

Maliki regeringen utlovade motoffensiv för att återta staden.iv

Den har ännu inte materialiserat sig.

 irak

•••
I sin exposé över utvecklingen i Irak nämner ambassadör Jörgen Lindström att det tydligen utbröt någon slags ”sit-in” demonstrationer i Anbar provinsen under 2013. Maliki regeringen hade svarat med att skicka in armén för bryta dessa. Sveriges Irakambassadör verkar mest av allt anse att det var rediga tag mot bråkmakarna.

 

•••
I Irak har med andra ord rått förtryck och ett begynnande inbördeskrig. Inget av det lyser igenom i ambassadörens redogörelse.

Har karln sovit sig igenom sin tjänstgöring? Det verkar nästan vara förutsättningen för att kunna prata om en ”framgångssaga i demokrati” i Irak.

Kanske är det självvalt.

Det är denne bloggares bestämda intryck att Jörgen Lindström varken är korkad, feg eller lat. Hjärnkontoret är väloljat. När någon av åhörarna ställer en fråga om hur stor andel av Iraks oljeproduktion som går till… etc. ja då trillar den exakta siffran fram ur ambassadören utan ansträngning.

Jörgen Lindström har prisats för tapperhet i tjänsten. En tjänst som inneburit att tvingats bege sig till mycket mörka hålor för att förhandla loss svenska medborgare som råkat i fångenskap i det kaotiska Irak.

Lägg därtill att ambassadören ofta reser i Irak, inklusive till dess fängelser.

Så hur i hela friden kunde han se en ”framgångssaga i demokrati”?

Man bör veta att han leder en stor ambassad. En av de största svenska ambassaderna i Mellanöstern. Den invigdes 2009.

Tills nyligen hade ambassaden en biståndshandläggare. Det svenska biståndet gällde ”stöd åt demokratiprocessen och kamp mot terrorismen”.v Kanske handlade detta inte om svenskt bistånd till Irak utan till USA som fortfarande ockuperade Irak. Ytterst handlade det om att hjälpa till att stabilisera den den USA stödda regeringen i Bagdad, den satt där då. Den sitter där fortfarande. Och Washington stöttar fortfarande den regeringen med stora vapenleveranser. Att genera Maliki regeringen i Bagdad, exempelvis genom att prata om dess upphöjda ointresse för mänskliga rättigheter, ja det riskerar att genera och förarga Personer Som Räknas i Washington.

Och det måste ju undvikas.


iHuman Rights Watch condemns situation in Iraq” av Ali Mamouri, Al Monitor, 7 februari 2014.

iiIraqi army losing hold on north to Sunni and Kurdish forces as troops desert” av Patrick Cockburn, The Independent, 28 april 2013.

iiiProfile: Islamic State in Iraq and the Levant (ISIS)” BBC, 11 juni 2014.

ivReversals in Hard-Won Fallujah Vex Veterans” av Allen Breed och Julie Watson, AP 8 januari 2014.

vKonflikten utmynnade i att SIDA chefen Anders Nordström fick sparken av biståndsminister Gunilla Carlsson.

Kommentarer

Comment från Per A.
Tid 22 June, 2014 kl 22:03

Intrycket jag har fått då olika förståsigpåare uttalat sig positivt om demokratin i Afghanistan och/eller Irak, är att man främst berömt den organisatoriska prestationen. Valen har gått förhållandevis snabbt, de allra flesta har fått rösta, och det har inte varit något alldeles iögonfallande fusk.