Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2014
M T W T F S S
« Dec   Mar »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Mannen som dog två gånger

sharon-på-bilDe flesta kommentatorerna efter dödsbudet har ansträngt sig för vara någotsånär respektfulla om Ariel Sharon och hans livsgärning. Carl Bild kallade honom för en ”great leader” på twitter.i USA:s vicepresidenten Joe Biden jämförde Sharon med (av alla människor) författaren James Joyce.ii I en vördnadsfull runa i New York Times talades om att mannen var ”trotsig och brysk” men minsann hela tiden dold ”en känsla för humor”.iii

De flesta officiella kommentarer gör vad de kan för att glida förbi att Ariel Sharons karriär formligen är snitslad med massakrer, överfall, krigsförbrytelser och ren kriminalitet.bildt-tweet

Överste Bo Pellnäs har lämnat en beskrivning av den bosnienserbiske generalen Ratko Mladić, en man han själv mötte och försökte förhandla med. Den beskrivningen passar också Ariel Sharon mycket bra.

Framför allt: i ett någotsånär fredligt och stabilt samhälle skulle Mladić (och Sharon) troligen ha framlevt sitt liv som fanjunkare vid något bygderegemente. I grund och botten var han ett råskinn och en stamkrigare som ingen i normala fall skulle haft någon nytta av. Genom att han levde och verkade mitt i ett inbördeskrig blev primitiv råhet snarast en tillgång.

Den var beskrivningen av Ratko Mladić. Den beskrivning passar också Ariel Sharon på pricken.ung-sharon

Om Ariel Sharons bakgrund tror sig denne bloggare veta att han föddes 1928 som andra barnet till ryska invandrare vid namn Scheinerman. Han anslöt sig tidigt till de underjordiska, militära organisationerna i det dåvarande brittiska mandatområdet Palestina. Han blev medlem av den israeliska armén nästan omgående när den bildades 1948 och deltog i berfrielsekriget / den etniska rensningen som la grunden för staten Israel. Sharon sårades i slaget om Latrun där israelerna led nederlag mot Jordaniens arablegion. Jordanierna lyckades hålla Latrun trots fem större israeliska angrepp. Under ett av de angreppen fick Ariel Sharon ett skott genom buken och lämnades kvar i ingenmansland.iv

Det kunde ha slutat där. Sharon återhämtade sig och tog tjänstledigt från armén för att studera men några år senare handplockades han från studierna av premiärminister David Ben Gurion till att leda ett nytt förband, enhet 101 som skulle specialisera sig på räder in på grannländernas territorium.

Ända sedan Israels tillkomst 1948 hade det rasat stor oro kring gränserna. Framför allt förekom vad israelerna kallad “infiltration”. Ett myller av skärmytslingar och småstrider. “Infiltratörerna” kunde vara allt från jägarsoldater från grannländerna som bedrev spaning eller sabotage till flyktingar från den etniska rensningen. Somliga var ute för att utkräva hämnd. Andra var obeväpnade, ute efter att försöka hämta ägodelar från sina gamla hem eller försökte passera från Gaza till Västbanken eller tvärtom.

Ett brutalt småkrig rasade tvärsigenom femtiotalet och enhet 101 var tänkt att spela en roll i det.

Enheten och Sharon skulle hyllas för sitt mannamod. Något som ofta utelämnas är att målen ofta var “mjuka”, vilket i klartext betyder att de var civila, oförsvarade mål.

Och ett sådant mål var Qibya på Västbanken som attackerades av enhet 101 under natten mellan 14 och 15 oktober 1953. Efterråt trodde man att ett sextiotal människor mördades. Alla var civila. Två tredjedelar var kvinnor och barn.

Stabschefen för FN:s övervakningsstyrka, den danske generalen Vagn Bennike rapporterade:

Sönderskjutna kroppar nära dörröppningarna och mängder av skotthål i dörrarna till de sprängda husen tyder på att innevånarna tvingats stanna kvar inne medan deras hus sprängdes över dem.v

Enligt general Bennike hade överlevande bybor beskrivit för hans observatörer hur Sharons män rört sig fram och tillbaka genom byn, skjutande och kastande handgranater. De såg flera odetonerade handgranater med hebreisk text.

Massakern i Qibya vållade en kritikstorm. Under det långa gränskriget hade båda sidor ofta utan större skrupler sårat och dödat civila men både skalan och den kalkylerade brutaliteten i den räden chockade både den internationella och den israeliska opinionen.

Men ingenting hände.

Bland hökarna i den israeliska armén fanns tvärtom en hel del beundran för Sharon. Han hade varken agerat spontant eller på egen hand. Orderna till enhet 101 var uttryckligen att “vålla maximal skada och förluster”. Sprängladdningarna för att rasera husen hade varit förberedda. Sharon hade diskuterat igenom det hela med överbefälhavaren Moshe Dayan.

Och Ariel Sharons militära karriär tuffade på, trots att det fanns de i Israel som började varna för att mannen var både farlig och maktlysten.vi Han ledde en fallskärmsbrigad i Suez-kriget 1956. Han och hans trupper anklagades för att mördat krigsfångar, inklusive ett fyrtiotal civila arbetare i ett stenbrott.

I sexdagarskriget var han chef för en pansardivision men det verkliga genombrottet kom med oktober kriget 1973.

Den konflikten blev en vattendelare. Den här gången var det motsidan, Egypten och Syrien, som gick till angrepp och Israelerna drabbades både av svåra förluster och hamnade i kritiska lägen. Av de tidigare så beundrade politiska och militära ledarna från arbetarpartiet, Moshe Dayan, Golda Meir etc. hade många visat sig överraskande korta i rocken när det krisade. De hade gripits av panik, handlingsförlamats, fått nervsammanbrott, gråtit och veklagat… men inte Ariel Sharon.sharon-73

“Bulldozern”, som öknamnet löd, hade lett motangreppen. Och när bilderna kablades ut av Ariel Sharon ståendes vid Suez-kanalen med ett klädsamt bandage kring huvudet, omgiven av soldater som skanderade “Arik, Arik Israels kung” ja då var den politiska karriären klappad och klar. För chocken efter kriget 1973 betydde att israelisk politik vreds högerut. Fram till dess hade arbetarpartiet stått i förgrunden. DE hade grundat staten och dominerat det poliska livet fram till nu. Ariel Sharon själv hade ledare från arbetarpartiet, som Ben Gurion och Moshe Dayan att tacka för de första genombrotten i sin karriär… och för att ständigt blivit förlåten för sin brutalitet.

Kanske upplevdes den närmast som en tillgång. En bra bandhund, behändig att släppa loss då och då.

Men vad skulle hända om bandhunden började hålla i kopplet själv?

Det blev Sharon som i sin egenskap av jordbruksminister i den första Likudregeringen satte fart på utbyggnaden av bosättningar på Västbanken och Gazaremsan. Målet, förklarade han vid något tillfälle, var att förvandla de palestinska områdena till en “pastami smörgås”, så sönderstyckade av israeliska bosättningar inkilade överallt att det skulle bli omöjligt att separarera dem.

Ariel Sharons stora stund var invasionen av Libanon 1982. Det här var “hans” krig mer än någon annans. Sharon var den som tjatade igenom det. Det var också Sharon som lät trupperna rulla längre och längre norrut. Invasionen hamnade efter tidsschemat på grund av segt motstånd från syrier och palestinier. När vapenvilan utlystes stod de fortfarande långtifrån sitt mål i Beirut.

“Bulldozerns” lösning blev enkel: han bröt vapenvilan och fortsatte fram till Beirut.

Det var Ariel Sharons krig. Det blev han som skötte alltsammans efter eget huvud.

Den israeliske fredsaktivisten, politikern och journalisten Uri Avneri som hade god information om vad som rörde sig på toppnivå i sitt land uppger att Sharons strategiska plan, som han själv berättade om, såg ut så här:

  1. Invadera Libanon. Krossa PLO. Driv ut syrierna.

  2. Fördriv de palestinska flyktingarna till Syrien

  3. Se till att Syrierna fördriver dom vidare till Jordanien.

  4. Störta kung Hussein. Gör Jordanien till en “palestinsk stat” och en israelisk marionettstat.

  5. Dela styret över Västbanken med sagda marionettstat.

Enligt Avneri var det en av de många, grandiosa, och tillkrånglade strategiska visioner den mannen ofta laborerade med. Massakern i Sabra och Shatila var helt enkelt ett sätt få igång flykten.vii

Det avgörande beslutet fattades på natten den 15 september under ett möte i Beirut mellan den israeliske överbefälhavaren Rafael Eitan, chefen för arméns nordkommando och libanesiska, falangistiska befälhavare. Sharon själv deltog inte men han befann sig på plats han med.

Ganska omgående började fler och fler rapporter strömma in att falangisterna som den israeliska armén hade skickat in i Sabra och Shatila massakrerade människor inne lägren. Den israeliska journalisten Ron Ben Yishai hade Sharons hemnummer. På kvällen den 17 september ringer han försvarsministern. Beskedet kunde inte vara mer angeläget:

Något måste göras för att stoppa det som sker i lägren. Våra officerare vet vad som händer, om några timmar vet hela världspressen och vi kommer att få svårigheter.

Ben Yishai uppfattade Sharon som uppmärksam men likgiltig. Framför allt verkade Sharon mycket väl veta om vad som pågick inne i lägren.viii

Massakern rullade på ostört fram till den 18 september. USA:s sändebud Morris Draper skickade Sharon ett meddelande:

Ni måste stoppa massakrerna. De är fruktansvärda. Jag har en man i lägren som räknar liken. Ni borde skämmas. Situationen är rutten och fruktansvärd. De dödar barn. Ni har fullständig kontroll över området och är därmed ansvariga.ix

Det hela resulterade i en veritabel orkan av protester, både internationellt massmedier men också i Israel. I Tel Aviv kom en protestdemonstration med 400 000 deltagare. Sharon och militärledningen anklagades för att ha genomfört en massaker via ombud när de kristna falangisterna skickades in i lägren. Den israeliska armén hade hela tiden hållit vakt runtom. Människor som försökte fly drevs tillbaka igen. På nätterna sköts lysraketer från de israeliska ställningarna och falangisterna fick obehindrat hämta in förstärkningar. Den officiella israeliska undersökningskommission, Kahan kommissionen, hade trots allt kommit till slutsatsen att Sharon hade ett personligt ansvar för massakrerna.x

Hans stora, strategiska plan hade spruckit. PLO fördrevs men överlevde. Palestinierna flydde inte. Varken Libanon eller Jordanien blev israeliska marionettstater. I ett någotsånär fredligt och stabilt samhälle borde borde en sån figur nu vara politiskt stendöd.

Men inte i Israel.

Först och främst vägrade Ariel Sharon i det längsta att avgå från posten som försvarsminister, trots militärt misslyckande, massaker, massprotester i det egna landet och till sist en dom i den officiella undersökningskommissionen. Det var som förgjort. Premiärminister Begin var fascinerad av att ha en äkta Hjälte i regeringen och vägrade avskeda honom. Till sist nåddes en rätt halvdan kompromiss. Sharon, som BORDE vara grundligt misskrediterad och slut, gick nådigt med på att avgå från posten som försvarsminister men stannade kvar i regeringen som “minister utan portfölj”. Ganska snart var “bulldozern” tillbaka på den ena tunga ministerposten igen och alltsammans kröntes till sist med att han blev Israels premiärminister.

Typiskt nog efter en kris som han själv hjälpt till att framkalla.

Vid sekelskiftet trälade sig osloprocessen fram. Det hade inrättats ett antal, på pappret, självstyrande, palestinska områden men det började bli att tydligare att de båda sidornas förväntningar var helt olika. Från palestinsk sida hade man hela tiden tänkt sig att detta skulle bli början på en fullständig självständighet.

Så tänkte man sig knappast saken på israelisk sida.

Istället kom den ena avspärrningen efter den andra. Tvärs igenom nittiotalet blev den ekonomiska situationen i de palestinska enklaverna allt svårare. Arbetslösheten ökade. Företag gick omkull. Det krävdes bara en gnista för att få krutdurken av besvikelse och krossade förhoppningar att krevera.

Och år 2000 skapade Ariel Sharon just den gnistan.

I september besökte han tempelberget i Jerusalem. Man skall inte frammana bilden av någon fredlig promenad av en äldre politiker. Det handlade om en veritabel miniatyr invasion av Sharon och nästan 1 000 poliser, soldater och säkerhetsmän. Syftet var uttalat politiskt, att ”demonstrera israelisk suveränitet” över Tempelberget och Jerusalem.

Varför prompt demonstrera “suveränitet” just där och då? Det kan ha spelat in att Ariel Sharon som så ofta förr och senare var anklagad för korruption.xi

Enligt Uri Avneri var det närmast en favoritgambit i de lägena att göra ett nytt Stort Utspel vars fina effekt var att det gav allmänna opinionen något annat att tänka på.

Om så var fallet måste man säga att han lyckades över all förväntan. En växande tidvattenvåg av domonstrationer, protester och upplopp följde, de växte till den andra intifadan.

Och den här gången blev den långt mer våldsam än tidigare. Alla beredskapsplaner den israeliska försvarsmakten gjort upp för att hantera storskalig oro på de ockuperade områdena gick ut på hantera dem som en fientlig invasion. En israelisk officer hörde sig efter hur många skott armén avlossat efter att oroligheterna pågått i tre veckor fick beskedet att de uppgick till blev en miljon. 700 000 på Västbanken, 300 000 på Gazaremsan.xii Krypskyttar sattes in mot civila demonstrationståg för att “ta bort” de som förmodades leda.

Och i den allt snabbare spinnande helvetes spiralens eskalerade palestiniernas protester till till krypskytte mot israeliska soldater och bombattentat israeliska civila. Det var en miljö som passade Ariel Sharon och hans meningsfränder perfekt. Det växande kaoset betydde att den israeliska opinionen började tråna efter “Stark Man” som kunde ta hand om dem.

Och vem passade bättre än “bulldozern” i så fall?

I februari 2001 valdes han till premiärminister med överväldigande majoritet och han stannade kvar där tills han bokstavligen talat bars ut. Ständigt förlåten för sina upprepade korruptionsaffärer och politiska felbedömningar. Den en gång så smärte officeren hade vid det laget utvecklats till ett sjukligt matvrak. Hans ätande var närmast tvångsmässigt. Ariel Sharons bil var ständigt fullspäckad med mat, snacks, kaviar och vodka. Enträgna böner från läkare om ett allt högre blodtryck och fetma viftades bort.

När han till sist blev liggande i koma vid årsskiftet 2005-2006 hade han brutaliserat ockupationen, attackerat och raserat det palestinska självstyret som mödosamt måste byggas upp igen, raserat stora delar av Jenin och Rafah.

Men vad ville han egentligen?

Ville Ariel Sharon någonting egentligen förutom att smörja kråset och se till att Israel behöll så mycket som möjligt av krigsbytet från sexdagarskriget? Avneri, som mött och intervjuat Sharon beskrev honom på en gång enkelspårig, rätt primitiv, okunnig om historia, annat än för sin egen etniska grupp och med en farlig fallenhet för grandiosa, strategiska visioner.xiii

I brist på något vänligt att säga om den mannen framhålls att han i alla fall var den som drog tillbaka de israeliska soldaterna och bosättarna från Gaza 2005. Det man tenderar att glömma är att det snarast utgjorde ett taktiskt återtåg. Enligt Ariel Sharons son Gilad var det han som gav sin far idén. I Gaza hade den andra intifadan vuxit till ett lågintensivt gerillakrig. Enligt Gilad Sharon handlade till sist om att det började bli för dyrt att hålla kustenklaven ockuperad.xiv

●●●
Efter åtta år i koma dog Ariel Sharon av organsvikt den 11 januari 2014. Det gick rykten om att läkarna gjort upprepade propåer om att upphöra med den livsuppehållande behandlingen men att hans söner insisterat på att låta ”bulldozern” fortsätta med något som bara med välvilja kunde kallas för liv. Från den internationella diplomatin kom en ström av artiga beklaganden. I EU parlamentet förslog den högerextreme holländske parlamentsledamoten Laurence Stassen att man skulle hålla en tyst minut. Det avvisades.xv

I Sabra och Shatila firade man dämpat. De som uttalade sig för reportrarna pratade närmast om en känsla av lättnad.

Vad det än kunde vara värt: sent omsider var han död. Mannen låg bakom massakern hade dött en andra gång.xvi


iStarka reaktioner på Bildts uttalande om Sharon” (TT) Dagens Nyheter 11 januari 2014.

iiRemarks by Vice President Joe Biden at the State Funeral of Former Israeli Prime Minister Ariel Sharon” 13 januari 2014.

iiiAriel Sharon, Israeli Hawk Who Sought Peace on His Terms, Dies at 85” av Ethan Bronner, New York Times, 11 januari 2014.

ivLeft for dead in 1948: The battle that shaped Arik Sharon” av Mitch Ginsburg, Times of Israel,12 januari 2014. ”How Ariel Sharon Shaped Israel’s Destiny” av Max Blumenthal, The Nation, 11 januari 2014.

vCompliance with and enforcement of the General Armistice, Agreements, with special, reference recent acts of violence and in particular to accident at Qibya on 14-15 October 1953” Vagn Bennike presenterar sin rapport inför säkerhetsrådet 27 oktober 1953.

viMin general var en krigsförbrytare” av Dror Feiler, SVT Debatt, 13 januari 2014.

viiThe War of Lies” Uri Avneris kolumn Gush Shalom. 09/06/12.

viii”Dagbok från Beirut” av Amnon Kapeliouk, Rabén & Sjögrens förlag, 1983, sid 88-89.

ixElie Hobeika” av Trevor Mostyn, The Guardian, 25 januari 2002.

xAriel Sharon, former Israeli prime minister, dies at 85” av Jonathan Lis, Haaretz, 11 januari 2014.

xiSharon Touches a Nerve, and Jerusalem Explodes” av Joel Greenberg, New York Times, 29 september 2000.

xii“The Truth about Camp David” av Clayton E Swischer, Nation Books New York, sid 387.

xiiiThe War of Lies” Uri Avneris kolumn Gush Shalom. 09/06/12.

xivSix Years After a Debilitating Stroke, Sharon Remains Responsive, His Son Says” av Ethan Bronner, New York Times, 20 oktober 2011.

xvEU Parliament rejects to hold minutes silence for Sharon” (osignerad) Kuwait News Agency, 14 januari 2014.

xviSharon’s death sparks joy in Sabra, Shatila refugee camps” (osignerad) Ma’an News Agency, 14 januari 2014.