Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

December 2013
M T W T F S S
« Nov   Jan »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Ytterligare ett krig dör… nästan

Ytterligare ett av de krig som började med elfte septemberattentaten håller på att ebba ut. Sveriges första krig på tvåhundra år.

Det började med att ett fyrtiotal svenska soldater skickades till Afghanistan år 2002. Det förkunnades att det hela inte var så farligt och att mannarna bara skulle ligga kvar där i ett halvår.i De skulle ingå i en ”multinationell styrka” som britterna höll på att ställa upp.

Soldaterna skickades. Ett halvår kom och gick. Regeringen förlängde styrkans mandat utan kommentar och utan att vare sig press eller allmänna opinionen orkade bry sig. Sveriges första krig på tvåhundra år har fått drag kabinettskrig från sjuttonhundratalet, ett som hela tiden drivs av beslutsfattare bakom kulisserna och under ideliga rökridåer medan styrkan stannade kvar och byggdes ut. Offentlig debatt undviks. De politiska partierna och försvarsledningen har pratat ihop sig på förhand. Varje år smygs regeringens proposition igenom kort innan jullovet när varken media eller allmänna opinionen orkar intressera sig.

På den vägen har alltsammans fortsatt, fram till nu. På hösten 2013 kommer beslutet att den svenska truppkontingenten i Afghanistan skall avvecklas.

 

●●●
Från den allra första början år 2002 har det rått en slags somnambul samförståndsanda. Nästan alla de viktigaste politiska partierna var överens och höll med varandra. Under ett möte på Folk och försvar kunde man se de berörda partiernas försvarspolitiker stå där sida vid sida och alla bedyra hur bra de kommit överens och hur smidigt alla sammanträdena flutit. Där stod Miljöpartiets Gustav Fridolin sid vid sida med Folkpartiets Allan Widman. Där stod Socialdemokraternas Peter Hultqvist och där stod företrädare för Moderaterna och Centerpartiet. Vänsterpartiet var visserligen inte med i den glada gemenskapen men det kunde ju kvitta.

Någon nämnde att de inte riktigt förstod vad som egentligen pågick i Afghanistan, men som sagt, sammanträdena i utskottet hade löpt smidigt.

Kanske var det framträdandet också typiskt för hela beslutsprocessen det är också orsaken till att Vindskupan kallar samförståndsandan för somnambul. Den gjorde mer skada än nytta. Några rejäla meningsmotsättningar i frågan hade kanske gjort sammanträdena i försvarsutskottet mindre smidiga men kunde å andra sidan ha bidragit till att problemet fått en mer allsidig belysning innan Sverige lufsade iväg till krig.

Och kanske håller den samförståndsandan i försvars- och utrikesfrågor på att falla sönder nu.

Bland socialdemokraternas gräsrötter har det börjat ställas allt fler spetsiga frågor om vad partiledningen egentligen har kokat ihop. Bland annat antog partikongressen den 4 – 5 april 2013 en motion från Stockholms arbetarkommun om att det skulle tas fram en vitbok om hur Sverige egentligen blev deltagare i afghanistankriget.ii

Det kravet hade tidigare kommit från den interventionskritiske förre talmannen och försvarsministern Thage G Petterson utan att någon vettig människa kunde tro att det här skulle bli något av med den saken.

Nu hade kongressen sagt ifrån att det skulle bli något av med den saken.

peter-hultqvist

För den som hört debatterna är skillnaden stor och tydlig. Under ett seminarium om socialdemokraternas kommande försvarspolitik gick Maj Britt Theorin till hårt angrepp mot den rådande politiken.iii Hon avfärdade talet om att den afghanska regeringen inviterat Sverige att skicka trupper. Det enda invitation någon kunna hitta kom från britterna. Hon pekade på att försvarshögskolan öppet förklarat att Sverige höll soldater i Afghanistan, inte för att hjälpa några afghanska flickor utan för att Sverige ville få ligga bra hos NATO och Washington. Skulle Sverige föra krig, hävdade hon, borde det ske när våra gränser korsades. Inte förr. Den före detta ambassadören Anders Ferm instämde från sin åhörarplats. Han förklarade att den politik som landat Sverige som deltagare i det nuvarande afghanistankriget var ett deprimerande intellektuellt haveri.

Genom hela debatten stod Peter Hultqvist röd i ansiktet, försökte ideligen byta ämne och verkade defensiv och strykrädd.motstandare

Det är en stor förändring. Tidigare har Hultqvist närmast framstått som, om möjligt, mer aggressiv än hökar som Allan Widman. Nu är fortsatt krig i Afghanistan inget för honom.

Betydelsen kan inte överskattas. Peter Hultqvist är såvitt känt socialdemokraternas tyngste försvarspolitiker. Skulle partiet ta över i morgon skulle han bli landets nye försvarsminister. Under ett möte på Folk och Försvar den 20 november inför ett packat auditorium som bestod av såväl officerare som kronprinsessan Victoria förklarade Peter Hultqvist att han föredrog ett försiktigt återinförande av värnplikten. Förvarets uppgift, ansåg han numera, var att försvara Sveriges territorium mot angrepp och hjälpa till vid större olyckor.

Kanske var försvaret som bäst när det inte användes.

Tanken på att Sverige skulle försvaras i Afghanistan ansåg Peter Hultqvist bara vara underlig (numera).

(Frågan är om inte en hel del svenska officerare numera tänker i samma banor. Den som besöker militära diskussions forum kan notera att många militärer surt talar om ”långtbortistandoktrinen”. Den doktrin många av dem kan behärska sin entusiasm över.)

I princip är det samma sak som Maj Britt Theorin och Thage G Petersson sagt tidigare.

Folkpartiets Allan Widman medverkade i samma seminarium. Hans inställning var den rakt motsatta på nästan varje punkt. Han motsatte sig bestämt ett återinförande av ”tvångsvärvning” (värnplikt). Sverige borde fortsätta med yrkesförsvar och dessutom snarast möjligt hitta en ny konflikt att delta i eftersom insatserna i både Afghanistan och Kosovo håller på att avvecklas. Helst inom sex månader.

Och där står tydligen valet. Å ena sidan återinförande av begränsad värnplikt eller i alla fall mönstring. Koncentrering av försvar av Sveriges eget territorium. Å den andra sidan: bibehållet yrkesförsvar och att Sverige måste inlåta sig i det ena småkriget efter det andra för att hålla sagda yrkesförsvar igång.

●●●
Ibland händer det sig att deltagarna i en sammankomst, eller fest har svårt att bryta upp och försöker hålla sig kvar i det längsta. Vinet är uppdrucket, alla samtal är avklarade men ett litet gäng försöker krampaktigt blåsa nytt liv i sammankomsten.

Kanske kan en del krig fungera på samma sätt och faktum är att Sverige lämnar dörren öppen för delta i de krig som kommer att rulla på också efter uttåget.

Till en början kommer faktiskt den svenska styrkan att ÖKA litet i storlek från cirka 200 man upp till 300. Av alla dessa kommer 170 man att ägna sig åt att avveckla förråd, sortera igenom material. En del ska skickas hem. En del lämnas kvar. Hela den stora apparat som behövts för att hålla en truppkontingent gående skall upplösas.

Den allians de svenska trupperna ingår i, ISAF, International Security Assistance Force, har utgjort en slags befälsmässig vandringspokal där ”International” i beteckningen nog måste tas med flera nypor salt.

ISAF sattes upp i slutet av 2001 på förslag från Storbritannien och USA. Redan från första början leddes den av befälhavare från NATO. År 2003 gjorde man slag i saken och överlämnande hela klabbet öppet till försvarsalliansen. ISAF, inklusive den svenska kontingenten, blev en underavdelning till NATO som 2008 överlämnade det militära befälet till USA. Befälhavaren för den amerikanska expeditionskåren i Afghanistan sitter med ”dubbla hattar”. Han leder både sina egna styrkor och ISAF. I stort sett är ISAF ett bihang till USA:s militära insats.

Den utdragning det talats om betyder i praktiken att ISAF krymper, drar sig tillbaka till den militära bakgrunden och förvandlas till Resolute Support Mission, (RSM).

Under år 2014 jobbar ISAF och RSM parallellt, med en allt mindre roll för den förra och en större för den senare. Därefter är det tänkt att den NATO-stödda, afghanska regeringsarmén skall sköta det tyngsta jobbet medan Resolute Support Mission står tätt i bakgrunden, hejar på och understöder med flygräder och träning.

Sverige kommer att bidra med cirka femtio man RSM. När tanken på den resluta stödstyrkan först ventilerades på NATO:s toppmöte i Chicago var Sverige rentav ännu mer tjänstvilligt än några av NATO:s kärnländer.

 

●●●
Frågan är varför?

Varför inte helt sonika säga att alltsammans var misslyckat och avsluta det? Och varför har NATO, dess generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen varit så ivriga att ta över ett militärt konkursbo?

Vindskupan har tidigare varit inne på att NATO enligt många bedömares åsikt egentligen blev överflödig med det kalla krigets slut.iv Och på överflödiga byråkratiers vis kämpar också Atlantpakten för att rättfärdiga sin existens genom att försöka involvera sig i än det ena, än det andra. RSM skulle kunna bli ett tillskott till NATO:s militära och byråkratiska imperium. Något som NATO högkvarteret i Bryssel skulle kunna få sköta, nästan själv.

Och för en ifrågasatt allians är det en stor frestelse, alltför stor, att få sköta ett krig helt på egen hand.



iProposition 2001/02:60 Svenskt deltagande i en multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan.

iiMaj-Britt Theorin’ Vapenhandeln är en moralisk fråga’” Aftonbladets kongressblogg, 5 april 2013.

Motioner till partikongressen 2013; Antagna vid Stockholms arbetarekommuns representantskap” Stockholm 8 oktober 2012.

iiiDebatten hölls på Stockholms ABF hus den 19 september 2013. Deltagare var Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion, Peter Hultqvist partiets, partiets försvarspolitiske språkrör och Maj Britt Theorin.

ivEn statlig utredning om hur Sverige ser på världen del II” Vindskupan, 9 augusti 2013.