Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

November 2013
M T W T F S S
« Oct   Dec »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Töväder i november

genéveDet gick till sist.

Det blev ett avtal. I alla fall ett interimsavtal.

Bland många, mer pragmatiskt lagda amerikanska policydrejare hade man länge pratat sinsemellan om att att USA borde börja samarbeta med Iran istället för att fortsätta sin vendetta mot landet. De tankegångarna hade funnits ända sedan krigen i såväl Irak som Afghanistan gått i baklås. Amerika kunde ha haft god nytta av iranskt bistånd för att kunna avveckla de båda misslyckade krigen. Iranierna hade å andra sidan signalerat att de inte hade något emot bättre relationer med USA.

Så varför inte göra slag i saken? Var fanns problemet?

De flesta skulle svara att det berodde på Irans atomutvecklingsprogram, eller för att vara mer exakt, vad Israel och proisraeliska påtryckargrupper tror om det programmet.

Enligt icke-spridningsavtalet har Iran full rätt att atomprogram för fredligt bruk. De ”bevis” som man från israelisk sida viftar med om att det i själva verket är ett program för utveckling av kärnvapen har nästan regelmässigt visat sig lövtunna.

Tasslet om mer eller mindre hemliga kontakter mellan USA och Iran har tilltagit efter att Iran fick en ny president, Hassan Rouhani. Bland annat noterades att Rouhani utnämnt USA-experten Mohammad Javad Zarif till sin utrikesminister. En man som inte var inriktad på att ideligen kamma regeringen i Washington mothårs.i

Frågetecknen kring Irans atomprogram borde i teorin vara rätt enkla att räta ut.

Men varför gör man inte det då?

Det finns enorma bromsklossar för ett töväder. Framför allt: varje gång normalisering hotar har påtryckargrupper i både USA och Europa mobiliserat. En skeptisk Stephen Walt (den ena halvan i duon Mearsheimer och Walt) tvivlade på om det någonsin skulle gå, och man kan notera, såvitt honom anbelangade fanns de stora problemen i Amerika. Så medan det amerikanska utrikesdepartementet bedriver sina trevande kontakter med Teheran fortsatte den amerikanska kongressen att närmast mekaniskt kläcka ur sig nya sanktionsbeslut och nya resolutioner riktade mot Iran.ii Läget är det att den amerikanska kongressen utan att blinka skulle godkänna ett krig mot Iran men en diplomatisk överenskommelse? DEET är kontroversiellt det.

I september läckte det ut att det faktiskt förekom regelrätta förhandlingar mellan Washington och Teheran det hade nu gått så långt att president Obama haft ett telefonsamtal med president Rouhani. Den amerikanska allmänheten verkar mest av allt tyckt att det var en förträfflig idé. En opinionsundersökning visade att 76 procent av de tillfrågade gillade idén med normalisering. Bara en femtedel var negativa.iii USA:s militärer uppges närmast se lättade ut över tanken att slippa få ytterligare ett tungskött krig på halsen. Den internationella oljeindustrin är påfallande förtjust över tanken på att få börja utvinna Irans oljetillgångar.iv

Och vilka är alternativen till normalisering? Militärt angrepp? Till det finns inte resurser längre, inte efter debaclen i Irak och Afghanistan. Fortsatta och hårdare sanktioner? Det är inte ett så starkt kort som framställts. Visserligen påstås Irans ekonomi knäa under sanktionerna men regeringen har ekonomin under kontroll. Iran är inte ens i närheten av det ekonomiska nära-döden-tillstånd som drabbade Irak.v

En gång i tiden hade Europa och USA kanske kunnat svälta ut Iran. I nådens år 2013 finns en rad nya maktcentra världen runt. Både Indien och Kina har varit mycket tydliga: de behöver Irans olja och tänker fortsätta bedriva handel med den islamiska republiken. (I somras rapporterades att Iran rentav utökat sin flotta av tankfartyg för att kunna möta den växande efterfrågan från Kina.) Regeringen i Washington fick hota och rya bäst den ville.vi Lägg därtill: att blockera de iranska oljekällorna kommer troligen i det långa loppet att leda till bensinpriset i västvärlden börjar stiga.

Inte populärt.

Talet om att ”Omvärlden” kräver dittan och dattan av Iran är med andra ord snudd på storhetsvansinne. I stort sett utgörs den såkallade ”Omvärlden” av USA, påhejat av Israel och med ett passivt Europa i släptåg.

Det finns med andra ord många och goda skäl att sikta på normalisering. Stora delar av den utrikespolitiska expertisen är ense om att ett amerikanskt-iranskt töväder borde ha kommit för länge sedan. Allmänna opinionen var med på noterna.

Så vad är problemet då egentligen?

hassan-rouhaniTankesmedjan

Egentligen var det ett av de mest hisnande medgivandena som kommit från någon av de många iran-hatande hökarna i Washington. Hennes namn var Danielle Pletka och hon tillhörde en av de neokonservativa på tankesmedjan American Enterprice Institute som manövrerat fram invasionen av Irak. Förutom krig har den australienfödda Danielle Pletka hörts argumentera för att tortyr av fångar visserligen är litet osmakligt men nödvändigt. Efter debaclet i Irak har Pletka, känd för sina sylvassa armbågar blivit en av de ledande på American Enterprice Institute och genomfört en smärre utrensning av tankesmedjans äldre neokonservativa (bland dem Michael Ledeen).

Och Danielle Pletka har också sagt något mycket avslöjande: det största hotet var inte att Iran skaffade kärnvapen, testade och använde dem. Det var att Iran skaffade kärnvapen (vilket som sagts inte är bevisat att de gör) det var Iran skaffade kärnvapen… och INTE använde dem.

Det största problemet för Förenta Staterna är inte att Iran skaffar kärnvapen och testar det, det är Iran skaffar kärnvapen och inte använder dem. Samma sekund de har ett (kärnvapen) utan att göra något ont kommer alla nej-sägarna att komma tillbaka och säga, ”Vi sa ju att Iran är en ansvarig makt. Vi sa ju att Iran inte skulle skaffa kärnvapen för att använda dem omedelbart.”vii

Man kan gärna notera: efter över ett decennium av hyperventilerande från samma tankesmedjan och från ”experter” som Bernard Lewis om att den iranska regimen är irrationell, närmast apokalyptisk, att den är en andra reinkarnation nazistregimen i Tyskland så är nu den största risken att regeringen i Teheran skulle uppträda rationellt och ansvarsfullt.

Den neokonservativa kamarillans kronprins Bill Kristol närmast grät i spalterna i sin egen tidskrift Weekly Standard. Inte nog med att det förmodligen inte skulle bli något angrepp mot Syrien, redaktören noterade:

”Akt två kommer att öppna i FN. Där kommer vi att se en charmoffensiv värdig Richard III av den nye iranske presidenten och veteranbedragaren av väst, Hassan Rouhani.”viii

Men de mest förbittrade salvorna kom ifrån Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som dundrade att den förre iranske presidenten Ahmadinejad varit en ”varg i vargakläder”. Den nye president Rouhani var ”en varg i fårakläder”.ix

En annan reaktion var att larma de proisraeliska stödgrupperna i Europa och USA. I ett tal Netanyahu höll inför en tusenhövdad skara av internationella gäster vid Israels halvofficiella Jewish Agency (varav många amerikaner) manade Netanyahu dem till kamp mot ett avtal.

”Ni är våra partners. Ni är våra bröder och systrar och vi är en stor judisk familj. Som alla familjer måste vi möta utmaningar tillsammans, det är vad familjer gör,” förkunnade Netanyahu och fortsatte med att skildra hur iranska kärnvapenrobotar snart skulle komma singlande över Amerika.

”Vill ni det?”

Flera ur publiken ropade ”Nej”.

Men gör något åt det då.”x

Israeliska regeringstjänstemän förklarade att de kanske kunde gå med på att Iran nådigast fick framställa el i en reaktor men att landet måste lägga ner alla anrikningsanläggningar och demontera alla gas centrifuger.xi ALL anrikningsverksamhet MÅSTE bort enligt israelisk uppfattning. Det är å andra sidan ett krav man på förhand vet att iranierna inte kommer att kunna gå med på.

Just det kravet är i många avseenden en gigantisk bromskloss. Något som gör varje avtal omöjligt.

Så hur går man vidare?

Det enda rimliga svaret verkar vara att strunta i det kravet och istället koncentrera sig på att få garantier för att Irans atomprogram inte utmynnar i kärnvapen. DET skulle kunna fungera men förutsätter samtidigt att man struntar i den israeliska regeringen och dess lobby.

För en amerikansk regering vore det ett MYCKET stort steg.

Och ett steg som man just har tagit.

Bakslag och genombrott

I november kom några vaga rapporter om att förhandlingarna mellan P5+1 (i praktiken EU och USA) å den ena sidan och Iran å den andra rullade på. President Obama hade personligen ringt den israeliske premiärministern och bett honom att inte försöka stoppa förhandlingarna. Premiärminister Netanyahu reagerade genom att prompt ringa runt till Storbritanniens premiärminister Cameron, Rysslands president Putin för att be dem stoppa ett avtal.

Han verkar ha fått napp hos Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius. Den franske parlamentsledamoten Meyer Habib, som hade goda kontakter med Netanyahu, hade förklarat att ett avtal omgående skulle utlösa ett israeliskt angrepp på Iran.xii

Det svors en hel del över Frankrike i diplomatisk kretsar. Kanske handlade om ett spel för galleriet. Andra källor talar om att den iranska delegationen under alla förhållanden måste åka hem för konsultera med sin regering. Den 24 november kom beskedet att parterna mötts igen och raskt kommit överens om ett interimsavtal som skulle vara i sex månader. Iranierna lovade att de skulle upphöra med anrikning av uran till över 20%. Förrådet av 20% uran skulle utarmas till 5%. Iran skulle inte öppna några nya kärnanläggningar eller utvidga de som redan fanns. I utbyte skulle flera av sanktionerna slopas, Irans oljeindustrin skulle få exportera sin olja, iranierna skulle få importera reservdelar till sin flotta av trafikflygplan, iranska tillgångar som legat frusna i USA eller Europa skulle frisläppas. Varken EU eller USA skulle införa några nya sanktioner.xiii

Att slicka såren

En gång i tiden hade premiärminister Benjamin Netanyahu förklarat:

Jag vet vad Amerika är. Amerika är en sak man flytta på med lätthet, flytta i rätt riktning.xiv

Nu stod han där. Inte nog med att det fanns ett interimsavtal på plats som snart kunde förvandlas till ett permanent avtal: Han och den israeliska regeringen hade hållits utanför. Utan ett iranskt hot att tjata om var stor att uppmärksamhet och tryck snart växte på honom själv. Som regel har den israeliska regeringen besvarat alla påtryckningar om behandlingen av palestinierna med att byta ämne och prata om “det iranska hotet”. Nu håller den flyktvägen på att gå upp i rök.

Man kan också notera att långtifrån alla israeler är lika negativa som sin premiärminister. Från både försvar och underrättelseväsende har det tvärtom hörts ett gillande mummel över förhandlingar och avtal. Ett vanligt resonemang verkar där vara att om man vill få garantier mot att Irans atomprogram inte växer till ett kärnvapen dito skulle det här avtalet åstadkomma mer än bombanfall.xv

Borta i USA stretar reaktionerna åt flera olika håll samtidigt. AIPAC har inlett ilsken kampanj för att lägga ännu fler sanktioner på Iran.xvi Samtidigt visade opinionsundersökningar att de flesta amerikaner stödde ett avtal med Iran.xvii


iPositive Signals Between Iran and U.S. Intensifying” av Jim Lobe, Inter Press Service, 30 juli 2013.

iiCongress to Iran: Drop Dead” av Stephen M Walt, kolumn i Foreign Policy, 5 augusti 2013.

iiiPOLL: Vast Majority Of Americans Support Diplomacy With Iran” av Hayes Brown, Think Progress, 30 september 2013.

ivPOLL: Vast Majority Of Americans Support Diplomacy With Iran” av Hayes Brown, Think Progress, 30 september 2013.

vTHERE IS NO HYPERINFLATION IN IRAN–The Real Story Is Much More Interesting” av Matthew Boesler, Business Insider, 6 oktober 2012.

viIran beefs up oil tanker fleet on growing business from China” (osignerad) AFP, 9 augusti 2013. ”India Defends Oil Purchases From Iran” av Jim Yardley, The New York Times, 11 februari 2012.

vii

viiiFrom Bad to Worse” av William Kristol, the Weekly Standard, 30 september 2013, vol 19, No 04

ixUtskrift av Netanyahus tal inför FN, 1 oktober 2013.

xNetanyahu asks U.S. supporters to oppose Iran deal” av Jeffrey Heller, Reuters, 10 november 2013.

xiIsrael dismisses Iran’s nuclear concessions as ‘cosmetic’” av Herb Keinon, Jerusalem Post, 10 september 2013.

xii”‘Israel will attack Iran if you sign the deal, French MP told Fabius’” (osignerad) Times of Israel, 10 november 2013.

xiiiIran nuclear deal: joint plan of action – full document” Guardian 24 november 2013.

xivNetanyahu: ‘America is a thing you can move very easily’” av Glenn Kessler, Washington Post, 16 juli 2010.

xvIran unlikely to breach interim deal, says top Israeli analyst” (osignerad) The Times of Israeli, 24 november 2013. ”Under the radar: Israel’s security establishment supports new Iran agreement” av Larry Drefner, 25 november 2013.

xviAIPAC urges new Iran sanctions” av Josh Gerstein, Politico 44, 25 november 2013.

xviiAmericans back Iran deal by 2-to-1 margin: Reuters/Ipsos poll” av Matt Spetalnick, Reuters, 27 november 2013.

Kommentarer

Comment från Jan Wiklund
Tid 1 December, 2013 kl 20:24

Så den stora frågan är varför det dröjde så länge. Vem tjänar på det? Och jag menar inte nördar som Pletka, eller Netanyahu. Jag menar vilka tunga intressen inom USA som tjänar på att den här såpan håller på. Oljebolagen?