Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

October 2013
M T W T F S S
« Aug   Nov »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Anna Lindh och frågan om mod

arsdagenTioårsdagen av hennes död den 11 september 2003 har högtidlighållits med konserter och minnestal. Anna Lindhs minnesfond delade ut sitt första pris, ett som förhoppningsvis skall följas av fler.

Anna Lindhs död var en katastrof för hennes familj, vänner och kollegor, inte tu tal om den saken. Det knäckte hennes man Bo Holmberg och bidrog till hans förtidiga död 2010.i

Evenemangen gick inte helt gnisselfritt. Mikael Wiehe hade inte velat att hans ”En sång till modet” skulle framföras under minneskonserten. Lindh hade inte varit speciellt modig förklarade han.

Mona Sahlin, ordförande i Anna Lindhs minnesfond meddelade i en ström av invektiv att hon för sin del slutat lyssna på Mikael Wiehes musik.

Anna var en ovanligt modig politiker. Modig som kvinna i en mansvärld. Modig som alltid stod upp för de som behövde solidaritet. Fråga palestinier eller kurder om Anna hade mod. Anna Lindh hade mod. Det skall ingen ta ifrån henne.ii

Det går att förstå både Mona Sahlin och Mikael Wiehe.

Mona Sahlin vill försvara sin vän mot vad hon förmodligen upplevde som ett tarvligt angrepp.

Mänskligt och rimligt.

Men Wiehe har OCKSÅ fog för vad han säger. Man vill hylla minnet av en vän, kollega, partikamrat, maka och mor som man saknar högt och rent. Ingen kan invända, MEN man tar det ett steg för långt när man dessutom försöker pynta ut monumentet över Lindh med utropa henne till Modig Politisk Ledare.

Det var det som Wiehe tagit fasta på.

Dels ingick ett bidrag till Bushregeringens ökända program för Extraordinary rendition i Anna Lindhs gärning.

ex-rend

Det hade startat med Kriget mot Terrorismen efter 11 september. Världen runt trålandes misstänkta in, utlämnades och transporterades, framför allt av CIA, vidare till länder med tortyrglada poliser. Amerika och länderna som utlämnade dem kunde hävda att de hade rena händer. Andra gjorde smutsjobbet.

Om du vill ha ett allvarligt förhör skickar du dem till fängelse i Jordanien. Om du vill ha dem torterade skickar du dem till Syrien. Om du vill att någon ska försvinna för att aldrig se dem igen skickar du dem till Egypten.

Robert Baer, fd CIA agent.iii

Anna Lindh var den som skrev under utvisningsbeslut för två egyptier som levde i Sverige, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery. De överlämnades till CIA personal som anlänt med ett inhyrt Gulfstream plan för vidarebefordran till egyptiskt fängelse. Ett löfte om att de skulle slippa tortyr som svenska UD pillat fram från egyptier och amerikaner visade sig vara en såpbubbla. Både Ahmed Agiza och Mohammed Alzery släppte så småningom i Egypten utan att bli åtalade.

Båda hade blivit torterade.

Det har i efterhand sagts att de ansvariga på svensk sida varit ”naiva” som trott på de hafsiga papperlöftena om korrekt behandling. Man är nästan benägen att tycka synd om de godtrogna.

Frågan är om det kan stämma. Redan då cirkulerade nattsvarta rykten om vad som pågick inne i Extraordinary rendition maskineriet. De högsta ansvariga på svensk sida: statsminister Göran Persson, justitieminister Thomas Bodström och utrikesminister Anna Lindh kan  inte ha varit okunniga. Trots det, trots vad man anade så förväntades med ens CIA och den egyptiska polisen nu bete sig som korrekta pojkscouter.

Mer troligt är nog att löftena om tortyrfri handläggning av de båda fångarna syftade till att ge statsminister Göran Persson, justitieminister Thomas Bodström och utrikesminister Anna Lindh alibi, något att peka på om, eller rättare sagt NÄR vassa frågor började ställas.

Det var detta Mikael Wiehe tagit fasta på när han inte ville att hans ”En sång till modet” skulle framföras på Anna Lindhs minneskonsert.iv Vad Anna Lindh än var när hon skrev under utvisningsbeslutet så inte var det modig. Kanske taktisk. Att vägra riskerade att skapa gräl med de snarstuckna männen i Washington. Det blev lugnast att skriva på.

Och det slutar inte där heller. Det fanns en annan kvistig fråga som landat på Anna Lindhs bord, en där hon valde att följa med strömmen.

Ända sedan Gulfkriget 1991 hade USA upprätthållit blockad av det besegrade Irak. En blockad som rullade på år efter år. Som bara blev alltmer meningslös och sadistisk ju längre tiden gick. Redan från första början hade analytiker i det amerikanska försvarets underrättelsetjänst (Defense Intelligence Agency eller DIA) förespråkat att man skulle rasera Iraks vattenreningssystem. Medlen att göra det skulle vara bomba dammar och anläggningar men framför allt att stoppa importen av kemikalier och maskindelar. Analytikerna räknade rentav upp vilka parasitinfektioner man hoppades snart skulle grassera bland befolkningen (Diarré, Giardia Lamblia respektive Entamoebia histolytica). Det konstaterades också att raserad vattenrening skulle få övriga delar av samhällsmaskineriet att falla samman. Livsmedelsproduktion, läkemedelsproduktion och oljeindustrin vara alla beroende av stadigt tillgång på renat vatten för att fungera. Nu borde de sektorerna också säcka ihop.

Det konstaterades också att Giardia Lamblia framför allt skulle drabba barn.

Det var planerna och man kan lugnt säga att detta till punkt och pricka blev den amerikanska politiken gentemot Irak. Den började under president George Bush den äldre, fortsatte under Bill Clintons båda mandatperioder och början av George Bush den yngre. Det tog aldrig slut, hur många vapeninspektioner som än genomfördes.v

Medan seklet gick mot sitt slut började den internationella kritiken av blockaden alltmer besvärande. Dels började alltfler ifrågasätta Irak verkligen hade några massförstörelsevapen kvar. Dels ville omvärlden få återuppta normala relationer och handelsutbyte. Den amerikanska regeringen, stödd av Storbritannien insisterade på att eländet måste fortsätta. USA:s utrikesminister Madeleine Albright förklarade öppet att blockaden inte skulle upphöra heller, även om Irak uppfyllde alla villkoren i vapenstilleståndet. Detta var den amerikanska regeringens ”orubbliga” åsikt.vi

Och borta i Sverige började utrikesminister Anna Lindh få allt fler och allt vassare frågor om blockaden av Irak inte gjorde mer skada än nytta.

Lindhs reaktion var hela tiden att ta USA:s parti, att försöka bortförklara, bagatellisera, lugna de upprörda och lägga en tjockfilt över debatten.

Det är viktigt att hålla i minnet att sanktionerna mot Irak inrättades av FN:s säkerhetsråd till följd av den irakiska regimens invasion av Kuwait,” förklarade hon i ett skriftligt svar på frågor i riksdagen om sanktionerna. Dessutom var sanktionerna inte alls så farliga nuförtiden.vii

Ett stående tema är att kalla det hela för ”FN-sanktioner”. Den termen dribblar bort ansvarsfrågan. I själva verket handlade hela tiden om en amerikansk politik. Det var ständigt USA som tryckte på för att få fram FN resolutioner mot Irak, det var också den amerikanska regeringen som konsekvent tolkade de resolutionerna så hårt det bara gick och till sist var det amerikanska örlogsfartyg och stridsflyg som upprätthöll blockaden. I en TT intervju från början av 2003 klagade Lindh: ”Att övertyga den svenska allmänheten om det riktiga i regeringens linje har varit svårt.” Irakierna led inte av sanktionerna förklarade Anna Lindh. De led av att styras en girig elit. För att hjälpa till med marknadsföringen hade UD släppt en rapport om mänskliga rättigheter i Irak.

Frågan är om det håller att skylla hela situationen på Baath-regimen i Irak.

Det är inget som helst tvivel om att Baath styret för länge sedan urartat till ett brutalt tyranni. Saddam Hussein likaså. Det ursäktar fortfarande inte den politik som USA drev mellan 1991 fram till 2003. Trots alla bedyranden om motsatsen kan inte heller råda något tvivel om att udden var riktad mot den irakiska befolkningen i sin helhet. (Faktum är att i en av de PM från den amerikanska militära underrättelsetjänsten konstateras att angreppen på vattenförsörjningen nästan uteslutande skulle drabba Iraks fattiga befolkning. De mer välbeställda hade goda möjligheter att skaffa färskvatten från bergen.)viii

Men var allt detta Anna Lindhs fel? Försöker denna bloggare göra gällande att en politiker som på sin tid rankades som en av Sveriges mest populära, en nästan given, blivande partiledare i själva verket var ett monster?

Svaret måste naturligtvis bli nej. Det var inte Anna Lindh som beslutade om sanktionerna eller höll dem igång. Däremot ansträngde hon och statsminister Göran Persson sig efter bästa förmåga för att skärma av Amerika från kritiken. Det var en förutsättning för att de själva skulle kunna etablera varmare och varmare relationer med regeringen i Washington.

Läget var med andra ord det att vapeninspektörerna som arbetade i Irak började få allt svårare att upptäcka något nytt. I själva verket var redan Iraks utvecklingsprogram för massförstörelsevapen krossade. Nu höll stora delar av det irakiska samhället på att malas sönder av de ändlösa sanktionerna. Den internationella kritiken började bli alltmer besvärande. Vem vet vad som hänt om Sverige lagt sin tyngd i vågskålen. Kanske ännu fler regeringar hade tagit bladet från munnen.

Det hände aldrig.lindh-persson-bush

När den amerikanska invasionen av Irak drog allt närmare fyrade visserligen Göran Persson och Anna Lindh av några kärnfulla proklamationer om att angreppskrig var fel samtidigt som Sveriges militära underrättelsetjänst tipsade sina amerikanska kollegor om lämpliga bombmål i Bagdad.ix En förstulen signal om att kritiken från Sverige inte var menad att tas på allvar. Det stora kvittot på Sveriges USA-vänlighet kom när statsminister Göran Persson nådigt beviljades audiens hos president Bush 2004. (Att döma av det saliga uttrycket i hans ansikte på pressbilderna måste detta ha varit ett av de lyckligaste ögonblicken i hans liv.)

Det handlade ytterst om att Anna Lindh och hennes chef statsminister Göran Persson själva satt fast i en rävsax som uppkommit med den utrikespolitik som Sverige drivit sedan 90-talet. Tanken med den är att Sverige ska få sin säkerhet garanterad av Amerika. Den svenska opinionen går antagligen inte med på att vårt land skriver ett regelrätt alliansfördrag. Det borde man kunna arbeta sig runt genom att etablera Sverige som Amerikas ”superpartner” och bästa kompis, ja möjligen efter Storbritannien.

Wilhelm Agrell talade om att” sätta in pengar” på Sveriges goodwillkonto i Washington. Av den politiken följde automatiskt att Stockholm inte fick göra något som riskerad spoliera de besparingarna, i synnerhet som männen innanför the Beltway i Washington har lätt att glömma tjänster men höll noggrann räkning på oförrätter. (Sverige hade trots allt varit i onåd i över tio år efter Olof Palmes kritik av de amerikanska julbombningarna.)

Det var Göran Perssons utrikespolitik. Den politiken kämpade Anna Lindh för att verkställa. Den politiken försökte hon också sälja till den svenska opinionen. Hade hon varit emot den kunde Anna Lindh troligen inte ha suttit kvar. Det hade varit slutet för en lovande karriär.

Som Mikael Wiehe skrev så bröts inte Anna Lindh. Hon böjde sig istället. Det gör henne inte till någon demon. Denne bloggare tvivlar inte en sekund på att lovorden som hopades över henne på minnesceremonin stämmer. Otvivelaktig var hon en underbar vän och kamrat. Säkert också en duglig politiker och tjänsteman, precis som många av sina kollegor.

Men precis som många av dessa, inte spektakulärt modig.persson-audiens

 

●●
Anna Lindhs minne firades som sagt med konserter och minnestal. Anna Lindhs minnesfond delade ut sitt första pris. Mottagare var Amerikas första kvinnliga utrikesminister Madeleine Albright. Albright hade varit ”
både kollega, vän och förebild för Anna Lindh”, förklarades det i motiveringen.x

Bakom scenen i Kungsträdgården delade en liten skara demonstranter och delade ut flygblad där det stod att Albright också var den som upprätthållit blockaden av Irak. Att Albright också var den som sagt att en halv miljon döda barn i det landet var ”ett pris värt att betala”.


iBo Holmberg hade svårt att gå vidare efter mordet” av Karl-Johan Karlsson och Ida Thellenberg, Expressen, 13 februari 2010.

iiMona Sahlin: ”Jag slutar härmed att lyssna på Wiehe” Sayna Mostofizadeh, Aftonbladet 6 augusti 2013.

iiiExtraordinary rendition: a backstory” (Osignerad) Guardian, 31 augusti 2011.

ivAnna Lindh böjde sig” Mikael Wiehe, Aftonbladet, 6 augusti 2013.

vSanktionsepoken är beskrivet av denne bloggare ”Ett pris värt att betala” Vindskupan, 13 april 2010.

viDiscours du secrétaire d’Etat Madeleine Albright (26/03/1991)” ur Le Monde diplomatique.

viisanktionspolitiken mot Irak och FN:s sanktioner mot Irak” Svar på fråga lämnad 18 maj 2000. Svaret den 25 maj 2000.

viiiIRAQ WATER TREATMMENT VULNERABILITIES (U)” från USA:s försvars underrättelsetjänst. Januari 1991.

ixSverige hjälpte USA att bomba Bagdad” Micke Ölander, Expressen, 3 september 2012.

xAnna Lindh priset 2013: Madeleine Albright” från Anna Lindhs minnesfonds hemsida.

Kommentarer

Pingback från Motvallsbloggen » USA:s verkliga målsättning med angreppen på andra stater
Tid 16 October, 2013 kl 15:30

[…] börja med att rekommendera Klas Sandbergs senaste blogginlägg som handlar om Anna Lindh och hennes syndaregister. Sen över till dagens ämne, som har viss […]

Comment från Peter Grafström
Tid 17 October, 2013 kl 14:19

Håller med om analysen men en viktig sak fattas Anna Lindh ansträngde sig mycket för att påverka andra EU politiker utan att det klart framgått vad som var den huvudsakliga orsaken. Rätta mig om jag har fel men jag tror att hon gjorde en jätteansträngning för att få en starkare majoritet som skulle ha möjligheter att påverka USA utan att Sverige skulle stå för ensamma mot USAs repressalier tex att flytta ner Sverige på listan över handelsmässigt gynnade nationer eller värre saker.
Hon anförtrodde kanske inte alla sina avsikter delvis för att skydda dem. USA däremot hade nog en klarare ide om hennes avsikter med tanke på deras intensiva spioneri. Och kom ihåg vid den tiden just efter 9/11 trodde inte lika många att 9/11 var ngn false flag operation.

Comment från Vindskupan
Tid 17 October, 2013 kl 15:06

Ärligt talat känner jag inte till några belägg för att Anna Lindh gjorde en jätteansträngning för att skapa en egen majoritet i EU. Och i de lägena gäller nog tesen att den enklaste förklaringen nog också är den sannaste: Att Anna Lindh troligen aldrig gjorde speciellt mycket som förargade vare sig Göran Persson eller amerikanerna.

En socialdemokrat som kände henne från SSU-tiden beskrev henne och den fraktion Anna Lindh tillhörde som trogna apparatjikar, som alltid stödde partiledningens linjen, sällan eller aldrig drev några egna idéer och som tackades genom att ganska omgående handplockades till departement och ministerier.

Och du kan lugnt notera denna blogg ibland de som inte heller tror att 9/11 var false flag operation.

Comment från Peter Grafström
Tid 17 October, 2013 kl 20:10

Om du kände till att hon planerade att stimulera fram en konsensus om att kunna vara mindre undergiven mot USA vilket jag tror att det fanns vissa förutsättningar för då skulle ju isåfall ngn som kände till hennes planer ha publicerat det.
Men om Anna Lindh skulle kunna uppnå ngt så måste hon börja med att söka bilda nätverk med folk som hon kände att hon kunde lita på. Och till att börja med lite trevande efter vad som går att uppnå konsensus om. Först i slutfasen vore det möjligt att bli mer öppen.
Det är möjligt att jag läser in för mycket mellan raderna men jag fick intrycket före hennes död att hon i varje fall höll på med något som oroade USA. Just detta gör antagligen att det är mycket osannolikt att våra förmyndande proffspolitiker skulle berätta eftersom det skulle ge upphov till konspirationsteorier.

Comment från Jan Wiklund
Tid 10 November, 2013 kl 13:34

Möjligen kan man hävda att en regeringspolitiker inte kan göra mer än de har täckning för i en politiskt aktiv opinion. Regeringar är kompromissmakare och formulerare av en resultantpolitik. Finns ingen stark rörelse som driver sydländernas intressen (som det gjorde på 70-talet) är det omöjligt för regeringar att göra det. Trycket i andra riktningen är ju mycket hårt.

Möjligen kan man kalla Lindh för en duktig karriärist, och om man vill ge henne benefit of doubt kan man säga att hon inom ramen för vad som var möjligt att göra och ändå sitta kvar gjorde så gott hon kunde.

Men Wiehe har rätt – mod handlar det inte om.