Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2013
M T W T F S S
« Jul   Oct »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

EU direktivet och jordbävningen

bosättareSommaren 2013 har Israels premiärminister Netanyahu suttit i långa krismöten. Gravallvarliga kommunikéer har utfärdats om att man minsann inte tänkte finna sig i några diktat utifrån om sina gränser. Det kallades ”en jordbävning”, som att ”hälla en hink vatten över en berusad”. Israeliska tidningar skrev upprörda ledare. Mest emot EU:s nya direktiv men också en del för.i

 omvärld

●●●
Europeiska Unionen är Israels viktigaste handelspartner i de flesta kategorier. Mellan de tu finns så många avtal och ett så tätt samarbete att Israel närmast har ställning som ett inofficiellt medlemsland i unionen genom sitt associationsavtal och deltagande EU:s Medelhavs samarbete. EU exporterade 2004 varor till Israel för € 19,4 miljarder och importerade israeliska varor € 8, 6 miljarder. År 2011 var den totala handelsvolymen 38 miljarder dollar. Israel importerar huvuddelen av sina maskiner och kemikalier från Unionen och säljer sina jordbruksprodukter, kemikalier och ädelstenar.
ii

Det är stort. På israelisk sida verkar man i det längsta anta att allt kommer att fortsätta men under detta gigantiska monument av samarbete har marken börjat röra sig.

I Europa har allmänna opinionens syn på Israel sakta men säkert blivit allt kyligare. Där fanns en växande frustration över den kroniskt stillastående fredsprocessen, där fanns upprördhet över Israels återkommande militäraktioner. I en rapport uppges att Israel raserat europeiska biståndsprojekt i de palestinska områdena till ett värde av 29, 4 miljoner.iii

Kanske blev just angreppet på Gaza just den där sista aktionen ”för mycket”. Droppen som fick bägaren att rinna över. Halmstrået som knäckte kamelens rygg. Den där bron för mycket man försökte erövra. Det var då som man kunde märka att frustration började övergå i försök att göra något åt situationen. Och faktiskt skulle Sverige spela en viss roll här. Under Sveriges ordförandeskap i EU på hösten 2009 gjorde utrikesminister Carl Bildt ett försök att få Europeiska Unionen att erkänna Palestina. Israel svarade med en frenetisk lobbykampanj som till sist fick det färdiga uttalandet mer urvattnat. Premiärminister Netanyahu uppgavs frenetiskt ha ringt runt bland sympatiskt inställda europeiska politiker och gjort allt, från att böna och be till att gråta, skrika och hota.

På israelisk sida var man kvicka att utropa sig till segrare. Man missade varningssignalerna. Framför allt hade EU nu enats om att de israeliska bosättarna på Västbanken, östra Jerusalem och på Golanhöjderna var svartbyggen och att Israels annekteringar av Golan och östra Jerusalem var av noll, nix och intet värde vad Bryssel anbelangade.iv

Därmed var i praktiken försöken att ”etablera fakta på marken” meningslösa. Israel hade inga utsikter att kunna peka på bosättningarna som argument för att få behålla hela eller delar av de ockuperade områdena i några framtida, diplomatiska förhandlingar. I en rapport påpekades också att Israel hade förlorat två av sina tyngsta supporters i EU. Nederländernas utrikesminister Uri Rosenthal hade ersatts av Frans Timmermans och Italiens premiärminister Silvio Berlusconi hade ersatts av Mario Monti. Tyskland hade blivit allt mer kritiskt till Israel. Det var EU:s tyngsta medlemsland och dit Tyskland gick kunde ett knippe mindre central- och östeuropeiska länder förväntas följa efter.v

I maj 2013 kom en rapport från tankesmedjan European Council on Foreign Relation (finansierad av Soros). Titeln var ”Europe And the Vanishing Two State Solution. Författaren var journalisten Nick Witney. Det var ytterligare en av dessa pappers produkter som visserligen inte fångar kvällstidningsrubrikerna men lästes flitigt av diplomater och politiker med rynkade pannor.

Kanske handlade om att det är en rappt och väl skriven rapport. Kanske handlade också om att den nu sätter fingret på något som alltfler innerst inne visste.

Just nu hade allt gått i baklås slog den fast. Ockupation, förhandlingar ja allt. Den israeliska regeringen, kraftigt dominerad av högerextremister och nationalreligiösa, var i praktiken inriktad på territoriell expansion. Varje gång man försökte ta upp saken med israelerna möttes man av en skur av konstiga argument om att bosättningarna på något mystiskt sätt ”uppkommit av sig själva” och att man VERKLIGEN borde prata om något annat.

Allt sådant var nonsens slog Nick Witney fast. Ockupationen, upprättandet av bosättningar och deras utvidgningar var statlig, israelisk politik, inget annat.

Det fanns inget tryck på israelerna att göra något annat. Just nu fick Israel allt man kunde önska sig från EU. USA, som skulle föreställa den ledande medlaren i konflikten, var i praktiken lamslaget genom AIPAC:s starka ställning. Arabstaterna var nästan alla mitt i inre konvulsioner.

Till råga på eländet hade EU:s bistånd till de palestinska områdena utvecklats till ett indirekt subventionerande av den israeliska ockupationen. Enligt folkrätten är en ockupationsmakt förpliktigad att försörja den civilbefolkning den kontrollerar. I praktiken behövde staten Israel inte bekymra sig för den saken utan kunde glatt överlåta åt FN och EU att sköta grovjobbet och stå för utgifterna.

Därmed lyfter man i praktiken av en tung utgift från den israeliska statskassan.

Lägg därtill biståndet indirekt gynnade den israeliska ekonomin. En hel del livsmedel och materiel måste köpas lokalt från israeliska leverantörer. Annat importerades via israeliska hamnar och flygplatser, med åtföljande avgifter till dessa. Att distribuera det vidare betydde inkomster åt israeliska åkare och uthyrare av lagerlokaler. (Kanske också en starkt bidragande orsak till att israelerna varit så angelägna om att att Gazas hamn ska förbli stängd och alla transporter till kustenklaven måste gå via deras hamn i Ashdod.)

Palestinier och européer kunde däremot känna sig blåsta. Nödhjälp är normalt tänkt att hålla en befolkning vid liv efter en katastrof, krig eller jordbävning. En tillfällig nödlösning till dess samhällsekonomin kom igång igen. I det här fallet måste nödhjälpen fortsätta decennium efter decennium eftersom Israelerna hade energiskt motarbetade alla försök att göra de palestinska områdena självförsörjande.

I Bryssel hade man däremot gärna sett att just det skedde någon gång.

Det skulle betyda att behovet av bistånd minskade. En del skulle kunna upphöra. Andra delar kunde man rikta om att främja långsiktig utveckling. Den palestinska befolkningen var visserligen till stora delar välutbildad men för att få igång ekonomin hade det krävts en uppryckning av den palestinska infrastrukturen, jordbruket och industrin. (Man kunde möta palestinska studenter som pluggade avancerad datavetenskap dagtid bara för att på kvällarna vända tillbaka till ett hem i ett tält utan vare sig el eller vatten.)

En uppryckning krävde också att palestinierna fick kontrollen över sina inre och yttre gränser.

I praktiken motsätter sig israelerna alla sådana försök och med sin armé och sin totala kontroll över alla förbindelselinjer in i de palestinska områdena hade de alltid sista ordet.

Så vad skulle EU göra enligt den här rapporten?

Först och främst förklarades att Europa borde sluta dela ut morötter till Israel gratis.

De företag och fabriker som israelerna försökte upprätta på ockuperat område borde inte ha någon rätt att exportera till Europa till de låga tullar som associationsavtalet fastställde. Europeiska företag borde på olika sätt avskräckas från verksamhet i bosättningarna. De institutioner, högskolor, forskningsinstitut och annat som israelerna inrättade i sina bosättningar skulle i framtiden inte ha rätt till lån och bidrag från EU:s forskningsprogram. Överlag skulle man inskärpa att bosättningarna i östra Jerusalem, Västbanken och Golan inte, säger INTE, var internationellt erkänt israeliskt territorium och aldrig skulle bli det heller.

Det kunde kanske den fastlåsta processen att börja röra sig. Det skulle kanske rentav kunna ge amerikanerna extra triumfkort i sina medlingsförsök, ett slags ”snäll-snut-elak-snut” spel där EU var den elake som ryade och hotade medan de amerikanska medlarna kunde agera den snälle som höll i handen, klappade om och lirkade.

Ytterligare en fördel: man undvek att den israeliska opinionen samfällt slöt leden.

Sanktioner mot bosättningarna skulle förmodligen vålla ångestvrål från den israeliska högern. Däremot kunde man räkna med instämmande från liberala och progressiva kretsar.

Man kan notera en sak här. Sedan sekelskiftet har det funnits en kampanj från palestinier, palestinagrupper och andra just för att få igång en bojkott av israels bosättningar, det kallades BDS rörelsen, (Boycott, Divestment, Sanctions) Bojkott, Sanktioner och Avinvesteringar. Många av de argument som nu genljöd i Bryssel från tankesmedjor, diplomater och EU kommissionärer är helt klart lånade från den rörelsen.

Med andra ord talade man nu samma språk i EU högkvarterets salonger som i BDS rörelsen.

 diplomater-i-nuwei'ma

●●●
I början av juni talas om att EU diplomater återigen fick rycka ut, den här gången till samhällena Al-Jiftlik och An-Nuway’imah i Jordandalen. Al-Jiftlik hade en skola som drevs av UNRWA FN:s biståndsorgan för palestinska flyktingar. Byn saknades rinnande vatten och el. De som ville bygga till sina hem eller bygga nya hus fick inga byggtillstånd och israelerna hade gjort klart att de inte tänkte tillåta några sådana dumheter. Den här gången hade den israeliska armén raserat nio bostäder och tre djurstallar.

Många av dem hade byggts med europeiska biståndspengar.

Och 56 människor hade blivit hemlösa.vi

Ytterligare en rivningsaktion.

Stämningen mellan Bryssel och Tel Aviv kallnade ytterligare ett par grader.

I början av juni meddelade Tyskland att varor som tillverkades av israeliska företag på ockuperat område inte längre fick märkas med ”Made in Israel”. Den beteckningen skulle hädanefter vara reserverad för företag belägna innanför 1967 års gränser.vii Kort därpå gick EU:s utrikeskommissionär Catherine Ashton ut och tillkännagav att Bryssel krävde att expansionen av bosättningarna skulle upphöra.viii

Tumskruvarna började dras åt.

Och det viktigaste hade ännu inte kommit.

 västbanken

●●●
Den 30 juni läckte det nya direktiv ut som man filat på i EU:s högkvarter. I stort sett följde det rekommendationerna i Nick Witneys rapport. Redan i det tredje stycket förklaras mycket uttryckligt att Unionen inte erkände Israels suveränitet över de ockuperade områdena och aldrig skulle göra det heller. Bosättningarna, deras institutioner och företag skulle inte kunna vara mottagare av bidrag, stipendier, lån eller priser för forskning eller kultur. Dessutom måste alla kontrakt som EU:s olika organ skriver med israeler rymma en klausul om att bosättningarna utanför 1967 års gränser inte är en del av Israel och att avtalet inte gäller där.

Palestinierna var uttryckligen undantagna.

Reaktionen blev i stort sett den som Nick Witney förutsåg. Från den israeliska högern var svaret närmast panikartat. Försvarsministern Moshe Yaalon meddelade staten Israel bröt allt samarbete med EU i det såkallade ”område C” som straff. (Det hade i och för sig aldrig varit överväldigande stort.)ix Talesman för bosättarörelsen jämförde direktivet med selektionsprocessen i koncentrationslägren. I Sverige rasade Ilya Meyer mot Catherine Ashton. ”Hur så mycket ekonomisk oduglighet och politisk giftighet kan förkroppsligas i en enda person trotsar all beskrivning.

Från andra delar av den israeliska opinionen kom däremot ett dovt mummel av instämmande. Där talades om en väckarklocka som behövt ringa för länge sedan. Den liberala tidningen Haaretz stödde direktiven i flera ledare. Amerikanska diplomater som knåpade med medlingsförsöken uppges inte se alltför missnöjda ut och har rentav släppt antydningar om att Bryssel kanske kan drämma till med ännu hårdare sanktioner.

●●
På Västbanken verkar det mesta rulla på som vanligt. I byn Sanur, söder om Jenin hade den israeliska armén kört bort en skara bosättare från en ”utpost”. Ett läger man brukade upprätta för att göra anspråk på marken. Fick de stanna kvar skulle tält och husvagnar bytas mot skjul, vatten och el skulle dras in. Skjulen skulle i sin tur bytas mot hus, asfalterade vägar och swimmingpooler.

Bosättarna hade återvänt till Sanur nu. Det tillhörde också den vanliga dramarturgin. De hade åter ställt upp sina tält och husvagnar. Nu förhindrade de palestinska markägarna tillträde till sina ägor och skränade antiarabiska slagord.

Palestinier i Sanur området var mycket bekymrade. För reportrar förklarade de att det här skulle innebära växande spänningar i området, att fler och fler angrepp och trakasserier från bosättarna stod för dörren.x


iEU’s decision on Israel like ‘a bucket of cold water on the head of a drunk’” av Rachel Shabi, Guardian, 18 juli 2013.

iiGermany may soon restrict ‘Made in Israel’ labels” av Linda Gradstein, i Yedioth Ahronot, 2 juli 2013.

iiiEurope and the vanishing two-state solution” av Nick Witney, tankesmedjan European Council on Foreign Relation, 9 maj 2013.

ivFör den nyfikne så har det behandlats i två bloggningar tidigare. ”Ett erkännande på väg?” Vindskupan, 2 december 2009. ”Ett erkännande på väg. Den färdiga kompromissen” Vindskupan, 14 december 2009.

vEurope and the vanishing two-state solution” av Nick Witney, tankesmedjan European Council on Foreign Relation, 9 maj 2013, sid 27.

viPalestine: EU concerned about recent demolition and population displacement” EU Neighbourhood Info Centre, 10 juli 2013.

viiGermany may soon restrict ‘Made in Israel’ labels” av Linda Gradstein, i Yedioth Ahronoth, 2 juli 2013.

viii”EU Demands Immediate Halt to Israeli Settlement Activities” WAFA, 1 juni 2013.

ixYa’alon orders freeze in permits for EU projects in West Bank’ ” av Tovah Lazaroff och Yaakov Lappin, Yedioth Ahronoth, 25 juli 2013. ”EU ‘concerned’ by Israeli restrictions on its activities in West Bank” (Reuters) 27 juli 2013

xJewish settlers return to evacuated outpost” (Osignerad) The Palestinian Information Center, 20 juli 2013.

Kommentarer

Pingback från Motvallsbloggen » Ett läsvärt blogginlägg
Tid 6 August, 2013 kl 17:26

[…] jag är lite slö så här i sommarvärmen, nöjer jag mig här med att rekommendera läsning av Klas Sandbergs senaste blogginlägg, som som vanligt är mycket bra och […]

Comment från Jan Wiklund
Tid 7 August, 2013 kl 10:50

Har länge undrat över varför EU dansar efter USAs pipa i den här frågan. Europa kan knappast tjäna på att ha en krutdurk alldeles vid förstubron, utan borde vara betjänt av att den desarmeras så snabbt och behändigt som möjligt. Liksom borde andra vara som inte har gott om egen olja, som USA har.

Pingback från Swedish Academic and Cultural Boycott of Israel Newsletter No 22, 15 August 2013 | Action Group
Tid 17 August, 2013 kl 9:48

[…] to receive remunerations, scholarships, loans or awards for research and cultural achievements [read more in Swedish]  You can download the report “Europe and the Vanishing Two State Solution by Nick […]