Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2013
M T W T F S S
« Jul   Oct »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

En statlig utredning om hur Sverige ser på världen del II

vägval

Som sagt, det har kommit en statlig utredning i maj om hur Sverige ser på den strategiska situationen i världen. ”Vägval i en globaliserad värld”. Den här luntan är tänkt att tjäna som ett slags avstamp för det kommande försvarsbeslutet.

De riksdagsledamöter som skrev ihop den 249 sidor långa rapporten har lovprisats. ”Gediget arbete”.

Nåja. Ledarmötena berömde framför allt varandra en hel del. Man kan vara rätt säker på att det är så här som Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang, politiker, försvarsforskare och militärer ser på världen nu.

Vilket är oroande. Man kan hitta rejält tilltagna hål och logiska vurpor i den gedigna luntan.

 nato

●●●
Synen på NATO är närmast hänförd.

Nato är den enda organisation som har en utvecklad förmåga för ledning och genomförande av krävande militära insatser i Europa och globalt.i

Det finns två möjligheter som verkar hägra för riksdagsmännen. Två olika alternativ.

    1. Sverige borde bli full medlem av NATO.

    2. Sverige kan inte öppet bli medlem. Allmänna opinionen är inte med på noterna. Istället får Sverige gå in i ett informellt samarbete med alliansen, framför allt med USA.

Av de riksdagsledamöter som skrev rapporten är Folkpartiets Allan Widman den som driver den första linjen med stor hetta. Sverige har kommit så nära det överhuvudtaget går. Allt som krävs är ett sista, litet, litet kliv hävdar han.

Den moderate riksdagsmannen Hans Wallmark drev den andra linjen.

Förmodligen hade han föredragit fullt medlemskap han också men det gick förmodligen inte. Istället skulle alltså Sverige satsa på att bli ”superpartner” till USA. Det skulle Sverige bli genom att alltid vara följsamt och lydigt. Man hade fått signaler från diverse amerikaner som sagt att det i stort sett kunde kvitta om vårt land var full medlem eller inte. Huvudsaken var att vi samarbetade.

Detta är med andra ord de stora strategiska tankegångarna.

Frågan är om inte Sveriges säkerhetspolitiska elit är flera decennier efter sin tid.

●●●
Läget är alltså detta att man i Sveriges riksdag, försvarshögskolor och staber är trosvisst övertygade om att Atlantpakten är en enormt viktig aktör med en lysande framtid framför sig. I både Europa och Amerika pratar både forskare och debattörer däremot rätt obekymrat om att NATO är en föredettingorganisation, något vars tid både kommit och gott.

Som med fördel kunde läggas ner. Den gör ingen nytta längre. I många avseenden riskerar alliansen att bli en orosfaktor.

Under det kalla kriget fanns en enkel och klar uppgift. Håll ryssen ute, USA innanför och Tyskland nere.

Sen föll Berlinmuren, Warszawapakten och Sovjetunionen upplöstes. NATO stod som segrare, men hade samtidigt förlorat sin Fiende och sitt syfte.

…i NATO högkvarteret satte den byråkratiska självbevarelsedriftens järnlag in. Att rättfärdiga alliansens existens blev det stora målet. Arméerna krympte och uppdragen växte.ii

Normalt borde Atlantpakten ha upplösts samtidigt, istället började ett irrande sökande efter ett nytt Stort Syfte. General Jim Jones, NATO:s militäre befälhavare 2003-06, förklarade att när ”kriget mot terrorismen” började befann sig alliansen ”i limbo” efter det kalla krigets slut. Genom att engagera sig, framför allt i kriget mot Afghanistan verkade den få ett nytt mål.iii

En annan forskare var närmast öppet föraktfull över vad NATO:s högkvarter kokat ihop genom årens lopp.

Det [NATO] har publicerat tre strategiska koncept. Det har experimenterat med geografisk expansion, den har klåpat i katastrofbistånd och hjälpt till att hålla ordning under de Olympiska spelen. Den har engagerat sig i en myriad partnerskap. Och det har genomfört tre krig: i Kosovo, i Afghanistan och Libyen, med varierande resultat.iv

Det här är inget man hör i den Svenska debatten. Utomlands är det annorlunda.

Kort sagt får man här snarare bilden av en organisation som inte har någon klar idé vad den är till för egentligen, som på olika sätt försöker hitta en roll åt sig själv. Samtidigt presenterar sig då frågan om den egentligen bidrar till vare sig Sveriges eller Europas säkerhet. Kanske är den i själva verket en destabiliserande faktor.

Den förre NATO-chefen Jaap de Hoop Schaffer blev den som försökte uppbåda större och större resurser för kriget i Afghanistan. Han försökte också få med Georgien och Ukraina alliansen, utan att nämnvärt bekymra sig över att det dels riskerade att väcka fientliga reaktioner i Ryssland, dels att NATO inte hade någon riktig möjlighet att försvara de båda länderna i händelse av konflikt. (Den som känner sig frestad att klaga över att den ryska statsledningen är paranoid kan gärna jämföra med hur USA skulle reagera om en främmande makt försökte etablera sig i Karibien eller Centralamerika.)

Läsaren kan gärna hejda sig här och begrunda ett kort ögonblick. NATO är engagerad i krig i Afghanistan med 100 000 man. Mellan skål och vägg förklarar officerare att det i själva verket handlar om att ge alliansen en uppgift, för att hålla den vid liv.v Inte för att hjälpa drabbade afghaner. Ovanpå det kan man sedan lägga att Sveriges viktigaste motiv för att delta förmodligen är att få ligga bra till i NATO högkvarteret och i Washington.vi

Kort sagt: NATO för krig för att rättfärdiga sin existens. Sverige för krig för att få ligga bra till hos NATO. Normalt upprättar man en allians för att utkämpa en konflikt.

Här har man istället ett krig för att hålla igång en allians.

amerikanska-soldater

●●●
En stor del av männen (och en del kvinnor) som har händerna i Sveriges säkerhetspolitik är med andra ord uppe i det blå när det gäller NATO och hur hållbar den organisationen är.

Hur är det med det andra alternativet då? Det som den moderate riksdagsledarmoten Hans Wallmark talade om, att glömma medlemskap och sikta på att låta Sverige bli ”superpartner” till NATO eller USA. I praktiken att göra mängder med överenskommelser bakom slutna dörrar med tjänstemän och politiker i Washington och i NATO högkvarteret i Bryssel.

Hur tryggt känns det?

Denne bloggare misstänker att de som satte samman den stora, svenska omvärldsanalysen dessutom har en rejält överdriven uppfattning av Amerikas makt och förmåga.

Å ena sidan sägs att Amerika är världens starkaste militärmakt.”USA:s militära och ekonomiska dominans består och landet är fortsatt den enda supermakten.” vii Kapitlet om USA:s militär skulle nästan kunna vara skrivet av amerikansk ultranationalist år 2001. Formuleringarna är nästan identiska. ”USA kan projicera makt globalt...” ”De expeditionära förbanden kan användas både för fredsfrämjande insatser långt borta och för försvar av t.ex. de europeiska Natomedlemmarna”.viii

Å andra sidan noterar rapporten att den militära styrkan håller på att urholkas. De militära utgifterna är ett gigantiskt problem för de amerikanska statsfinanserna. Till och med höga militärer och politiker talar nu öppet om att de MÅSTE ner. Sänks inte försvarsutgifterna kommer de istället att sänka Amerika.

Den svenska omvärldsanalysen noterar också att Amerika håller på att flytta intresse, manskap och maskiner till Stilla Havsområdet i förväntan om en framtida konflikt mot Kina. Ovan på det skulle man kunna tillägga att både manskap och maskiner börjar bli rätt slitna efter nästan tolv års misslyckade krig i Irak och Afghanistan.ix

Och där har man det märkliga. Riksdagsmännen som skrev den svenska omvärldsanalysen noterar mycket av det här men av någon anledning förväntas inget av det här ha någon betydelse för oss. Sverige skall fortsätta vara ”superpartner” till USA och NATO. Skulle en större kris flamma upp i vårt närområde förväntas de ”expeditionära förbanden” komma som ett skott, trots minskande kapacitet och trots åtaganden på andra sidan världen.

Och det är den stora, bärande tanken bakom dagens svenska säkerhetspolitik.


iVägval i en globaliserad värld” Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, 31 maj 2013, sid 218.

iiNATO at twilight” av Andrew Bacevich, Los Angeles Times, 11 februari 2008.

iiiNATO Moving From Collective Defense to Collective Security” av Jim Garamone, American Forces Press Service, 20 oktober 2005.

ivNATO, Bicycles, and Training Wheels” av Jolyon Howorth, Stephen M Walts blogg, Foreign Policy, 19 juni 2013.

vHow Afghanistan Became a War for NATO” av Gareth Porter, Inter Press Service, 3 januari 2011. ”Adviser David Kilcullen: US Has 2 More Tough Years In Afghanistan” av Anne Gearan, Huffington Post, 6 augusti 2009.

viProfessor Gunnar Åselius förklarade öppet i en intervju att även om de flesta beslutsfattare tycker att ett bättre liv för människorna i Afghanistan är en god sak är det helt enkelt inget man offrar sina skyttesoldater för. De är där för att demonstrera att Sverige är en pålitlig samarbetsparter och ”alla här i huset [försvarshögskolan] vet att det är så.”

viiVägval i en globaliserad värld” Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, 31 maj 2013, sid 155.

viiiVägval i en globaliserad värld” Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, 31 maj 2013, sid 165.

ixChuck Hagel warns: Troops are ‘close to the breaking point’” Philip Ewing,Politico, 23 juli 2013.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 23 September, 2013 kl 2:57

Jösses!