Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2013
M T W T F S S
« May   Jul »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Tio år efter invasionen

it’s do-able” del 2

  saddam-international

Det blev det nya årtusendets första krig. Irak invaderades, ockuperades av Amerika och härjades i grunden.

Men varför och hur började det?

Kanske handlade till sist om något så fånigt enkelt som att det gick att göra.

Den brittiske journalisten John Simpson fick höra att Saudiarabiens utrikesminister ställt den enkla frågan till USA:s mäktige vicepresident Dick Cheney om varför amerikanerna var så envetet beslutna att invadera Irak. Cheneys svar hade helt enkelt blivit att var genomförbart.

Because it’s do-able.”i

Ytterst handlade det om att Irak var ”invarderbart”.

Ett lockande byte, försvagat som det var av ett gagnlöst krig mot Iran, ett decennium av sanktioner och ekonomisk krigföring. En amerikansk författare sammanfattade det med att landet var lockande svagt, styrt av bankruttmässig diktatur med en fallfärdig ideologi (Baathpartiet). Här fanns ett skaderivet bytesdjur.

Många var entusiastiska när idén först presenterades för världen. De flesta av dessa talar tämligen om den saken tyst idag. En del talar idag sorgset över hur deras ädla avsikter för Irak raserades genom motståndarens obegripliga ondska.

Det finns anledning att fråga sig om de någonsin var så ädla eller överhuvudtaget ville så väl.

Bilden är naturligtvis komplicerad när det kommer till motivet för USA:s invasion av Irak. Den som försöker hitta en Yttersta Orsak till allt går lätt vilse. Olika grupper i den amerikanska politiken hade olika motiv som sammanstrålade under den tiden 2001 till början av 2003 när kriget sakta men säkert växte till en from förhoppning till Projekt som Skulle Bli Av.

För de Neokonservativa handlade det om att ge Amerika en ointaglig maktställning i Mellanöstern och att säkra Israel.ii Demokraterna ledande policy tänkare var med på noterna. Amerikas kristna höger levde i förvissningen om att en ockupation skulle få araberna att glömma det där med Allah för att börja dyrka Pat Robertson istället. En del progressiva, som Paul Berman och Christopher Hitchens ordade för att en amerikansk ockupation av Irak säkert skulle leda till något progressivt.

Flera mäktiga intressegrupper i Washington drog alla åt samma håll och följden blev att amerikanskt pansar myllrade över gränsen in över Irak den 20 mars 2003.

 clark-wolfowitz

●●●
För det handlade i grund och botten knappast om att sprida demokrati, den saken kan man vara tämligen säker på. I grund och botten fanns krassa maktpolitiska överväganden.

Tanken på att invadera Irak föddes direkt efter det första Gulfkriget 1991. Den avdankade NATO befälhavaren Wesley Clark mötte Paul Wolfowitz, då tredjeman i Pentagon. General Clark hade tittat in på en artighetsvisit. Gulfkriget var vid det laget avklarat under stort jubel. Den irakiska armén hade kastats ut ur Kuwait till priset av minimala amerikanska förluster.

Wesley Clark hade tänkt sig att gratulera till framgången, att allt borde vara jubel men icke. Paul Wolfowitz var arg och missnöjd över utgången.

Det blev snart klart att han hade velat mycket mer än att befria Kuwait. Wolfowitz hade velat gå längre, redan 1991.

En förvånad general Clark fick höra:

Vi sjabblade bort tillfället och lämnade Saddam Hussein vid makten. Presidenten [då George Bush den äldre, Vindskupans anmärkning] tror han kommer att störtas av sitt eget folk men jag betvivlar det.

Dock:världen var inte nattsvart för Wolfowitz.

Vi lärde oss en mycket viktig sak [under Gulfkriget 1991]. Det kalla krigets slut innebär att vi kan använda vår militära makt ostraffat. Sovjetunionen finns inte längre där och kan blockera oss. Och vi har fem eller tio år på oss att rensa upp de gamla sovjetiska satellitstaterna som Irak och Syrien innan nästa supermakt dyker upp och utmanar oss.iii

Med andra ord: USA borde se till att hugga för sig. NU var tiden mogen. Snart skulle frontlinjerna ute i världen stelna igen.

Vän av ordning kan med gott fog fråga sig om Vindskupan inte gör för stor sak av det här. Kan inte Wesley Clarks minne slira om det där lilla samtalet? Eller så kan han medvetet förvränga.

Mot det kan man invända att både Paul Wolfowitz och hans neokonservativa meningsfränder skulle säga exakt samma saker upprepade gånger under 90-talet, inte lika ohöljt kanske men dock.iv Diskussionen skulle rasa under tio år, tvärs igenom hela 1990-talet, demokrati och mänskliga rättigheter nämndes knappt annat än som rena bisaker, en smärre dekoration ute i kanten. Nu och ett litet tag till stod Amerika ensamt på den världshistoriska scenen och nu borde man passa på att skaffa sig den militära kontrollen över planetens energitillgångar. Det handlade INTE om Amerikas egen oljeförsörjning.

USA:s intressen har inget att göra med om bensinpriset är två eller tre dollar vid bensinstationen, inte heller spelar det någon roll om Exxon får kontrakten istället för Lukoil eller Total.v

Grepp om Persiska viken = lika med fortsatt status som supermakt, även efter att nya maktcentra börjat formeras.

Tappat grepp = USA riskerar att börja glida utför på den världspolitiska pyramiden.

Om Förenta Staterna nekas tillgång till den Persiska viken kommer dess möjlighet att påverka händelser i andra nyckelregioner att minska.”vi

Ungefär så lät resonemangen.

Den stora, salvelsefulla retoriken om demokrati och mänskliga rättigheter sätter in först under 2002.

Vad hände då?

Svar: invasionen behövde marknadsföra för den större allmänheten och för övriga världen. Det handlade inte längre om interna diskussioner bland amerikanska policy drejare som stillsamt diskuterade strategi med varandra i undanskymda seminarier eller specialiserade tidskrifter med begränsad spridning, nu handlade om marknadsföring för en masspublik.

Under de där kritiska åren 2000 till 2003 ställde sig de politiska stjärnorna ”rätt” för invasionsentusiasterna.

George Bush blev president. Därmed fick Amerka en statschef som bara fungerade ryckvis. Ibland tog han befälet, ryade och domderade men ofta tappade han intresset för det gråa, vardagsslitet med administration, tjänstetillsättningar, drog sig till baka till sin ranch i Texas eller sommarstugan Kennebunkport i Maine och lämpade över det trista gnetandet med byråkratin på vicepresident Dick Cheney.

Cheney som var en veteran från regeringsbyråkratin öppnade grindarna för den neokonservativa kamarillan som förtjusta svärmade in på nyckelpositioner som politiska tjänstemän på försvarsdepartementet, utrikesdepartementet och Nationella Säkerhetsrådet. Den 11 september attentaten rycket undan bromsklossarna, det stämmer men denne bloggare misstänker starkt att även utan det hade USA:s utrikespolitik blivit alltmer unilateral och militaristisk. Tecknen i skyn på en växande hökaktighet syntes under Bill Clinton båda presidentperioder. Blockaden upprätthölls trots att skälen blev alltmer ihåliga. En medlem det nationella säkerhetsrådet beskrev de interna diskussionerna om Irak politiken mellan hökar och duvor. Han tillfogade litet ursäktande att det egentligen var ”orättvist” mot den falang som förespråkade mildare tag att kalla dem ”duvor”. Deras motiv enbart krasst maktpolitiska.vii

Den lilla anmärkningen ger också en mycket oroande ögonblicksbild av hur stämningen såg ut i den amerikanska regeringen redan före invasionen. Den stora diskussionen om Irakpolitiken hade för länge sedan utvecklats till debatt mellan hökar och åter hökar. Att överhuvud taget kallas för duva var närmast en pinsamhet. Den enda frågan som hängde i luften var HUR hårda tag Irak skulle utsättas för. Det gällde både för republikaner, neokonservativa och demokraterna. Skiljelinjen mellan partierna var närmast dragen i vattnet. Det gjorde säkert sammanträdena smidiga men samtidigt gjorde debatten inte blev speciellt allsidig.

Såhär i efterhand slås man mest av allt av hur verklighetsfrämmande debatten är. Kunskaper om regionen var inget som helst krav för att bli betraktad som ”expert” och få lägga ut texten från tv soffor eller tidningsspalter. Kanske berodde det på att det ytterst var en skara teoretiker och kontorsstolsstrateger som pratade med varandra. Mest av allt verkar de ha tänkt sig något som utspela sig på datorskärm där den irakiska civilbefolkningen antingen överhuvudtaget inte fann till eller förväntades stå vid vägkanten med mössan i hand med ett ”Thank you Massa” på sina läppar.

I en debattbok beskrivs den amerikanska insatsen i Somalias huvudstad Mogadishu 1993 som en stor framgång och ett glädjande bevis för den amerikanska armén inte skulle ha några större problem att dräpa fientliga civila.viii Kanske var det så man tänkte sig att det gå till i Irak också.

För de neokonservativa kan viss påverkan från deras israeliska vänner ha tillkommit. Den israeliske fredsaktivisten Uri Avneri tyckte att de neokonservativas strategiska planer påminde om de planer som Ariel Sharon släppte ifrån sig.

Jag har absolut inget bevis för att Bush fick sina idéer från honom, även om de verkar förhäxade av honom men stilen är densamma. En blandning av storhetsvansinne, uppfinningsrikedom, arrogans, okunnighet och ytlighet. En explosiv blandning.”ix

Skulle invasionen vara ett beställningsjobb från den dåvarande israeliske premiärministern Ariel Sharon?

Det är för mycket sagt. En gissning är den att USA:s neokonservativa elit står i mycket tät kontakt med sina kollegor i Israel. De framträder ofta på samma konferenser, icke minst med Sharon som de neokonservativa beundrade högt och rent. Det är rätt naturligt att idéer flödade fram och tillbaka.

Kenneth Pollack, en byråkrat från både CIA och Clintons nationella säkerhetsråd förklarade rentut att Irak skulle angripas för att det landet var ”hanterbar”. Irak gick att inta utan större ansträngning. Ett större land, som Iran skulle kräva en omfattande mobilisering av manskap och maskiner. Irak hade en tredjedel av Irans befolkning, det var utmattat av sitt långa krig mot Iran och av ett decennium av sanktioner.

Som vicepresident Dick Cheney konstaterade så var Irak invarderbart.

“…it’s do-able.”x

gulfen-efter-kriget-[Konver

iHow predictions for Iraq came true” av John Simpson, BBC, 9 april 2006.

iiMed termen ”Neokonservativ” ska man förstå den skara politiska tjänstemän, skribenter och debattörer som först samlades kring senator Henry ”Scoop” Jackson, som fick sitt genombrott under Ronald Reagan för att till sist spela en nyckelroll när det gällde att propagera fram invasionen av Irak 2003.

iiiSeven countries in five years” av Joe Conason, Salon, 12 oktober 2007.

ivDe tankegångarna ventilerades första gången i maj 1990 i en föredragning som Paul Wolfowitz höll inför Dick Cheney om USA:s kommande strategi. ”The Next World Order;The Bush Administration may have a brand-new doctrine of power” av Nicolas Leman, The New Yorker, 1 april 2002. Samma tankegångar flöt upp i den Defence Planning Guidance som läckte ut 1992. ”U.S. Strategy Plan Calls for Insuring No Rivals Develop A One-Superpower World” av Patrick E Tyler, The New York Times, 8 mars 1992.

v”Securing the Gulf” av Kenneth M Pollack i Foreign Affairs, juli / augusti 2003.

vi”Securing the Gulf” av Kenneth M Pollack i Foreign Affairs, juli / augusti 2003.

vii”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq, av Kenneth M Pollack, Random House, New York, 2002,” sid 56.

viii”The Threatning Storm; The Case for Invading Iraq, av Kenneth M Pollack, Random House, New York, 2002,” sid 380. För den som undrar: ja det var den virriga striden som blev Ridley Scotts film Black Hawk Down.

ixBush and Sharon; The War Drummers” av Uri Avneri, Counterpunch, 10 september 2002

xHow predictions for Iraq came true” av John Simpson, BBC, 9 april 2006.

Kommentarer

Comment från Peter
Tid 22 July, 2013 kl 0:12

Det var ett inslag idag på “Korrapporten” i P3 om att det i princip inte var några amerikanska bolag som “fått” kontrakt på att exploatera oljan i Irak.

Ganska intressant kan jag tycka. De “amerikanerna” tyckte helt enkelt att det inte var ekonomiskt lönsamt.

Det var ryssarna och Kina samt en massa andra mindre nationer som hade “budat” över.

Har Vindskupan någon kommentar till detta?

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3912&grupp=12090

21 Juli

Comment från Vindskupan
Tid 22 July, 2013 kl 7:48

Tack.Jag citerade Kenneth Pollack om att det viktiga var den militära kontrollen över oljekällorna, inte vem som egentligen utvann. I dagsläget har USA bara bråkdelen av den makt man föreställde sig. Jag kanske kommer in på det i en tredje kommentar om Irak.