Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

April 2013
M T W T F S S
« Feb   May »
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
2930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Slaget om Chuck Hagel

obama-hagel

Långt borta i USA har ett segt och förbittrat politiskt handgemäng nått sitt slut. Det gällde tillsättandet av ny försvarsminister men handlar ytterst om mellanösternpolitiken.
Vindskupan tänker på slaget om Chuck Hagel.

Det hela kan se ut som ytterligare en trist inrikespolitisk strid. I viss mån är den det också, samtidigt utgör den en vanvettigt viktig temperaturmätning, en vink om hur politiken kommer att utvecklas.

Den här gången är Obama omvald. Man skulle kunna säga att det handlar om en repris av en annan strid som kom när Obama nyss hade tillträtt. Den gången var det Slaget om Chas Freeman.

Diplomaten Chas Freeman var påtänkt som ordförande för det Nationella Underrättelserådet. Freeman hade också ådragit sig den proisraelisk lobbyns vrede efter att ha yttrat sig kritiskt om den israeliska ockupationspolitiken i ett tal. Man skulle ha kunnat invända att Freeman uttalat sig ganska hovsamt om just politiken. Han hade inte ifrågasatt Israels rätt att existera eller ventilerat antisemitiska konspirationsteorier. Man kan i själva verket hitta betydligt hårdare uttalanden från ockupationskritiska israeler.

Men hovsam kritik hade räckt.

Freeman utsattes för en av dessa omfattande, samordnade angrepp som lobbyn är så duktig på och den fortsatte till dess Chas Freeman gav upp och tillkännagav att han inte längre stod till förfogande som kandidat.

Omvärlden kunde notera två viktiga saker. För det första: den då nyligen installerade Barack Obama hade inte höjt ett finger för att försvara sin kandidat. Angreppen på Chas Freeman hade fått rulla på utan invändningar från mannen i det ovala rummet.

Det var illavarslande. Hade Obama velat baxa den sega israelisk / palestinska konflikten närmare en lösning hade han troligen varit tvingad att sätta press på staten Israel. Det hade i sin tur krävt en vilja att gå emot den proisraeliska lobbyn. Det är till sist en ”katten på råtta, råttan på repet” ekvation.

Det visade sig med stor tydlighet att gå emot den proisraeliska lobbyn var exakt vad Obama inte ville göra. Därmed kunde man inte förvänta sig några riktiga framsteg under Obamas första presidentperiod.

Men allt var sig inte likt heller.

När angreppen mot Chas Freeman växte i styrka hade det för första gången märks en tydlig rekyl i debatten. Den innebar att den smuts som kastades på Chas Freeman inte riktigt ville fastna. Den betydde också att de tunga, proisraelisk debattörerna mötte mothugg och därefter till sin egen förvåning började pressas ut mot ytterkanten. Till sin egen förvåning började DE själva så smått uppfattas som udda och extrema. Kanske räddades de närmast av gong-gongen när Freeman meddelade att han drog sig tillbaka.

Och nu på våren 2013 har samma slags strid upprepats. Den här gången blev utgången en annan.

 

●●●
Chuck Hagel var född 1946. Han hade tjänstgjort som sergeant under Vietnamkriget, gett sig in i politiken på republikanernas sida och varit senator från Nebraska mellan 1997 till 2009. Det hade verkat vara ett gott val av Barack Obama att nominera honom till försvarsminister. En klok och sansad republikan skulle fungera under en demokratisk president. Ett sätta att lappa ihop de politiska sprickorna från Bush-åren. Hagel borde väl vara rätt man att hålla både republikaner och militärer på gott humör.

Men så halas ett uttalande av Hagel fram ur en bok:

Det här [USA:s kongress]är en institution som inte nödvändigtvis tar fram mängder med mod […] I de flesta fall håller sig medlemmarna på den och intar en ‘jag håller på Israel’ inställning. AIPAC knackar på med en proisraelisk resolution och 80 eller 90 senatorer skriver på direkt.

Hagel tillfogade att han för sin del brukade vägra skriva. Han betraktade sig visserligen som vänligt sinnat till Israel men:

Den judiska lobbyn skrämmer rätt många människor här.” Men ”Jag är amerikansk senator, inte israelisk.”i

Och med det började angreppen.

Den här gången var det de neokonservativa som ledde anstormningen, framför allt rörelsens kronprins Bill Kristol, redaktören för magasinet Weekly Standard, och Bret Stephens, kolumnist vid Wall Street Journal.ii Båda hävdade att Chuck Hagel var antisemit.iii Bill Kristol ger också ifrån sig antydningar om den verkliga orsaken. Som försvarsminister kunde Hagel förväntas vara kyligt inställd mot Israel och negativ till ett nytt militärt äventyr mot Iran. Något som de neokonservativa sedan länge för att få till stånd.iv Skribenten M J Rosenber, själv en före detta AIPAC-tjänsteman räknade upp de organisationer som i slutet av december 2012 anslutit sig till kampajen mot Chuck Hagel. De utgjordes av: AIPAC, The Anti-Defamation Leaue, American Jewish Committee, Commentary Magazine, Christians United for Israel och en rad andra. Respektabla och inflytelserika kommentatorer och organisationer.v

Fram till nyligen hade detta betytt en säker, karriärmässig död för en ministerkandidat. Hagel hade i tysthet förpassats tillbaka till pensionärstillvaron igen.

Istället blev såg man samma motreaktion som under striden om Chas Freeman, men den här gången kom den snabbare och blev starkare.

För stark, skulle det visa sig.

Ja, det hade varit klumpigt av Hagel att tala om ”den judiska lobbyn”. Långtifrån alla judar betraktar den proisraeliska lobbyn som sina företrädare. (Rätt många avskyr den i själva verket intensivt.)

Samma debattörer som tagit ställning för Chas Freeman tog också ställning för Chuck Hagel, där fanns Dana Milbank, Andrew Sullivan, där fanns lobbyorganisationen J-Street, Stephen Walt, Steve Clemons och många flera.vi Stephen Walt kastade rentav ur sig en rätt utmanande fråga till president Obama: Tänkte USA:s president vika ner sig igen som med fallet Chas Freeman förra gången?vii

Kort sagt så skulle tillsättandet av Hagel först ha blivit en rutinaffär som blev till en utdragen mara för Obama administrationens sida.

Men det var inte den enda part som bitit i mer än de kunde svälja, också de proisraeliska påtryckargrupperna började märka motståndet började bli otäckt stort, att de själva var den part som började betraktas som ytterlighetsgrupper. I New York Times kallades de öppet för extremister.viii Debattörer som i åratal kritiserat israellobbyn noterade med förvåning att det nu började acceptabelt också i debattens huvudfåra att tala om saken.ix

En milstolpe kom den 7 januari 2013. Då förkunnar president Obama öppet att Chuck Hagel är hans nominerade kandidat till posten som försvarsminister och framhåller med självande patos hur Hagel tjänat fosterlandet i Vietnamkriget som sergeant. Och där kom en förstulen känga mot de neokonservativa:

Hagel vet att krig inte är någon abstraktion. Han förstår att vi bara skickar unga amerikaner för att kämpa och blöda i lera och gyttja gör vi bara när det absolut nödvändigt.”x

Därmed var handsken kastad. Hagel var nu öppet president Obamas ”man”, presidenten stod bakom honom och det var bara en fördel att han skeptisk mot propåerna om att angripa Iran.

Vilket inte hindrade att slaget om Chuck Hagel rasade vidare under vårvintern 2013. Det rapporterades att en ny, mycket valfinansierad, konservativ påtryckargrupp dykt upp, Americans for a Strong Defense, just för att bekämpa att Hagel skulle bli försvarsminister. De och några till brydde sig inte ens om att de förmodligen skulle förlora till sist.

Enligt New York Times var finansiärerna anonyma men man misstänkte att de kunde vara bröderna Koch och kasinomogulen Sheldon Adelson.xi De var helt inställda på att fortsätta in i det sista, andra som AIPAC och Anti-Defamation League började backa från ett givet nederlag.xii

 

●●●
Chuck Hagel är nu USA:s försvarsminister. De proisraeliska och konservativa påtryckargrupperna har lidit ett ovant nederlag. Den här gången valde Obama att stå på sig och stötta sin kandidat, låt vara att det skedde efter att följt striden från åskådarplats i det längsta.

Samtidigt tilläts den proisraeliska lobbyn åter föra striden på sina egna villkor. Chuck Hagle BORDE enligt all gängse logik ha varit oangripbar, en dekorerad krigsveteran, framgångsrik affärsman, saker som den amerikanska opinionen brukar älska högt och rent. Likväl drog striden ut vecka efter vecka och debatten snöade snart in på att försöka bevisa att Chuck Hagel i själva verket ÄLSKADE staten Israel högt och rent. I synnerhet under senatsförhören med Hagel pepprades han ideligen med frågor om varför han inte skrivit på än den ena än den andra resolutionen till stöd för Israel. Vilket därmed lät förstå att stöd till Israel skulle vara en förutsättning för att kunna bli försvarsminister.

Kanske är det också ett bestående intryck. Lobbyn har tryckts tillbaka något men är fortfarande mycket stark och behandlas ännu med silkeshandskar.


iThis ‘Jewish Lobby’ Quote Could Ignite a Chuck Hagel Confirmation” J K Trotter, The Atlantic,18 december 2012, citat från boken ”The Much too Promised Land” av Aaron David Miller.

iiChuck Hagel’s Jewish Problem” av Bret Stephens, The Wall Street Journal, 17 december 2012.

iiiSenate Aide: ‘Send Us Hagel and We Will Make Sure Every American Knows He Is an Anti-Semite’” av Daniel Halper, Weekly Standard Blog, 13 december 2013.

ivThe Hagel Thesis” av William Kristol, The Weekly Standard, 24 december 2012.

vThe Nonexistent ‘Jewish Lobby’ Sets Out To Destroy Chuck Hagel” av M J Rosenberg, på egen blogg, 20 december 2013.

viChuck Hagel and the Neocon Smear Machine” Robert Writht, The Atlantic, 19 december 2012.

viiWhat’s at stake in the Hagel affair” av Stephen M Walt, inlägg på blogg i Foreign Policy, 26 december 2012.

viiiDon’t Let Pro-Israel Extremists Sink Chuck Hagel” av James Besser, The New York Times, 26 december 2012

ixDet noterades bland annat av Trita Parsi, ”More Than Just About Hagel” av Trita Parsi, Huffington Post, 27 december 2012.

xRemarks by the President in Nomination of Secretary of Defense and CIA Director” Utskrift av Obamas tal, Vita Husets hemsida, 7 januari 2013.

xiSecret Donors Finance Fight Against Hagel” Jim Rutenberg, New York Times, 26 januari 2013.

xiiPro-Israel Lobby AIPAC Sitting Out Hagel Fight” av Eli Lake, The Daily Beast, 7 januari 2013.

Kommentarer

Comment från Kjell Martinsson
Tid 10 April, 2013 kl 23:49

Mycket intressant och gedigen genomgång av amerikansk politik i de övre skikten.