Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2013
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 123456
78910111213
14151617181920
21222324252627
28293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

En ny tankesmedja i Sverige… och ytterligare en

Det håller på att bli ordning och reda på Sveriges utrikespolitiska debatt. Det var förhoppningen i Nya Wermlandes Tidnings ledarsida.

Det kunde behövas för det förflutna var enligt skribenten en enda stor mardröm.

Vem minns exempelvis inte hur Olof Palme, Sten Andersson, Pierre Schori med flera tillsynes på heltid åkte världen runt och låg oss skattebetalare till last samtidigt som man skämde ut både landet och folk genom att först spåra upp, sedan krama och därefter också finansiera nästan varenda genomkorrumperad socialistisk djungeldiktator som fanns.”i

Den traumatiska vänstervågen 1968 spökar fortfarande. Nu skall den onda anden definitivt besvärjas och fördrivas.

Timbro skulle börja ta itu med Svensk utrikespolitik.

 

●●●
Sedan 1968 har tidsandan vridits 180 grader. Då hade det varit otänkbart att offentlig verksamhet såldes till privata intressen. Idag är det en självklarhet. På den tiden dominerades det politiska tänkandet av den sociala ingenjörskonsten och det privata näringslivet kände sig klämt. Per Ahlmark kallade det ”Det galna kvartsseklet” (i boken
Vänstern och tyranniet; Det galna kvartsseklet, utgivet av… ja just det: Timbro.)

En del skulle kanske invända att det Sverige upplevde i form av kårhusockupation, Båstadskravaller, vietnamdemonstrationer och annat mest var rätt beskedliga imitationer av vad som skedde i Paris och på Amerikas universitetscampus.

Och till sist finns en stor paradox. Av alltsammans var det snarare motreaktionen,eller The Backlash som som överlevde, frodades, växte och till sist tog över.

För det var på sjuttiotalet som en ny typ av tanksmedjor föddes, både i Sverige och USA. Tankesmedjor har funnits sedan artonhundratalet. De brukade bedriva forskning. Den nya typen av tankesmedjor fungerade närmast som agitprop centraler och politiska reklambyråer. En av de som satte stenen i rullning i Amerika var företagsjuristen Lewis Powell som i ett PM till en vän i USA:s handelskammares utbildningskommitté i augusti 1971 föreslog att näringslivet borde satsa sina resurser på att anlägga moteld i den offentliga debatten.ii

I Sverige hade nästan samtidigt Sture Eskilsson, informationsdirektör på Svenska Arbetsgivarföreningen, lagt fram ett PM för SAF:s styrelse som märkligt mycket liknade Powells. Både Eskilsson och Powell såg båda samma problem i sitt respektive samhälle. Den progressiva rörelsen publicerade debattartiklar, ordnade seminarier, kom ut med debattböcker, förde samhällsdebatten.

Det är lätt att göra sig lustig över pladdrande intellektuella. Mycket är antagligen välförtjänt, deras glest besökta seminarier, gravallvarliga böcker om samhällsutvecklingen som få köper, som ännu färre orkar traggla sig igenom, deras kotterier och klickar.

Samtidigt kan det vara värt att hålla i minnet att det är i deras dammig hörn som nya idéer uppkommer och långsamt sprider sig. Man kan notera att från och med sjuttiotalet skulle näringslivet i både Sverige och USA satsa mångmiljonbelopp för att dominera det hörnet av offentligheten.

I sitt PM föreslog Eskilsson ett motangrepp på två fronter. Dels skulle man producera utbildningsmaterial och skicka till skolorna, dels gällde det att bearbeta den “förnäma” politiska debatten.

Det gäller att åstadkomma en motvikt till det stora flödet av vänsterlitteratur i form av debattböcker och tidningsartiklar.”

Eskilsson ansåg att vänstervågen var inspirerad av gruppen ”Unga Filosofer” från sextiotalet. Från högern hördes just då näst intill inget alls.iii

Svenska Arbetsgivarföreningen nappade på Sture Eskilssons förslag. Pengar sköts till. De första skrifterna som lovprisade den privata företagsamheten producerades och cirkulerades bland skolor. Evenemang drogs igång, ”Satsa på dig själv”, ”Sätt fart på Sverige” och manifestationer mot planerna på löntagarfonder.iv År 1978 flyttades verksamheten ut ur SAF borgen genom att ett rätt obskyrt bokförlag vid namn Timbro eleverades till tankesmedja. Man började på ett rätt tidigt stadium snegla på den nya typen av propagandainriktade tankesmedjor som uppkommit i USA. Sture Eskilsson berättar i sin självbiografi om upprepade resor, bland annat till Heritage Stiftelsen, prototypen för många av dem.v

Försöker då denne bloggare hävda att detta är något orättmätigt eller skumt?

Man kan nog säga att Sture Eskilsson själv stundtals verkar leka mästerdetektiven Kalle Blomkvist medan verksamheten byggs upp. Det talas som konspirativa möten i öde hotell och annat. Men det gäller att inte rusa iväg. Det demokratiska systemet bygger på just det att olika grupper kämpar för sina intressen. Villagäare, lantbrukare, fackföreningar, jägare, hundägare, bilägare, nykterhetsföreningar, djurskyddsföreningar, politiska partier kämpar för sina intressen. Företag säljer sina varor med reklam. Svenska Arbetsgivarföreningen, som numera döpts om Svenskt Näringsliv har lika stor rätt att kämpa för sina intressen som alla andra.

Samtidigt skall noteras: alla har rätt kämpa på den offentliga debatt arenan men somliga kämpar med större vapen än andra. Lägg därtill att när vanliga påtryckargrupper släpper rapporter, debattartiklar, debattböcker eller annonser, ja då vet mottagaren mestadels vad som kommer. Man vet på förhand att det handlar om en partsinlaga från en intressegrupp. Svenskt Näringsliv har däremot ofta agerat i skuggorna.

●●●
Det är lätt att gå förbi den oansenliga porten vid Kungsgatan 60 utan att tänka närmare på saken. Vid porttelefonen sitter en liten papperslapp om att här huserar Timbro / Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Utanför dörren till kontorslägenheten hänger fyra skyltar,Stiftelsen Fritt Näringsliv, Timbro, tidskriften Neo och Svenska Nyhetsbyrån. I entrén innanför är det Timbros skylt som bakom receptionistens disk. Där finns också några av tankesmedjans böcker framlagda. På en videoskärm visas reklam för de kommande evenemangen. Lokalerna är ljusa och formgivna. Närmast för de tankarna till en ordinär reklambyrå. Sedan tankesmedjan upprättade har åren gått. En hel del har gått vidare till framstående poster. Mats Svegfors blev chefredaktör för Svenska Dagbladet och chef för Sveriges Television. Carl Bild var ett tag knuten till Timbro, likaså Filippa Reinfeldt. PJ Anders Linder, Lisa Bjurwald, Dick Erixon, Gunnar Hökmark och Mauricio Rojas är andra namn som antingen varit anställda eller på olika sätt fått en hjälpande hand med sina karriärer.

Sture Eskilsson förklarade rentut att det var en av tankarna bakom. Man skulle ge lämpliga, konservativa talanger hjälp på vägen, talanger som annars kanske kunde styra den yrkesmässiga kursen åt andra håll.vi

År 2003 omorganiserades det hela. Numera ägs Timbro av en stiftelse, Stiftelsen Fritt Näringsliv upprättades med uppgiften att vara ägare till tanksmedjan och fick en grundplåt på 300 miljoner från närinslivet, plus ytterligare 20 miljoner från Näringslivets Fond som fram till dess hållit Timbro under armarna men nu las ner.vii

Det är med andra ord ett mycket välförsörjt PR maskineri som huserar på Kungsgatan 60.

Tidskriften Neo ägs på pappret av ett självständigt aktiebolag med det krångliga namnet, Neo idégalleri, webb och samhällsmagasin. VD är en viss Lars Ericson, redaktören Paulina Neuding är styrelseledamot och firmatecknare.

I praktiken är konstruktionen med ett självständigt bolag rätt meningslös. Magasinet går med förluster på mellan tre eller sex och upp till tio miljoner kronor om året.viii Trots det förblir det lika påkostat som när det startade. Magasin Neo skulle aldrig överleva utan att hållas under armarna av Stiftelsen Fritt Näringsliv. Det handlar naturligtvis inte om ett affärsmässigt företag utan om en satsning i kampen om tidsandan.

Där finns Svenska Nyhetsbyrån AB. Den ägs av Svenska Medialen AB. Den som försöker ringa det företaget hamnar hos moderata samlingspartiets ekonomiska avdelning. Den grundades 1948. Då kallades den Högerpressens Nyhetsbyrå. Byrån servar framför allt borgerliga tidningar som får färdigskrivna ledarartiklar, kåserier och sammanställningar. Alltid lockande för landsortstidningar med nedskurna redaktioner.

Både Timbro och Svenska Nyhetsbyrån driver också utbildningar. Timbro har Stureakademin. Nyhetsbyrån har SNB:s skribentskola. Maria Rankka, Timbros förra VD kallade Stureakademin för det viktigaste redskapet för att värva nya förmågor. Varje år tas ett tjugotal elever in, huvudsakligen studenter i åldern 20-25. Av denna råvara av förhoppningsfulla ungdomar kanske en eller två plockas in i Timbrosfären. Deltagarna utlovas flera studieresor, bland annat till USA. Avgiften är närmast symbolisk. Stipendier och bidrag finnes för den som saknar medel till avgift och resor till Stockholm.

Föreläsarna inkluderar gräddan av Sveriges ledarskribenten. Där finns Peter Wolodarski, rätt många socialdemokrater som Göran Greider, Åsa Linderborg och Katerine Kielos. (Wolodarski gjorde det gratis. Greider uppgav sig ha fått 5 000 för besväret.) Det kan handla om två saker. Dels att låta eleverna bekanta sig med motsidans sätt att resonera. Dels om principen ”håll dina vänner nära, men dina fiender närmare.

 

●●●
Tidsandan svängde. De radikala stämningarna från 1968 ebbade ut i inget. Sverige dödförklarade den sociala ingenjörskonsten under 90-talet. Nyliberal ekonomi utropades till norm.

Betyder det att Timbro var ett allsmäktigt maskineri som kunde hypnotisera den allmänna opinionen till att byta i ny riktning? Det är frestande men förenklat. När Svenska Arbetsgivarföreningen inledde sin verksamhet i början 70-talet verkade vänstern ha ett massivt övertag, både i ekonomiskt och numerärt. Det fanns en nära samverkan mellan socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen. Där fanns nya, pigga progressiva tidningar och tidskrifter som Folket i Bild / Kulturfront med en upplaga på 40 000. Där fanns Pockettidningen R och åtskilliga andra. Pigga och energiska publikationer som spräckte IB-affären och avslöjade skandaler och missförhållanden i både privat och offentlig sektor.

De första satsningarna från SAF:s sida var valhänta. Sture Eskilsson utmålas ofta som ett propagandageni av både frustrerade vänstermänniskor och Timbro själv där ett hiskligt oljeporträtt av honom hänger. (Gissningsvis försökte konstnären få informationsdirektören att se ut som en romersk fältherre men liknar mer Mussolini med magknip.) Hans självbiografi ger bilden av en rätt ordinär, svensk förbundsbyråkrat.

●●●
Stiftelsen (Fritt Näringsliv) kommer främst att bedriva sin verksamhet i Timbros namn.”ix

Meningen står på Stiftelsen Fritt Näringslivs hemsida. Kanske säger den också något viktigt. Timbro är helt enkelt ett av flera tänkbara varumärken. Fungerar det inte kan man mycket väl tänka sig att byta till andra. Kanske är organisationsschemat med sina boxar och pilar på samma gång sant och missvisande. Man kan lika gärna tala om de olika organisationerna som moln som ofta överlappar, glider in och ut ur varandra. De olika organisationerna sitter bokstavligt talat i samma kontorslägenheten. Man ser ofta personal från den ena verksamheten dyka upp i den andra. Redaktören för magasinet Neo framträder inför Stureakademin, Stiftelsen Fritt Näringslivs vd är också vd för Timbro.

Och det väloljade PR maskineriet har på allvar börjat intressera sig för utrikespolitik. Utöver tidskrift och nyhetsbyrå har en ny tankesmedja tillkommit, tankesmedjan Fri Värld. Än så länge handlar det om en rätt liten organisation. Utåt gäller den för att vara självständig. I praktiken handlar det snarare om en underavdelning till Timbro / Stiftelsen Fritt Näringsliv. Den sitter i dess lokaler och ett par av medarbetarna kommer direkt från Timbro. En av dem har rentav varit chef för Timbro, politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet och riksdagsledamot för moderaterna.

Målet är att driva en “frihetlig” linje i utrikespolitiken.

De debattböcker och debattartiklar som Fri Värld och Timbro kanske ger en vink om vad som betraktas som en frihetlig linje. Det är en antirysk, antikinesisk, antiarabisk och antimuslimsk linje. Det handlar också om en mycket proamerikansk linje, gärna med antydningar om att Sverige borde göra slag i saken och gå med i NATO någon gång.

Är det så viktigt? Ett halvdussin människor i Stockholm tänker börja arbeta med utrikespolitik?

Det kan vara värt att vända blicken till USA:s invasion av Irak. Årtusendets första krig. Tankesmedjor som American Enterprice Institute och Heritage, spelade en nyckelroll i att manövrera fram det kriget. Kolumnisten Thomas Friedman förklarade i en intervju:

Det är kriget de neokonservativa ville ha. […] Det är kriget de neokonservativa marknadsförde. De människorna hade en idé att att sälja när 11 september kom och de sålde den också. O boy vad de sålde det. Så det här är inte ett krig massorna ville ha. Det här är en elits krig. […] Jag skulle kunna ge dig namnet på 25 människor (som alla befinner sig inom fem kvarters radie från det här kontoret) som om de hade skickats i exil till en öde ö för ett och ett halvt år sedan hade Irak kriget aldrig inträffat.”x

För att förstår hur så få kan få så stor inverkan är det viktigt att hålla i minnet, dels att stora tankesmedjor har mycket goda förbindelser in i media och den politiska apparaten, dels att personalen arbetar på heltid med sitt påtryckningsarbete. De behöver inte snegla mot något försörjningsjobb.

Lobbyarbete är vad de gör.

Det är DET ENDA de gör.

I Amerika blev hela debatten 2002-2003 inför invasionen dominerad av hökaktiga tankesmedjor. En väl meriterade, akademisk mellanösternexpert har å andra sidan vittnat om sin maktlöshet under den perioden medan den ene kostymklädda figuren efter den andra från diverse tankesmedjor la ut texten från TV soffor och tidningsspalter om Mellanösterns innersta väsen och vilken politik som Amerika skulle föra. Stundtals hade varit svårt att inte skratta högt åt deras groteska uttal av lokala orts- och personnamn och de fantasifoster som presenterades som geniala strategiförslag, men som sagt, expertisen kunde i stort sett bara sitta och höra på.

Tankesmedjor sufflerar ofta den politiska makten.

Allt oftare är det därifrån, inte från partierna, som partiledningar hämtar både argument och påläggskalvar till jobben som politiska tjänstemän.

Något tankesmedjor INTE gör är att ta ansvar för sina förslag. Allmänheten kan alltid rösta emot ett parti vars politik man ogillar eller vägra köpa en tidning vars linje man inte delar men allmänna opinionen får inte rösta på tankesmedjor. I den sfären är den stora frågan vem som har mest pengar. Störst plånbok ger högsta rösten.

Debattartiklar, böcker och rapporter är skrivna för att vara lättlästa och rappa. Däremot kan det vara rätt klent ställt med expertisen. En rapport om vindkraft, skriven av statsvetaren (!) Per Nilsson kom fram till att vindkraft skulle kosta svenska hushåll 215 miljarder kronor. De slutsatsen byggde på ett antal vingliga och tendentiösa siffror, rapportförfattaren hade dessutom gått bet på den matematiska manövern att addera och dividera siffrorna till ett medeltal. Timbrorapportens siffra var fem miljarder kronor fel.xi

Denne bloggare hamnade i debatt om en rapport från tankesmedjan Fri Värld, en rapport som utmynnade i rekommendationer om att Sverige borde fortsätta delta Afghanistan interventionen.xii Den var skriven av två tjugoåriga studentskor, den ena med examen i veterinärmedicin. Innehållet var hopklistrat ur diverse andra rapporter. Den hade förmodligen kunnat passera på grundkursen vid någon högskola.

Inget av det här vållar några större problem i den offentliga debatten. Kanske är det inramningen, komplett med releseparty i Timbros entré och med, som det verkar, ett pampigt institutionsnamn som avsändare. Ofta krävs inte mer för att en rad ledarskribenter ska lalla av hänförelse och börja citera en massa. Det gällde för Fri Världs rapport om Afghanistan. Det hänvisades till den, såväl i Dagens Nyheter, i Borås Tidning och Västerviks tidning.

I Dagens Nyheter förmodas att den ena av författarna är frilansjournalist.xiii

Det är missvisande. Renate Larssen är inte journalist utan arbetar i Moderaternas kansli. Därmed ska inte förstås att hon inte har rätt till sina åsikter eller inte skulle få yttra sig offentligt i den här eller andra frågor. Däremot blir det rätt oärligt när man på olika sätt försöker maskera bort att det handlar om en partsinlaga. Timbros medverkan nämns inte. I stället ges läsaren intrycket att det handlar om någon form av vetenskapliga eller journalistisk rapport.

 

●●●
Kanske hade det varit ärligare att kalla tankesmedjan Fri Värld för ”Timbros underavdelning för utrikespolitik” och Timbro för ”förbundet Svenskt Näringslivs halvt självständiga PR institut”?

Jo, det skulle bli gräsligt otympligt men rättvisande.

Det finns bara problem. ”Rättvisande” är inte vad som önskas här. Inte när det gäller avsändarna.

Genom årens lopp har Timbro både upprättat och lagt ner verksamheter. Webbtidningen Smedjan är en. Näringslivet MedieInstitut. ”Tankesmedjan” Fri Värld har tillkommit. Efter årsskiftet tillkommer tankesmedjan Reforminstitutet som kommer att vara inriktad på att kämpa för ”reformer” (läs avregleringar och ytterligare privatiseringar). Stefan Fölster flyttas över från förbundet Svenskt Näringsliv till Stiftelsen Fritt Näringsliv / Timbro / Reforminstitutet.

Principen verkar närmast vara att ju krångligare desto bättre. För den som sitter på utsidan är bilden av vem som egentligen står som avsändare vanvettigt suddig. Det är av allt att döma avsiktligt. I USA talas om att man därigenom skapar en ekokammare med ett veritabelt kluster av underorganisationer och brevhuvudsföreningar. De många frontorganisationerna kan ge använda sig av smutsigare metoder än moderorganisationen.

Det kan vara värt att hålla i minnet att det till sist bara handlar om ett trettiotal människor som alla sitter i samma kontorslägenheten på Kungsgatan 60 i Stockholm.


iEfterlängtat utrikespolitiskt initiativ” (Osignerad), Nya Wermlands Tidningen, 2011-05-11.

iiTexten till Lewis Powells memoranda finns på Reclaim Democracy.org. The Powell Memo, 23 augusti 1971.

iiiDet interna PM:et finns återgivet i ”Från folkhem till nytt klassamhälle; Ett högerspöke berättar” av Sture Eskilsson, Fischer & Co 2005, sid 437-445.

iv”Högerspöket som blev Mauderat” Janne Sundling, Resumé, november 2005.

v”Från folkhem till nytt klassamhälle; Ett högerspöke berättar” av Sture Eskilsson, Fischer & Co 2005, sid 232-233.

viSegrarna!” Ira Malik, ETC, 5/99.

viiStiftelsen Fritt Näringslivs hemsida, 27 december 2012.

viiiUppgifter från Skatteverket.

ixStiftelsen Fritt Näringslivs hemsida, SFN:s uppdrag, 27 december 2012.

xWhite man’s burden” intervju av Ari Shavit, Haaretz, 3 april 2003.

xiTimbros bluffrapport om vindkraft” av Belinda Hellberg, 27 oktober 2011.

xiiFejkforskning för krig” av Klas Sandberg, Arbetaren 10 oktober 2012.

xiiiAfghanistan: Glöm inte kvinnorna i Kabul” av Susanna Birgersson, Dagens Nyheter, 28 september 2012.

Kommentarer

Comment från Leif S
Tid 10 January, 2013 kl 11:28

Synes mej som om moderaterna kopierat socialdemokraternas sätt att fiska upp unga förmågor och sätta dom i drivbänk för att de sedan skall kunna klättra obehindrat utan att någonsin ha fått kontakt med normala livsvilkor.
Antar att det är samma andas barn som utan skam går i pension från riksdagen innan fyllda 50 för att parasitera på samhället med sina milioner.

Comment från Ulf
Tid 12 January, 2013 kl 23:52

Enastående bra. Det är inte utan att man känner obehag för dessa smedjor.

Comment från Vindskupan
Tid 13 January, 2013 kl 10:41

Kanske håller de på att, delvis, ersätta de politiska partierna. Det blir därifrån som den politiska ledningen hämtar sina argument och sina påläggskalvar.

Comment från Kerstin
Tid 12 February, 2013 kl 4:57

Och så är det så bra att det finns många grupper, med olika namn, som säger samma saker, men med lite olika ord. Det ger en så härligt varm känsla av att “de är många” och en vilja hos en hel del att få dela den där värmen.

Comment från stefan lindgren
Tid 3 March, 2013 kl 18:59

Bra utredning. Nästa steg vore väl att få fram vad hela denna subventionerade sektor kosta. Kan va bra att veta när alliansen talar om att stärka entreprenörsandan i kulturen.

Comment från Vindskupan
Tid 3 March, 2013 kl 19:59

Tja, Timbro har en grundplåt på 300 miljoner enligt egen uppgift. Till det kommer dels ett knippe andra, konservativa tankesmedjor. Sen kommer de olika PR byråer, som Prime och andra, varav flera subventioneras med uppdrag från föreningen Svenskt Näringsliv.

Då och då utbryter ett ramaskri över att skattemedel har använts till “vänsterns” projekt. Man kan lika gärna fråga vilken nytta alla pengar som nu plöjs ner i Timbro och annat skulle kunna göra i Svensk ekonomi.