Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

September 2012
M T W T F S S
« Aug   Nov »
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Rättegången om Rachel Corrie, del 2

”Noggrann, trovärdig och transparent”

Beskedet kom från den brittiske militärattachén överste Fitzalan Howard till Tom Hurndalls mamma när hon skulle besöka Gaza efter att hennes son skjutits: ”jag måste säga er att utredningarna som genomförs nästan alltid är bluff.”

Begick soldaterna övergrepp slöt deras befäl alltid upp bakom och tog deras parti. Mrs Hurndall borde inte hysa alltför stora förhoppningar om rättskipningen i den israeliska armén.i

Under rättegången mot den israeliska armén med anledning av Rachel Corries död lyste det igenom hur berättigad den varningen var.

Utredningen om Rachels död hade genomförts av ett tremannateam från den israeliska militärpolisen. Alla tre var värnpliktiga i tjugoårsåldern med några månaders militärtjänst och huvudsakligen teoretiska kunskaper. Militärpoliserna vittnade inför rättegången. Familjen Corries advokat ansågs ha gjort en god insats i att plocka ur dem hela historien i alla dess pinsamma detaljer.

Hade de besökt platsen där Rachel Corrie dödades?

Nej.

Hade de inspekterat den D9 bulldozer som körde över Rachel Corrie och själva undersökt hur mycket man i själva verket kunde se från förarkabinen?

Nej, det fordonet hade omgående skickats bort.

Hade de skaffat inspelningar av radiosamtalen mellan de båda bulldozrarna och stridsfordonet under timmarna innan Rachel dödades? Det borde väl kunna berätta om sammanhanget?

Nej, det hade de inte.

Hade de granskat manualer och hört sig för vilka regler som gällde för hanterandet av den sortens fordon?

Nej inte det heller. De hade tagit vittnesmål från de inblandade israeliska soldaterna.

Hade de intervjuat palestinier och ISM aktivister som bevittnade händelserna?

Nä inte det heller.ii

En slafsig utredning med andra ord och för att göra det hela närmast övertydligt kom abrupt en order från befälhavaren för den israeliska arméns sydkommando, det militärområde som ledde operationerna i Gaza, om att utredningen skulle avbrytas. Det fanns rentav noterat i ett av militärpolisens förhörsprotokoll från en intervju med en av de inblandade officerarna.

Klockan 1812 kommer reservöverste Baruch Kirhatu in i förhörsrummet och säger åt vittnet att han varken får säga eller skriva något enligt order från chefen för sydkommandot.iii

Och så var det inte mer med den saken. Enligt somliga uppgifter hade befälhavaren, general Doron Almog motsatt sig att över huvud taget inleda en undersökning till en början med.

Utredaren, han kallades bara Oded, fick frågan om han försökt ifrågasätta ordern att avbryta förhöret. Oded svarade att han var tjugo år gammal, att han bara hade tre månaders tjänstgöring bakom sig och just fått order från en generalmajor och krigshjälte. Nej, Oded ifrågasatte inget.iv

 

●●●
Kanske var fallet Rachel Corrie rätt typiskt för hur militära rättsväsendet fungerar, i alla fall i när det gäller övergrepp mot icke-israeliska civilpersoner. I en rapport från Human Rights Watch beskrevs det som tungrott och vidöppet för påtryckningar från militärledningen.v

Samtidigt gör inramningen det unikt. Offret var den här gången medborgare från Israels i särklass viktigaste skyddsmakt. Den internationella uppmärksamheten var enorm. Israels premiärminister hade själv lovat den amerikanske presidenten dyrt och heligt att det hela skulle bli ordentligt utrett.

Noggrant, trovärdigt och transparent.

Trots det görs ett hafsverk där armén utreder sig själv litet förstrött. Chefen för militärområdet blandar sig dessutom i och avbryter den utredning som hans egen premiärminister utlovat utan att någon verkar fundera närmare över saken. Med andra ord: trots att man den här gången hade ett internationellt uppmärksammat fall på halsen, ett som skulle kunna ge upphov till diplomatiska förvecklingar, ja trots allt detta hanterade den israeliska armén det precis som vanligt.

Och i det läget presenterar ytterligare en fråga sig. Om det är vad som gäller för en dödad amerikan, medborgare i en supermakt, hur är det då för de som lever under ockupation?

Olympia, Washington State, USA

Tio år har snart gått. Staden ligger i USA:s nordvästra hörn. Befolkningen är på cirka 40 000. Olympia, ofta bara kallad Oly, anses vara en stillsam och städad amerikansk småstad. Det regnar ofta på den nordvästra Stilla Havs kusten men annars har staden rykte om sig att vara ett bra ställe att låta ungarna växa upp i.

Den är liten som sagt men ingalunda någon avkrok. Storstaden Seattle ligger bara en timmes bilväg bort. Det är nära till Kanadensiska Vancouver med för den delen. Olympia är också administrativ huvudstad för delstaten Washington och säte för dess regeringsbyggnad Washington State Capitol. En tung vit grå byggnad, komplett med en hög kupol, klart inspirerad av Capitolium i Washington DC.

Som det brukar vara i amerikanska delstater.

Det var där Rachel Corrie föddes, växte upp och levde, till dess hon begav sig till Gaza.

Hennes familj, föräldrar, en äldre bror och syster, var inte entusiastiska för att uttrycka sig milt. De var visserligen motståndare till Bush och den förestående invasionen av Irak men som de flesta amerikaner var de proisraeliska. Liksom Rachel hade de nästan enbart fått höra den israeliska versionen. Palestinier var som mest suddiga skuggfigurer i dramat, enbart drivna av dunkelt och oförklarligt hat mot hjältenationen Israel och USA.

En version där den lilla detaljen med israeliskt förtryck av och angrepp mot palestinier var helt bortmaskerade.

När Rachel Corries e-mail hem från Gaza började komma var det för flera av dem som att utforska en främmande, förvirrande och ganska skrämmande planet. Hennes storebror Chris Corrie hördes säga att det var ett perspektiv som han aldrig i hela sitt liv hört eller reflekterat över.

Dödsbudet den 16 mars 2003 blev en chock för både familjen men faktiskt för stora delar av den lilla stan. Enligt Los Angeles Times samlades flera hundra människor till vaka i en av Olympias parker både på söndag och måndagen.vi Rachel Corrie hade varit en välkänd och gillad person i staden. På minnesstunden kom 2 000 människor. Det blev där som hennes far Craig Corrie förklarade att det för hans och Cindys vidkommande var det politisk aktivism som gällde hädanefter.

Och rätt många började för första gången i sina liv fråga sig var Gaza låg och vad som pågick där egentligen.

ParkenLivet återgick till det normala efter den våren. Då och då höll Olympias fredsrörelse, där Rachel var en aktiv medlem, demonstrationer mot utskeppningar av militärmateriel till krigen i Irak och Afghanistan från Olympias hamn. Andra gånger försökte man lämna in petitioner om att delstaten Washingtons nationalgarde borde hämtas hem från Irak. Åren gick. Föreningen domnade bort. Många av de aktiva hade bildat familj och stadgat sig.

Men något hade ändrats.

Det hände sig ibland att proisraeliska föreningar klistrade upp affischer i Olympia.

De revs omgående ner igen.

Ett skyltfönster med israeliska flaggor, affischer och annat blev redan dan därpå klottrat. Det hade funnits två små proisraeliska studentföreningar vid Evergreen College. Numera är båda nedlagda.

Sedan mars 2003 har det gått en rännil av besökare mellan delstaten Washington och Rafah i Gaza. Makarna Corrie var bland de första, tätt följda av många Rachel Corries vänner.

Olympias judiska samfund var splittrat. En del höll fast vid att staten Israel var Mellanösterns ljus. Från det hållet klagas över att stämningen i staden började kännas hotfull. Många av Olympias yngre judar hade däremot engagerat sig i bojkottrörelsen. En av dem, Noah Sochet var den förste som föreslog att Olympias livsmedelskooperativ, en stadig lokal institution med 20 000 medlemmar, skulle börja bojkotta israeliska varor.

Det gav eko i världspressen. Det första bojkottbeslutet i Amerika.vii

Rachel Corries egen familj hade blivit något så ovanligt som amerikanska palestina aktivister, med energiskt deltagande av dess judiska gren. Rachels kusin Emily Robbins beslutade att börja studera arabiska.

Bonnie Brodersen och Gene Robbins har lämnat en skildring från en längre resa de företog 2008 från Syrien, Libanon och Västbanken. Emily var med. Bonnie var mycket stolt över hur bra arabiska hennes dotter hunnit lära sig. Vid ett tillfälle, det var i Qalqilya, kunde Bonnie Brodersen inte neka sig att berätta för palestinsk dam som guidat dem i trakten att Rachel Corrie var hennes brorsdotter.

Bonnie Brodersen fick omgående en stor kram. Den palestinska damen vägrade sedan bestämt att ta betalt för färden. Inte ett rävöre vill hon ha.

Bonnie Brodersen skrev att hon bestämde sig för att fortsättningsvis inte spela sitt släktskap en massa i onödan men var av allt att döma litet nöjd.

Rachel Corrie var tydligen inte glömd.viii


iMy Son Tom” av Jocelyn Hurndall, bokförlag, Bloomsbury, London, 2008, sid 25.

ii”Military investigator testifies that head of IDF Southern Command instructed bulldozer operator not to cooperate with investigation” pressmeddelande från Rachel Corrie stiftelsen, 6 september 2010. ”Military police investigator’s testimony reveals additional flaws in the investigation into Rachel Corrie’s killing” pressmeddelande från Rachel Corrie stiftelsen, 5 september 2010.

iiiDid IDF general cut short probe into U.S. activist Corrie’s death?” av Jack Khoury, Haaretz 26 mars 2010. ”General ‘tried to cover up truth about death of Rachel Corrie’” av Ben Lynfield, The Independent, 7 maj 2010.

iv”Military investigator testifies that head of IDF Southern Command instructed bulldozer operator not to cooperate with investigation” pressmeddelande från Rachel Corrie stiftelsen, 6 september 2010.

vPromoting Impunity: The Israeli Military’s Failure to Investigate Wrongdoing” Human Rights Watch, juni 2005. Vol. 17, No. 7(E)

vi”Activist Had Soft Spot for Underdogs” av Tomas Alex och Lynn Marshall, Los Angeles Times, 18 mars 2003.

viiAn Olympian Struggle” av Emily Alhadeff, Moment, juli / augusti 2012.

viiiThe Road to Damascus: Mideast Observations” av Bonnie Brodersen och Gene Robbins, achel Corrie stiftelsen, 12 januari 2008.