Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2012
M T W T F S S
« Jun   Sep »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Rättegången om Rachel Corrie, del 1

Det var hennes eget fel.

Haifas distriktsrätt har kommit med sitt domslut.

Rättegången om vem som bär ansvaret för Rachel Corries död är över. Domaren Oded Gershon förklarade att han avvisade familjen Corries stämning mot den israeliska armén och begäran om skadestånd. Rachel Corries död den 16 mars 2003 var ”en beklaglig olyckshändelse”. Enligt Gershons åsikt hade den israeliska armén gjort sitt yttersta för att förhindra civila förluster.

Den avlidna hade placerat sig i en farlig situation, hon stod framför en gigantiskt bulldozer på en plats där föraren inte kunde se henne. Hon gick inte undan som en förståndig person skulle ha gjort.

Hennes död är följden av en olycka hon bragt över sig själv.i

En två år lång rättegång var över. Familjen hade begärt en dollar i ersättning plus rättegångskostnader.ii

 

●●●
Hade Rachel Corrie någon åsikt om Mellanöstern konflikten så var den från början ganska slentrianmässigt, amerikanskt proisraelisk. Det gällde för henne, det gällde för hennes familj, det gällde för majoriteten av alla amerikaner.

Ytterst beror alltsammans på vilken information som fanns tillgänglig. Medan en svensk och europeisk publik sedan åratal tillbaka haft tillgång till alternativ information om den palestinska frågan i form av utmärkta dokumentärer, böcker och reseskildringar så har däremot ytterst litet av det nått den genomsnittlige amerikanen. Leon Uris roman Exodus (och Hollywoodfilmen med Paul Newman) var en av de största bästsäljarna i USA efter Borta med vinden.

Den har kallats för historiens mest framgångsrika propagandakupp. Än idag har den fortfarande ett mycket hårt grepp om de amerikanska sinnena.

Efter den 11 september 2001 förstärktes det ytterligare. Från reportage, tidningsartiklar, och debattsidor trycktes det ihärdigt på att Israel och Amerika kämpade i ett gemensamt krig mot samma fiende.

Rachel Corrie började under den tiden sakta men säkert att röra sig i motsatt riktning. Hon var student vid Evergreen College i Olympia i delstaten Washington. Studierna bekostade hon till stor el genom arbete vid vid en klinik för mentalt handikappade BHR, (Behavioral Health Resources).

Två gånger blev hon framröstad som årets medarbetare av kollegorna. Enhälligt.

Hon tillhörde också en av de stilla i landet som varken gillade president Bush eller hans krig. Här spelade nyfikenhet in. Varför 11 september? Vad pågår? Rachel Corrie letade svar och på Evergreen College fanns det några som hade andra förklaringar än de som flödade över den amerikanska allmänheten. Där fanns Steve Niva, lärare i Mellanöstern studier och internationell politik, där fanns Anne Fischel, Rachels egen lärare och där fanns Simona Sharoni, gästforskare vid Evergreen.

Den senare kom från Israel. Sharoni hade från början varit tämligen nationalistisk, tjänstgjorde i försvaret… gradvis blivit alltmer kritisk mot ockupationen och främmande inför staten Israel.

Rachel Corrie börjar gräva fram mer och mer alternativ information. Där fanns böcker av Sara Roy och Amira Hass, där fanns en hel del BBC dokumentärer. Hon mötte sin första palestinier, en lärare som undervisade henne i arabiska.

Och hon anmälde sig som frivillig hos den Internationella Solidaritetsrörelsen (ISM).

Rachel Corrie intervjuades av Chris Allert från ISM. Allerts intryck var att Corrie var för bra för att vara sann.Klipsk, initivrik och hade lätt att komma överens med folk.iii Kort sagt, en idealisk rekryt, en som kunde förväntas klara sig i en för henne obekant miljö i Mellanöstern.

 

●●●
Passagen in och ut ur Gazaremsan var enklare på den tiden än den skulle bli. Rachel Corrie passerade gränsövergången vid Eretz den 27 januari 2003 och nådde Rafah vid den egyptiska gränsen.

Det en mycket, mycket annan värld än Olympia i delstaten Washington. Vid den tiden var den israeliska armén i full färd med att rasera större och större del av Rafah. Hus, trädgårdar, odlingar, allt raserades för att ge plats för… ingenting. Ingenmansland framför israeliska positioner och bosättningar. Efter Osloavtalet hade Israel behållit rätten till en smal landremsa längs gränsen till Egypten, den såkallade Philadelpi korridoren. I början av 2002 hade någon bestämt att Philadelpi korridoren skulle breddas. Det enda sättet att göra det var att rasera Rafah. Det vanligaste redskapet var den israeliska arméns bepansrade, 64 ton tunga Caterpillar D9 bulldozrar.

I ett brev hem beskrev hon en av familjerna där:

De båda främre rummen är obrukbara på grund av att kanonskott genom väggarna så hela familjen, tre ungar och två föräldrar – sover i föräldrarnas sovrum. Jag sover på golvet bredvid den yngsta dottern Iman.”iv

Och det var under en sådan bulldozerräd som Rachel Corrie dödades den 16 mars 2003.

 

●●●
Det fanns ett löfte: ”Noggrann, trovärdig och transparent.”

Hennes far Craig Corrie hade fått veta att hans dotters död diskuterats en aning under ett telefonsamtal mellan president Bush och Israels premiärminister Ariel Sharon. Det skulle bli en undersökning, det var löftet och den skulle bli just det: ”noggrann, trovärdig och transparent”.

Familjen hade fått brev från Lawrence Wilkerson, en av utrikesminister Colin Powells närmaste medarbetare. Där förklarades att rentut att den israeliska undersökning inte varit något av de sakerna.v

När rättegången till sist började 2010 hade det krävts påtryckningar från det amerikanska utrikesdepartementet för att somliga av de ISM aktivister som varit med Rachel när hon dog överhuvudtaget skulle få inresetillstånd.vi Flera av åhörarna slogs av vilken liten rättssal som tilldelats. Det fanns bara två bänkrader som normalt kanske kunde rymma 14 personer. Flera av platserna var dessutom upptagna av åhörare som antingen var soldater eller som tillhörde försvarsministeriet. Efter en paus utbröt ett smärre kaos medan de många åhörarna, familjen, deras tolkar, journalister, observatörer från det amerikanska konsulatet och människorättsaktivister i en röra försökte få sittplatser.

Bland de första som vittnade var de ISM aktivister som varit med när Rachel Corrie dödades, de var Richard Purssell, Tom Dale och Alice Coy från Storbritannien.

Allt hade börjat som en ganska ordinär rivningsaktion från israelisk sida den 16 mars. Två D9 bulldozrar och ett eskorterade infanteristridsfordon fordon hade rulla ut ur den israeliska basen. Målet var av allt att döma bröderna Samir och Khaled Nasrallahs hus i stadsdelen Al Salam. I det grannskapet var det det enda hus som stod kvar. Samir Nasrallah var hemma med sin familj, fru och tre barn. De var med andra ord i livsfara om bulldozrarna skulle nå sitt mål. Vilket i sin tur kan ha bidragit till att Rachel Corrie i det längsta vägrade att backa den kvällen. Tidigare under eftermiddagen hade de gjort ett anlopp men hejdat sig i sista minut. Aktivisterna gissade att förarna kunde se dem från sina förarkabiner. Några av dem hade börjat bära signalfärgade kläder. Rachel Corrie hade rödorange jacka.

Richard Purssell såg den ena bulldozern närma sig med schaktbladet sänkt. En hög med jord byggdes upp framför den. När den befann sig cirka 20 meter från huset klättrade Rachel Corrie upp på jordhögen och ”såg rätt in i bulldozerns hytt.”

Bulldozern fortsätter framåt. Rachel vänder sig om för att kana ner för baksidan av jordhögen. Jorden rör sig och när hon når botten av högen händer något som får henne att tappa balansen. Bulldozern fortsätter framåt och Rachel försvinner utom synhåll.”

Kamraterna rusade dit. Omringade bulldozern från alla håll, skrek och vinkade. Den fortsatte cirka fyra meter. Stannade. Började backa, fortfarande med sänkt schaktblad.vii

Rachel Corrie låg mellan spåren efter drivbanden. Hon hade pressats ner i marken av schaktbladets tyngd.

Hon hann säga att hon trodde ryggen var bruten.

Det blev det sista hon sa. När ambulansen från Rafahs sjukhus kom fram kunde sjukvårdarna konstatera att livet ebbat ut.

 

●●●
Efter en del förhandlande hade man utverkat tillstånd från israelerna att föra ut hennes kropp och för hennes kamrater att eskortera den. Rachels kropp skulle till Tel Aviv för att kremeras och skickas hem. Den skickades med en ambulans från Rafah, en lyx med tanke på hur få utryckningsfordon som fanns i den staden.

Vid gränsövergången vid Sufa blev det stopp. Soldaterna vägrade låta dem passera.

Will Hewitt, en av Rachels vänner från Evergreen College hade flera uppskärrade telefonsamtal med hennes föräldrar borta i USA. Invasionen av Irak var nu bara några dagar bort. Flygtrafiken var begränsad. Familjen kunde inte komma.

Will Hewitt förklarade: ”Det börjar skymma här borta och det finns ingen kylning för hennes kropp i Gaza.

Craig Corrie hade sagt: ”Vänta tills imorgon. Vi vill inte att du eller någon annan skall bli dödad.”

Men hennes kropp har börjat lukta.

Till sist fick Will Hewitt, men bara han, komma över med kroppen. Soldaterna ville inte tillåta att kistan som Rachels kropp vilade i passerade ut ur Gaza. Kroppen fick passera. Will fick passera. Inte kistan. Inga av de andra kamraterna, det kvittade vad som lovats tidigare.

Will Hewitt tvingades öppna kistan och bära kroppen över passagen.

De övriga kamraterna fick lifta genom öknen tillbaka till Rafah.viii

En sista hälsning från den israeliska armén.

Obduktion

Familjen var inte speciellt entusiastisk över att Rachel skulle obduceras innan hon hennes kropp skulle skickas hem. Det var ett villkor från israelerna för att låta den passera. Det fanns två motvillkor från familjens sida. Obducenten fick inte ha någon anknytning till den israeliska armén och en representant från den amerikanska konsulatet måste närvara.

På ingendera punkterna blev de bönhörda. Obducenten var den sedermera så ökände Yehuda Hiss, en man som ofta anlitades av armén.ix Enligt Hiss hade han meddelat det amerikanska konsulatet men att ingen kommit. Konsulatet svarade att ingen sådan förfrågan fanns i deras loggar.

Det dröjde flera år innan familjen informerades.

Yehuda Hiss vittnade under rättegången. Rachel Aliene Corrie hade avlidit efter att ha utsatts för ett kraftigt, mekaniskt tryck mot bröstkorgen. Det var den ganska väntade slutsatsen. Ryggen var bruten. Revbenen var knäckta. Ena skulderbladet krossat. Högra lungan punkterad. Svåra inre blödningar hade uppstått.

Problemen med obduktionen var inte det enda missförhållandet som kröp fram under rättegången. Det fanns glidningar i påståendena om vad som gick att se från D9 bulldozrarnas förar kabiner.

Enligt den israeliska armén kunde bulldozerföraren ”inte se” att Rachel Corrie befann sig framför hans fordon. Enligt Purssell, Tom Dale och Alice Coy MÅSTE han ha varit medveten om att någon befann sig framför schaktbladet. Rachel HADE varit synlig från förarkabiner innan hon försvann på jordhögens baksida. Asher Asban, en israelisk utredare av den typen av olyckor vittnade om att det hade varit möjlig att se signalfärger, som Rachels jacka från förarkabinen. Det var för övrigt varit förbjudet att använda D9 bulldozrar om det fanns civila inom 20 meters avstånd.x

Befälhavaren för enheten, han presenterades bara som kapten S. R., hade enligt egen utsago begärt att operationerna skulle inställas eftersom det fanns risk för att civila skulle komma till skada men fått order från högkvarteret att fortsätta.xi Det bekräftas av vittnesmål från ställföreträdande bataljonschefen, också han framträdde anonymt och kallades för major Sh. R. Jo, han var väl medveten om att det fanns demonstranter i området men ville inte stoppa rivningsarbetena. Han ansåg att terrorister genast följa efter aktivister, de skulle förhindras att komma in i Gaza. Det var major Sh. R:s ståndpunkt.xii

Föraren var också anonym, framträdde bakom en skärm. Han kallades Y.P. Av andra Yevgenij. Han var en rysk invandrare, hade lärt sig hebreiska på egen hand. Inför rätta stretade han på, hade svårt att komma ihåg grundläggande fakta. Motsa sig ofta.

Liksom sina kollegor verkade Y.P. komplett oberörd.xiii Kanske sammanfattas inställningen av en överste Yossi från den israeliska arméns ingenjörstrupper. ”I en krigszon finns inga civila.xiv

 

●●●
Kanske fanns där också en del av svaret på frågan om varför Rachel Corrie dödades. Hennes vänner skulle tala om mord, en överlagd handling.

Mer troligt är att det handlade om likgiltighet. En kall likgiltighet som genomsyrade hela befälskedjan blandad med blind orderlydnad. De gånger armén visade återhållsamhet var när pinsam, internationell uppmärksamhet hotade.

Annars: icke.

Nästa avsnitt. Utredning.

iIsrael court clears military, finds ‘no negligence’ in Rachel Corrie death” (Osignerad) AFP, 28 augusti 2012.

iiIsraeli court: U.S. activist Rachel Corrie’s death was an accident” av Jack Khoury och Reuters, 28 augusti 2012.

iiiProgram på Evergreen Colleges studentradio. ”The Strength of Peace” del 2.

iv”Let me stand alone; The Journals of Rachel Corrie” Förlag. W. W. Norton, London och New York, 2008, sid 278.

vIsrael’s inquiry into death of activist Rachel Corrie not credible, says US” av Donald Macintyre, The Indempendent, 24 augusti 2012.

viIsrael grants visas to witnesses in suit over Rachel Corrie death” av Akiva Eldar, Haaretz, 23 februari 2010.

viiBritish activist saw Rachel Corrie die under Israeli bulldozer, court hears” av Rory McCarty, Guardian, 10 mars 2010.

viiiArmy stops US woman’s body from leaving Gaza” (Osignerad) 18 mars 2003. ” “There Are No Civilians In Wartime.” Rachel Corrie’s Family Confronts The Israeli Military In Court” Uppgift av Craig Corrie till Max Blumenthal, 9 september 2010.

ixHiss kan möjligen vara den som gav upphov till ryktena om organhandel. Han blev senare ökänd för att behålla och sälja kroppsdelar från lik han obducerat. Man kan dock notera att han stal från både israeliska och palestinska döda med samma varma hand. Hiss behöll vävnadsprover från Rachel Corrie utan familjens tillstånd. Det blev skandal. Yehuda Hiss avskedades efter många års misskötsel och proverna förstördes.

x”Military investigator testifies that head of IDF Southern Command instructed bulldozer operator not to cooperate with investigation” pressmeddelande från Rachel Corrie stiftelsen, 6 september 2010.

xi”Unit Commander Says Ordered to Continue Bulldozer Work Despite Danger to Civilians” pressmeddelande från Rachel Corrie stiftelsen 4 april 2011.

xii”Stopping Bulldozer Work Not an Option Despite Risk to Protesters” pressmeddelande från Rachel Corrie stiftelsen 4 april 2011.

xiiiBulldozer driver testimony underscores lack of transparency in Corrie trial” pressmeddelande från Rachel Corrie stiftelsen 23 oktober 2010.

xivIsraeli military Colonel states, ‘There are no civilians in war zones.’” pressmeddelande från Rachel Corrie stiftelsen, 6 september 2010.

During war there are no civilians” (Osignerad) Al Jazeera, 8 september 2010.