Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2012
M T W T F S S
« Jun   Sep »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Journalisten och krigsutbrottet. Del 5. Slutet

Debacle

Det var  segerns stund. Eller såg ut så i alla fall. Dammet hade lagt sig efter den amerikanska invasionen av Irak. Judith Miller hade blivit placerad i vad som verkade vara ett journalistiskt guldläge. Ett läge som nästan alla kollegorna hade kunna sälja sina mödrar för.

Hon hade blivit inbäddad i det förband som skulle leta rätt på de irakiska massförstörelsevapen. De vapnen hon skrivit och varnat för ända sedan 1990-talet.

Det skulle bli kulmen. Inbäddningen var den stora belöningen från hennes vänner i Pentagon, frukten av alla kontakter, ett inkasserande av innestående tjänster. Ingen annan reporter skulle få vara med. En stor, våt kyss till Judith Miller från Försvarsdepartementet och Vita Huset. Den amerikanska armén skulle hala fram Saddam Husseins dolda arsenal. Ett triumferande ”vad var det vi sa” åt en skeptisk omvärld. Judith Miller var den som utsetts att få presentera nyheten, iklädd en välsittande ökenuniform och utan tvivel landa ett andra Pulitzer pris för att så småningom övergå till att bli välavlönad kolumnist och kommentator.

Men tiden gick.

Förbandet, Mobila utforskningsteam Alpha eller MET Alpha tillbringade vecka efter vecka, tröskande omkring i det nyockuperade Irak, grävde litet där någon tipsare sagt att det skulle vara.

Men inga massförstörelsevapen dök upp, Inga mobila vapenlaboratorier. Inget.

Runtomkring kokade landet av oro och tilltagande gerillakrig. Armén skriade efter förstärkningar. MET Alpha halkade längre och längre ner på överkommandots intresselista. Soldat efter soldat försvann bort. De behövdes på annat håll.

Miller grälade med befälhavaren för det hopkrympande utforskningsteamet, överste Richard McPhee. Om han inte gjorde som hon sa skulle hon skriva negativt om honom i New York Times (bekräftas av flera vittnen). Överste McPhee upplystes vidare om att Judith Miller var god vän med general Petraeus (och bekräftade med ett brev från generalen) och att ingen i förbandet fick tala med den där korrespondenten från Washington Post som försökte komma med.

Kanske var det också en växande desperation. Det som skulle ha varit ett journalistiskt guldläge började alltmer likna en dammig återvändsgränd.

Hennes livvakt berättade i en intervju att både han och en hel del av soldaterna bad tysta böner för att Judith Miller skulle kliva på mina någon gång.i

●●●
Judith Miller var blek och hade magrat. Det var första intrycket en man som mötte henne fick. Hon hade frigivits ur fängelset, New York Times hade sparkat henne. En 28 årig karriär var slut.

Det berodde inte på hennes insatser i Irak. Istället hade hon än en gång låtit sig dras in i sina källors affärer, den här gången i en liten sjaskig hämnd intrig från regeringens, den såkallade Valerie Plame affären.

Det hade hade börjat när en amerikansk diplomat, ambassadör Joseph Wilson hade ifrågasatt regeringens uttalanden om Irak. Ganska omgående hade det läckt ut att Wilsons fru, Valerie Plame, var CIA agent.

Att lämna ut namnet på en aktiv underrättelseagent var ett brott mot amerikansk lag. Det betydde att Valerie Plame var bränd, hennes karriär var över. Likaså var alla hennes kontakter brända. I en del fall kunde innebära ren livsfara för människor som råkat talat med en CIA agent. En omfattande operation, komplett med skenföretag och allt som Plame deltagit i fick läggas ner.

Och en brottsutredning inleddes om vem som läckt.

Judith Miller hade inte publicerat upplysningen om Valerie Plames identitet. Det gjorde den konservative kolumnisten Robert Novak. Däremot ansågs Miller veta vem som lämnat upplysningen. Hon instämdes inför rätta. Därmed krockade rättsväsendet med en av Millers få goda sidor: hon var ursinnigt lojal mot sina uppgiftslämnare (i alla fall de i hög samhällsställning). Miller vägrade säga vem som röjde Valerie Plame, trots att hon hamnade i fängelse för domstolstrots. Där blev hon sittande vecka efter vecka tills hennes uppgiftslämnare löste henne från tysthetslöftet.

Den som läckte ut att Valerie Plame var CIA agent var Lewis ”Scooter” Libby, vicepresident Dich Cheneys stabschef, en ledande neokonservativ. Läckan kom med andra ord från den mäktige vicepresidentens eget kansli.

Och Judith Miller slapp ut ur fängelset. Hon hade fått sitta i 85 dagar.

Hon hade haft förhoppningar att få återvända som en yttrandefrihetens hjältinna, problemet var bara att jublet som mötte henne var påfallande dämpat. Judith Miller angreps ihärdigt av bloggarna för sina rapporter om icke-existerande massförstörelsevapen. Fler och fler journalister började instämma, även journalister från New York Times. Bland kollegorna fanns många som hatade Miller intensivt och svor på att de ALDRIG tänkte arbeta med henne.

När Judith Miller frigavs i september 2005 bjöds hon på massage, en manikyr behandling och en stek på tidningens bekostnad. Hon tilldelades New York Times bronsmedalj.

Därefter fick Miller veta att hon aldrig skulle skriva för New York Times igen.ii

Epilog om yttrandefrihet

Det berättas att president George W Bush i nådens år 2005 under sina bestyr att införa demokrati i Mellanöstern kom på en lösning som säkert skulle kunna lösa mängder med problem: bomba Al Jazeeras huvudkontor i Qatar. Om man bara fick tyst på Al Jazeera skulle det säkert också bli lugnt i Irak var åsikten. I så fall skulle väl rapporteringen domineras av de amerikanska nyhetsföretagens rosafärgade rapporter om hurtiga soldater och lysande framsteg?

Centrum uppgavs enbart se Fox News.

Den brittiske premiärministern Tony Blair invände att det skulle kunna se litet illa ut att bomba ett vänligt sinnat land i syfte att tysta yttrandefriheten.

Kort sagt, efter den veritabla flodvågen av kysstäck retorik om att sprida demokrati och yttrandefrihet till jordens bortglömda hörn ville Centrum nu tysta en av de få oberoende nyhetskanalerna i området.

Det läckte ut med brittiska dokument och blev en medelstor skandal.

Centrum såg missnöjt ut och svarade att han menat det som ett skämt.

Vittnen som närvarat vid mötet bedyrade att Centrum menat dödligt allvar.iii

Epilog om Judith Miller

Den amerikanska mediebranschen har haft mycket lättare att förlåta de som hade fel om utrikespolitiken än de som hade rätt. Det gick ingen nöd på Judith Miller. I motsats till exempelvis Gary Webb, Raymond Bonner och många andra tvingades Miller inte till någon ökenvandring av arbetslöshet och isolering. År 2007 fick hon jobb på den neokonservativa tankesmedjan Manhattan Institutet för Policy forskning. Året därpå anställdes hon av Fox News och blev teaterkritiker för Tablet.

Nätet av konservativa tankesmedjor och medieföretag hade fångat upp henne.

De övriga skribenter, kolumnister och tankesmedjeskribenter som hjälpte till att marknadsföra kriget har ostört kunnat fortsätta sin verksamhet och betraktas av allt att döma fortfarande som stora orakel. Det gällde Thomas Friedman, Kennet Pollack och Peter Beinart.

Kenneth Pollack har rentav kunnat skära ytterligare honorar, bland annat för en artikel på temat ”vad gick fel” med invasionen av Irak. Han lyfte med andra ord en rund summa för att analysera den misslyckandet med den politik han själv varit med om att prata fram.iv

(Beinart blev senare kontroversiell men det var för att ha kritiserat Israel en aning. Inte ha stött invasionen av Irak.)

Många har vid det här laget inlett en ny kampanj. Den här gången för ett angrepp på Iran.

De som kritiserade alltsammans har däremot nästan alla fått se sina karriärer stå stilla.

 

●●●
Det är lätt att ösa galla över Judith Miller. Hon förtjänar förmodligen det mesta. En streber, smickrare av makthavare, en översittare mot de som befann sig under henne. Men det kan också vara värt att fråga om inte Miller helt enkelt var en karikatyr av den moderna journalisten och vad journalistik urartat till, i synnerhet inför invasionen av Irak.

Men en grundförutsättning för att ett demokratiskt samhällsskick skall fungera är att allmänheten kan fatta kloka beslut. De kloka besluten kräver å andra sidan en stadig tillgång till bra information. Annars riskerar man att hela processen tas över av de mest doktrinära och hänsynslösa.

 

●●●
Ända sedan dess har ”gammelmedia” närmast varit ett skällsord. De alltmer malätna massmedierna har försvarat sig. De har VISST kritiserat Bushregeringens politik under upptakten till invasionen.

Det stämmer att en hel del kommentatorer var kritiska men de kritiserade metoderna, de kritiserade den klumpiga diplomatin, den taffliga propagandan.De kritiserade det alltför uppenbara bruket av tortyr.

Det gällde både konservativa och liberaler.

Men kritiken gällde bara genomförandet, inte kriget som sådan, inte de förfalskade bevisen, inte tanken på ett ”civilisationernas krig”. Tony Judt jämförde den typen av kritik med Chrustjevs kritik av Stalin. Ett angrepp på ”överdrifterna”, det groteskt klumpiga diplomatiska förarbetet och en del av övergreppen. Ungefär som Chrustjev som ville rädda det kommunistiska systemet i sin helhet vill de liberala och konservativa kommentatorerna gärna rädda ordningen unilaterala militära interventioner. Somliga skulle rentav klaga över att det värsta Bush ställt till med var att ge interventionismen dåligt rykte.v

Det handlar om att putsa fasaden. Inte ompröva grunderna.

På sin höjd se till att övergreppen inte fick vara lika uppenbara.

En sista epilog ”de drar i trådarna, vi dansar”

Kanske är till sist inget nytt under solen.

Han hette John Swinton och var en skotsk-amerikansk journalist och redaktör. Han föddes 1829 och dog 1901. Under artonhundratalet höll han ett brandtal om pressens självständighet:

Det finns till dags dato inget i världshistorien, eller i Amerikas historia som kan kallas för en oberoende press. Ni vet att det är så och jag vet det.

Det finns inte en enda av er som vågar skriva sin ärliga åsikt och skulle ni göra det vet ni på förhand att den aldrig kommer att komma i tryck. Jag får betalt varje vecka för att hålla min ärliga åsikt borta från tidningen jag arbetar för. Ni andra får liknande löner för liknande saker och den av er skulle var dum nog att skriva ärliga åsikter skulle snabbt vara ute på gatan och söka nytt jobb. Om jag lät mina ärliga åsikter dyka upp i min tidning skulle min anställning ha upphört inom tjugofyra timmar.

Journalistikens syfte är att förstöra sanningen, att ljuga rentut, att förvränga, att förlöjliga, att krypa vid mammons fötter och sälja sitt land och sitt folk för sitt dagliga bröd. Ni vet att det är så och jag vet att det är så och vad är det där för trams att skåla för en självständig press?

Vi är redskap och underhuggare åt rika män bakom scenen. Vi är leksaksgubbar, de drar i trådarna och vi dansar. Våra talanger, våra möjligheter och våra liv tillhör andra. Vi är intellektuella horor.”


iThe Source of the Trouble” av Franklin Foer, New York Magazine, Freedom Daily, 21 maj 2005.

ii”The Inheritance” av Ken Auletta, The New Yorker, 12 december 2005.

iiiBush Plot to Bomb his Arab Ally” av Kevin Maguire och Andy Lines, Daily Mirror, 22 november 2005.

ivThe Strategic Class” av Ari Berman, The Nation, 29 augusti 2005.

v”Bush’s Useful Idiots; Tony Judt on the Strange Death of Liberal America” av Tony Judt, London Review of Books, 21 september 2006.

Kommentarer

Comment från Feras
Tid 7 September, 2012 kl 17:55

Tack för ett intressant inlägg. Ett litet tillägg från mig angående det du skriver om al-Jazeera. Kanalen är långt från självständig och Qatars mediala utrikespolitik förs vis kanalens satelliter.

Kolla upp deras sändningar angående kriget i Libyen och oroligheterna i Syrien.

Comment från Vindskupan
Tid 8 September, 2012 kl 12:23

Du kan mycket väl har rätt. När allt kommer omkring finns det inga gratisluncher som de brukar säga. Samtidigt kan man inte låta bli att uppleva det som ganska betecknande att president Bushs första instinkt, när det vanliga batteriet av påtryckningar inte fungerar, är att tillgripa sin beprövade, militära slägga.