Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2012
M T W T F S S
« Jun   Sep »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Journalisten och krigsutbrottet. Del 4

”En mosaik av oroande rapporter”

Judith Miller hade nått toppen.

Hon satt på Amerikas främsta prestigetidning, en prestation i sig- De ämnen hon täckte var vitglödande heta. De traumatiska 11 september attentaten hade skapat en glupande aptit bland allmänheten på nyheter från Mellanöstern.

Normalt lockar utrikesrapporteringen ingen masspublik. Läsare, tittare och lyssnare flockas kring frågor som känns mer jordnära som jobb, sport och kändisars göranden och låtanden.

När en större utrikespolitisk kris kreverar brukar publiken yrvaket strömma till. Det var vad som hände i Amerika vid den tiden och Judith Miller var mycket tjänstvillig när det gällde att lägga ut texten.

Hennes varningar för islamistisk terrorism och för att någon av de grupperna kunde komma över massförstörelsevapen framstod nu som profetiska. De resulterade i ytterligare en bok (Germs: Biological Weapons and Americas Secret War). Hon fick framträd ännu mer som expertkommentator i CNN, MSNBC och National Public Radio. Hennes rykte som hökaktig och antimuslimsk betydde att hon nu låg helt ”rätt” till hos publiken, hos tankesmedjor, hos de neokonservativa, hos tidningsägare och de regeringstjänstemän hon så gärna umgicks med.

Stämningen i landet var superpatriotisk. På de etablerade riksmedia skyggade redaktörerna skrämda inför anklagelser om ”liberal bias” (eller att utgöra ”medievänster”).

Så också på New York Times.

Lägg därtill att tidningen genomgått en pinsam skandal: journalisten Jayson Blair visade sig ha fabricerat nyheterna i sina artiklar.

Det hade ådragit ”The Gray Lady” en redig skopa skadeglädje från konservativa mediebevakare. Den konservativa förtjusningen hade inte direkt minskat av att Jayson Blair var afro amerikan utan kryddades med mer eller mindre förtäckta antydningar om vad som minsann händer (när man släppte in negrer på viktiga positioner).

I det läget hade ledningen för New York Times hade ett triumfkort att hala fram. De kunde peka på att de minsann hade Judith Miller på framträdande plats.

HON var ju både hökaktig, antimuslimsk, ligger bra till hos Bushregeringen och är pålitligt vit. Sluta hacka på New York Times tack.

Det betydde också att ingen av hennes redaktörer vågade tjata på henne om sådana trista nödvändigheter som att dubbelkolla fakta i sina rapporter om Iraks massförstörelsevapen eller ta in alternativa källor.i

Allt verkade så förtroendeingivande i hennes artiklar. Få noterade att hennes källor var farligt ensidiga.

Även om Miller kanske inte planerat att marschera i takt med hökarna blev hon fångad i en nästan oemotståndlig spiral. Eftersom hon återgav den neokonservativa partilinjen fortsatte de neokonservativa att komma till henne med sensationella berättelser och ypperliga citat och gav henne ständigt bättre tillgång till information.ii

Hennes viktigaste källor var tjänstemännen på en nyinrättad avdelning i Pentagon, Office of Special Plans, som skapats av vice försvarsminister Paul Wolfowitz och statsekreterare Douglas Feith med syfte att propagera för invasionen av Irak. Dessutom förlitade hon sig på exilirakiern Ahmad Chalabi och folk från hans grupp Irakiska Nationalkongressen (INC).

Två tätt sammanflätade grupper som båda arbetade för en amerikansk invasion av Irak. Två grupper som var parter i målet och dessutom energiskt försökte plantera propaganda och desinformation. I Judith Miller fann det en journalist som var bredvillig att vidarebefordra deras propaganda, omstöpta av nyhetsartiklar i en av världens främsta prestige tidningar.

Kanske var hennes viktigaste artikel den om aluminiumrören.

Den kom i september 2002. Den byggde nästan helt på anonyma regeringstjänstemän, anonyma irakiska avhoppare och anonyma underättelsemän.iii

Kort sagt fanns det ingen som ville stå för sina uttalanden och ingen på redaktionen vågade fråga om Judith Miller utnyttjade sina källor eller om källorna utnyttjade henne. Det hade upptäckts, förklarade artikeln att Irak försökte importera speciellt förstärkta aluminiumrör. Regeringen var helt säker på att de skulle användas till centrifuger för anrikning av uran. Läget var allvarligt förklarades, Irak och Amerika stod på randen av krig.

Det är i den artikeln som man för första gången förklarade att det första beviset för att Irak skaffat sig kärnvapen skulle vara svampformade moln över amerikanska städer.

Bushregeringen blockade upp tråden. Den artikeln blev början på propaganda kampanjen för invasionen.

Problemet var bara att Millers artikel i själva verket var tämligen vinglig. Rören var täckta med ett skikt som måste slipas bort innan de gick att användas i centrifuger men det skulle samtidigt göra dem för klena. Aluminium hade inte använts i uranseparatorer på fyrtio år.iv

Och Miller hade blivit varnad. Dagarna efter att Millers artikel om aluminiumrören hade släppts ringde David Albright, chefen för institutet för vetenskap och intern säkerhet upp henne för att tala om sina tvivel över om det här kunde betraktas som tekniskt möjligt. Men Albright fick vänta förgäves på sina invändningar i Millers uppföljande artiklar.v

Kanske var det typiskt för inställningen bland redaktörerna. Landet var på väg mot krig ”varför ska vi bekymra oss över en massa motsägande saker?vi

Kort sagt, det var samma historia som vanligt.

 

●●●
Som sagt, Miller hade nått toppen på sin karriär. Hon var en av de som dirigerade den amerikanska opinionen. Det återstod en sista sak, ett sista steg för att bekräfta.

Och det var då allt gick galet.

Nästa: Del 5 och slutet. Debacle

i”Lapdogs” av Eric Boehlert, Salon.com, 4 maj 2006.

iiThe Source of the Trouble” av Franklin Foer, New York Magazine, 21 maj 2005.

iii”U.S Says Hussein intensifies quest for A bom parts” av Michael Gordon och Judith Miller, New York Times, 7 september 2002.

iv”Not fit to print” av James Moore, Salon.com, 27 maj 2004.

vThe Source of the Trouble” av Franklin Foer, New York Magazine, 21 maj 2005. ”Lapdogs” av Eric Boehlert, Salon.com, 4 maj 2006.

vi”The Media as Enablers of Government Lies” av James Boward, juli 2009.