Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2012
M T W T F S S
« Jun   Sep »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Journalisten och krigsutbrottet. Del 3

En liten journalist växer sig stor

Judith MillerDet råder nittiotal i Amerika. Bill Clinton är president och samtidigt börjar Judith Miller växa sig stor på allvar inom nyhetsjournalistik. Vid det laget har hon betat av äventyrliga reportageresor i Mellanöstern, Nordafrika och Afghanistan. Hon har varit chef för New York Times Kairo byrå och lärt sig en smula arabiska. Nu har hon sin hemmabas i Washington. Inför allmänheten är hon en av de som rullas fram som ”Mellanösternexpert” och får lägga ut texten, inte bara i sitt eget New York Times utan också i etermedia, hos CNN, i National Public Radio och MSNBC. Hon har ypperliga kontakter bland allehanda nyckelfigurer inom amerikansk politik, försvar, utrikespolitik och bland den krets av skribenter från tankesmedjor som blivit allt viktigare i arbetet att hamra fram USA:s utrikespolitik.

I synnerhet har hon goda kontakter i den vanvettigt viktiga kretsen av neokonservativa. I stort sett var hon och de på samma linje.

Miller (i sin egenskap av ”mellanösternexpert”) skriver Foreign Affairs att i sin Mellanösternpolitik bör Amerika inte göra några distinktioner mellan exempelvis moderata eller extrema islamister. Hon kommer med en del krumbukter. Å ena sidan bör man naturligtvis inte definiera dem som någon ”grön massa”, det är osofistikerat.

Å andra sidan borde man göra just det. De måste alla betraktas som hot.

Trots deras retoriska löften om demokrati och pluralism är alla militanta islamister emot båda. De är och kommer förmodligen förbli anti västliga, anti amerikanska och anti israeliska.

Araber är till sist fångar i sin religion och historia. Punkt slut.

De enda källor hon anger är neokonservativa debattörer: Bernard Lewis och Martin Kramer.i

Slutsatser som kanske inte säger speciellt mycket om Mellanöstern men som i början av nittiotalets USA är karriärmässigt kloka.

Bland hennes medarbetare på redaktionen finns knappt någon som har något vänligt att säga om Judith Miller. Hon intrigerar, knycker deras källor (gudnåde den som rör hennes), förvränger intervjuuttalanden så att de passar den berättelse hon vill berätta, under sin tid som ställföreträdande chef för huvudredaktionen kan hon ringa både kollegor och redaktörer mitt i natten för klaga på andra reportrars artiklar, tvinga redigerarna att lägga in hennes namn ovanpå andra reportrars artiklar efter att hon på sin höjd bidragit med någon smärre upplysning under research arbetet.

Hon har rykte om sig att festa hårt och jobba nästan dygnet runt.

Och som sagt, nästan alla är rädda för henne. Rädda för hennes intriger. Rädda för att bli den hon intrigerar mot. Rädda för hennes raseriutbrott, rädda för hennes ypperliga kontakter med chefredaktörer, tidningsägare och toppolitiker, varav en del dessutom tillhör skaran av herrbekanta.

Mot DEM är hon idel tillgivenhet.

Det är med andra ord lätt att hitta negativa saker att säga om Judith Miller men en kollega påpekar också en annan viktig sak: att klandra henne för att vara en intrigant karriärist vid New York Times centrala redaktion är lika vettigt som att klandra en fisk för att den simmar: ”det var nödvändigt för att överleva på ett sånt ställe.”

Riksmedias redaktioner var och är en värld av vässade armbågar och svällande egon. Bland de främsta journalisterna och redaktörerna är harmoniska personligheter lätträknade. Äta eller ätas.ii Både i Sverige och i Amerika finns gott om journalister som är mer intresserade av att få bli bästis och bundis med makthavare än att utsätta dem för kritisk granskning. Kanske var Judith Millers största synd att hon spelade spelet litet för bra.

Och hennes karriär blomstrade. Under nittiotalet börjar Miller sikta in sig på några frågor som troligen kommer att bli viktiga under det nya seklet, nämligen Irak, frågan om Irak har massförstörelsevapen och om islamistisk terrorism. Det är dom hon specialiserar sig på, det är de ämnen hon återkommer till. Det finns bedömare som anser att Judith Miller är den som lyckades hamra in de frågorna i medvetandet hos både den allmänna opinionen och regeringen.

Sedan kommer 11 september 2001.

En metod fulländas

När det gällde skattesänkningar, om underrättelseinformationen om [irakiska] massförstörelsevapen, om global uppvärmning. Vi amerikaner ville inget veta och ni [i massmedia] hade vänligheten att inte upptäcka något.

Så låt oss gå igenom reglerna igen. Så här fungerar det. Presidenten fattar besluten. Han är beslutsfattaren. Pressekreteraren tillkännager besluten och ni i pressen skriver ner dom.

Det är så det fungerar. Beslut, tillkännage, skriv ner. ‘

Kör den genom stavningskontrollen och åk hem sen.

Lär känna din familj igen. Älska med din fru. Skriv den där romanen du haft i bakhuvudet om den orädde washingtonkorrespondenten som har mod att stå upp mot regeringen.

Ni vet, fantasier.

(komikern Stephen Colbert under Vita Huset korrespondenternas middag 29 april 2006.)

●●●
Det fanns en sak som förbryllade många av de européer som följde amerikanska massmedier under upptakten till invasionen av Irak, nämligen hur de nästan helt okritiskt återgav regeringens teser. En del tyckte att det stundtals påminde mer om en krigförande diktaturstat. Lägg därtill att regeringen hade fått en sådan kontroll utan att behöva införa något censurmaskineri. Det satt inga censorer i grå kostymer på redaktionerna.

Amerikas journalister och redaktörer censurerade sig själva.

Bushregeringen strödde mängder med uppgifter om att Irak hade massförstörelsevapen, att den irakiska regimen samarbetade med Al Qaida, att ett krig skulle bli en enkel match. Det hade inte krävt monumentalt svår undersökande journalistik för att gräva fram alternativ information. Det fanns gott om frustrerade militärer, forskare och diplomater som inget högre ville än att få läcka om hur fakta förvrängdes och vilka luftslott regeringens planer i själva verket var.

Det förekom också omfattande demonstrationer mot regeringens planer, både i världen och i Amerika.

Mycket litet tilläts skymta igenom i USA:s riksmedia.

Man hör ofta journalister bedyra IIIIINGEN talar om för dem vad de skall skriva. Å andra sidan: från exempelvis Fox News talas om ett mycket subtilt system av nickningar, blinkningar och förtäckta antydningar på redaktionen. ”Och gud hjälpe dig om du inte fattar för då blir du förr eller senare bränd.”iii

Två viktiga saker har hänt sedan den undersökande journalistikens höjdpunkt på 1970 talet. Dels hade massmedia förmåga att undersöka försvagats alltmer i och med att antalet journalister krympt ihop. Samtidigt hade de som vanligen skall granskas, regeringar, myndigheter och näringsliv blivit allt skickligare på att domptera granskarna.

De hade lärt sig av alla misslyckanden sedan Vietnamkriget, Pentagon-pappren och Watergate.

Det hade däremot inte journalistkåren. Under Irak kriget finns snarare ett diskret men omfattande samarbete mellan regering och massmedia. Ett krig skulle säljas.

Botten på pyramiden

En som försökt förklara hur amerikansk utrikespolitik utformas är en viss Ari Berman. Egentligen handlade mest om demokraternas man hans förklaring är så bra att man nog skulle kunna upphöja den till att förklara det utrikespolitiska maskineriet i stort.

Den grupp som sitter vid styrspakarna, Berman kallar dem ”den strategiska klassen” kan beskrivas som en pyramid med fyra våningar.

Nivå 1. Toppen. Här återfinner man de kända rikspolitikerna, president Obama, Hillary Clinton och vicepresident Biden. De är ansiktena utåt, de driver politiken men är faktiskt sällan de som utformar den. De har sällan tid eller ork över till några strategiska tankebyggnader.

Nivå 2. Direkt under de kända rikspolitikerna kommer lagret av topptjänstemän, aktiva eller före detta. Dit räknar Berman ambassadören Richard Holbrooke och förra utrikesministern Madeleine Albright.

Nivå 3. Under dem finner man ”de invigda experterna”. De är experter som ”räknas”, det vill säga deras analys ligger ”rätt” till på nivå 1 och 2. Under tiden från 11 september 2001 till dess invasionen av Irak inleds kan man nog räkna Kenneth Pollack från tankesmedjan Brookings och den pensionerade Priceton professorn Bernard Lewis.

Dit kan man också räkna ett helt koppel av skribenter från tankesmedjorna i Washington. De är visserligen bestyckade med tjänstetitlar som skall ge intryck av vetenskaplighet men de är snarare en slags politiska copywriters, eller reklamskribenter. Deras jobb är att leverera teorier och argument för att en viss utrikespolitisk linje skall drivas, som att Irak skall invaderas eller Iran bombas. De framträder i de seriösa debattprogrammen och lägger ut texten.

Nivå 4. De utgör pyramidens botten. Där återfinner man betrodda journalister, kolumnister, ledarskribenter och redaktörer. Enligt Berman fungerar de närmast som en integrerad del av policymaskineriet. De har ”access”, den åtrådda och strängt ransonerade tillgången toppfigurerna. I gengäld rapporterar de fullständig okritiskt om den planerade politiken, hjälper till att marknadsföra den inför allmänheten. Kanske skulle man kunna placera Judith Miller någonstans mellan nivå 3 och 4.iv

När man kommit så långt kan det vara värt att hejda sig ett tag innan fördömandena börjar hagla. Det har alltid hört till att en del reportrar försöker knyta kontakter med beslutsfattare. För vissa politiska reportrar är de en nödvändig förutsättning för att de skall kunna få reda på något.

Den berömde, undersökande reportern Seymour Hersh:

Jag har samtalet med högt uppsatta människor på min gamla tidning Times som är fullt medvetna om att det finns allvarliga problem. Det är inte så att de inte borde publicera de nyheter de gör. Men de publicerar nyheter som återspeglar regeringens åsikter för att det finns människor på Times som har tillgång till högt uppsatta människor i regeringen. De träffar den nationella säkerhetsrådgivaren, de möter Condoleezza Rice och de måste återge deras åsikter. Det är deras jobb. Vad som inte rapporteras är den andra sidan. Vad jag brukade älska hos Times när jag jobbade där är att jag skriva om vad ungarna borta i kön sa. De händer inte nu längre. Du får ingen bred makro bevakning från Vita Huset av något som liknar opposition. Och det finns opposition. Pressen vet bara inte hur de ska hantera den.v

För de som tillhör skaran av invigda skribenter och kommentatorer kan belöningarna å andra sidan bli furstliga. Somliga som Thomas Friedman och William Safire lyckas samla ansenliga förmögenheter på feta arvoden för artiklar, tal, bokkontrakt, påhugg på tankesmedjor och annat, allt som ytterligare suddar bort gränslinjerna mellan journalistik, politik och lobbyism.

För som talessättet lyder: det finns ingen gratisluncher. I utbyte för sin ”access” förväntas de ”invigda” bära vatten åt det utrikespolitiska etablissemanget. En skribent från tankesmedjan Brookings, Michael O’Hanlon berättade öppenhjärtigt:

Våra fiender världen runt har länge hävdat att när USA och Israel invaderar andra länder[…] så gör de det för att vinna kontroll över land eller resurser hos det angripna landet. När sådan desinformation dyker upp är det första försvaret alltid att hälsa de analyserna med fullständig tystnad, om det misslyckas, att nedlåtande förlöjliga personen som Chomskyistisk fåntratt.[Syftar på Noam Chomsky, kritiker av USA:s utrikespolitik.] Om de fortfarande får några otillräckligt tränade reportrar att sprida dessa löjliga åsikter i tryck eller eter så får våra företrädare för historiskt förnuft träda i aktion. Inom några dagar har de skapat minst fem ledare i Amerikas största dagstidningar, var och en utformad för att bekräfta det fullständigt defensiva och ofelbart moraliska i Amerikas och Israels utrikespolitik.”vi

Det är medial skadekontroll av bästa märke. Det gäller att snabbt återta kontrollen över den utrikespolitiska debatten, att sätta meningsmotståndare på plats, att se till att ”företrädarna för historiskt förnuft” hela tiden behåller övertaget.

Och man kan lugnt förutsätta att ”företrädarna för historiskt förnuft” utgörs av de många hökaktiga ledarskribenterna, kolumnisterna och tankesmedjeskribenterna.

Talet om en maktkamp mellan hökar och duvor kan betraktas som överspelat för länge sedan. Den ”seriösa” debatten om Amerikas utrikespolitik, den som räknas, förs nästan uteslutande mellan mer eller mindre hökaktiga.

Man skulle kunna syna fallet Kenneth Pollack litet närmare i sömmarna.

Han tillhörde kopplet av tankesmedje skribenter. Pollack var knuten till tankesmedjan Brookings efter att ha arbetat i president Clintons nationella säkerhetsråd. Redan under sin tid i Clinton regeringen på 90-talet började Kenneth Pollack förorda att USA skulle invadera Irak. På Brookings under 2000 talet förespråkade han samma sak. Medan krisen växte sig allt större efter 11 september kallades Pollack in som expertkommentator om Irak hos CNN. Inför den amerikanska allmänheten presenteras han då som någon slags självständig, vetenskaplig expert.

Han satt med andra ord och utvärderade den politik han själv varit med om att utforma.

För att göra förhållandet ännu mer så gifte sig Kenneth Pollack med Andrea Koppel, en av CNN då ledande reportrar.

Nyhetskanalen och tankesmedjan delade bokstavligen talat säng.

 

●●●
I slutet av år 2001 hålls ett hemligt möte någonstans i Virginia. Det var utlyst av vice försvarsminister Paul Wolfowits. Besökarna var Wolfowitz själv, diverse folk från tankesmedjor… och ett helt koppel journalister och redaktörer. Bland de fanns Fareed Zakaria, redaktör för Newsweek International och Robert Kaplan från The Atlantic Monthly. Och de var INTE där som observatörer, tvärtom, de deltog aktivt i diskussionen som bland annat resulterade i en sammanställning av vilka argument för krig som journalisterna trodde skulle ha störst effekt på allmänheten.vii

De förmodat självständig kommentatorerna satt med andra ord tillsammans med regeringsföreträdare och kom med förslag på hur de planerade krigen skulle kunna säljas till den allmänna opinionen. Det skulle ha kunnat varit en scen från Sovjetunionen under det kalla kriget, men det var alltså USA år 2001.

I efterhand försökte en medieanalytiker spåra källorna till några av artiklarna och nyhetsinslagen som cirkulerat på ABC, NBC och CBS. Av dessa kunde 414 spåras tillbaka regeringen.

Bara 34 inslag bedömdes vara självständiga.viii

Kanske var det där och då som termen ”gammelmedia” började bli ett skällsord.

●●●
Kanske var Juan Cole typisk.

Han är professor i Mellanösterns moderna historia. Han behärskar arabiska och persiska, har rest och arbetat i regionen, kort sagt tillhör Cole Amerikas inte alltför talrika mellanöstern experter.

Han var också en av de som aldrig ombads uttala sig när den officiella politiken skulle utformas. Kanske var det avsaknaden av mäktiga kontakter, men kanske var det för att Juan Cole var en av de som ihärdigt försökte varna för den linje som som Amerika höll på att slå in på.

Att ifrågasätta regeringens politik betydde för en amerikanskt journalist eller redaktör att lägga sig utanför den respektabla mittfåran, att bli förlöjligad och utfryst av såväl regering som mer tjänstvilliga kollegor. Nästan som skolgårdens mobboffer som gick omkring i en omodern jacka.

Juan Cole och många av hans kollegor kunde därför bara sitta med sina surt förvärvade expertkunskaper framför TV apparaterna medan kostymklädda figurer från diverse tankesmedjor satt och bredde ut sig om vilken kurs som skulle följas. I en intervju har han berättat att han många gånger blev full i skratt över deras groteska uttal av lokala orts- och personnamn, och över de märkliga luftslott som presenterades som seriösa planer.

Samtidigt började saker röra på sig ute på internet. Juan Cole noterade att en blogg han startat för att diskutera med kollegor började få fler och fler besökare.

Karen Kwiatkowski var en annan missnöjd som hade saker att berätta men ingen som lyssnade.

Hon hade arbetat som överstelöjtnant i Pentagon under upptakten till invasionen. Där hade hon kunnat följa hur information förvrängdes och ersattes med propaganda, hur medarbetare som försökte resonera nyktert om den kommande strategin omplacerades, hur viktiga delar av byråkratin utnyttjades av välplacerade, politiskt tillsatta, neokonservativa tjänstemän. Hon borde ha varit ett fynd för en reporter men istället fick hon publicera sina redogörelser på överste David Hackworths webbsajt för militärer.ix

Både Cole och Kwiatkowski tillhörde gruppen kritiska sakkunniga. Det fanns många fler. De HADE KUNNAT ge balans åt debatten… men från riksmedias sida var man helt enkelt inte intresserade. De fick framträda på internet istället. Kanske handlade det till sist om att det förargliga kopplet av bloggare, webbtidningar och kommentatorer fyllde ett behov som de etablerade massmedierna, ”gammelmedia” helt sonika övergivit.

Journalisten och krigsutbrottet, del 4


i”The Challenge of Radical Islam” av Judith Miller, Foreign Affairs, våren 1993, volym 72, nummer 2.

iiThe Source of the Trouble” av Franklin Foer, New York Magazine, 21 maj 2005.

iii”’We Were a Stalin-esque Mouthpiece for Bush’ — Fox News Insider” av Eric Boehlert, Alter Net, 10 februari 2011.

ivThe Strategic Class” av Ari Berman, The Nation, 29 augusti 2005.

v”Cheney’s Nemesis” av Matt Taibbi, Rolling Stone, 2 april 2007.

vi”New Think-Tank Seeks to Regulate Historical Analogies” av Thomas Harrington, Antiwar, 18 augusti 2009.

vii”Secret Iraq Meeting Included Journalists” av Julie Bosman, The New York Times, 9 oktober 2006.

viii”Lapdogs” av Eric Boehlert, Salon.com, 4 maj 2006.

ix”Soldier for the Truth” av Marc Cooper, LA Weekly, 20-26 februari 2004.