Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2012
M T W T F S S
« Jun   Sep »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Journalisten och krigsutbrottet. Del 2

En journalistkarriär börjar

Judy MillerKanske var det symptomatiskt att hennes pappa kom ifrån underhållningsbranschen.

Inledningsvis drev Judith Millers pappa en nattklubb i New Jersey innan han på 50-talet etablerade sig som impressario i Las Vegas där han lyckades blåsa nytt liv i både Elvis Presleys och Marlene Deitrichs karriärer.

Judith Miller föddes 1948. Medan hon studerade vid Princeton universitetet åkte 1971 hon till Jerusalem för att forska för en uppsats och blev fascinerad av Mellanösternkonflikten.

Miller hade funnit sin livsuppgift.

Den sommaren reste hon flitigt genom regionen och började arbeta upp sina källor.i

Hon är en av många karriärhungriga män och kvinnor som graviterar mot journalistyrket under sjuttiotalet. Från att länge ha varit en sjaskig och spritskadad figur någonstans i utkanten av samhällets etablissemang har journalisten börjat bli ”fin”. I Sverige skulle journalisthögskolan ha högre antagningspoäng än läkarutbildningen. Det kan verka bra för journalisterna men skulle visa sig mindre lyckat för journalistiken.

Efter ha saxat omkring på olika alternativ tidningar anställs Miller på New York Times. Hon tillhör en av skara yngre, förhoppningsfulla som slussas in på ”The Gray Lady”.

Nästan alla källor är ense om att Judith Miller framför allt gör sig känd för sina sylvassa armbågar. Både redaktörer och journalistkollegor är rädda för hennes intriger och raseriutbrott. En annan sak var hennes arbetssätt. Många stjärnreportrar brukade kunna ägna veckor och månader åt att gräva fram svåråtkomliga guldkorn av information ur drivor av dokument och åt kontroller.

Icke Miller.

Redan från början av sin karriär dras hon till Mäktiga och Rika som en nattfjäril till starka lampor. Kung Hussein av Jordanien är en bekant, den neokonservative politikern Richard Perle är en annan, ytterligare en figur hon bekantar sig med i Jordanien är en aningen mystisk exilirakier vid namn Ahamad Chalabi. Miller tycker om att umgås med den sortens människor, de brukar trivas med henne, hon förlitar sig på att de skall ge henne Förtroenden. Det är vad hon bygger sina artiklar, och sin karriär på.

Somliga av dessa blir förövrigt mer än bara goda vänner. Somliga, som Washington Posts utrikeschef blir Judith Millers avlagda pojkvänner.

En motoffensiv växer

Det är 1980 tal. I Amerika har Ronald Reagan blivit presidenten. Det rasar en lång och seg konflikt i Centralamerika, och USA är hårt inblandad. I El Salvador stödjer man en regering som kämpar mot en gerillarörelse. I Nicaragua stödjer Amerika en contras gerillan som kämpar mot Sandinistregimen. I många av de angränsande länderna rasar större eller mindre konflikter.

I Amerika växer samtidigt offensiven mot kritiska massmedia. Tack vare konservativa filantroper dyker den ena tidskriften, tidningen eller pratradiokanalen upp scenen. I sinom tid kommer nyhetskanalen Fox News (ägd och finansierad av Rupert Murdoch) och Washington Times (finaniserad av den koreanske pastorn Sun Myung Moon). De får sällskap av bevakningsgrupper som Accuracy in Media, som står beredda att dra i härnad mot allt som osar ”vänstervridning”.

Och med stöd av denna mediala eldkraft börjar Reaganregeringen alltmer ogenerat gå till angrepp mot kritiska medier och till och med mot enskilda journalister. Allt som ofta utslungas anklagelser om att det råder ”liberal bias” bland journalisterna. (Jämför gärna med anklagelserna mot ”medievänstern” i Sverige.)

När det kommer till utrikesrapporteringen anklagas pressen för bristande patriotism. För ”Blame America First”. Det påstås att det egentligen var massmedia som fick USA att förlora Vietnamkriget.

New York Times korrespondent Raymond Bonner blir måltavla för för Reaganregeringens vrede efter ett avslöjande om att den USA stödda regeringsarmén i El Salvador genomfört en massaker i El Mozote. Det satt illa, i synnerhet som president Reagan precis lovprisat de framsteg den salvadoranska armén gjort i sin dittills obefintliga respekt för mänskliga rättigheter.

Bonner angreps, både offentligt, i konservativa media och bakom kulisserna, under privata möten mellan reaganregeringens företrädare och redaktörer. Ständigt återkom man till att Bonner hade fel, Bonner var opatriotisk, Bonner borde få gå.

Och till sist fick Bonner gå.

Senare upptäcks att rapporterna om El Mozotemassakern var riktiga. Raymond Bonner återanställs men skadan var skedd. Uppåtsträvande journalister hade fått en tydlig signal: kritisera INTE amerikansk utrikes- eller säkerhetspolitik. I synnerhet inte om en konservativ regering sitter i Vita Huset. Det kan vara skadligt för karriären.ii

För journalistkårens läge ha blivit alltmer utsatt, både i USA och i Sverige.

I början av nittonhundratalet hade funnits ett myller av stora och små tidningar och tidskrifter. Där hade funnit många små redaktioner som visserligen inte såg mycket ut för världen men där unga och förhoppningsfulla kunde få börja som volontärer och läras upp av sjaskiga och alkoholiserade men bussiga och yrkeskunniga redaktörer för att så småningom när de var fullärda gå vidare läns- och riksmedia.

De många redaktionerna innebar också att det inte var någon oåterkallerlig tragedi för en murvel att råka i onåd på någon rikstidning. Det gick alltid att dra sig tillbaka till någon mindre tidning eller tidskrift och invänta bättre tider.

Med tidningsdöden blev redaktionerna allt färre och allt mindre. Med varje ny kris skars antalet reportrar ner ytterligare.

Det gällde i synnerhet de dyra utrikeskorrespondenterna. I Sverige brukade Dagens Nyheter ha mellan 30 40 utrikeskorrespondenter.

Idag finns bara ungefär sex kvar.

Sex journalister för att bevaka hela världen.

När något händer tvingas de ofta hastigt störta iväg till ett konfliktområde där de varken kan språk, lokala förhållanden eller har några pålitliga uppgiftslämnare. Titt som tätt blir de sittande i ett hotellrum, kopierandes vad BBC och CNN säger.

Också ett exempel på medial rundgång.

Överlag tvingas allt färre göra allt mer på redaktionerna. Det finns allt färre specialiserade reportrar. Ofta snabbar de på processen genom att helt sonika ta de pressmeddelanden som företag eller myndigheter lämnar ifrån sig och kopiera in texten i sina artiklar.

Journalistkåren har också blivit alltmer likformig.

I pressens barndom hade ett glatt och osorterat myller av olika människor sökt sig till de framväxande tidningarna och deras redaktioner. Där hade funnits fattiga poeter och strävande författare, där hade funnits överliggare från universiteten och där hade funnit arbetarsöner som ville något annat i livet än att gå i sina fäders fotspår på ortens bruk. I slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet medan man fortfarande käbblade om kvinnor borde ha rösträtt eller ej kunde kvinnor få jobb som journalister och rentav (hör och häpna) göra icke oävna karriärer inom yrket. Kanske berodde det på att det fortfarande var en nymornad bransch där reglerna ännu inte hunnit stelna.

Men med växande status började redaktionerna bli alltmer likformiga. Reservat för män och kvinnor ur den vita medelklassen… som Judith Miller.

Det krympande antalet redaktioner betyder att det är svårt att för en journalist att få jobb. Det är lätt att få sparken och att få sparken betyder numera ofta att yrkeskarriären ohjälpligt är slut, i synnerhet om man hamnat i onåd hos redaktörer och medieägare.

Summa summarum gör allt detta journalisterna mer lättskrämda och mottagliga för påtryckningar. En en gång stridbar och styvnackad yrkeskår börjar bli alltmer kuschad och lättdompterad inför överhetens påtryckningar. Raymond Bonner var ett exempel på vad som kan drabba misshagliga.

Ett annat fall var Gary Webb.

Webb var en erfaren journalist som år 1996 publicerade en serie undersökande artiklar i San Jose Mercury News. Där beskrevs hur den nicaraguanska contras gerillan hade finansierat delar av sin verksamhet genom kokainsmuggling. Den smugglingen hade starkt bidragit till den veritabla kokain epidemi som svepte genom Amerika under den tiden. Genom internet, en svårhanterlig nyhet, får nyheten en enorm uppmärksamhet.

Reaktionen påminner starkt om vad som hände Sverige under Geijer affären. Det kommer en ström av förnekanden. Jättarna Washington Post och New York Times stämmer in i kören. Gary Webbs redaktör fick kalla fötter och försvarar inte sin reporter. Webb omplaceras till en lokalredaktion, långt från hemmet. Där fick han sitta tills han fattade vinken och sa upp sig.

Därefter saxar sig Gary Webb fram via olika småjobb i Kalifornien. Det gick inte att få anställning på någon större tidning. Det fanns ett svart märke vid namnet Webb. Äktenskapet sprack, Gary Webb blev alltmer deprimerad.

I december hittas han död.

Självmord förklarar polisutredningen.

Historiker som tittat igenom Gary Webbs artiklar menar att han förmodligen övertolkat sina bevis här och där men att hans avslöjanden i stort sett var riktiga.

Gary Webb blev ytterligare ett varnande exempel. Andra journalister kunde notera ett par viktiga saker. Först och främst gällde att inte säga något kontroversiellt om Amerikansk säkerhetspolitik. Minsta fel, kommer att letas fram och utnyttjas. Och blir man kontroversiell riskerar man snart att upptäcka att man är mycket ensam i snålblåsten, utan stöd från vare sig redaktör eller journalistkollegor.

För journalister som höll ”patriotisk” vinkling i sin rapportering var det däremot riskfritt att ha fel.

När Iran Contras skandalen kreverar kommer, typiskt nog, inte de första avslöjandena i en amerikansk tidning utan i en libanesisk. Då men först då vågar amerikanska riksmedia nysta i saken men i stort sett lyckas den amerikanska regeringen skydda sina toppfigurer, president Reagan, vicepresident George Bush och försvarsminister Caspar Weinberger allt genom en blandning av skicklig mediehantering från regeringen och flathet från pressen.

Inget nytt Watergate i Centralamerika.iii

Del 3, en journalist växer sig stor

iThe Source of the Trouble” av Franklin Foer, New York Magazine, 21 maj 2005.

ii”Rise of the ‘Patriotic Journalist’” av Robert Parry, Consortiumnews, 20 oktober 2005.

iii”Rise of the ‘Patriotic Journalist’” av Robert Parry, Consortiumnews, 20 oktober 2005.

Kommentarer

Comment från Leif
Tid 22 August, 2012 kl 9:24

Väntar med spänning på nästa sändning.

Comment från Kerstin
Tid 22 August, 2012 kl 20:18

Jag har först nu fått klart för mig att stridande parter, som ex. i Jugoslavien och nu senast i Libyen, anlitar PR-firmor för att framställa deras sak som den behjärtansvärda och motsidans som skurkaktig.

I Libyen exempelvis, inrättades tydligen ett Presscenter i Benghazi redan från början av upproret, vilket kanske förklarar det faktum som förundrat mig så, att svenska journalister bara talade med företrädare för de s.k. rebellerna, och aldrig hittade någon som stödde den andra sidan i konflikten, vilket av allt att döma var den stora majoriteten i landet.

Journalisters lättja, och ev. tisbrist, kan alltså också spela en viss roll för vilken soppa de kommer att koka ihop.