Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

August 2012
M T W T F S S
« Jun   Sep »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Journalisten och krigsutbrottet. del 1

Det hände sig för snart fyrtio år sedan att regeringar, näringsliv och myndigheter fann sig stå emot en ny, stridslysten generation av journalister med en ny iver att gräva i makthavarnas byk. Efter en första chock började etablissemanget slå tillbaka, sakta men säkert blev makthavare allt bättre på att neutralisera den fria, granskande pressen. Kanske nåddes kulmen inför och under den amerikanska invasionen av Irak.

Detta är berättelsen om yttrandefrihet… och hur den desarmerades.

En motoffensiv börjar 1970 talet

En chockad statsminister Erlander utsattes plötsligt för besvärliga frågor.

Faktum är att han blivit förvarnad för att trion ”tre O”, Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona och Lars Orup inte tänkte intervjua på vördnadsfulla sätt som dittills varit vanligt. Varningen hade inte hjälpt. Statsministern hade börjat staka sig, sedan blev han sittande utan att komma på något vettigt att säga över huvudtaget. Efteråt skall Sten Andersson har frågat reportrarna hur det kändes att ha mördat en statsminister.

Den kritiska, granskande journalistiken hade gjort entré.

Under sjuttiotalet blev det värre.

Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade IB affären. I USA tvingades president Nixon att avgå efter pressens avslöjanden av Watergate affären.

Pentagon-pappren publicerades.

Det verkade vara slut med att bara underdånigt lyssna till överhetens proklamationer. Journalisterna hade övergått till att granska, ställa besvärliga frågor och tvinga syndande makthavare till bot och bättring.

Men det som händer i fysiken hände också i samhället. Motsidan, de som skulle granskas, regeringar, myndigheter och näringsliv lärde sig snabbt. Statsminister Erlander lät sig inte överraskas i några fler utfrågningar. Efter den första, katastrofala konfrontationen med Tre O kom han och övriga politiker omsorgsfullt preparerad till alla utfrågningar. Stora organisationer inrättade informationsavdelningar. PR experter anlitades vid kriser. Man lärde sig att snabbt rycka ut på såkallad Damage Control när pinsamma avslöjanden hotade. I Sverige lyckades Olof Palme och regeringens informatörer desamera Geijer affären genom att helt enkelt förneka, förneka och åter förneka. Dagens Nyheter tog tillbaka ett i stort sett riktigt avslöjande och gick rentav med på att betala skadestånd till justitieminister Lennart Geijer.

I Watergate skandalens efterdyningar började ett par Vita Huset medarbetare vid namn Dick Cheney och Donald Rumsfeld skissa på en annan motstrategi: att målmedvetet odla kontakterna med sympatiskt inställda journalister som gynnades genom att ofta få träffa viktiga personer och ofta få nyhetstips och allehanda godbitar. De som ansågs obekväma skulle däremot målmedvetet mobbas ut, de fick inte komma på viktiga presskonferenser eller tilldelades dåliga platser, beviljades inga intervjuer med Människor som Räknades, tvingades gå långa, byråkratiska tjänstevägar för att få viktig information. (Det drabbade Jan Guillou under hans tid på Rekordmagazinet.)

Allt detta gjorde deras arbete trögt och ineffektivt = deras ställning på redaktionerna försvagades.i

Näringslivet började också röra på sig. Ett memoranda från USA:s handelskammare år 1971 jämrade sig å det allvarsammaste över hur läget ansågs utveckla sig. Näringslivet var under attack från radikala krafter i samhället. Angriparna kom enligt memorandat från massmedia och från universiteten.

Budskapet var också att näringslivet måste försöka få övertaget i samhällsdebatten och författaren juristen Lewis Powell hade också en del förslag om hur det skulle gå till.ii

Om massmedia och universitet är fientliga borde näringslivet satsa sina pengar på att påverka dem men man borde också helt enkelt duplicera dem, skapa sina egna mot institutioner, sina egna media och sina egna forskningsinstitut.

I Amerika började delar av näringslivet finansiera en ny typ av konservativa tankesmedjor. Den gamla typen av tankesmedjor hade fungerat som självständiga forskningsinstitut. Den nya typen var ett mellanting mellan agitprop centraler och politiska reklambyråer. Först ut av dessa var Heritage stiftelsen som började lurpassa på det offentliga samtalet, beredd att öppna moteld i debattartiklar, annonser och utskick, allt för att förhindra att samhällsdebatten drev iväg åt ”fel” håll. Heritage blev förebilden för ett helt koppel tankesmedjor i USA, liksom för Timbro i Sverige.

Förmögna filantroper som familjerna Scaife, Coors, Olin stiftelsen och många, många fler såg till att pengar alltid skulle stå till förfogande. Allt för att inte tappa greppet om det offentliga samtalet igen, för att undvika en upprepning av vad Per Ahlmark skulle kalla ”det galna kvartsseklet” under sextio och sjuttiotalen.

Och i Amerika inledde en ny journalist sin karriär. En journalist som i sinom tid skulle ställa idealen från sjuttiotalet fullständigt på huvudet.

Nästa avsnitt, en journalistkarriär börjar


i”Cheneys’s Nemsis” av Matt Taibbi, Rolling Stone, 2 april 2007.

ii”Bushs hemliga värld” Eric Laurent, Alhambra Förlag AB, 2003, sid 23. och ”Attack of American Free Enterprise System” av Lewis Powell Jr, memoranda till Eugene Sydnor Jr Ordförande för Handelskammarens utbildningskommitté, 23 augusti 1971.