Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2012
M T W T F S S
« May   Aug »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

En olöslig, lösbar kris

FörhandlareKrisen kring det iranska atomprogrammet rullar vidare. Med återkommande mellanrum spottar regeringskanslierna i Amerika och Europa fram beslut om nya sanktioner mot islamiska republiken.

Det är vanvettigt svårt att finna en lösning. Den stora paradoxen är att den största låsningen kanske inte finns i Iran utan i USA. Frågan om det iranska atomutvecklingsprogrammet hade förmodligen gått att lösa med en kompromiss. De iranska förhandlarna har signalerat att de är villiga. Europeiska och amerikanska förhandlare att de gärna vill se en sådan kompromiss.

Så vad bråkar man om egentligen? Varför är inte frågan ur världen för länge sedan?

 

●●●
I april utbröt en smärre kris i samband med P5+1 förhandlingarna (de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd plus Tyskland). Den israeliske premiärministern Netanyahu ägnade nästan en vecka åt att fördöma förhandlingarna. De hade förts mellan USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Iran.

EU:s utrikeschef Catherine Ashton tycket samtalen varit konstruktiva.

Så vad hade de gjort som var så farligt då?

Ärligt talat, inte mycket mer än att komma överens om förhandla ännu mer. Kanske också att stämningen uppgavs ha varit god. Nästa förhandlingsrunda skulle komma i Bagdad. Men det hade nästan varit mer än den israeliske premiärministern kunde tåla.i

I all tysthet försöker den israeliske premiärministern pressa fram sin position. Det handlar inte längre om att Iran inte får skaffa kärnvapen.

Den biten har iranierna varit villiga att gå med på.

Därmed hade man kunna hamra fram en lösning.

Eller?

Nu handlar beskeden istället att Iran inte får bedriva någon anrikning, att den islamiska republiken måste överlämna allt sitt uran och riva flera av sina viktigaste atomanläggningar. Framför allt den i Qom. Det får knappt förekomma någon utveckling, inte ens för medicinskt eller vetenskapliga syften.ii

Och det är krav som iranierna knappast kan gå med på. Alla vet dessutom om det.

Ett mönster är snarare att varje gång iranierna visar kompromissvilja på en punkt börjar israelerna komma med nya, oantagbara krav.

När exempelvis den amerikanske presidenten i mars beslutar om nya sanktioner mot Iran handlar det bara delvis om bråket om det iranska atomprogrammet. Rent folkrättsligt är Iran i sin rätt att bedriva atom forskning och utveckling för civila syften. Haken är bara att president Obama spelar inför galleriet. Och galleriet består av den republikanska högern och de proisraeliska påtryckargrupperna i Washington som mest av allt verkar vilja göra ett krig oundvikligt. Efter att P5+1 förhandlingarna slutat i relativt positiv stämning förklarade omgående ett helt koppel senatorer med Mark Kirk i spetsen att man absolut inte fick förväxla den positiva stämningen från mötet med åtlydnad. Senatorerna Kirk och Menendez tryckte på för att få fram ÄNNU strängare sanktioner, ännu fler straffåtgärder.iii Danielle Pletka från den neokonservativa tankesmedjan American Enterprice Institute dömde ut förhandlingarna innan de ens börjat.iv

Wall Street Journal sammanfattade det som så att varje antydan om kompromiss utlöste en häftig spärreld från både israeler och kongress. Kongressen är rentav så het på gröten att den försökt tuffa vidare med genom att försöka införa sanktioner på egen hand.v

Summan av kardemumman inför iranförhandlingarna är att den amerikanska presidenten inte har några problem få ställa krav, införa sanktioner, hota med angrepp… och till sist genomföra angrepp. Däremot kan han inte erbjuda iranierna några fördelar. USA kommer till förhandlingsbordet med idel käppar men nästan inga morötter. Orsaken ligger till stor del i en amerikanska inrikespolitiken. Efter en tidigare förhandlingsomgång i fanns visst tal om att lätta på en del ekonomiska sanktioner. De funderingarna upphörde tvärt. De enda ”morötter” Iran nu erbjuds är rätten att köpa reservdelar till sina åldrande trafikflygplan och ett halvt löfte att om att häva ett förbud mot att försäkra oljetankers som trafikerar iranska hamnar.vi

 

●●●
Någon gång under resans gång kreverade den tyske nobelpristagaren Günter Grass dikt, ”
Was gesagt werden muss”.

Vad som måste sägas”. vii

Diskussionen som följde urartade ganska omgående till en grälsjuk och virrig debatt om Günter Grass själv. Om det var en bra eller dålig dikt, hade Grass överhuvud taget rätt att skriva så, var inte Grass rätt fåfäng och hade inte Günter Grass varit inkallad till Waffen SS som tonåring under andra världskrigets slutskede. En del riktigt överspända kritiker försökte påstå att detta var den riktige Grass. En lång och nobelprisbelönad författarkarriär som till stor del ägnats åt att handla om Tysklands skuld för nazismens brott var egentligen bara ett mellanspel och nu tog uslingen chansen att visa sitt sanna ansikte… genom att kritisera Israel.

Och ingen ville diskutera vad Grass egentligen frågat om.

Frågan han ställt var egentligen rätt uppenbar. Hur det kom sig att det var fullt larm om ett i stort sett hopfantiserat kärnvapenhot från Iran, samtidigt som den den regering som skränade högst själv satt på en arsenal på, gissningsvis, 200 laddningar? Lägg därtill att den israeliska arsenalen inte var underkastad några internationella inspektioner från IAEA. Hur kunde väst larma om Irans (hypotetiska) atomvapen men däremot tiga om, eller rentav understödja, Israels? Hur kunde exempelvis Tyskland sälja ubåtar som man var tämligen säker på kunde, och skulle, bestyckas med kärnvapen?

Inget av det blev egentligen diskuterat. Günter Grass som i sin dikt skrivit att han inte längre kunde tiga… övergick nu till att tiga. Den förvirrade debatten ebbade ut.

Den Amerikanska och Europeiska Mellanösternpolitiken kunde halta vidare.

 

●●●
Inför nästa omgång förhandlingar i Bagdad i slutet av maj hade en stor skara, begåvade, välutbildade och energiska personer i den amerikanska huvudstaden satt åt alla klutar för att försäkra sig om att de skulle rinna ut i sanden.

Den gamle neocon-bevakaren Jim Lobe:

Medan de senaste två dagarna av förhandlingar om framtiden för Irans atomprogram rullar på i Bagdad på onsdag har neokonservativa och andra hökar ökat sin kampanj mot varje kompromissöverenskommelse, i synnerhet en som skulle tillåta Teheran att fortsätta bedriva urananrikning på sitt territorium.”viii

Det hade kommit en ny kampanj inför förhandlingarna i Bagdad. Neokonservativa tankesmedjor som American Enterprice Institute och Foundation for Defense of Democracies hade kläckt ur sig en rad rapporter om hur ödesdigert läget var. Hökaktiga politiker som senatorerna John McCain, Lindsay Graham och Joseph Lieberman (av elaka kallade för ”tre amigos”) dömde ut alla utsikter till framgång. I den amerikanska kongressen antog representanthuset ytterligare en resolution om Iran, Resolution 568, som manade presidenten till handling. (Inititivtagare var representanthus ledamoten Ilelana Ros-Lehtinen, en av AIPAC:s trognaste i kongressen.) I all tysthet togs där ett kliv framåt. De flesta hade varit överens om att Iranska kärnvapen var mindre önskvärt. Sedan sas att Iranska kärnvapeninnehav vore en katastrof som till varje pris måste förhindras.

I resolution 568 sas att Iran måste förhindras att uppnå ”kärnvapenförmåga”.ix

Med ett pennstreck blir målet för amerikanska och europeiska förhandlare mycket mer diffust och svårt att uppnå. ”Kärnvapenförmåga” kan mycket väl uttydas som att Iran inte ens få ha det tekniska kunnande att göra kärnvapen. Lägg därtill att den hotar att göra varje annan reaktion annat än öppet krig omöjlig.

Terrorbalans som under det kalla kriget?

Tänk inte ens tanken.

Mycket riktigt: förhandlingarna i Bagdad blev resultatlösa. Iranierna hade varit villiga släppa anrikningen på upp till 20 procent, men vad skulle de få i utbyte? En iransk journalist förklarade: ”Att ge upp 20 procents anrikning i utbyte mot reservdelar till flygplan är ett skämt.”x

Läget är alltså detta: för att få igång förhandlingarna måste amerikaner och européer kunna ge ett bättre bud, framför allt ett slopande av sanktionerna. Att slopa sanktioner går å andra sidan inte Israel eller dess amerikanska lobby med på.

Om det inte går att hamra fram en överenskommelse finns det bara två möjligheter:

1.)att bibehålla sanktionerna och göra dem allt hårdare och/eller

2.)inleda ett militärt angrepp på Iran.

Inget av de alternativen är speciellt lyckade. Sanktioner fungerar nästan på samma sätt som strejkvapnet för fackföreningsrörelsen. Det bästa är att ha det som ett molande hot. När sanktioner väl är på plats finns en ettrig benägenhet för handelsflödena att efter ett tag börja söka sig nya vägar runt dem. Irans oljeexport är kanske inte så viktig för Amerika eller nordvästra Europa, men däremot är delar av Sydeuropa, Indien och Kina beroende av den iranska oljan. Indien har helt entydigt förklarat att man tänker fortsätta köpa sin olja från Iran, oavsett hur mycket USA trycker på.xi Man kan också snegla på sanktionerna mot Irak som bara läckte värre och värre ju längre tiden gick.

Ett militärt angrepp då?

Den tanken glädjer hökarna i Washington och glädjer kanske den israeliska regeringen men nästan ingen annan. Lägg därtill: de flesta i Amerikas myller av underrättelsetjänster är överens om att Iran atomprogram inte syftar till utveckla atomvapen.

Men hur skulle det se ut efter ett angrepp? Skulle det inte tvärtom få iranierna att längta efter kärnvapen på riktigt? Lägg därtill att man förmodligen skulle tvingas upprepa angreppet igen efter en tid för att förhindra att det iranska atomprogrammet återuppstår.

Kort sagt är alternativen till en diplomatiskt kompromiss mycket gråmelerade. Lägg därtill att inte ens den iranska oppositionen, som nobelpristagaren Shirin Ebadi, som ägnat år åt att protestera mot regimen, ja inte ens de är intresserade av att se vare sig sanktioner eller ett angrepp.xii

De enda som egentligen driver den hårda linjen är med andra ord Israel och dess stödgrupper. Faktum är att från en del debattörer sägs rent ut att kan kvitta om Iran inte utvecklar kärnvapen. Det värsta hotet är inte att iranska kärnvapen skulle börja falla över Israel.

Det verkliga hotet är ideologiskt.

 

●●●
Sionismen är ett bygge i kris förklarade Daniel Gordis i Commentary Magazine, en tidskrift som står de neokonservativa nära.

Visst, på ytan rullar allt på som vanligt i staten Israel. Ekonomin tickar på. Försvarsmaken fungerar knallar på den också. Greppet kring Västbanken ligger där det ligger.

Problemet är bara att det handlar om ett projekt som håller på att köra slut sitt ideologiska bränsle av myter och framtidstro. I armén började värnpliktsvägran bli ett allvarligt problem. Bland israeliska soldater var sedan länge självmord inne på förläggningen en vanligare dödsorsak än att stupa på ärans fält. De unga, begåvade och energiska sneglade allt oftare längtansfullt utanför landets gränser och på sina egna utsikter att förlägga sin egen framtid dit. Internationellt höll Israel sakta men säkert på att avlegetimiseras, genom bojkottmaningar och annat.

Hela det ideologiska självförtroendet, en del skulle rentav säga självrättfärdigheten, håller enligt Daniel Gordis på att läcka ur hela statsbygget. I det läget skulle iranska kärnvapen bli rent förödande. De kvittade rentav om de aldrig användes. Blotta hotet att Iran skulle kunna skaffa kärnvapen riskerade att förstärka den allmänna känslan av att framtiden var slut.xiii

Den typen av resonemang brukar poppa upp litet här och där bland allvarsamma som debatterar Israels framtida policy.

Det ställer i sin tur till riktiga problem för de europeiska och amerikanska förhandlare som kommer att möta Irans delegater igen i Moskva.

Amerikansk inrikespolitik betyder att israeliska önskemål kommer att fortsätta vara en blytung faktor när USA:s utrikespolitik skall utformas. Europa kommer förmodligen att följa i Amerikas fotspår (som vanligt).

Därmed kommer inte heller problemet att kunna lösas. Premiärminister Netanyahu kräver numera i stort sett att det iranska atomprogrammet skall skrotas fullständigt. Det kvittar om det inte finns några iranska kärnvapen. Möjligheten att de kan framställas, ja blotta det faktum att Iran gradvis blir alltmer utvecklat hotar att rycka undan mattan för staten Israel.

Men är verkligen ett ideologiskt hot mot Israel verkligen USA:s eller Europas problem? Krig, massakrer, ja där hade funnits ett stort internationell fråga. En politisk rörelse i ett främmande land hotas av utmattning. Är det ett rimligt skäl till att ett annat land skall utsättas för blockad och kanske rentav militärt angrepp för den sakens skull?

 

Nästa möte mellan P5+1 gruppen och Iran kommer att ske i Moskva den 18-19 juni.xiv


iIsraeli leader says nuclear talks gave Iran ‘gift’” (Osignerad) AP, 15 april 2012

iiNetanyahu accuses world powers of giving Iran ‘freebie’ in talks” av Paul Richter, Los Angeles Times, 15 april 2012.

iiiU.S. lawmakers say Iran talks inadequate, urge more penalties” av Rachelle Younglai och Roberta Rampton, Reuters, 16 april 2012.

ivTalks with Iran will fail. Here’s why ” av Danielle Pletka, American Enterprice Institute, 13 april 2012.

vIran Nuclear Talks Spark Skepticism” av Jay Solomon och Joe Parkinson, The Wall Street Journal, 16 april 2012.

viU.S. Neo-Conservatives Assail Possible Compromise on Iran Talks” av Jim Lobe, Inter Press Service, 23 maj 2012.

vii Texten till ”Vad som måste sägas” av Günter Grass, översättning av Lars W Freij, Expressen, 11 april 2012.

viiiU.S. Neo-Conservatives Assail Possible Compromise on Iran Talks” av Jim Lobe, Inter Press Service, 23 maj 2012.

ixH. Res 568, 112 kongressen, andra sessionen.

xNext round of Iran nuclear talks set for Moscow” av Ali Akbar Dareini, AP, 24 maj 2012.

xiIndia Defends Oil Purchases From Iran” av Jim Yardley, The New York Times, 11 februari 2012.

xiiIranian Dissident Opposes Sanctions on Tehran” av Rick Gladsone, The New York Times, 13 april 2012.

xiiiThe Other Existential Threat” av Daniel Gordis, Commentary Magazine, oktober 2010.

xivWorld Powers Discuss Iran Nuclear Issue Ahead Of Moscow Talks” (Osignerad) RTT News, 12 juni 2012.

Kommentarer

Comment från Karl M
Tid 15 June, 2012 kl 14:11

Snart har det gått två år sedan hundraårsdagen av första världskrigets utbrott. Ett krig vars följder i princip kom att prägla resten av århundrandet med revolutioner, befrielserörelser, politiska omkastningar m.m. Månne vi nu få en tragisk repris på detta? USA:s och Israels upplägg påminner mycket om Österrike-Ungerns förhandlingar med Serbien juni-juli 1914.