Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

June 2012
M T W T F S S
« May   Aug »
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Den stora svenska förvirringen om Afghanistan

Ingen verkar veta vad som skall ske härnäst.

Eller, om man skall vara mer exakt: rent tekniskt vet alla mycket väl vad som kommer att hända. Den svenska kontingenten i Afghanistan kommer att krympa samman, manskap och utrustning kommer att tas hem. År 2014 skall det bara vara 200 man kvar.

Däremot verkade ingen vara riktigt klar över vad det skulle leda till. Flera verkade till exempel närmast förvånande över att det sjunkande antalet soldater betydde att den militära verksamheten började domna bort i de provinser svenskarna hade ansvar för. Att utposterna drogs in och att patrullerandet upphörde. Soldaterna utför inte längre några stridsuppdrag.

Platsen var ett seminarium anordnat av Folk och Försvar i Myntkabinettet. Deltagarna tillhörde topparna inom Sveriges säkerhetspolitiska etablissemang. Där fanns Allan Widman, folkpartistisk riksdagsman och reservofficer. Där fanns Anders Brändström, ställföreträdande chef för försvarets insatsledning i sin blå generalsuniform med guldstickade axelklaffar och eklöv på kragen. Henrik Landerholm var en annan deltagare, tidigare moderat riksdagsman, rektor för försvarshögskolan, och nu given posten som Sveriges representant i norra Afghanistan, med ett rykte om att vara aningen dum.

Gemensamt för de alla var att ingen verkade ha någon riktig aning om vad som höll på att hända. De svenska soldaterna i norra Afghanistan har upphört att ge sig ut på stridsuppdrag. Antalet ”mentorer” (läs militärrådgivare) i de USA stödda, afghanska regeringsstyrkorna håller också på att smälta samman. Den militärt ledda biståndsgruppen, Provincial Reconstruction Team (PRT) har döpts om till Transition Support Team (TST) och har begåvats med en civil chef, Henrik Landerholm.

Till sist skulle det svenska huvudlägret, Camp Northern Lights, utrymmas och rivas. Den sista resten skulle flyttas till det stora tyska lägret i Marmal.

Nästan alla bedyrade de att kriget gick bra, hade gått bra och nu skulle avvecklas helt planenligt. Henrik Landerholm, Sveriges ” höge representant” i de norra provinserna, med sin välskurna sidenkostym, blankpolerade skor och frisyr där varje hårstrå låg på plats och som mest fick honom att likna en smör tenor ur en dansfilm från fyrtiotalet.

Hans anförande gick i samma still. Glättig och småkorkat. Allt gick som smort i de norra provinserna förklarade han. År 2011 var bättre än år 2010. År 2010 var bättre än, etc.

I Henrik Landerholms värld var allt solsken.

Allan Widman förkunnade redan i sitt inledningsanförande att de svenska soldaterna ”gjort skillnad”. Det nämndes i förbigående i förbigående att Widman visserligen ville att trupperna skulle tas hem snabbare men det var en ren bisak. Av någon anledning, osäkert varför, hade ”stora” koalitionsdeltagare som Kanada, Australien och Holland lämnat koalitionen. USA och Tyskland var på väg bort. Sverige måste följa efter. Det fanns strängt taget inget val.

Peter Hultqvist, den klotrunde socialdemokratiske ordföranden för Försvarsutskottet, var en annan deltagare. Han var röd i ansiktet. Verkade intensivt stolt över att få vara med i så fint sällskap och försökte närmast överbjuda sina borgerliga kollegor i stridsvilja. Framförallt fick man inte dra tillbaka trupperna för snabbt. Det kunde skapa intryck av nederlag.

Han framhöll också det goda, partiöverskridande samarbete som rått i frågan i tio år. Han begrep visserligen visserligen inte riktigt vad som pågick i kriget men sammanträdena hade löpt smidigt.

 

●●●
Det fanns en deltagare som bröt mönstret. En enda. Det var Stefan Olsson, chef för den nystartade, Timbro anknutna tankesmedjan Frivärld.

Av alla som förklarade sin syn på läget var han den ende som under sitt anförande rentut förklarade att kriget var förlorat. Talibanrörelsen skulle ha eliminerats. Den hade överlevt och höll på att komma tillbaka, till råga på eländet fanns det ingen plan för hur hela kriget skulle kunna avvecklas. Kursen fram till 2014 och hemtagning av trupperna var tydlig. Sen blev vägen suddig.

Stefan Olsson var den ende som hade något som liknade en idé. Först och främst måste förmodligen NATO bita i det sura äpplet och talibanerna ges något som liknade en roll i styret av landet. De skulle inte nöja sig med mindre.

En annan fråga ingen vågat ta var hur man skulle hantera den övriga regionen. Också där var Stefan Olsson den ende som hade något som liknade en idé. Framför allt, hur borde man bemöta Pakistan? Det vanligaste i NATO kretsar är att gnöla över landets opålitlighet och att de spelade under täcket med talibanerna. Det kunde å andra sidan kanske vara idé att hålla i minnet att Pakistans bekymmer över sina säkerhetsproblem faktiskt är legitima.

Den USA stödda regeringen i Kabul var för svag för att kunna hävda sig på egen hand. Ett planlöst återtåg riskerade att få till följd att grannländerna, Pakistan, Iran, Kina och Indien försökte fylla det lockande tomrummet. Favoritmetoden är att ”köp av en krigsherre”. Pakistanska strategiplanerare vaknade kallsvettiga om nätterna vid tanken på ett starkt Indiskt inflytande i det nordvästra grannlandet. I så fall skulle Pakistan klämmas mellan två sköldar.

En annan viktig fråga gällde kvinnors rättigheter i Afghanistan. Också där var Stefan Olsson den ende som talade om problemet och pekade på något som liknade en konstruktiv idé. Förhandla med talibanerna medan det fortfarande fanns tid. Eventuellt kunde man erbjuda att låta koalitionstruppernas uttåg gå snabbare eller hota med att dra ut på det, beroende på vad talibanerna var beredda att lova.

 

●●●
Ett förslag för hur man skulle gå vidare. Kanske det enda värt namnet under hela sammankomsten.

Det finns bara ett problem. En viktigt förutsättning för en realistisk Afghanistan policy som Stefan Olsson skissade hade först och främst varit att erkänna att alltsammans faktiskt är ett misslyckande. Att den politik Sverige och den övriga koalitionen drivit under tio års tid inte fungerar och förmodligen var feltänkt från början.

Och den typen av nytänkande visade ingen av de församlade politikerna någon aptit på, att döma av den stela tystnad som hälsad Olsson.

Allan Widman är kanske den som kommit närmast. I april förklarade han att ”rimlig utsikt till framgång” nog måste anses som icke existerande.i

I nyhetsrapporteringen har det framställts som ett djärvt nytänkande. Den politiker som genom årens lopp träget tryckt på för att om att den svenska truppkontingenten ständigt måste göra större och större.

Verkligheten är nog tristare. I en debattartikel förklarar Widman snarare att Sverige ofördröjligen måste hitta något nytt, liknande småkrig på USA:s sida att ge sig in i. Allt för att ge svenska politiker och militärer den ”access” till inre kretsar i NATO och USA de så desperat längtar efter.ii

Allan WidmanKort sagt: det handlar inte om något äkta nytänkande. Ett ohållbart företag skall avvecklas, visst, men den politik som ledde fram till det skall fortsätta med stegrad frenesi.

 

●●●
Det blev dags för slutanföranden. De tre främsta politikerna talade i tur och ordning. Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S) och Gustav Fridolin (Mp). Ingen andades med ett ord att de hanterat frågor om liv och död. De betonade än en gång hur eniga de varit under de gångna tio åren. Hur smidigt sammanträdena hade löpt.

Denne bloggare slutade snart anteckna. Från alla tre kom till sist bara en ström av plattityder.


i

iiDebatt: Folklig förankring krävs” av Allan Widman, Dagens Industri, 30 mars 2012.

Kommentarer

Comment från Kerstin
Tid 1 July, 2012 kl 14:44

Historierevision redan innan historien är ett faktum!

Läser också att numer, och enligt fredspresidenten Obama, förlorade inte USA kriget i Vietnam och soldaterna som stred där var bara såååååå heroiska och värda allt hedrande man kan bestå dem med.

Idag behärskas emellertid alla större media i Väst av en liten klick imperialistentusiaster och därför kan man börja revidera historien redan medan den fortfarande pågår. Det gick inte på Vietnamkrigets tid.

Comment från Per A.
Tid 4 July, 2012 kl 11:11

Om Widman tycker att folkförankligngen börjar vackla nu, så är det ändå ingenting mot vad som kommer att upplevas om Sverige lyckas trassla in sig i ett krig borta i det som verkar bli USAs nya fokusområde, sydostasien.

I synnerhet då denna nya amerikanska sydostasienstrategi på ett mycket uppenbart sätt har udden riktat mot Kina.

Afghanistanäventyret kanske inte uppenbarligen var i Sveriges intresse, men det bidrog åtminstone inte till att undergräva våra relationer till en av våra viktigaste handelspartners.