Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

March 2012
M T W T F S S
« Feb   May »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Världens undergång hotar. Men från vem?

MaktkampIran kommer att skaffa kärnvapen. Det var Jackie Jakubowskis stora farhåga. Han är också rätt öppenhjärtig om vilka som påverkat:

Allt oftare hörs röster av israeliska politiker, militärer och opinionsbildare som ger uttryck för en hittills sällan skådad pessimism och oro. De talar om det existensiella hot Israel står inför och de drar paralleller till 1930-talets Europa.i

För Jackie Jakubowskis del kommer den stora inspirationen till hans oro från Israel. Han tar emot den och slussar den vidare efter förmåga till sina läsare i Sverige.

Man kan lätt få intrycket att den israeliska oron är något helt nytt, en följd av det växande hotet från det iranska kärnvapenprogrammet. Frågan är om krisen verkligen är så ny. Redan år 2007 hördes en journalist från Financial Times efter att ha varit på Herzliya konferensen (en uppförstorad israelisk motsvarighet till Folk och Försvars Sälenkonferens) berätta att han tappat räkning på hur många gånger frasen ”existentiellt hot” genljöd i konferenshallen. Newt Gingrich från USA var där och öste på med ved och bensin på den flammande förföljelsemanin:

Våra fiender är lika beslutsamma som Nazityskland och mer beslutsamma än Sovjetunionen. Våra fiender kommer att döda oss så fort de får en chans. Det finns inget sätt att förneka det. Det är klart att problemen är större än de politiska systemen i Israel och USA kan hantera.ii

Till de svindlande höjderna nådde man redan 2007.

Denne bloggare kan inte undgå intrycket att bland annat Hertzliya konferensen är sammankomster av israeliska och amerikanska hökar som alla tänker lika, pratar om samma saker som ständigt bekräftar och förstärker varandras värsta farhågor.

Det fanns andra israeler som Jackie Jakubowski och Ulf Nilson inte verkar lika intresserade av. Den pensionerade brigadgeneralen Uzi Eilam har exempelvis förklarat att Iran troligen var ”mycket, mycket långt ifrån att få kärnvapenkapacitet.” Enligt Eilams åsikt handlade det snarare om att folk ur det israeliska försvaret och underrättelsetjänsterna spred larmrykten för att kapa åt sig större andelar av budgeten. Han ansåg också att många politiker gjorde detsamma föra att slippa diskutera inrikespolitiska problem.iii

En annan grupp som gärna viftade med det iranska hotet var israeliska diplomater som ville slippa ifrån förargliga frågor om ockupation, utbyggnad av bosättningar och mänskliga rättigheter under sagda ockupation. Wolfgang Hansson från Aftonbladet berättade exempelvis om ett möte med israeliska diplomater 2009.

Vi sitter runt ett frukostbord på Östermalm. Sex företrädare från Sveriges största medier och två höga israeliska regeringstjänstemän på propagandaturné.

[…]

Stockholm är bara en av många huvudstäder de besöker. Uppdraget är entydigt. Förklara för länder som inte vill ta i med hårdhandskarna mot Iran att om världen inte gör något snart så tänker Israel bomba Irans kärnprogram sönder och samman.

Våra frågor om fredsförhandlingar med palestinierna och om israeliska bosättningar viftas snabbt bort av toppdiplomaterna. Iran är akut. Palestinierna kan vänta.iv

Man kan notera två saker: Först och främst hur snabbt och smärtfritt de besvärade frågorna om ockupation gick att vifta bort med hjälp av det ”iranska hotet”. Notera också, hotet var tydligen lika akut, lika överväldigande och lika nära att förverkligas åren, 2007, 2009, 2010 som 2012. (År 2010 hade en viss general Amos Yadin förklarat att Iran troligen skulle ha sin första bomb vid årets slut. Jackie Jakubowski för sin del förklarade ”de flesta bedömare är överens om att Iran inom ett år skulle kunna producera sin första atombomb”. Detta kom år 2012.v)

Israels före detta underrättelsechef Meir Dagan förklarade för sin del att HANS stora bekymmer snarare var att männen som ledde hans land ”saknade omdöme” och att ett angrepp på Iran var en ”korkad idé”.vi

Om det nu verkligen är sant att israeliska politiker och militärer använder sitt kära iranska hot för att slippa diskutera inhemska problem så har de behoven ökat. Under 2011 noterades med viss fasa att det israeliska försvaret drabbats av ett budgetunderskott på nästan nio miljarder shekel. En stor del av den summan hade försvarsledningen till råga på eländet slarvat bort.vii Samma år skakades Israel av stora sociala protester, framför allt i Tel Aviv. Från den politiska ledningen började man för första gången humma om att landets gigantiska försvarsbudget nog måste bantas.

Ganska omgående började varningarna för det iranska atomprogrammet komma allt tätare och bli mer och mer nattsvarta.

Betyder det att alla larmen i själva verket är kalkylerade falsklarm då? Är faran över?

Ack frestas man utbrista, om det vore så enkelt. Ett starkt intryck är snarare att männen i den israeliska statsledning ganska snart börjat tro på sina egna påståenden. Farhågorna och paranoian har börjat leva sitt eget liv utan att någon riktigt kan kontrollera dem längre.viii

Rädslan är också immun mot alla invändningar. Att USA:s förenade underrättelsetjänster upprepade gånger förklarat att det inte finns något iranskt kärnvapenprogram borstas bort som irriterande damm. När USA:s ÖB general Dempsey litet försynt anmärkte att ett Israeliskt angrepp på Iran kanske inte skulle vara en speciellt klok idé blev han prompt attackerad av premiärminister Netanyahu.

Vi har gjort klart för Donilon [amerikanskt sändebud] att alla de där uttalandena och föredragningarna bara tjänar iranierna. Iranierna ser att det finns meningsskiljaktigheter mellan Förenta Staterna och Israel och att amerikanerna invänder mot handling.”ix

Situationen är egentligen smått svindlande. Företrädare för ett litet land med en befolkning på cirka sju miljoner innevånare, som mottar mängder med ekonomiskt, diplomatiskt och militärt bistånd från världens starkaste militärmakt domderar för sagda militärmakts företrädare vad de får och inte får säga. Regeringen Netanyahu vill inte höra något lugnande tal och därmed basta.

Enligt den förre underrättelsechefen Meir Dagan har en annan viktig spärr försvunnit. Tre av topparna i det israeliska försvarsetablissemanget som motsatte sig ett angrepp på Iran har numera lämnat scenen. De var Meir Dagan själv, överbefälhavaren Gabi Ashkenazi och chefen för säkerhetstjänsten Yuval Diskin. Den trion hade tillsammans tillräcklig tyngd för att hålla tillbaka de anfallsglada i regeringen. Nu har den spärren upplösts. Under 2011 och 2012 har deras tjänsteförordnanden gått ut och de har lämnat sina poster. Därmed lämnas fältet fritt låt-oss-angripa-Iran falangen, framför allt premiärminister Netanyahu och försvarsminister Barak.x Ingen, med undantag för den avgångne underrättelsechefen Meir Dagan vågar längre opponera sig, i alla fall öppet.

En del uppgifter talar om att den israeliska försvarsledningen visserligen sitter och skruvar rätt oroligt inför vad deras politiska chefer håller på att koka ihop. Ett israeliskt angrepp mot Irans atomprogram skulle tvinga dem att försöka rasera en stor mängd underjordiska anläggningar, utspridda över ett land vars yta är åtta åttio gånger större än det egna landets, vars befolkning är tio gånger större och som dessutom ligger tusen kilometer bort. Generallöjtnant Amnon Lipkin-Shahak klagade i en intervju litet lågmält över att nästan ingen i regeringen verkade ägna någon större tanke åt svårigheterna eller den digra listan av dagen-efter-angreppet problem.xi

Premiärminister Netanyahu har å sin sida försökt få en ny flygvapenchef tillsatt. En som inte reser en massa trista, tekniska invändningar mot premiärministerns planer.xii

Det är här rätt frestande att kasta en blick bakåt mot den aktuella, svenska debatten. Medan skribenter som Ulf Nilson kan kalla den iranske presidenten för ”binnegalen”, medan Jackie Jakubowski fyller på med att Iran leds av messianska ideologer som sätter sin lit till den dolde imamen så kan en man som den förre mossad chefen Meir Dagan klaga över att det varken är palestinier eller iranier han oroar sig över utan de äventyr den egna statsledningen kan tänkas ställa till med.

 

Uppdatering: Christian Science Monitor har gjort en rätt maliciös sammanställning av alla larm om att Iran står i begrepp att snart skaffa kärnvapen. De har kommit då och då ända sedan 1970-talet.

iGrunden förbereds för ny förintelse” av Jackie Jakubowski, Kyrkans Tidning, 17 november 2011.

iiIsrael faces nuclear Holocaust warns Gingrich” av Yaakov Lappin, Yedioth Ahronoth, 23 februari 2007.

iii”Israeli general Brigadier-General Uzi Eilam denies Iran is nuclear threat” av Uzi Mahanaimi, Sunday Times, 10 januari 2010.

iv“Samtidigt i Sverige: Ett propagandakrig” av Wolfgang Hansson, Aftonbladet 20 maj 2009. Citerat av Kerstin Berminge “AB om Israels propagandakampanjer” Motvallsbloggen, 21 maj 2009

v”Israeli general Brigadier-General Uzi Eilam denies Iran is nuclear threat” av Uzi Mahanaimi, Sunday Times, 10 januari 2010. ”I apokalypsens återvändsgränd” av Jackie Jakubowski, Dagens Nyheter, 20 februari 2012.

viA Former Spy Chief Questions the Judgment of Israeli Leaders” av Ethan Bronner, New York Times, 3 juni 2011. ”Israeli Strike on Iran Would Be ‘Stupid,’ Ex-Spy Chief Says” av Isabel Kershner, New York Times, 8 maj 2011.

vii”’IDF’s budget nearly depleted‘” av Avital Lahav, Yedioth Ahronoth, 29 november 2011. ”The IDF: We’re broke, send more money” av Yossi Gurvitz, +972, 30 november 2011.

viiiBland annat har har den israeliska allmänhetens moral ytterligare stärkts av den här videon om hur ett iranskt kärnvapenanfall skulle se ut.

ixIsrael: Public U.S. objections to military attack serve Iran’s interests” av Barak Ravid, Haaretz, 21 februari 2012.

xA Former Spy Chief Questions the Judgment of Israeli Leaders” av Ethan Bronner, New York Times, 3 juni 2011.

xiIsrael’s military leaders warn against Iran attack” av Kim Sengupta och Donald Macintyre, The Independent, 2 februari 2012.

xiiIDF Chief: I should be the one to name Israel’s new air force commander” av Jonathan Lis, Haaretz, 23 januari 2012.

Kommentarer

Comment från pb
Tid 2 March, 2012 kl 16:54

“[…] utspridda över ett land vars yta är åtta gånger större än det egna landets […]”

Inte 8 utan 80.

Comment från Vindskupan
Tid 2 March, 2012 kl 22:23

Noterat. Korrigerat.

Comment från annti
Tid 4 March, 2012 kl 14:23

De alltmer paranoida och fanatiska israelerna har insett att sötebrödsdagarna är förbi. Deras “sugardaddy” USA är ett alltmer tandlöst imperium som obönhörligen går mot sin undergång oavsett inkomsterna från ockupationskriget mot Libyen Syrien och möjligen Iran som bara är lånad tid.

Att som israel fortsätta rasismen, den aggressiva ockupations och expansionspolitiken är lönlöst, inom en snar framtid måste landet förhandla fred med sina grannar, bli en demokrati för alla medborgare oavsett ras religion & etnicitet. Frågan för en parasit som inte skulle överleva en dag utan konstgjord andning från USA blir då: skall vi kväva vår värd med en gång och leva några år till med minskade medel eller skall vi utsätta den för ett krig som kommer att tillintetgöra den omedelbart, och i så fall vilka allianser kan vi bilda framöver för att bevara status quo? Iran som så gott som dagligen hotas med utplåning av israel via västmakterna kommer inte att skaffa kärnvapen, men om man tvingas till det uppstår bara terrorbalans och israel måste lik förbannat förhandla fred. israel vill ha total dominans och grannländer i kaos och inbördeskrig. Omvärlden vill något annat.