Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

February 2012
M T W T F S S
« Jan   Mar »
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
272829  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Världens undergång är nära. Igen

Jackie Jakubowski och Ulf NilsonVärlden är nära undergången.

Igen.

Det gäller den iranska atombomben. Den som snart är färdig att användas (och varit så i nästan tio år).

I Dagens Nyheter beskriver Jackie Jakubowski sin oro. Förmodligen dröjer det bara ett år nu innan den iranska atombomben är färdig. Då kommer den antagligen genast att börja användas mot Tel Aviv och Haifa. Tre bomber, det är allt som behövs för att utplåna landets judiska befolkning.1

Det är inget nytt. Ett veritabelt korus av konservativa och liberala skribenter, ledarskribenter och kolumnister har sagt samma sak i nästan ett decennium nu. ”När smäller det?” frågar Expressens ”världsreporter” Ulf Nilson och förtydligar för sin publik:

Basfakta: Iran leds av fanatiska, muslimska präster, främst Ali Khamenei och den lille binnegalne Mahmoud Ahmadinejad. Båda tillhör islams shia-sekt,(!) som hyllar martyrskap och oförsonlig kamp mot de ‘otrogna’, det vill säga vi.”2

Tja, på den upphöjda nivån rör sig tydligen debatten. Det finns i alla fall ett antal teman som återkommer:

A: Iran leds av en flock vildögda, fradgesprutande fanatiker som inte tänker rationellt, som saknar all självbevarelsedrift, som hatar västvärlden och Israel.

B: Dessa ”binnegalna” fanatiker arbetar dag och natt för att skaffa atombomben.

C: I samma sekund som de blir klara kommer bomben ögonblickligen att användas mot Israel.

D: VAD VÄNTAR VI PÅ!!! Gå till anfall ögonblickligen innan de får chansen.

Punkterna A-D återkommer ständigt och har gjort det i nästan sex års tid. Det märkliga är att litet efterforskningar, exempelvis via internet, skulle få de flesta upplösas i tomma intet. Då och då hörs en och annan diskantton. Bland annat noterade Roger Cohen att Iran – som sägs vara så antisemitiskt att de gladeligen godtar att deras land förvandlas till en radioaktiv glasöken bara för glädjen att få bomba Israel – ja det landet har också en relativt välmående judisk minoritet.3

Annars borde väl den ha stått först på tur.

En annan invändning kommer från Andreas Malm och Shora Esmailian i Aftonbladet som påpekar att Iran faktiskt inte har något kärnvapenprogram, på sin höjd ett program för anrikning av kärnbränsle och att det har bekräftas av…

    1. …dels av USA:s samlade underrättelsetjänster i den återkommande sammanställning, National Intelligence Estimate -NIE- som gjordes både 2007 och 2010. Det är vad 16 underrättelsetjänster som har allt, från spanings satelliter till spioner som sitter och lyssnar på snacket i caféer.
    2. Av James Clapper, den nuvarande chefen för NIE, bekräftar att bedömningen fortfarande står sig. Detsamma gör försvarsminister Leon Panetta.
    3. Det är vanvettigt svårt att hålla ett sådant program hemligt i spion satteliternas tidevarv. Framställning av kärnvapenmaterial förbrukar enorma mängder vatten och el. Allt sådan kan registreras, antingen av satelliter eller från spaningsstationer på de amerikanska baserna runtom Iran.4

Anrikning av kärnbränsle är Iran enligt ickespridningsavtalet i sin fulla rätt till. Den typen av upplysningar brukar mestadels hälsas av surmulen tystnad i den offentliga debatten. Efter en tid återtas istället trummande om de ”binnegalna” fanatikerna och deras kärnvapen, utan att nämnvärt låta sig störas av fakta.

Ett exempel på det var den artikel som släpptes i The Times i december 2009 om att Iran beslutat inleda experiment med en detonator för kärnvapen. Den byggde på ”en asiatisk underrättelsekälla”.

Det slogs upp stort i massmedia och sipprade rentav över i svensk press.

Därefter kom andra läckor från amerikanskt underrättelsefolk: CIA trodde inte på uppgifterna. De misstänkte tvärtom att de var planterade av israelerna. Samma sak gällde de iranska ritningar till en kärnvapenstridsspets.5

Det borde ha varit det spiken i kistan för den historien.

BORDE ha varit det – men blev det inte. Samma sak inträffade som så många gånger både förr och senare: de inledande, falska påståendena slogs upp stort i både amerikansk och europeisk press, reslulterade i indignerade ledare i liberala morgontidningar, upprörda utfrågningar den amerikanska senaten, etc, osv och etc igen.

När dementierna började dyka upp hade riksmedias flackande intresse för länge sen riktats mot andra saker. Uppgifterna om en iransk bomb var sensationella, de fångade publikens intresse. Verkligheten var trist, gråmelerad, gjorde sig inte lika bra på löpsedlarna och nådde sällan längre än till frustrerade underrättelse analytiker som uttalade sig i alternativpressen. Som den stora massan av den mediekonsumerande allmänheten uppfattade saken blev det därmed de inledande falsarierna de kommer ihåg, som stannade i minnet. Inte de mer nyktra dementierna.

Upphovsmannen

Bernard LewisKanske börjar allt hos en av nyckelfigurerna i den neokonservativa kamarillan. Han är förmodligen upphovsmannen till tesen på de ”binnegalna” iranierna. När han föddes rasade fortfarande första världskriget och det fanns ett brittiskt imperium.

Professor Bernard Lewis akademiska rykte är skyhögt. Han är The Sage, betraktad som en veritabel lärdomsjätte och expert på absolut allt som har med den islamiska världen att göra att göra. Det var det ryktet som gjorde att han värvades över till Princeton i USA på sjuttiotalet. Kanske kom kulmen på Bernard Lewis karriär efter 11 september attentaten. Hans böcker sålde jätteupplagor och han kallades regelbundet in till vicepresident Dick Cheney för te och att lägga ut texten om hur muslimer egentligen är beskaffade.

Sen fanns det dom som inte var lika entusiastiska. Dessa mindre entusiastiska påpekar att Lewis är framstående expert på det Ottomanska imperiet men brukar posera som outtömlig visdomskälla på praktiskt taget allt i regionen, från Centralasien till Nordafrika. (Och han är säkerligen mer bildad än Ulf Nilson och Jackie Jakubowski, men den ribban är kanske inte världens högsta.) En annan invändning som kommit från bland annat Edward Said är att Lewis bakom fasaden av liberalism och vetenskaplighet är en djupt politiserad och politiserande figur med rasistiska undertoner (vars främsta måltavlor är araber och perser). Och att han inte satt sin fot i Mellanöstern på fyrtio år (med Israel som stort undantag).

Sedan den första början av hans karriär har Bernard Lewis försökt armbåga sig in i policy snickrandet, först hemma i England, sedan i USA efter att besviket konstaterat att yrkesdiplomaterna i Foreign Office var högaktningsfullt ointresserade av hans grandiosa strategiförslag för att återupprätta det brittiska imperiet.

I USA började han ganska omgående gravitera mot det neokonservativa nätverket som uppstått kring senator Henry ”Scoop” Jackson.

Kanske nådde Bernard Lewis äntligen sitt Stora Mål när han sufflerade vicepresident Dick Cheney inför invasionen av Irak.

Det gällde att gå på utan minsta tvekan. Det var hans budskap till vicepresident och allmänna opinion. Araber skulle bara begripa något när de slagna ”med en stor påk,” och, ”de respekterar styrka”.

De föredragningarna anses ha gett Bush regeringen en avgörande knuff mot invasionen 2003. Samma sak upprepade Lewis inför allmänheten i artiklar med hurtiga titlar som ”A War of Resolve” och ”Time for Toppling”. 6 Hans professorstitel, hans rykte som lärdomsljus och silvervita hår jävade för sanningshalten.

Efter ett långt liv av fåfänga försök att armbåga sig in i maktens korridorer fick Bernard Lewis skriva världshistoria. Äntligen. En allmänhet som fortfarande var granatchockad av 11 september attentaten betraktade vid det laget Lewis som ett orakel. Allt han sagt verkade stämma.

Och nu börjar vi närma oss dagens debatt.

När Irak var avklarat så stod Iran på tur. Det var tanken i den amerikanska regeringen.

Vem som helst kan gå till Bagdad. Riktiga män går till Teheran,” så löd ett uttryck som cirkulerade i Bushadministrationen.

En propagandakampanj startas av konservativa och neokonservativa tankesmedjor som American Enterprice Institute, Project for a New American Century och Hudson institutet. Metoderna och argumenten är i stort sett desamma som användes för att få igång invasionen av Irak. Den kampanjen har rullat på sen dess. Den ha falnat ibland, vunnit ny styrka ibland men har aldrig upphört.

År 2006 var de neokonservativa desperata. Ockupationen av Irak hade utvecklats till ett fiasko. Uppmärksamheten måste riktas åt annat håll, kanske rentav få igång offensiven igen.

I det läget går Bernard Lewis ut med en ny artikel i Wall Street Journal i augusti 2006. Där tar han fram sitt grövsta skrämsel artilleri. Den iranska regimen liknar ingen annan förklarar han. Med hänvisning till diverse koranverser och framletande av allehanda yttranden av president Ahmadinejad försöker Bernard Lewis frenetiskt bevisa att det gamla konceptet med avskräckning helt enkelt inte fungerar på Iran. Landets ledning har en apokalyptisk, messiansk grundsyn som gör att de utan tvekan skulle offra hela sitt eget land bara för att få komma åt Israel. De skulle inte ens bry sig om att ett kärnvapenanfall skulle döda lika många palestinier som israeler.

Och till sist: det stora crescendot, på artikeln: Lewis bevisar att den besinningslöse Ahmadinejad kommer att inleda sitt kärnvapenanfall den 22 augusti 2006.

Vad är betydelsen av den 22 augusti? Det här året motsvarar den 22 augusti den 27 dagen i månaden Rajab år 1427. Enligt traditionen är detta månaden när muslimer högtidlighåller profeten Muhammeds flykt på den bevingade hästen Buraq, först till den ‘mest avlägsna moskén’, som vanligtvis förmodas vara Jerusalem, sedan till himlen och tillbaka. Detta kan mycket väl bedömas vara ett lämpligt datum för det apokalyptiska slutet på Israel och om nödvändigt för världen.”7

I den stilen går han på.

Nå, efter att den 22 augusti 2006 kommit och gått utan den ringaste lilla apokalyps borde väl en normalt funtad omvärld ha talat begynnande senilitet och behovet av en lång, skön semester för Lewis tillsammans med de sista resterna av hans vetenskapliga rykte.

Ack nej. Den artikeln med sina teser om den iranska regimens bindgalna vansinne har genom årens lopp vandrat som en grå gengångare i den offentliga debatten. Ett år senare citerar den neokonservative åldermannen Norman Podhoretz honom, ord för ord, i Commentary Magazine (det där om att Ahmadinejad skulle börja atombomba den 22 augusti 2006 var dock inte lika angeläget att påminna om ). Där kom ett par vinkar om att bombning av Iran skulle vara en finfin idé.8 Samma teser dyker upp än idag, fullständigt oförändrade hos Ulf Nilson, Jackie Jakubowski och ett helt koppel mindre skribenter. En del för att de själva gärna ser dagordningen med ytterligare angrepp förverkligas, andra för att de helt enkelt varit för lata att göra något annat än återupprepa sina gamla schabloner. Allt enligt den gamla ökända principen att man inte skall kolla en bra story, då kanske den spricker. Det är Bernard Lewis stolpar från 2006 som går igen utan att någon låter sig störas av att han inte talar som oberoende forskare utan snarare om en slags politisk propagandamakare.

De teserna lever vidare, immuna mot alla dementier eller fakta. Faktum är att man kan lätt ta Lewis artikel från 2006 och lägga den bredvid Ulf Nilsons och Jackie Jakubowski texter från 2011 och 2012 bara för att upptäcka att de säger samma saker, ja med undantag för den där lilla förarliga biten om att kärnvapenkriget skulle börja den 22 augusti 2006.


1I apokalypsens återvändsgränd” av Jackie Jakubowski, Dagens Nyheter, 20 februari 2012.

2Vi har nått en punkt då alla ansträngningar måste göras för att förhindra katastrof” av Ulf Nilson, Expressen, 15 november 2011.

3What Iran’s Jews say” av Roger Cohen, The New York Times, 22 februari 2009.

4Falskt bómblarm” av Andreas Malm och Shora Esmailian, Aftonbladet, 23 februari 2012.

5Report Ties Dubious Iran Nuclear Docs to Israel” av Gareth Porter, IPS, 3 juni 2009. ”U.S. Intelligence Found Iran Nuke Document Was Forged” av Gareth Porter, IPS,28 december 2009.

6Frustrated Scowcroft Assails Neo-Cons, Cheney” av Jim Lobe, Inter Press Services, 25 oktober 2005. ”Bernard Lewis Revisited” av Michael Hirsh, Washington Monthly, november 2004.

7”Does Iran have something in store” av Bernard Lewis, Wall Street Journal 8 augusti 2006.

8The Case for Bombing Iran” av Norman Podhoretz, Commentary Magazine, juni 2007.

Kommentarer

Comment från Leif Sandberg
Tid 25 February, 2012 kl 14:57

Helbra blogg.Det var för sorgligt att Expressen i en tid av yttersta nöd beslöt återanställa Ulf Nilsson i tron att det skulle hjälpa upp upplagesiffrornna. Detta tror jag tror många på tidningen bittert ångrar

Comment från Vindskupan
Tid 25 February, 2012 kl 22:28

Kul att du gilla :-)