Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2012
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Upprorsbekämpning – militär-civil krigföring på modet

Av Claes Engelbrand

 

Upprorsbekämpning är lågintensivt krig. Men att försöka använda traditionella metoder från krig mellan stater är som att jaga mygg med slägga. Australiensaren David Kilcullen, militär, antropolog, rådgivare till Obama, utvecklar upprorsbekämpningens teori och praktik. Mest känd av hans skrifter i ämnet är boken Counterinsurgency. Han medverkar även i tidskriften Small Wars Journal.

Upprorsbekämpning är under olika namn som konfliktlösning, pacificering m.m., ett sätt att försörja sig och en akademisk karriärväg med professurer, doktorander, studenter, NGO:er, Folke Bernadotte-akademin m.m.

Upprorsbekämpning utmärks också av samhällets militarisering under olika mer eller mindre trovärdiga förevändningar såsom bekämpning av människohandel, knark, internationell brottslighet och förstås terrorism. Seminarierna och övningarna med deltagare från militär, polis, civila myndigheter och olika idealistiska organisationer står som spön i backen. Till exempel ordnar Folke Bernadotte-akademin(som ff.ö. är underställd Försvarsdepartementet) sådana övningar. Enligt David Kilcullen är just sådana breda militär-civila grepp nödvändiga för att slå ner uppror och andra samhällsstörningar.

Eftersom formeln “win hearts and minds ” är central i upprorsbekämpning, börjar jag med den. Rent språkligt är den försåtlig ety den antyder godhet och ärligt uppsåt. Kilcullen klargör att det inte handlar om det.

Hearts betyder att övertyga människor att deras intressen bäst betjänas av din framgång. Minds betyder att du övertygar dom om att det är meningslöst att bekämpa dig. Observera att inget av koncepten har att göra med om folk gillar dig eller ej. Kalkylerat egenintresse är vad som räknas. Inte känslor“.[i]

Detta illustreras av ett reportage från den svenska Försvarsmakten om ett Taktiskt Psyop Team (TPT) på hösten 2011.

Vi vill visa folk här ute i byarna (Afghanistan m.a.)att vi är den starkare sidan och att de kan ha förtroende för den afghanska staten… vi vill visa att vi förstår att deras vardag inte är enkel, men att de måste välja sida… När befolkningen har förtroende för oss, får inte talibanerna något stöd, och då är vi på rätt väg,” säger Nils Hansson .[ii]

David Kilcullen förklarar på sid 43 “Upprorsbekämpning är väpnat socialt arbete” För att inte missförstås förtydligar han sig på flera ställen i boken. De militanter som framhärdar ska fysiskt likvideras. Man får inte tveka att utplåna liv om detta är problemets bästa lösning. Men dödandet får inte ske urskillningslöst. Ointelligent våldsanvändning skadar mer än bygger upp eftersom;

Icke omdömesgill användning av eldkraft skapar blodsfejder, hemlöshet och sociala störningar och underhåller uppror.”[iii]

Från europeiskt, även svenskt håll, hävdas ibland att man utför en mer human krigföring enligt ” winn hearts and minds (ung. vinn hjärta och sinnen). Detta då som ett alternativ till den vulgära amerikanska metoden ” skjut först och fråga sen “.

Det är en pr-förvrängning. Det hör nu till interventionsanhängarnas knep att de ibland låtsas gå emot sina egentliga ledare i Pentagon med ett förment eget recept på human krigföring. På så sätt hoppas man vinna förtroende för fortsatt krigföring när denna har ifrågasatts. De båda koncepten är bara olika sidor av samma mynt. De förutsätter varandra även om det finns verkliga motsättningar om den taktiska och strategiska linjen i Afghanistan. David Kilcullen är taktisk och inser att korten måste spelas väl eftersom interventionsstyrkorna är så få och motståndarna riskerar att bli många. Och inte är samarbetspartnerna pålitliga heller.

Uppror måste dock slås ner eller kanaliseras in i ofarliga banor. David Kilcullen frågar sig inte om upproren är bra eller dåliga. Dock är han medveten om att de oftast har korruption och orättvisor som orsak. Därför förordar han reformer och hederlig förvaltning. Detta är taktiska drag. De mest militanta upprorsmännen ska inte kunna uppeggga befolkningen p.g.a något missförhållanden. Om nu denna befolkning är missnöjd med kolonialstyre och framhärdar i detta, som vietnameserna på sjuttiotalet; nåväl, ge dom då självbestämmande. Det är bättre än att kolonialisterna förlorar allt. Som avskräckande exempel på kolonial dumhet nämner David Kilcullen holländarna som envisades försöka behålla Nederländska Indien (Indonesien) som koloni.

I praktiskt upprorsbekämpningen är den röda tråden att isolera de mest militanta upprosmännen från massan De militanta eller de drivande är alla rörelsers svaga punkt, talibaner eller bostadsrättsföreningar är sak samma. Ett fåtal håller igång verksamheten.

Ställ dessa off-side, isolera, muta, smickra dom. Döda dom om nödvändigt. Men viktigast är att få det därhän att den breda massan inte uppfattar de militanta som ett alternativ värt att stödja.

Varför stöder då massan den ena eller andra sidan? Man förleds att tro att gerillan är stark i ett visst område därför att den där har befolkningens stöd. Detta är en upp och nervänd förklaring. Befolkningens stöd erövras genom att erbjuda människorna trygghet .David Kilcullens beskrivning av talibanerna går på tvärs emot den svenska Försvarsmaktens propagandistiska förenklingar.:

När man hör talas om Shariadomstolar tänker man sig folk som fått sina händer avhuggna för stöld,kvinnor som stenas för otrohet, halshuggningar m.m. Och detta händer. Men egentligen är det mesta av dessa domstolars verksamhet affärs och civilrätt snarare än brottmål. Dom utfärdar äganderättsbevis och löser dispyter, avgör vatten och odlingstvister, behandlar arv och familjefrågor, utfärdar ID-kort och pass (i namn av Islamiska Emiratet Afghanistan) … de gör lokala uttalanden i dispyter och medling till lokal lag och därmed till politisk makt“.[iv]

För Kilcullen är uppgiften att vända på detta så att i stället den afghanska regeringen gör det. Men det finns problem.:

” …vi måste medge att vi har en legitimitetskris här…våra ansträngningar har utnyttjats av en elit – samma krigsherrar som talibanerna besegrade 1996 – och eliter gör som dom gör, tar för sig och exploaterar befolkningen.”[v]

Den praktiska delen av Kilcullens bok består av 28 paragrafer. De inledande handlar om vikten av underrättelsetjänst och nätverksuppbyggnad. Ta reda på hur området ser ut; topografiskt, mänskligt, ekonomiskt. Bygg sen förbindelser med civila myndigheter såsom polis och brandkår, kommunalkontor, välgörenhetsorganisationer, eftersom, citat sid 32: “… långvarig utveckling och stabilisering genom civila myndigheter kommer slutligen att vinna kriget “. Man ska också visa sig i området genom patrullering. Folk ska inte tro att de är ensamma med gerillan. Men gör inga dumheter mot folk när det finns mobilkameror i närheten som kan vittna på all världens tv-skärmar inom kort.

§ 19 lyder; “Engagera kvinnorna, skydda barnen“. En tilltalande rubrik som dock bara döljer Kilcullens rent taktiska avsikter. Citat sid 40:

De flesta upprorskämparna är män. Men i traditionella samhällen är kvinnorna synnerligen inflytelserika i att skapa sociala nätverk vilka insurgenterna använder till sitt understöd. Att dra in neutrala eller vänskapligt sinnade kvinnor genom målinriktade sociala och ekonomiska program skapar nätverk av upplyst egenintresse som slutligen underminerar upprorsmakarna. Du måste ha dina egna kvinnliga kontrainsurgenter, inkluderande samhällsaktiva människor för att du ska lyckas. Vinn kvinnorna och du vinner familjen. Vinn familjen och du tar ett stort steg mot att mobilisera befolkningen. Men du måste, märkligt nog, hindra ditt folk från att fraternisera med byns barn. Dina soldater längtar hem. De vill umgås lättsamt med barnen. Men barn har skarpa ögon, de saknar empati och är villiga att begå sådana grymheter som deras föräldrar skulle skygga för…

Helt i denna anda har USA:s Marinkår utbildat kvinnliga soldater, s.k. Female Engagement Teams (FET) En pr-film visar hur systrarna snokar i en familjs skåp. Av någon anledning tycker de att de afghanska kvinnorna är otacksamma. (Om dessa teams; se på nätet tex: Woman to Woman: A new Strategi in Afghanistan. Soraya Sarhaddi Nelson.)

§ 21 handlar om mytbildningens betydelse. En lämplig mytbildning underlättar. Om det t ex finns ett rykte om att en motståndsman haft något fuffens för sig, kan man förstärka detta rykte och ge det spridning. Detta för att folk inte ska lyssna på denne motståndskämpe. Andra metoder kan vara att framhäva någon helt oförarglig egenskap hos den som ska neutraliseras. Är han lättsam, rolig? Bra. Då kan detta framhävas för att dra bort folks intresse för mer allvarliga ting som han vill framhålla. (Jag minns själv hur lätt författaren Jan Myrdal på detta sätt förvandlades till en lustigkurre av personer i min bekantskapskrets som var hatiska mot Myrdal men inte vågade ta striden mot honom.)

§ 23 handlar om att utnyttja civila hjälporganisationer. Enligt Kilcullens åsikt finns i upprorsbekämpning ingen neutralitet. Svenska Afghanistan Kommittén, är till exempel inte omtyckt i alla militära kretsar eftersom den driver skolor utan att favorisera någon folkgrupp.

§ 25,26: Om rekommendationerna i tidigare paragraferna utförts väl, bör upprorsmakarna nu känna sig så trängda att de måste gå till motattack för att återta initiativet. Om upprorsmännen då försöker att t ex provocera fram bråk mellan religiösa grupper ska detta inte besvaras genom vilt skjutande även om tillfället att utplåna de upproriska nu finns. Satsa i stället på fredsframtvingande åtgärder. Det är bättre att gripa motståndaren än att döda denne. Det är bättre att motståndaren ger upp än att han/hon grips. Det är bättre att han/hon smiter än ger upp. Att hamna i eldstrid ska om möjligt undvikas eftersom det ger intryck av att motståndaren betyder något. Denne kan dessutom av prestigeskäl fortsätta striden.


[i] Counterinsurgency, av David Kilcullen, sid 37

[ii] ”Psyopsteam på patrull” av Henrik Klingberg, Försvarsmaktens nyhetssida, 16 september 2011

[iii] Counterinsurgency, av David Kilcullen, sid 30.

[iv] Counterinsurgency, av David Kilcullen, sid 157.

[v] Counterinsurgency, av David Kilcullen, sid 160.

Kommentarer

Comment från Per A.
Tid 29 January, 2012 kl 0:46

FOI har en tämligen ny granskning a COIN-doktrinen på sin hemsida. I denna konstateras att den vetenskapliga grunden för doktrinen är tämligen klen.

Comment från Vindskupan
Tid 30 January, 2012 kl 10:02

Intressant. En cyniker skulle väl misstänka ett litet “surt sa räven”.