Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

January 2012
M T W T F S S
« Dec   Feb »
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

Juholt byts ut

Hur kommer Håkan Juholts tio månader som socialdemokratisk partiordförande att bli ihågkommen när historieböckerna skall sammanställas? Kanske mest av allt som ytterligare en etapp på Svensk socialdemokratis ökenvandring från ett veritabelt statsbärande, ett som var nära att växa samman med statsapparaten till en rörelse i närmast i permanent kris.
Efter Göran Perssons nederlag och avgång har den ena partiledaren efter den andra inställt sig, och underkänts. Från socialdemokratiska kommentatorer ekar ständigt samma mantra: det gäller att hitta den där Rätte Ledaren med den där rätta karisman. Kanske också hitta de där Rätta Utspelen som skall tilltala så många som möjligt.

Helst alla.

Givetvis finns ingen tid att låta någon växa in i rollen. Fort måste det gå.

Den Rätte Ledaren och de Rätta Utspelen. Tillsammans skall de utgöra en hett efterlängtad Quick Fix, en snabb, elegant och komplett smärtfri lösning som på kort tid kommer att vända opinionsläget i tid till nästa val.

Kanske, ja bara kanske trånar svensk socialdemokrati innerst inne efter sin egen Tony Blair som med ett brett leende äntligen kommer att katapultera partifunktionärer, administratörer och påläggskalvar till de departementskorridorer de så förtvivlat längtar tillbaka till.

Men frågan är om det kommer att gå så lätt. Är det bara frågan om att byta galjonsfigur och slagord? Sedan kommer allt att gå i lås? När allt kommer omkring har val vunnits av betydligt färglösare och tråkigare politiker än Juholt. Tage Erlander satt i 23 år, utan att direkt vara något underverk av karisma.

Något som nästan ingen verkar undra över är vad som sker på gräsrotsnivån. Göran Greider nämnde litet i förbigående att många av de traditionella folkrörelserna håller på att smälta bort som sandslott i stigande tidvatten. i Men det är i stort sett den enda uppmärksamhet man bevärdigar den monumentalt viktiga utveckling.

Det bara är så. En oundviklighet.

Ändå är det just den starka organisationen på gräsrotsnivån som under decennier utgjorde svensk socialdemokratis drakguld. De stilla i landet som hellre skar tungan av sig än svek Sitt Parti. Som ställde upp i val efter val. Det var också de som genom medlemsavgifter och bidrag höll rörelsens många institutioner under armarna. De många, många, små donationerna, bidragen och medlemsavgifterna som byggde upp A-pressen, ABF, Folkets Hus rörelsen och höll alltsammans flytande under många år.

De flesta kan historien. Det hade börjat med frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen. Det hade muterat till fackföreningar och partier. Flera generationer av svenskar var uppvuxna i den traditionen.

Det tog tid och en del arbete att förskingra den igen.

Ofta talas om att de grupper i samhället som genom alla decennier burit upp socialdemokratin, framför allt den grupp som kallades arbetarklassen håller på att försvinna. Det är nog en förenkling. SOM institutets rapporter visar att andelen svenskar som anser sig ”vuxit upp i ett arbetarhem” ligger relativt stadigt, år efter år. De var 52 procent 1986. Den andelen har sakta sjunkit till 43 procent 2010. Andelen som anser sig vuxit upp ett ”lägre tjänstemannahem” ökade under samma tid från 25 till 35 procent. Summa summarum: de som anser sig utgöra arbetare eller lägre tjänstmän utgör 78 procent av befolkningen. Det är och förblir den grupp som avgör Sveriges politiska framtid.

Håller det politiska intresset på att dunsta bort? Det finns inga riktigt bra bevis för det heller. Enligt SOM institutet har andelen svenskar som betecknar sig som ”politiskt intresserade” ÖKAT under åren 1986 till 2010 från 46 till 55.

Något som däremot minskat är andelen svenskar som är medlemmar av ett politiskt parti. Den har sjunkit från 12 till 6 procent. ii

Att säga att socialdemokraternas väljargrupper håller på att försvinna är med andra ord en överdrift. Det politiska intresset är närmast ökande. Hake är bara att det inte längre kanaliseras genom de etablerade politiska partierna.

Kanske handlar det till sist om besvikelse över de gamla institutionerna.

 

●●●
En av de största framgångarna på Sveriges bioscen var antagligen Milos Formans film ”Gökboet”. Den hade premiär i februari 1976 och låg kvar på repertoaren i baxnande
tio år.

Kanske, ja bara kanske för att den så väl beskrev något som den tidens svenskar kände igen så väl: Det välvilliga förtrycket, personifierat av översköterskan Ratched (spelad av Louise Fletcher). Ett manipulativt förtryck där järnnäven visserligen för det mesta hölls instoppad i ett par lager silkeshandskar. Där förödmjukelserna, och dompterandet oftast är o så subtilt, ”vi måste följa reglerna” men där alla till sist dansar efter syster Ratcheds pipa. GIVETVIS, givetvis gör det för allas bästa.

McMurphy vinner allas cigaretter. Syster Ratched samlar in dem igen och ransonerar ut dem. Rättvist men förtryckande.

Till sist kommer det oundvikliga slutat. Den upproriske McMurphy fångas in och lobotomeras.

Den filmen blev en monumental framgång i vårt land och kanske handlade allt till sist om att den sociala ingenjörskonsten, det redskap som svenskt socialdemokrati äntrat maktens tinnar med nu höll på att tjäna ut.

Mycket positivt hade uträttats. Slumområden hade sanerats. Möjligheter till högre utbildning och sjukvård hade öppnats för alla samhällsgrupper. Sedan femtiotalet hade vanliga arbetare kunnat skaffa sig bil, kylskåp, radio, tv.

Kanske, ja bara kanske upplevdes det också som en ljuv triumf för den lilla människan också, för alla de vars familjer varit bönder, lantarbetare och statare ända tillbaks till den grå forntiden. Som i generation efter generation mobiliserats för att betala skatt, göra dagsverken eller lämna ifrån sig sina söner som rekryter av kungar och aristokrater när stormaktsväldet skulle byggas eller bara försvaras i Baltikum och Tyskland.

Nu var det slut med att stå med mössan i hand inför kung, ämbetsmän och godsägare. ”Rörelsen” var DERAS rörelse på riktigt. Den hade gett dem röst, upprättelse och en självkänsla. Äntligen.

I den stora fyrtiotalistgeneration fanns många som fått möjligheter att studera och klättra socialt tack vare partiets reformer. De ville helt enkelt inte gå emot den rörelse som öppnat dörrarna, ens när oset av tilltagande maktmissbruk blev allt starkare.

På sjuttiotalet nådde man vägs ände. Ämbetsverken blev allt större. Inblandningen medborgarnas privatliv allt mer tunghänt. Till råga på eländet började ekonomin krisa och det blev svårt att hälla ner mer och mer pengar i den växande offentliga sektorn.

Den ena skandalen efter den andra flammade upp där partifunktionärer blandat samman sina egna intressen med statens och partiets.

 

●●●
På den fabrik denne bloggare arbetade som modellritare var de flesta av jobbarna förmodligen fortfarande socialdemokrater.

Tiden var tidigt nittiotal. Företaget var ärevördigt och vanskött. Av de som hade sin tillvaro på verkstadsgolvet trodde väl de flesta på sitt parti men det var en tro som för varje år blev alltmer trådsliten och grå. Sakta men säkert, utan att någon visste när eller hur hade ledningen för fack och parti förvandlats från ett ”vi” till ett ”dom”. Ytterligare en överhet tillsammans med företagsledningen. Denne bloggare mötte ordföranden för ortens socialdemokratiska parti två gånger. Den ena gången var under ett valmöte. Han höll låda med uttråkad min och verkade mest av allt längta tillbaka till sitt kansli.

Andra gången var en mörk kväll. Han irrade omkring i en mörk gränd. Vid det laget hade han avgått. Frivilligt.

Hette det.

Det hade ABSOLUT inget samband med en nyligen uppdagad kohandel med ordens största byggfirma som mirakulöst landat honom en nybyggd lägenhet i centralt läge.

Ute i omvärlden kreverade Sigvard Marjasin affären. Många av polarna kallade karln ”Marjasvin”. När karln dessutom blev frikänd trots solklara bevis skakade de bara på huvudet. Mer en en hördes muttra att hade man själv försökt sig på att klippa i sina kvitton hade överheten drabbat som Guds vrede.

Lagen var tydligen inte lika för alla.

Vännerna kunde då och då skvallra om en av arbetskamraterna som lyckats göra karriär. Vid det laget satt hon i riksdagen och lyfte fet lön och traktamente utan att hysa något nämnvärt intresse för sina gamla kollegor.

Teoretiskt var de alla delar av samma rörelse. I praktiken hade den sedan länge spruckit upp i en liten, hyperaktiv krets som häckade inne på kanslihusen, som ofta hade sin försörjning och karriär där. Utanför den kretsen fanns massan av medlemmar. Ignorerade av eliten och själva alltmer apatiska.

Då och då uttryckte ledningen sin stora förvåning över att färre och färre infann sig när det var dags för första maj parad. Kanske också viss förvåning över att de gråmelerade ledargestalter som kanslihusen frambringade inte verkade mötas med någon större respekt längre.

Någonstans hade något mycket viktigt börjat vittra och falla sönder nere i basen för den politiska rörelse som fortfarande dominerade svensk politik. Kanske är det symtomatiskt att en figur som Per Nuder på sin tid kunde lägga grunden för en lysande karriär som ordförande för SSU-Stockholm, trots att grunden till stor del bestod av friserade medlemssiffror. När allt avslöjades blev reaktionen mest av allt en axelryckning. Det kunde i stort sett kvitta om karriären byggde på en bluff, i alla fall vad ledningen anbelangade. Nuder var en duktig byråkrat. Göran Persson gillade karln. Honom ville man behålla.

I sinom tid blev Per Nuder den som skrev Juholts avskedsansökan.

 

●●●
Jakten på en ny partiledare har alltså börjat, en som är godtagbar för alla krigande fraktioner, som skall vara en bra försäljare inför massmedia. Ingen verkar intresserad av vad som sker på gräsrotsnivån. Inte heller hör man någon diskussion om hur man bedriver ett långsiktigt opinionsarbete. Den där nya ordföranden skall fixa alla problem.

Man kan notera att motsidan absolut inte haft den typen av illusioner. Ordförande för den konservativa tankesmedjan American Enterprice Institute, Christopher DeMuth, en av de som sedan sjuttiotalet bidragit till att svänga den amerikanska opinionen åt höger har hörts förklara att: ”Nya radikala idéer behöver minst tio år på sig för att tränga fram ur dunklet”. iii

Det räcker inte med att bara anpassa sig till tidsandan. De riktigt framgångsrika försöker själva forma den. Det kräver tålamod. Det verkar helt enkelt inte finnas.

Någonstans står Sverige inför två ytterligheter. Å ena sidan att ett och samma parti dominerade landet decennium efter decennium, gradvis blev alltmer självbelåtet och till sist visade tendens att växa samman med statsmaskineriet.

Å andra sidan: risken finns att den politiska vänstern försvinner helt. Det har praktiskt taget skett i USA och Israel.

Inget lockande alternativ. iv

 

●●●
Den läsare som följt med ända hit undrar kanske vad restaurangbranschen har med det här att göra. Ändå går det inte att motstå. Tankarna börjar vandra till Anthony Bourdains bästsäljande självbiografi
Kithcen Confidential.

Det är en vanvettigt underhållande bok om Bourdains långa karriär som köksmästare i New York. Han har själv sett det mestafrån guldkrogar till små hak och restauranger som kontrollerades av maffian. Han hade sett otaliga restauranger komma och gå.

För det mesta slutade med konkurs.

En av de saker som oftast händer med ett restaurangföretag som hamnat i en nedåtgående spiral är att ledningen grips av panik och börjar byta köksmästare, ändra i konceptet och annat. Ju mer ledningen försöker behaga, desto starkare anade kunderna oset av osäkerhet, kris och annalkande död.

Anade och började hålla sig borta.


[i]”Juholt i mediernas kikarsikte” Göran Greider, kolumn i Aftonblandet, 21 januari 2012.

[ii]”Svenska Trender; 1986-2010” SOM-Institutet, Samhälle, Opinion, Medier, Sören Holmberg, Lennart Weibull och Henrik Oscarsson (red), Göteborgs Universitet.

[iii]”Bushs okända värld” av Eric Laurent, Alhambra förlag, 2003, sid 26.

[iv]Det finns rentav amerikaner som beklagar att deras land inte haft en starkare kommunistiskt rörelse. Inte för att styra landet men kanske granskat och ifrågasatt diverse Wall Street aktörers göranden och låtanden, INNAN finanskraschen var ett faktum.

Kommentarer

Comment från Jan Wiklund
Tid 10 February, 2012 kl 20:11

Samtidigt är utvecklingen nästan ofrånkomlig. Den socialdemokratiska strategin byggde på a. regeringsmakten och b. att man skulle få tillåtelse av de ekonomiska makthavarna att utöva denna genom att man kunde garantera arbetsfred. Naturligtvis en hopplös uppgift – ju mer man kan garantera arbetsfred desto mer obehövlig blir man.
Mer om detta på http://www.folkrorelser.org/blogg/2010/09/18/langsiktiga-orsaker-till-socialdemokraternas-svaghe/

Vi är kort sagt tillbaka på ruta ett – 1865 ungefär.