Site menu:

Rapporter från Vindskupan

Kontakt

Blogg

[Valid RSS]
Prenumerera Creeper Politik
Alla Webbhotell

Arkiv

Sökning på Vindskupan

Annons

Kalender

December 2011
M T W T F S S
« Nov   Jan »
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

Senaste kommentarer

Kategorier

Senaste inlägg

En interventions uppgång och fall

Sveriges första krig på två hundra år går mot sitt slut.

Nu på hösten 2011 meddelas att verksamheten vid den svenska kontingenten i Afghanistan kommer att börja avvecklas.

●●●
När alltsammans började under hösten 2001 befann sig stora delar av Sveriges Riksdag i något som närmast kan beskrivas som ett lyckorus.

Den 11 september attentaten i New York och Washington hade kommit som en chock och ett trauma, också i Sverige.

Den amerikanska bomboffensiven mot Afghanistan som inleddes den 8 oktober blev i det sammanhanget närmast en befrielse och en lättnad. Ordningen höll på att återställas. Tack vare USA kunde nu västvärlden demonstrera var skåpet skulle stå. Med amerikanskt bistånd höll nu Norra alliansen på att inta landet och alltsammans hade mirakulöst gått i lås utan att Amerikanerna hade behövt förlora en enda soldat eller stridsflygare.

Ovanpå det kom belåtenheten med att den afghanska talibanregimen höll på att få på tafsen. Carina Hägg från socialdemokraterna försvarade lidelsefull bombningarna. Enligt hennes åsikt räckte talibanernas kvinnoförtryck utmärkt som skäl för att angripa landet. Hägg berättade för Riksdagen att hon själv hade en ljusblå, afghansk burqa hängande på sitt arbetsrum i Värnamo. Ett minne från en resa i området och en påminnelse.

Tystnaden i den här frågan skriker i mina öron.”i

Som Carina Hägg så poetiskt uttryckte det.

Visionerna tenderade dessutom att växa ju mer riksdagsledamöterna pratade. Någonstans under den tankemässiga vandringen tappade man bort frågan om vad det hela egentligen handlade om. Vad som egentligen var målet för fälttåget och hur man skulle nå dit? Frågan om 11 september attentaten försvann. Hur man skulle stoppa Al Quida blev till en bisak. Detsamma gällde problemen att få fast männen som legat bakom attentaten. Istället svävade alltfler bort på blå moln av spekulationer om hur man minsann skulle stöpa om Afghanistan först och sedan hela Orienten.  Bland annat kunde svenska riksdagsledamöter höras glatt pladdra om vilken regim som borde installeras i Kabul… medan bombningarna fortfarande pågick.

En annan viktig fråga man borde ställt sig var den om vilka man egentligen ställde sig bakom i det här kriget. Förvisso var talibanerna energiska förtryckare av både kvinnor som andra. Detsamma gällde å andra sidan också de krigsherrar som föregick talibanstyret, som sen bildat Norra alliansen, och som nu med amerikanskt bistånd med förtjusta flin beredde sig på att återta sina gamla provinser.

(Krigsherrarna hade för övrigt varit Osama bin Ladens värdar när han flyttade sin verksamhet tillbaka till Afghanistan 1996. Att bin Laden bytte sida och ställde sig under talibanernas beskydd var närmast av pragmatiska skäl. De höll på att lägga under sig större och större del av landet, bland annat Jalalabad där bin Laden hade sitt högkvarter.ii)

Nu var samma krigsherrar USA:s bästa vänner.

Och snart skulle de bli svenska soldaters bästa vänner också.

 

●●●
Medan Riksdagen debatterade och amerikanerna bombade började det svenska försvaret göra sig berett. År 2000 hade man beslutat att skrota invasionsförsvaret. Innehållet i de stora mobiliseringsförråden såldes ut eller skänktes till Baltikum.

I dess ställe skulle ett insatsförsvar komma.

Insatsförsvar” betydde i praktiken att Svensk försvarsmakt hädanefter skulle ha som sin huvuduppgift att skicka truppkontingenter utomlands. Det hade gjorts tidigare, det är sant men det hade trots allt bara varit en bisyssla. Det viktigaste hade alltid varit att försvara Sverige.

Nu skulle utlandsexpeditionerna bli huvuduppdraget. Dåvarande överbefälhavaren Johan Hederstedt förklarade:

Vi ville komma in i Afghanistan så fort som möjligt. Och vi gjorde från vår sida allt för att kunna vara med.iii

Nästan som om det handlade om ett kalas som officerarna var rädda att missa.

I sinom tid skulle Försvaret återkomma med ideliga propåer om förstärkningar och dessutom trycka på för att få skicka JAS flygplan.iv

Kort sagt, politikerna var förtjusta över det det uppseglande kriget. Militärerna tryckte på för att få ”komma med”. Det hela var avgjort på förhand.

En regelrätt inbjudan till att delta den ”internationella” (i praktiken huvudsakligen NATO) styrkan som britterna höll på att skrapa samman för att bistå USA landade på den svenska regeringens bord den 12 december. Redan dagen därpå satt svenska representanter i London och höll ett förberedande sammanträde. I slutet av 2001 kom den första regeringspropositionen om att skicka en underrättelsepluton på fyrtio man till Kabul. Den hade knåpats samman av statsminister Göran Persson och Björn von Sydow.

Den lilla styrkan skulle vara där i ett halvår.v

Beslutet gled igenom tillsammans med ett knippe rutinbeslut utan någon vidare debatt eller funderingar.

Fyrtio soldater. Sex månader skulle de vara där. Inte mycket att bråka om.

Ett halvår senare debatterades det litet förstrött i riksdagen om de inte borde få förlängt mandat. Den moderate riksdagsmannen Henrik Landerholm uppgav sig ha förberett ett längre inlägg i frågan men ägnade istället huvuddelen av sin tid i talarstolen åt att beklaga att det inte fanns någon storbilds tv i plenisalen ty Sverige skulle spela gruppspelsmatch i fotbolls VM i Japan och riksdagsman Landerholm ville få titta.

Henrik Landerholm blev sedermera rektor för försvarshögskolan.vi

Den första av en lång rad förlängningar klubbades igenom. Sverige hade börjat vandringen mot sitt första krig på tvåhundra år. Det hela var beslutat i behagligt samförstånd mellan socialdemokrater och borgerliga.

Frågan är varför ingen närmare reflekterade över vad de höll på att trassla in Sverige i. Ett par skäl ha nämnts, försvaret tryckte på och riksdagen trodde det skulle bli en enkel match.

Ett annat argument som ofta hörs är att det ju handlar om en FN styrka. Det handlar med andra ord om att Sverige skall ställa upp för FN, som så Sverige gjort så ofta förut.

Problemet är bara att i det här fallet är det argumentet tämligen skenheligt.

FN hade antagit två grundläggande resolutioner, direkt efter 11 september attentaten. De var 1368 som antogs redan 12 september i ett New York där dammet från de kollapsade skyskraporna fortfarande måste ha hängt i luften. Den andra var 1373 som antogs den 28 september.

Ingen av de resolutionerna gav den amerikanska regeringen någon blank check att bedriva örlog efter eget huvud. Genomgående uppmanades till olika typer polissamarbete, lagförande av gärningsmän, framletande av konspiratörer, finansiärer och om att släpa dem inför rätta. Det är med andra ord rätt säkert att säkerhetsrådet hade hoppats att rättsväsendet snarare än det amerikanska flygvapnet skulle svara för reaktionen på 11 september attentaten.

I regeringens första proposition, den som skickande en första pluton till Kabul hänvisar man istället till en resolution som FN förväntades anta i december 2001.

Det regeringen hade i åtanke var förmodligen resolution 1386 som antogs den 20 december 2001.

I den tryckte FN godkännande stämpel på en internationell styrka som britterna höll på att peta samman.

Det blivande ISAF.

Det litet märkliga är med andra ord att det finns ett FN mandat för själva styrkan men däremot inte för det angrepp som öppnade dörren för den. FN godkände ISAF men det är varken en FN styrka eller en NATO styrka.

Fast kanske litet mer NATO i alla fall.

Britterna hade en andra present till Amerika i form av Bonnkonferensen som England och USA gemensamt arrangerade. Den bestod av ett trettiotal inbjudna afghaner som blev tillsagda att utse en ny interimsregering. Den afghanska delegationen bestod av monarkister och folk från Norra alliansen. Det kom inga företrädare för den pashtonska folkgruppen (Afghanistans största, cirka 40 procent av befolkningen). Till råga på eländet bojkottades konferensen av Burhanuddin Rabbani, ledaren för den Norra Alliansen som just då var det närmaste Afghanistan hade som liknade en internationellt erkänd statschef.

Konferensens första dag, den 6 december på hotell Petersberg i Bonn upplyses afghanerna av den amerikanska delegationen att de skulle få lyssna på ett viktigt tillkännagivande.

En röst hörs i en högtalare.

Talaren är Hamid Karzai som talar via satellit telefon.

En (över) tydlig vink om vem amerikanerna vill se som nytt statsöverhuvud.

Problemet är bara att bland afghanerna har knappt en kotte hört talas om Karzai. Karln är okänd, hade dittills inte uträttat något värt att talas om. Han hade hjälpt till att samla in pengar till kriget mot Sovjet och hade varit talibanernas FN ambassadör ett tag men inte mycket mer.

Till sin omåttliga förargelse får den amerikanska delegationen istället höra att en viss Abdul Sirai blivit utsedd.

Därefter vidtar livligt viskande i diverse öron och ryckande i olika tåtar.

Sen meddelas att det var ett misstag och att Karzai är den nye presidenten.vii

Allt detta innebär att det folkrättsliga underlaget för den svenska Afghanistankontingenten för det första består av består av FN resolutioner som antagits EFTER att angreppet inletts och EFTER att styrkan upprättats. Den består för det andra av en inbjudan från en afghansk regering som tillkommit efter redigt oblyga påtryckningar från främmande makts sida. Inte helt olikt hur Sovjetarmén på sin tid inbjöds av den regim som sagda Sovjetiska armé installerat 1979.

Till råga på eländet har ingen kunnat hala upp den invitation som Afghanistans regering skall ha skickat Sverige.

Kort sagt: det är tveksamt om det fanns något riktigt FN beslut. Den afghanska regeringen är tillkommen under tveksamma omständigheter. Till råga på eländet finns inga bevis för att den skall ha inviterat svenska trupper till landet. Ett ganska vingligt folkrättsligt underlag. Därmed återstår bara en enda förklaring. Den svenska truppkontingenten ligger där den ligger som en present till den amerikanska regeringen.

I en mycket öppenhjärtig intervju förklarade professor Gunnar Åselius från Försvarshögskolan rent ut att talet om att kriget utkämpas för skydda kvinnors rätt att förvärvsarbeta eller för flickors rätt att gå i skolan är nonsens och rökridåer. Jo då visst skulle de flesta svenska politiker, diplomater och militärer betrakta det som behjärtansvärt men det är helt enkelt inget man offrar sina skyttesoldater på.

Verkligheten är krassare enligt Åselius. Trupperna ligger där för Sveriges skull, inte för några afghanska kvinnor eller flickors skull.

Alla här i huset (Försvarshögskolan) vet att det är så,” förklarade Gunnar Åselius.viii

Till det skulle man kunna lägga ytterligare ett viktigt men aningen spekulativt skäl.

Det känslomässiga.

Åtskilliga svenska beslutsfattare är vanvettigt förtjusta i Amerika. Ministrar, statsministrar, statsråd, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har genom årens lopp formligen vallfärdat över Atlanten, ofta flämtande av iver att få komma in i finrummen.

Det gällde toppfigurerna. Det samma är sant också för de som befinner sig på hierarkins lägre nivåer. En stabsofficer har låtit sig undslippa hur underbart han upplevde det att Sverige medverkade i Afghanistan. Det innebar nämligen att tacksamma amerikaner betalade hans restaurangnotor när han kom över på tjänsteresa.

Han såg MYCKET gärna att interventionen fortsatte.

●●●
Tio år har hunnit gå. År efter år har riksdagen ganska förstrött rutinmässigt godkänt nya förlängningar och utvidgningar av den svenska truppkontingenten. Under de första åren var regeringens återkommande proposition om saken identisk med förra årets.

Tjänstemännen hade med andra ord tagit förra årets proposition och klistrat in texten i årets.

I all tysthet växte den svenska kontingenten. Först till 94 man år 2005.ix De olika utvidgningarna gled igenom med gäspningar. År 2005 ändras något och regeringen bestämmer sig för att i ett svep förstärka den till 200 man. Ett kompani.

Det kom ingen debatt. Inte heller ställdes några frågor när styrkan i mars 2006 förflyttades till Mazar e-Sharif i norr eller när den sakta men säkert utvidgades till en svag bataljons styrka.

Inte heller kom någon nämnvärd debatt när hela ISAF först hamnade hamnade under befäl av den amerikanske generalen Dan McNeill. Inte heller ställdes någon i Sverige ofina frågor i juni 2008 när USA:s befälhavare i Afghanistan -då general McKiernan- övergick till att sitta med dubbla hattar. Både befälhavare för ISAF och för de amerikanska trupperna.

Ändå var det en enormt viktig utveckling. Därmed dunstade de sista pretentionerna på att den svenska kontingenten skulle ingå i någon slags självständig, internationell styrka eller FN styrka. Knappt ens en NATO styrka heller för den delen. Kanske mest av allt ett bihang till de amerikanska trupperna.

Genom alla dessa turer och vändningar förblir Sveriges politiker mycket tjänstvilliga. I myllret av Wikileaks dokument finns rapporter om saken. Bland annat om överläggningar mellan amerikanska diplomater med den dåvarande socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin och utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin.

Båda förklarade att de var mycket angelägna om att de svenska trupperna skulle ligga kvar. I synnerhet Urban Ahlin formligen frustade av iver, beklagade att opinionsläget i det egna partiet började bli allt kärvare, kom med förslag på hur det skulle kunna avhjälpas.

Ett förslag från Urban Ahlin till USA:s chargé d’affairs Robert Silverman var att amerikanerna skulle skicka en högre afghansk tjänsteman som kunde dra några ”mänskliga historier” om hur koalitionens insatser gjorde flickors skolgång och allehanda andra trevligheter möjliga.x

Med andra ord sitter företrädare för partiledningen i Sveriges Socialdemokratiska parti tillsammans företrädare för främmande makt och försöker gemensamt neutralisera meningsmotståndare i det egna partiet. Bland annat genom att ordna så att företrädare för den, på pappret, självständiga afghanska regeringen skulle komma och puffa för den politik som både Urban Ahlin och Mona Sahlin ville se rulla på.

För mellan raderna är det en sak som märks mycket tydligt: entusiasmen bland både socialdemokraternas och miljöpartiets gräsrötter börjar bli ordentligt omvänd. Det oroar.

Det oroar både den moderatledda koalitionsregeringen och den socialdemokratiska partiledningen. I slutet av 2009 hörs den moderate försvarsministern Sten Tolgfors diskutera med den amerikanske ambassadören Barzun hur man skulle kunna få socialdemokraterna att hålla sig i styr.

Keep them on board”, som uttrycket löd.

Enligt samma rapport övergick därefter försvarsminister Tolgfors till att undervisa den amerikanske ambassadören om behovet av militär ståndaktighet. Man fick framför allt inte andas om ett slutdatum för alltsammans. ISAF skulle stanna ”tills jobbet är gjort”, vad det nu kunde vara.

Tolgfors lovar också den amerikanske ambassadören en hel del. Den svenska styrkan skall förstärkas. Antalet soldater kommer att öka från 440 till 500 och de skall få ännu tyngre utrustning.xi

Det kan behövas. Vid det laget har striderna spritt sig till Afghanistans norra delar och talibangrupper har lyckats bita sig fast i det Svenska ansvarsområdet. Här och där började den allmänna opinionens yrvaket fråga sig vad som pågick egentligen.

 

●●●
Krigskorrespondenten Johanne Hildebrandt var påfallande frustrerad i sin krönika i Svenska Dagbladet från november 2011.

Själv var hon försökt piska upp litet interventionsentusiasm på hemmaplan genom att rapportera från den svenska kontingenten. Nu hade de definitiva beläggen kommit för att hela företaget skulle läggas ner. Den senaste överenskommelsen mellan regering och opposition gick ut på att styrkan i Afghanistan skulle börja minska från och med år 2012.

Om nu regeringen till varje pris skulle avsluta alltsammans vore det väl lika bra att hämta hem hela styrkan på en gång tyckte hon.

Där kan möjligen Johanne Hildebrandt ha en poäng.

Sveriges truppkontingent har alltid varit rätt underligt sammansatt. Somliga har kallat den en huvudfoting, en varelse med ett jättehuvud och en liten klen kropp. Hälften av personalen består av stab och administration. Från skaran av tillgängliga skyttesoldater måste hela tiden en viss del alltid avdelas för att bevaka lägret. Av de övriga var alltid några tjänstlediga eller sjuka. Summan av kardemumman är att den teoretiskt bataljonsstarka svenska kontingenten bara kan mönstra ett enda skyttekompani för egentlig strid.xii

(I stort sett verkar det ha fungerat så nästan hela tiden. Från år 2008 noterades att den svenska styrkan uppgick till 373 man, av vilka bara ett trettiotal kan sägas vara stridande.xiii)

Högkvarter och administration är närmast dimensionerade för en brigad.

Hur kommer det sig?

Det finns en möjlig förklaring.

År 2011 är den svenska kontingenten 650 man, men enligt försvarsdepartementet är det totala antalet svenska militärer i Afghanistan snarare 1000 man. En av tre svenska soldater tjänstgör med andra ord inte i själva truppkontingenten, gissningsvis utpytsade som rådgivare, förbindelseofficerare och annat.

Nå, när allt detta lagts samman undrade Johanne Hildebrandt hur vettigt det egentligen är att krympa samman den militära huvudfotingen bit för bit. En sådan hopsmältande styrka borde i så fall bara kunna sitta och rulla tummarna, bevaka sitt läger, förbruka proviant och administrera sig själv den sista tiden.

Vore det i så fall inte rimligare att helt sonika plocka hem hela gänget i ett svep istället?

Och där kan Hildebrandt ha en rimlig synpunkt.

Rimlig som sagt, samtidigt missar hon poängen. Vitsen med att det ligger en svensk styrka i Afghanistan är… att det skall ligga en svensk styrka i Afghanistan. Det var också vad Gunnar Åselius talade om. Den skall tjäna som ett bevis för Sveriges kärlek till USA. Om de uträttar något är i stort sett likgiltigt. Med sitt patrullerande, mer eller mindre förströdda eldstrider, sitt förbrukande av militär proviant betyder de att svenska politiker, tjänstemän, diplomater och stabsofficerare har tillträde till förnäma konferensen, får photo op med den amerikanske presidenten och att de är välkomna in på tjänsterummen i Pentagons E-ring.

Det är huvudsaken.

Genom årens lopp har en rad olika argument för den svenska interventionen genljudit. Det sägs handla om att hjälpa afghanska flickor att gå i skolan. Att hjälpa kvinnor att yrkesarbeta. Att förhindra talibanerna från att erövra världsherraväldet och en hel del annat. Av allt detta finns ETT argument som har sannolikhetens prägel: Sverige måste hålla sig väl med Amerika. Måste se till att kunna begära in gentjänster i framtiden om det skulle behövas.

Inget av det är unikt för vårt land. Ett redigt knippe europeiska och andra länder gjorde samma kalkyl vilket resulterade i ett antal mer eller mindre symboliska truppkontingenter detacherades till såväl Irak som Afghanistan.

Många ändrade sig och tänkte om när det förväntade triumftåget blev all knaggligare.

Många, men inte Sverige.

Vid det här laget har svenska soldater för länge sedan slutat att patrullera i vita Toyata Landcruiser bilar utan övergått till olika pansarfordon som under gruvliga kostnader flugits in. I början av 2011 gav överbefälhavare Bengt Göransson styrkan nya insatsregler. Drakoniska regler som snarare är anpassade för en krigförande trupp. Det var…

…en av skillnaderna av att Sverige numera anses delta i en väpnad konflikt. Soldaterna kan skjuta om de upplever att de är i en trängd situation. De behöver inte avvakta.” xiv

Allt enligt Ove Bring, professor i folkrätt. Ett tydligt, byråkratiskt erkännande av att den svenska kontingenten dragits in i kriget.

Överbefälhavare Sverker Göranson kom i slutet av 2009 med ett enkelt förslag. Tillsätt en civil chef för hela verksamheten. En chef som både skulle basa för den militära verksamheten, för biståndsverksamheten, för utbildningen av afghanska poliser och soldater, allt under en hatt. ÖB verkar tänkt sig att man skulle använda den gamla totalförsvarsmodellen, med den skillnaden att det här inte handlar om försvar utan om gerillabekämpningskrig i främmande land.

En skeptiker skulle kanske tycka att det liknade en slags kolonial prokonsul.xv

Kort sagt så har Sverige sakta men säkert glidit från att medlem av vad som påstods vara en fredsbevarande styrka till att själv bli krigförande i Afghanistan på den förlorande sidan.

 

●●●

”Vad de rödgröna nu gör är att svika kvinnor och flickor i Afghanistan. De sviker den folkvalda regeringen i Afghanistan. De underkänner bedömningen från Svenska Afghanistankommittén och de sviker Förenta Nationerna.”

Folkpartiledaren Jan Björklund dundrade på under ett valmöte i Stockholm 2010.xvi

Kanske fanns ett stråk av grämelsen hos en högeligen interventionsglad politiker som nu märkte att marken började gunga under fötterna. Knappt ett år efter försvarsminister Tolgfors förklarat för den amerikanske ambassadören att man för guds skull måste undvika att sätta slutdatum… började man tala om att det var dags att sätta ett slutdatum för den svenska interventionen i Afghanistan.

Det kom med överenskommelsen mellan regeringen och oppositionen, socialdemokraterna och miljöpartiet i början av november 2010.

Det avtalet var en kohandel. Den borgerliga regeringen fick sin förlängning av styrkans mandat. I gengäld tvingades man för första gången viska om att sätta en slutpunkt för alltsammans. Visserligen var överenskommelsen full av glidningar och kryphål.

Det är vår bedömning att successivt överlämnade av säkerhetsansvar också i den del av Afghanistan som omfattas av Sveriges och Finlands PRT kommer att kunna inledas under 2011.xvii

Formuleringarna har kryphål stora nog att köra en långtradare igenom, det är sant. Å andra sidan var återtågs anden nu ute ur sin flaska och gick inte att pressa tillbaka längre.

Och nu på hösten 2011 har återtåget ryckt närmare. Än en gång har regeringen och opposition nått en överenskommelse. Än en gång har den moderatledda regeringen fått sin förlängning av styrkans mandat i utbyte mot att de blev ytterligare ett stycke mer specifika om den förargliga frågan om avveckling av hela företaget. Den svenska Afghanistanstyrkan skulle inte få några fler förstärkningar. Från och med år 2012 skulle den börja minska, återtåget skulle vara klart 2014.xviii

Kommer det verkligen att bli av? Är det inte naivt att tro det? Också den här gången har överenskommelsen redigt tilltagna kryphål.

Det kan å andra sidan vara naivt att tro att regeringen kan backa när väl återtåget har inletts. Erfarenheten från bland annat Vietnamkriget visar snarare att en militär nedtrappning snart börjar leva sitt eget liv, precis som eskaleringen.

 

●●●
På hösten 2011 meddelas att den svenska styrkan skulle få sin civile chef, precis som ÖB föreslagit. Han skulle få bo en liten bostadscontainer i Camp Northern light och försöka samordna verksamheten i det krympande Svenska ansvarsområdet.

Det var den före detta riksdagsmannen Henrik Landerholm som fått uppdraget. Han som under den avgörande riksdagsdebatten om den svenska kontingenten år 2002 hade använt hela sitt anförande åt att klaga över att han ville se fotbolls VM i plenisalen.xix


iRiksdagens snabbprotokoll 2001/02:13 Onsdagen 17 oktober. Riksdagens snabbprotokoll 2001/02:14 Torsdagen 18 oktober.

ii”Ghosts of Afghanistan” av Jonathan Steele, 2011, Counter Point press, Berkley, Kalifornien, sid 204-205.

iiiSå hamnade Sverige i krig” av Claes Lönegård, Fokus, 11 februari 2010.

ivVille ha pr-hjälp” av Richard Aschberg, Mattias Carlsson, Johannes Wahlström, Aftonbladet, 1 december 2010.

Wikileaks, ref ID 08STOCKHOLM51 Rapport från den amerikanska ambassaden i Stockholm, av chargé d’affaires Robert Silverman, 22 januari 2008.

vProposition 2001/02:60 Svenskt deltagande i en multinationell säkerhetsstyrka i Afghanistan.

viSå hamnade Sverige i krig” av Claes Lönegård, Fokus, 11 februari 2010. Riksdagens protokoll 2001/02:123, onsdagen 12 juni.

vii”Ghosts of Afghanistan” av Jonathan Steele, 2011, Counter Point press, Berkley, Kalifornien, sid 255-260.

viiiVad gör vi i Afghanistan?” Inslag i God Morgon Världen, Sveriges Radio, 22 oktober 2010.
ix”Svensk trupp i utlandet” (Osignerad) Dagens Nyheter, 25 november 2005.

xVille ha pr-hjälp” av Richard Aschberg, Mattias Carlsson, Johannes Wahlström, Aftonbladet, 1 december 2010.

Wikileaks, ref ID 08STOCKHOLM51 Rapport från den amerikanska ambassaden i Stockholm, av chargé d’affaires Robert Silverman, 22 januari 2008.

xiWikileaks, ref ID 09STOCKHOLM629, Rapport från den amerikanska ambassaden i Stockholm, av ambassadör Matthew Barzun, 6 oktober 2009. ”Tolgfors i Barzuns knä” av Stefan Lindgren, Nyhetsbanken, 1 september 2011.

xiiSverige ska delta men aldrig fullt ut” kolumn av Johanne Hildebrandt, Svenska Dagbladet, 14 november 2011.

xiiiAfghanistanstyrka kan utökas” av Mikael Holmström, Svenska Dagbladet, 6 oktober 2008.

xivNu gäller krigets lagar för de svenska soldaterna” av Micke Ölander, Expressen 11 mars 2011.

xv‘Våra styrkor i Afghanistan ska ledas av en civil chef’” av Sverker Göranson, Dagens Nyheter Debatt, 5 oktober 2009.

xviBjörklund attackerar rödgrön Afghanistanpolitik” Karin Runblom, Sveriges Radio, 27 augusti 2010.
xvii”Överenskommelse mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet de gröna om Sveriges bidrag till internationella säkerhetsinsatser i Afghanistan” Statsrådsberedningen, 1 november 2010.

xviiiSvensk styrka i Afghanistan bantas” (Osignerade) Rapport, SvT, 27 oktober 2011.

xixNästa uppdrag-Afghanistan” av Kristina Levin, Eskilstuna Kuriren, 17 november 2011.

Kommentarer

Comment från Per A.
Tid 10 December, 2011 kl 15:18

“Från och med år 2012 skulle den börja minska, återtåget skulle vara klart 2014.”

I kommentars- och twitterfeeds-fälten på olika svenska försvarsinriktade bloggar, så görs det gällande att Sverige även efter 2014 kommer ha någon form av truppnärvaro i Afghanistan.

Om så är fallet så hoppas jag verkligen att man synkat detta med något av de större partnerländerna inom ISAF, för annarts kan slutresultatet bli ytterst obehagligt för soldaterna, och ytterst pinsamt för Sverige.

Comment från Vindskupan
Tid 10 December, 2011 kl 18:32

Det talas om att lämna kvar en del militärrådgivare och annat.

Troligen handlar det troligen mest om att rädda ansiktet på interventionsglada politiker. Den som planerar att behålla en truppkontingent i landet efter att huvuddelen av ISAF och de amerikanska styrkorna avtågat behöver få skallen undersökt.

Comment från Per A.
Tid 10 December, 2011 kl 23:43

Även om vi ‘bara’ har rådgivare på plats efter 2014, så ser det ändå ut som ett bra och enkelt sätt att till föga nytta och i ett slag fördubbla de förlusterna Sverige fått ta för Afghanistankriget.

Min tro är att västvärlden, inkluderande massmedia och underättelseorgan, snabbt kommer att släppa fokus på Afghanistan, då den stora reträtten är genomförd.
Karzai-regimens sammanbrott kan därför komma som något av en blixt från klar himmel för beslutsfattare i Stockholm och Washington.
I ett läge där den västerländska truppen är för fåtalig och för utspridd för att kunna freda sig, och då organisationen hemma inte har beredskap för att mycket snabbt lyfta ut de egna, då kan det bli mycket obehagligt att vara rådgivare.

Comment från roger edberg
Tid 11 December, 2011 kl 18:11

Tack!!!

Comment från Vindskupan
Tid 11 December, 2011 kl 19:41

Var så god.

Comment från Bo Persson, Piteå
Tid 12 December, 2011 kl 11:41

Du skriver att det var år 2000 som riksdagen beslutade att Sverige skulle gå över från invasionsförsvar till insatsförsvar. Men var det inte i det stora försvarsbeslutet i december 2004 som detta beslutades av riksdagen.
FiB/K hade en hel serie artiklar i ämnet den hösten (8/04, 9/04 och 11/04). och jag minns att vi Piteå då hade ett offentligt möte med två av skribenterna, Björn Forseth och Lars-Ivar Juntt. Och det var i Lars-Ivars artikel jag först stötte på dagens (S)-ledare Håkan Juholt. Han var drivande i den här omvandlingen.

Comment från Bo Persson, Piteå
Tid 12 December, 2011 kl 11:44

“Juntti” skall det vara. Och inte som jag skrev hans namn

Comment från Kerstin
Tid 13 December, 2011 kl 1:58

Det svenska äventyret kommer förstås att gå till historien som Kalabaliken i Afghanistan :-).

Pingback från Motvallsbloggen » En intressant intervju med Bashar al-Assad
Tid 13 December, 2011 kl 3:21

[…] Före intervjun med Syriens president Bashar al-Assad bara en rekommendation att läsa Clas Sandbergs lysande inlägg om Sveriges deltagande i Afghanistankriget.  […]